Kunskapsinflation och människosyn

Allt och alla hänger ihop. Verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig. Ingenting är, allt blir till och förändras hela tiden. Det är inte så vi människor tänker om världen, ser på varandra eller upplever livet och tillvaron, men eftersom ingen har den totala överblicken och tron dessutom kan försätta berg kommer känslan att övertrumfa intellektet. Kunskap är en ständig kamp som handlar om att förstå och hantera just den här typen av förutsättningar.

I stora drag och väldigt förenklat är detta vad postmodernismen går ut på och försöker förstå och skapa verktyg för att hantera. Postmodernismen, i alla fall den postmodernism jag kommit att intressera mig för handlar om verkligheten, inte så som den är, utan så som den upplevs. Mitt vetenskapliga intresse och kunskapsmål handlar om att förstå människan och mänsklighetens plats i verkligheten, därför kan jag aldrig bortse från det faktum att maktordningar och känslor samspelar med fakta när bilden av verkligheten träder fram. Människor har en fallenhet att lyssna på auktoriteter och även om man är kritiskt finns ingen möjlighet att granska alla påståenden lika noggrant. Livet pockar på uppmärksamhet. Människor är inte maskiner även om många jämför sig med och idealiserar den perfektion och kapacitet som datorer (så länge de fungerar) visar prov på. Allt detta spelar roll och samverkar och det går inte på förhand att veta vad som är viktigast. Vill man förstå kunskap och vetenskapens möjligheter måste man ta med människan och det mänskliga i beräkningen.

Kunskapen om världen är ingenting som upptäcks, som finns utanför kulturen; den är alltid förmedlad. Vetenskap strävar efter objektivitet men den är alltid mer eller mindre subjektiv. Allt vetande, all information erkänns inte som vetande. Det krävs sortering, värdering och konsolidering för att förvandla verklighetens myllrande komplexitet och tillvarons dynamiska föränderlighet till vetande. Och det är människor som avgör vad som är vad och vilken kunskap som är viktigast, vilken vetenskap som är mest värdefull och vem man ska lyssna på. Människan omvandlar hela tiden intryck till kunskap, det gäller lika för individer i vardagen och forskare i akademin. Utan tolkning och värdering, ingen kunskap. Hur fantastisk människan än är tror jag de flesta håller med om att vi är långt ifrån så ofelbara som vi önskar. Det är som det är med den saken, liksom med verkligheten. Man kan hysa vilka åsikter man vill, men det blir alltid som det blir, och bara i undantagsfall som man önskar.

Åsikter finns det gott om; alla har en åsikt, även om sådant de bara har vaga uppfattningar om. Just nu debatteras vinster i välfärden intensivt. Som forskare är det intressant men också frustrerande att engagera sig i frågan, för i flödet på Twitter och utbytet av åsikter på Facebook bollas det med fakta av varierande grad av vetenskaplighet och den som ger sig in i diskussionen blir inte sällan undervisad om hur det är eller vad vetenskapen säger. Att i det läget spela ut forskningskortet är meningslöst, där i debattens hetluft handlar det inte om vad som är sant utan om vem som betraktas som auktoritet och vilken typ av fakta man väljer att hänvisa till. Det handlar inte om hur det är eller vad som fungerar utan om vad som kan ledas i "bevis"; om att VINNA. Jag är av den fasta övertygelsen om att skola och utbildning är en väsensskild verksamhet från tjänste- och tillverkningsindustrin. Skolan är allas angelägenhet och akademins uppdrag är att utveckla bästa möjliga kunskap för garantera samhällets, mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad. Att driva skolor som företag, eller i alla fall tillåta ägare plocka ut vinst är en både befängd och djävulsk idé. Friskolereformen är ett slags Pandoras box, som när den väl öppnas aldrig går att stänga igen. När skolan väl förvandlats till en marknad, när girigheten väl fått fäste och marknaden har fått in en fot i utbildningssystemet, är det känslorna som styr och intellektet har ingen chans. beviset för detta är att Alliansens partiledare och många andra människor med makt sprider lögner om hur det kommer bli om det föreslagna vinstförbudet träder i kraft. Debatten om skolan bygger på känslor och åsikter, vilket är dubbelt olyckligt eftersom ämnet är just skolan och eftersom utbildning handlar om kunskap.

