Kunskap är ett delat ansvar

Idag verkar det vara ett slags sanning att delat ansvar är ingens ansvar. Tanken bygger på att ansvar är något som måste vara tydligt definierat och knutet till en individ. Liksom i sökandet efter sanningen är det SVARET man söker, den eller det enda och evigt rätta. Jag ser det som ett uttryck för debattens logik där det bara finns plats för en vinnare; en dikotomisk tankefigur. Antingen eller, rätt eller fel. En oresonlig, rigid inställning till ansvar, kunskap och medmänniskorna. Det är jaget som talar och är narcissismens grogrund. Jag ska göra Amerika stort igen, sa Trump: JAG ska bli den bästa presidenten någonsin. Det går sådär, och trots att Trump tog på sig ansvaret för USA visar han i ord och handling vad som händer när en enskild får så mycket makt som ledaren får i ett sådant system, med en sådan syn på ansvar. Han skyller på andra och far med osannings för att ge sken av sin egen förträfflighet. Hade han varit företagsledare hade aktieägarna avsatt honom, vilket är det sätt man i praktiken tar ansvar på, man utlöser den framförhandlade fallskärmen, avgår och överlåter åt någon annan att ta hand om problemen.

Väldigt många saker där ansvaret idag ligger på en enskild är alldeles för komplexa för att arrangemanget ska fungera, och om det trots allt fungerar handlar det inte om ansvarsfördelningen. Kunskap och utbildning ärg en sådan sak. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, ingen enskilds. Ändå slår sig ledare av olika slag för bröstet och tar åt sig äran för framgångar. Problemen skylls på andra. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på det sättet. Hjärnan verkar vara uppbyggd på det sättet. Dikotomiskt tänkande är effektivt. Antingen eller, rätt eller fel. Komplicerade problem löses dessutom alldeles utmärkt genom att bryta upp dem i mindre delproblem, och där kan ansvaret för genomförandet läggas i toppen av hierarkin. Men bara för att hjärnan ser ut som den gör och det sättet att tänka fungerar och är framgångsrikt på många områden betyder inte att verkligheten passas in modellen.

Kunskap är en helt annan typ av problem, ett komplext problem som kräver en helt annan syn på ansvar. Idag debatteras frågan om ägare till privata skolor ska få plocka ut vinst ur verksamheten. Försvararna av rådande ordning menar med emfas att det inte har med kunskapsutvecklingen att göra, att driften är en sak och kunskapen en annan. Fast det är ekonomiska intressen man försvarar, inte kunskapen. Och man lutar sig mot åsikter i debatten som symptomatiskt nog handlar om det är rätt eller fel att tillåta vinst och betrakta skolan som en marknad bland andra. Bara genom sättet att närma sig frågan blottar man sin okunskap och vad det är man bryr sig om egentligen. Kunskapen i ett land står och faller med fördelningen av ansvar.

Kunskap är allas ansvar, just eftersom vetande är en helhet som inte kan delas upp i mindre delar. Kunskapsutveckling är inte linjär, utan dynamisk. Kunskapens värde och storlek handlar om graden av komplexitet, om hur många aspekter av helheten man kan hantera på en och samma gång, både som enskild och som samhälle betraktat. Kunskapsutvecklingen i ett land avgörs inte av ett fåtal excellenta forskare, lärare, politiker eller andra utan av folkets genomsnittliga kunskaper och kompetenser. Kunskap uppstår i möten mellan människor där man lyssnar och tänker tillsammans. Lärande är inte en strid om vem som vet mest utan en gemensam strävan efter mer kunskap och ömsesidiga utbyten av insikter. Tillsammans når man längre och mångfald är en garant för hållbarhet. Kunskap är som tid, den går inte att stänga in eller äga, den kan bara användas och förvalta på bästa sätt. Kunskap är fantastisk på det sättet att ju mer den sprids och delas, desto mer växer den och desto värdefullare blir den.

Vägen till ett så pass komplext mål är inte och kan inte vara rak. Därför måste man i all utbildning släppa på kraven om kontroll och korrekthet, för att uppnå målet, mer och bättre kunskap. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. Får man inte misslyckas kan man aldrig lyckas i sina studier. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Därför bör vi samtala och under vägs uppfinna förslag på vägar att gå som är tillämpliga här och nu. Några garantier finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå.

Jag vill samtala med mina studenter, vill gå före och visa vägen för att kunna möta dem där de är och sedan kunna växa tillsammans. Inte auktoritärt leda dem mot ett mål. När jag står i föreläsningsalen är det inte alltid som jag möts med uppskattning, kanske för att jag gärna lägger mig på en hög abstraktionsnivå och ofta utmanar studenterna. Det gör jag för att jag övertygats om att enda sättet att få någon att tänka själv och att tänka kritiskt är att tvinga hen försöka och att inte falla till föga för trycket och ge några enkla svar. Genom att ställa frågor och visa på komplexitet försöker jag överföra ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen till mottagaren. Lärande kan inte överlåtas till någon lärare eller expert. Självklart gäller det att möta den som ska utveckla det kritiska tänkandet där den är och visa respekt för frågorna, men svaren måste var och en formulera på egen hand. Studenter som tar sin utbildning på allvar och som ställer frågor, som vill och som försöker, får alltid både hjälp och svar. För dem finns alltid tid och de möts alltid med respekt. Bara så kan en kunskapsnation växa fram, genom att många tar ansvar och gör vad man kan för att hålla kunskapsgrytan kokande.

Var finns det lärda samtalet idag? Samtalet vars syfte är att gå på djupet, som handlar om att belysa problem från olika perspektiv. Intellektuella möten med kunskapen i centrum och med ömsesidig förståelse som mål har ersatts av infantila debatter som bara handlar om att utse en vinnare, vilket gör oss alla till förlorare. Vad hände med det prestigelösa samtalet som får ta den tid det tar och där alla lyssnar lika mycket som man talar, där det finns plats för tystnad och reflektion? Saknar samtalen och seminarierna med högt i tak i min vardag som lektor på högskolan. Saknar även samtalet i politiken, i samhället, på TV och i övriga medier. Det finns inte tid för samtal idag, sägs det. Samtal antas kosta pengar. Det goda samtalet håller av ekonomiska besparingsskäl på att rationaliseras bort. Jag tror det är ett fatalt misstag. För om samtalet försvinner utarmas förmågan att värdera och känna igen kunskap. Goda samtal och intellektuell utveckling är samma andras barn. Det går inte att få det ena utan det andra. Problemet i skolan idag är inte ett isolerat skolproblem utan handlar i hög grad om bristande förståelse i samhället för vad kunskap är och betydelsen av bildning. Allt för mycket tid och möda läggs på kontroller av form och allt för lite intresse visas för innehåll. Det finns inte en lösning, ett svar. Problemet med sjunkande resultat i skolan är inget skolproblem, det är ett problem som finns i samhället som helhet. Alla har ett ansvar. Ett ansvar för kunskapen och det goda samtalets överlevnad och utveckling. Alla har ett ansvar för upprätthållandet av en sund balans och konstruktiv dynamik, inte bara i skolan utan i samhället som helhet.

Att tänka är att samtala, även om man är ensam. Och kunskapen står och faller med allas gemensamma ansvar; ett slags fångarnas dilemma alltså. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss.

Förvärvare, förvaltare och fördärvare av kunskap

Tänker vidare kring frågorna som lyftes i den förra bloggposten, om skillnaden mellan komplexa och komplicerade organisationer och den utbredda oförmågan (eller om det handlar om förnekelse?) att inse skillnaden. Idag utgår man oproblematiskt och självklart från att alla problem, utgifter och organisationer är komplicerade och agerar i enlighet med den övertygelsen. Det är olyckligt, för verkligheten fungerar inte på det sättet, den anpassar sig inte efter människors föreställningar, behov och önskemål. Det är människorna och deras sätt att organisera samhället och dess verksamheter som måste anpassa sig, inte tvärtom. Vi får de skolresultat vi förtjänar, inte de vi hopppas på, arrangerar för och skapar kvalitetssäkringssystem för att uppnå. Kunskap är inte ett mål, utan en process, en dynamisk förändringsrörelse. Först när skolan och utbildningssystemet utgår från den grundtanken och verksamheten organiseras med utgångspunkt i den insikten kan vi börja hoppas på verklig kunskapsutveckling, men några garantier för att det blir så går inte att ge. Kunskap är en nåd att bedja om, som kräver engagemang och ödmjukhet, förståelse och tålamod för att kunna växa fram.

