Deleuze och upplevelsen av upplevelse

Morgonens bloggpost har verkligen nått ut, och kommentarerna den generade har varit till mycket stor hjälp. Tänk om alla dagar kunde innehålla den graden av vidgat vetande. Fast kunskap går ju inte att beställa och den växer inte linjärt. Därför får man vara tacksam för och ta vara på flyktlinjerna när de väl kommer i ens väg. Och det tänkte jag göra här ikväll.

I väntan på beställd litteratur finns det spår att arbeta med, och ett sådant är Deleuze tankar om människans djurblivande. Det tänker jag, är en mycket speciell upplevelse som kan användas till väldigt mycket. Deleuze använder exempel hämtade från psykoanalysen för att illustrera händelser och upplevelser som är extraordinära och som därför via och med hjälp av maktordningar tvingas tillbaka till normaliteten.

Deleuze menar att psykoanalysen reducerar människoblivandet och så att säga slipar av dess kanter genom att passa in kopplingarna som det över allt närvarande begäret ger upphov till i på förhand uppgjorda mallar. Psykoanalysens metod är tolkningen, det vill säga maktens hävdande av att ”det där, det betyder det här.” I analyssituationen är det analytikern som bestämmer hur upplevelsen som analysanden berättar om skall förstås. Psykoanalytikern bestämmer vad som är den rätta tolkningen. En orm till exempel är en fallos. Och att det handlar om makt kan illustreras med Freuds fasthållande vid sexualiteten vilket fick honom att bryta totalt även med goda vänner, om de övergav den tolkningsmodellen. Frågan man bör ställa sig är, går det att förutsätta detta? Finns det verkligen ett, och ett enda, sätt att förstå en upplevelse?

Ett känt exempel på hur makten i en analyssituation kan ta sig uttryck är fallbeskrivningen av pojken Hans som löser ett psykiskt dilemma genom att uppfatta sig själv som en häst. Deleuze påpekar att Hans hästblivande av psykoanalytikern tilldelas en annan mening, än just pojkens hästblivande vilket inte accepteras som adekvat förklaring. Hans egen upplevelse underkänns brutalt. Den utplånas genom att stämplas som irrationell. Men på vilka grunder är den irrationell? Och varför får Hans inte uppleva det han upplever? Det är viktiga frågor, om man vill förstå var det innebär att bli människa. Vad det handlar om i exemplet är, makt. Maken över innebörden i begreppet människa är vad som står på spel i alla analytiska situationer och den går inte att bortse från i samtal om människoblivande.

Ett annat exempel är Freuds kanske mest kända fallstudie, Vargmannen (som faktiskt uppmärksammades i SvD för bara några dagar sedan). Här menar Deleuze, står det fullkomligt klart att den enda tolkningen av Vargmannens upplevelser är att det rör sig samlag mellan föräldrarna. Det finns inte utrymme för någon annan tolkning när berättelsen väl lagts i Freuds händer.

Deleuzes sätt att gripa sig an ämnet är istället posthumanistiskt, det vill säga här förutsätts inget på förhand. I alla fall är det vad man bör sträva efter när man lyssnar på denna typ av berättelser. Utgångspunkten är att det finns ingen individ som först upplever och sedan berättar för att därefter av en expert lära sig förstå vad det man upplevt betyder, egentligen. Det finns bara ett assemblage (en sammansättning av olika komponenter) som genererar yttranden, som klär upplevelsen av stimuli i ord. Och dessa yttranden, beroende på i vilken kontext de uttrycks, kommer att ge upphov till olika effekter. Det är det enda man kan uttala sig om. Betydelsen av yttrandet, hur det skall tolkas är alltid en fråga om makt, ifall den påtvingas upplevaren utifrån.

Lika viktigt är att göra sig medveten om att det inte finns någon ursprunglig och sant mänsklig upplevelse. Det finns i alla fall ingen metod att avgöra vad denna i så fall skulle utgöras av och hur den skiljer sig från andra upplevelser. Det vill säga kroppars (mänskliga såväl som icke-mänskliga) respons på yttre stimuli. Allt i världen utsätts på ett eller annat sätt för yttre stimuli, och detta delar allt med allt annat. Det gäller människor som djur, träd liksom sanddyner i öknen. Allt har i kraft av sitt varande i världen, upplevelser. Det är ett symetriskt förhållningssätt som inte gör skillnad mellan subjekt och objekt. Upplevelser bör inte förutsättas vara något exklusivt mänskligt.

Det är ett posthumanistiskt sätt att förutsättningslöst närma sig människans upplevelser. Eller det är i all fall den hypotes jag arbetar efter just nu, och den kan komma att modifieras. Men låt oss anta att själva upplevandet inte är unikt för människor. Vad gör det då med förståelsen av det människor omtalar i termer av just upplevelse?

Jag skulle säga att det ställer människans upplevelser i ett bättre ljus, vilket gör att dessa går att undersöka på ett lite mindre laddat sätt. För plötsligt behövs inga experter som bestämmer och tolkar det som upplevs på det ena eller andra sättet. Maktordningarna får en arena mindre att verka på.

Upplevelsen av världen, den upplevelse som människan har måste förklaras med hjälp av andra argument än dem som hämtar stöd inne i kroppen. Upplevelsen kan heller inte hämta förklaringskraft i kulturen. Upplevelsen blir istället resultatet av en rad ”aktörer” som tillsammans ger upphov till ett resultat.

Vad krävs för att en mänsklig upplevelse skall frambringas? Först behövs biologi, en mänsklig kropp. Sedan behövs ett medvetande, ett minne som registrerar vad som händer. Och så behövs språk, det verktyg som används för att dels kommunicera upplevelsen dels klä den i ord. I förkommande fall behövs även teknologier såsom till exempel glasögon eller datorer. Alla dessa komponenter, sammantaget krävs för att upplevelsen skall kunna uppstå och registreras. Om någon saknas, finns ingen upplevelse! Det är utgångspunkten.

Den posthumanistiska förståelsen utgår inte från att det finns något unikt mänskligt utan undersöker det människor upplever på samma sätt som alla andra upplevelser och först i efterhand, när undersökningen avslutats går det att uttala sig om upplevelsen. En posthumanistisk förklaring av människans upplevelse av världen, den upplevda världen måste per definition vara förutsättningslös. Och det blir den bara genom att inte ta förgivet att människan är unik. Inget har förändrats, ändå är världen sig inte längre lik.

Det är där jag står nu. Fortsättning följer …

Vad innebär det att bedömas och att uppleva världen, som en individ?

Läste idag på morgonen, gårdagens debattartikel på Brännpunkt, av Jessica Rosencrantz (Riksdagsledamot (M) och ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Stockholm), som avslutas med följande ord:

Varje människa förtjänar att bemötas, betraktas och bedömas som en individ. Det medför rättvisa, frihet och möjligheter till framgång. Det kommer jag alltid att kämpa för.

Låt mig börja med att säga att det jag skriver här inte handlar om partipolitik. Intresset för det som sägs i artikeln handlar om andra aspekter. Jag håller med Jessica om att varje människa förtjänar just det hon menar att man förtjänar, men jag har svårt att se att det verkligen leder till rättvisa, frihet och framgång (överallt och för alla?).

Indvid, vad betyder det? In-divid. Odelbar. Redan där faller resonemanget, i alla fall om man som jag här och nu ger sig i kast med innehållet med hjälp av filosofiska tankeverktyg. Det är i alla fall inte så jag ser på, varken världen eller människan. Att det skulle handla om något odelbart. Och det finns heller inget stöd för en sådan utgångspunkt, om, säger om, man rör sig utanför det vardagliga tänkandet. Inget är odelbart i Universum. Allt består av olika typer av sammansättningar. Önskan om att vara en individ är med andra ord en utopi. Detta betyder emellertid inte att människor som lever och verkar i samhället inte har rätt att kräva att bli bemötta med respekt. Absolut inte!

Men vad är rättvist? Frihet? Framgång? Vad innebär begreppen? På ett plan är det bara ord, och ord blir meningslösa utanför sitt sammanhang. På en deonotativt bokstavlig nivå består orden bara av bokstäver. Det är först på en konnotativ nivå som ordens innebörd finns. Först där får de mening. Följaktligen måste orden relateras till den kontext vari de yttras och används för att bli meningsfulla. Dessutom, föreställer jag mig, är det svårt att hitta någon som företräder motståndarsidan, någon som föräktar ofrihet, orättvisa och som vill hindra framgång.

Frågan blir alltså: Vad är uttalandet värt? Inte mycket som jag ser det. För mig (och detta har som sagt inget med partipolitik att göra) som kulturvetare blir det bara ytterligare ett tecken på hur viktigt mitt ämne är. Det som sägs i artikeln visar vidare hur det står till med kunskaperna i samhället, och det i sin tur stärker mig i min övertygelse om att det behövs fler kulturvetare, om den långsiktiga hållbarheten skall kunna säkras.

Det behövs fler som kritiskt vänder ocvh vrider på orden, fler som faktiskt lyssnar på vad som sägs och inte bara på vem som talar. Politik kan och får inte reduceras till partisymboler. Politik måste handla om innehållet, de bärande idéerna och framförallt dess konsekvenser i samhället.

Såger man individ, ja då bör man i alla fall ha vetskap om att det ordet kan uppfattas på flera olika sätt beroende på vem det är som läser. Och för man fram politiska idéer måste man i ärlighetens namn kunna uppvisa belägg för dess rimlighet. Annars reduceras politiken till hållande på ett lag, och debattens enda mål är att vinna över motståndaren. En sådan inställning leder inte till långsiktighet.

Jag har som ambition att framöver fördjupa mig i frågan om vad det innebär att vara människa. Det kommer alltså fler bloggposter på detta tema. Vad jag vill undersöka djupare är frågan om det unikt mänskliga. Vad innebär det att uppleva världen, som människa (med ALLT vad det inebär)? Och det är själva upplevelsen jag är intresserad av. Utgångspunkten är att inget kan tas för givet. Jag utgår med andra ord inte från att mäniskan är odelbar. Tvärt om har jag redan funnit en rad tecken på motsatsen. Bara det enkla faktum att jag behöver terminalglasögon för att författa dessa rader, och att mitt liv utan (t. ex.) datorn och internetuppkopplingen inte är sig likt, talar sitt tydliga språk. Jag är ett ord, men dess innebörd är allt annat än fastlåst och en gång för alla bestämt. Det är en sammansättning av en hel massa olika saker, såväl materia och icke-materiellt innehåll.

Orka hålla på att ställa den typen av frågor, kanske någon tänker. Men just den inställningen, att inte orka bry sig om att gå på djupet, som sprider sig som en löpeld i samhället, är livsfarlig! För om den tar överhanden, då har vi inte längre något samhälle. Samhället består av mindre delar, och det är dessa delars samverkan som ger upphov till det vi (än så länge) känner igen som samhället. Men det kan ändras, snabbt! Se bara på vad som händer i Nordafrika just nu.

Utgångspunkten för allt som sägs här på Flyktlinjer är att inget kan reduceras, allt är beroende av och får mening i och genom sammanhang (fler än en, färre än många). Och då blir min fråga till Jessica: Tror du på allvar att män, som idag befinner sig majoritetet inom de ledande skikten här i Sverige och i resten av världen, är dugligare än kvinnor? Det är i alla fall vad man hävdar om man säger att kvotering är förkastligt, per definition (att tala om kvoteringens baksidor, det är något annat). För om det vore så att duglighetet handlar om individuella egenskaper, då tvingas man acceptera att män är dugligare än kvinnor. Det finns ingen annan förklaring till rådande förhållande där män är i majoritet på ledande samhällspositioner.

Jag är inte av den uppfattningen. Jag ser den manliga dominansen som ett resultat av en omedveten kvotering. Manlig (vit, västerländsk, heterosexuell) överordning är en konsekvens av strukturella maktordningar, vilka upprätthålls genom att aldrig ifrågasättas. Kulturvetenskap handlar som sagt om att ställa frågor, och frågan om makt är lika viktig som frågan om var det innebär att vara människa. Och dessa båda aspekter hänger ihop. Eftersom allt viktigt sker i mellanrum behövs något som håller delarna samman, och det är detta som jag definierar som makt. Det är denna som ger upphov till världen så som vi känner den.

Utgångspunkten för mig är att människa är en process av blivande. Människan blir aldrig färdig, utan blir hela tiden till i samspelet med andra människor och med de delar som jaget kopplat ihop sig med. Människan är inte en individ, utan en divid i tillblivelse. Resultatet av ett sammanhållande. Och det unika med människan är dess förmåga att uppleva. Och det är vad jag vill undersöka här.