Stannar upp lite. Byter spår för att inte överväldigas av vrede över dumheten som sprider sig. Relationer mellan kunskap och människosyn kan undersökas på väldigt många olika sätt. Läser just nu Colson Whiteheads gripande bok Den underjordiska järnvägen. Den handlar om slaveriet, som liksom dagens skola handlade om pengar, girighet och en djupt problematisk syn på både vetenskap och människor. Slaveriet motiverades med ekonomiska och rasistiska argument, och marknadskrafterna tilläts sortera och värdera människor enligt ett slags gudomlig ordning, där i Amerikas söder på 1800-talet. Det är inte så värst länge sedan. Minnet lever än och alla som vill kan lyssna och lära. Fast alla vill inte. Känslorna övertrumfar som bekant intellektet och finns det pengar att tjäna samt forskning och auktoriteter att luta sig mot är det enklare än att faktiskt sätta sig in i frågan och bilda sig en välgrundad uppfinning om vad som är etiskt riktigt. Slaveriet är en skamlig men ändå djupt mänsklig företeelse som löper som en röd tråd genom historien. Slaveriet förbjöds tidigt i Europa, och det krävdes ett blodigt inbördeskrig i USA innan det förbjöds även där. Fast det fortsatte på samma sätt under andra namn, och det fortsätter än idag. Finns det pengar att tjäna träder känslorna in och spelar ut intellektet på ett ögonblick.

Rasism handlar om känslor, inte om intellekt. Ändå är det inte särskilt länge sedan som Sverige ansågs världsledande inom rasbiologin. Och även om det fortfarande finns människor som överlevde förintelsen.finns det "forskare" som påstår sig sitta inne med bevis för att koncentrationslägren aldrig existerat; och det finns förfärande många människor som (säger sig) tro på forskarna eftersom deras bild stämmer överens med hur det känns och hur de vill att det ska vara. Företrädare för Sveriges enligt vissa opinionssiffror just nu näst största parti säger att fakta är en sak, men det är känslan som räknas. Kunskapens värde har devalverats sedan jag gick i skolan, sedan 1970-talet när det svenska utbildningssystemet betraktades som ett föredöme i världen. Kunskapsvärdet hänger intimt samman med människovärdet. Moderaterna vill förbjuda tiggeri, och man är för vinst i skolan och vården. Fattiga människor, flyktingar och avvikare från normen som har svårt att klara sig i konkurrensen anses mindre värda, inte för att det finns vetenskapliga bevis för det, utan för att man låter känslorna tala. Och i ett samhälle där kunskapens värde devalverats får känslorna tala; alternativa fakta blir lika mycket värda som annan fakta, utbildning uppfattas som en tjänst som liksom landets säkerhet kan och bör upphandlas i konkurrens av den som erbjuder lägsta pris. Problemen som förr eller senare hopar sig skyller man på någon annan, exporterar eller skjuts på framtiden.

Kunskapens förlorade värde manifesteras på olika sätt, men ingen kan förneka att det just i det avseendet var bättre förr. Det är inte postmodernismens fel att skolan inte fungerar, det är allas fel. Kunskapen har inget egenvärde idag, därför räknas betygen, resultaten och kvalitet (det vill säga jämförbara nyckeltal) högre än verkligt vetande. Känslorna övertrumfar intellektet på så många olika sätt. Bildning anses mossigt eller obegripligt, dyrt och ineffektivt. Bildning har i namn av effektivitet rationaliserats bort från skolan och samhället. Fördjupning, reflektion och lärda samtal uppfattas som slöseri med tid och resurser. Det är dumheten och känslorna som talar och när kunskapen saknar egenvärde besegras intellektet och vetande jämställs med åsikter, fakta ersätter visheten som kulturell ledstjärna och grund för samhällsbygget.