Idag organiseras utbildning i enlighet med principer hämtade från det som brukar kallas New Public Management, som bygger på tanken att konkurrens driver kvalitet och där fokus riktas mot resultat och mätbarhet, vilket leder till att alla ser om sitt eget hus och till varje pris försöker se upptagna ut för att motivera och försvara sin roll och sin lön. I en sådan organisation handlar det om vad man kan VISA att man gjort, inte om det reella utfallet av allt som görs inom ramen för verksamheten. Det som inte går att mäta och utvärdera räknas inte, det anses meningslöst att lägga tid och energi på, särskilt som kravet på (ständigt ökande) effektivitet är tydligt och anses viktigt för att inte slösa med skattebetalarnas pengar. Konsekvensen inom utbildningssektorn blir att kunskapen och lärandet hamnar under radarn och betraktas som en formalitet, helt underställd parametrar som kundnöjdhet, genomströmning, betyg och nyckeltal. Allt mer tid ägnas åt och fokus riktas mot: Utvärdering och måluppfyllelse, vilket ger sken av att skolan behöver mer av styrning, kontroll och struktur.

Kunskap fungerar inte så, vetande är inte en produkt, det är en dynamisk process och en mellanmänsklig och ömtålig samt föränderlig kvalitet. Om skolans personal fokuserade mer på processen skulle arbetet handlar mer om vad man faktiskt gör och hur det fungerar. Kunskap är som jämställdhet och hållbarhet, komplexa tillstånd av relativ balans. Liksom kultur handlar kunskap om förändring, rörelse och tillblivelse. Kunskap är inte, den blir till. Kunskap är en kamp, den är inget man blir färdig med. Examen och betyg är bara lägesbeskrivningar; stationer på vägen mot en bildningsvision man aldrig når fram till. Det finns allt mer att lära och ständigt ny kunskap som reviderar gamla sanningar. Lärande handlar om revidering och anpassning, inte om produktion och resultat. 

Om skolan var organiserad med kunskapen i centrum skulle alla tvingas tänka om och ändra fokus i sin verksamhet. När verksamheten utvärderas, vilket den måste göras kontinuerligt handlar det inte om att jämföras utfallet mot planen, utan om att reflektera över olika beskrivningar av nuläget och om tillfälliga avstämningar, korrigeringar och nyorientering. Kunskapsskolan strävar efter föränderliga visioner och målet är vägen fram, inte tvärtom. Det finns de som kallar mig drömmare, men det säger mer om dem och deras syn på kunskap och utbildning än om mig. Jag kämpar för det jag verkligen tror på och jag gör det eftersom en skola värld att leva och verka i är en skola värld att dö för. Nu är det ju inte riktigt så att kampen för kunskap är en kamp på liv och död, men frågan är minst lika allvarlig. I Sverige är forskningen (än så länge relativt) fri, utbildning är gratis och yttrandefriheten är grundlagsskyddad, men demokratin är bräcklig och om skolan organiseras till döds, om utfallet av verksamheten inte är kunskap kan mycket förändras på kort sikt. När den äldre generationen dör eller försvinner in i demens tar de sina kunskaper och kompetenser med sig, och kvar står resten, utlämnade till sina kunskaper och kompetenser. I verkligheten, ute i samhället och på arbetsmarknaden kan fina betyg öppna dörrar, men det är vad man faktiskt vet och som utgör garanten för hållbarhet och överlevnad.

Man brukar ibland när man talar om företag tala om förvärvaren, förvaltaren och fördärvaren. Det kan man göra i relation till skolan och utbildningssystemet också. Förvärvargenerationen var alla de som stred för kunskapen och byggde upp skolsystemet, som kämpade för att bygga upp folkskolan, folkbildningsrörelsen och den moderna högskolan. Skolan byggdes på en dröm, en vision om att framtidens generationer med hjälp av studier och kunskap skulle få det bättre och bygga ett mer hållbart samhälle där framgång kom an på kompetens och ihärdighet, inte på pengar eller börd. Förvärvarna lade grunden för den högskola som fortfarande fanns kvar när jag började läsa på universitetet. Mina lärare tillhörde förvaltargenerationen och Svensk skola betraktades fortfarande som ett föredöme i världen. Tragiskt nog tog förvaltargenerationen kunskapen lite för mycket för given. Kanske kunde ingen där och då ens i fantasin föreställa sig hur bräcklig grund man stod på och hur snabbt allt kunde förfalla. Tyvärr och trots att jag gör allt jag kan för att förvalta arvet efter mina föregångare tvingas jag konstatera att jag tillhör en generation av fördärvare som just nu och på senare tid i en allt snabbare takt håller på att ta över akademin. Förvaltargenerationen skördade frukterna av förvärvargenerationens arbete, och eftersom ingen idag minns eller bryr sig om hur det såg ut i samhället innan allmän skolplikt infördes har arbetet med att så och beskära kunskapens träd blivit eftersatt. Och idag har kunskapen förvandlats till en formalitet; något som tas för givet. Fördärvargenerationen söker sig inte till högskolan för kunskapen, utan för att få del av kunskapens alla fördelar utan att göra vad sim krävs. Fördärvargenerationen ser utbildning som en (onödig) kostnad och fokuserar på betyg och på effektivisering av verksamheten.

Utbildning är en långsiktig investering som likt ett olivträd sällan bär frukt inom planterarens livstid. När träden är döda står man där och även om man lägger om kursen helt och arbetar ihärdigt för att rädda det som rädas kan -- än så länge är läget inte på något sätt akut även om tillståndet snabbt kan förvärras -- kommer det ta tid innan några verkliga resultat kan skönjas. Skolan är inte en Atlantångare som kan vändas, och det tar LÅNGT mer än 100 dagar att förändra förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Det finns inga enkla lösningar, inte snabba metoder eller pedagogiska handgrepp som kan lösa problemet, åtgärderna som satts in mildrar symptomen, men förlänger i praktiken lidandet genom att den underliggande sjukdomen förvärras medan ansvariga politiker väntar på att en ny generation superpedagoger ska träda fram och frälsa skolan och samhället från alla problem som följer i kunskapskrisens spår.

Där tar jag helg, vilar och återkommer imorgon med fler tankar om ett ämne som jag just nu inte har en aning om, men det kommer på ett eller annat sätt att handla om kunskap, kultur och hållbarhet.

Arbetsfördelning i komplexa utbildningsorganisationer

Det finns olika typer av organisationer. Grovt kan man dela in dem i två typer: Komplexa och komplicerade. Skillnaden stor, och uppmärksammas den inte, om man kör på enligt plan och utan att sätta sig in i vad det är för typ av organisation man verkar inom uppstår problem förr eller senare. Försöker man implementera en organisationsmodell anpassad för en komplicerad organisation i en komplex är det som att be om problem, oavsett hur framgångsrik modellen visat sig vara där den testats. Föreställningen om att det finns en best practice och att den passar alla och överallt är djupt problematisk. Skillnaden mellan komplex och komplicerad är inte den enda skillnaden, det finns många andra skillnader och för att samhället ska kunna bli hållbart måste mångfalden värnas även på organisationsområdet.

Skillnaden mellan komplex och komplicerad är att komplexiteten inte går att dela upp i mindre delar, vilket fungerar utmärkt om det är ett komplicerat problem eller organisation man har att hantera. Idag utgår man från att i princip alla problem är av samma art och att alla organisationer fungerar på samma sätt. Det får konsekvenser för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag menar att skolan är en komplex organisation, och jag tror att en hel del av skolans problem kan härledas till den modell man valt för organisering av utbildning, som utgår från att det är ett komplicerat problem som kan delas upp i mindre delar som hanteras var för sig. Kunskap, menar jag, är en helt annan typ av utmaning, och jag menar vidare att försöken hittills att lösa problemen i och med skolan har bidragit till kunskapskrisen.

Skolans uppdrag är KUNSKAP och kunskap är dynamisk och föränderlig samt både individuell och relationell. Lärande uppstår mellan den som kan och de som vill lära. Kunskapsutveckling är en icke-linjär process, omöjlig att målstyra. Kunskap handlar om tillblivelse och måste ta sig in, måste förkroppsligas, innan den kan användas. Jag har min kunskap och du har din och våra respektive kunskaper är dolda för varandra och kan aldrig förmedlas i ren form. Skolan är med andra ord en organisation vars uppdrag är komplext och verksamheten kan följaktligen inte organiseras på samma sätt som en organisation vars uppdrag är komplicerat. Skolan kan inte som en bilfabrik med ett löpande band differentiera och dela upp problemet för att lösa delproblemen var för sig och sedan sätta samman delarna till en fungerande helhet. Kunskap är inte en robust produkt, utan en ömtålig kvalitet; därför blir talet om just kvalitet i skolan dubbelt olyckligt, och åtgärderna som sätts in för att höja kvaliteten riskerar att försämrar den. Utbildning är en komplex process, och delar man upp skolorganisationen i mindre delar är varje del fortfarande lika komplex och dellösningarna må fungera där och då men går inte att foga samman till en helhetslösning.

