Effektivitetens och ekonomins svarta hål

Läser i dagens tidning om utvecklingen i landets förskolor. Känner igen mig. Försöker samla ihop alla intryck från en hektisk vecka. Ser ett mönster. Ska försöka förklara, bringa reda i det kaos jag och även samhället befinner sig i. Mitt huvud känns just nu som gårdagens Debatt, en massa ord och tankar som studsar mot varandra. Sätter ner foten. Säger stopp! Ser trots allt en bild träda fram. Två tendenser, som rör mig och oss som individer och samhället som helhet. Tendenserna och förskjutningen i tanken visar sig i förskolan. Där placeras barnen som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Där visar sig konsekvenserna av det sätt vi valt att organisera samhället. Hur ser det ut? Låt oss lyssna på vad företrädare för Folkpartiet skriver på Brännpunkt.

Problemet är att personaltäthet i förskolan inte kan räknas som i skolan där det finns en förhållandevis fast timplan. Barnen i årskurs 3 går lika många timmar idag som 2001. Så är det inte i förskolan. Sedan 2005 har det helt saknats statistik om barnens vistelsetider i förskolan och när Skolverket nu efter 7 år redovisar en ny föräldraundersökning står det tydligt att den faktiska personaltätheten minskat. 

Barnens genomsnittliga vistelsetid har ökat från 29 timmar i veckan år 2005 till 31 timmar idag. Samma antal personal har nu alltså att ansvara för en längre arbetstid med barnen. Den ökade tiden innebär i praktiken att personaltätheten minskat med 7 procent. Det motsvarar en person på en förskola med 15 medarbetare. Det ska också sägas att vistelsetiderna generellt sett är längre i storstadsregionerna.

Jag ser här effekter av samtidens fokusering på ekonomin och konsekvenser av effektiviseringskraven som alla medborgare på ett eller annat sätt dignar under. Lösningen som förs fram, i opposition mot både borgare och socialdemokrater, handlar om att indexreglera maxtaxan. Det fungerar säker som konkret politiskt förslag, men eftersom samhället inte är en blå eller röd politisk modell är jag skeptisk. Idén löser inte grundproblemet. Tvärt om kan effektiviteten och ekonomiseringen fortsätta att skörda offer. Pengar till välfärd måste tas någonstans ifrån; den gemensamma skattebasen. Och den ska krympas, för att ge medborgarna mer pengar i plånboken.

Fokus riktas idag allt mer på individen. Det är i den riktningen vårt kollektiva medvetande rör sig. Paradoxalt nog tvingas barnen, av ekonomiska skäl, samman i allt större grupper. Skolan ska individanpassas, säger politiker och beslutsfattare, helt i linje med rådande ideologi. Men individanpassning och valfriheten som hänger samman med den kostar pengar, pengar som skall tas från en krympande kaka. Beslut som tas och tankar som förs fram på ett ställe i samhället kommer förr eller senare att få återverkningar på andra platser. Idag är det barnen som får betala priset för att vi lånar pengar för att upprätthålla myten om att det går att baka en (skatte)kaka som både går att äta och ha kvar. När verkligheten ska rättas efter kartan tvingas samhället in i paradoxer som hotar att förgöra oss alla.

Gårdagens debattörer mötes aldrig, vilket är en konsekvens av debattens organiseringsprincip. Debatten ger röst åt individen. Allt ljus på mig och mina åsikter. Jag, jag, jag, är en konsekvens av debatten. Det ligger helt i linje med dagens fokus på individen. Konsekvensen blir att debatter kräver fler debatter, som kräver analyser av debatter som ger upphov till debatter. Stopp. Dags att sätta ner foten. När vi fokuserar individen ser vi inte samhället, och då förleds vi tro att paradoxerna som visar sig, till exempel i förskolan, går att lösa med mer av samma medicin som försatt oss i problem. Ni ser inte helheten, säger högersidan. Det är mantrat som förs fram. Det är strategin som anammats idag, av Alliansen. Problemet är att med ett individfokus är det omöjligt att se någon helhet. Samhället är mer än summan av individerna. MER än alla INDIVIDER sammantaget. Där finns helheten, men det är svårt att förstå om man har bestämt sig för att bygga en politik på individen.

