Dagens Nietzsche, om kulturens roll för vetandets kvalitet

Inget tjafs. Kom till saken. Koncentrera. Slösa inte med tid eller pengar. Antingen är det rätt och sant, eller fel. Spara, effektivisera och se till att allt överflödigt görs av med. Marginaler och mellanrum är tecken på att det finns mer att göra. Ingen rast, ingen ro. Så ser tidsandan ut. Det är enligt dessa maximer samhället och vardagen organiseras. Det är denna ideologi som implementeras överallt. Alla omfattas av och är på ett eller annat sätt deltagare i denna jakt mot nollpunkten. Kostnadsjakten och fixeringen vid vinst, det vill säga ökande vinst, är vår samtids underliggande melodi. Ingen är vinnare i denna dödsdans. Vi suger tillsammans märgen ur vår egen ryggrad och dricker det blod som skulle kunna pumpa syre ut till kroppens alla delar.

Det är inte hållbart att göra och leva som vi gör. En tid, en kultur, en värld som ser återinvesteringar, underhåll och omsorg om personalens hälsa som onödiga kostnader kommer förr eller senare att tvingas ner på knä. Ju förr vi inser detta desto bättre. Alla vill bli rika och alla tror sig ha vad som krävs, eller att de är nära gränsen till genombrott. Därför accepterar alla besparingar, skattesänkningar och effektiviseringar. För det kommer ju inte att drabba mig. Men det gör det, alla drabbas. Alla är förlorare, även de 85 rikaste individerna, som tillsammans kontrollerar hälften av jordens rikedomar. Vi håller på att slita mänskligheten i bitar och föröder den enda plats i universum som vi vet med säkerhet att människan kan leva på (se här, här och här). Varför? Till vilken nytta? Vad är målet? Att bli rik och för att tjäna pengar? För att få tid över, till vad? Stanna upp en stund. Tänk efter. Vad håller vi på med? Vad jagar vi efter?

Ett annat samhälle är möjligt. Det går att utnyttja tiden, den dyrbara, utmätta tid som är livet, på bättre och mer hållbart. Inte bara min tid, vår tid. Det vi gör gör vi tillsammans, med eller mot varandra. Oavsett vad vi gör gör vi det kollektivt. Om vi satsar på oss själva och är strikt egoistiska gör vi det tillsammans. Och när alla tänker på sig själva är det ingen som tänker på helheten. Där är vi inte och dit når vi aldrig. Det kommer alltid finnas några som ställer upp och som tänker på det gemensamma. Är de vinnare eller förlorare? Skratta gärna, men jag ser dem som vinnare. För det den som offrar sig för kollektivet gör aldrig fel. Om alla gör så får vi ett blomstrande samhälle. Om alla däremot satsar på sig själva har vi inget samhälle, ingen framtid, inget liv.

Titta på hur det ser ut i kollektivtrafiken, i skolan, vården och omsorgen. Tänk en stund på hur du har det själv. Finns det tid för något annat än det absolut mest nödvändiga? Flyter allt på utan problem? Bilden som växer fram är inte vacker. Vad håller vi på med egentligen? Vad vill vi? Vad drömmer vi om? En kaka som finns kvar när den ätits upp. Faktum är att den kollektiva drömmen kan kokas ner till just det; en omöjlig längtan efter det som inte går att få. Fysikens lagar visar att det är en omöjlig dröm. Därför har alla allt att vinna på att överge projektet. Vi måste tänka om och göra rätt, vi måste börja återinvestera och amortera. Enskilt och kollektivt, i samhället och i näringslivet. Sex timmars arbetsdag. Dags att plocka upp den tanken. Tid går inte att spara, den kan bara användas mer eller mindre klokt, det vill säga mer eller mindre långsiktigt hållbart. Låt oss lyssna på varandra och samtala mer. Låt oss ta oss tid för att se och uppleva. Låt oss ta vara på den tid vi har. Hjälp på vägen finns i överflöd. Lyssna till exempel på vad Nietzsche har att säga, om konstens roll för vetenskapen och i samhället och kulturen.

107

Vår yttersta tacksamhet till konsten. -- Hade vi inte godtagit de sköna konsterna och uppfunnit detta slag av kult av det osanna, så skulle den insikt i den allmänna sanningslösheten och förljugenheten som vetenskapen numera förskaffar oss -- insikten om att illusioner och vanföreställningar är en förutsättning för en tänkande och kännande tillvaro -- så skulle den inte vara att uthärda. Själva redligheten skulle ha äckel och självmord i släptåg. Nu förfogar vi emellertid över en motvikt mot vår egen redlighet som hjälper oss att undgå sådana konsekvenser: konsten, som den goda viljan till illusion.

Den goda viljan till illusion håller på att krossas, eller snarare offras på upplysningens altare. Vi håller på att skära av et vitalt organ från samhällskroppen. Kulturen, konsten, musiken och litteraturen är inte nyttiga enligt näringslivets syn på saken, men det är essentiella inslag i ett friskt samhälle. Vetenskapens kalla sanningar är meningslösa utan kulturens levande galenskap. Vårt liv levs i mellanrummet, mellan konst och vetenskap. Det ena förutsätter det andra.   

Det är inte alltid vi förmenar vårt öga att runda av, att fylla ut ur egen uppfinning: och då är det inte längre den eviga ofullkomligheten som vi bär med oss över vardandets flod -- då tror vi oss bära en gudinna och känner en barnslig stolthet över denna prestation. Som estetiskt fenomen är tillvaron fortfarande uthärdlig för oss, och tack vare konsten förfogar vi över det öga och den hand och framför allt över det goda samvete som fordras för att vi ska kunna förvandla oss själva till ett sådant fenomen. Vi måste emellanåt vila ut från oss själva på så sätt att vi ser oss själva på avstånd och i fågelperspektiv och på konstnärlig distans gör oss lustiga över oss själva och gråter över oss själva; vi måste upptäcka hjälten och lika mycket narren som döljer sig i vår sanningslidelse, vi måste kunna glädjas då och då åt vår dårskap för att få behålla glädjen över vår visdom!

Perspektiv på tillvaron och sanningarna som vetenskapen presenterar för oss är nödvändigt, för vårt samhälles långsiktiga överlevnads skull. Utan pauser, utan återhämtning, underhåll och återinvesteringar i verksamheten över ingen organisation, finns inget liv. När ska den insikten sjukna in? När ska vi kollektivt förstå hur ohållbart vårt nuvarande sätt att leva och organisera tillvaron är? När ska konsten uppskattas och dess värde nå sin rätta nivå? Innan det är försent, får vi hoppas!

Och just därför att vi i grund och botten är tunga och allvarliga människor och snarare vikter än människor så finns det inget som gör oss så gott som narrkåpan: vi behöver den som skydd mot oss själva -- behöver allt slags överdådig, svävande, dansande, gycklande, barnslig och hänryckt konst, för att inte gå miste om den frihet ovan tingen som vårt ideal fordrar av oss. Det vore ett återfall just för oss med vår ömtåliga redbarhet att hamna huvudstupa i moralen och just för de omåttligt stränga fodringarnas skull som vi i detta hänseende ställer på oss själva till någon sorts dygdemonstra eller fågelskrämmor. Vi ska också kunna stå över moralen, och inte bara stå, med den ängsliga stelbentheten hos den som i varje ögonblick fruktar att förlora fotfästet och falla, utan också sväva och leka! Hur skulle vi då kunna undvara konsten, eller narren -- Och så länge ni fortfarande på något sätt skäms inför er själva, hör ni ännu inte till oss!

Vad människan behöver är ett gott skydd mot sig själv. Och vad mänskligheten behöver är insikt om vad vi kan göra mot oss själva, att vi förfogar över verktyg som kan förgöra oss, direkt eller indirekt. Vi behöver kulturen mycket mer än kulturen och konsten behöver oss. Vi behöver tid för eftertanke, tid för idéer att födas och flyga. Kreativitet kräver kravlöshet, frihet, tid, tid, tid. Utan galenskap ingen klokskap. Utan mellanrum och återhämtning, ingen prestation, inget resultat, ingen vinst, inget liv.

Snart är det helg. Ta vara på den!

ADHD-dagboken 30/01, 2014

"Jag har väldigt svårt att sortera intryck och blir väldigt trött efter några dagar med fullt program", sa jag på väg upp till rummet, när vi fick en stund över innan middagen. "Så är det väl för alla", sa kollegan. Och det är kanske så, att alla blir trötta. Men jag tror att min trötthet är större. Tycker mig se, när jag jämför, att min trötthet tar sig andra uttryck. Min trötthet i sociala sammanhang går inte att bota med en tupplur, den växer sig på. Högen med osorterade intryck växer och växer. Jag drivs mot en punkt där jag börjar fantisera om att rymma, eller där jag känner en stark lust att bara ställa mig upp och skrika: TYST! Jag känner mig trängd, instängd och får svårt att andas. Inombords är jag i uppror. På ytan ser jag lugn ut. Det har varit min räddning, men är också en förbannelse. Jag uppfattas som alla andra, men känner mig inte sådan. Ingen annan verkar gå igenom det jag tvingas igenom. "Så är det väl för alla", brukar jag få höra. "Lite ADHD har alla idag". sägs det ibland. Kanske är det så. Kanske koketterar jag bara? Kanske. Men min upplevelse är ärligt känd och ingen kommer innanför någon annans skal och kan uppleva vad hen känner. Därför skriver jag dessa bloggposter, för att dela med mig. Förhoppningsvis känner någon igen sig. Kanske vill fler dela med sig. Eller också är min upplevelse trivial och något alla känner. Kanske. Men just därför är det viktigt att samtala om det, att utbyta tankar och erfarenheter om hur vi upplever världen och vår omgivning. Hur vi hanterar intrycken.

Världen kommer mig till mötes. Alla intryck sköljer över mig på en och samma gång. Vill jag eller måste jag hålla en tanke kostar det på. Störande ljud, prat, musik, högtalare som förmedlar budskap, rörelser i ögonvrån, och så vidare. Att bli störd är en del av vardagen. Det handlar inte om när eller hur, det handlar om hur mycket. Tappade trådar är en del av min vardag och något jag tvingats vänja mig vid. Storslagna ambitioner som av en eller annan anledning överges. Jag är bra på att skapa rutiner, strukturer och på att hitta lösningar på allehanda problem. Det har varit en överlevnadsstrategi. Men det är svårt att hålla fast vid dem, för jag fixar inte att automatisera. Kan inte för mitt liv begripa hur man gör när man kopplar på autopiloten och bara gör. Därför har jag svårt att komma ihåg koder, eller anat som kräver att man slutar tänka. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör. Det jag gör kräver koncentration och närvaro. Jag är bra på det, att vara närvarande. Men det tar på krafterna och jag behöver pauser, vila, stunder för mig själv. Känner mig ibland som en Formel 1 bil. En bil som bara kan köra fort, men som inte orkar göra det länge. Jag kan mobilisera kraft, kan superkoncentrera, men aldrig några långa stunder. Ju fler intryck som kommer mig till mötes, desto mer mer energi gör jag av med och desto kortare tid kan jag koncentrera mig. Efter några dagar med möten, föredrag och i ständig närvaro av andra. Efter några dagar utan tid i avskildhet för att ladda batterierna blir jag trött, oerhört trött. Kanske känner alla så? Kanske.