För att skolan ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla (dels i skolan och utbildningssystemet, dels i samhället som helhet) arbetar mot samma övergripande mål: KUNSKAP. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är, det viktiga är att man fokuserar mer på helheten än sin isolerade delaspekt av den. Framförallt är det viktigt att det inte uppstår kamp om vem som har den bästa kunskapen. Just eftersom kunskap och utbildning är komplext går det inte på förhand att avgöra vem eller vad som är bäst. Men om alla arbetar gemensamt mot det övergripande målet kunskap och om var och en ständigt försöker bli bättre kommer kunskapen att utvecklas genom att såväl bredden som djupet, höjden, mångfalden och även komplexiteten ökar. Ibland sägs att delat ansvar är ingens ansvar, men det gäller inte överallt, alltid. Ansvar för kunskapen är allas, inte någon enskilds. Jag kan inte ansvara för din kunskap och ditt lärande, det kan bara du; men vi ansvarar tillsammans med alla andra för det gemensamma kunskapsklimatet vilket påverkar allas förutsättningar att utvecklas och lära mer och bli bättre.

Avslutar med ett exempel på hur det ser ut inom utbildningssektorn. Det är en grov karikatyr och jag skjuter från höften, men jag tror faktiskt att många kan känna igen sig. Och om det är så att många känner igen sig betyder det något, inte nödvändigtvis att jag har rätt och definitivt inte att jag sitter inne med lösningen, men jag menar att det i så fall är en indikation på att saken bör lyftas och tas på allvar.

Skolan genomgår just nu en enorm omorganisering som stavas DIGITALISERING. Det sägs att digitala lösningar främjar lärande och kunskapsutveckling, och så kan det mycket väl vara. Men om organisationsförändringen inte genomförs med hänsyn tagen till, dels vilken typ av organisation skolan är, dels vilken typ av problem som ska lösas, kommer lösningarna (i bästa fall) inte att lösa någonting. Hur ser det ut där ute egentligen?

Det finns en uppsjö olika system och lösningar, som alla har sina försvarare och dessutom marknadsförs av slipade konsulter som säljer sina respektive system på provision. Konkurrens driver kvalitet sägs det, men eftersom det är företag och säljare som konkurrerar om vem som ska vinna upphandlingen är det inte självklart det bästa systemet som till slut köps in.

Dessutom är det inte lärarna som tar beslut om vilket system som ska köpas in och användas, den typen av beslut tas av effektivitets- och sparsamhetsfokuserade controllers vars ansvar är att hålla ordning på ekonomin. Deras devis är: Bästa möjliga system till lägsta möjliga kostnad. Men hur avgörs frågan om vilket system som är det bästa? Hur delaktiga är lärarna i den processen egentligen? Och finns det ett system som är bra för alla, både lärare och elever? Min erfarenhet som lärare är att systemen som jag anmodas använda ofta är undermåliga. Och jag misstänker att det blir så av ovan angivna skäl; för att man delat upp organisationen i mindre delar som isolerade från varandra löser delaspekter av problemet, i förvissningen om att organisationsmodellen och arbetssätten likt en osynlig hand löser uppdraget på bästa sätt.

En anan aspekt av organiseringen av utbildning idag är att ledningen tar åt äran om resultaten blir bra, och blir det dåligt skyller alla på lärarna. Resultatet räknas dessutom bara om det går att mäta, trots att kunskap inte fungerar så. Kunskap är som jag ser det en ömtålig, otydlig och högt föränderlig kvalitet. Ingen kan ta åt sig äran för någon annans kunskap, ansvaret för kunskapen är allas och den blir som den blir, inte som man önskar att den vore eller vill ge sken av att den är. Resultatet i skolan, det som mäts är inte kunskap, utan betyg och diverse nyckeltal. Fast kunskapen finns inte där och fungerar inte så. Kunskapen uppstår och förändras mellan, den är komplex, inte komplicerad. Först när alla engagerar sig i kunskapsutvecklingen och på sitt sätt strävar efter det övergripande målet KUNSKAP kan vi hoppas på att utvecklingen vänder. Om kunskapen däremot inte anses ha något egenvärde eller om ansvaret för skolorganisationens mål placeras över huvudet på lärarna och eleverna (som i dagens organisation dessutom och tragiskt nog betraktas som kunder), om ansvaret för kunskapsutvecklingen delegeras till någon annan kommer alla att vara fullt upptagna med som delaspekt av helheten utan insikt om vad andra delar av organsationen sysslar med eller hur utfallet av arbetet ser ut, om och ur kunskapen utvecklas.

Med dagens sätt att organisera skolan får vi en effektiv maskin som producerar tomhet; inte kunskap, eftersom kunskap är komplext, inte komplicerat. Det kan tyckas vara en detalj, men den detaljen gör hela skillnaden, menar i alla fall jag. Till den som invänder och säger att skolan visst handlar om kunskap och att det pågår lärande överallt, den som försvarar nuvarande ordning, svarar jag att det snarare är tur än skicklighet och det beror mer på att människan har en inneboende önskan om att lära och utveckla kunskap än på skolan som organisation. Kunskapen finns där trots, inte tack vare dagens skolorganisation och den står och faller med eleverna, lärarna och medborgarna. 

Skolan: En kunskapsfabrik eller en bildningsinsitution

På Twitter finns ett konto som heter Skolinkvisition. Det drivs av en engagerad lärare: Marcus Larsson, som nu börjat skriva krönikor i Lärarnas tidning. Frågan som Larson uppehåller sig vid och ständigt återkommer till är lärares arbetsmiljö. Konsekvenserna av New Public Management och läraryrkets avakademisering. Vad händer med lärarna när skolan förvandlas från en bildningsinsitution till en kunskapsfabrik; när fokus flyttas från kunskap och lärande till mätbara resultat; när lärarna blir tjänsteutövare och elever och studenter blir kunder? Det är talande och oroande att debatten om skolan handlar mer om att utse syndabockar och att strida för det egna partiets förlag till lösningar än om kunskapen, innehållet och lärarnas arbetsmiljö.

På norska heter utbildning utdannelse, vilket ger perspektiv på den svenska skolan. Bildning handlar om att danas till människa. Dana betyder fostra, forma, utveckla. Läraryrket är just av den anledningen inte ett arbete vilket som helst. Lärare ansvarar för elevernas utveckling. Lärare blir man för att man är intresserad av kunskapsutveckling och för att man vill vara med och forma den uppväxande generationen, framtidens demokratiskt sinnade och kunniga medborgare som ska ta över förvaltningen av samhället. Lärare blir man för att man vill ta ansvar och för att man vill lära, för att man har ett brinnande intresse för kunskap. Eller, låt mig omformulera, om skolan inte attraherar och uppskattar människor som brinner för kunskap och lärande har vi snart ingen SKOLA. Om läraryrket fylls med annat och tiden för lärande och utveckling minskar och fokus riktas mer mot resultat, och om lärarna inte längre har ansvaret för att fylla skolan med högkvalitativt innehåll utan istället reduceras till utförare av en standardiserad tjänst eller till strikt kontrollerade administratörer av betyg  och mätbara resultat som dessutom anklagas för bristande kompetens när eleverna inte tar sitt ansvar för sitt lärande, då är inte bara skolan utan hela samhället ute på ett sluttande plan. Synen på lärarna i ett land är en tydlig indikator på kunskapens värde i nationen.

En enkel men genialisk liknelse: lärare måste springa allt längre på samma tid och det dyker hela tiden upp nya hinder på banan. Jag hörde den första gången 2013 när jag var på en föreläsning om arbetsmiljö. Ett antal år av politiskt engagemang hade lett stenhårt in i väggen och jag minns att jag knappt orkade hålla mig vaken. Föreläsaren hette Erik och var hes. Jag bjöd på halstabletter. Det och liknelsen är ungefär vad jag kommer ihåg, inte bara av föreläsningen utan av hela det året.

Även jag har varit nära och känna av den där gränsen, och tillsammans med mina kollegor balanserar jag hela tiden på en tunn linje som när som helst kan ge vika. Anledningen till att det är så handlar verkligen om det som Larsson beskriver, om att för varje år som går tvingas springa samma sträcka lika snabbt eller helst snabbare, samtidigt som det hela tiden tillkommer nya hinder och annat som man måste göra också, som inte har någonting med löpningen att göra. På högskolan har utvecklingen inte gått lika långt, men jag känner verkligen igen mig. Läraryrket håller på att utvecklas till ett omöjligt uppdrag. Det är ovärdigt, okunnigt och ytterligare ett tecken på hur djup kunskapskrisen i vårt land är när politikernas förlag för att lösa krisen handlar om att införa fler administrativa uppgifter, fler hinder, mer kontroll, mindre frihet, samtidigt som kraven på prestation ökar; kraven på en prestation som lärare aldrig kan leva upp till, för det går att locka elever och studenter att lära, och man kan hjälpa dem på olika sätt, men vill de inte finns ingen superpedagog i världen som kan lösa uppgiften. Bara i ett land där kunskapen har ett egenvärde kommer elever och studenter att vilja lära, men om inte ens ansvariga politiker och Svenskt Näringsliv bryr sig om kunskapen, bara ekonomin, resultaten och hur väl man står sig i konkurrensen med andra på kort sikt kommer bildningsinstutionen att förvandlas till en (kunskaps)fabrik, det vill säga till något helt annat.

