Två städer, en destination. Berättelser om hållbar turism i Trollhättan & Vänersborg.

Världens mest sålda roman heter Två städer, eller A Tale och Two Cities. Den är skriven av Charles Dickens. Lyssnade på den som radioföljetong när jag var liten. En fascinerande berättelse om några människor i London och Paris före och under franska revolutionen. Två olika städer, som bands samman av människorna som levde i dem och som på olika sätt knutit kontakter. London och Paris ligger i två länder med en konfliktfylld historia. Har varit i båda och uppskattar städerna, var och en för sig, väldigt mycket. 

Paris som är den mindre staden uppskattar jag för konsten, kulturen och för stoltheten som dess innevånare visar genom att försöka hålla fast vid sin övertygelse om att franska är ett världsspråk. I Paris är maten lika viktigt som de intellektuella samtalen vid middagsbordet. Här läser man och diskuterar litteratur och filosofi.

London uppskattar jag på samma sätt som New York, för det är en världsstad med intensiv puls. En ekonomisk knutpunkt. Här tar innevånarna hand om sina besökare, är artiga och har överseende med den som talar kackig engelska. London är en mötesplats för allt och alla och den bästa och mest intressanta maten kommer utifrån. London fungerar som det engelska språket som ett slags katalysator, det tar till sig ord och uttryck och bejakar dem. Londonborna vet att ta vara på nuet, över en öl på Puben med vännerna. Kommer man dit får man inte sitta ensam.

Vet att jag generaliserar, men min kärlek till de två städerna är ärlig och jag längtar tillbaka. Lika mycket till båda. Tänker på det och på olikheterna mellan London och Paris samt på ländernas konfliktfyllda historia idag, när jag som ett led i förberedelserna inför projektmötet senare idag, föresatt mig att skriva en text om förutsättningarna för destinationsutveckling i Trollhättan och Vänersborg. Har skrivit om projektet Marifus tidigare och det kommer fler texter framöver. Ett och ett halvt år återstår av tiden vi har till vårt förfogande, inom projekttiden. Men jag kommer, hoppas jag verkligen, att finnas kvar och verka i regionen under lång tid framöver. Mitt engagemang för utvecklingen av en hållbar turistnäring i Trollhättan och Vänersborg, liksom i Danmark som också är med i projektet, är långsiktigt. Jag ser att det finns potential och vill göra vad jag kan för att förlösa den.

Mina insatser utgår från mina kunskaper, mina kompetenser och mina intressen. Jag är som bekant kulturvetare, vilket gör att jag ser saker på lite andra sätt och utifrån andra perspektiv, än andra vetenskaper. Tillsammans kompletterar vi varandra. Marifus är ett samverkansprojekt, som spänner över alla upptänkliga gränser. Det är ett verkligt AIL-projekt. Kunskapen som växer inom projektet växer fram mellan aktörerna. Ingen äger frågan, men alla får ut något av arbetet och resultatet. Vill se mer av det i samhället, samverkan och arbete mellan. Vill se mindre av kontroll och fastlåsning. Ser det som den enda vägen till hållbarhet. Betoning på gemensam och ömsesidig tillblivelse. Samhället är vårt tillsammans och det blir vad vi gör det till.

Älskar att vara kulturvetare, för det ger mig frihet att tänka. Kultur finns överallt och den är inget i sig, den går bara att undersöka genom avtrycken den sätter i vardagen. Därför är jag intresserad av berättelser. Tillsammans med lokaltidningen Ttela sände jag i våras ut ett upprop där jag informerade om projektet och meddelade att jag var intresserad av människors tankar och berättelser om Trollhättan och Vänersborg. Det gick sådär. Jag fick in två berättelser. Tacksam för dem, så klart. Men jag hade hoppats på ett större gensvar, det handlar ju trots allt om en bygd där arbetstillfällen försvinner och framtiden ser mörk ut, om inget görs. Det finns potential, men den måste förlösas för att komma samhället tillgodo. Efter sommaren gick vi ut med ett nytt upprop, där vi också meddelade att gensvaret varit dåligt. Det gav heller inget. Har funderat mycket på varför. Har inget svar, för så är det också med kultur, att det finns inga bestämda svar. Kulturvetenskap är en vetenskap om något som till sin karaktär är vagt. Kultur är allas, och samtidigt ingens. Därför kan jag bara spekulera.