Jag väntar på böcker, som är beställda, av Husserl och Heidegger. De stora fenomenologerna. Det jag är intresserad av är att undersöka frågan om det går att införliva deras tankar om den upplevda världen med en posthumanistisk förståelde av begreppet människa. Vad gör den posthumanistiska utgångspunkten, att människa är ett sammansatt fenomen, med upplevensen? Här borde i rimlighetens namn inte finnas någon motsättnig. Eller, vad säger mer insatta läsare?

Det är den upplevda världen jag är intresserad av, för tillfället. Och det är något helt annat än den upplevda världen. Hur påverkas upplevelsen av teknologierna som nutidens människor är beroende av? Till detta återkommer jag, längre fram. Jag tänker mig att det arbetet skall hjälpa mig att förstå bättre vad det innebär att vara människa, i världen, idag. Och att det även skall kunna ge mig viktiga pusselbitar i arbetet med att utforma verktyg för långsiktig hållbarhet.

Jag vill därför avsluta med att ge mitt förslag till modifikation av det inledande citatet. Jag, Eddy Nehls, kämpar för varje människas rätt att förutsättningslöst arbeta med frågan om vad det kan sägas innebära att uttala sådana ord som att alla "förtjänar att bemötas, betraktas och bedömas som en individ". Vilka konsekvenser får det om det är en allmän uppfattning att innebörden i begreppet människa är en odelbar, och över tid konsistent, enhet? Vidare kämpar jag för att sprida insikten om att alla frågor som handlar om "rättvisa, frihet och möjligheter till framgång" kräver kunskap om hur samhällen och kultur fungerar i allmänhet och hur makt påverkar människor i synnerhet. Det är vad jag kämpa för, här och på andra ställen.

Återkommer inom kort i frågan!

Världens och kulturens drivkraft?

Frågan om vad det är för krafter som driver världen är av yttersta vikt, om man vill förstå dels varandra, dels världen och kulturen. Om det tänkte jag skriva några rader. Jag gör det som igår utifrån Deleuze åtta grundantaganden om vetenskapliga förgivettaganden. Det femte kännetecknet på aprioriantaganden inom vetenskapen är att världen drivs framåt av en bristontologi.

Antagandet om att det är brist och inget annat som driver utveckling syns inte minst i reklamen, där man gör potentiella kunder uppmärksamma på vad de inte har. Man försöker väcka deras längtan efter ägande, förnyelse och förändring. Strävan efter ett förlorat idealtillstånd löper också som en röd tråd genom Västerlandets historia. Syndafallet och längtan tillbaka till edens lustgård som nämns i bibeln är tydliga tecken på detta. Något man en gång hade, något som fanns i världen men som har försvunnit, det är vad som driver människor.

Överallt antas brist vara vad som driver förändring. Hegel är den tänkare som kanske tydligast formulerat denna tanke i modellen: Tes, Antites, Syntes. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktiv process mot återskapandet av något som varit. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överblickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden. Bristontologin förutsätter att framtiden har ett mål.

Vad som behövs för att förklara världen, om man utgår från bristontologi, det är startpunkten. Har vi bara den antar man att allt som följer på den går att förklara och förutse. Och vi vet alla att den, inom nuvarande paradigm, heter Big Bang. Naturvetenskapen säger sig veta vad som hände precis efter Big Bang. Men vi väntar fortfarande på förklaringen till vad som hände innan Big Bang. Fast det kan vi av förklarliga skäl aldrig få något svar på. Denna detalj glöms allt för enkelt och allt för ofta bort!

Ett annat tecken på aprioriantagandet om en bristontologi finner jag i biologin där man länge har förutsatt att slumpen är den enda drivkraften. Att utvecklingen drivs av slumpvisa mutationer som frambringar varianter, mer eller mindre väl anpassade till rådande yttre förhållanden. Det är så man har förklarat livets uppkomst. Men det har varit svårt att förklara hur slumpen ensamt kunnat ge upphov till liv. Sannolikheten för detta är som jag förstår saken oerhört liten. Försumbar! Detta är med andra ord en knäckfråga, och oklarheterna som finns rörande denna centrala detalj har utnyttjats av den kvasivetenskapliga rörelse som driver frågan om Intelligent design.

Frågan som jag med inspiration från Deleuze vill ställa är: Kan man ta för givet att världen drivs framåt av brist? Nej, hävdar allt fler idag. Inom biologin talar till exempel Stuart Kauffman om begreppet Order for free. Kauffman hävdar att världen är ett självorganiserande system där ordning uppstår oändligt mycket lättare än man tidigare trott. Ordning är så att säga världens defaultläge, vilket visar i det faktum att liv på jorden uppstod så fort förutsättningarna för det var möjliga.

Ordning, ordnande, skapande och tillblivelse verkar vara normalläget. Och när denna tanke sätts samman med evolutionens andra drivkraft, sammanhanget som det slumpvis ordnade utfallet har att leva och verka inom. Då går det plötsligt att förklara livets uppkomst, utan att förutsätta osannolika parametrar. Ordning uppstår överallt, av sig själv. Liv frambringas alltså i mellanrummet mellan slumpvis tillblivelse och reglerande strukturer. Liv kan inte förklaras mer precist än att det skapas i samspelet mellan fler än en, men färre än många komponenter.

Deleuze talar om samma sak i termer av tillblivelse. Flyktlinjer är det begrepp han använder för det utfall som genereras av slumpen. Orsaken till att han gör detta är att förutsättande av en bristontologi leder tanken fel, vilket evolutionsbiologins problem med all önskvärd tydlighet visar. Det blir också en illustration till hur vetenskap alltid drivs av förutfattade meningar om hur allt ligger till, egentligen. Visionerna om hur det är styr vad som blir möjligt att förklara, var man söker svaren och hur man får ihop intrycken. Detta faktum bör uppmärksammas mycket mer!

Deleuze menar att man bör överge tanken på brist som utgångspunkten för världens framskridande, och istället tala om överflöd, om tillblivelse. Världen kännetecknas i mycket högre grad av överflöd än av brist, vilket redan Darwin (med inspiration från Malthus) insåg. Med sådana utgångspunkter öppnar sig helt andra förklaringsmöjligheter och man kan söka svar på frågor om liv, rörelse och utveckling, på helt andra ställen.

Vad jag vill säga är att det spelar roll vilka utgångspunkter man arbetar med, vilka begrepp eller verktyg som används i kunskapssökandet. Utgår man från att världen och kulturen drivs framåt i en evig strävan efter att utjämna brist, då påverkar det allt man ser och styr förklaringarna i en speciell riktning.

Samma gäller så klart om man utgår från att världen drivs av överflöd och evig tillblivelse. Jag säger inte att det är så, bara att det kan finnas en poäng med att prova ett sådant perspektiv, också. När det gäller kultur till exempel, har jag funnit att en sådan utgångspunkt gör det möjligt att förklara en hel massa saker och fenomen som är omöjliga att förklara inom ramen för en bristontologi. Därför väljer jag den utgångspunkten, för att den ger mig bättre verktyg att förklara det jag ser med hjälp av.

Kulturvetenskapens uppgift är inte att uttala sig om världens vara. Den frågan går långt utanför ämnets kompetens. Men eftersom det med hjälp av kulturvetenskapliga metoder enkelt går att se att aprioriantaganden alltid reglerar dels vad som är möjligt att fråga om, dels hur svaren på frågan ser ut, så blir slutsatsen att man bör prova olika modeller. Man bör inte satsa allt på en enda, utan istället testa flera och sedan utvärdera utfallet av dessa. Det är enda sättet att förhålla sig till världens komplexitet. Enda vägen att motarbeta maktordningarna som uppstår överallt, i alla sammanhang. Och det är den enda vägen mot långsiktig hållbarhet.

Svar på frågor är inte vad vi bör söka efter. Vi bör söka efter förklaringar som upplöser frågorna. Kulturvetenskapens uppgift är att utforma och konstruera tankeredskap för det arbetet. Begrepp att tänka med hjälp av, det är mitt ämnes uppgift att skapa. Inte att leverera svar.

Nästa gång du rör dig i ett köpcenter, tänk inte på vilka brister som varorna ska kompensera. Tänk istället på överflödet av varor och människor, som nästan hotar att spränga alla gränser. Om det vore så att världen och kulturen kompenserade för brist, att det var vad som drev dem framåt. Då borde man i rimlighetens namn se tecken på avmattning. Istället talar man om och ser överallt tecken på tillväxt. Brist ger inga svar. Tillblivelse däremot, det förklarar väldigt mycket. Det är i alla fall något värt att reflektera över.

Vad har vi att förlora på att testa en sådan tanke?

Lördagsreflektioner

Tar tag i tråden igen, från en tidigare bloggpost, om Deleuze syn på vetenskap. Tänker att det är en lagom utmaning så här på lördag morgon. Innan det är dags att ta en tur till Världskulturmuseet. Efter en hel vecka med tidiga mornar och ständig förflyttning. Efter fem dagar där jag legat minst ett steg efter. Då känna det bra att bara låta tankarna flyta. Hoppas det går att följa med, annars (som alltid) reflektera, kom med invändningar. Visa mig var bristerna finns. Tillsammans löser vi upp knutarna, för vår skull. 

Deleuze räknar som sagt upp åtta postulat som han menar kännetecknar normalvetenskapen av (det som då var) idag. Hans postulat nummer fyra belyser elementet, det vill säga den värld som vetenskapen undersöker (letar efter kunskap inom) och förklarar för resten av samfundet. Det antas inom vetenskapen vara en värld uppbyggd av original och representationer av dessa. Vetenskapens uppgift blir med sådana utgångspunkter att översätta kunskapen som finns i världen och på det sättet förklara dess väsen för befolkningen. Vetenskap som verksamhet blir därigenom ett slags förmedningsinstans mellan originalet, den rena verkligheten, och representationerna av världen. Vad vetenskapen ger oss blir alltså mer eller mindre exakta avbildningar. Idealet inom vetenskapen är också att skapa så exakta kopior som möjligt av verkligheten (som antas vara den samma överallt). Simuleringar av världen är med andra ord vad vetenskapen förutsätts förmedla till mänskligheten, översättningar av det språk världen är uppbyggd av.

Tecken på detta ser vi överallt. Tydligast genom matematikens primat. Vetenskap har nästan kommit att bli synonymt med siffror. Har man inga siffror på det man hävdar, då anses det inte vara lika mycket värt. Viljan att veta, exakt vad som är vad och hur det ligger till egentligen, är stark. Och genom att vetenskapen åtnjuter så stor respekt i samhället så förstärks tron om att den typen av frågande är berättigat. Samhällets vilja att veta samproduceras härigenom med vetenskapen önskan om att svara, vilket ger dem som sysslar med vetenskap renommé och makt. En vinn, vinn situation kan man tycka. Alla blir nöjda och glada?

Nej! Det är en farlig väg att gå! Om ansvaret för världen vilar hos få riskeras den långsiktiga hållbarheten. Ansvaret måste spridas. Främjandet av kritiskt tänkande bör prioriteras, och synen på det vetenskapliga uppdraget måste nyanseras. För frågan är om det verkligen är så? Finns det exakta svar på frågor om kultur, som är mitt ämnes undersökningsobjekt? Efter att ha ägnat närmare 20 år av mitt liv (snart halva livet) åt att reflektera över frågan om vad kultur är, var den finns och hur den bäst förstås har jag, givetvis med stöd från många andra, bland annat Deleuze, kommit fram till att kultur per definition är komplext och motsägelsefullt. Svaret på frågan: Vad är kultur? blir därför, Skillnad!

Kultur går inte att förklara, inte på samma sätt som andra fenomen. Kultur är något väsensskilt från till exempel biologi. Detta är emellertid varken märkligt eller kontroversiellt, och det finns här en hel massa paralleller till etablerad vetenskap. Kvantmekanik har nämnts i en tidigare bloggpost, och kaosteori som är en del av mattematiken fungerar utmärkt som verktyg. Inom dessa vetenskapsgrenar arbetar med med samma modeller. Kultur är ett i grunden enkelt system, uppbyggt av ett fåtal regler. Men över tid och när massan ökar, växer komplexiteten exponentiellt, vilket gör kulturen som system betraktat lika oöverblickbart som till exempel vädret.


Förstår man det, och om den insikten görs till utgångspunkt för vetenskapligt arbete rörande kultur. Då ökar chanserna till förståelse. Jag är av åsikten att kulturvetenskapen aktivt bör verka för att bryta sig loss från förväntningarna som finns hos allmänheten om att komma med förklaringar. Som kulturvetare gör man bäst i att inte inordna sig, man har allt att vinna på att invända mot frågorna, även om det innebär att man initialt förlorar i anseende och kanske inte får tillgång till allmänhetens öron. Men alternativet är att man fortsätter att spela i vetenskapens lägre divisioner.