Ända sedan jag fick höra den där liknelsen har jag funderat över den politiska styrningen av skolan och hur den påverkar lärares och rektorers arbetsmiljö. I min roll som huvudskyddsombud träffar jag styrningens offer. Medlemmar som ville sina elevers och medarbetares bästa och som därför sprang allt snabbare för varje år. Som jobbade mer och mer för att hinna med allt de förväntades göra, tills de till slut inte orkade mer.

Det är en tragisk bild inifrån skolan som utåt sett och i retoriken ser ut som en bildningsinstitution men som på insidan mer liknar en fabrik där arbetarna dignar under omänskliga ackord. Så bygger man inte en kunskapsnation! Det är cyniskt, omänskligt och dessutom just därför ett gigantiskt slöseri med skattepengar. Om lärare inte anses vara betrodda att ansvara för kunskapsutvecklingen och lärandet, om lärararbetet handlar om annat än kunskap och lärande, är det bättre för alla att lägga ner verksamheten. Ett omöjligt uppdrag blir inte möjligt för att man inför fler regler, mer kontroller och mindre frihet.

Effektivisering. Så kallar politiker och ekonomer det. Hela vårt välstånd bygger på effektivisering. Produktionen i dag är oändligt mycket bättre och billigare än förr. Eftersom det fungerar i en fabrik bör det fungera i ett klassrum. I alla fall enligt den teori som ligger till grund för styrningen av välfärden, New Public Management. Politikens roll är att varje år ge verksamheten lite mindre pengar men samtidigt höja målen. När elevantalet ökar ser man till att budget inte ökar lika mycket. När lönerna ökar ser man till att inte kompensera för hela kostnadsökningen. När hyreskostnaderna ökar … och så vidare.

Här finns hela förklaringen till skolans kris, lärarnas usla arbetsmiljö, låga antagningskrav till lärarutbildningen och förflackningen av kunskapen i vårt land. Effektivisering fungerar i fabriker där man producerar standardiserade varor och kanske även tjänster, men lärande och kunskapsutveckling är varken en vara eller en tjänst. Kunskap är något helt annat. Bristen på förståelse för detta och försöken att tvinga fram resultat, ignoransen inför alla problem som lärarna påtalar och desperationen som växer bland lärarna ute på skolan, är skamlig. Lita på lärarna, vill jag skrika. Låt lärare vara LÄRARE och ägna all sin tid åt lärande och kunskapsutveckling. Jag stressas i min yrkesvardag av att systemet jag verkar i tvingar mig ansvara för en massa annat än lärande och kunskap, jag måste tänka mer på HUR jag ska göra, VAR jag ska vara och hur informationen om kursen är utformad. Om mitt arbete bara handlade om kunskapsutveckling och lärande skulle jag bli enormt mycket mer effektiv, och dessutom gladare. Om hundren undanröjs på den där banan jag springer på skulle jag springa både snabbare och längre för varje år som går, och jag skulle orka mer. Idag växer istället känslan av att jag kanske inte vill vara lärare längre. Att ge upp och kasta in handduken, det vid säga ge upp min dröm och sluta arbeta med det jag älskar att arbeta med, är en tanke som allt oftare dyker upp i mitt huvud. Det kan så klart vara mig det är del på, men jag är långt ifrån ensam.

Detta är god hushållning av skattepengar, fick jag lära mig under min tid som politiker. Under mina år som facklig har jag lärt mig att det tyvärr inte fungerar. Skolan är ingen fabrik där förbättringar kan stressas fram genom effektiviseringskrav. Det skapar i stället ständigt ökande arbetsbelastning för lärare och rektorer. Det är såklart inte rimligt att lärare toppar statistiken över psykisk ohälsa. Men det är en fullt naturlig konsekvens av hur skolan styrs.

Ju mer skolan och utbildningssektorn effektiviseras desto mindre kunskap får vi. Intellektuell utveckling och kunskapstillväxt tar tid, och har vi inte tålamod nog att vänta uteblir resultaten helt. Det behöver inte kosta mer. Lärarna ropar inte på mer pengar utan på mindre kontroll, mer tid och ökat ansvar. Tilliten till lärarna måste öka och kraven på resultat måste minska. Bara så kan kunskap utvecklas och skattebetalarna få valuta för pengarna som läggs på skolan. Alla lärare vet att det är så, sedan kan politiker hänvisa till vilka forskningsrapporter som helst. Den samlade kunskapen och erfarenheterna från landets alla lärare säger att kunskapsutveckling och lärande aldrig går att tvinga fram, styra mot mål eller effektiviseras. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar. Politiker kan lova väljarna guld, gröna skogar och en skola i världsklass, men om förutsättningarna för lärande inte finns och förståelsen för hur kunskap utvecklas saknas blir det bara tom och meningslös retorik. Att det dessutom sprids lögner om skolan är dubbelt olyckligt och enormt tragiskt med tanke på att skolan är fundamentet som kunskapssamhället vilar på.  

Lärarfacken har länge sett goda relationer med politiken samt det lokala arbetsmiljöarbetet ute på förskolor och skolor som vägen till en bra arbetsmiljö. Det räcker inte längre. Vi måste angripa hela grundtanken bakom den politiska styrningen av skolan: kravet på ständig effektivisering. Vill samhället att lärare ska springa längre och hantera allt fler hinder på vägen måste det ges mer tid för läraruppdraget. Annars kommer allt fler att springa in i väggen på väg mot mållinjen. Och jag vet vilket helvete som väntar dem.

Kunskapens värde måste öka, annars kommer läraryrket fortsätta vara ett omöjligt uppdrag. Ökade löner nyttar föga, om inte kraven minskar, eftersom det innebär mer kontroll, mindre frihet och ökat ansvar för det som ingen kan ansvara för: någon annans intresse för att lära. Skolan håller på att bli en kunskapsfabrik, men det är inte kunskap som skolan producerar, det är tomhet. Betyg och nyckeltal är inte KUNSKAP. Kunskap kan bara växa i ett samhälle som sätter värde på kunskap och som förstår komplexiteten i alla lärandeprocesser. Det gör vi inte i Sverige idag, möjligen i retorik, men inte i praktik. Och det går ut över lärarna, som sökte sig till en bildningsinstitution, men vaknade upp i en kunskapsfabrik där det som producerar inte ens är äkta utan något slags artificiell produkt som bara ytligt uppvisar likheter med äkta kunskap och verkligt lärande.

Följande vill jag säga till politikerna: Gör om och gör rätt, eller var ärliga mot skattebetalarna och lägg ner skolan och befria lärarna från det omöjligt uppdrag de nu dignar under och sliter ut sig i.

Kunskapsinflation och människosyn

Allt och alla hänger ihop. Verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig. Ingenting är, allt blir till och förändras hela tiden. Det är inte så vi människor tänker om världen, ser på varandra eller upplever livet och tillvaron, men eftersom ingen har den totala överblicken och tron dessutom kan försätta berg kommer känslan att övertrumfa intellektet. Kunskap är en ständig kamp som handlar om att förstå och hantera just den här typen av förutsättningar.

I stora drag och väldigt förenklat är detta vad postmodernismen går ut på och försöker förstå och skapa verktyg för att hantera. Postmodernismen, i alla fall den postmodernism jag kommit att intressera mig för handlar om verkligheten, inte så som den är, utan så som den upplevs. Mitt vetenskapliga intresse och kunskapsmål handlar om att förstå människan och mänsklighetens plats i verkligheten, därför kan jag aldrig bortse från det faktum att maktordningar och känslor samspelar med fakta när bilden av verkligheten träder fram. Människor har en fallenhet att lyssna på auktoriteter och även om man är kritiskt finns ingen möjlighet att granska alla påståenden lika noggrant. Livet pockar på uppmärksamhet. Människor är inte maskiner även om många jämför sig med och idealiserar den perfektion och kapacitet som datorer (så länge de fungerar) visar prov på. Allt detta spelar roll och samverkar och det går inte på förhand att veta vad som är viktigast. Vill man förstå kunskap och vetenskapens möjligheter måste man ta med människan och det mänskliga i beräkningen.