Mitt skrivbord är belamrat med saker. Listan över uppgifter som måste göras, snarast är lång. Har svårt att sortera. Vet inte var jag ska börja. Det enda jag vet är att jag fixar det. Jag håller deadline och gör sällan någon besviken. Jag gasar när jag måste och tar det lugnt när jag kan. Har hittat strategier och tekniker för att överleva. Får jag bara lösa uppgiften på mitt sätt klarar jag det mesta. Tyvärr får jag inte det. Och det är då jag märker att jag är annorlunda. När andra bara gör som man ska och presterar lika bra. Där och så får jag kämpa och det är inte alltid jag fixar det. Det är då kreativiteten kickar in och blir en kär vän. När det handlar om att hitta lösningar på problem finns det gott om energi. Det mesta går att lösa. Bäst mår jag och jag presterar mest om jag får lösa uppgiften på mitt sätt, utan att behöva tänka på hur man ska göra, hur man brukar göra eller på hur andra gör. Här märker jag tydligast att jag jag är annorlunda, för när jag bara gör möts jag nästan alltid av förvåning eller av misstro. Jag kan ytterst sällan bara göra, utan att dra på mig uppmärksamhet. När jag gör det som känns naturligt för mig reagerar omgivningen. Är det så också för alla? Jag tror inte det. Upplever det inte så.

Jag har tvingats upptäcka min egen annorlundahet, mitt utanförskap, att jag inte fungerar som majoriteten, den hårda vägen. Det har lett till att jag aldrig haft ett självförtroende. Jag har straffat mig själv och har lagt ner enorma mängder energi på att försöka vara normal. Fast när man spelar normal kräver det energi och uppmärksamhet och det tar fokus från annat, så helt normal har jag aldrig lyckats bli. Det har kostat på och det gick ut över resultatet i skolan. Det tvingade mig att under många år jobba i ett lågkvalificerat yrke. Det gjorde mig rastlös och jag kände mig ändå inte som en i gänget. På Universitetet, när jag blev student och kunde koncentrera mig på det jag var intresserad av, då upptäckte jag att det inte var fel på min intellektuella förmåga. Fast jag sa sällan något, i alla fall inte i början. För jag var van vid att bli tittad på och van vid att dra på mig oönskad uppmärksamhet. Så jag höll inne med vad jag trodde. Länge var det så. Jag anpassade mig och gjorde som andra, mot bättre vetande. Därför underordnades jag och mitt sätt att agera fick andra att känna sig överlägsna mig. Det har kostat på att spela normal.

"Ska DU göra telegrafistprovet", sa en av de gamla klasskamraterna vid mönstringen. Det var första gången i livet som jag stack ut och uppmärksammades i positiv mening. "Han kan om han vill" har jag hört till leda. Jag vet att jag kan, och om jag bara får göra det på mitt sätt vill jag också oftast göra det. Fast det är svårt att resa sig och stå upp för sina kunskaper, det man vet och kan. Bloggen blev min räddning. Här får jag och här kan jag, uttrycka mina tankar. Detta är min plats. Här kan jag vila och låta tankarna flyga. Allt blir inte bra, det vet jag. Men ibland blir det bra, det känner jag och får jag också höra. Har dock svårt att hantera beröm. Är inte van vid uppmärksamhet. Jag kan aldrig känna mig säker på att uppmärksamheten är positiv. Det håller mig fortfarande tillbaka. Fast allt mindre under senare år. På måndag byter jag avdelning och institution på jobbet. Då börjar jag om, i ett nytt sammanhang. Där känner jag att jag får vara jag, på mitt sätt. Där trivs jag och får jag uppskattning. Där vet jag att jag kommer att kunna prestera. Tacksam för det. Glad, och otålig. Låt det bli måndag nu. Och så har jag gått en utbildning, till kreativ processledare. Det ser jag också fram emot att få jobba med. Det ger kraft och inspiration att ta tag i kaoset på skrivbordet och alla måsten.

2014 blir ett bra år. Känner det. Har i alla fall inget att skylla på. ADHD är ingen ursäkt, inte för mig. Jag är den jag är och vill inte vara någon annan. Jag har egenskaper som är värdefulla och jag har möjlighet att arrangera mitt liv så att jag kan prestera över det normala. Normal känner jag mig dock inte, men jag har förlikat mig med det. Fast kanske är jag inte onormal. Kanske känner och fungerar alla mer eller mindre som jag? Den möjligheten finns. Därför skriver jag och delar med mig. För att nå visshet, alternativt för att hjälpa dem som känner och upplever världen och vardagen, det sociala, på liknande sätt. Du är inte ensam, om du känner igen dig. Vi är många. Och vi kan, vi vill och har dessutom något viktigt att tillföra samhället. Om alla gör och tänker lika finns ingen mångfald, ingen kreativitet, ingen förändring eller anpassning till omgivningens krav. Finns ingen hållbarhet, bara stagnation och i förlängningen död. Alla har något att tillföra helheten, det gemensamma. Alla är en del av samhället. Alla. Normer och konventioner är kulturellt konstruerade och kollektiv upprätthållna. Normer kan vara trånga och strikt kontrollerade, eller öppna och tillåtande. Ju fler som får plats på insidan desto bättre är det, för alla. Därför delar jag med mig, för att visa att det kan gå bra ändå, även för den som känner sig annorlunda.

Språkfilosofiska reflektioner 44

Här slutar samtalet om språk, lingvistik, samtal, makt och kunskap. Denna bloggpost blir den sista i serien. Tar en liten paus från Deleuze och Guattari nu. Men jag kommer tillbaka med fler tankar om och utifrån boken A Thousand Plateaus, deras stora verk. En av de böcker som betytt allra mest för mig. Det är en bok att återvända till, gång på gång. En bok att ständigt upptäcka. Samhället och världen förändras och Deleuze och Guattari ger oss verktyg att förstå, men det gör att även innehållet i deras bok förändras. Förundras över det, att det hela tiden går att upptäcka nya saker, ingångar och förståelser i en text. Det handlar om hur den är skriven. Den är anexakt i sitt upplägg, den ger inte läsaren några svar. Frågor, förslag, verktyg och tankar om en massa olika saker får man dock i överflöd.

Ibland sägs det att författare som skriver som Deleuze och Guattari föraktar läsaren. Sådana uttalanden säger mer om den som uttalar dem, än om den de riktas mot. Det är orättvist. Visst finns det författare som skriver medvetet tillkrånglat, men Deleuze och Guattari är tydliga med att textens mening uppstår i mötet med läsaren, i mellanrummet mellan texten och tanken. Vill man förstå boken krävs att man jobbar med innehållet, att man som läsare tar på sig ett ansvar. Det krävs fantasi och intresse för det omgivande samhället och kultren som boken ger oss verktyg att försöka förstå med hjälp av. Därför återvänder jag ständigt till Deleuze och Guattari. För att jag känner mig respekterad och tagen på allvar av dem. Jag växer och utvecklas av arbetet med deras texter. Och jag skriver dessa bloggposter lika mycket för min egen skull som för att förmedla upplag på ingångar till en egen lösning av originaltexten. Kunskapen i centrum, det är vad det handlar om hos Deleuze och Guattari. Sökande efter vetande och glädje i arbetet med att försöka förstå något så pass komplext och föränderligt som kultur. Är säker på att jag kommer att öppna upp en ny serie bloggposter, men jag lovar inget. Skrivandet här får aldrig bli ett tvång. Lusten att lära är det som ger livet mening.

Språket är en del av den helhet som allt och alla är en del av. En delaspekt av något större, det är den tanken som utforskas i platån om lingvistik, språk och kultur. Kunskapen som växer fram i arbetet med texten handlar lika mycket om språk som den handlar om livet och samhället, om det som är här och det som är nu. Om föränderlighet och om förutsättningar för förändring. Verktyg för att tänka vidare med hjälp av är vad texten handlar om. Nu är det upp till dig och mig att göra något. Ett samhälle byggt på kunskap, som sätter kunskapen i centrum, är inget som skapas i en handvändning. Det kräver mod, möda och kollektiva insatser. Det är upp till oss, på exakt samma sätt som det rådande, det vi känner igen som vår vardag, är upp till oss och ett direkt resultat av våra kollektiva handlingar. Kultur är som samhället och världen resultatet av görande, en icke-linjär process av tillblivelse. Upprepar det, för det är en tanke som behöver upprepas. Det är en insikt om livet som är lätt att förbise. Speciellt när vardagens krav växer en över huvudet och när hjulen snurrar allt snabbare. Samhället, kulturen och den värld vi lever i står i direkt relation till vårt kollektiva engagemang i och för det gemensamma. Det är i alla fall så jag tänker och inspiration till dessa tankar kommer från arbetet med texter, bland annat av Deleuze och Guattari. Men nog om ramarna och det övergripande. Över till texten, de avslutande orden.

The multiplicity of systems of intensities conjugates or forms a rhizome throughout the entire assemblage the moment the assemblage is swept up by these vectors or tensions of flight. For the question was not how to elude the order-word but how to elude the death sentence it envelops, how to develop its power of escape, how to prevent escape from veering into the imaginary or falling into a black hole, how to maintain or draw out the revolutionary potentiality of the order-word.

Rhizom är en bra modell för samhället, kulturen och språket som tillsammans med allt och alla bildar den grundstruktur som skapar förutsättningarna för förändringen och påverkar tillblivelsens riktning. Order-words, eller fasövergångarna uppstår ständigt, när och om förhållandena är de rätta, eller vad man ska säga. Det är inget som går att planera i detalj för, det händer bara. Om och när, som sagt. Vad som behövs för att dessa insikter och kunskaper ska bli användbara är lite ödmjukhet, inför det oväntat oväntade. Världen är oöverblickbar och framtiden skapas här och nu, av allt och alla som finns och verkar i sammanhanget. Order-word är en immanent kraft, som finns i världen och som verkar på insidan. Det är en kraft som går att lära känna, men som aldrig går att kontrollera. Därför betoningen på ödmjukhet, inför världens komplexitet. I helheten finns krafter med oanad förmåga till agens. Vill man förstå samhället, kulturen och språkets roll är detta viktiga insikter. Det är inte sanningen om världen, men ett verktyg och en metod att nå fördjupad förståelse med hjälp av.