Min aning om orsaken till svårigheten att engagera medborgarna handlar om de båda städernas grundmurade misstänksamhet mot varandra. Via diskussioner på Facebook kom jag något på spåren när någon tydligt deklarerade att hen inte skulle ge mig någon berättelse, "för den skulle säkert utnyttjas av politikerna för att slå ihop Trollhättan och Vänersborg." Kanske är det så, kanske har svårigheten att samla in berättelser helt andra orsaker. Tidsbrist, ovana att skriva eller ointresse för frågan, svårighet att se nyttan med en insamling av berättelser. Kanske förstår man inte vad en kulturvetare är och kan bidra med? Det finns hur många anledningar som helt att inte dela med sig. Men, och det behövs ingen forskare för att förstå det, missämjan mellan Trollhättan och Vänersborg är utbredd och har rötter långt tillbaka i tiden. På Facebook handlade diskussionerna som följde på mitt upprop nästan uteslutande om GRÄNSEN mellan städerna. Om var den gick, egentligen. Och om hur skarp och levande den var.

Marifus sammanhållande tema är kanaler och vattenvägar. Och redan vid inledningen av projektet stod det klart att kanalen mellan Trollhättan och Vänersborg, den kanske äldsta förbindelselänken mellan städerna, Karls Grav, var ett slags sorgebarn. Det var som om ingen av representanterna för de båda städerna ville kännas vid kanalen och dess sluss. Vänersborg talade om porten till Vänern och Trollhättan om sina, lite mer spektakulära kanaler i centrala stan. Under presentationen på mötet och på många andra sätt, vid andra tillfällen, har det vuxit fram en känsla av att Trollhättan och Vänersborg är lika olika och lika åtskilda som London och Paris. Gränsen mellan verkar för många medborgare vara viktigare än städerna i sig och den potential som finns i Tvåstad som turistdestination. En utmaning, i sanning. En spännande utmaning. En utmaning jag gärna tar och tänker jobba intensivt med under året som kommer.

Spånar vidare. Söker på nätet, för inspiration. Hittar en dikt av Tomas Tranströmer. Två städer heter den, samma som Dickens bok. Men om Dickens visade på förbindelser mellan städerna och beskrev kärlekshistorier som band samman innevånarna så handlar Tranströmers dikt om något som ligger närmare den bild av Trollhättan och Vänersborg, som jag sett i projektet.

På var sin sida om ett sund, två städer
den ena mörklagd, ockuperad av fienden.
I den andra brinner lamporna.
Den lysande stranden hypnotiserar den mörka.

Jag simmar ut i trance
på de glittrande mörka vattnen.
En dov tubastöt tränger in.
Det är en väns röst, tag din grav och gå.

I var sin ända av en kanal. Två städer. Och mellan dem en barriär. Båda ser den andra som en mörklagd och hotfull fiende, med rätta. Både Trollhättan och Vänersborg kan berätta om faktiska svek, om evenemangshallar och högskolecampus och annat. Intresset för varandra är det inget fel på, tvärt om. På Facebook finns två välbesökta sidor, Innerst inne är alla Vänersborgare & Innerst inne är alla Trollhättebor. Där odlas såväl det unika för den egna staden som olikheten med den andra. Det som händer där är naturligtvis ett slags berättelse, fast ett annan slags berättelse än dem jag hoppades få ta del av genom uppropet. Alla berättelser är emellertid intressanta för mig som kulturvetare, för alla tankar om städerna utgör den del av berättelsen som Tvåstad som är samlingsbeteckningen på orterna och som visar hur nära de ligger varandra rent geografiskt. Kulturella gränser har dock mycket lite med geografi att göra, vilket konflikten mellan Israel och Palestina tydligt visar. Sundet mellan städerna finns i huvudet på innevånarna, i kulturen, i berättelserna. Där finns även den del av lösningen. Som kulturvetare simmar jag som i trance, ut i det mörka men glittrande vattnet. Förhoppningen är att hitta en förlösande tubastöt, en väns röst som kan hjälpa Trollhättan och Vänersborg att sluta betrakta förbindelsen mellan städerna som en grav och istället se den som en livgivande livsnerv.