Kunskapen om världen är ingenting som upptäcks, som finns utanför kulturen; den är alltid förmedlad. Vetenskap strävar efter objektivitet men den är alltid mer eller mindre subjektiv. Allt vetande, all information erkänns inte som vetande. Det krävs sortering, värdering och konsolidering för att förvandla verklighetens myllrande komplexitet och tillvarons dynamiska föränderlighet till vetande. Och det är människor som avgör vad som är vad och vilken kunskap som är viktigast, vilken vetenskap som är mest värdefull och vem man ska lyssna på. Människan omvandlar hela tiden intryck till kunskap, det gäller lika för individer i vardagen och forskare i akademin. Utan tolkning och värdering, ingen kunskap. Hur fantastisk människan än är tror jag de flesta håller med om att vi är långt ifrån så ofelbara som vi önskar. Det är som det är med den saken, liksom med verkligheten. Man kan hysa vilka åsikter man vill, men det blir alltid som det blir, och bara i undantagsfall som man önskar.

Åsikter finns det gott om; alla har en åsikt, även om sådant de bara har vaga uppfattningar om. Just nu debatteras vinster i välfärden intensivt. Som forskare är det intressant men också frustrerande att engagera sig i frågan, för i flödet på Twitter och utbytet av åsikter på Facebook bollas det med fakta av varierande grad av vetenskaplighet och den som ger sig in i diskussionen blir inte sällan undervisad om hur det är eller vad vetenskapen säger. Att i det läget spela ut forskningskortet är meningslöst, där i debattens hetluft handlar det inte om vad som är sant utan om vem som betraktas som auktoritet och vilken typ av fakta man väljer att hänvisa till. Det handlar inte om hur det är eller vad som fungerar utan om vad som kan ledas i "bevis"; om att VINNA. Jag är av den fasta övertygelsen om att skola och utbildning är en väsensskild verksamhet från tjänste- och tillverkningsindustrin. Skolan är allas angelägenhet och akademins uppdrag är att utveckla bästa möjliga kunskap för garantera samhällets, mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad. Att driva skolor som företag, eller i alla fall tillåta ägare plocka ut vinst är en både befängd och djävulsk idé. Friskolereformen är ett slags Pandoras box, som när den väl öppnas aldrig går att stänga igen. När skolan väl förvandlats till en marknad, när girigheten väl fått fäste och marknaden har fått in en fot i utbildningssystemet, är det känslorna som styr och intellektet har ingen chans. beviset för detta är att Alliansens partiledare och många andra människor med makt sprider lögner om hur det kommer bli om det föreslagna vinstförbudet träder i kraft. Debatten om skolan bygger på känslor och åsikter, vilket är dubbelt olyckligt eftersom ämnet är just skolan och eftersom utbildning handlar om kunskap.

Stannar upp lite. Byter spår för att inte överväldigas av vrede över dumheten som sprider sig. Relationer mellan kunskap och människosyn kan undersökas på väldigt många olika sätt. Läser just nu Colson Whiteheads gripande bok Den underjordiska järnvägen. Den handlar om slaveriet, som liksom dagens skola handlade om pengar, girighet och en djupt problematisk syn på både vetenskap och människor. Slaveriet motiverades med ekonomiska och rasistiska argument, och marknadskrafterna tilläts sortera och värdera människor enligt ett slags gudomlig ordning, där i Amerikas söder på 1800-talet. Det är inte så värst länge sedan. Minnet lever än och alla som vill kan lyssna och lära. Fast alla vill inte. Känslorna övertrumfar som bekant intellektet och finns det pengar att tjäna samt forskning och auktoriteter att luta sig mot är det enklare än att faktiskt sätta sig in i frågan och bilda sig en välgrundad uppfinning om vad som är etiskt riktigt. Slaveriet är en skamlig men ändå djupt mänsklig företeelse som löper som en röd tråd genom historien. Slaveriet förbjöds tidigt i Europa, och det krävdes ett blodigt inbördeskrig i USA innan det förbjöds även där. Fast det fortsatte på samma sätt under andra namn, och det fortsätter än idag. Finns det pengar att tjäna träder känslorna in och spelar ut intellektet på ett ögonblick.

Rasism handlar om känslor, inte om intellekt. Ändå är det inte särskilt länge sedan som Sverige ansågs världsledande inom rasbiologin. Och även om det fortfarande finns människor som överlevde förintelsen.finns det "forskare" som påstår sig sitta inne med bevis för att koncentrationslägren aldrig existerat; och det finns förfärande många människor som (säger sig) tro på forskarna eftersom deras bild stämmer överens med hur det känns och hur de vill att det ska vara. Företrädare för Sveriges enligt vissa opinionssiffror just nu näst största parti säger att fakta är en sak, men det är känslan som räknas. Kunskapens värde har devalverats sedan jag gick i skolan, sedan 1970-talet när det svenska utbildningssystemet betraktades som ett föredöme i världen. Kunskapsvärdet hänger intimt samman med människovärdet. Moderaterna vill förbjuda tiggeri, och man är för vinst i skolan och vården. Fattiga människor, flyktingar och avvikare från normen som har svårt att klara sig i konkurrensen anses mindre värda, inte för att det finns vetenskapliga bevis för det, utan för att man låter känslorna tala. Och i ett samhälle där kunskapens värde devalverats får känslorna tala; alternativa fakta blir lika mycket värda som annan fakta, utbildning uppfattas som en tjänst som liksom landets säkerhet kan och bör upphandlas i konkurrens av den som erbjuder lägsta pris. Problemen som förr eller senare hopar sig skyller man på någon annan, exporterar eller skjuts på framtiden.

Kunskapens förlorade värde manifesteras på olika sätt, men ingen kan förneka att det just i det avseendet var bättre förr. Det är inte postmodernismens fel att skolan inte fungerar, det är allas fel. Kunskapen har inget egenvärde idag, därför räknas betygen, resultaten och kvalitet (det vill säga jämförbara nyckeltal) högre än verkligt vetande. Känslorna övertrumfar intellektet på så många olika sätt. Bildning anses mossigt eller obegripligt, dyrt och ineffektivt. Bildning har i namn av effektivitet rationaliserats bort från skolan och samhället. Fördjupning, reflektion och lärda samtal uppfattas som slöseri med tid och resurser. Det är dumheten och känslorna som talar och när kunskapen saknar egenvärde besegras intellektet och vetande jämställs med åsikter, fakta ersätter visheten som kulturell ledstjärna och grund för samhällsbygget.

Igår inleddes en ny säsong av TV-programmet Fråga Lund, som jag väl kan tycka är ett okej TV-program även om det bara delar namn med den klassiska, bildningstunga och spränglärda förlagan. Jämför gärna, båda finns på SVT Play och Öppet arkiv (där man även kan hitta finaler i Vi i Femman från den tid då kunskap togs på största allvar eftersom den hade ett högt egenvärde). Skillnaden är slående och kunskapsinflationen är skrämmande. Vetenskap har förvandlats till underhållning. Bilden av en halvnaken Kristian Luuk som i slow motion faller ikapp med en korv har etsat sig fast på näthinnan och illustrerar för mig kunskapssamhällets förfall. Intellektet har övertrumfats av känslorna och det spelar inte längre någon roll vad man kan, om man inte är karismatisk, slagkraftig och fyndig. Forskarna i panelen är inte där i egenskap av forskare, Fråga Lund handlar bara ytligt om kunskap, det är UNDERHÅLLNING. Kunskapen har idag inget egenvärde, men paketerad som ytlig underhållning fungerar den. Förutsatt, givetvis, att nivån är tillräckligt låg så att alla kan hänga med och föräldrarna slipper förklara det som sägs för barnen.

Breddad rekrytering på högskolan talas det om. Fler ska läsa på högskolan, men inte för KUNSKAPENS skull eller för att det är viktigt att veta saker och ting, utan av arbetsmarknadspolitiska skäl. Inga extra medel skjuts till och genomströmningen är fortfarande kopplad till ersättningen. Kvaliteten som inte får påverkas, kommer så klart att påverkas, på samma sätt som den redan under lång tid redan påverkats, men den elefanten i det rummet talar ingen om. Så länge känslan är att det fungerar och betygen inte sjunker anses allt vara frid och fröjd och budbäraren kritiseras genom att peka på fakta som ger stöd åt den egna åsikten. Helhetsbilden, komplexiteten och relationen mellan intellekt och känsla berörs inte, för det skulle innebära att man tvingas ta frågan på ett hela annat allvar. Det skulle innebära att man tog hänsyn kunskapen och gav den företräde framför känslorna, vilket tar tid, kräver möda och resurser, dessutom utan att det finns några garantier för att man lyckas nå framgång.

Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha. Och kunskapssynen hänger intimt samman med människosynen och samhällssynen. Det är på allvar och på riktigt, oavsett hur mycket man skämtar bort frågan. Utbildning är ett svårt och dyrt projekt, men det är trots allt nödvändigt och det är bara dyrt i förhållande till hur vi värderar kunskapen och människan.

Mer än så hinner jag inte säga även om jag vill och trots att det gick fort på slutet. Vardagen i akademin pockar på uppmärksamhet och nu kan jag inte hålla dagens administrativa uppgifter och yrkesvardagens krav stången längre. Jag återkommer dock inom kort till ämnet.