Hofmannsthal adopts the order-word, "Germany, Germany!", or the need to reterritorialize, even in a "melancholy mirror." But beneath this order-word he hears another, as if the old German "figures" were mere constants that were then effaced to uncover a relation with nature and life all the more profound for being variable. When should this relation to life be a hardening, when submission? At what moment is rebellion called for and at what moment surrender or impassibility? When is dry speech necessary and when exuberance or amusement?

Allt hänger ihop, allt och alla är delar av samma helhet. Det som sker och förutsättningarna för samt förändringen i sig kommer inifrån. Den tanken går på tvärs mot det sunda förnuftet och vår vardagliga förståelse av världen, livet, allt. Vi vill så innerligt gärna tro på att räddningen finns någon annanstans, där borta. Eller att problem kan förpassas bort från vår trygga vrå av världen. Ständigt uppfinner vi och hoppas vi på evighetsmaskiner och kakor som går att äta och samtidigt ha kvar. Hela tiden uppfinner vi det hjulet igen, och igen. På hoppet om att det skulle kunna gå, att det omöjliga trots allt är realiserbart bygger vi vår värld. Och vi litar hellre på den som säger att det går, än den som manar till eftertanke och besinning. Varsamhet och kunskapen i centrum. Det är ett kollektivt dilemma, ett gemensamt problem. Konsekvensen av det sättet att tänka får vi leva med. En för alla alla för en. Eftertänksamhet, lite tydligare betoning på och uppskattning av kritiskt tänkande, behöver vi. Och arbetet med texter, till exempel av Deleuze och Guattari leder till det. Leder till att samhällets kollektiva förmåga att hantera det oväntat oväntade ökar och skyddet ökar. Låt oss syna samhället, kulturen och språket; vår värld i sömmarna, för allas vår gemensamma skull. Och för framtida generationers skull. Det finns ingen början, inget slut, bara tillblivelse, förändring, variation.  

Whatever the breaks and ruptures, only continuous variation brings forth this virtual line, this virtual continuum of life, "the essential element of the real beneath the everyday."

Vad är viktigast egentligen? För dig, för mig och för oss alla tillsammans. Vad svarar du? Hur tänker vi? Och det som betyder något är inte vad vi svarar på enkäter eller vad vi säger, det som spelar roll är vilka tankar vi realiserar i vardagen. Här och nu skapas framtiden, av oss alla tillsammans, i och genom sammanhangen vi utför delar av med allt och alla andra. Förändring, variation och tillblivelse, tillblivelse, tillblivelse. Det är vår värd. Förutsättningarna för förändring av vår framtid. Förstår vi det förstår vi en hel del. Inte allt, men mer än så går inte att veta. Det är en av de kanske viktigaste insikterna jag fått genom åren av kulturstudier. En av de kanske viktigaste kunskaperna som mänskligheten behöver, för sin långsiktigt hållbara överlevnads skull. För vår skull, låt oss placera kunskapen i centrum. Låt oss värna mellanrummen, reflektionen och tiden för eftertanke. Låt oss läsa mer och samtala oftare om innehållet i det vi läser och tar till oss som kunskap.

There is a splendid statement in one of Herzog's films. The main character asks himself a question and then says, Who will answer this answer? Actually, there is no question, answers are all one ever answers. To the answer already contained in a question (cross-examination, competition, plebiscite, etc.) one should respond with questions from another answer. One should bring forth the order-word of the order-word. In the order-word, life must answer the answer of death, not by fleeing, but by making flight act and create. There are pass-words beneath order-words. Words that pass, words that are components of passage, whereas order-words mark stoppages or organized, stratified compositions. A single thing or word undoubtedly has this twofold nature: it is necessary to extract one from the other—to transform the compositions of order into components of passage.

Order-word. Den punkt, det tillfälle, då tillvaron förändras, även om allt är sig likt. Order-words är ett sätt att se på och förstå kulturens roll i livet, vardagen, allt. Kulturen är lika viktig som naturen. Kulturen är en aspekt av levt liv som visserligen kan förnekas och underkommuniceras, som kan bortses från och behandlas styvmoderligt. Forskare som arbetar med kultur kan förlöjligas och deras forskning kan hånas. Ingen kommer dock undan kulturen och dess verkan. Kulturen är allt det vi gör med och mot varandra, tillsammans. Kulturen är resultatet av våra gemensamma ansträngningar. Stöter vi på hinder är dessa alltid till dels i alla fall skapade av oss. Inte var och en för sig, men tillsammans. Vi är inte passiva i förhållande till världen, vi är medskapare av tillvaron. Kulturen är den plats där tolkningen av intrycken bestäms, det gränssitt där våra uppfattningar tar form och det är följaktligen där vad som är möjligt och vad som är omöjligt avgörs.

Om detta handlar texterna av Deleuze och Guattari. Det är i alla fall detta jag ser och tar fasta på i läsningen. Någon annan ser kanske någon annan. Ingen har rätt, ingen har fel. Det som betyder något är vad vi gör och vad vi håller för sant. Det viktiga är inte vem vi läser, utan vilka tankar vi tar till oss, vem vi väljer att lyssna på. Sanningen om världen är något vi skapar, tillsammans. Kulturen delar vi på. Kulturen, med allt vad det innebär, växer fram i mellanrummen. Därför måste dessa värnas. Tid för eftertanke är ingen kostnad, det är en investering. Slutar där. Återkommer. Om och när andan faller på.

Kunskapen i centrum, eller ekonomin?

Högskolan förändras snabbt i dessa dagar. Det som var självklart för bara ett tag sedan ifrågasätts idag utan vidare. Och den som invänder eller reser frågor, den som är skeptisk, anses problematisk. Den enda vägens politik är rådande. Högskolan som jag arbetar på idag uppvisar mycket få likheter med det universitet där jag var student och skaffade mig kunskaperna som jag idag använder och utvecklar i undervisningen och forskningen. Om förändringarna kan sägas mycket. Idag på DN-debatt sägs en hel del klokt. Kunskap, utbildning och forskning är frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Det är vad jag brinner för. Kunskapen, som ska vara i centrum. Vad händer med den och med samhället som en konsekvens av synen på kunskap? Det är frågan för dagen. Med en annan syn på kunskap får vi ett annat samhälle. Jag är orolig. Högskolan håller inte bara på att förändras, och det är inte bara organiseringen som ser annorlunda ut. Något har hänt med synen på kunskapen och vetandet. Det är allvarligt.

Debattartikeln som jag hämtar inspiration från är författad av: Li Bennich-Björkman, (skytteansk professor i statsvetenskap, Uppsala universitet), Thomas Karlsohn, (docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet), Hans Ruin, (professor i filosofi, Södertörns högskola) och Bo Sundqvist, (professor emeritus i jonfysik samt tidigare rektor för Uppsala universitet). De vänder och vrider på centrala frågor, lyfter viktiga aspekter och talar om konsekvenserna för kunskap och vetande. Detta är obligatorisk läsning för alla med intresse för utbildning. I ett kunskapssamhälle kommer det som händer inom landets högre utbildning förr eller senare att få konsekvenser för samhället.

Universiteten har en lång tradition av interndemokrati där man valt ledare ur kollegiet, från rektorer till prefekter och ämnesansvariga. I dess ställe införs nu linjeorganisationer med befälskedjor som i det militära. Rektorer rekryteras som chefer i företag med hjälp av rekryteringsfirmor. De svarar inte längre inför kollegiet utan inför en externt tillsatt styrelse och ytterst inför regeringen som har utnämningsrätten. Det som förr var en elektorsförsamling, sammansatt av lärare, forskare och studenter med lärare i majoritet, är i dag ersatt av en så kallad hörandeförsamling. Vid flera svenska universitet kan man därför finna exempel på rektorer som verkar utan brett stöd i sin organisation. På lärosäten där kolleger gått samman för att protestera mot dessa hierarkiska beslutsstrukturer har det förekommit bestraffningar, i vissa fall i form av avskedanden och avvecklingar av hela avdelningar. Universiteten, som varit bärare av värden där kritisk reflektion och öppenhet suttit i högsätet, löper således risken att tystna. Detta är såväl farligt som ovärdigt ett civiliserat samhälle.

Det kritiska tänkandet är själva grundbulten i all kunskapssökande. Och personalen på högskolor och universitet är högst utbildade och forskar dessutom. När deras kritik behandlas som ett särintresse eller bestraffas är det allvarligt, för då är inte längre kunskapen i centrum. Jag menar inte att alla krav från Lektorer och forskare måste få gehör, bara för att de är högutbildade. Vad jag menar är att reformer och förändringar inom högskolan måste bygga på vetenskaplig grund och måste kunna debatteras med hjälp av vetenskapliga argument. Betänk att högskolan är den plats varifrån kunskapen som landet byggs på och av växer fram. Det är inte vilken organisation som helst vi har att göra med!

Det finns en bild av universiteten som präglade av inneboende konservatism som får dess företrädare att reflexmässigt motsätta sig förändring och modernisering. Mot bakgrund av en sådan kontrastering kan varje reform framställas som progressiv och varje motstånd reaktionärt. Men inför den viktiga diskussion som nu stundar måste vi komma bort ifrån denna förenklande bild.

Visst finns det forskare och lärare på högskolan som är reflexmässigt rädda för förändring och alla drivis inte av lusten att söka kunskap. Till högskolan kommer men av många olika skäl och man stannar kvar där av lika många olika anledningar. Men att bemöta invändningar från forskare och högt meriterad personal som särintressen vilka kan köras över med ekonomiska argument är ett tecken på att något har hänt. Känner igen detta, att samtalsklimatet har ändrats. Idag är det inte kunskap som argumenten bottnas i, utan ekonomi. Förändringen har gått gradvis. Håller vi på att bygga en akademin där ekonomin står i centrum och där kunskapen betraktas som en vara som säljs på en marknad? Det är i så fall allvarligt. Det vore en radikal förändring, med mycket stora konsekvenser för samhället. Håller därför med artikelförfattarna.

Det är angeläget att få till stånd en bred forskning och diskussion om vart vi är på väg och hur denna negativa tendens kan vändas. Det handlar inte om att gå tillbaka, utan tvärtom att tänka framåt. I förlängningen handlar det inte bara om hur man bäst organiserar den högre utbildningen och forskningen. I vågskålen ligger frågan vad styrande egentligen innebär när det gäller samhälleliga verksamheter i allmänhet och kunskapsorganisationer i synnerhet.