Igår inleddes en ny säsong av TV-programmet Fråga Lund, som jag väl kan tycka är ett okej TV-program även om det bara delar namn med den klassiska, bildningstunga och spränglärda förlagan. Jämför gärna, båda finns på SVT Play och Öppet arkiv (där man även kan hitta finaler i Vi i Femman från den tid då kunskap togs på största allvar eftersom den hade ett högt egenvärde). Skillnaden är slående och kunskapsinflationen är skrämmande. Vetenskap har förvandlats till underhållning. Bilden av en halvnaken Kristian Luuk som i slow motion faller ikapp med en korv har etsat sig fast på näthinnan och illustrerar för mig kunskapssamhällets förfall. Intellektet har övertrumfats av känslorna och det spelar inte längre någon roll vad man kan, om man inte är karismatisk, slagkraftig och fyndig. Forskarna i panelen är inte där i egenskap av forskare, Fråga Lund handlar bara ytligt om kunskap, det är UNDERHÅLLNING. Kunskapen har idag inget egenvärde, men paketerad som ytlig underhållning fungerar den. Förutsatt, givetvis, att nivån är tillräckligt låg så att alla kan hänga med och föräldrarna slipper förklara det som sägs för barnen.

Breddad rekrytering på högskolan talas det om. Fler ska läsa på högskolan, men inte för KUNSKAPENS skull eller för att det är viktigt att veta saker och ting, utan av arbetsmarknadspolitiska skäl. Inga extra medel skjuts till och genomströmningen är fortfarande kopplad till ersättningen. Kvaliteten som inte får påverkas, kommer så klart att påverkas, på samma sätt som den redan under lång tid redan påverkats, men den elefanten i det rummet talar ingen om. Så länge känslan är att det fungerar och betygen inte sjunker anses allt vara frid och fröjd och budbäraren kritiseras genom att peka på fakta som ger stöd åt den egna åsikten. Helhetsbilden, komplexiteten och relationen mellan intellekt och känsla berörs inte, för det skulle innebära att man tvingas ta frågan på ett hela annat allvar. Det skulle innebära att man tog hänsyn kunskapen och gav den företräde framför känslorna, vilket tar tid, kräver möda och resurser, dessutom utan att det finns några garantier för att man lyckas nå framgång.

Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha. Och kunskapssynen hänger intimt samman med människosynen och samhällssynen. Det är på allvar och på riktigt, oavsett hur mycket man skämtar bort frågan. Utbildning är ett svårt och dyrt projekt, men det är trots allt nödvändigt och det är bara dyrt i förhållande till hur vi värderar kunskapen och människan.

Mer än så hinner jag inte säga även om jag vill och trots att det gick fort på slutet. Vardagen i akademin pockar på uppmärksamhet och nu kan jag inte hålla dagens administrativa uppgifter och yrkesvardagens krav stången längre. Jag återkommer dock inom kort till ämnet.

Bruno Latour 2

Fortsätter reflektera kring Bruno Latours filosofi och senaste bok med utgångspunkt i Ulrika Björksténs Understreckare. Det behövs verkligen den här typen av grundforskningsbetonade, långsiktiga reflektioner i dagens faktafixerade samhälle där allt antas kunna detaljstyras mot på förhand definierade mål. Världen och verkligheten fungerar inte så och det spelar ingen roll hur mycket och hur många människor än önskar sig detta. Klimat- och hållbarhetsfrågan är allt för stor och komplex för att kunna lösas med hjälp av en metod, ett handgrepp eller något slags ingenjörsskap. Detta kan Latour hjälpa oss förstå, men det går inte att bevisa; och det är dilemmat vi har att hantera.

I sin senaste bok ”Facing Gaia. Eight lectures on the new climate regime” (Polity Press) spinner han dock vidare på tråden. Frågan är hur mycket klokare han och vi blivit på det dryga kvartssekel som förflutit mellan de två böckerna. I boken diskuterar Latour betydelsen av att vi inträtt i antropocen. Det handlar om ett begrepp som under 2000-talet etablerats i naturvetenskapliga kretsar och som syftar på en ny geologisk och klimatologisk tidsålder, där mänsklighetens aktiviteter blivit drivande för hela jordklotets utveckling. Antropocen, jordens klimat och geologi format av mänskligheten; här handlar det verkligen om en hybrid! Det som Latour skrev i början av 90-talet är i dag så självklart att det verkar banalt. Natur och samhälle går inte längre att skilja åt. Men Latours budskap är att vi fortfarande inte tagit till oss den nya världsbilden och förstått dess konsekvenser – än mindre begripit hur vi ska hantera den. För att hjälpa oss tänka nytt använder Latour det laddade, och enligt honom oftast misstolkade, begreppet Gaia som ledmotiv.