Bruno Latour 2

Fortsätter reflektera kring Bruno Latours filosofi och senaste bok med utgångspunkt i Ulrika Björksténs Understreckare. Det behövs verkligen den här typen av grundforskningsbetonade, långsiktiga reflektioner i dagens faktafixerade samhälle där allt antas kunna detaljstyras mot på förhand definierade mål. Världen och verkligheten fungerar inte så och det spelar ingen roll hur mycket och hur många människor än önskar sig detta. Klimat- och hållbarhetsfrågan är allt för stor och komplex för att kunna lösas med hjälp av en metod, ett handgrepp eller något slags ingenjörsskap. Detta kan Latour hjälpa oss förstå, men det går inte att bevisa; och det är dilemmat vi har att hantera.

I sin senaste bok ”Facing Gaia. Eight lectures on the new climate regime” (Polity Press) spinner han dock vidare på tråden. Frågan är hur mycket klokare han och vi blivit på det dryga kvartssekel som förflutit mellan de två böckerna. I boken diskuterar Latour betydelsen av att vi inträtt i antropocen. Det handlar om ett begrepp som under 2000-talet etablerats i naturvetenskapliga kretsar och som syftar på en ny geologisk och klimatologisk tidsålder, där mänsklighetens aktiviteter blivit drivande för hela jordklotets utveckling. Antropocen, jordens klimat och geologi format av mänskligheten; här handlar det verkligen om en hybrid! Det som Latour skrev i början av 90-talet är i dag så självklart att det verkar banalt. Natur och samhälle går inte längre att skilja åt. Men Latours budskap är att vi fortfarande inte tagit till oss den nya världsbilden och förstått dess konsekvenser – än mindre begripit hur vi ska hantera den. För att hjälpa oss tänka nytt använder Latour det laddade, och enligt honom oftast misstolkade, begreppet Gaia som ledmotiv.

Vad vi inte förstått, som jag ser det, är den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad, skillnaden mellan mekaniska processer och maskiniska. För att kunna utveckla lösningar på klimatproblemet krävs en väl utvecklad förståelse för att det finns en tydlig skillnad mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Idag tas för givet att alla problem är av samma art och att det går att dela upp problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet, vilket är en naiv och omogen kunskapssyn alldeles oavsett hur överväldigade människor än är av mänsklighetens bländade "framgångar", vilket jag skriver inom citattecken eftersom det just i dessa dagar växer fram en spänning globalt och risken ökar att ett kärnvapenkrig bryter ut när ledarna i USA och Nordkorea utmanar varandra och sätter mänsklighetens framtid och livet på jorden på spel för en meningslös jakt på makt. Jag håller med Latour, We have never been modern, vi är fortfarande apor som bara hjälpligt förmår dölja sin djuriskhet med en tunn fernissa av kultur. Vad är de så kallade framgångarna värda om livet på jorden, som är den enda plats i universum där människor kan leva går under?! Vi behöver nya teorier och nya sätt att de på oss själva, varandra, livet på jorden, kunskap och framtiden. Jag tror han är något viktigt på spåren.

Gaia-teorin lanserades av James Lovelock i slutet av 1960-talet och handlar i korthet om att se jorden och dess biosfär som ett sammankopplat nätverk, med återkopplingar och påverkan mellan geologi, klimat och olika ekosystem – som är så djupgående att det inte går att skilja delarna från helheten. Begreppet har fått hård kritik från vetenskapligt håll, och betecknas som ren kvasivetenskap och flum när det till exempel använts för att beskriva jorden som en organism, en levande varelse.

Kritiken bottnar i oförmågan att se och förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det som är komplicerat går att bemästra, medan man måste förhålla sig ödmjuk inför det som är komplext. Det spelar ingen roll hur många broar, höghus, rymdraketer eller högteknologiska storstäder människan med ingenjörskonst och tekniskt kunnande lyckats bygga och kan kontrollera; klimatet och livet på jorden är en HELT annan typ av problem. Som kulturvetare har jag tvingats vänja mig vid att kallas flummare, liksom Lovelock och många andra. Det är lätt att anklaga andra för flum, men hur klokt är det att låta sig drabbas av hybris och ta sig vatten över huvudet? Bara den som med bestämdhet hävdar något som inte stämmer är en flummare och far med osanning, men det är inte bevisat att det gäller kulturvetenskapen eller Gaia-teorin.

Tolkat på ett annat sätt är dock Lovelocks idé okontroversiell och betraktas som en vetenskapligt användbar metafor för hur allt liv på jorden är sammankopplat och beroende av klotet som gemensam livsmiljö. Det är snarare denna tolkning Latour ansluter sig till, men han vill samtidigt något mer. Han vill använda Gaia för att ersätta både ordet natur (nature) och jordklot (globe). Anledningen till att dessa ord behöver ersättas är, menar han, att de är så djupt rotade i 1600-talets vetenskapliga revolution, som med kraft förflyttade människan från skapelsens centrum till dess utkant, eller kanske till och med utsida.

Som sagt, jag menar att Latour är något viktigt på spåren. Det är inte ny teknik eller revolutionernande lösningar som klimatet, livet på jorden och mänskligheten behöver, utan nya sätt att förstå och närma sig problemen vi står inför; nya sätt att se på kunskap. Utan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad kommer problemen att förvärras i och med att riskerna ökar för varje ny framgång, vilket spänningen mellan Norkorea och USA illustrerar på ett kusligt sätt. Reagan hävdade att han vann kalla kriget, men kapprustningen leder bara till ökade risker att alla blir förlorare. Det är dumheten, tomheten och hållbarheten som segrar på livets och mänsklighetens bekostnad.

Den moderna vetenskapen gjorde upp med bilden av oss själva som alltings mening, början och slut, och placerade oss i stället på en liten perifer planet i världsrymden. Först framkallade denna nya världsbild en identitetskris så stor att den mäktiga katolska kyrkan kallade den för kätteri. Men när krisen var genomliden blev den nya positionen i stället en bekväm plats varifrån vi lite avsides kunde betrakta och studera världsalltet. Och häri ligger problemet menar Latour: den som på avstånd betraktar är inte delaktig.

Den moderna vetenskapen bygger på samma kunskapssyn. Forskare är är aldrig neutrala och betraktar inte sina studieobjekt utifrån eller objektivt. Forskare är i högsta grad delaktiga i den process som leder till att det blir som det blir och att vi tvingas hantera de växande problem, av olika slag, som vi står inför. Vetenskapen är i praktiken också ett slags kapprustning för ju fler nya lösningar som tas fram eller upptäcks desto fler nya och än mer svårhanterliga problem uppstår som en följd av "framgångarna" och "genombrotten". Vi sitter fast i gamla tankestrukturer och först når vi brutit oss loss från dessa kan arbetet inledas och därefter kan vi möjligen börja hoppas, men där är vi inte än på långa vägar. Vi behöver verkligen nya perspektiv och sätt att se på kunskap.

I kombination med 1600-talets upptäcktsresor och nya kontinenter för européerna att kolonisera förvandlades så småningom den kristna idén om ett icke-materiellt liv efter detta till den moderna idén om ett liv bortom naturens gränser. Ett nytt begrepp, Gaia, behövs enligt Latour för att bryta distansen, uppfattningen att det finns en natur som är något annat än vi – men också för att avgränsa. Det som befinner sig bortom Gaia är irrelevant, därav Latours aversion också mot ordet ”klot”. Att vi befinner oss på en klotformig planet någonstans i universum saknar betydelse. Vår värd börjar och slutar här, med oss, i Gaia. Tillbaka till vårt eget centrum alltså.

Exakt så, och mycket viktigt att göra sig medveten om. Även om människan skulle vilja flyta från jorden är det här vi lever och till jorden som mänskligheten är hänvisad under överskådlig tid framöver. Oavsett vad vi kan och vill MÅSTE vi alltså lösa klimatfrågan här på jorden, innan vi gör något annat. Ödmjukhet och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat är nyckeln till framgång. Vi måste byta oss loss från den intellektuella låsning vi befinner oss i och se på oss själva lite mer ur livets och evighetens synvinkel. Alla så kallade framgångar som människan kan förundras över må vara stora steg för mänskligheten, men för livet på jorden handlar det om uppflammande bloss av kreativitet under ett ögonblick av ett ögonblick i ett evigt flöde av oöverblickbara händelser vars konsekvenser ingen vet någonting om. Gaia-teorin och Latours sätt att se på kunskap bygger på insikten om behovet av ödmjukhet inför livets och verklighetens komplexitet.