Precis, det är inte vilka verksamheter som helst som debatteras och idag snabbt förändras. Det handlar om kunskapsbyggande och gemensamt ägna organisationer som alla behöver. Det handlar om grunden för allt annat. Frågan är oerhört viktig och att förändringar av organiseringen av universiteten bygger på gedigen forskning och koncensus borde vara en självklarhet.

I ett sådant arbete är det viktigt att se det som nu sker i ett större och längre perspektiv. Inom organisationsteori används i dag svepande begreppet ”New Public Management” (NPM) för att beskriva en mångskiktad tendens inom statlig förvaltning som gradvis införts över hela västvärlden från sjuttiotalet och framåt. Med modeller hämtade från näringslivet omstöptes stegvis statlig verksamhet i termer av mål- och resultatstyrning. Eftersom dessa nya modeller inte längre utgår från att leverantören i sin yrkesutövning ska betjäna helheten, utan bara sig själv, skapar de behov av överordnade strukturer för ”kvalitetskontroll”. Vi har sett det i vården och vi har sett det i skolan. Nu drabbar det alltså också med full kraft akademien. 

I dag demoniseras NPM av sina kritiker ibland till oigenkännlighet. För att rätt kunna analysera dess effekter är det viktigt att se att styrreformerna åtminstone delvis bottnat i ett sunt önskemål om kostnadseffektiv förvaltning av skattemedel. I förlängningen kan vi nu emellertid konstatera hur verksamhet efter verksamhet tagit skada av dess inneboende budskap: den systematiserade misstron mot institutioners och individers beprövade erfarenheter, omdöme, ansvar och förmåga till självstyre.

Det är allvarligt och därför avgörande att reflektera kring detta. Håller med författarna, NPM är inget ont i sig. Och kostnadseffektivitet är så klart bra. Men om NPM leder till att ekonomin hamnar i fokus och att organisationens mål är att se mer till ekonomin än till kunskapen, innehållet, kärnverksamheten, då är det allvarligt. Då har något fundamentalt förändrats. Och det måste vi tala om. Det spelar roll om högskolan drivs med målet att få så bra ekonomiska siffror som möjligt, eller om den drivs med målet att ge samhället så mycket kunskap som det bara går för de medel man tilldelas. Det är en fundamental och avgörande skillnad, som leder till helt olika konsekvenser för samhället.

Normbaserad styrning (utifrån ideal) ersätts nu med incitamentstyrning (genom belöning). Forskare och lärare förvandlas till leverantörer av produkter inom en verksamhet där de har allt mindre inflytande. Särskilt problematisk är denna utveckling eftersom forskning om kreativitet entydigt pekar på vikten av inre motivation och individuell autonomi för nytänkande som ytterst kan leda till genombrott och banbrytande upptäckter. Med nuvarande styrsystem riskerar man att universiteten inte i framtiden kommer att locka till sig de hängivna och ofta egensinniga begåvningar de ytterst är beroende av. Människor som drivs av kunskapstörst, altruism och intellektuell tävlingslust snarare än personligt vinstintresse kräver inte skyhöga löner eller bonusar för att prestera väl, men de kräver en relativ frihet och tillit.

Exakt! Var finns incitamenten i dagens samhälle som premierar kunskapstörst, altruism och intellektuell tävlingslust? Det är egenskaper som betraktas som förlegade. Och så går det som det går. Allt och alla mäts i kronor och ören. Kunskapen är inte längre i centrum. Vi ser resultatet av detta i PISA. Eller det är i alla fall den ingången jag skulle vilja se, den aspekten som jag menar borde diskuteras. Om eleverna i skolan halkar efter och om förkunskaperna minskar då kommer lärarna på högskolan inte till sin rätt. Deras kompetenser används inte effektivt. Frågan är vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Är det ett samhälle och en värld där det anses okej att 85 individer äger hälften av jordens alla rikedomar? Är det en värld där pengar är allt vi önskar oss, ja då har vi valt helt rätt väg. Men betänk då att den världen som idag håller på att förändras radikalt, det är en värld byggd på kunskap. Hur en framtida värld byggd på ekonom kommer att se ut står skrivet i stjärnorna. Tecknen i skyn oroar dock mig.

En nyckelfråga i dag gäller det professionella omdömet. Ingen verksamhet kan bedrivas på ett kvalificerat sätt om man inte litar på dem som ska utföra den. Det innebär kanske att det måste finns en gräns för det omhuldade idealet om ”transparens”. Att man låter människor göra sitt jobb och ger dem ansvar att definiera målen behöver inte vara detsamma som brist på kontroll och förekomst av korruption. Det är också att visa respekt för det som till sist ändå måste vara grunden för all kvalitet: fria kunniga människors handlande under fullt ansvar.

Tillit och ansvar. I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum är detta oproblematiskt. Där lyssnar man på varandra och där vänder och vrider man på saker och ting. Ingen slår sig där tillrätta med att en utredning visar att allt är frid och fröjd, eller att det finns en artikel som kan anföras som stöd för beslutet. Där förstår man att frihet är en förutsättning för kreativitet. Med ekonomin i centrum räcker det att visa vinst så är allt frid och fröjd och skatterna kan sänkas och lönerna höjas. Där ekonomin är allt behövs ingen kunskap, men där växer misstron och reses krav på kontroll. Vetandet mycket mer i centrum, det är vad Sverige behöver. Fler fria och kunniga människor som samtalar med varandra, som lyssnar och som bryr sig om varandra och som är intresserande av kunskap och som med liv och lust ägnar sig åt frågan: Hur bygger man ett långsiktigt hållbart samhälle? Det är vad Sverige behöver.

Universiteten med dess långa tradition av fri forskning, diskussion och kunskapsbildning är den plats där frågan om styrandet måste få fortsätta att utvecklas. Den metod som genomsyrar den försåtligt rubricerade ”autonomi”-reformen, med dess hierarkiska styre och systematiserade misstro mot medarbetare, är en återvändsgränd. Den tär nu på fogarna i samhällets intellektuella ryggrad.

Det talas om autonomi idag, att akademin är fri. Men ifråga om kunskapssökande finns ingen frihet. Det är den största förändringen som jag upplevt under mina år inom högre utbildning. När jag var student var det viktiga vad man skrev och hur man tänkte. Det var kunskapen som stod i centrum. Idag är det viktigare var man publicerar sig, än vad man skriver. Kunskapen sägs vara i centrum, men jag vet att det bokprojekt jag håller på att slutföra inte kommer att räknas. Att som forskare idag skriva böcker om angelägna frågor är ur organisationens synvinkel meningslöst. Det visar vart vi är på väg.

Kunskapstörst. När det är ett ord som förknippas med dårtid och när det väcker nostalgiska känslor. När fritt sökande efter kunskap för kunskapens skull är något man får göra på fritiden. Då har något centralt förändrats i grunden. Då är kunskapen inte längre i centrum. Det är allvarligt. Trots det väljer jag att se glaset som halvfullt och dagens debattartikel i DN visar att det finns dem som bryr sig. Ett annat samhälle, en annan akademi, är möjlig. Om vi bara blir tillräckligt många som ser problemen och som vill vara med och förändra.

Språkfilosofiska reflektioner 43

På resa. Vaknar i Saeby, strax söder om Fredrikshamn, på Jylland i Danmark. Det kallt ute, snöar och blåser. Är här på projektmöte. Vi ska snacka turismutveckling och hitta fram till det ur EU-synpunkt (projektets finansiär) så eftertraktade, gränsöverskridande mervärdet. Svårt! Kultur är svårt. Just därför är det viktigt att uppmärksamma det, för vi har annars en tendens och en egenhet att glömma kulturen, dess påverkan på och och därmed även dess möjligheter och begränsningar. Kulturforskarens uppgift är otacksam på det sättet, för det framstår för vissa som man slår in öppna dörrar eller säger självklarheter och för andra som man talar i tungor. Det är ett stort dilemma, eller en spännande utmaning, att forska om ett ämne som väcker så mycket och så olika känslor. En utmaning jag gillar. Ser fram emot dagen, framtiden, det fortsatta livet. För jag vet att kulturforskningen aldrig blir färdig. Är ute på ett never ending fieldwork. Följer med kulturen som nomaderna följer betesdjuren samt terrängen och anpassar mig efter rådande förhållanden.

Fortsätter samtalet med Deleuze och Guattari. Texten om språk och lingvistik är som sagt snart slut. Är inne på sista stycket. En post kvar efter denna. Det handlar om form, förändring och upprepad variation. Om språkets inneboende logik och dess dynamiskt föränderliga egenskaper. Om din och min roll som medskapare av kultur och om mellanrummens betydelse som platsen varifrån förändringen emanerar. Ingen äger ett mellanrum, det är en gemensam resurs, en delad plats. Ser det som den kanske viktigaste insikten, om man ska förstå kultur. Mellanrummen som finns överallt. Om vi inte passar oss, om effektiviteten drivs allt för långt riskerar vi att utrota kulturens dynamik. Då utarmas förändringen. Då finns ingen dynamik, bara stagnation och på sikt död.

We witness a transformation of substances and a dissolution of forms, a passage to the limit or flight from contours in favor of fluid forces, flows, air, light, and matter, such that a body or a word does not end at a precise point. We witness the incorporeal power of that intense matter, the material power of that language.

Det finns en oanad kraft i mellanrummen. En kraft och en makt som är immanent, som är inbyggd i eller kanske en del av helheten. Den kraften gör att inget ord, ingen kropp, inget av allt det som finns i kulturen har en tydlig gräns. Ingen människa, ingenting är en ö. Alla utgör delar av varandra, delar aspeter av varandra. Det går inte att tala om språket, eller om jaget eller om sanningen i bestämd form singular, allt och alla är aspekter av varandra. Kulturen finns överallt, på ett eller annat sätt. Kulturvetenskapens uppdrag handlar därför inte, kan aldrig handla om, att kontrollera kulturen. Det enda man an göra, om man vill studera kultur eller om man vill leva ett liv mer i enlighet med kulturens inneboende dynamik och premisser är att följa med i flödet, förändringen, variationen. Makten som finns och som verkar i mellanrummen går inte att tämja, under den är vi alla, slavar.

A matter more immediate, more fluid, and more ardent than bodies or words. In continuous variation the relevant distinction is no longer between a form of expression and a form of content but between two inseparable planes in reciprocal presupposition. The relativity of the distinction between them is now fully realized on the plane of consistency, where the assemblage is swept up by a now absolute deterritorialization. Absolute, however, does not mean undifferentiated: differences, now "infinitely small," are constituted in a single matter serving both for expression as incorporeal power and for content as limitless corporeality.