Vad vi inte förstått, som jag ser det, är den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad, skillnaden mellan mekaniska processer och maskiniska. För att kunna utveckla lösningar på klimatproblemet krävs en väl utvecklad förståelse för att det finns en tydlig skillnad mellan det som är komplext och det som är komplicerat. Idag tas för givet att alla problem är av samma art och att det går att dela upp problemen i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet, vilket är en naiv och omogen kunskapssyn alldeles oavsett hur överväldigade människor än är av mänsklighetens bländade "framgångar", vilket jag skriver inom citattecken eftersom det just i dessa dagar växer fram en spänning globalt och risken ökar att ett kärnvapenkrig bryter ut när ledarna i USA och Nordkorea utmanar varandra och sätter mänsklighetens framtid och livet på jorden på spel för en meningslös jakt på makt. Jag håller med Latour, We have never been modern, vi är fortfarande apor som bara hjälpligt förmår dölja sin djuriskhet med en tunn fernissa av kultur. Vad är de så kallade framgångarna värda om livet på jorden, som är den enda plats i universum där människor kan leva går under?! Vi behöver nya teorier och nya sätt att de på oss själva, varandra, livet på jorden, kunskap och framtiden. Jag tror han är något viktigt på spåren.

Gaia-teorin lanserades av James Lovelock i slutet av 1960-talet och handlar i korthet om att se jorden och dess biosfär som ett sammankopplat nätverk, med återkopplingar och påverkan mellan geologi, klimat och olika ekosystem – som är så djupgående att det inte går att skilja delarna från helheten. Begreppet har fått hård kritik från vetenskapligt håll, och betecknas som ren kvasivetenskap och flum när det till exempel använts för att beskriva jorden som en organism, en levande varelse.

Kritiken bottnar i oförmågan att se och förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det som är komplicerat går att bemästra, medan man måste förhålla sig ödmjuk inför det som är komplext. Det spelar ingen roll hur många broar, höghus, rymdraketer eller högteknologiska storstäder människan med ingenjörskonst och tekniskt kunnande lyckats bygga och kan kontrollera; klimatet och livet på jorden är en HELT annan typ av problem. Som kulturvetare har jag tvingats vänja mig vid att kallas flummare, liksom Lovelock och många andra. Det är lätt att anklaga andra för flum, men hur klokt är det att låta sig drabbas av hybris och ta sig vatten över huvudet? Bara den som med bestämdhet hävdar något som inte stämmer är en flummare och far med osanning, men det är inte bevisat att det gäller kulturvetenskapen eller Gaia-teorin.

Tolkat på ett annat sätt är dock Lovelocks idé okontroversiell och betraktas som en vetenskapligt användbar metafor för hur allt liv på jorden är sammankopplat och beroende av klotet som gemensam livsmiljö. Det är snarare denna tolkning Latour ansluter sig till, men han vill samtidigt något mer. Han vill använda Gaia för att ersätta både ordet natur (nature) och jordklot (globe). Anledningen till att dessa ord behöver ersättas är, menar han, att de är så djupt rotade i 1600-talets vetenskapliga revolution, som med kraft förflyttade människan från skapelsens centrum till dess utkant, eller kanske till och med utsida.

Som sagt, jag menar att Latour är något viktigt på spåren. Det är inte ny teknik eller revolutionernande lösningar som klimatet, livet på jorden och mänskligheten behöver, utan nya sätt att förstå och närma sig problemen vi står inför; nya sätt att se på kunskap. Utan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad kommer problemen att förvärras i och med att riskerna ökar för varje ny framgång, vilket spänningen mellan Norkorea och USA illustrerar på ett kusligt sätt. Reagan hävdade att han vann kalla kriget, men kapprustningen leder bara till ökade risker att alla blir förlorare. Det är dumheten, tomheten och hållbarheten som segrar på livets och mänsklighetens bekostnad.

Den moderna vetenskapen gjorde upp med bilden av oss själva som alltings mening, början och slut, och placerade oss i stället på en liten perifer planet i världsrymden. Först framkallade denna nya världsbild en identitetskris så stor att den mäktiga katolska kyrkan kallade den för kätteri. Men när krisen var genomliden blev den nya positionen i stället en bekväm plats varifrån vi lite avsides kunde betrakta och studera världsalltet. Och häri ligger problemet menar Latour: den som på avstånd betraktar är inte delaktig.

