Idag, här i morse, hände det igen. På det fina hotellet, på
Söder i Stockholm. Det officiella ABBA-hotellet. Clarion Hotell Stockholm. Vid
frukosten. Det var fullt med folk. Inte konstigt eftersom det varit Stockholm
Marathon och en välbesökt Kiss-spelning dagen innan. Svårt att få bord alltså.
Men jag hittade ett. En av servitörerna stod och plockade disk. Jag frågade: Är
det ledigt här? Ingen reaktion. Full koncentration på disken. Jag provade en
gång till: Är detta bord ledigt? Servitören tog tallrikarna och gick. Senare
såg jag honom fortsätta sitt arbete. Lika koncentrerat som när jag försökte få
kontakt. Som om gästerna inte fanns.
Händelsen återkallade minnen från en vistelse på ett finare
konferenshotell, Hilton i Philadelphia, för några år sedan. Där fick vi som
gäster visserligen uppmärksamhet. Men det var en obehaglig krypande,
underlägsen uppmärksamhet. Servitörerna log, med munnen. Ögonen var dock tomma.
I Sverige har vi inte samma tradition av krypande och lismande för dem som har
pengar. Vi har det inte ännu, men vi är på god väg. Vår servitör i Stockholm
talade troligen inte svenska, och hans lön var med säkerhet låg. Han hade en
uppgift, och denna skötte han. Befriande på ett sätt att jag inte bevärdigade
oss en blick. För han gjorde så klart vad han blivit instruerad att göra. Han
gjorde sitt jobb, det han fick betalt för. På samma sätt som frukostpersonalen
på Hilton.
Byter scen, till incheckningen. Unga, välklädda och
vältränade svenska tjejer som hälsade oss välkomna med ett leende. Som tog emot
vårt kreditkort och lockade oss att gå med i Clarions lojalitetsprogram.
Övertygad om att personalen vid disken tjänar mer än städ och
frukostpersonalen. Inser att det finns en tanke, på Clarion liksom på Hilton.
En personalpolitik som följer en strikt ekonomi. Personal som arbetar nära
gästerna, som tar hand om gästernas pengar, ska vara svenska och
serviceinriktade, vilket kostar pengar. Lite mer pengar, och därmed kan
företaget ställa lite högre krav. Städpersonal och diskplockare kan man däremot
hämta från låglöneländer, och dessa behöver man inte betala lika mycket i lön.
Hotell är transparenta organisationer på det sättet. Service
är ju per definition en verksamhet som försiggår framför ögonen på eller i alla
fall i nära anslutning till de betalande gästerna. Är man bara lite uppmärksam
och håller man bara ögonen öppna, samt lägger ihop ett och ett, är det inte
svårt att räkna ut hur ekvationen går ihop. Tyvärr gör de flesta inte detta.
Privatekonomiska hänsyn, samma privatekonomiska hänsyn som frukostpersonalen
och städarna lever med, gör att priset blir viktigare än allt annat. Och när
jag vill ha så hög och fin standard som möjligt för ett så lågt pris som det
bara går, då blir det så här. Fast det behöver inte vara så. Det är ett val vi gör,
vi som tillhör medelklassen, vi som betalar och hotellägarna som arrangerar det
hela. Ett smidigt upplägg, för om jag bara fjärmar av blicken lite slipper jag
se tomheten i ögonen hos dem som inte ser någon annan råd än att lämna familjen
för att arbeta utomlands, för en (i bästa fall) högre lön än man kan få hemma,
men ändå en lön som inte räcker för att ta in på hotellet ifråga. Fast det är
min efterfrågan, mina val och mitt agerande på (i detta exempel)
hotellmarknaden, som leder till dessa konsekvenser. Det finns ingen annan att
skylla på. Det är jag, det är vi, som gör detta med eller mot varandra.
Det går att tänka annorlunda. Och det behöver inte bli
vansinnigt mycket dyrare. Det handlar inte om några dramatiska höjningar av
lönerna. Det handlar om att bygga en hållbar organisation som bär sina egna
kostnader och som ger sina ägare en rimlig vinst. Det handlar om att se och
förstå det ohållbara i att ständigt effektivisera, för effektiviseringens
skull. För det leder till att alla effektiviserar, inte alltid för att man
måste, utan för att man annars riskerar att bli frånåkt av konkurrenterna. När
ingen vill sitta med Svarte Petter, när alla tror sig vara smartare än
majoriteten, då blir alla förlorare, i det långa loppet. Alla skulle dock kunna
bli, om inte vinnare så i alla fall, lyckligare, av att tänka lite mer på
varandra och lite mer långsiktigt. Om priset man får betala är något färre
resor, men vinsten är trevligare resor och ett godare samvete, och om det
innebär att fler människor kan resa, då är det kanske värt det?