Kulturforskning handlar om att förstå betydelsen av små skillnader, i vardagen. Kultur liknar kaos på det sättet, där ytterst små förändringar kan ge upphov till enorma förändringar. Överfört till kultur kan man peka på ett så pass trivialt ord som eller, vilket, om det yttras av rätt person vid rätt tillfälle kan ge upphov till omvälvande konsekvenser. Han är oskyldig, eller ... Ett höjt ögonbryn. Eller en felsägning. Kulturell förändring kan börja med snart sagt vad som helst. Och när processen väl är igång kan ingen hindra den, ingen enskild i alla fall. Därför är kultur en mäktig kraft, men den går inte att styra för den är oss övermäktig. Vi är delar av en helhet, inte dess ledare. Tillsammans styr vi och förändrar, men ingen av oss har kontroll över processen. Allt sker i mellanrummen.

The relation of presupposition between variables of content and expression no longer requires two forms: the placing-in-variation of the variables instead draws the two forms together and effects the conjunction of cutting edges of deterritorialization on both sides; this occurs on the plane of a single liberated matter that contains no figures, is deliberately unformed, and retains in expression and in content only those cutting edges, tensors, and tensions. Gestures and things, voices and sounds, are caught up in the same "opera," swept away by the same shifting effects of stammering, vibrato, tremolo, and overspilling.

Kulturen är som språket en komplex helhet som ger upphov till resonans. En självsvängande helhet vars dynamik regleras av små, ytterst små, variationer. Först när dessa variationer satts i verket, realiserats och först när den förändringen fortplantat sig i och genom helheten blir förändringen möjlig att upptäcka. Och då går den inte att dra tillbaka, då är stenen i rullning. Det är vi som rullar den, tillsammans. Kulturen är vår, men vi delar den med allt och alla andra.

A synthesizer places all of the parameters in continuous variation, gradually making "fundamentally heterogeneous elements end up turning into each other in some way." The moment this conjunction occurs there is a common matter. It is only at this point that one reaches the abstract machine, or the diagram of the assemblage. The synthesizer has replaced judgment, and matter has replaced the figure or formed substance. It is no longer even appropriate to group biological, physicochemical, and energetic intensities on the one hand, and mathematical, aesthetic, linguistic, informational, semiotic intensities, etc., on the other.

Det är vackert beskrivet tycker jag. Kulturen som ett föränderligt kontinuum, en helhet som resonerar där allt och alla, även det minsta och tillsynes obetydliga räknas och spelar roll för helheten. Det är vi, det är oss Deleuze och Guattari talar om. Vår värld, vår vardag, vår verklighet. Språket vi använder för att avslöja kulturens innersta väsen eller universums ursprung är en del av helheten, en aspekt av det som studeras. Allt och alla finns på insidan. Allt och alla påverkar varandra och är med och skapar helheten. Tillsammans, på gott och på ont. Sådan är och fungerar kulturen. Men att säga det, om det var så kulturforskningens resultat formulerades, då vore det inte mycket till forskning. Det vore att hävda det triviala. Kulturforskning handlar om att förstå principerna för förändringen, inte om förändringen i sig eller kulturen så som den upplevs. Kultur är inte, den blir.

Kulturen behöver energi för att processen ska fortsätta. Olja är en typ av energi, en ändlig resurs. Mat är en annan. Dags för lite frukost, så att forskningen om hållbar destinationsutveckling kan hållas igång.

ADHD-dagboken 27/01, 2014

Klockan ringer. Ligger kvar i sängen. Låter tankarna fara. De kommer, växer som såpbubblor. Vid minsta ljud spricker de. Nya tankar kommer. Det knäpper i elementet. Tanken suddas ut. Bra idéer, saker som ska göras. Lösningar. Högt och lågt blandas. Så länge det är tyst blåses tankebubblan upp. Minsta ljud spränger den. Kan vila i den känslan. Följer med i flödet. Har vant mig. Det är jag. Det är så jag fungerar.

Sitter på stationen. Dricker kaffe på fiket där. Här är det allt annat än tyst. Läser, filosofi. Tappar tråden, gång på gång. Ändå. Ändå fungerar det. Här kan jag läsa. Så länge sorlet är lagom. Så länge inget budskap tar sig igenom bruset. "Tåg 1567 mot Skövde, Hallsberg, Södertälje, Stockholm, med avgångstid 6.05, avgår idag från spår fyra. Alltså, tåg ..." Det kokar i mig. Även om jag vill och trots att. Jag är mitt i en tanke, bryts koncentrationen. Tappas tråden. Men jag är van. Det är priset jag betalar, för att kunna studera. Att bli avbruten är något jag vant mig vid. Vet inte hur det skulle kunna vara annorlunda. Hemma i tystnaden går inte att läsa. Rastlösheten, mellan den och ljuden som stör finns läsutrymne. Tar vara på det, så gott det går.

På tåget. På väg till jobbet. Bloggar. Fångar tankar i flykten. Koncentrerar mig. Associerar, reflekterar. Korta stunder av fokusering. Musik i öronen. Blandade låtar. Välkända melodier som stänger ute larmet och de störande ljuden. Konversationerna. Ändå tränger den sig på. Informationen som skriks ut ur högtalarna. Irriteras enormt av högtalarna. "Nästa hållplats Gamlestaden." Tåget har knappt rullat igång. "Gamlestaden" Hållplatsens namn upprepas. Blir tokig. Varje gång. "Se upp för avståndet mellan tåg och plattform", tar knäcken på mig. Nästan. Samma sak upprepas vid nästa station. "Detta är tåg mot Trollhättan och Vänersborg". Orden letar sig in även om volymen i lurarna är hög. Tankeverksamheten stoppas, av meningslös information som jag inte förmår stänga av. Det går inte. Tvingas vid upprepade tillfällen börja om, och om, och om. Varje dag samma sak. Välkommen till min vardag.

Vill vara tidigt på jobbet. Helst förste man på plats. Tystnaden, lugnet, ron är det som lockar. Jag är inte speciellt morgonpigg, men jag trivs när jag får starta dagen i min takt. När bestämmer. Tyvärr störs tystnaden av städarna. Maskinen som bonar golvet brummar och ljudet blir högre eller lägre i takt med att golvytan tvättas. Det smäller i dörrar och just för att det är så tyst förstärks ljuden, även om min dörr är stängd. Har jag tur får jag en liten stund i lugn och ro innan kollegorna dyker upp. Har jag tur slipper jag höra deras samtal i korridoren, utan för mitt rum. Skratt, frågor och upprörda tonfall. Om jag har tur. För det mesta är tystnaden en sällsynt gäst. Försöker att inte längta efter det ouppnåeliga. Kämpar för att inte jämföra hur det är med hur det skulle kunna vara. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Smäller inte i dörrar, talar tyst och gör så lite väsen som möjligt. Men det är bara jag som behöver lugnet och ron för att fungera. Alltså har jag fått vänja mig. Det är min vardag. Ständiga avbrott. Ovissheten över att aldrig veta om eller när det finns möjlighet att prestera.

Går genom livet med högt ställda mål. Men det blir ytterst sällan som jag önskar och planerar för. Därför tillåter jag mig att drömma stort. För att inte tappa sugen, för att inte bli besviken. Fast jag är besviken, ofta. Frustrerad över vardagens alla störmoment. Irriterad på Västtrafik som infört ett betalningssystem som är så pass komplicerat att dess regler och vardagliga handhavande ständigt måste upprepas. Irriterad på att personalen tvunget måste önska alla en riktigt trevlig resa och för att anslutande tåg måste annonseras när tåget närmar sig Göteborgs Central på vägen hem. Just när jag kämpar med att läsa färdigt det jag planerat att läsa, just när jag behöver koncentrera mig som mest. Blir lika överrumplad varje gång. Vänjer mig aldrig, inte vid att bli störd i tanken. Jag har förlikat mig med min situation. Det är som det är. Finns inget jag kan göra. Världen tränger sig på. Jag har inte förmågan att sortera intrycken. Känslorna är många, motstridiga och går inte att kontrollera. Inombords är det kaos, ofta. Det är min vardag.

På ytan syns inget av ovanstående. Omgivningens krav är de samma på mig som på alla andra, så klart. Ingen kan se det, men jag vet att jag är annorlunda. Tvingas inse det, ständigt. På små men tydliga sätt. Genom blickar, gester och frågor. Ständiga frågor. Blir ledsen när jag och mina sätt att hantera vardagens krav möts med undran och skepsis. Låt mig bara vara vill ja skrika ibland. Fast det var värre under skolåren, påminner jag mig. Mobbad och utstött tvingades jag uppfinna strategier. Idag är jag tacksam för det. Min historia gjorde mig till den jag är. Jag klarar av att hantera vardagens krav och måsten. Jag fungerar. Om och när jag får bara jag och kan lösa problemen på mitt sätt, utifrån mina förutsättningar. Jag är nöjd med mig och kan ta det onda och dysfunktionella med det goda. ADHD innebär problem, på många sätt, men också superkrafter. Korta stunder av superfokus, utan uppstartstid. On och off. Kan man bara fånga tillfället i flykten finns det många under dagen. Och avbrotten, perspektivskiftena och den ständigt prövande hållningen till världen gör mig kreativ.

Idag kan jag starta om lättare än förut. Och det gör jag, hela tiden. Startar om. Blåser upp nya tankebubblor i snabbare takt än de gamla spricker. Jag har blivit bra på att attackera problem från olika håll. Har blivit bra på att testa nya lösningar. Upprepade försök, modifierade försök. Därför gillar jag problem som saknar på förhand definierade lösningar. Matte går jag inte igång på. När jag ska räkna känner jag mig inlåst. Blir rastlös. När det bara finns en väg, den enda rätta. Då tröttnar jag. Då får jag inget gjort. Tvingas jag till det, in en sådan struktur, krävs det enorma mängder energi. Jobbet är en blandning av olika uppgifter. Friheten uppväger inslagen av tvång. Fast jag blir trött. Får använda vilorummet, ofta. Tar upprepade power-naps. Det är mitt sätt att klara vardagen. Mitt sätt att vara fokuserad. Kosta stunder av koncentration som avlöses av promenader eller vila. Så klarar jag mig genom dagen. Delar upp den i små beting. Skapar projekt. Fixar och trixar. Hankar mig fram. Välkommen till min vardag.

