torsdag 2 juni 2016

Tro och tvivel, en kärleksförklaring till Håkan Hellström

Inför Håkan Hellströms spelningar på Ullevi nu i helgen publicerade SvD tre artiklar där några litteraturkritiker fick analysera hans texter (här, här och här). Ett hopplöst projekt som helt missade målet och som föll fullkomligt platt till marken. Håkan Hellström är ett komplext och djupt mänskligt, kulturellt fenomen, som varken kan eller ska plockas isär. Att man ändå försöker ser jag som ett problematiskt tecken på tidsandan och rådande kunskapssyn. Håkan Hellström vill jag se som ett lysande exempel på att summan av helheten är långt större än det individuella värdet av delarna. Hellström är inte en poet, hans sångröst är inte skolad, scenshowen är inte koreograferad eller spektakulär, och så vidare. Tagna var för sig är delarna inte särskilt imponerande. Storheten med fenomenet Håkan Hellström ligger i helheten.

Som ett led i uppladdningen inför lördagens konsert som jag väntat på sedan jag lyckades få en biljett ska jag här försöka förklara vad jag ser hos och uppskattar med Håkan som jag följt och beundrat sedan debuten för 16 år sedan. Utgångspunkten för reflektion är en av hans låtar som ligger mig särskilt varmt om hjärtat: Tro och tvivel, som innehåller så mycket vishet och som växer genom resonansen som uppstår mellan texten, Håkan, bandet och publiken. Det är inte stor poesi, men blir till magi när delarna som helheten består av, och dit räknas även publiken, samverkar.

Tro och tvivel är vad livet handlar om. Liksom så mycket av det Håkan sjunger om. Både och, inte antingen eller. Plockas något bort från helheten förlorar helheten i värde. En av recensenterna i artiklarna som länkas till ovan visar hur det går. I sin läsning, uteslutande av texterna får hen Håkan att framstå som en mansgris, vilket snudd på är att betrakta som förtal. Håkans låtar handlar om människor, känslor, dilemman och livet. Det är inte Håkan som skriver om sitt liv och sina tankar. Tro behöver man för att orka en dag till trots att det ser mörkt ut, och tvivel behövs för att inte få hybris. Balansen mellan är avgörande. Både och, inte antingen eller. Få artister är så inkluderande som Håkan. Det är inte han, hans låtar och hans texter, utan ett resultat av samverkan. Stilen är omisskännlig, ändå förändras uttrycket från skiva till skiva.

