En bäddsoffa är ibland den enda lösningen. Om lösningen på klimatproblem och kulturdilemman.

Multiverktyg kan vara bra ibland. Samtidigt kan de vara fullkomligt värdelösa. Tänker på en illa konstruerad bäddsoffa som är både en usel säng och en obekväm soffa. Vad vill jag säga med den öppningen? Jo, att ingen lösning på något problem (utom möjligen inom matematiken) är vattentät eller enkel och för evigt giltig. Det är viktigt att komma ihåg det. Utgångspunkten för allt som skrivs här är att ett svar (i alla fall på en fråga som rör kultur) aldrig kan preciseras närmre än med följande angivelse: fler än en, men färre än många. Svaret är aldrig ett, finns inte på en enda plats, och det är aldrig evigt. Kultur är förändring, som bekant, då blir alla definitiva svar ett slags fatlåsande. Det är motivet och utgångspunkt Flyktlinjer.

Att människan har fått för sig att världen ser ut och fungerar på annorlunda sätt, att världen går att förstå och förklara in i minsta detalj, och att det bästa sättet att lösa ett problem eller ta sig an en svår utmaning är att satsa allt på ett och ett enda kort, en väg eller ett verktyg. Det är en helt annan sak. Det är ett av alla de problem och utmaningar som kulturvetenskapen står inför. Och för att lösa det problemet krävs en speciell kompetens. Om den handlar dagens bloggpost.

Filosofen Gilles Deleuze och hans kollega och vän Felix Guattari skriver om två olika sätt att bedriva vetenskap, Royal och Minor science. Den ena, Royal science, utgår från och söker svaret, på ett och ett enda ställe. Royal science är the place to be och den verksamhet man söker sig till om man ser sig som och vill bli betraktad som ett geni. Här hyllas ledaren, har satsas allt på ett kort, finns bara plats för ett svar och följaktligen en forskare, på frågan och i toppen av hierarkin. Det bästa svaret och den bästa forskaren. Vetenskapliga institutioner som anammat denna väg, denna metod att söka kunskap och att organisera arbetet, är följaktligen intresserade av att jämföra sig med andra lärosäten. Därför finns det, som ett svar på denna efterfrågan, en hel uppskö med rankingsystem och listor. Det är så som Royal science värde mäts och dess värde bestäms, genom en hög placering i hierarkin. Och det finns som sagt bara plats för en etta. Strävan efter och tron på Best practice är ett annat tecken på och uttryck för samma strävan eller ideologi. Bara ett sätt kan vara bäst, bara en forskare.

Kan det vara så att det är ett logiskt felslut vi har att göra med? En intellektuell artefakt? En produkt av mänskligt tänkande, istället för en egenskap i världen? Jag är övertygad om det, vilket inte betyder att jag också och samtidigt inser att mänskligheten har Royal science och Best practice-tänkandet att tacka för mycket. Komplicerade problem löses bäst med hjälp av detta tänkande och Albert Einsten, det är svårt att klaga på honom, eller förneka hans storhet. Men nu är det faktiskt så att världen också och samtidigt står inför en hel massa andra och olika typer av problem, och har att möta olika utmaningar. Några löses bäst genom att satsa alla resurser på en metod, en väg, ett geni. Men långt ifrån alla problem ser sådana ut. Miljöhotet, till exempel, eller frågan om mångfald. Det är en typ av problem som kräver en helt annan ansats, ett helt annat sätt att tänka. Royal science samt Best practice är här kontraproduktivt och leder tanken fel. Sådana problem har inte en lösning och måste lösas på andra, olika sätt.

Minor science är lösningen, den bästa praktiken för problem av typen glogal uppvärmning eller kultur. En kombination av många olika lösningar. Ett slags akademisk bäddsoffa helt enkelt. Ibland måste man nöja sig med den typen av kompromisser. Ibland är det enda vägen att nå en lösning. Det är ju problemet som bestämmer vad som krävs för att lösa det, inte människors kollektiva övertygelse om världens inneboende egenskaper. Minor science bygger på en annan utgångspunkt än Royal science. Och när man ställs inför ett problem, som till exempel frågan om kultur, då är singelkompetens fullkomligt förkastligt. Här behövs multikompetens. Och den är motsatsen till det defaultläge som råder inom akademin och ute i samhället. Rhizom istället för träd, minor istället för royal, kvinnligt istället för manligt. Så måste man tänka om man ska kunna lösa klimatproblemet, eller för att förstå kultur och makt. Det är vad som kännetecknar kulturvetenskapligt tänkande. Kulturvetenskapen är en Minor science. Här finns inga otympligt mäktiga trädstrukturer, här hyllas rhizomets förmåga att knyta an och koppla till det som fungerar. Det är ett tänkande som är skapat för att kunna hantera komplexa problem.

Kvinnor brukar sägas, av och i rådande kulturella klimat, tvingas utveckla dubbel kompetens. Kvinnor sägs till exempel läsa både manliga och kvinnliga författare, medan män bara läser manliga. Kvinnor måste dels förstå och hantera män och den rådande manliga logiken som finns i samhället och reglerar tillvaron, dels ta hand om sig själv och hantera vardagen så som den faktiskt ser ut. Barn föds inte när det är planerat, utan när tiden är mogen. Bara att acceptera. Denna logik (för det är vad det handlar om, kvinnlighet och manlighet har inget med biologi att göra) leder till en ökad bredd, på bekostnad av fokus. Ett slags bäddsoffa alltså, av nöden och som en anpassning till rådande faktiska omständigheter. Det har ansetts vara sämre, enligt logiken ovan. Men det är en överlägsen metod om man ska kunna lösa klimatfrågan eller lära sig förstå kultur. Dags att uppvärdera den kompetensen. Hög tid att skapa jämställdhet även på det intellektuella planet.

Dags att ge bäddsoffan upprättelse, alltså. Inte för att den är så himla bra som säng eller som soffa, utan för att den är något helt annat: En bäddsoffa, en nödvändig kompromiss. Minor science är lika bra som Royal science, men till andra saker. Vetenskap handlar om att lösa problem, inte om att göra karriär. Då får man kompromissa ibland. Alternativet är att inte kunna lösa problemet alls. Och det vägrar jag tro att mänskligheten är villig att ställa upp på.

Vad tror du?