Men vilken medicin erbjuder Latours resonemang mot hoten från klimatförändringen? Latour anklagar ”de moderna” för distansering och bristande ”jordbundenhet”. Ändå är det bara genom den moderna vetenskapens prisma han kan ana vad som väntar oss, och varna för det. Latour klarar sig ur sin egen fälla genom att säga att forskarna måste betrakta sig själva som aktivister. Deras roll är att ge röst åt icke-mänskliga aktörer i Gaia – haven, atmosfären, städerna, glaciärerna. 

Det är egentligen inget konstigt med det Latour säger här. Vetenskapliga insikter talar inte för sig själva utan deras betydelse och relevans måste saluföras. Den som sitter inne med kunskap som andra saknar har en skyldighet att upplysa. Det är ju också tanken med IPCC, FN:s internationella klimatpanel. Här samlas forskare och andra specialister tillsammans med representanter för världens stater för att enas om en samlad bild av den från början utspridda klimatvetenskapen.

Det räcker inte att bara förmedla fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre relativ. Eftersom det inte går att skaffa sig en komplett helhetsbild och insikt om alla möjliga och omöjliga utgångar av än det ena än det andra beslutet som medborgare, makthavare, terrorister, företagsledare och andra tar är ödmjukhet och medvetenhet om hur LITE i vet egentligen en absolut nödvändighet för livets på jorden överlevnad. Det är inte mer och säkrare kunskap vi behöver, utan, som sagt, ödmjukhet och en annan syn på kunskap. Och det är detta Latour förmedlar. Han har inga svar; det har ingen. Det är inte hans problem, det är så världen och verkligheten är beskaffad. Ändå skyller man på budbäraren ...

Mer problematiskt med Latours analys är att det också ingår ett underkännande av idén om territoriella stater. Dessa är meningslösa konstruktioner eftersom territorierna inte längre går att avgränsa, menar Latour. I det senare har han naturligtvis rätt. Just detta är ju själva grunden till att det är så svårt att politiskt hantera den hotande klimatförändringen. I förlängningen finns ingen egen tomt att se över, bara genom gemensamma beslut kan mänskligheten agera. Men hur ska det gå till, om man som Latour hävdar att det inte finns någon Mänsklighet med stort M, alltså varken någon gemensam skuld eller möjlighet att agera beslutsfähigt ”som en man”?

Som sagt, det är vårt gemensamma problem. Att skylla på Latour för att han saknar svar är att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Och den problembeskrivningen samt det sättet att se på kunskap, forskning och vad som behövs, är snarare del av problemet än av lösningen. Latour presenterar bara kunskap, han har ingen egen agenda. Han inskärper allvar och går till kompromisslöst till botten genom att följa kunskapen dit den tar honom istället för att vårda sitt eget varumärke eller göra karriär. Människan är bara omnipotent i sina egna ögon men utifrån livets och evighetens perspektiv är vi bara rön för vinden. Vi har tagit oss vatten över huvudet och står nu inför ett slags vägsjäl: Mer av samma, eller nytänkande? Oavsett vad vi väljer får vi leva med konsekvenserna och det finns inga garantier för någonting.

Latour menar rätt och slätt att antropocen har kastat oss tillbaka ut i det förpolitiska State of nature (sic!) som 1600-talstänkaren Thomas Hobbes beskrev det. Det handlar om ett krigstillstånd, ett allas krig mot alla där ingen är vinnare. När politiken inte längre kan skapa fred inom ett avgränsat territorium, det vill säga garantera medborgarna liv och lem, krävs ett nytt samhällskontrakt. Men hur ska detta helt nya slags krigstillstånd upphävas? Hur ska det nya samhällskontraktet se ut? Här blir Latour återigen vag och överlåter åt läsaren att dra slutsatser – irriterande och lite fegt kan man tycka, särskilt från en som just talat sig varm om forskarens roll som aktivist.

Han blir vad just eftersom han lika lite som någon annan har svaret eller kan veta. Han kritiseras med andra ord för något som han inte kan kritiseras för, givet den utgångspunkt han valt och de problem han pekar på. Kritiken slår med andra ord tillbaka på kritikerna som sitter fast i den där någon-annan-ismen som försatt mänskligheten i problemen vi nu brytas med. Lösningen kan bara växa fram mellan oss människor, klimatfrågan är ett gemensamt ansvar som ingen enskild kan axla. Det är detta Latour menar och att han kritiseras för det visar på vidden av och allvaret i grundproblemet. Det är inte några nya, revolutionära LÖSNINGAR vi behöver, utan ödmjukhet inför allvaret och insikt om vidden av problemet. Jakten på lösningen är del av problemet och vad vi nu behöver är många små och gemensamma insatser i vardagen samt förståelse för komplexiteten vi har att hantera.

Översatt till våra demokratier kan Latours tanke om ett ”sakernas parlament” kännas besvärlig. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att han menar att majoritetsstyret behöver kompletteras med någon form av expertstyre – eller vilka skulle annars föra ”sakernas” talan? Leder inte det i så fall till ett hot mot demokratin? 

Jag tror faktiskt inte att han menar någonting. Det är DETTA vi måste inse och det är just det som den nya kunskapssynen handlar om och skapar förutsättningar för. Så länge vi förlitar oss på ledare, forskare eller frälsare rör vi oss bort från allt som skulle kunna leda till något slags lösning. Var och en av oss måste inse vilket ansvar vi Ala som individer har, både för problemen och i arbetet med att öka hållbarheten och ta hand om livet på jorden på livets premisser.

Men Latour ger faktiskt till slut ett oväntat konkret ­exempel på hur det hela skulle kunna fungera – i form av Neder­ländernas vattenmyndighet. Alla som på olika sätt brukar vattnet måste där lyda vattenmyndighetens dekret, allt för att skydda samhället mot såväl för låga grundvattennivåer som översvämningar. Plötsligt känns det hela enklare. Få skulle ju hävda att majoritetsstyre är det enda som krävs för att en stat ska få kallas demokrati. Där måste också finnas en fungerande rättsapparat samt ett skydd för minoriteters och individers rättigheter. 

Se där, ett exempel att tänka med. Ett förslag på sätt att agera, men ingen ny stor lösning. Den här typen av exempel finns det många av, och om vi fokuserar på och reflekterar över dess förtjänster och möjliga problem gör vi något och flyttar fokus från rädsla för olika hot och drömmen om frälsning. Det är en annan syn på kunskap vi behöver, och gemensamma ansträngningar. Det svåra är att inse hur enkelt det är att försöka göra något konstruktivt, resten handlar bara om tålamod och om förståelse för komplexiteten.

Kanske behöver vi utvidga det skyddet till att innefatta fler aspekter av den sammanflätade värld vi lever i, också bortom statens territorium och egna medborgare. En rättsstat som inbegriper haven, atmosfären, städerna och glaciärerna.

Allt och alla hänger ihop och är aktörer i nätverken som skapar världen och livet. Jorden och varandra är det enda vi har och det vore idiotiskt att föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor. Låt oss lyssna på Latour och andra, inte för att få någon lösning men för att lära oss förstå vad som är problemet.

Bruno Latour 1

På väg till läsårets första föreläsning. Ska tala om kultur, vilket är ett föreläsningsämne där utmaningen för mig handlar om hur ämnet ska begränsas. Jag har funderat, läst och skrivit om ämnet sedan 1990-talet. Den viktigaste kunskapen jag kan förmedla om ämnet är att kultur inte är något, att den uppstår och förändras mellan människor som både påverkar och påverkas av den. Ämnet tar mig tillbaka till tider som flytt, till åren som student och doktorand. Till en spännande och omvälvande tid i livet fylld av intellektuella genombrott och förlösande aha-upplevelser. Rubriken på bloggposten är Bruno Latour, vilket är en filosof jag upptäckte i slutfasen av avhandlingen. Jag minns hur min handledare med oro i blicken förhörde sig om vad mitt intresse för Latour handlade om, skulle jag månne byta inriktning på min analys av det insamlade materialet? Det avråddes jag å det bestämdaste att INTE göra. Även om det var omtumlande och ögonöppnare att stifta bekantskap med Latour och aktör nätverksteori insåg jag att det fick anstå till nästa projekt. Så blev det också. Som ett resultat av mötet med Latour kom jag att byta perspektiv i mina kulturvetenskapliga undersökningar, från att ha samlat in och analyserat diskurser, språk och berättelser till att nu söka aktörer förenade i nätverk. Samma verklighet, men olika förklaringar och aspekter som uppmärksammas. Det är detta som gör ämnet kultur så intressant, det finns så mycket olika saker att studera på så många olika sätt.

Nåväl, detta ska inte handla om kultur utan om Bruno Latour och hans senaste bok som ligger på skrivbordet hemma och som ska läsas under hösten. Utgångspunkten för reflektioner är en artikel skriven av Ulrika Björkstén publicerad på Under Strecket.

