När allt mäts i framgång

När det blev viktigt hur många följare man har och hur mycket digital trafik man drar till till sina noder i sociala nätverk förråades tonen i samhället som helhet och när politiker började se på demokratin som en kamp om vilket parti som kan samla flest anhängare accelererade utvecklingen. Allt mäts idag i framgång, och därför tvingas forskare idag fokusera mer på karriären genom att konkurrera om pengar och publikationer med andra forskare, än på samverkan för kunskap. Det är en tragisk utveckling, av många olika skäl. Det mest uppenbara är att när alla fokuserar på sina egna konkurrensfördelar och när all publicitet anses vara bra, alltså att det är viktigare att man får så många följare och uppmärksamhet som möjligt, inte varför man får det, förytligas samhället och kunskapen förflackas eftersom ingen har tid att lyssna på vad som sägs eller reflektera över ordens innebörd. Andra konsekvenser är kanske inte lika uppenbara, men minst lika allvarliga.

Så länge som nuvarande logik inte ifrågasätts kommer det oundvikligen att gå inflation i både pengarna och uppmärksamheten, samtidigt som kunskapen förflackas allt mer när även forskare tvingas anpassa sig och sitt arbete efter förutsättningarna. Vetenskapens uppgift är att skapa kunskap, och det är när kunskapen används ute i samhället som det blir hållbart. I enlighet med rådande logik är det dock bara forskarna som publicerar flest artiklar och som citeras mest som får uppmärksamhet och lyssnas på. Följaktligen produceras det mest kunskap om ämnen där det finns mycket pengar och många journaler, men det är inte självklart att det är den kunskapen som behövs för att försvara demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket är förutsättningen för allt annat. Eftersom kunskap och det som verkligen är hållbart tar tid och kräver resurser, tid och möda, både av den som skapar den och de som tar den till sig är det enkelt att se vad som ligger i farans riktning. Men också lätt att inse hur hopplöst svårt det är att vända utvecklingen.

Följare är med andra ord ett förödande mått på framgång, för det är till skillnad från kunskap och verklig kvalitet något som går att manipulera. Och när man lyckats locka till sig följare eller fått tillräckligt många publikationer, alltså lyckats skapa uppmärksamhet, egalt hur, anses man framgångsrik och ens ord får större tyngd och genomslag i det allmänna bruset. Makt går på detta sätt före rätt, vilket Donald Trump och andra populister är ett plågsamt tydligt tecken på. Och vetenskapen kommer att få svårt att värja sig mot människor som Paulo Macciarini. I en sådan värld blir det oundvikligen en större nyhet att SAS resenärer förlorar Eurobonuspoäng när bolaget säljs, än att klimatförändringarna eskalerar på grund av flyget. Bankernas vinster diskuteras mer än låntagarnas växande problem att få ekonomin och livet att gå ihop. Och allt som Elon Musk och Jan Emanuel gör och säger blir "viktiga" nyheter. 

Forskare som talar om vikten av FÖREBYGGANDE åtgärder för att hindra nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten får kritik och betraktas med skepsis, om de ens uppmärksammas när regeringen håller en ny presskonferens där man presenterar sina populistiska förslag på hårdare straff, fler övervakningskameror och minskad integritet (som motiveras med att bara den som har något att dölja behöver vara orolig). På det här sättet kan gränserna stängas, demokratin ifrågasättas, tilliten i samhället undermineras och misstänksamheten öka, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Och snart kan undantagstillståndet mycket väl bli det nya normala. Att statsministern håller ett tal till nationen som i princip är ett valtal riktat till sina egna anhängare (det heter inte väljare längre, helt i enlighet med rådande logik), där han skyller alla problem på förra reningen och invandrarna, istället för att hålla ett lugnande och samlande tal till nationen, är ett allvarligt och mycket oroande tecken i tiden på att samhället förändrats i grunden, på att Sverige håller på att bli en totalitär stat.

Livet, liksom kunskapen och kvaliteten i allt som är viktigt, påverkas av vad man investerar i och lägger tid på, och känslan av tillfredsställelse kommer inifrån och är beroende av hur mycket man faktiskt bryr sig om vad man läser, hur man läser, vem man väljer att lyssna och lägga sin röst på. Att demokratin och det öppna samhället i snabb takt håller på att ersättas med ett ytligt, populistiskt samhälle, där inget betyder något på riktigt och alla andra ses som konkurrenter eller fiender, är ingen liten sak.