Tillvaron är fylld saker som stör och jag torteras, eller känner mig utsatt för tortyr. Lövblåsning eller gräsklippning kan fungera som tortyr, till exempel. Mins hur det var i höstas. Jag står inför en grupp studenter. Ska föreläsa. Utan för fönstret ska det höststädas. Brrrrrrum .... Brrrrrum, brrum ........... Brum. Oregelbundna stötar av störande ljud. Varje gång får jag börja om. Tappar tråden, hela tiden. Om och om och om igen. Tvings be om ursäkt. Känner mig som en lallande idiot. Vi tar rast. Börjar om igen, när arbetet slutförts. Då går det bättre. Men dagen är förstörd. Det tar på krafterna. Det gör ont. Att inte fungera är smärtsamt. Det är tortyr.

Dagar som bara försvinner i en enda röra av tappade trådar. Detta att aldrig kunna veta hur och när det ska gå att skriva, läsa, tänka. Jobbigt, men jag hart vant mig. Det är mitt liv. Kände att jag ville skriva om det. För att dela med mig av min upplevelse. För jag tror inte jag är ensam och jag har själv kunnat hämta styrka i andras berättelser. Vill förklara mig och söker förståelse. Vill fortsätta vara jag, vara den jag är. Vi är många, tror jag som känner sig annorlunda. Därför måste vi våga tala om hur vi upplever världen, sätta ord på känslan. För att upptäcka, dels att ingen är ensam, dels att skillnaden är större än man tror. Det normala är inte så normalt, det bara ser och verkar normalt, för att det aldrig verkar finnas tid att sätta ord på individuella upplevelser. Så skapas och upprätthålls en allt snävare norm, med hjälp av tystnad. En tvingande tystnad. En farlig och förlamande tystnad. En likriktande tystnad som gör att samhällets skydd mot det oväntade som lurar bakom hörnet utarmas.

Människan är inte en och den samma, hen kommer i många färger, modeller och det finns lika många unika kombinationer av en begränsad uppsättning egenskaper som det finns individer. Tillsammans förfogar vi över en enorm bredd. Mänskligheten är en resurs, om vi väljer att se på saken på det sättet. Neurodiversitet är en tillgång. Alla kan bidra med något, om och när alla värderas utifrån sina egenskaper, istället för i relation till hur väl de uppfyller normens tvingade krav på konformitet och likriktning. Jag, och du, och vi alla, kan. Om vi bara får göra det på vårt sätt, när vi kan och förutsättningarna är de rätta.

Språkfilosofiska reflektioner 42

Vi närmar oss slutet av detta samtal, om språk, makt och sätt att förstå kultur. Denna och två poster till. Uppslag till samtal om den filosofi som utarbetats av och mellan Deleuze och Guattari och fortsatta samtal med hjälp av deras tankar, om kulturen och det samhälle vi alla är med om att skapa genom att leva våra liv, finns i överflöd. Funderar redan på vilka platå jag ska ge mig i kast med härnäst. Saknar redan utmaningen i att ha en svår text att konfronteras med och försöka avlocka betydelse. Det blir en fortsättning, ingen tvekan om det. Men först ska detta projekt ros i land. Först ska tankarna om språk rundas av.

If we consider the other aspect of the order-word, flight rather than death, it appears that variables are in a new state, that of continuous variation.

Mellan död, det vill säga den punkt där sammanhållningen är total och ingen rörelse finns, inget liv existerar och den andra ytterligheten flykt, eller fullkomlig upplösning av alla former, skapas språk och kultur. Blir livet och vardagen till, interaktivt. Variation är den enda konstanten, upprepad förändring. Deleuze utvecklar den tanken i sin avhandling, Difference and Repetition. Skillnad, skriver han, är en egenskap i sig. Den är absolut, inte relationell. Skillnad upprepas, återkommer. Hela tiden. Skillnaden är det som skänker liv åt processen som är livet, samhället och kulturen. Variationen växer fram, genereras i mellanrummet, mellan nu och sedan. Variation och skillnad är kopior utan original, eller simulacra. Det finns ingen punkt vi färdas från och livet har inget mål, inte riktning. Det finns bara upprepad skillnad, förändring, variation. Därför finns inga original, bara tillblivelse och förändring.

An incorporeal transformation is still attributed to bodies, but it is now a passage to the limit: that is the only way, not to eliminate death, but to reduce it or make it a variation itself.

Kultur är en passage. Gillar den tanken. Kultur som en gräns, vilken ständigt överskrids. Kroppar möts och tankar utväxlas. Ingen lever för evigt, men kulturen dör inte. Varje människas livstråd tvinnas samman med alla andras och gemensamt vävs kultur. Växer samhället fram, mellan dig och mig och mellan nu och sedan. Tillsammans skapar vi förutsättningarna för vår gemensamma överlevnad. Vi förändras. Ny kunskap läggs till och modifierar gammalt vetande. Nya ord skapas och påverkar utbytet av tankar. Genom att upprepa ord och när de sätts i nya sammanhang skapas nya perspektiv. Upptäcks nya sätt att se på och förstå världen. Skapas kultur. Förändring och upprepad skillnad. Livet är en levande, kollektiv process. Rörelse. Förändring.

This movement pushes language to its own limits, while bodies are simultaneously caught up in a movement of metamorphosis of their contents or a process of exhaustion causing them to reach or overstep the limit of their figures.

Språket befinner sig hela tiden på gränsen. Ständigt tänjer det på sina egna inneboende begränsningar. Språket utmanar och utmanas. Inget är sig likt från en dag till en annan. Nya ord läggs till och gamla faller i glömska eller blir obsoleta för att de inte längre talar till oss. Tekniska landvinningar gör att ord förlorar sin mening, att behov av nya ord ständigt uppstår. Gamla ord får ny mening och nya ord ger liv åt gamla meningar. Inget är, allt blir. Förändring, variation, skillnad. Det är den enda hållbara definitionen av begreppet kultur. Kulturvetenskap handlar om att studera skillnad, om att förstå förändring. Och om att konstruera verktyg som kan användas för att skapa nytt. Eftersom allt blir och inget är behövs visioner, som inte är mål. Förändring drivs av önskningar och ju fler som vill och försöker, desto större är chansen att vi närmar oss visionen. Vissa motstånd är hårdare än andra och både materiella hinder och kulturella finns och måste ständigt övervinnas. Och det är i mellanrummen som vardagen utspelar sig, som kulturen blir till.

This is an appropriate place to bring up the opposition between minor sciences and major sciences: for example, the tendency of the broken line to become a curve, a whole operative geometry of the trait and movement, a pragmatic science of placings-in-variation that operates in a different manner than the royal or major science of Euclid's invariants and travels a long history of suspicion and even repression (we will return to this question later).

Vetenskap är en mänsklig verksamhet. Det handlar om kollektivt sökande efter kunskap och förståelse. Fler som tänker tillsammans tänker bättre en enskilda, aldrig så kloka människor. Men sökandet efter kunskap kan se olika ut, kan arrangeras på olika sätt. Vetande är inget i sig, det kan och bör liknas vid verktyg. Kunskap blir aldrig bättre än dess funktion. Det är konsekvenserna av kunskaper omsatta i handling som ger vetande sitt värde. Två vägar finns att söka. Den ena handlar om att sträva efter kontroll, om att bygga system av vetande. Om att lägga den ena biten kunskap till den andra. Bara kunskap som passar in accepteras. Inom Royal science, om man hårdrar och generaliserar. Minor science anpassar och följer efter. Uppmärksammar och försöker förstå. Det är grova förenklingar och ingen form är renodlad i praktiken. Två ytterligheter längs ett kontinuum. Var finns du på skalan? Hur tänker du? Jag är nomad i tanke och handling och ska man studera kultur är det en framkomlig väg. Det är inte den enda vägen, men den är framkomlig.

The smallest interval is always diabolical: the master of metamorphoses is opposed to the invariant hieratic king. It is as though an intense matter or a continuum of variation were freed, here in the internal tensors of language, there in the internal tensions of content. The idea of the smallest interval does not apply to figures of the same nature; it implies at least a curve and a straight line, a circle and a tangent.

Språk är förändring. Språk kan inte kontrolleras. Språk ser ut att följa lagar, men det är mer ett slags tröghet. Ju fler som talar ett språk desto trögare går förändringen. Språk är som en glaciär. Förändringen uppstår mellan och även den minsta intervall bär på sprängkraft, på möjligheten att förändra. Tänk på droppen som urholkar stenen, som får bägaren att rinna över. Tänk på att livet består av år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder. Ögonblick, följda av ögonblick. Mellanrum som följs av mellanrum. Där sker förändringen, förskjutningar. I det lilla. Kulturvetaren måste lära sig förstå det, att det är i det lilla som det stora skapas. Kulturvetenskap ger mening åt och ser betydelsen av det som utifrån ett annat perspektiv ser meningslöst, obetydligt eller trivialt ut. Förändring. Det är vad det handlar om. Livet. Inget och inget är sig någonsin likt, ändå är allt som det brukar. Fast bara nästan.

ADHD-dagboken 26/01, 2014

Alla upplever världen på sitt sätt och utifrån sina perspektiv och biologiska förutsättningar, och alla filtrerar intrycken genom sitt kulturella sammanhang, sin personliga livshistoria och sina tillägnade preferenser. Världen kan därför aldrig vara en och den samma. Världen är delad, differentierad och aldrig någonsin sig lik. Sanningen om världen är att det inte finns någon enda sanning om den. För mig är min bild av världen sann, men min bild stämmer inte överens med din. Det är som det är och det är detta vi alla har att förhålla oss till. Det finns ingen enhetlig bild, det finns bara individer som söker bringa reda i alla de intryck som möter dem. Ständigt söks efter mening, det är vad människoblivandet handlar om. Skapande av mening. Därför är bilden rörlig, otydlig och föränderlig. Den allmänna bilden. Den bild vi alla har att förhålla oss till, ifall vi vill bygga en värld som utgår från våra gemensamma ansträngningar. En värld som tar vara på mångfalden, istället för att kväva den och tvinga på medborgarna en omöjlig samsyn.

Jag tror, men vet inte och är heller inte intresserad av att undersöka saken närmare, att jag ligger nära en ADHD-diagnos. Dagligen och stundligen tvingas jag inse att min upplevelse av världen, de mönster och samband jag ser, skiljer sig från många andras. Jag har så länge jag minns burit på känslan av att vara annorlunda. När jag är jag, utan skyddsnät, utan att tänka på någon annan eller något annat än mig själv, då reagerar omgivningen. Antingen med uppskattning, eller med fördömande. Att vara annorlunda kostar på. Men jag är van. Har vant mig. Jag är jag och jag har lärt mig leva med och ta  vara på fördelarna med att vara den jag är. Det har kostat på. Och jag trodde länge att det var fel på mig, att jag var konstig i negativ bemärkelse. Men efter att ha läst och lyssnat på människor som fått diagnosen ADHD, och eftersom jag känner igen mig själv så himla väl i deras berättelser, väljer jag att tro, men jag vet som sagt inte, att jag skulle kunna få diagnosen ADHD. Det känns befriande att gå in genom den dörren, att acceptera faktum. Det känns som att hitta hem.