Paradoxen är att det går att vinna val på att adressera individen, men då samhället är mer än individer som lever sida vid sida är och förblir den tanken en paradox, som visar sig förr eller senare. Speciellt när tanken kopplas samman med ekonomi, som är organiseringens princip. Utgångspunkten är att individen är rationell och kan ta autonoma beslut. Om det vore så skulle modellen fungera, kartan skulle stämma med terrängen. Men det var just det, tanken är omöjlig och fel. För den tar inte hänsyn till helheten, samhället. Skalnivån ovanför individerna. När tanken implementeras i samhället tvingar den fram konsekvenser, som individerna sedan har att hantera. Och mer av samma löser inte upp problemen, de förvärras istället.

Individualisering hänger ihop med ekonomisering, som leder till att det växer fram krav på effektivisering. När jag stannar upp och betraktar den maskin som dessa delar i samverkan utgör. När jag reflekterar över effekterna av maskinen, ser på SAMHÄLLET som maskinen driver. Då ser jag ett svart hål öppna upp sig som suger allt och alla till sig. Och om vi envisas med att bara se individerna hamnar det svarta hålet utanför vår horisont och vi ser inte faran förrän det är för sent, förrän vi slukats av det hål vars verkan växer sig starkare och starkare för varje dag. Ju mer vi debatterar om detta, desto snabbare närmar vi oss den punkt varifrån det inte finns någon återvändo.

Därmed är jag tillbaka till den punkt där jag började, i kaos. Säger därför stopp, till både mig själv och till alla där ute som vill göra SIN röst hörd. Som har en tanke de vill dela med sig av, som kräver att bli lyssnad på. Jag försöker se helheten. Och under veckan har jag fått fördjupad insikt om hur jag fungerar och hur det kaos som finns på insidan av min kropp, i min hjärna uppstår och kan hanteras. Genom att publicera tankar här, utan krav på att bli lyssnad på, utan att ha ambitionen att överrösta någon annan med mina ord, vill jag initiera samtal. Jag har inte skådat ljuset. Ser ingen smart lösning på problemen. Men jag ser helheten och vart vi är på väg. Jag ser faran. Jag förstår att vi borde säga stopp. Inser att vi borde sluta debattera och börja samtala.

Under veckan har jag också insett att mina tankar om samtal lätt missförstås som att det skulle handla om att mysa tillsammans och att alla tankar som dyker upp i huvudet hos en individ kan och ska yttras. Att samtalet skulle vara en stunds avkoppling från världens larm, att det skulle handla om en process utan riktning. Det är inte så jag tänker. Samtal för mig är något oändligt mycket mer värdefullt. Samtal är för mig en samhällsideologi samtidigt som det är en kunskapsteori och ett verktyg för att få människor att tänka tillsammans och samtidigt bygga något gemensamt. Samtal förs mellan individer. Ingen äger resultatet av samtal. Samtal för oss samman och tvingar oss att se helheten och konsekvenserna av de beslut vi enas om. Samtalet saktar ner utbytet av tankar. Främjar kreativt tänkande och lär oss samverka.

Stopp. Tyst. Låt oss lyssna på varandra. Nu är det helg. Vi behöver avbrott och reflektion. Också. Vi behöver bryta mönster för att kunna se på varandra och samhället med nya ögon. Förstår vi det kan vi börja samtala om vilka visioner för ett gott liv och ett önskvärt samhälle vi vill se, och vi kan sedan samtala vidare om olika vägar att närma sig det målet. Vi kan gemensamt utvärdera vägen och konsekvenserna den ger upphov till. Samhället är vi, det byggs i och genom att vi lever tillsammans. Vill vi förändra det måste vi mötas, vi måste lära oss se varandra. Utgå från oss när vi skapar modeller och principer för organisering av sådana saker som till exempel förskolan, vården och annat som faller inom begreppet välfärd, vilket alla över hela det politiska spektret är överens om att vi ska sträva mot och bygga. För framtiden.

Låt oss se skogen och sluta stirra oss blinda på träden. Svaren på våra frågor finns i helheten, inte i de enskilda delarna. Kaos i sig är inte problematiskt. Ur kaos kan nya tankar födas, det är en av fördelarna med att äga en ADHD-hjärna. Men alla tankar som finns i kaoset är inte användbara. Därför behövs även tid för reflektion och kritisk granskning. Lyssnande. Utvärdering. Lugn och ro. Andas. Fokusera på här och på nu. Lyft blicken. Se förbi den egna näsan. Se varandra, helheten och konsekvenserna av allt det vi håller för sant idag. Sluta debattera, börja lyssna. Samtala!

Samtalet är inte lösningen, men det är en plats där sannolikheten att finna lösningar som fungerar är oändligt mycket större än i debatten.