Turister är människor som kommer utifrån, för att spendera pengar, om man ska hårdra. Och avståndet mellan Trollhättan och Vänersborg är inte större än att man kan dela på flödet. Gränsen mellan kan göras om till vandringsled. Kom och upplev olikheterna och kontrasterna. Delta i en saga om två städer. Två städer, en destination, är turistbyråns slogan. Den säger mycket och kan utvecklas mer. Olikheter behöver inte vara ett problem. Tänker vidare på det spåret. Utvecklar den tanken. Inser att den ena staden kallar sig Lilla Paris. Kanske för boulevardernas skull och för sin belevade kultur. Musikens Vänersborg är ett annat begrepp som används för att sätta staden på kartan. Lilla Paris är en berättelse om Vänersborg, skapad av Birger Sjöberg. Det är ingen sanning, men den fångar ändå något av stadens själ. Därför är den intressant. Detta går att bygga vidare på.

Berättelsen som den lilla, men stolta och belevade staden. Den administrativa, regionhuvudstaden i Västra Götalands län. Den berättelsen kan kontrasteras mot och ytterligare belysa berättelsen om Trollhättan. Det är en stad som med sina kanaler och sin stolta och spektakulära industrihistoria inte är helt olik Göteborg, som brukar kallas Lilla London. Se där, ytterligare ett oväntat samband. Ännu en berättelse. Kultur är fantastiskt på det sättet och Kulturvetenskap ÄR det roligaste och viktigaste man kan syssla med, om ni frågar mig. Överallt finns denna typ av uppslag och samband som går att göra något av. Att slå ihop, förenkla och bli en stad tjänar ingen på. Olikheterna är kanske destinationens största och viktigaste resurs.

Samtidigt som det finns olikheter finns det mycket som förenar. Närheten till vatten och till vackra strövområden och fin samt unik natur. Närheten till och de goda kommunikationerna mellan Tvåstad och Göteborg ska inte underskattas, ifråga om destinationsutveckling. Många turister som besöker Göteborg kan säkert tänka sig att ta en tur uppåt landet, större är inte avståndet. Båda städerna tjänar på att marknadsföra sig gemensamt. Två städer, en destination.

En viktig sak som förenar Trollhättan och Vänersborg och som gör Tvåstad unikt i världen är ordet/begreppet: Kreativitet. Trollhättan har en unik industrihistoria som enkelt kan sammanfattas med ordet kreativitet (här, här och här finns länkar på det temat). Trollywood visar hur man har kunnat bibehålla kreativiteten i området, även efter att omvärlden förändras och industrikartan skrivs om. Här finns ett arv att förvalta och bygga vidare på. Även i Vänersborg finns kreativitet, men där utvecklar man mer (fin)kulturella aspekter av begreppet. Vänersborg har spetsutbildningar i estetiska ämnen. Två städer, en destination. Kom till Tvåstad och låt dig inspireras av den spirande kreativiteten. Inte bara turister kan lockas, nyföretagande är också en del av destinationsutvecklingen. Och det håller redan idag på att växa upp en industri, med potential för hållbar utveckling. Tänker närmast på Nevs, som vill bygga SAAB-bilar med elmotorer.

Byter spår, men fortsätter på tanken om hållbarhet. Vill visa på mitt ämnes unika karaktär och säga något om den kunskapssyn som jag har och använder i forskningen samt hur den kan sägas främja hållbarhet. Hörde på radion för ett tag sedan något uttala sig i förklenande ordalag om, den dunkla idén hållbar utveckling. Det är en inte ovanlig inställning idag. Hela samhället och akademin är uppbyggd efter och hyllar principen om klart uttrycka, exakta definitioner. Tydliga mål, som går att byta ner i delmål, vilka alla kan följas upp. Det är vad som anses vara eftersträvansvärt. Och det är det så klart, ibland. När det går och när nöden så kräver. Då är det bra. Då kan man och bör man använda principen om klarhet och då bör man vara målrationell.

Men det finns andra sätt att tänka, också. Speciellt om man ska utveckla turismnäringen. Och det ena behöver inte utesluta det andra. Under vissa omständigheter kan det vara bra att tänka i helt andra banor, hylla helt andra ideal. Omfamna en helt annan rationalitet. Ska visa på något sådant. Dra upp riktlinjerna för och ange tonen till det jag väljer att kalla Dunkelhetens lovsång. Det är så jag tänker och arbetar, som kulturvetare i Marifus. Det är en äldre text, men den fungerar fortfarande. Och den som orkar lösa vidare kommer att hitta en kanske oväntad koppling till Tvåstad på slutet.