Mitt sätt att uppleva världen kanske inte stämmer med ditt sätt, men eftersom ingens upplevelse är den rätta och eftersom jag inte är ensam, vill jag berätta om det jag upplever och det jag ser. För att det har hjälpt mig att lyssna. Det lyssnas för lite, vi lyssnar för lite på varandra. Och det gör att dem som inte passar in, som finner normen, det vanligaste sättet att fungera och vara, trångt och svårt att anpassa sig till, tvingas se sig som problem. Om alla är olika, då är olikhet inget problem, det är en möjlighet. Det handlar om hur man ser på och hanterar olikheterna. Det handlar om vad man väljer som utgångspunkt och jämförelsemått. Det handlar om hur vi ser på varandra och vad vi vill med samhället.

Tänker mig en serie bloggposter på detta tema. Utgångspunkten är mina upplevelser, som kan jämföras med läsarens. Har varit på spa i helgen och det har funnits tid för tankar, bland annat om vem jag är och hur jag fungerar. Jag kan bara med svårighet stänga av världen, som vanligtvis kommer mig till mötes utan gallring. Alla intryck tränger sig på. Men i bastun, ensam i tystnaden kan jag tänka stort och jag kan hålla komplexa tankebyggen levande tillräckligt länge för att vända och vrida på dem. Jag kan, om förutsättningarna är de rätta. Det var när jag upptäckte det, att jag kan, om jag bara får göra det på mitt sätt som jag lyckades med studierna. Jag har lärt mig att låta tankarna leva sitt eget liv och jag har lärt mig att orientera mig bland intrycken.

Jag kan inte studera en sak, koncentrerat under en längre tid. Men jag kan studera olika saker parallellt. Och jag är bra på att snappa upp information och att komma ihåg frågor och det jag inte förstår. Jag har lärt mig att ha tålamod med mig själv. Det blir aldrig som jag tänker, eller som jag planerar, men det kan bli bra ändå. Allt handlar om vad man gör med resultatet och hur man ser på det man gör. ADHD-hjärnan är flexibel och lättrörlig och det är ett problem, om den ska tvingas in i en struktur eller kultur som är besatt av planering och målsäkring. Jag hade inte skrivit detta och jag hade inte framhärdat, om jag inte, efter mer än 20 års kulturstudier, visste att normen är skapad och upprätthållen, att enhetligheten och samsynen tvingats fram med olika typer av maktmedel. Världen är inte en och odelbar, den blir vad vi gör den till. Jag ser det, för jag betraktar kulturen lite från sidan. Det faktum att jag finns och fungerar som jag gör och att jag inte är ensam om att fungera på detta sätt är bevis nog på att sanningen är relativ.

Vi borde lyssna mer på varandra. För gör vi det kommer fler att märka att de inte riktigt ser på eller upplever världen och omgivningen, kulturen som alla andra. För det existerar inget sådant, finns ingen samsyn. Den är mer eller mindre en lögn. Mänskliga egenskaper fördelas enligt normalkurvor. En uppfattning är den vanligaste, men det är också det enda den är, vanligast. Mer sann är den inte för det. Och ju mer vi talar om våra upplevelser och ju mer vi lyssnar på varandra, desto tydligare blir bilden av världen som en mångfacetterad plats som kan förstås på olika sätt. Genom att lyssna mer på varandra blir vår gemensamma blid rikare och vår kollektiva förståelse djupare och bredare. Genom att fler, mer och tydligare, försöker förstå varandra kommer ett mer hållbart samhälle där fler får plats att kunna skapas. Ett samhälle där man tar hand om varandra.

Inser att texten kanske blir rörig. Förstår om läsaren inte riktigt hänger med. Välkommen till min värld. Jag lever i kaos, men jag vet det och kan hantera det. Tillåter mig bara att här, i denna tänkta serie bloggposter, skriva utan att redigera. Världen kommer mig till mötes och jag kan inget annat göra än att ta emot den och parera intrycken så gott det går. Många med ADHD har även dyslexi.  Jag har i alla fall det. Jag kan aldrig lita på att orden jag läser innehåller det jag tror, att det står som jag läser. Det var länge ett problem, men när jag bestämde mig för att jag skulle skriva ändå upptäckte jag att problemet kunde vändas till en fördel. För det finns ofta andra ord och kan man inte stava ett kan man kanske stava ett annat. Att skriva idag, efter många års övning, är vilsamt. Det är genom att skriva jag lärt mig tänka. Genom att sätta ord på pränt och genom att läsa det jag skriver får jag syn på mina tankar. Jag blir jag genom att skriva. Jag blir jag genom samverkan mellan en lång rad aspekter, verktyg och processer. Jag är resultatet av samverkan. Jag är inte en, vi är många.

Jag upplevs konstig av många. Har fått lära mig leva med det. Kan acceptera det idag. Och det går enklare när jag vet att jag inte är ensam. Vi är många. Alla är mer eller mindre annorlunda och var och en är unika på ett eller annat sätt. Ingen är identisk med någon annan. Det är bara något vi fått för oss, kanske av rädsla för det främmande, för att vara annorlunda. För att avvikare betraktas som ett hot. För att kaos och oordning upplevs hotfullt. Men det behöver inte vara så. Inte om vi lyssnar på varandra. Jag har levt i kaos i hela mitt liv. Många har gjort det, gör det. Vi har lärt oss hantera det. Lärt oss leva med det. Hittat sätt att hantera situationen. Vi tar emot världen så som den kommer oss till mötes. Vi har lärt oss anpassa oss. Vi kan dela med oss av kunskaperna. Och tillsammans kan vi lära oss leva i och bättre hantera världen, samhället och den kultur som vi skapar tillsammans.

Förlåt mig för dessa rader. Lovar att försöka vara mer strukturerad nästa gång.

Vem är du, vem är jag? Levande charader...

Morgontidningen. En av ledarna. Och tankarna är igång. Morgontidningen är mitt fönster, inte mot världen, men mot tankens Universum. Läser dagens tidning gör i alla fall inte jag för att informera mig om vad som hänt. Jag prenumererar på och läser morgontidningen för att få ett kvalificerat urval av iakttagelser av, vinklingar på och fördjupade reflektioner om samhället, världen och kulturen. Morgontidningen ser jag som ett slags aktör som håller ihop samhället. Morgontidningen hjälper mig förstå mig själv, min omgivning och vad det innebär att vara människa. Håller med om allt gör jag i princip aldrig och ibland blir jag upprörd. Det är själva poängen. Att bara umgås med likasinnade och att uteslutande lyssna på dem och det man själv finner klokt och kan hålla med om leder till inavel och degeneration. Att stöta och blöta och att stötas och blötas, leder till fördjupning och utveckling. Morgontidningen har just den funktionen, för mig och för samhället. Därför oroas jag över att den idag är hotad. Men nog om det. Här vad det Maria Ludvigssons Ledare jag ville samtala med.

Identitet handlar det om, vad identiteten och rådande syn på identitet gör med oss människor. Hon skriver om Ulf Lundell. Om hans reaktion på det sätt han presenterades på under Guldbaggegalan i måndags.

Den som gömmer sig bakom en grupp för att slippa svara för sig själv, riskerar också att försvinna i den. Identitetspolitiken, eller vår besatthet av att ständigt identifiera människor vi möter som tillhörande en grupp eller representanter för ett kollektiv, både drabbar och bärs av de flesta av oss. Och det är en styggelse. 

Sällan har någon skrivit bättre eller lika finstämt om det som Jonas Gardell gjorde i Expressen i går. När han i måndags introducerades som en av artisterna på Guldbaggegalan var det som ”sprallig homofil”. Inte, vilket vore intressantare, som en av Sveriges mest uppskattade artister, dramatiker och författare. 

Han beskriver själv händelsen i artikeln: ”Jag hade gjort mig så fin jag kunde i mörk kostym, och jag hade kostat på orkester, sångerskor, gospelkör och dansare, vi skulle göra ett stort shownummer tillsammans.” Så kom introduktionen.

Gardell fortsätter: ”... jag var inte där som artist eller författare utan jag var där som ’homofilen’.” 

Om det nu primärt var viktigt att kunna introducera en homofil (underförstått sprallig eftersom det finns en stereotyp även för homofila), blir Gardell utbytbar med vilken annan gay person som helst.

Att se individen, människan bakom är skrämmande. Jag tror det är så enkelt. Mänskligt beteende är just mänskligt och det mänskliga är aldrig enkelt, entydigt eller oföränderligt. Att se människan innebär att se in i kaos, att brottas med komplexitet och motsägelser samt föränderlighet och att konfronteras med det oförutsägbara. Och det kräver energi och tankemöda. Energi som sällan finns och möda som tiden inte räcker för. Ingen vill beslås med att bara se kategorier eller stereotyper, men sanningen är att det är precis det vi gör, hela tiden. Vi sorterar och kategoriserar. Vi gör det inte för att vi är onda, vi gör det för att det är så den mänskliga hjärnan fungerar och bearbetar information från världen och omgivningen. Hjärnan är fantastisk, men den utgör en tydlig begränsning. Den är ett hinder, en gräns för vad som är möjligt att göra. Hjärnan är en del av människan, vi är våra kroppar.

Människan, du och jag, är en sammansättning av kroppen och tanken. Vi är aldrig en, vi är ett kollektiv, även när vi är ensamma. Och det är när tankens gränslöshet möter kroppens fysiska begränsningar som jag blir jag och du blir du. Resultatet är inte alltid vackert, men det är som det är. Att säga det handlar inte om att ursäkta mänskligt beteende, det handlar bara om att förstå. Jonas Gardell och andra som drabbas är ändå offer. Skadan är skedd. Vill vi göra något måste vi börja med att lyssna. Ta in den drabbades beträttelse, hens upplevelse. Vill vi väl och vill vi vara med och bygga en bättre och mer hållbar värld har vi ett ansvar, för varandra. För ingen vet vem som är morgondagens offer. Läs, lär, reflektera. Ta in och konfrontera Jonas Gardells ord och hans upplevelse. Lägg orden på minnet. Skratta inte, eller försök i alla fall låta bli, nästa gång du hör ett skämt om stereotyper.

Jag tror att de klumpiga presentationerna av oss på Guldbaggegalan helt enkelt är ett sätt för samhället att bearbeta det oerhörda traumat att vi existerar. 

Jag blir egentligen inte kränkt över att bli reducerad till ”homofilen”. Jag är van. Jag kopplar på autopilotleendet och låter det rinna av. Jag ler och väntar till det är över. Eftersom jag inte har något val. 