Den moderna vetenskapen bygger på samma kunskapssyn. Forskare är är aldrig neutrala och betraktar inte sina studieobjekt utifrån eller objektivt. Forskare är i högsta grad delaktiga i den process som leder till att det blir som det blir och att vi tvingas hantera de växande problem, av olika slag, som vi står inför. Vetenskapen är i praktiken också ett slags kapprustning för ju fler nya lösningar som tas fram eller upptäcks desto fler nya och än mer svårhanterliga problem uppstår som en följd av "framgångarna" och "genombrotten". Vi sitter fast i gamla tankestrukturer och först når vi brutit oss loss från dessa kan arbetet inledas och därefter kan vi möjligen börja hoppas, men där är vi inte än på långa vägar. Vi behöver verkligen nya perspektiv och sätt att se på kunskap.

I kombination med 1600-talets upptäcktsresor och nya kontinenter för européerna att kolonisera förvandlades så småningom den kristna idén om ett icke-materiellt liv efter detta till den moderna idén om ett liv bortom naturens gränser. Ett nytt begrepp, Gaia, behövs enligt Latour för att bryta distansen, uppfattningen att det finns en natur som är något annat än vi – men också för att avgränsa. Det som befinner sig bortom Gaia är irrelevant, därav Latours aversion också mot ordet ”klot”. Att vi befinner oss på en klotformig planet någonstans i universum saknar betydelse. Vår värd börjar och slutar här, med oss, i Gaia. Tillbaka till vårt eget centrum alltså.

Exakt så, och mycket viktigt att göra sig medveten om. Även om människan skulle vilja flyta från jorden är det här vi lever och till jorden som mänskligheten är hänvisad under överskådlig tid framöver. Oavsett vad vi kan och vill MÅSTE vi alltså lösa klimatfrågan här på jorden, innan vi gör något annat. Ödmjukhet och förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat är nyckeln till framgång. Vi måste byta oss loss från den intellektuella låsning vi befinner oss i och se på oss själva lite mer ur livets och evighetens synvinkel. Alla så kallade framgångar som människan kan förundras över må vara stora steg för mänskligheten, men för livet på jorden handlar det om uppflammande bloss av kreativitet under ett ögonblick av ett ögonblick i ett evigt flöde av oöverblickbara händelser vars konsekvenser ingen vet någonting om. Gaia-teorin och Latours sätt att se på kunskap bygger på insikten om behovet av ödmjukhet inför livets och verklighetens komplexitet.

Men vilken medicin erbjuder Latours resonemang mot hoten från klimatförändringen? Latour anklagar ”de moderna” för distansering och bristande ”jordbundenhet”. Ändå är det bara genom den moderna vetenskapens prisma han kan ana vad som väntar oss, och varna för det. Latour klarar sig ur sin egen fälla genom att säga att forskarna måste betrakta sig själva som aktivister. Deras roll är att ge röst åt icke-mänskliga aktörer i Gaia – haven, atmosfären, städerna, glaciärerna. 

Det är egentligen inget konstigt med det Latour säger här. Vetenskapliga insikter talar inte för sig själva utan deras betydelse och relevans måste saluföras. Den som sitter inne med kunskap som andra saknar har en skyldighet att upplysa. Det är ju också tanken med IPCC, FN:s internationella klimatpanel. Här samlas forskare och andra specialister tillsammans med representanter för världens stater för att enas om en samlad bild av den från början utspridda klimatvetenskapen.

Det räcker inte att bara förmedla fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre relativ. Eftersom det inte går att skaffa sig en komplett helhetsbild och insikt om alla möjliga och omöjliga utgångar av än det ena än det andra beslutet som medborgare, makthavare, terrorister, företagsledare och andra tar är ödmjukhet och medvetenhet om hur LITE i vet egentligen en absolut nödvändighet för livets på jorden överlevnad. Det är inte mer och säkrare kunskap vi behöver, utan, som sagt, ödmjukhet och en annan syn på kunskap. Och det är detta Latour förmedlar. Han har inga svar; det har ingen. Det är inte hans problem, det är så världen och verkligheten är beskaffad. Ändå skyller man på budbäraren ...

