fredag 6 juni 2014

Den som är bäst är inte nödvändigtvis bra

Vaknar denna nationaldag upp som ur längre tids medvetslöshet. Har så länge varit så fokuserad på så många uppsatser, så mycket handledning och examinationer att världen och livet har fått stå tillbaka. När locket lyfts är det en massa saker som poppar upp. Inser att det idag är 11 år sedan jag disputerade. Då var den 6 juni en helt vanlig arbetsdag och det var då, på terminens sista dag jag försvarade min avhandling. Den akademi jag trädde in i där och då har förändrats enormt mycket. Och förändringen har gått snabbare och snabbare, för att under de senaste åren, under Jan Björklunds regim, fullkomligt explodera. Har det blivit bättre? Nej, det tycker jag inte. Björklund har valt en annan väg än den jag skulle valt och hans syn på kunskap finner inget stöd i forskningen. Hans mål är att Sverige ska få ett Nobelpris och att akademin ska lyda ekonomins lagar.

Inser när jag läser ikapp veckans tidningar att jag helt missat en Understreckare som jag anser behöver spridas. Den är på många sätt symptomatisk. Igår hade vi fest för studenterna som gått ut Kultur- och Samhällsanalysprogrammet. Vi hade riktigt trevlig, även om det var gravöl. Det var sista kullen kulturvetarstudenter som lämnade högskolan igår. Understreckaren, som är skriven av en kulturvetare, Thomas Steinfeld, är en (kultur)analys av PISA. Och här finns förklaringen till att den svenska skol- och utbildningspolitiken ser ut som den gör och till att ett välfungerande utbildningsprogram som ger samhället nödvändig kompetens läggs ner. Utbildning handlar inte längre om kunskap, det handlar om ekonomi och om konkurrens. Och det är inte forskare som styr, det är marknaden. Steinfeld skriver.
Men det finns en annan, ännu viktigare anledning till att Pisa-studien är så gott som immun mot kritik från pedagogiskt håll: OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) – som initierade och ansvarar för Pisa – har egentligen ingenting med undervisning eller utbildning att skaffa. OECD finns till för att hålla politisk uppsyn över världens ekonomier och betraktar därför skolväsendet som en globaliserad marknad för utbildning. Detta perspektiv har också allvarliga konsekvenser för det praktiska genomförandet av Pisa-studierna. Ty själva proceduren, inklusive testerna, utformas på uppdrag av OECD av kommersiella företag enligt standardiserade rutiner – och nödvändigtvis utanför offentliga universitet och högskolor, eftersom de på olika sätt utgör en del av det system som ska bedömas.

Bland Pisa-skeptikerna i Tyskland har framför allt Richard Münch, professor i sociologi vid universitetet i Bamberg, framfört en ekonomisk kritik. Pisa, förklarar han, ”främjar en ny kapitalism inom bildningsväsendet”, som ska tjäna till ”produktion och reproduktion av humankapital”. Man kan dock undra om alla de bristfälliga momenten i undersökningen – jämförelser av ojämförliga storheter; prov som testar andra saker än de utger sig för att testa; matematiska uppgifter som lättare löses med gissningar än med bevisföring – verkligen kan bidra ens till utvecklingen av ”humankapital”.
Nedläggningen av ämnet Kulturvetenskap på Högskolan Väst är tydligt ett led i en nationell och internationell politik. En politik med ett enda mål: Ekonomisk lönsamhet. Det gör det inte enklare att acceptera, men insikten visar vart kritiken ska riktas och vem som är motståndaren. Det är inte den enskilda högskolans ledning och det är inte Björklund. Jag säger som jag gjorde i mitt tal till studenterna igår, förlåt dem, de vet inte vad de gör. De förstår oss inte, även om de behöver oss. Motståndaren är OECD, Svenskt Näringsliv och andra aktörer med makt över ekonomin, det är dit vi måste rikta kritiken. Och dessa aktörer förstår oss inte och de förstår heller inte, varken vad kunskap är eller sitt eget bästa. För dem är utbildning och forskning en kostnad som ska minimeras till varje pris, inte en investering för framtiden. Nedläggningen av Kulturvetenskap och den internationella nedmonteringen av Humaniora är för dessa aktörer bara ett annat sätt att skatteplanera för att minimera utgifterna. Det låter kanske klokt och bra för ekonomin på kort sikt, men jag vill leva längre än till nästa kvartal. Och jag vill leva i ett land där jag kan känna mig trygg och då behövs en välfungerande skola och ett utbildningssystem som levererar kunskap. PISA leder oss i helt fel riktning och det som ser klokt ut i OECDs och Svenskt Näringslivs kalkyler kan mycket väl visa sig fatalt på lite längre sikt.
Varför finns då testet? För att till och med skolväsendet numera ska ingå i konkurrensen staterna emellan, bredvid schlagermusik och fotboll, så att bildningen kan bidra till nationens ära? Kanske. Men förmodligen framför allt för att ”konkurrens” för länge sedan utvecklades till ett mål i sig självt, långt utanför alla funderingar om vad den ska vara bra för.