Det dunkelt tänkta är inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Vad som behövs är en annan rationalitet, tid och insatser från många olika håll. Det finns ingen enkel lösning på problemen. Dags att inse det. Krisen kan inte lösas genom att lyssna på konsulter som säger sig kunna hjälpa. Lösningen ligger mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns. Så fort vi försöker definiera den och omforma den till mål, som kan brytas ner i delmål, glider den oss ur händerna.

Ett annat seende, och en annan förståelse, av världen behövs. En kulturvetenskaplig blick och kulturvetenskapliga verktyg. Det är vad som måste till. Här finns frön till något som kan växa upp och blomma ut till lösningar. Men för att se och förstå det krävs att man överger strävan efter klarhet, och istället omfamnar dunkelheten.

Det handlar om ansvar. Om ansvar som aldrig varken kan eller får delegeras. Klarhetens paradigm och enkelhetens, tydlighetens lov är som en sockerbit för alla dem som inget hellre vill än att effektivisera. Illusionen av tydlighet är farlig, för den delegerar ansvar. Faran ligger i att makten och inflytandet förflyttas uppåt i hierarkin, och när något går snett blir den logiska följden att man sparkar chefen. Sedan kan allt fortgå som vanligt. Det är en negativ konsekvens av strävan efter klarhet, och det leder bort från allt vad hållbarhet heter. Även om det är precis vad man säger sig vilja uppnå.

Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling ska vara dunkel, det är inte ett problem. Jag ska förklara varför. Det handlar också om ansvar. För så fort man har definierat en tydlig regel, då uppfinns vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit (var det nu är) stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret förs ner på lägsta möjliga nivå.

Då är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan. Mångas insatser. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit, därför bör det vara en dunkel tanke. För dunkla tankar sätter igång fantasin, driver kreativitet och manar till handling. Precis vad som krävs för att uppnå hållbarhet. Därför är det dunkla, i det sammanhanget inget problem, det är tvärt om som det ska vara.

En perfekt teori, modell eller lösning triggar känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt. Det var ju engagemang vi ville uppnå. Mångas handlingar. Därför är oklara vetenskapliga resultat att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, den skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Den engagerar och leder till handling. Handling som leder till rörelse, rörelse som ger upphov till förändring. Och många bäckar må blir som bekant snart till en å, och så vidare.

Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, det skapar ett behov av samtal. Och just hållbarhet kan liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om idén är klar och tydlig, då finns inget att samtala om längre. Då avstannar processen, och vi rör oss bort från det som skulle kunna bli hållbart. Det finns bara en väg och den leder framåt, fast med utgångspunkt i det som varit. Trollhättan och Vänersborg, två städer. En destination, förenade av ett notoriskt dunkelt och svårdefinierat begrepp, kreativitet. En egenskap som verkligen behövs för att utveckla ett långsiktigt hållbart samhälle. 

Insikter och kunskaper är inget som kan beställas fram, de finns överallt. Och för att visa det vill jag avsluta denna långa bloggpost med att illustrera det, samtidigt som jag fortsätter förklara varför dunkelhet är bra, om man bara förstår hur den fungerar. Marifus handlar om turism. Och ett berömt resmål är ön Marthas Vineyard utanför Boston, på USAs östkust. Där var jag med några kollegor på ett AIL-symposium för några år sedan, vilket resulterade i en pedagogisk innovation. Som jag väljer att beskriva genom att associera i en helt annan riktning. Häng med.

Fick två böcker i julklapp: De vilda detektiverna och 2666. Båda skrivna av Roberto Bolano, som gick bort alldeles för tidigt 2003. Mitt uppe i läsningen av 2666, som jag kastade mig över efter att ha avslutat De vilda detektiverna kan jag konstatera, dels att Boano är en fascinerande och djupt intelligent författare, dels att det finns en hel massa beröringspunkter mellan de båda böckerna och resten av mitt liv, såväl intellektuellt som praktiskt. Vad som fascinerar med Bolano är hans sätt att skriva, så att säga indirekt. Det han ingående beskriver och redogör för, det är inte det viktiga. Känslan, och det är detta som gör böckerna så oerhört utmanande, är att det centrala, det boken handlar om, egentligen, det går bara att skymta konturerna av. Men just därför blir upplevelsen så stark. Bara för att man inte får alla detaljer och precis därför att man själv tvingas, av hans sätt att skriva, aktivera sin fantasi. Just därför bjuder hans böcker på den största läsupplevelsen jag fått på mången god dag. Att han dessutom har ett bländande språk, och en helt lysande förmåga att beskriva karaktärer, miljöer och handling, det gör inte läsupplevelsen mindre. Men vad jag vill reflektera över är det faktum att böckernas kärna förblir dunkel, och vad det gör med själva storyn och läsaren.