Det är inte bara synd. Det är farligt, i alla fall på sikt. För jag ser tydliga tecken på att förmågan till kritiskt tänkande i samhället håller på att sjunka, drastiskt och snabbt. Och då står samhället vidöppet för maktens rena kraft, och den tar inga som helst andra hänsyn än sin egen överlevnad. Än är tillståndet inte alarmerande, men detta kan snabbt förändras.

Vad jag vill säga är i korthet: Det finns inga original, bara kopior och ständig förändring och rörelse. Kultur är en process som inbegriper allt. Kultur tar sig materiella uttryck, och den tar sig immateriella. Kultur uppstår i samspel, den samproduceras, i och genom processer av ömsesidig tillblivelse. Kultur är sig aldrig lik. Likt vädret går den inte att förutsäga, på sikt. Eftersom det är skillnad som repeteras, eftersom det är det som sker i mellanrummen som är betydelsefullt. Just eftersom det är själva definitionen på kultur, blir svaret på frågan: Vad är kultur? Ett högst föränderligt tillstånd av blivande.

Därför blir visionerna om framtiden centrala, för de påverkar utfallet av processen lika mycket som dess materiella förutsättningar. Kultur är inte, den blir. Och den blir i hög grad vad mänskligheten vill att den ska bli, åtminstone spelar önskningarna en central roll. Allt är inte möjligt, hur mycket man än vill. Men önskningarna anger processens riktning. Visioner, det virtuella är underskattat i dagens debatt om världens tillblivelse och utveckling. Mycket beroende på rådande syn på vetenskap.

Därför behöver synen på vad som är vetenskapens uppdrag modifieras. Vad som behövs är en definition som även tar hänsyn till och som uppvärderar kunskapen om det komplext motsägelsefulla. Båda definitionerna kan och bör samverka. Båda vetenskapsgrenarna kan och bör tillåtas befrukta varandra!

Detta säger jag inte för att tillskansa mig själv mer makt, inte för att strida om inflytande med fysiker och naturvetare. Jag säger det för att jag är orolig för vart vi är på väg, som världssamfund. Jag är vidare övertygad om att vi tillsammans når längre än vad vi gör var och en för sig.

Nu, mot Världskulturmuseet!

Mellan virtualitet och realitet, det är det är det händer!

Läser om ett intressant experiment som neurologer vid Karolinska Institutet utfört och som handlar om människokroppen, hjärnan och kopplingen mellan dessa två storheter. Det aktualiserar tankar om virtualitet, intelligens och biologi. Och om det mänskliga varat. Vi får se vart detta leder till, här och på andra ställen.

Experimentet visar att det ganska enkelt går att få hjärnan att acceptera en tredje hand som tillhörig den egna kroppen, om den bara liknar den egna handen och placeras i rätt position. När forskarna "hotade" gummiarmen med en kökskniv, står det att försökspersonernas hjärna reagerade med samma stressymptom som om det vore den egna handen som hotades.

"Vi tror att vi har upptäckt en generell mekanism", säger Arvid Guterstam. Och här vill jag stanna upp lite och påkalla uppmärksamhet om att detta och liknande projekt är lysande exempel på varför det är centralt för kunskapsutvecklingen i världen att grundforskningen inte ifrågasätts.

Vad har detta med Kulturvetenskap att göra? Allt skulle jag säga. Definitionen av begreppet människa som jag arbetar med utgår från att det är vad som händer i mötet mellan språk och biologi, ett emergent fenomen. Och då blir det högintressant att ta del av rön från forskare som ägnar sig åt att undersöka biologin. När deras kunskaper möter mina, då skapas fördjupad förståelse för fenomenet människa.

Detta sätt att se på tvärvetenskap är vidare ett utmärkt exempel på hur kunskap uppstår i samtal. Men om jag eller neurologerna skulle börja tvista om vems kunskap som är viktigast, eller om någon av oss skulle hävda ensamrätt till människan. Då skapas ingen kunskap, bara förödande maktkamp.

Vad finner jag intressant i rönen som presenteras i dagens tidning? Jo, stöd för mina tankar om att kroppen kan förstås som ett slags protes. Att människa är ett sammansatt fenomen, ett assemblage. Människa är resultatet av samspel mellan tankar (viritualitet) och biologi (aktualitet), mellan materiella aspekter och icke-materiella. Människan uppstår i mellanrummet, mellan dessa. Och hon existerar i tiden, över tid, sammanhållandet av dessa båda storheter. Den mänskliga hjärnan är fantastisk på många sätt, men experimentet visar också att dess förmåga är begränsad. Och detta är en förutsättning som vi människor har att förhålla oss till, varken mer eller mindre. Frågan man bör ställa sig är: vad får detta för konsekvenser? Till vad kan insikterna användas?

Den sista frågan är den viktigaste. Vem äger kunskapen och vem har rätten att tolka den? Är det neurologerna som upptäckte eller skapade den, eller är det allmän egendom? Det är en central fråga, som knyter an till mitt bloggprojekt. Att mina ögon föll på just denna artikel, det ser jag som ett lysande exempel på en Flyktlinje. Ett resultat av slump, som i kombination med förmågan att se och tillvarata möjligheter när de dyker upp. Det är detta jag menar när jag säger att kunskap uppstår i mellanrum, i samtal. Viktig kunskap går inte att planera för. Den går inte att beställa. Den händer, ofta när man minst anar det.

En utopisk framtidsvision vore att dessa insikter kunde spridas (istället för som nu uteslutande de naturvetenskapliga forskningsrönen), och att fler tvärvetenskapliga, grundforskningsprojekt (präglade av samtal, inte av diskussion) kunde sjösättas. Vill vi på allvar förstå vad det innebär att vara människa då måste vi inse att sådan kunskap bara finns där man minst anar det. Den finns aldrig inom en enda forskardisciplin. Det finns inte heller några givna svar, bara iakttagbara effekter, vilket experimentet visar på ett tydligt sätt.

Filosofen Spinoza lär ha sagt att ingen vet vad människan är kapabel till. Det är värt att reflektera över. Orsaken till detta är att människa är vad som händer i mellanrummet mellan virtualitet och aktualitet. Människa är resultatet av ett intrikat samspel mellan möjligheter och begränsningar. Båda aspekterna är lika viktiga, och båda bör undersökas med samma allvar.

Visioner är vad som driver utvecklingen. Inte någon brist som kan kompenseras med hjälp av pengar, vilket är den rådande uppfattningen idag. Visioner är första steget på vägen till hållbar utveckling. Nästa steg är att få dem att övergå från virtualitet, till realitet.

Vilka visioner finns i samhället idag? Vilka visioner har du?

Kulturvetenskap och politik

Per Gudmunsson visar i sitt inlägg på dagens Brännpunkt att han är av åsikten att politik är som att hålla på ett fotbollslag, eller det är i alla fall så som jag väljer att tolka hans slutord (se här).

Återstår bara frågan om man blir vänsterpartist av sociologin eller tvärtom. Om detta ges inget svar ännu. I väntan på ett sådant kan man dock gotta sig åt att ens fördomar nog var ganska sanna ändå. Och fundera över vad det betyder för kriminologerna.

Det vore olyckligt om så är fallet, men han har naturligtvis rätt till sin personliga åsikt. Tyvärr tror jag att denna syn på politik är lite mer spridd än vad som är hälsosamt för samhällets långsiktiga överlevnad. Och om det så bara ligger ett uns av sanning i det Gudmunsson skriver, att man "kan anta viss påverkan på såväl forskning som hur akademikerna uttalar sig i vetenskapens namn", då står det riktigt illa till.

Men, och det är viktigt, jag instämmer på inget sätt i Gudmunssons insinueringar om att akademiker skulle drivas av partipolitiska hänsyn, absolut inte. Likafullt är åtminstone mitt ämne Kulturvetenskap i högsta grad politiskt. Fast då talar vi om politik i Olof Palmes termer, politik som ett uttryck för vilja. Att vilja något, det driver alla forskare. Tricket är att inte blanda ihop det med partipolitik.

Om det vill jag skriva några rader, och jag har lovat mig själv att hålla mig kort. Vi får se hur det går, men tiden jag har till mitt förfogande är begränsad. Nåväl, kulturvetenskap och politik var det. Vad menar jag när jag säger att mitt ämne är poltitiskt? Jag menar att här finns en önskan om att skapa verktyg och vetande som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Eftersom detta är kärnan, föreställer jag mig i alla fall, inom (åtminstone) hum-/sam-forskning, så får det viktiga konsekvenser. Om forskningen drivs av en önskan om att förbättra något, då måste man börja med att definiera vad man menar med förbättra, och även med problem och missförhållanden.

Konsekvensen av Kulturvetenskapens utgångspunkter, och medvetenheten om att forskningen per definition inte kan vara något annat än politisk, givet att man ställer upp på ovan agivna definition av forskningens uppdrag, blir att kravet på öppenhet och genomlyslighet beaktas noga. På det sättet ger man läsaren en chans att bilda sig en egen uppfattning. Och om man inte ställer upp på forskarens definition av det goda och eftersträvansvärda eller om man inte håller med om problembeskrivningen, då behöver man heller inte ta till sig dess resultat. Det är den enda vägen att gå om man strävar efter objektivitet, och det gäller all forskning eftersom all forskning är poiltisk i och med att forskare alltid vill något med sitt arbete.

Graden av öppenhet inom olika ämnen skiljer sig åt väldigt mycket. Vissa ämnen menar att objektivitet uppnås genom att forskaren litar till metoden, med stort M. Inom andra transformerar man resultatet till siffror och låter dessa tala för sig "själva". Inom kulturvetenskapen menar man dock att det är omöjligt att vara objektiv, eftersom all forskning ytterst bottnar i och relaterar till en uppfattning om vilken värld man vill leva i. Att inte forska om vissa saker, till exempel, det är ju också ett ställningstagande. Jag hävdar med andra ord på goda grunder att all forskning är politisk.

Då är det öppenhet som anbefalles. Bara genom att sträva efter total öppenhet uppnår man objektivitet. Vetande och makt är omöjligt att skilja från vartannat, och då krävs att läsaren bjuds in i processen. Men för att kunna delta i samtalet och för att kritiskt kunna granska forskningens (men även politikens) resultat och dess premisser krävs en allmänhet med utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Och det torde ha framgått av tidigare bloggposter att jag tycker att det brister ifråga om detta, i Sverige, idag. Tyvärr!

Och nu är vi nära slutet. För det är här som Gudmunssons insinuerande om att sociologer, genom sin utbildning, indoktrineras till att bli vänsterpartister blir intressant. För om detta är en allmänt spridd uppfattning i samhället, då har politik reducerats till lojalitet med det egna laget, i med och i motgång. Det är djupt olycklig och alarmerande om så är fallet.

Sociologer har ett omvittnat intresse för samhällsfrågor och maktordningar. Vad man undersöker är konsekvenser av politik. Sociologin, liksom Kulturvetenskapen, utgår från, arbetar med och utvecklar former för, kritiskt tänkande. Och om resultatet av det vetenskapliga arbetet är att man ser orättvisor och missförhållanden, och om dessa kan kopplas till en speciell politisk ideologi (läs höger), då är det inte konstigt om man som forskare påverkas av detta och tar konsekvensen av det när man röstar.

En sak är dock oerhört viktigt i sammanhanget, och det är att man aldrig får blanda samman vetenskap med partipolitik! Den kritiska förmågan måste riktas, även (och framförallt) mot den egna verksamheten. Och i det arbetet behöver man hjälp av en kritiskt granskande allmänhet. Forskare är också människor, som alla andra, på gott och ont, vilket allt för ofta glöms bort. Därför måste processen som ledder fram till resultatet vara väl genomlyst. Precis som på Brännpunkt!

All vetenskap är politisk, men den är inte partipolitisk. Men forskare, som är kloka (annars blir man inte forskare), är också människor med god insikt i samhällsfrågor och med en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Det kan ha något att göra med vad man rösta på. Själv tror jag på att alla mår bra av att klyftorna i samhället minskas, och jag röstar på det parti som håller med mig om detta. Oavsett vilken färg det har.

GAIS håller jag emellertid på i alla lägen, men det är något helt annat!

Vad driver kvalitet?

Än en gång har det hänt. En professor emeritus har tagit till orda och sagt det alla vet och alla håller med om, men som ingen inom det akademiska systemet vågar uttala högt. Professor emeritus i Stadsvetenskap, vid Uppsala universitet, Sverker Gustavsson sällade sig idag till raden av aktade forskare som varnar för den väg akademin rusar fram längs.