Det är inga goda nyheter för skolan. Ty om det finns någonting som en lyckad undervisning kräver mer än någonting annat, så är det stabilitet: hur ska eleverna kunna tro att det de lär sig är av avgörande betydelse för hela livet, om både innehållet och pedagogiken ändras vart tredje år? Pisa-undersökningen, med dess ständiga krav på förbättringar här eller förändringar där, bidrar till att beröva skolan den lilla rest av stabilitet som den fortfarande äger. Därtill kommer allt annat som skolan underkastas just nu: privatisering, kommunalisering, internationalisering. Det betyder att skolväsendet blir en alltmer problematisk sfär i samhället, och till denna utveckling bidrar Pisa i allra högsta grad.
Kunskap är ingen linjär process, inget resultat som kan måttbeställas. Men i en värld där ekonomi är allt och konkurrens den enda vägen tvingas kunskapen anpassa sig för att den överhuvudtaget ska få finnas kvar. Och den som säger något annat, den som kritiserar makten ifrågasätts och smutskastas, viftas bort och beskylls för egenintresse. När jag talar om och försvarar KUNSKAPEN  är det dock allt annat än ett egenintresse. Jag ser inte till mina intressen, inte i första hand i alla fall. Visst har jag världens bästa arbete och jag går till jobbet varje dag med ett leende, även om jag går dit på knäna och även när jag som under den senaste tiden inte har tid för något annat än undervisning och examination. Jag försvarar kunskapen även för OECDs och Svenskt Näringslivs skull och för kommande generationers skull. Jag förlåter makthavarna, för de vet inte vad de gör. Men vi som vet vad vi gör, som som forskar och som har en analytisk blick. Vi som ser och och förstår, vi har ett ansvar att sprida dessa insikter. Steinfelds artikel är fylld av kloka ord. Den gör mig glad och den visar att det finns hopp. Han skriver följande om kunskap, PISA och kritiken mot kritikerna.
Det existerar inget test som kan mäta ”kunskap”. Mätas kan bara vissa utvalda aspekter av kunskap, som standardiserats och formaliserats för att kunna göras till föremål för prov. Därför klagar till exempel många franska skolpolitiker över att deras elever missgynnas i matematikprovet: den franska skolan prioriterar själva den metodiska bevisföringen framför resultatet, i motsats till anglosaxiska länder vars prioriteringar föredras av Pisa. Wolfram Meyerhöfer, professor i matematik vid universitet i Paderborn i Tyskland, har i ett antal artiklar försökt visa att testerna i matematik inte kan anses giltiga: de ställer felaktiga frågor eller belönar problematiska lösningar.

Man kan lätt finna andra svagheter med proven. Visst går det till exempel ganska lätt att mäta elementär läsförståelse i de lägre klasserna – men hur är det lite högre upp i skolan, med elever som visserligen kan läsa innantill men kanske inte i alla avseenden förstår innebörden av vad de läser? Och dessutom: det finns fortfarande en del länder med en skolplikt på bara åtta år och till om med mindre. 15-åringar med dåliga betyg har i dessa länder för det mesta redan lämnat skolan medan de sitter kvar till exempel i Tyskland eller Sverige – och drar ner resultaten.

Pisa, skriver det öppna brevets författare, stjäl uppmärksamheten från ”allt som inte är lika mätbart eller helt omätbart, som fysisk, moralisk, medborgerlig och konstnärlig utveckling”. Studien ”begränsar vår kollektiva föreställning om vad utbildning är och borde vara”. Den utgår dessutom från att skolans många problem kan lösas genom att skolor med mycket olika karaktär underkastar sig en centralisering, där urbaniserade och invandrartäta länder jämförs med länder med få storstäder och få invandrare, där länder som försöker styra invandringen jämförs med länder som inte gör det, och där länder med ett mycket selektivt skolsystem (som Tyskland) jämförs med länder där de allra flesta genomgår gymnasial utbildning (som Sverige).

Om man betraktar hur Schleicher och andra medansvariga brukar besvarar kritiken (som exempelvis i svaret på Meyers och Zahedis öppna brev), förvånas man över att inget argument tycks kunna bita på denna politiskt stödda organisation. Inte med ett ord erkänner man ens att det uppenbarligen finns ett utbrett missnöje med proven. Oförmågan att kommunicera beror förmodligen till en del på en strukturell asymmetri: det går inte att tala med en utvecklad byråkrati om nödvändigheten av denna.
Det blir nästan löjligt att ens diskutera PISA. För en akademiker och kulturvetare med intresse för kunskap, makt och hållbarhetsfrågor känns det ovärdigt på något sätt. Inser när jag läser att det inte finns några som helst argument som håller för PISA. Och det är heller inte det som är poängen, poängen är att skolan ska konkurrensutsättas och ekonomiseras, till varje pris, liksom resten av samhället och jordens alla länder. Marknadens anonyma makt över vår vardag och vårt tänkande är enorm.