Tro och tvivel är från För sent för edelweiss. Jag älskar introt som tillsammans med publikens jubel på liveskivan som spelades in förra gången Håkan stod på Ullevis scen dras ut och bygger upp en spänning och förväntan som förlöses i en explosion av känslor när Håkan äntligen greppar mikrofonen och sjunger.
-94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerier
till jag började med Tequila och blev trummis i en ny orkester
och sen sa dem på Pååls att några skulle gå
och det betydde Karl-Johan, Andreas och jag
Jag hade inga barn då, men Karl-Johan hade två
så det tog hårt på honom
Några rader om ett liv som skulle kunna vara mitt. Jag jobbade extra på ett bageri, där 1994. Och jag hade två barn. Trivdes inte men behövde pengarna. Läste på universitetet, och drömde om ett annat liv. Jag valde att att tro på framtiden, men gnagdes av tvivel. Varje dag på högskolan med föreläsningar, seminarier och studier kändes oerhört värdefulla. Varje minut i friheten som jag kände i kunskapens och lärandets universum var värd känslan av osäkerhet och risken att leva på studemedel. Jag var fri och vågade tro på framtiden. Livet var dock ingen dans på rosor.
Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen
där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar
och tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"
Både och. Unga, glömska, skuld och lidande. Är vi inte alla unga, så unga som vi vill och vågar? Och vad vore livet värt om det inte också innehöll ett mått av lidande. Håkan är kanske inte en stor poet, men det finns så många andra som är det. Han är något annat, något unikt och mycket mer värdefullt. Håkan har förmågan att se poesin i vardagen, och tillsammans med bandet och publiken kan han förmedla känslan på ett både personligt och allmängiltigt, samt synnerligen innerligt sätt. Gränsen mellan sångaren, musikerna på scen och publiken upplöses och bildar en helhet. Utan tro OCH tvivel går det inte, det har alldeles för många beundrade artister visat prov på. Framgången gör något med den som når den, men Håkan visar i ord och handling att han står fast förankrad i den göteborgska myllan. Han vandrar stolt på samma gator som Cederhök, och bjuder in sina vänner att spela med honom på scen. Skulden och lidandet finns där, men också närvaron i glädjen och tacksamheten över att få vara där, på scen och i publiken. Håkan delar med sig och är generös, och får alla att känna sig delaktiga. Han uppträder inte, han skapar något stort, värdefullt och unikt, tillsammans. Det är vackert och visar att det är möjligt att tro, trots att allt talar för tvivlet.
Jag har gått på knä så många år i den här staden
men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Mitt i euforin finns alltid påminnelsen om att vardagen också är en del av tillvaron. Att minnas hur det var en gång, hur man gått på knä, ridits av ångest eller dignat under en omänsklig arbetsbörda. Att inte glömma de där året på existensminimum med två barn på halvtid, efter skilsmässan, är viktigt för mig. Även när det ser hopplöst ut finns det hopp. Det där stipendiet som räddade första sommaren ensam med barnen. Det finns något vackert i det, och jag uppskattar den gåvan mer än lönen jag lyfter idag. Inte så att jag skulle vilja byta, men jag hör också lastbilarna som dundrar förbi på E4, och godstågen som slamrar på stambanan, från mitt fönster. Och jag låter ljuden påminna mig om att livet är en blandning av sött och salt. Som Håkan sjunger: Vad vet du om månljset, förrän du slagits sönder under det. Och vad vet du om morgonen, förrän du mött den med sömnlösa ögon. Tro och tvivel. Livet är både och, inte aningen eller. Ingen människa är en ö, vi blir människor tillsammans. Glömmer vi det är vi inga människor utan cyniska narcisistiska robotar. Håkan är allt annat än det, han är ödmjuk och inkluderande, tacksam och vet att ta vara på livets båda sidor. Därför har jag hållit fast vid honom som artist, för han har inte glömt hur det är att leva ett helt vanligt liv.
Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna
Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna
Och min lille son ler mot manshororna
när vi går förbi hand i hand, åh Fiskekyrkan
Åh, ändå Hurricane
när de skrev om mig i tidningen sa du som det var
"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"
Parkbänken är inte långt borta! Glömmer man det, och glömmer man sina vänner, är man ingen god människa. Och om man inte rör sig bland de utslagna är det lätt att glömma, lätt att bortse från hur lyckligt lottad man är för det man har, vilket inte är framgång och rikedom. Ett barn som håller sin förälder i handen, som man upplever livet tillsammans med. Inget är mer värdefullt än det. För parkbänken är aldrig långt borta. Tro och tvivel. Lycka och sorg. Livet är både och, inte antingen eller. Allt kan förändras i ett ögonblick. Därför gäller det att ta vara på det som är här och nu, där och då. Därför gäller det att både kunna längta bort och tro på något bättre, och att inte glömma stunderna av tvivel och tristess. Det gäller att stanna upp och ta vara på det är nu, mellan då och sedan.
Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka
men jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn
hälsade på oss, natten jag fann dig
Är en lycklig är alla lyckliga, förutsatt att man ser varandra och delar med sig. Tiggare, missbrukare, sjuka och arbetslösa är också del av samhället. De kan och får inte skylla sig själva, för tänker vi så har vi glömt att parkbänken aldrig är långt borta för någon av oss. Livet och samhället är alla vi tillsammans. Vi måste se det, annars kommer drömmen om hållbarhet att förbli en dröm. Jag kan inte bli lycklig på riktigt om inte alla är lyckliga. Därför är jag för höjd skatt och vill inte bara leva i utan även bidra till ett förlåtande samhälle där man kan och får misslyckas. Håkan Hellström är inte politisk, han är solidarisk. Det är vackert och inspirerar. Hur kunde frågan om grundtrygghet, sjukvård och utbildning för alla, bli en politisk fråga? Hur kom det sig att vi talar om storleken på skatteuttaget innan vi kommit överens om vad som är gemensamt och vad som är individuellt? Varifrån kommer den befängda iden att man kan få utan att ge? Svaret är enkelt: För att vi glömt att parkbänken aldrig är långt borta. För att vi tror utan att tvivla, och för att vi slutat se varandra och bara satsar på oss själva. Den gamla goda tiden kommer aldrig tillbaka, men din tid kommer. Det bästa har inte hänt än. Fortsätt, det kommer aldrig vara över. Mellan tro och tvivel utspelar sig livet och skapas samhället.
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Adjö...
Lyft blicken. Studera stjärnhimlens vidunderlighet, våga acceptera oändligheten. Skaffa dig perspektiv. Betrakta livet ur evighetens synvinkel. Tro, men glöm aldrig tvivlet. Kyss all gammal skit adjö, men förbered dig på att det kommer ny skit. De kommer trampa på dig igen. Det är aldrig över. Därför, fortsätt. Så länge det bästa inte hänt än finns det hopp, samtidigt som parkbänken står där och väntar. Både och, inte antigen eller. Känn dig inte skyldig om du ser mig bland drömmarna vid Gullbergsvass som slipar på sina båtar och tror att just deras tid kommer. Tappar man tron finns bara tvivel, men lika illa är det med blind tro. Balans är viktigare än något annat i livet och samhället. Både och.

Självklart är Håkan GAISare, som jag. Och det finns annat som förenar oss. Kärleken till Göteborg. Tacksamheten över att få jobba med det man älskar och brinner för. Jag är ingen artist och jag har inte Håkans förmåga, men jag känner mig sedd och inbjuden av honom och jag försöker leva på det sättet också. Han tror på sin publik och tvivlar på sin egen förmåga. Försöker att inte glömma det. Håller den tanken vid liv för att skapa balans i tillvaron. Där, mellan, uppstår magin och storheten. Delarna är lika viktiga som helheten. Jag tar inte något för givet. Tack Håkan för alla stunder jag fått, och för stunderna som kommer.