Gustavsson pekade idag, på den kongress för ledamöter i styrelserna vid landets högskolor och universitet som jag deltog i, på behovet av följande egenskaper: kreativitet, integritet och civilkurage, som han menade måste vara målet med all universitetsutbildning.

Som Kulturvetare kan man inte annat än glädjas över att något sådant kan och får uttalas i sammanhang som dessa. Men även om Gustavsson fick unisont medhåll, i alla fall från oss företrädare för akademin, så tror jag tyvärr att det kommer att dröja tills detta får genomslag. För när Jan Björklund äntrade talarstolen (och han hade inte lyssnat, utan gick direkt upp på scen) var det en helt annan vision som målades upp. Den gamla vanliga. Den som hyllar tekniska framsteg och naturvetenskaplig kunskap.

Gustavsson däremot, som är insatt men som idag kan se saken utifrån och som inget riskerar, varnade för den konkurrensutsättning av forskningmedel som antas vara kvalitetsdrivande. "Konkurrens föder rädsla och hämmar kvalitet", och vad värre är det tystar det kritiska samtalet om sakernas tillstånd. Idag är det bara galna doktorander och pensionerade professorer som vågar vara kritiska mot systemet, sa Gustavsson. Mycket olyckligt!

"Utlysnings- och utvärderingsraseriet måste stoppas" var ett annat viktigt uttalande som fälldes av den kloke professorn (se även här). Gustavsson fortsatte med att säga att den som får medel idag, det är den som lydigt passar in i ramen och som inte är kritisk. Men intellektuell verksamhet som styrs av jasägare och regelföljare, det är ingen intellektuell verksamhet. Det är utförande av beställningar.

Gustavsson varnade också för risken att det som idag räknas som viktiga leverabler, inte mäter och tar hänsyn till det som en högskola värd namnet ska leverera: Studenter med djupa kunskaper inom sitt ämne, och med en utvecklad förmåga till kreativitet, integritet och civilkurage.

Givetvis måste man kräva någon form av återrapportering, det är på inget sätt kontroversiellt. Men det som idag räknas, det är fel väg att gå och motverkar sitt syfte. Om det stämmer som Björklund säger, att Sverige håller på att förlora en del av det man tidigare kunde ta för givet vad gäller kunskaper och inställning till högre utbildning, då ser jag frågan om leverabler som central att jobba med.

Hur mäter man graden av kritiskt tänkande? Jag vet inte, men jag håller med Gustavsson om att forskare som tvingas lägga allt större del av sin tid åt att skriva ansökningar och åt att utvärderas, det driver inte utvecklingen av de centrala värden som behövs för att hitta vägar som leder till hållbar utveckling.

Utvärdering, tänker jag. Varför kan den inte vara självreglerande? Varför kan man inte införa något slags väntelista för att komma ifråga för medel, som sedan kan användas efter eget huvud? Om detta förfarande kombineras med en noggrann granskning av utfallets kvalitet (enligt på förhand överenskomna kriterier), då används tiden som idag förbrukas till ingen nytta till något kreativt. Det vore kvalitetsdrivande, för det främjar inte konformitet och opportunism, vilket dagens system gör.

Idag kan en driven person med lite känsla för vad som ligger i tiden och med de rätta kontakterna förhållandevis enkelt landa medel för forskning. Och eftersom förmågan att ERHÅLLA medel premieras i dagens system och eftersom återrapporteringskraven är relativt lågt ställda, kan denne forskare erhålla mer medel längre fram, utan att egentligen återföra något viktigt till samhället. Det är i alla fall hypotetiskt möjligt idag, eftersom den viktigaste egenskapen är förmågan att erhålla medel. Att man är en duktig forskare, det förutsätts!

Om man som forskare istället fick forska ifred, och om det som premierades var egenskapen att återföra resultatet av forskningen till samhället. Då skapas ett sant kvalitetsdrivande system för forskningsfinansiering. Det borde vara uppenbart.

Rädda människor blir försiktiga. Rädsla leder till konformitet och anpassning. Det är så långt från kritiskt tänkande man kan komma. Och det leder inte till långsiktig hållbarhet.

Fria fåglar sjunger vackrare än dem som sitter i bur!

Om verklig vård av varumärken

Vad är det man gör när man vårdar ett varumärke, egentligen? Det är en fråga allt för sällan ställd och reflekterad över i samtiden. Ändå är det en fråga av fundamental karaktär. I ett konsumtionssamhälle, det vill säga ett samhälle där det är konsumtion som genererar välstånd, istället för arbete, där blir den frågan central.

Läser om BP och om The Phone House i dagens tidning, och igår skrev jag om Volvo. Coca Cola brukar sägas vara världens starkaste varumärke. På ett plan förstår jag, men så vaknar den kritiska kulturvetaren i mig, och plötsligt är jag inte lika säker längre. 

Att höra ledare förklara varför det går bra för den organisation de leder. Det finns något djupt stötande i det. Vad en ledare kan göra är att kanalisera flöden av materia och känslor, men dessa kommer någon annanstans ifrån och är helt frikopplade från den som sitter på en beslutande position i organisationen. För den som bara har en gnutta kritisk förmåga och som orkar lyfta blicken en liten aning så är detta ett uppenbart faktum. Ändå är detta någon som aldrig talas om, utanför akademin.

Tyvärr börjar även akademin snegla åt det hållet. Högskolor och universitet marknadsför sig allt mer idag. På mässor tvingas lärare stå och ragga studenter, inte sällan med lockande foldrar med bilder av glada människor och vacker natur. Vad som mäts är söktryck, och vad som levereras är helårsprestationer och examina. Studenten av idag är en kund som antas söka sig till det lärosäte som har det starkaste varumärket.

Denna utveckling gör mig djupt orolig! Den främjar inte det kritiska tänkande som är absolut nödvändigt om vi ska kunna uppnå långsiktig hållbarhet. Det är frustrerande att se hur skrämmande fort det går att rasera något som byggts upp under så lång tid och med så mycket möda. Vi är inte där ännu, men vi är på väg. 

Kritiska konsumenter. Om detta var målet och den fråga som prioriterades i samhället, då har jag inga problem med konsumtionskulturen och den etik som följer med denna. Tyvärr ser jag mycket lite av detta idag. Massan av okritiska kunder växer. 

Lösningen på problemet är så enkel, egentligen. Det enda som krävs för att utveckla ett kritiskt tänkande är att man vill. Första steget mot upplysning är önskan att förstå. Sedan handlar det uteslutande om tålamod och om möda. Det tar olika lång tid, men alla har förmågan att tänka kritiskt. Frågan är om man orkar, och vill?

BP och dess hårt prövade VD Carl-Henrik Svanberg är djupt involverade med Gadaffi, och det gäller även EU som organisation. Det har aldrig varit någon hemlighet. Men så har vi oljan, och den gör saken lite svårare. Gång, på gång, på gång, visar det sig att världen hänger samman. Det är lätt att fördöma det man ogillar, men om man själv är en del av det. Hur gör man då?

Utan olja är Gadaffi en helt vanlig kille. Och utan stöd från andra politiker och företag faller hans diktatur. Väldigt förenklat, så klart. Men det är ett faktum att man som del i en kundmassa ger makten åt ledarna. Och då blir det kundens beslut att lägga sina pengar eller sin tid (om det rör sig om studenter) på det eller detta som skapar och upprätthåller varumärket.

Makten kommer underifrån! Hur kan man då tala om starka varumärken, utan att bli cynisk!? Det är obegripligt, om än förklarligt. Bristen på intresse för och den dåliga insikten om hur viktigt det är med kritiskt tänkande, det är förklaringen.

Det är väldigt frustrerande att se alla exempel på detta. Och det i kombination med vetskapen om att det finns en enkel lösning, det är vad som driver mig att skriva denna blogg. Skrivandet hjälper mig att få ur mig frustrationen och samtidigt finns iakttagelserna kvar på nätet och kan läsas av vem som helst.

Flyktlinjer syftar till att visa hur man kan använda kritiskt tänkande, inte om att driva opinion (inte för något annat än just det kritiska tänkandet). Detta arbete, för det är i stora drag samma sak jag gör som lärare, är många gånger otacksamt. För idag när alla, konsumenter, studenter och väljare, ser sig själva och även behandlas som kunder, då förväntar man sig att få det man vill ha.

I den bästa av världar sammanfaller dessa båda saker, men långt ifrån alltid. Alkoholisten, det är de flesta överens om, vet inte sitt eget bästa när han/hon vill ha alkohol. Och den som är kraftigt överviktig mår inte bra av att få sina önskningar uppfyllda. Alla som äger en bil, vill ha billig bensin (jag vet att jag generaliserar nu, men ni fattar), samtidigt som man vet att det inte är långsiktigt hållbart.

Okej, vad tror ni händer om akademin anammar kundinställningen till sina uppdragsgivare, som ytterst är studenterna även om det är staten som är beställare? Vilka blir konsekvenserna om man ska undervisa om samhällsviktiga, men svåra och komplexa saker? Tänker just nu på mattematik och på Kulturvetenskap. Det är båda ämnen som kräver möda och en uppskjuten behovstillfredställelse för att man ska kunna bli duktig. Att ta sig igenom ett komplext filosofiskt verk kräver möda och är jobbigt, men belöningen man får är mångfaldig. Det är betecknande att det just sådana ämnen som kämpar i motvind i dag där alla vill ha vad man önskar, nu.

Hur gör man som lärare om man ser det som sin uppgift att lära ut kritiskt tänkande, som man vet är enkelt men samtidigt mödosamt? Det är min yrkesvardags 100 000:- fråga! Att framhärda i det man tror på, och som man av studenter som fått jobb efter utbildningen hyllas för ("Nu förstår jag vad du menade. Förlåt för att jag var så taskig när jag var student". Det får jag ofta höra, vilket så klart gläder mig och stärker mig i tron att jag gör rätt, men det gör mig också ledsen för det syns inte i systemet) när man möts av kunder som vill få kunskapen serverad på ett fat, i lagom portionsbitar, det tar på krafterna. Man orkar inte hur länge som helst! Hur viktigt man än vet att det är.

Ger man dem man bryr sig mest om det man vet att de kommer att behöva. Tvingar man dem att se sina egna brister, samtidigt som man är tydlig med att man finns för dem på alla sätt för att hjälpa dem där de är. Om man gör det till en grupp som ser sig som och av strukturen också behandlas som, kunder. Då får man problem. Det gör ont och sliter. Så ser alla omtänksamma lärares situation ut. Alla lärare som tänker ett steg längre än till nästa kursvärdering. Lärare som inte ser det som sitt viktigaste mål att bli omtyckt, i det korta perspektivet. Sådana lärare uppfattas av både kunderna och systemet som besvärliga.

Ändå tror jag på samhället, och jag anser mig ha världens bästa och viktigaste arbete. Akademin och högskolan Väst är vad jag brinner för! Men jag hoppas det framgår att jag samtidigt är bekymrad, för akademin och för samhällets framtid. Vi är inne i en djupt olycklig trend! 

Vård av varumärken är förkastligt! Vård och långsiktig omsorg om människor däremot, leder till långsiktig hållbarhet. Vägen mot hållbarhet är enkel, men mödosam. Fast den är mödan värd. Jag lovar!

Sensmoral: långsiktig, verklig vård av varumärken handlar om att ge medborgarna vad de behöver, på lång sikt. Även om det är obekvämt. Inte om att se till att få uppskattning på kort sikt, av kunder.

Kopia vs Original? En fråga om makt!

Dagens Svenska Dagbladet innehåller (åtminstone) två artiklar som får mig att fundera över den eviga frågan om originalets status i världen. Jag har, med stöd och inspiration från Deleuze, i tidigare bloggposter avfärdat alla tankar på original. I världen finns inget bestående, bara rörelse och förändring. Följaktligen finns inget sådant som ett yttersta ursprung och heller inga original. Original existerar med andra ord bara i människors medvetande.

Frågan om vad som är original och kopior blir härigenom en fråga om makt. Eftersom det inte är uppenbart vad som är vad, krävs något eller någon instans som avgör frågan och fäller utlåtandet. Och bestämmande handlar alltid om makt. Den som har makten har också inflytande över kunskapen och dessutom redskap och resurser att genomdriva sin vilja med.

Ola Wong skriver i artikeln Kinas kopia av Volvo - Lovol om företaget Lovol, vars produkter och logotype uppvisar påfallande många likheter med Volvos logotype och produkter. Detta är inte det enda exemplet på strider om upphovsrätt inom företagsvärlden snart sagt alla stora företag är drabbade. Vad jag vill peka på och anser mig kunna tillföra diskussionen är att presentera verktyg för att upptäcka maktaspekten som finns här.