Mer problematiskt med Latours analys är att det också ingår ett underkännande av idén om territoriella stater. Dessa är meningslösa konstruktioner eftersom territorierna inte längre går att avgränsa, menar Latour. I det senare har han naturligtvis rätt. Just detta är ju själva grunden till att det är så svårt att politiskt hantera den hotande klimatförändringen. I förlängningen finns ingen egen tomt att se över, bara genom gemensamma beslut kan mänskligheten agera. Men hur ska det gå till, om man som Latour hävdar att det inte finns någon Mänsklighet med stort M, alltså varken någon gemensam skuld eller möjlighet att agera beslutsfähigt ”som en man”?

Som sagt, det är vårt gemensamma problem. Att skylla på Latour för att han saknar svar är att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Och den problembeskrivningen samt det sättet att se på kunskap, forskning och vad som behövs, är snarare del av problemet än av lösningen. Latour presenterar bara kunskap, han har ingen egen agenda. Han inskärper allvar och går till kompromisslöst till botten genom att följa kunskapen dit den tar honom istället för att vårda sitt eget varumärke eller göra karriär. Människan är bara omnipotent i sina egna ögon men utifrån livets och evighetens perspektiv är vi bara rön för vinden. Vi har tagit oss vatten över huvudet och står nu inför ett slags vägsjäl: Mer av samma, eller nytänkande? Oavsett vad vi väljer får vi leva med konsekvenserna och det finns inga garantier för någonting.

Latour menar rätt och slätt att antropocen har kastat oss tillbaka ut i det förpolitiska State of nature (sic!) som 1600-talstänkaren Thomas Hobbes beskrev det. Det handlar om ett krigstillstånd, ett allas krig mot alla där ingen är vinnare. När politiken inte längre kan skapa fred inom ett avgränsat territorium, det vill säga garantera medborgarna liv och lem, krävs ett nytt samhällskontrakt. Men hur ska detta helt nya slags krigstillstånd upphävas? Hur ska det nya samhällskontraktet se ut? Här blir Latour återigen vag och överlåter åt läsaren att dra slutsatser – irriterande och lite fegt kan man tycka, särskilt från en som just talat sig varm om forskarens roll som aktivist.

Han blir vad just eftersom han lika lite som någon annan har svaret eller kan veta. Han kritiseras med andra ord för något som han inte kan kritiseras för, givet den utgångspunkt han valt och de problem han pekar på. Kritiken slår med andra ord tillbaka på kritikerna som sitter fast i den där någon-annan-ismen som försatt mänskligheten i problemen vi nu brytas med. Lösningen kan bara växa fram mellan oss människor, klimatfrågan är ett gemensamt ansvar som ingen enskild kan axla. Det är detta Latour menar och att han kritiseras för det visar på vidden av och allvaret i grundproblemet. Det är inte några nya, revolutionära LÖSNINGAR vi behöver, utan ödmjukhet inför allvaret och insikt om vidden av problemet. Jakten på lösningen är del av problemet och vad vi nu behöver är många små och gemensamma insatser i vardagen samt förståelse för komplexiteten vi har att hantera.

Översatt till våra demokratier kan Latours tanke om ett ”sakernas parlament” kännas besvärlig. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att han menar att majoritetsstyret behöver kompletteras med någon form av expertstyre – eller vilka skulle annars föra ”sakernas” talan? Leder inte det i så fall till ett hot mot demokratin? 

Jag tror faktiskt inte att han menar någonting. Det är DETTA vi måste inse och det är just det som den nya kunskapssynen handlar om och skapar förutsättningar för. Så länge vi förlitar oss på ledare, forskare eller frälsare rör vi oss bort från allt som skulle kunna leda till något slags lösning. Var och en av oss måste inse vilket ansvar vi Ala som individer har, både för problemen och i arbetet med att öka hållbarheten och ta hand om livet på jorden på livets premisser.

Men Latour ger faktiskt till slut ett oväntat konkret ­exempel på hur det hela skulle kunna fungera – i form av Neder­ländernas vattenmyndighet. Alla som på olika sätt brukar vattnet måste där lyda vattenmyndighetens dekret, allt för att skydda samhället mot såväl för låga grundvattennivåer som översvämningar. Plötsligt känns det hela enklare. Få skulle ju hävda att majoritetsstyre är det enda som krävs för att en stat ska få kallas demokrati. Där måste också finnas en fungerande rättsapparat samt ett skydd för minoriteters och individers rättigheter. 