Samma strävan efter att hålla kärnan i konstruktionen utanför fokus bygger den pedagogiska innovationen, med kopplingar till Trollhättan, som kan användas i turismprojektet. Under symposiet på Marthas Vineyard hade vi presenterats för en rigid modell (Fångad i akronymen: Goals, Needs, Objectives, Methods, Evaluation) för utarbetande av strategier för lärande. Och den ställde vi mot vår innovation som består i en mer öppen modell som beskrevs genom att återkoppla till den gamla folktron att troll som utsätts för solljus förvandlas till sten.

Vad vi vill uppnå med tankemodellen, vilket trolliknelsen förtydligar, är att det är problematiskt att sträva efter en enda modell, den bästa. Att lägga energi på att utforma en Bästa praktik för att lösa ett problem, det är att lägga alla ägg i en och samma korg. Ändå är det vad man gör, gång på gång, inom vetenskapen. Utgår från att det skulle finnas något sådant som en enda bästa praktik. Tvärt om, hävdar jag på goda grunder, är det mycket mer långsiktigt hållbart att släppa tanken fritt och spåna kring olika möjliga lösningar på problemen, och sedan samla dessa i ett format som ytterligare främjar kreativiteten. Det var vad vi gjorde. Det är vad jag vill göra här. Det är vad Flyktlinjer handlar om. Vad är bäst? Det är en fråga som leder tanken fel. Ett mycket mer långsiktigt hållbart sätt att arbeta är att utgå från frågan: Vad fungerar, just i detta fall?

Utgår man från och letar efter det som fungerar, då tar man hänsyn till slumpens roll. En sådan strategi skärper uppmärksamheten, står bättre rustat för förändring, och inte minst förflyttar det fokus från upphovsmannen till problemet och dess lösning. Metoden och tänkandet är som synes applicerbart på och genererar spännande tankar och texter inom såväl litteraturen och vetenskapen som inom filosofin.

Fiktion kan ibland vara mer sann än verkligheten, det vet vi alla. Och därför är det bättre att sluta söka efter sanningen och istället reflektera över frågan: Fungerar det? Vill vi ha ett samhälle uppbyggt av vördnadsfullt okritiska och slaviskt regelföljande medborgare som lägger sig platt för alla auktoriteter? Eller vill vi ha ett samhälle där så många som möjligt tar ansvar för och kritiskt granskar beslut, regler, makthavare och inte minst konsekvenserna av den kunskap som hålls för sann?

Kulturvetenskap, eller i alla fall den kulturvetenskap jag sysslar med, hämtar inspiration från alla håll, vilket jag försökt visa här. Allt som fungerar bör användas för att öka förståelsen för kulturella skeenden, skeenden som jag som forskare dessutom är djupt involverad i,inte bara i Marifusprojektet. Jag kan inte, får inte och ska inte vara den som talar om för andra hur de ska göra. Det är inte målet med min forskning. Makten och ansvaret måste fördelas för att samhället skall bli långsiktigt hållbart och det blir svårt om vi fixerar oss vid en bästa lösning och excellens. Det är ur bredden, som ett resultat av slumpen, de bästa idéerna genereras. Därför intresserar jag mig för berättelser och människors personliga upplevelser av och tankar om Trollhättan och Vänersborg. Bara ur djupet av befolkningen och destinationen kan en hållbar turism växa. Där det går, när det går och så länge det går. Var det går avgörs dock av helheten, tillsammans. Det kan ingen expert eller makthavare bestämma över.

Troll, liksom kunskap och romanhandlingar, destinationsutveckling och kultur mår helt enkelt bäst av och ökar i värde om de tillåts stanna kvar i mörkret. Då tvingas iakttagaren skärpa sina sinnen. Och det är också min uppgift som forskare, att ta fram och konstruera verktyg för att se det man annars inte ser, för att därigenom kunna skapa något nytt utifrån det man redan har.