Vore det så att det verkligen fanns original i världen skulle problemet aldrig dykt upp. (Och man kan undra hur stort det är egentligen?) Här finns två sätt att förhålla sig till saken, två ingångar till frågan. För det första, vad är det Volvo har upphovsrätt till egentligen? Man kan tycka att det borde vara rätten att tillverka kvalitetsvaror till ett för kunden fördelaktigt pris och med en tilltalande design. Men det har mig veterligen ingen förbjudit företaget att göra. Vad det handlar om blir därmed en ren maktkamp. Och det man strider om är rätten till varans mervärde, inget annat.

För det andra, och detta är en sak som retat mig länge. Det rör höga chefers självgodhet och maktfullkomlighet. Vad Volvo gör egentligen, genom att ta strid i frågan, är att ringakta sina kunder. Upphovsrättsstriden gör det alldeles uppenbart att Volvo (och givetvis alla andra stora företag som agerar på samma sätt) inte vågar lita på kundernas goda omdöme. För om det vore så att det fanns något sådant som en unik Volvokvalitet i världen. Om det verkligen existerade ett, och ett enda, original, då skulle problemet med kopior inte existera. Då skulle Volvos värde verkligen vara, på det sätt det gjorde på femtiotalet eller när det nu var man lanserade den kampanjen.

Men det finns inga original i världen, bara förändring och kamp om makt. Frågan man som konsument kan ställa sig är, för vem strider de multinationella företagen? Vems intressen är det som står på spel? Är det konsumenternas eller producenternas? Och vill man verkligen skänka sina sina surt förvärvade pengar till företag vars juridiska avdelning är oändligt mycket större än deras kundavdelning, om de ens har någon sådan i egen regi.

Vad som behövs för att möta problemet (som är växande) är en allmän och väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Så länge denna förmåga inte aktiveras och används brett av kunder och medborgare. Så länge kommer samhället att styras uppifrån och ner. Och då spelar det i förlängningen heller ingen roll att man kämpar i Nordafrika, om man vill ställa problemet på sin yttersta spets. Detta rör ju alla aspekter av makt, även politiska. Vi har ett val, som allmänhet betraktad. Antingen beter vi oss som passiva offer och låter oss styras av arroganta och maktfullkomliga galjonsfigurer (ledare som gått på myten om sin egen förträfflighet), över vilka allmänheten egentligen har makten, eftersom denna kommer underifrån. Eller så agerar vi i vår vardag, det vill säga använder det inflytande vi  har och med hjälp av kritiskt tänkande som verktyg arbetar för att nå målet med långsiktig hållbarhet.

Vad som behövs är att man överger den fåfänga tron på att det finns original i världen, och att det på ett objektivt sätt skulle kunna gå att avgöra vad som är en kopia. Kritiskt tänkande sätter fokus på framtiden istället för det förflutna. Det är den enda framkomliga vägen, om man frågar mig!

Det finns som sagt en artikel till i Svenska Dagbladet, dagens Under strecket, som kan sägas tangera frågan om kopior och original. Vad jag kommer att tänka på när jag läser den är Foucaults tankar om Diskursens (inre) utestängningsmekanismer, närmare bestämt den som handlar om sanning kontra osanning. Vad den belyser är också frågan om original, kopior och om makt. Utestängningsmekanismen går ut på att bara den som befinner sig i sanningen, det vill säga den som har godkänts som klok och värd att lyssnas på kommer att få uttala sig. Först bestämmer man alltså vem som är klok och vem som är galen, och sedan slår man sig till ro. Det är olyckligt!

Under streckat handlar om Carl Fredrik Hill, den mytomspunne, psykiskt sjuke konstnären som tydligen röner framgångar idag, 100 år efter sin död. Hill kan användas som illustration till den ibland nästan ursinniga kampen som förs inom vetenskapen och som handlar om vem man skall lyssna på. Utövarna av vetenskap måste granskas in i minsta detalj, innan de får uttala sig. Och detta är en stark trend idag. Kraven på granskning av person har ökat. Detta till priset av en minskad förmåga till kritiskt tänkande inom akademin. För granskningshysterin innebär att har man en gång blivit klassad som pålitlig, då kommer allt man säger därefter att uppfattas som sanning, eller i alla fall mer värt än det som den säger som inte fått godkännandet. Hills framgångar visar att även den som är sjuk kan prestera värdefulla saker, och att det är allmänhetens som i slutändan bestämmer värdet.

Tendensen inom vetenskapen att allt skall granskas och godkännas innan det får spridas uppvisar påfallande likheter med agerandet hos ledningarna för de multinationella företagen i deras bevakande av sina patent. Skillnaden är att samhällsriskerna är så mycket större om vetenskap blir en exklusiv och toppstyrd verksamhet. Om allmänheten överlåter det kritiska tänkandet till dem som skapar (varorna och) vetandet, då är vi alla illa ute!

Även den som är galen kan (hypotetiska i alla fall) säga kloka saker, och den som ståtar med akademiska titlar kan säga galenskaper, det är uppenbart. Vad som behövs för att möta båda dessa utmaningar är en ökad allmän förmåga till kritiskt tänkande. Makten över (inte bara) vetandet måste spridas. Det finns ett ämne inom akdemin som jobbar med den frågan och som utvecklar verktyg som kan användas för detta ändamål.

Kulturvetenskap heter det. Finns på en högskola nära dig!

Kulturvetenskap - En levande vetenskap

Kulturvetenskap är inte bara en vetenskap om det levande, det är också en levande vetenskap. Rörelse är den konstant man jobbar med och har att förhålla sig till. Att skriva om rörelse och samtidigt befinna sig i rörelse, samt att skapa texter som tar hänsyn till detta och i någon mening själva består av rörelse. Det är Kulturvetenskap, i alla fall är det den vetenskap jag bedriver och talar mig varm för. En sådan kulturvetenskap har potential att leverera de verktyg som behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Mycket av den vetenskap som bedrivs inom akademin idag går tyvärr åt helt annat håll, mot allt starkare uttryck för fastlåsande och död. Vetenskap får inte låsa fast det som rör sig, vilket allt i universum gör. Det handlar bara om olika hastigheter. En vetenskap som undersöker, bygger på och själv befinner sig i rörelse, kan och får inte låsa fast.

Det betyder att ordet tolkning blir laddat. För vad innebär det att tolka? Ett sätt att se på den saken är att lägga märke till att tolkning ofta handlar om att tala om för någon att det betyder det där. Tolkning utförd på sådana premisser handlar om att låsa fast, om att uppfinna betydelser och om att skaffa sig gehör för rimligheten i dessa. Det handlar med andra ord om makt. Närmare bestämt handlar det om kunskap och makt. Två sidor av samma sak!

Den som tolkar kulturella fenomen på det sättet använder sin vetenskapliga prestige och sitt ämnes anseende för att pådyvla världen sin egen uppfattning. Omnipotens och hybris ligger inte långt borta. Om, säger om, detta görs utan att öpnna upp för alternativa tolkningar, det vill säga peka på den rörelse man själv som forskarsubjekt befinner sig i. Kulturella innebörder är aldrig fastlåsta, de befinner sig alltid och per definition i rörelse. Men så ser det inte alltid ut i analyser av kultur, tyvärr.

Att ta på sig en sådan uppgift som kulturvetare, det är att apa efter framgångsrika vetenskaper som till exempel fysik. Men det är förödande, för kultur är något väsenskilt från fysiska fenomen. Dessa går att räkna på och det är fullt möjligt att göra förutsägelser om fysikaliska processer, i alla fall om man inte rör sig på kvantnivå. Men kultur kännetecknas överallt och alltid av öppen tillblivelse. Kultur är en icke-linjär process. Därför blir effekten av vetenskapliga påpekanden om hur det är alltid fastlåsande, eller de riskerar i alla fall att bli det. Om forskare säger att vi firar jul för att det ligger i den svenska kulturen, då far man med osanning. För faktum är att det är svensk kultur som görs när vi firar jul på det sätt vi gör i Sverige. Samma är det med snapsen till sillen, den dricks inte av kulturella orsaker, det är kultur som utförs när glaset höjs till munnen i goda vänner sällskap.

Det är dags att ta dessa insikter på allvar. Kultur är ett alldeles för viktigt ämne för att kläs ut i lånta fjädrar! Kulturvetenskap har egna meriter, och det är dessa jag vill visa på här och tillsammans med mina läsare utveckla. Jag tror stenhårt på mitt ämne, men inte alltid på alla utövare av kulturvetenskap.

Den kulturvetenskap jag talar om och brinner för, det är en kulturvetenskap som bejakar rörelse. Det är en vetenskap som insett det destruktiva i att diskutera. En vetenskap som har insett poängen med att samtala, eftersom kultur är en angelägenhet för alla.

Vad innebär det då att samtala, om att skapa kunskap inom ramen för ett samtal? Jag ser bloggandet som ett exempel på detta. Att blogga är att inför öppen ridå låta tankarna flyta i en strid ström, och om att ta tag i det som händer i mötet med kritiskt intresserade läsare. Det är en process av fördjupad insikt om varat. Och det går på tvärs mot hur det brukar se ut inom vetenskapen. Där är idealet att man på egen hand och efter på förhand noga utformade och detaljerade metoder slipar på sina argument och presentationen av dessa. Och detta gör man så till den milda grad att, om man lyckas, om man är duktig på att snickra ihop argumenten, då kommer även den mest insatte läsaren att få svårt att hitta luckor i resonemangen. Det gör det svårt att driva kunskapen framåt. Att bedriva vetenskap på det sättet upplöser inga problem, det gör bara allmänheten beroende av den som äger problemen, vilket inte leder till långsiktig hållbarhet! Ytterligare ett exempel på kunskapens och makten sammantvinnade karaktär.

Alternativet till detta sätt att arbeta är att öpnna upp den vetenskapliga praktiken. Att belysa hela processen, från planeringen till empirin och arbetet med att utvinna kunskap. Det handlar om att inte låsa fast, utan mer om att peka på möjligheter till förståelser. Det handlar om att våga släppa ifrån sig texter som inte är fulländade, för att det underlättar för granskaren att hitta svagheterna i resonemanget. Det handlar om att tillsammans med dem vetenskapen berör, skapa det vetande som krävs för att uppnå långsiktig hållbarhet.

Det handlar om Samtal! Att samtala är att öpnna upp mellannrum där kunskapen och vetandet "händer" och det handlar om att tillsammans med andra betrakta vad som händer och om att testa flyktlinjerna som processen genererar. Det handlar inte om att kritisera. Inte om att vinna. Bara om att ta tag i det som fungerar, oavsett varifrån det kommer och utan att bry sig om vem det kommer ifrån. Det handlar om att inte lägga tid och energi på sådant som inte fungerar. Det handlar om att befinna sig i rörelse.

Det är detta jag menar med att upplösa problem, till skillnad från att lösa dem. Och det är den typen av Kulturvetenskap jag sysslar med. Här och på Högskolan Väst!

Tillsammans når man längre än på egen hand!

Getingen och Orkidén

Tänkte ge mig i kast med en passage från Deleuzes text om Samtalet som finns på nätet, och som kan rekommenderas till den som inte har läst Deleuze i original. Texten är inte så lång,men den innehåller allt det som kännetecknar Deleuzes övriga texter. Jag går igenom passagen bit för bit och resonerar kring vad jag finner där och presenterar mina tankar om hur innehållet kan användas.  

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning.

Här finner jag påpekanden om att tillblivelse är något som sker överallt, alltid. Och därför går det inte att härma. Härmande bygger på tanken om att det finns original och kopior, vilket Deleuze förekar. Det finns bara förändring. Ständig förändring. Deleuze skriver i sin avhandling Difference and Repetition, att det finns en konstant i världen och det är upprepandet av skillnad. Tanken hämtar han från Nietzsche, från hans eviga återkomst. Det som kommer tillbaka det är skillanden, det är den som upprepas. Och det är ett annat ord för tillblivelse. Eftersom inget någonsin är sig likt i världen finns heller ingen modell att anpassa sig efter, bara nya förhållanden. Ständigt!

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Här fortsätter det resonemnaget. Vad ska jag bli? Det kan man inte veta, för den värld man i den typen av frågor hänvisar till, den finns inte. Inte ännu. Och väl där är allt annorlunda. Den som vill bli något förändras också i processen, och därför är förändringsprocessen dubbelriktad. Livet levs inte i ett koordinatsystem uppbyggt av fasta punkter som passeras, det skapar däremor relationer mellan punkter under vägs. Livet följer ingen karta. Kartan ritas genom att man lever i världen, och dess konturer går bara att registera i efterhand.

Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilations­fenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter.