Lika lite som jag tror Kodjo Akolor, David Batra, Marika Carlsson eller Özz Nûjen har något val. 

Vi måste alla likt Jason Diakité stå där i riksdagen och vifta med våra löjliga pass och försäkra att vi är svenskar, vi med. 

Det här är vårt land. 

Och ändå. 

Leva i en sorts evig exil.

Leva i exil. Det finns människor i din och min absoluta närhet, som upplever sig leva i exil. Det jag vill peka på är dels att samhället inte är perfekt, dels att nästa gång kan det vara du som upplever det Jonas Gardell upplever. Det finns inga garantier. Exilen drabbar aldrig de andra, den kan drabba dig och den  kan drabba mig. Och den drabbar för att vi är konstruerade som vi är, för att vi människor är biologiska varelser med kulturella egenskaper, också. För att vi är komplexa helheter, sammansättningar av delar vilka aldrig blir bättre än sin svagaste länk. Vill vi bygga ett bättre samhälle måste vi lyssna mer än vi talar och vi måste försöka förstå varandra, utifrån den andres perspektiv och upplevelse. Och vi måste alla förstå att det aldrig är enkelt. Vi måste sluta anklaga varandra. Ingen är perfekt, alltid, överallt.

Människan har förtjänster och brister, liksom samhället. Problemen vi brottas med idag handlar om att vi kollektivt har fått för oss att dessa problem går att övervinnas. Ja, det finns till och med de som tror att problemen redan övervunnits. Att det går att skapa ett perfekt samhälle. Att det finns en bästa praktik som kan och bör implementeras, överallt. Det kvalitetsgranskas och målsäkras. Ändå går det som det gör i PISA och trots att vi ser oss som upplysta tvingas en sådan som Jonas Gardell skriva som han gör.

Vem är du? Vem är jag? Och hur blir vi dem vi känner igen oss själva som? Vi blir oss själva tillsammans. Ingen människa är en ö. Vi är kultur, delar av en gemensamt skapad värld. Och den världen når oss på olika sätt. Men vi har aldrig full tillgång till världen. Vår personliga uppfattning blir aldrig bättre än vad vår biologi och de verktyg vi använder för att förbättra och för att kompensera för bristerna tillåter.

Detta är kunskaper hämtade från humaniora. Det är tankar och reflektioner som visar på nyttan med humaniora, på nyttan med och betydelsen av en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritiskt, analytiskt tänkande. Vi är inte, men blir lätt till, levande charader. Om vi låter oss reduceras till en eller ett. Du och är jag är alla många, och tillsammans är vi fler än vi tror. Därför finns ingen säker kunskap om något som rör människor. Det enda vi kan göra är att anpassa oss och följa med. Lyssna på varandra och reflektera. En bra plats att börja på, en fin början på dagen, är morgontidningen.

Ekonomi är kultur

Konkurrens driver inte kvalitet, inte i sig och aldrig på något magiskt eller lagbundet sätt. Kring den frågan eller aspekten av samhället reflekterade jag igår. Med lite distans till de tankarna kommer nya tankar, om ekonomins relation till de ekonomiska aktörerna. Och det slår mig att allt detta kan betraktas som ett slags posthumanism, som Per Gudmundsson på SvD raljerade över för någon vecka sedan. Vill rikta fokus på människan. Saknar det perspektivet, och oroas över att det håller på att försvinna. Dels är detta ett resultat av rådande utbildningspolitik, dels en konsekvens av att humanister har svårt att nå ut i samhället. Journalister gör allt mer och allt oftare nyheter av spektakulära forskningsresultat, publicerade i internationella referee-granskade tidskrifter. Det måste gå snabbt och resultaten måste vara iögonenfallande. Vi håller helt enkelt på, eller riskerar i alla fall att, tappa fotfästet. Kollektivt håller vi på att skapas en illusion om att vi och samhället är två olika aspekter av livet.

När illusionen om samhället som en från människorna fristående enhet etablerats kommer människans urgamla dröm om en evighetsmaskin eller en kaka som går att äta och ändå ha kvar att kunna dammas av. Sänkt skatt och ökad valfrihet, med bibehållen kvalitet, är ett exempel på detta. Nedmonteringen av humaniora ett annat. Oroas över detta, över att vi håller på att gräva vår egen grav. Samhället är en aspekt av mänskligt liv, fast på en annan nivå. Samhället, liksom konkurrens och allt annat som finns och verkar på en högre skalnivå än du och jag, är resultatet av dina och mina handlingar. Om vi inte gör något finns inget samhälle. Det går dock inte att styra samhället. Det går bara att följa med. Och det är vad vi borde göra. Följa med och anpassa oss, lite mer. Vi behöver, för vår kollektiva överlevnads skull, förstå dels vår egen roll och betydelse, dels vår litenhet och maktlöshet.  En paradox som heter duga. Absolut, men lika fullt är det en paradox vi bara kan och måste acceptera.

Samhället, och ekonomin som jag vill rikta fokus på här, är ett resultat av människors handlingar, människors interaktion med varandra och världen. Ekonomi är inte som rymden och går inte att studera som en från människor fristående struktur. Ekonomi är som kultur, resultatet av interaktion. Människor har en egenskap som skiljer dem från andra aktörer i sammanhanget, en liten och till synes obetydlig egenskap. Människan är nyckfull och kan agera på andra sätt än det vanliga. Visst har människor vanor och för det mesta gör de flesta som de brukar. Oftast går det att lita till prognoser och vanligtvis fungerar förutsägelserna. Men, och detta glöms konsekvent bort, allt lättare och allt oftare när humanioras röst försvagas i samhällsdebatten, plötsligt händer det. Rätt som det är tröttnar någon och det inspirerar andra. Utan att någon vet hur det gick till har en ny vana etablerats. Därför blir alla prognoser osäkra, oavsett hur vetenskapliga de är. Och finns ingen tydlig betoning på osäkerheten är prognosen ovetenskaplig. Mänskligt liv skapas här och nu. Det går därför inte att räkna på.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en artikel i dagens SvDs näringslivsdel. En artikel om, eller en intervju med, ekonomiprofessorn Paul Krugman. Han fick priset i ekonomi till Alfred Nobels minne 2008. En intressant artikel, på många sätt. Den visar tydligt hur synen på ekonomi ser ut och hur ekonomi fungerar. Ska försöka visa det här. Tyvärr finns artikeln jag läser i pappersupplagan inte på nätet, men det finns massor av artiklar, publicerade i olika forum, om Paul Krugman som nyss varit på sverigebesök. Alla visar prov på samma vördnad inför det stora oraklet. Hans ord om våra, alla vi som bor i Sverige, handlingar tas på STÖRSTA allvar. Han är den store gurun, för många, men inte för alla. Människans psykologi gör att den som vill göra sig ett namn och som aspirerar på samma makt måste utmana mästaren. Fast detta görs underifrån. Det visar sig i en artikel jag hittar på nätet, en intervju med Lars EO Svensson, som inte håller med Krugman.

Du håller inte heller med Paul Krugman om att Sverige har en bostadsbubbla?

– Paul Krugman har inte haft möjlighet att sätta sig in i den svenska bostadsmarknaden. Om man bara tittar på priser och skuldsättning kan man tro att det är en bubbla. Men Riksbankens egen undersökning från 2011 och rapporten nyligen från Evidens visar båda att prisuppgången förklaras av fundamentala orsaker. En bubbla är en situation där priserna är större än vad som är motiverat av fundamentala orsaker.

Jo, men Paul Krugmans svar var att många brukar säga att situationen kan förklaras av fundamentala orsaker, att den egna hemmamarknaden är annorlunda jämfört med platser där bubblor spruckit. Fast det sällan är ”annorlunda nu”?

– Ja, men i varje läge måste man titta efter hur det faktiskt ser ut. När bostadsmarknader har kraschat i andra länder har det de facto sett annorlunda ut. Det har varit spekulation och stort byggande, och lågt sparande och ett bytesbalansunderskott. I Sverige har vi stort sparande, lågt byggande och ett stort bytesbalansöverskott mot världen.

Om vi lämnar Sverige - vad tycker du var mest intressant med Paul Krugmans resonemang?

– I början av 2000-talet när vi alla var vid Princetonuniversitetet diskuterade Paul Krugman, Ben Bernanke, Michael Woodford och jag Japan mycket. Vi var kritiska till hur den japanska centralbanken agerade. Jag håller med Paul Krugman om att Abenomics är rätt, att de försöker stoppa deflationen och få upp inflationen med alla tillgängliga medel.

Betänk att det är män med makt som uttalar sig, om oss och våra handlingar. Över våra huvuden. Om ekonomi vore en vetenskap skulle samtalet inte anta den for som det gör i denna intervju eller i intervjuerna med Krugman. Tittar man närmare på vad som sägs är det spekulationer, personliga förhoppningar och käpphästar som luftas. När dessa herrar, som alla utbildats på samma ställe och som känner varandra (det om något visar att ekonomi handlar om människor i samverkan), uttalar sig i medierna blir deras ord till aktörer. Det vi får oss serverat av herrarna är på inget sätt objektiva analyser, det är partsinlagor som i det sociala sammanhanget som samhället är blir till aktörer. Uttalandena lever sina egna liv och påverkar utfallet. Och ju mer herrarnas ord betraktas som vetenskapliga, desto större blir ordens agens. Krugman och andra uttalar sig med andra ord inte om ekonomin, de gör ekonomi, precis som alla vi andra när vi tar beslut och agerar i enlighet med vad vi tror.

Ekonomi är kultur, en aspekt av kulturen. Ekonomin följer kulturens dynamik och den förändras icke-linjärt genom att människor interagerar med andra människor. Människor av kött och blod, som styrs lika eller mer mycket av affekter som av logik. Ekonomisk vetenskap som bortser från kulturella aspekter eller som uttalar sig om ekonomin som vore den rymden, något som går att räkna på, är inga vetenskapsmän, utan orakel. Paradoxen är att deras ord får allt större betydelse och ser allt tydligare ut att vara förutsägelser, ju mer vi lyssnar på och tar uttalandena på allvar.

Måste sluta här. Jobbets krav kallar. Fortsätter en annan dag. Kommentera gärna. Var kritisk. Det jag vill rikta uppmärksamhet på är människans betydelse för och aktör i skapandet av framtiden. Den står inte skriven i stjärnorna, den håller på att skapas av dig och av mig nu. Ingen vet vad som kommer att hända, men alla kan bli mer medvetna om vad de gör idag och kan skaffa sig fördjupade insikter om att handlingarna kommer att få konsekvenser för framtidens samhälle.