Nedläggningen av kulturvetarprogrammet och den allmänna nedmonteringen av humaniora blir lättare att förstå efter att ha läst Steinfelds artikel och han visar också på kulturvetenskapens nytta. Ingen förstår oss, men alla behöver oss. PISA behöver dock ingen och vi borde reflektera över detta mycket mer än vad vi gör, det handlar inte om resultatet och jämförelserna med andra länder. Det är precis så systemet är konstruerat, det så det fungerar. PISA får oss att tänka som OECD vill och PISA vänder folket och samhället mot forskarna. Tänk efter före, all ni som ser och förstår. Snart kan det vara för sent. Det är enkelt att lägga ner enskilda program och på kort sikt händer inget annat än att ekonomin blir bättre. Men på sikt, lite längre fram. Vad gör vi då om och när det det uppstår behov av kunskap? Och vad kommer det att kosta att försöka reparera och bygga upp det som raserats? Vad får vi ut av PISA? Låt oss reflektera över det, denna lediga dag, denna nationaldag. Underlaget till reflektion och det som föranleder Steinfeld att skriva sin artikel är ett öppet brev sänt till Andreas Schleicher som är högste ansvarige för utbildningsfrågor inom OECD. Brevet publicerades i The Guardian (och den anklagade parten försvarade sig på följande sätt).
Kärnan i kritiken är enkel: i samma takt som Pisa-studien accepteras som det yttersta måttet för effektivitet inom skolväsendet börjar skolorna rätta sig efter studiens kriterier och inte efter elevernas behov, skolans egna mål eller bildningssystemets traditioner. Proven mäter framför allt anpassningen till just proven – medlet förvandlas alltså till syftet – och alla ansträngningar riktas mot att klara sig bättre nästa gång. Ju längre Pisa-studien pågår, desto mer förvandlas projektet från deskriptivt till normativt.

När resultaten från den senaste Pisa-omgången publicerades i slutet av december förra året innebar siffrorna som bekant en förödmjukelse för Sverige: på bara tre år hade landet fallit från 22:a till 28:e plats, och värst var det inom området ”läsförståelse”, där Sverige sjunkit från 19:e till 36:e plats och hamnat en bra bit under Italien, Portugal och Ungern. Studien av elevernas ”problemlösningsförmåga”, som offentliggjordes i början av april, bekräftade den stora degraderingen som nu verkar ha fått fart på alla svenska politiker. Resultaten hade länge uppvisat en sjunkande trend, men först när de blev medelmåttiga innebar försämringen en offentlig skandal. 
Men allvarligt talat: vad betyder dessa siffror? Vad är det för fel på att ligga på ungefär samma nivå som Italien eller USA, inte minst när marginalerna det handlar om rör sig om några få procentenheter, betydligt mindre än skillnaden mellan en bättre och en sämre skola inte bara i samma land utan till och med i samma stad? En besynnerlig ärelystnad tycks ha drabbat åtminstone politikerna, en ärelystnad som hela tiden kräver ”bäst, bäst, bäst”, fast ingen riktigt vet i vilken gren, under vilka villkor eller – framför allt – i vilket syfte.
Jag har inte mycket att tillägga och det finns heller ingen poäng med att aktivera den analytiska förmågan. Jag är för trött för det, efter att ha slitit en längre tid för att ge systemet det systemet vill ha. Tyvärr handlar det bara i liten utsträckning om kunskap. Därför riktar jag mig till alla studenter, som också dignar under skolans och utbildningens krav. Det är för er skull jag går till jobbet, för att ni ändå ska få med er kunskaper som ni behöver för att kunna klara er och kunna förverkliga era drömmar. Det är för er skull jag orkar ett år till, om jag bara kan få lite semester.

Kunskapen, glöm aldrig den! Och glöm aldrig att den som är bäst inte nödvändigtvis är bra!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för ytterligare en fin flyktlinje!

När jag funderar på det som dagens linje tar upp går mina tankar mot Ayn Rand och Milton Friedman – inte för att värdera och fördöma, utan för att bättre förstå.

Jag tänker att det handlar om någon sorts grundsyn på samhälle, individ, kollektiv och kunskap.

Enligt en Friedmansk diskurs blir då exv. humaniora inte lika värdefullt som andra typer av kunskapsbildningar, eftersom den inte lika lätt låter sig användas i en strikt marknadsekonomi.

Eller kunskap överhuvudtaget: om kunskap får vara något osäkert, dynamiskt och därigenom ovärderligt så inbillar jag mig att den spelar hela marknadsidén ett spratt: för hur ska något ovärderligt kunna fungera som en vara?

Tack!
//Karl

Eddy sa...

Tack Karl! Kloka tankar. Jag tror du har helt rätt och detta är något viktigt att ta fasta på, för det handlar om den underliggande grundlogiken i samhället och omställningen av det samma. Förstår vi marknaden förstår vi hur vi kan och bör göra för att förändra dess logik. Förstår vi den inte är vi fångar i den logiken och konsekvenserna av den blir att vi spelar oss själva ett spratt.