Alla möten förändrar dem som är inblandade. Alla aktörer som möts påverkas ömsesidigt. Det gäller såväl mänskliga aktörer som icke-mänskliga. Inget är sig någonsin likt. Därför leder härmning fel, och det går inte att tänka i parallellitet. Allt i världen sker här och nu, samtidigt.

Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.

Förbund? Det skulle kunna vara ett slags enhet, bestående av mindre enheter som slutit sig samman. När de förenats utgör de en ny enhet, men inget par. I förbundet förlorar enheterna sig status som solitär. För att återkoppla till tidigare bloggposter kan salt fungera som förklaring. Salt består av klor och natrum, men salt är också en egen enhet. Natrium och klor är inte ett par, genom att ingå förbund skapas något helt nytt. Det emergenta fenomenet salt. Ett tillblivande. På samma sätt är det med ett samtal. Där möts två aktörer, utbyter erfarenheter och förändras ömsesidigt i mötet, vilket ger upphov till något nytt.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtill-blivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktions­apparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen. Ett enda och samma tillblivande, ett enda tillblivandeblock, eller som Rémy Chauvin säger, en »a-parallell utveckling av två varelser som absolut inte har något att göra med varandra«.

Detta är en underbar passage som med hjälp av ett konkret exempel från naturen visar hur två aktörer kan ingå ett förbund som både förändrar och knyter saman. Getingen klarar sig inte utan orkidén, och orkidén klarar sig inte utan getingen. Det går inte att förstå getingen och orkidén som två självständiga aktörer. Båda blir till i samma rörelse, samma tillblivelse skapar dem båda, ömsesidigt. Ändå är det två separata enheter. Samma gäller för samtal. Det som skapas där är produkten av bådas ansträngningar, och båda parter förändras i mötet, tillsammans. Samtidigt som de förblir självständiga (annars är det inte ett samtal).

Det finns djurtillblivanden hos människan som inte består i att leka hund eller katt eftersom djuret och människan bara möts på den gemensamma, men asymmetriska deterritorialiseringens vägsträcka.

Denna passage vet jag nog faktiskt inte vad jag ska säga om. Får låte den ligga till sig, eller det kanske finns någon annan som vill göra ett försök?

Det är som Mozarts fåglar: det finns ett fågeltillblivande i den musiken, men fångad i fågelns musiktillblivande och de båda bildar ett enda tillblivande, ett enda block, en a-pa­rallell utveckling, som inte alls är ett utbyte utan »ett förtroligt meddelande utan möjlig samtalspartner«, som en tolkare av Mozart säger - kort sagt ett samtal.

Musiken hos Mozart drar mot fågelhållet, och fåglarna rör sig i riktning musik. I mellanrummet skapas något nytt som varken är uteslutande musik eller bara fågelkvitter. Genom att båda kan sägas utgöra referenser till varandra förändras också båda, ömsesidigt.


Alla ord ovan handlar om samtalet. Deleuze brukar hävda att han skriver refränger, och att hans sätt att bygga upp ett resonemang liknar musiken som byggs upp genom upprepandet av återkommande slingor. Och för varje gång en slinga komer åter har det hänt något nytt. Förståelsen ökar för varje varv, även om det är samma ord som upprepas. Ständigt händer något nytt, igen, igen och igen. Därför måste man våga läsa vidare även om man inte förstår. Man vet aldig när poletten trillar ner. Och det finns ingen omedelbar betydelse att avkoda. Förståelsen är en process, och den växer fram i mötet med texten. I dess upprepande av välkända teman.

Det är samtalet. Det är detta jag strävar efter här, på Flyktlinjer. Variera några betydelsefulla grundteman, och genom dessa betrakta den värld som ständigt blir till. Jag är bara en aktör, och jag strävar efter möten. Efter ömsesidig tillblivelse.

Vilka möjliga betydelser ser ni i citatet?

Maktens olika ansikten III

Underskatta aldrig slumpens roll. Plötsligt händer det, men ytterst sällan på det sätt man tänkte sig eller önskade i förväg. Något händer hela tiden, tricket är att lära sig se och värdera det. Och en viktig egenskap är förmågan att ta tillvara de Flyktlinjer som överallt och hela tiden visar sig, i alla sammanhang. Helgen är som sagt vikt åt betraktelser av makt. Den finns överallt så det är ingen stor utmaning att hitta exempel att resonera kring.


Efter en snabb titt i dagens tidning fastnade jag för artikeln Storföretagens tickande bomber. Här finns utryck för allt det jag skrivit om ifråga om makt. Trädstrukturer, toppstyrning, förlorad verklighetsuppfattning, brist på kritiskt tänkande och så vidare. Det stärker mig även i tron om att Mångfaldsfrågan är alldeles för viktig för att utföras av ledningen i en organisation (se här).

När jag läser artikeln finner jag även en rad paralleller till den vetenskapliga världen. Plötsligt slår det mig att jag nog behöver förtydliga mig. Jag sysslar själv med vetenskap och är djupt insyltad i akademin. Jag vill påpeka att jag på inget sätt är kritisk till forskning, till själva verksamheten som bedrivs av utövarna. Samma gäller för näringslivet och samhället i stort. Det jag är kritisk till är maktstrukturerna som finns och som idag underblåses inom organisationerna. Orsaken till att jag är kritisk är att de hindrar den kreativitet och det kritiska tänkande som jag menar är nyckeln till långsiktig hållbarhet.

Detta är även Andreas Cervenka kritisk till i artikeln, som handlar om varför framgångsrika, multinationella jättar som till exempel Nokia, eller stora partier som Socialdemokraterna, på kort tid kan upplösas. Artikeln fullkomligt svämmar över av exempel på och uttryck för maktens rena kraft och dess dubbla natur. Vad jag ser när jag läser den är en rad bevis för att makt är inget man har. Gång på gång i medierna ser jag ledare som förklarar varför det går så bra för just dem, och jag hör dem aldrig tala om kunderna, väljarna eller de anställda. Mangrant slår de sig för bröstet och talar vitt och brett om sin egen förträfflighet. Och styrelserna går på det, gång på gång. Galna bonusprogram och huvudlösa chefslöner är resultatet, den iakttagbara effekten av trädstrukturen.

Makt korrumperar, och det som sker i en framgångsrik organisation är att ledarna förlorar fotfästet när de strävar mot och når toppen. Ju större företag, desto större klyfta mellan organisationens bas och dess ledande skikt. Detta nämns inte i artikeln som exempel på en varningsklocka, men jag hävdar att det är precis vad det är. En viktig varningsklocka! Klyftor i organisationer är grundproblemet, och samma gäller i samhället. Ju mindre klyftor, desto högre generellt välstånd, det visar undersökning efter undersökning. Låt mig här även vara tydlig med att jag inte tror på planekonomi eller kommunism, men jag är övertygad om att det går att skapa strukturer som ger stadga men som ändå främjar maktspridning.

Makt kan ses som ett flöde, och då förstår man att den organisation som kan kanalisera detta och bygga upp en struktur som drar till sig andra flöden, den röner framgång. Barak Obama insåg detta och sökte lite stöd och ekonomisk hjälp från många, istället för som man brukat i USA, mycket stöd och ekonomisk hjälp från få. Tyvärr måste Obama, när han väl kanaliserat flödet och därigenom erhållit makten, genomföra sin politik inom ramen för en rigid trädstruktur. Det är klart att han får problem. Tråkigt bara att ingen verkar se detta samband! Fler kulturvetare i samhället hade kanske löst en del av problemen?

Just detta att man inte ser samband, att man idag i samhället som helhet, är blind för maktens korrumperande verkan, det är ett stort problem. När man väl lärt sig se det, sticker det i ögonen och det är lätt att bli frustrerad över att så få inte verkar vilja se det uppenbara. En expert på området menar att den första varningsklockan man bör vara uppmärksam på det är när det blir allt färre dugliga och ifrågasättande tjänstemän på organisationens viktigaste poster. Nokia nämns som ett skräckexempel. Där lät man de högsta cheferna byta plats med varandra, och detta kallade man omorganisering. Kallasvuos famous last words: ”Vi har en tydlig riktning, vi vet vart vi ska.” Tjena!

Det är kanske så det känns när man står där uppe på kommandobryggan. Men organisationer är inga supertankers som går att styra från bryggan, det är kanaliserade flöden som byggs upp underifrån. Basen styr, ledningen är ”bara” galjonsfigurer! Det är ett faktum som glöms bort alldeles för ofta. Det visar sig också i artikeln att de chefer som lyckas i längden är de som aldrig riktigt går på myten om sin egen förträfflighet. Framgångsrika chefer är alltså chefer med dåligt självförtroende, som omger sig med kritiskt granskande medarbetare. Ängslighet är med andra ord en dygd! Det är chefer som inte tar egna beslut. Chefer som likt Obama söker stöd nerifrån. Det är därifrån makten emanerar och den som förstår det blir framgångsrik, men bara den som inte går på myten om sig egen förträfflighet stannar vid makten. Det är en sanning som går fullkmligt på tvärs mot vad man letar efter idag när chefer ska tillsättas.

Samma gäller som sagt inom vetenskapen, och ändå finns även där tydliga exempel på att man gåg på gång och mot bättre vetande strävar efter att underblåsa bildandet av trädstrukturer. Det finns en påfallande naiv och stötande tro idag inom akademin, på att om man apar efter företagsvärlden då kommer Nobelprisen som ett brev på posten. Inom akademin kallar man det excellens. Det är denna vi ska satsa på. Och den som kan utfästa löften om att man ska bli bäst i världen, den organisationen kan räkna med ökade anslag. Men man glömmer att i princip alla framgångsrika forskningsresultat genererats av slumpen. Man har letat efter en sak (det man har fått pengar för), men man hittar något annat. Och i champagneyran som följer på upptäckten glöms denna detalj bort eller tystas medvetet, vilket resulterar i att man får mer pengar, mer makt (men påfallande ofta uteblir resultaten). Trädstrukturen stärks av detta tänkande, och forskarna åker runt och talar i världen, putsar på fasaden och bevakar sina patent. Det är ett gigantiskt slöseri med resurser!

Mitt förslag till lösning hittar jag i en liten anspråkslös bok som heter: The Wisdom of Crowds. Why the Many are Smarter Than the Few. Författare är James Surowiecki. Tanken bygger på det empiriskt iakttagbara fenomenet att många medelmåttor som går samman, nästan alltid vinner över enskilda genier om de ställs mot varandra. Detta fenomen finns det evidens för, men det går på tvärs mot hur vi tror att det ska vara, och därför krävs det en utvecklad kritisk förmåga för att se det!

Min syn på vetenskap, på samhällsbyggnad och företagsledning utgår från denna enkla tanke. Den hjälper mig att inte tappa fokus från uppdraget, att förstå kultur (inte att göra karriär i det akademiska systemet). Därför väljer jag att bjuda in kritiskt, intresserade läsare i samtalet kring huvudfrågan. Tillsammans når vi ett bättre resultat än vad jag förmår på egen hand! Genom att inför öppen ridå låta tankarna utvecklas, genom att släppa ifrån mig även hugskott och mindre genomtänka förslag. Framförallt genom att inte gå på myten om min egen förträfflighet, är jag övertygad om att jag når djupare och bredare kunskaper och insikter än om jag låst in mig i elfenbenstornet och i ensamhet slipat på formuleringarna så att det skall hålla för excellenta kollegors kritiska granskning. Det är det rådande idealet inom akademin idag! Men forskning handlar om kunskap, det är kärnverksamheten! Och i kunskapssammanhang är fler kockar bättre än en.

Den som har makten har också makten över kunskapen. Därför är den absolut viktigaste forskningspolitiska åtgärden att dels sprida makten, dels skilja på makt (det vill säga pengar) och kunskap. Excellens är lika omöjligt att planera för som kunskap, den växer underifrån och är oftast ett resultat av slumpen.

Därför sjunger jag samtalets lov, därför bjuder jag in läsare i kunskapsprocessen och därför letar jag efter Flyktlinjer och litar på slumpen mer än på min egen förmåga.

Förtydliganden om vetenskaplighet

En tidigare bloggpost fick titeln: Att inte veta. Det enda sant vetenskapliga förhållningssättet! Där försökte jag sätta ord på mina tankar om vad vetenskap är, och vad som kännetecknar mitt ämne Kulturvetenskap. Eftersom bloggande är ett förhållandevis snabbt medium smög det sig emellertid in en del oklarheter i resonemanget, eller jag vill snarare se det som så att ett enskilt forskarsubjekt aldrig kan vara perfekt. För att slipa argumenten behövs uppmärksamma läsare, och kunskap uppstår som bekant i mellanrum. Kunniga och kritiskt uppmärksamma läsare är jag begåvad med, även om den första av helgens poster om makt indikerar något annat. Annika lämnade till exempel denna kommentar:

Jag är inte med på att kulturvetenskapens mål är att avskaffa sig själv. För mig låter det som att det finns en punkt, ett mål, som går att komma till och som innebär att det inte finns mer att få syn på. Att vi vid det målet skulle veta allt som är värt att veta om vad det innebär att vara människa i den här världen. Jag tror inte att det är så du menar, men det blir en paradox.