Priset vi annars betalar är en växande dubbelmoral. Hilton,
Clarion och många andra företag, ger sken av att det är möjligt att köpa lyx för en
ett lågt pris, utan att någon annan får betala. Tror vi det kommer fler företag
och företag att ta orimliga risker, fler konkurser kommer att framtvingas och
allt fler människor kommer att kunna lita allt mindre på allt fler av sina
medmänniskor. Osäkerheten och misstänksamheten i samhället ökar, vilket ger
ytterligare bränsle åt processen. Vi får det vi betalat för. Alltid. Och den
tanken, den insikten behöver vårdas, kollektivt.
Ett annat pris som vi betalar för att upprätthålla drömmen
om vardagslyx till ett lågt pris, är att vi fjärmar oss från varandra. Vi
bygger ett samhälle med gränser och barriärer. En värld av vinnare och
förlorare, av köpare och säljare. Ett samhälle där man föds in i en roll som
man sedan har att leva i. Ett ensamt samhälle, där alla måste vara på sin vakt
och där det är skillnad på folk och folk. En skillnad som allt färre ser och
som allt fler vänjer sig vid. Ett samhälle där missnöjet växer, kollektivt.
Testet som fler borde utsätta sig för lyder som följer: När
du stöter på en frukostvärd eller en städare på ett hotell, som inte ser dig i
ögonen eller som knorrar när du ber om hjälp, hur reagerar du då? Handen på
hjärtat; blir du förnärmad och framför klagomål till ledningen? Kräver du
kompensation för olägenheten/obehaget? Eller, ser du detta som en konsekvens av
det ekonomiska system som gör dig till en vinnare, och städaren till en
förlorare? Ser du dig själv som offer, eller medskyldig? En samvetsfråga. En avgörande
fråga som bestämmer vilket samhälle vi får.
3 kommentarer:
Intressant.
Kan en utläsa ett imperativ från inlägget, typ; "våga riktig lyx?"
En fälla jag själv hamnar i är just att välja billigt, vilket tycks stå i motsats till att medvetet välja rättvisa förhållande. Precis som du lyfter fram har rättvisa ett pris, och det priset står i motsats till lågpris....
Billigt behöver inte vara en omöjlighet. Det är som du skriver Joel, billg lyx och lågpris på allt som jag vill uppmärksamma konsekvenserna av. Hur allt hänger ihop. Vi borde reflektera mer över det, oftare. Och visst, riktig lyx kostar. Och är det riktig lyx med justa villkor är det värt att betala för, och dessutom hållbart.
Hej Eddy,
Jag vill börja med att tacka för en intressant text! Jag jobbar själv inom Choicekoncernen (där Clarion ingår) som Community Manager och frågorna du berör är såväl viktiga som komplexa.
Det är givetvis omöjligt för mig att uttala mig om enskilda fall. För oss inom Nordic Choice Hotels är det dock viktigt att bidra till samhället, även om bara ena sidan av myntet syns utåt ibland.
Ett område vi arbetar med är att skapa möjligheter för grupper som alldeles för sällan får chansen på arbetsmarknaden och i samhället. Vi genomför till exempel rekryteringar i samarbete med Arbetsförmedlingen för nyanlända invandrare och ungdomar, två grupper som ofta har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.
Man kan se servitörens agerande som en klassfråga och så var det kanske också i det här fallet, det vågar jag inte uttala mig om. Men vi har många anställda som behöver ett jobb för att bland annat kunna träna på ett nytt språk, svenskan. För många är det i början jobbigt när alla runtomkring pratar ett främmande språk och det kan vara nödvändigt att först få känna sig bekväm i att prata med arbetskamraterna innan man vågar prata med andra.
Ett av de ben vi bygger vår verksamhet på är samhällsansvar. Vi anser att vi som företag ska hjälpa till att bidra till ett bättre samhälle för alla. Vi säger inte att det är enkelt och genom att ta den kampen sätter vi oss i en situation där ögonblickssituationer utåt kan uppfattas annorlunda. Men vi är beredda att ta den risken, för vi tror att det är ett måste för att nå våra högre mål och bidra till ett samhälle där fler känner sig inkluderade och färre exkluderade. Min privata reflektion är att detta i hög grad bidrog till att Nordic Choice Hotels tidigare i år utsågs till Sveriges åttonde bästa arbetsgivare.
Jag känner en tacksamhet när jag läser din text för det behövs människor som du, som reflekterar över samhället vi lever i, om vi ska kunna bidra till förändring. Så tack för att du såg vår medarbetare och tack för att du delade med dig av dina tankar!
Vill du läsa mer om hur vi arbetar med personalfrågor och andra samhällsfrågor skickar jag med ett par länkar till vår hemsida:
https://www.nordicchoicehotels.se/jobba-hos-oss/
https://www.nordicchoicehotels.se/Samhallsansvar/
Till sist vill jag önska dig en trevlig dag!
Med vänlig hälsning
Anders Flodqvist
Community Manager, Nordic Choice Hotels
Skicka en kommentar