Jag förväntar mig inte mirakel på lördag. Jag hoppas, men hyser tvivel. Får jag bara uppleva Håkan vet jag att det blir bra, för Håkan står inte på scenen för att ta del av folkets jubel. Han är där för att skapa och uppleva något stort, tillsammans. Det ska bli åska sägs det, men jag tror och hoppas på sol, gemenskap och minnen för livet. Vilket som blir det bra. Tvivlar på att det blir så bra som jag hoppas, men tror att just det är en garant för att det ska bli så bra som det bara kan. Och det vet jag att det blir. När Håkan går upp på scenen på lördag gör han det inte som en ensamt lysande stjärna, han gör det tillsammans med ett band som spelar ihop och skapar magi tillsammans, och han bjuder in publiken. Just detta att alla som är del av helheten är lika tacksamma är en garant för att vår tid kommer. På lördag. Längtar. Hoppas, tror och tvivlar.

Känn ingen sorg för mig Göteborg! Kom igen Håkan, det kommer aldrig vara över för dig, just för att du vet att parkbänken är nära och för att du aldrig slutar känna tro och tvivel.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant att du verkar se tro och tvivel som likvärdiga och att det är balansen mellan dem som är det eftersträvansvärda. Tänkte själv att tvivel var brist på tro där tro har högre värde och därmed är mer önskvärt än tvivlet.

Men tvivel har enligt dig alltså snarare betydelsen av kritiskt tänkande, prövande av hittills tillförlitligt vetande (?) i motsats till tro. Tänkte att det, kritiskt tänkande alltså, ingick i den sunda tron istället. Har alltid annars tänkt på tvivlet som något som förkrympande av både tron,tilliten och kritiska tänkandet. Dvs att det inte handlar om något balanserande utan om en motsättning mellan de ej likvärdiga motsatsparen tro (inklusive kritiskt tänkande, "vetande") och tvivel (inklusive förtvivlan).

Att tänka och agera enligt tänket i motsättningar, "det ena eller andra som "rätt" eller i eftersträvandet av balanser "mellan" leder till att ett möte mellan två med dessa olika tänk, kanske omedvetet från någon sida, lätt leder till missförstånd...

Nå, det är alltid intressant att ta del av andras synsätt. Då får man syn på sina egna, kanske oreflekterade, antaganden om "hur det är". :)

Eva

Eddy sa...

Dikotomiskt tänkande som handlar om antingen eller menar jag är problematiskt, för det förutsätter alltid en negativ motpol för att få tankemodellen att gå ihop. Vi - dem, man - kvinna, inne - ute och så vidare. Det är en ontologi som utgår från brist, och som därför strävar efter en förlorad helhet. Det sättet att se på världen driver isär och skapar misstänksamhet. George W Bush visade prov på det tänkandet: Är ni inte med oss är ni mot.

Ontologin jag utgår från betonar flöden, relationer och tillblivelse. Helheter förutsätter delar, men allt och alla är del av samma helhet, som samproduceras och blir till genom interaktion. Tänker man så finns inga vi och dem, utan bara vi. Och omsätts tanken i kollektiv handling är det inte ett förlorat lyckorike man strävar efter, utan balans i tillvaron här och nu, med sikte på en gemensam framtid som är bättre.

Håller med om att det är intressant och lärorikt att lyssna på andras tankar, just för att man då får syn på sina egna förgivettaganden.

Anonym sa...

Vill inte trassla in mig för mycket nu, har för lite på fötterna... men vill bara tillägga en sak.

Du nämnde att dikotomiskt tänkande förutsätter en negativ motpol för att tankemodellen ska gå ihop. Hmm, tänker mig att just tro och tvivel - om än motsatta - ändå egentligen går ihop, fast inte genom att fokusera på det negativa som enbart negativt i sin möjliga slutprodukt som vore det förutbestämt, nej utan på annat sätt nämligen genom någon typ av paradox där polerna inte nödvändigtvis måste befinna sig på motsatt sida av varandra på en linje utan just via paradoxen kan komma att ligga alldeles intill varandra på samma sätt som slutet av en cirkel är svårt att skilja från dess början. Denna paradox skulle jag kalla fri vilja i samverkan av nåd.

Då ingår inget tänk på motsatser som vore de önskvärda eller medel för insortering av människor i vi och dom och heller inget fåfängt sökande efter utomvärldsliga lyckoriken.

Eva

Eddy sa...

Skillnaden i sätten att tänka som finns (om man förenklar och hårdrar, för i praktiken är ju inget rent, tydligt och enkelt) handlar om: 1. Antingen, eller. 2. Både och.

Tro OCH tvivel, ser jag inte som motsatser utan som delar av en och samma helhet. Det handlar alltså inte om det ena eller det andra utan om mer eller mindre av båda.