Vad jag ser här är en läsare som tagit både mig och min text på allvar. En kritiskt, kunnig och skärpt läsare som vill samtala med mig om den fråga jag undersöker. Här finns inga insinueringar, inga makttekniker, bara en vilja att hjälpa och önskan att förstå. Den typen av kommentarer leder framåt, mot ökat ömsesidigt vetande. Och om det var så det såg ut inom akademin skulle man kanske kunna lösa frågan om långsiktig hållbarhet. Tack Annika!

Vad menar jag med att Kulturvetenskapens mål är att avskaffa sig själv? Först när jag konfronteras med den frågan inser jag hur påståendet kan läsas och förstås. Och mitt svar är att jag inte menar att det skulle finnas någon sådan punkt. Själva avskaffandet är inte målet. Men ändå vidhåller jag att den enda hållbara inställningen och sant vetenskapliga förhållningssättet är att arbeta för att upplösa problemen man ställs inför. Det finns en stor och viktigt skillnad här, mellan att lösa och att upplösa. Den som sitter inne med lösningen har allt att vinna på att problemet finns kvar. Men den som upplöser problemet har ställt sin kompetens till allmänhetens förfogande.

Här finns, menar jag en tydlig parallell till Wittgenstein, som, när han möttes av studenter som drömde om att bli filosofer, rådde dem att syssla med något annat. Att drömma om att bli vetenskapsman, eller vetenskapskvinna, det är att söka sig till akademin av fel orsaker. Vetenskapens värde ligger, som jag ser på saken, inte i dess resultat, utan i verksamheten som sådan. Det finns ett alldeles för stort intresse för vetenskapliga insignier, på Nobelpris och citeringar, inom akademin idag. Det tar fokus från verksamheten, som är att bidra till mänsklighetens överlevnad och långsiktigt hållbara och generella välstånd. Problem ska inte lösas, de ska upplösas. Den som sysslar med vetenskap för att uppnå titlar gör det av skäl som riskerar att underblåsa rådande maktordningar. Om uppgiften är att avskaffa sig själv blir det svårare för lycksökare att hitta sin plats. Om vetenskap bedrivs av utövare som gör det därför att de brinner för att få veta, och inte för att de strävar efter makt och inflytande, då ökar chansen att vetandet som skapas faktiskt kommer mänskligheten till gagn och inte bara individerna som bedriver verksamheten.

Det finns en uppenbar risk att nuvarande akademiska upplägg, just eftersom det är en verksamhet som har ett betydande förtroendekapital knutet till sig, ger dess utövare otillbörlig makt som ställer allmänheten i en olyckligt underordnad beroendeposition. Makt korrumperar och därför bör man inte underblåsa den. Det är lite som att ställa fram en öppen burk honung en sensommardag, och sedan bli förvånad när man återvänder efter en timme och finner den full med flugor och getingar. Det är den paradoxen jag vill upplösa genom att föra fram en alternativ utgångspunkt, vilket ställer frågorna, problemen och arbetet med dess lösning i fokus, istället för svaren och utövarna.

Jag tror aldrig att vi når full kunskap om vad det innebär att vara människa, och det viktigaste argumentet för det är att mänskligheten och världen ständigt förändras genom att bli till i en evig process av upprepad skillnad. Blivande och förändring är en kulturell konstant, och först när man insett det kan arbetet med att förstå börja. Men det blir aldrig klart, även om det är strävansmålet.

Det vetenskapliga förhållningssätt som jag förfäktar handlar om att uppmärksamma kompetenserna som utövarna besitter, mer än titlar och citeringar. Fokus bör ligga på framtiden, inte på historien. Ingen som sysslar med vetande borde tillåtas vara större än sina senaste rön. Vetenskap får inte bli en struktur där man kan leva på gamla meriter. Det är ett annat sätt att säga att man bör anamma målet att avskaffa sig själv.

En väg att gå skulle kunna vara att inrätta ett slags vetenskapens Hall of fame, en plats utanför akademin där man kan uppmärksamma betydelsefulla insatser för mänskligheten. Och ett sådant utnämnande skulle kunna förenas med livslång ekonomisk trygghet för den som får utmärkelsen, vilket man erhåller den dag man inte orkar, vill eller kan driva kunskapen om världen framåt längre. Som det ser ut nu är det allt för svårt att skilja ansedda forskares konstruktivt kritiska utlåtanden, från ogint destruktiva. Den som har makten har också makten över kunskapen, och det är inte självklart att enskilda forskares intressen går hand i hand med mänsklighetens.

Helgen är som sagt vikt åt samtal om makt, och vad jag ytterst vill uppnå, är att den sprids. Strukturerna som samhället vilar på måste i möjligaste mån utformas på sådant sätt att de underblåser spridandet, stället för att gynna allokerandet, av makt.

Forskare borde helt enkelt aldrig tillåtas få mer uppmärksamhet än resultatet av deras arbete!

Maktens olika ansikten II

Av en hel massa olika skäl har jag valt att ägna en del av helgen åt att fördjupa mig i frågan om makt. Vad jag är intresserad av är dess mekanismer, hur den fungerar och tar sig uttryck. Utgångspunkten är att makt har man inte, den finns bara i relationer och endast i handling. Makten är det som får den underordnade att vika sig och lyda, samtidigt som den överordnade utan egen kraft blir lydd. Till den som inte känner igen sig eller som kanske protesterar vill jag påpeka att det naturligtvis inte är så det känns, varken för den som drabbas eller den som gynnas. Jag hävdar alltså inte att underordning skulle vara något självvalt, och att den som är utsatt för makt har sig själv att skylla. Frågan är mycket mer komplex än så och just därför viktig att utreda.


I dagens Brännpunkt skriver Wanja Lundby-Wedin om en rädsla som sprider sig, inte bara i vården. Hon menar sig se en rädslans och tystnadens kultur breda ut sig i samhället. Det är ett skrämmande exempel på maktens effekt. När tillräckligt många väljer att vara tysta blir det ett samhällsproblem som kan få katastrofala följder. Därför är det av yttersta vikt att frågan om makt lyfts upp och diskuteras. Men för att komma någon vart med problemet måste alla tala om samma sak. Utgångspunkten måste vara en gemensam definition av begreppet, först då går det att skapa lösningar. Och jag vill dra mitt strå till den stacken.

Så länge man tror att makt är något som kan innehas, vilket är en vida spridd missuppfattning idag. Så länge kommer maktens effekter att vara osynliga, men absolut inte verkningslösa, tvärt om! För att skapa långsiktigt hållbara lösningar krävs alltså insikt i och förståelse för grundproblemet. Jag tycker därför att Lundby-Wedin är inne på rätt spår när hon ger sig på strukturen (vilket är vad som ger upphov till effekten tystnad) och inte individerna. För det är där makten verkar, på en överindividuell nivå och i samverkan mellan hel massa olika aktörer (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genom att lagvägen reglera talutrymmet och därigenom bygga in ett skydd för människorna skapas balans i relationen. Heja, mer sådant!

Makt är som sagt inget man har, men det finns tekniker som kan användas för att kanalisera den makt som finns i alla relationer. Teknikerna, det vill jag vara tydlig med, är dock inte utformade för ändamålet att utöva makt, och de är lika verkningsfulla även om den som använder dem inte är medveten om vad han eller hon gör. Och den som drabbas av dem behöver heller inte vara medveten om dem för att det skall vara meningsfullt att tala om dem i termer av tekniker. Makt eller härskarteknikerna brukar formuleras i fem punkter och jag ska nu gå igenom dem och fylla dem med innehåll och exempel från den akademiska världen.

Osynliggörande, det är den första punkten. Ett exempel på det kan vara när man upptäcker att ens kollegor undviker en. Det kan ta sig olika uttryck och man märker det först efter ett tag, när det slår en att man plötsligt inte stöter på han eller hon lika ofta i korridorerna. Andra sätt som denna teknik tar sig uttryck är när man inte får ordet vid möten, eller när man på oklara grunder blir förbigången vid utnämningar. Detta är en lömskt passiv teknik, för det är svårt att anklaga någon för något som den inte har gjort. Underlåtelse att handla får avsedd effekt, om man låter sig bli tystad. Det är ofta så det går till. Det är ofta så det börjar, genom att individen av olika anledningar intar en passiv roll (det kan handla om dåligt sjävförtroende till exempel). Och den som inser i efterhand, eller efter ett tag, att man blivit osynliggjord och då plötsligt kräver respekt och uppmärksamhet. Hon eller han har paradoxalt nog placerat sig själv i underläge. Det är i den situationen hur lätt som helst att bli utsatt för nästa teknik.

Förlöjligande, som får förstärkt verkan om den kombineras med osynliggörande. Har man allt för länge accepterat att bli osynliggjord och allt för ofta valt att lyssna och lyda istället för att höja sin röst och bli tagen på allvar, då riskerar man att bli förlöjligad när man väl kräver sin rätt. Den som vill kan hitta hur många saker som helt att skratta åt. Vad någon säger, hur någon säger det, när någon säger det och så vidare. Ett skratt på ”rätt” ställe är ett supereffektivt sätt att oskadliggöra någon. Skrattet har den egenheten att det smittar, och plötsligt skrattar alla, utan att egentligen veta vad de skrattar åt. Men den som drabbas vet, och tar åt sig. Och det djävulska är att om detta påpekas, då kan även det vändas mot den utsatte. Den som påpekar förorätter är ett lätt byte för den som (medvetet eller omedvetet) vill använda förlöjligande tekniker. Mendet finns många andra sätt att uppnå samma effekt. Man kan till exempel himla med ögonen, skaka på huvudet eller utbyta menande blickar, när den utsatte talar. Kort sagt, vill man så är det väldigt enkelt att få någon att framstå som mindre värd. Ett skratt förlänger möjligen livet på den som skrattar, men hur är det med den det skrattas åt?

Undanhållande av information. Detta är precis som de båda första en lömsk men effektiv metod att kanalisera makt. På möten i grupper där detta förekommer finns ofta en dold dagordning, och den som inte är insatt ställs utanför och får svårare att få gehör för sina synpunkter och användning för sin kompetens. Eftersom det så klart, oftast inte handlar om central information är det svårt att upptäcka undanhållandet och det gör det svårt att diskutera problemet. Först i efterhand upptäcker den drabbade att han eller hon inte hade lika mycket information som övriga, och deras vilja blir därigenom enkelt och smidigt lag. Beslut som är tagna är svåra att riva upp. Även detta är svårt att påpeka och att anklaga någon för. Och den som för fram sådana synpunkter riskerar därför att klassas som samarbetsovillig.

Dubbelbestraffning. När ovanstående tekniker väl satts i verket. När processen är igång, och den har ofta pågått ett tag innan parterna upptäcker att den rullar. Då är det oftast försent att göra något, utan att riskera att anklagelserna slår tillbaka på den utsatte. Det är precis vad tekniken dubbelbestraffning handlar om och går ut på. Om makt utövas systematiskt finns det hur många sätt som helst att skapa situationer där, hur den drabbade än agerar (eller inte agerar), så finns det anledning att kritisera henne eller honom.

Påförande av skuld och skam är den sista tekniken som brukar räknas till de klassiska härskarteknikerna. Och det kan också ta sig många olika uttryck, medvetna såväl som omedvetna. Till exempel kan det handla om att den drabbade, inför sittande möte (istället för innan eller efter, vilket är det naturliga om man bryr sig om personen ifråga) görs uppmärksammad på stavfel eller andra oklarheter i de handlingar som diskuteras. Det behövs inte så mycket för att få en med dåligt självförtroende att tappa fattningen efter ett sådant påpekande, och då är det lätt att bli tyst och vika ner sig. Det kan också handla om att andra tar på sig ansvaret för frågor de inte har befogenhet att uttala sig om, vilket riskerar att ställa den drabbade i prekära och svårhanterliga situationer om han eller hon är lojal med uppdraget och mån om att hålla fasaden uppe. Detta vänds naturligtvis, enligt den inneboende logiken, omgående mot den drabbade. Bara antydningen om att det finns frågor kring "det" eller "detta" (och ju diffusare anklagelserna är, desto verkningsfullare blir de), enligt logiken: ingen rök utan eld, fungerar på samma sätt.