Den franske sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour hör till de mest tongivande av de akademiker som under 1970- och 80-talen utvecklade disciplinen teknik- och vetenskapsstudier, STS – technology and science studies. Med verktyg hämtade ur humaniora och samhällsvetenskap satte han den naturvetenskapliga processen under lupp. Slutsatsen var: vetenskapen tycks säker och benhård när vi betraktar den på avstånd, men studerar vi dess framväxt i laboratorier och seminariesalar är den mänsklig och förhandlingsbar som allt annat samhällsliv.

Verkligheten är en sak och resultatet av studierna av den en annan, så skulle jag vilja sammanfatta Latours utgångspunkt och perspektiv. Hur går det till när kunskap blir kunskap, det är ämnet som undersöks. Det handlar om att inte lyssna andäktigt och respektfullt på vem som talar utan lyssna på vad som faktiskt sägs och kritiskt undersöka metoderna, verktygen och empirin som anförs som grund för påståendena. Gör man det inser man att kunskapen vi har om världen inte sällan föregås av förhandlingar, att den är mångtydig och inte så säker som det ofta framstår. Det handlar absolut inte om att ifrågasätta vetenskapen och dess resultat, utan om att förstå hur kunskap blir kunskap för att förbättra den vetenskapliga praktiken. Tyvärr har Latour kritiserats för sin forskning som misstagits för att vara postmodernistiskt relativiserande. ANT-perspektivet är provocerande för många, uppenbarligen, vilket visar att det inte går att skilja makt och vetande åt.

Ibland har dessa beskrivningar av det vetenskapliga arbetet uppfattats som om det skulle betyda att de vetenskapliga resultaten inte vore annat än sociala konstruktioner. Och kanske finns det postmoderna tänkare som fortfarande hävdar just det, hur märkligt det än kan låta.

Ja så är det, men den som söker stöd för den uppfattningen hos texterna av Latour är ute i ogjort ärende. Han undersöker kunskapens praktik, inget annat. Han ifrågasätter inte resultaten, undersöker bara metoderna och grunden för påståendena. Blind tillit till auktoriteter är problematisk, och får inte forskningen undersökas kritiskt utsätts samhället för stora risker. Människans vilja att veta säkert måste balanseras mot hur verkligheten faktiskt fungerar och hur vetenskapen faktiskt fungerar och kan användas till. Kritisk granskning är inte det samma som att kritisera.

Men Bruno Latour tog ett steg till, genom att vända sin STS-lupp tillbaka mot samhället. Han introducerade begreppet hybrider, i polemik inte bara med modernitetens tro på det rationella samhället och människan som härskare över naturen, utan framförallt i en uppgörelse med den postmoderna uppfattningen om världen som social konstruktion. I essäboken ”Nous n’avons jamais été modernes” (Vi har aldrig varit moderna) från 1991 hävdar Latour att såväl modernismens som postmodernismens felslut ligger i uppfattningen att vi kan separera samhälle från natur, politik från naturvetenskap. I stället, menar Latour, är allt en blandning. Vi omges av hybrider, vi använder hybrider, våra samhällen är hybrider, vi är själva hybrider.

Vetenskapens enorma framgångar ska vi vara tacksamma för, men det finns alltid en risk att framgång stiger de framgångsrika åt huvudet. Och det har visat sig att det är svårt för människor att faktiskt lyssna på och värdera vad som sägs, att det är mycket lättare att lyssna och lita på den som säger det, i alla fall om den som talar har meriterat sig vetenskapligt och ärats för sina framgångar. Det är enkelt att lita på den som är säker och som man antar veta. Självklart ska vi lita på forskningen och forskarna, men aldrig blint. Det är detta Latour påminner oss om. Kunskapen kommer aldrig till oss direkt, den är alltid förmedlad och tolkad. Att påpeka det är inte att ifrågasätta, för det är så det är. Därför är alla vetenskapliga resultat hybrider, och samhället en komplex och sammansatt helhet av en lång rad delar och olika aspekter. Ska vetenskapen kunna ta sig till nästa nivå behöver detta uppmärksammas mer och insikten måste integreras i den vetenskapliga praktiken.

Det kan, särskilt i dag, kännas som en självklarhet. Tåg, flyg, hus, datorer, alla människor som skulle ha dött utan en antibiotikakur, vårt samhälles ekonomiska system, själva den ”vildmark” som människor alltid brukat – ja, allt är förstås blandningar av kultur och natur. Men Latour menar att detta får långtgående politiska konsekvenser. Våra politiska system vilar nämligen enligt honom på den artificiella uppdelningen mellan å ena sidan ett samhälle som vi alla är med och skapar och å den andra en icke-förhandlingsbar natur vi bara har att förhålla oss till.

Latur är en forskare som undersöker gränser och som utforskar mellanrum, och jag har lärt mig massor av honom och inspirerats i min forskning av hans sätt att se på och närma sig världen. Min studie av alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen, som låg till grund för min docentansökan, är djupt inspirerad av Latour. Projektet planerades som en traditionell etnologisk studie byggd på intervjuer och deltagande observation, men när jag väl satt mig in i Aktör-Nätverksteorin och förstod vilket mäktigt verktyg det är att söka efter olika typer av aktörer, studera sammansättningar och förändringsagens mer förutsättningslöst var det som världen öppnades upp och jag såg helt andra saker där jag tidigare bara sett människor som drack och som förmedlade föreställningar om alkohol och droger. Min förståelse för alkoholkultur och för alkoholen som ett slags aktör i eget namn var verkligen ögonöppnande. Tyvärr kom perspektivet som jag anlade på problematiken kommit att uppfattas som konkurrerande till den etablerade alkoholforskningen som söker svar i biologin, psykologin eller sociologin. Så till den milda grad hotfullt har perspektivet uppfattas att jag ibland hindrats tala om min forskning, trots att jag aldrig någonsin kritiserat konventionell alkohol- och drogforskning, jag är tvärtom alltid noga med att poängtera att mitt perspektiv är just ett perspektiv, ett ögonöppnande komplement. Jag erbjuder alternativa sätt att tänka kring alkohol och droger, jag leder inget i perspektiv. Jag vill att människor ska tänka själva och presenterar analytiska redskap, inte ovedersägliga bevis.

Hybriderna skapas och sätts i rörelse av människan – både i egenskap av samhällsvarelse och som en del av naturen – men förvandlas sedan rasande snabbt till ren natur. Plötsligt finns de bara där, som något som samhället och de demokratiska institutionerna helt enkelt har att acceptera – det må handla om ny kommunikationsteknik, medicin, ett ekonomiskt system eller bruket av fossila bränslen.

Just så är det med alkoholen och människans biologi, och därför uppfattas missbruk som ett faktum, trots att det inte gäller alla, överallt, alltid. Det handlar om ett antingen-eller-tänkande som gör att det bara finns utrymme för en enda tolkning. Alkoholforskningen hålls ren och dess gränser bevakas, det har jag lärt mig den hårda vägen. Mitt primära forskningsområde är ju kultur, så det är enormt intressant det också, men det är olyckligt att det gått makt och prestige i fältet för det hämmar kunskapsutvecklingen. Vad är det som får människor att börja vilja dricka? Den frågan blir inte undersökt eftersom den inte anses renlärig, eller för att citera den framgångsrike alkoholforskningsprofessorns torra och överlägsna avfärdande av mig som forskare: "Alkoholforskning ska vara kvantitativ", punkt! Hade jag inte läst Latour hade jag trott att kritiken handlade om mig, men så var det inte, uttalandet handlade om makt och bottnade i oförmåga att se och förstå verklighetens och kunskapens karaktär av hybrid.

Men hur ska hybridernas roll inlemmas i det politiska systemet? Hur ska deras skapande, vårt bruk av dem och deras konsekvenser för oss kunna demokratiseras? Är det möjligt och vad skulle det innebära? Här backar Latour till sin roll som filosof, blir vag, talar om behovet av ett ”sakernas parlament” och avslutar boken med att lämna över stafettpinnen till andra att tänka vidare.

Jag håller inte med Björkstén om att Latour är vag, jag anser att han är så klar och tydlig som verkligheten tillåter. Han är en forskare som undersöker tillvaron, och det är upp till andra att avgöra hur resultatet ska användas. Det är inte att backa eller väja för ansvar, det är att vara konsekvent. Ingen enskild tänkare har total överblick, även samhället, vetenskapen och kunskap är hybrider. Du och jag, Latour och alla andra är också hybrider. Komplexa sammansättningar som interagerar med andra komplexa sammansättningar. Därför är det så viktigt med samverkan. Jag ser det inte som att Latour lämnar över någon stafettpinne, han bidrar med vad han kan och bjuder in till samtal om hur kunskaperna kan användas, han använder inte sin makt och sitt inflytande till att tysta någon som anmäler avvikande åsikt. Han vill vara med i arbetet med att utveckla samhället, inte styra det i enlighet med sina egna, personliga intressen.

Klockan går. Får göra paus här, just innan hans senaste bok presenteras. Återkommer inom kort med fortsättningen.