Det djävulska med härskarteknikerna är att de oftast används utan att varken den drabbade eller den utövande är medvetna om dem. Genom att makten härigenom osynliggörs blir dess verkningsgrad större. Och så länge definitionen av makt utgår från föreställningen om att den kan innehas, så länge kommer problemen att finnas kvar. Det är alltså av yttersta vikt att maktfrågan i sig diskuteras. Självklart är det också viktigt att peka på symptomen, men om sjukdomen ska kunna botas behöver man gå till botten med orsaken till att problemen uppstår. För så länge som fokus riktas mot symptomen, och så länge man letar efter svaren hos aningen den drabbade eller den utövande, så länge förhalas framtagandet av hållbara metoder att möta problemen med.

Den som varit tyst länge, av olika skäl, kommer med rådande syn på makt att få svårt att bli tagen på allvar. Makt korrumperar som sagt, och det är (allt för) lätt att vänja sig vid att bli lyssnad på, att alltid bli tagen på allvar och att alltid få sin vilja igenom. För den som tilldelas fördelar i maktrelationen är det fruktansvärt svårt att se att det inte skulle ha något med hans eller hennes förträfflighet att göra. Fråga vilken framgångsrik människa som helst, varför de är där de är, och de kommer att svara: Det är för att jag är kompetent och för att jag har arbetat hårt. Men det faller på sin egen orimlighet, för det betyder att den som inte lyckas skulle vara inkompetent eller inte har arbetat tillräckligt hårt. Om det bara handlade om kompetens och graden av arbete, då skulle sammansättningen bland dem som upprätthåller världens ledande positioner se helt annorlunda ut.

Makt är en konsekvens av kontextuella försanthållanden, inte något man har!

Maktens olika ansikten I

Under veckan som gått har jag på lite olika sätt och i olika sammanhang utsatts för maktens nakna kraft. Makt är som bekant inget man har, det går inte heller att se direkt. Man kan bara uppleva dess verkningar indirekt genom de uttryck den tar sig. Tänkte skriva om det, om makt och hur den kan ta sig uttryck i vardagen. Här och i en bloggpost till ska jag visa exempel på hur makten verkar. Jag gör det för dels för att förklara maktbegreppet, dels för att hjälpa den som utsatts för makt att känna igen signalerna.


Då detta är ett offentligt forum tar jag mig friheten att citera och analysera innehållet några kommentarer jag fått på bloggen, från Nykter. Om Nykter vet jag inte särskilt mycket, egentligen bara att det är en icke-religiös civilingenjör. Vårt utbyte av tankar i kommentatorsfälten väljer jag att analysera med hjälp av begreppet makt. Nykter skriver:

Eddy: Ursäkta, men ser du verkligen inte att du säger emot dig själv? Hur skall du ha det, har språket biologisk grund eller inte? Mitt svar (som icke religiös) är att det du nämner, alltså språket, samhället, det sociala, lagar, helt bottnar i biologiska mekanismer, som i sin tur bottnar i kemiskt-fysiska dito. (Vill man sätta etiketten "gud" på det ogripbara bakom allt är det ok för min del, bara man inte blandar in religioner - de strider mot all logik.)

Det är mycket möjligt att det finns motsägelser i det jag skriver, men då kommentatorn inte pekar på någon av dessa och heller inte förklarar vari motsägelsen ligger, då blir det svårt att bemöta, svårt att samtala. Ett samtal förutsätter att man verkligen vill förstå, och att man är öppen för att ändra åsikt om det skulle visa sig att man har fel. Min akademiska karriär är en enda lång rad av just ändrade åsikter, vilket paradoxalt nog inte alltid gynnar karriären. Men jag väljer att säga som J M Keynes, som svarade på anklagelsen om att han bytt åsikt i en fråga genom att säga: "När jag blivit uppmärksammad om att jag har fel, då byter jag åsikt. Hur gör du?" Det är vad vetenskap handlar om, att utforska frågor, förutsättningslöst och efter bästa förmåga. Inte om att bevaka uppnådda positioner. Den fråga som utforskas på Flyktlinjer är frågan: Vad är kultur?

Nykter diskuterar, eller vill i alla fall diskutera, men det är jag inte intresserad av, med hänvisning till en tidigare bloggpost. Att diskutera är att använda den makt som finns överallt för att vinna. Diskussion handlar om kanalisering av makt och målet är inte förståelse utan inflytande. Diskussionens mål är att en skall utses till segrare. Det har aldrig varit något som jag har strävat efter. Vad jag vill uppnå är ökad kunskap, och jag bryr mig föga varifrån kunskapen kommer. Jag lyssnar mer än gärna på kunniga utläggningar och ändrar åsikt så fort jag övertygats om att jag har fel. Men när man ber mig bestämma mig, det vill säga komma med ett koncist svar på frågan: "har språket biologisk grund", utan att anföra några som helst argument för ståndpunkten man förfäktar, då handlar det om att sätta någon, mig, på plats. Det handlar inte om något annat än ren makt. Bakom ett sådant påstående finns en hel arsenal av insignier, en hel kår av vetenskapsmän. Men det är inte den som talar här, det är Nykter som hämtar stöd därifrån. Och det är bara stöd som inhämtas, inga vetenskapliga argument. Nykter har ingen makt (lika lite som jag har makt), men Nykter använder med sitt sätt att diskutera makten som finns i samhället. Nykter förkroppsligar makten som finns och kanaliserar den genom sig, i syfte att ställa mig i en dålig dager och sig själv på de godas sida. Nykter vill att jag ska kapitulera för pressen, att jag skall underkasta mig. Erkänna att jag inte vet vad jag talar om.

Nykter förstår inte (vill inte förstå?), att kultur och språk är emergenta fenomen som inte går att förstå eller förklara genom att hänvisa till dess beståndsdelar. Att hävda att språk bottnar i biologi är lika meningslöst som att säga att vanligt bordssalt egentligen är natrium och klor. Ingen har någonsin hävdat något annat, men salt är lika fullt något väsesnskilt från både natrium och klor. Språk uppstår i mellanrummet mellan människor, så visst har det i någon mening ytterst med biologi att göra. Men om man vill förstå vad språk är, hur det fungerar och vilka lagar det följer, då kan biologin inte tillföra någonting. Nykters invändning har med andra ord ingenting att göra med vad jag här sysslar med. Genom att tala om något annat framställs jag som någon som inte vet vad jag talar om, men låt mig då påpeka och vara tydlig med att jag inte vet speciellt mycket om biologi. Däremot vet jag väldigt mycket om språk och kultur, och om hur makt tar sig uttryck.

Religion dyker upp i frågan. Det är mycket intressant. Varför? Det är oklart, men en tolkning kan vara att Nykter insinuerar att jag drivs av ett slags religiös övertygelse. Se där, ytterligare en maktteknik. Kampen mellan religion och vetenskap är gammal, men Kulturvetenskap uppvisar inga som helst likheter med religion. Den som insinuerar det har bevisbördan. Kultur är inte ogripbart. Kultur är något i högsta grad konkret och påtagligt. Ogripbart blir det bara för den som letar efter världens yttersta princip, och som dessutom förutsätter att det skulle finnas en sådan princip. Den som talar utifrån en sådan position och som använder sådana argument ikläder sig maktens skepnad och för dess talan. Jag säger det igen: kultur kan bara uppfattas som flum av den som medvetet väljer att reducera frågan till sina minsta beståndsdelar. Vi talar bara om olika saker. Jag arbetar med att förstå kultur. Nykter vill misstänkliggöra mig. Vem av oss har rätt, egentligen. Det vet jag inte, men jag förstår hur Nykter tänker och jag vill gärna samtala vidare och lära mig mer. Det verkar Nykter inte vara intresserad av. Nykter vill vinna. Triumfera!

Du påstod att dina tankar var etablerade inom naturvetenskapen och hänvisar till Martin Ingvar (mfl); visa mig gärna var han resonerar som dig (men inte som mig), för jag misstänker att du missuppfattat honom.

Jag kan som sagt ha missuppfattat Martin Ingvar, men jag har i alla fall förklarat hur jag läser honom och har därmed öppnat upp för granskning av mina argument och tankar. Så länge jag inte ställs inför konkreta exempel på hur jag eventuellt har missförstått Ingvar väljer jag att inte gå in i den diskussionen. Nykter väljer att likt en pokerspelare hålla på sina kort, att inte avslöja sina kunskaper. Här handlar det återigen om att misstänkliggöra, inte om att förutsättningslöst samtala. Makten dyker upp igen. Ingen av oss har den, men den finns där. Bakom min rygg finns en hel bokhyllesektion med naturvetenskapliga böcker som jag har läst och som jag finner stöd och inspiration i. Där finns även några böcker som avfärdar kulturvetare, men eftersom de väljer att föra sin argumentation på samma sätt som Nykter finner jag ingen anledning att lyssna. 

PS Jag är bara en vanlig civilingenjör (den lägsta formen av liv ;) med en nedärvd omsorg om sådant som filosofiska resonemang och estetik. Logik och intellektuell ärlighet är viktigt för mig. DS mvh /nykter

Ett uttryck för ödmjukhet? Bara, vanlig och dessutom ”den lägsta formen av liv.” När man presenterar sig själv på det sättet, samtidigt som man levererar allvarlig kritik, då handlar det inte om ödmjukhet. Då handlar det om makt. Vari omsorgen om filosofiska resonemang och estetik ligger, får vi sväva i ovisshet om. Kommentarerna visar inga tecken på något annat än invändningar, insinueringar och makt. Civilingenjörer hyser jag den största respekt för. Utan dem hade jag inte kunnat sitta här och skriva denna text. Utan dem hade vi inget samhälle. Men en av de röda trådar som löper genom Flyktlinjer är frågan om makt och inflytande. Bara för att man är duktig på och aktad inom ett område betyder inte att allt man säger är riktigt och värt att tas på allvar.

Vad vill jag uppnå? Ja, kanske att du ställer lite stringenskrav på dina känslomässiga utläggningar, alternativt kallar det för vad det är, fria associationer, fantasier, konst eller dikt. Värden behöver inte mer pseudovetenskap.

Man blir inte intellektuell bara för att man skriver långt och citerar Foucault eller Wittgenstein, möjligtvis kvasiintellektuell. irriterad hälsning /nykter

Känslomässiga utläggningar, var har vi hört det förut? Det tror jag mina kvinnliga läsare kan svara på, för det är en vanlig maktteknik mellan män (logik, kultur) och kvinnor (känslor, biologi). Att hävda att den man diskuterar med drivs av känslor, det är ett av maktens renaste uttryck. I rest my case!

Pseudovetenskap, att det kommer upp här är mycket intressant. Det är en allvarlig anklagelse! Jag är emellertid disputerad och har publicerat en rad texter, böcker såväl som artiklar i referee-granskade tidskrifter. Det jag sysslar med är vetenskap! Inget annat! Och den som utan att anföra några som helst argument för motsatsen, den kan jag omöjligt känna respekt för. Men eftersom jag vet att makt korrumperar, och eftersom jag tryggt kan luta mig tillbaka i vissheten om att allt jag påstår bygger på beprövad vetenskaplig praxis, så väljer jag att istället tycka synd om Nykter som tydligen inte förstår vidden av sin egen okunnighet. Utan den makt som Nykter gör anspråk på och hämtar stöd från, finns bara en liten och mycket rädd och osäker människa kvar. (Lilla vän, hade jag kunnat säga om jag velat bemöta kommentaren med samma medel som Nykter, men jag väljer att inte göra det).

Precis som Nykter är jag, egentligen och ytterst, bara en enkel människa av kött och blod. Men till skillnad från Nykter är jag medveten om detta faktum, och om de maktordningar som finns och verkar inom alla kulturella sammanhang. Jag försöker (och vill gärna uppmärksammas om jag brister i detta) att inte använda makttekniker, mitt mål är att förstå dem.

Jag må skriva långt, det har påpekats från olika håll. Men det är svårt att gå på djupet med viktiga frågor om resonemangen inte får ta plats. Jag jobbar på att bli mer effektiv. Vi får se hur det går. Intellektuell har jag aldrig hävdat att jag är, det är Nykters ord. Men däremot har jag läst och arbetat mycket med, bland annat Foucault och Wittgenstein. Jag citerar dem dock inte bara (det vill säga försöker lägga makt bakom orden genom att ta hjälp av deras anseende), däremot använder jag deras tankar som verktyg i mitt arbete med att förstå kulturella processer. Utan Foucaults tankar om makt hade jag kanske känt mig nedtryckt och krossad av Nykters sätt att bemöta mig. Men tack vare Foucault kan jag istället förstå vad det handlar om, egentligen.

Nykter har ingen makt (lika lite som jag eller någon annan har det), men kommentarerna är fullkomligt marinerade av uttryck för makt!