Se där, ett exempel att tänka med. Ett förslag på sätt att agera, men ingen ny stor lösning. Den här typen av exempel finns det många av, och om vi fokuserar på och reflekterar över dess förtjänster och möjliga problem gör vi något och flyttar fokus från rädsla för olika hot och drömmen om frälsning. Det är en annan syn på kunskap vi behöver, och gemensamma ansträngningar. Det svåra är att inse hur enkelt det är att försöka göra något konstruktivt, resten handlar bara om tålamod och om förståelse för komplexiteten.

Kanske behöver vi utvidga det skyddet till att innefatta fler aspekter av den sammanflätade värld vi lever i, också bortom statens territorium och egna medborgare. En rättsstat som inbegriper haven, atmosfären, städerna och glaciärerna.

Allt och alla hänger ihop och är aktörer i nätverken som skapar världen och livet. Jorden och varandra är det enda vi har och det vore idiotiskt att föröda den enda plats i universum där vi människor kan leva och verka som människor. Låt oss lyssna på Latour och andra, inte för att få någon lösning men för att lära oss förstå vad som är problemet.

Bruno Latour 1

På väg till läsårets första föreläsning. Ska tala om kultur, vilket är ett föreläsningsämne där utmaningen för mig handlar om hur ämnet ska begränsas. Jag har funderat, läst och skrivit om ämnet sedan 1990-talet. Den viktigaste kunskapen jag kan förmedla om ämnet är att kultur inte är något, att den uppstår och förändras mellan människor som både påverkar och påverkas av den. Ämnet tar mig tillbaka till tider som flytt, till åren som student och doktorand. Till en spännande och omvälvande tid i livet fylld av intellektuella genombrott och förlösande aha-upplevelser. Rubriken på bloggposten är Bruno Latour, vilket är en filosof jag upptäckte i slutfasen av avhandlingen. Jag minns hur min handledare med oro i blicken förhörde sig om vad mitt intresse för Latour handlade om, skulle jag månne byta inriktning på min analys av det insamlade materialet? Det avråddes jag å det bestämdaste att INTE göra. Även om det var omtumlande och ögonöppnare att stifta bekantskap med Latour och aktör nätverksteori insåg jag att det fick anstå till nästa projekt. Så blev det också. Som ett resultat av mötet med Latour kom jag att byta perspektiv i mina kulturvetenskapliga undersökningar, från att ha samlat in och analyserat diskurser, språk och berättelser till att nu söka aktörer förenade i nätverk. Samma verklighet, men olika förklaringar och aspekter som uppmärksammas. Det är detta som gör ämnet kultur så intressant, det finns så mycket olika saker att studera på så många olika sätt.

Nåväl, detta ska inte handla om kultur utan om Bruno Latour och hans senaste bok som ligger på skrivbordet hemma och som ska läsas under hösten. Utgångspunkten för reflektioner är en artikel skriven av Ulrika Björkstén publicerad på Under Strecket.

Den franske sociologen, antropologen och filosofen Bruno Latour hör till de mest tongivande av de akademiker som under 1970- och 80-talen utvecklade disciplinen teknik- och vetenskapsstudier, STS – technology and science studies. Med verktyg hämtade ur humaniora och samhällsvetenskap satte han den naturvetenskapliga processen under lupp. Slutsatsen var: vetenskapen tycks säker och benhård när vi betraktar den på avstånd, men studerar vi dess framväxt i laboratorier och seminariesalar är den mänsklig och förhandlingsbar som allt annat samhällsliv.

Verkligheten är en sak och resultatet av studierna av den en annan, så skulle jag vilja sammanfatta Latours utgångspunkt och perspektiv. Hur går det till när kunskap blir kunskap, det är ämnet som undersöks. Det handlar om att inte lyssna andäktigt och respektfullt på vem som talar utan lyssna på vad som faktiskt sägs och kritiskt undersöka metoderna, verktygen och empirin som anförs som grund för påståendena. Gör man det inser man att kunskapen vi har om världen inte sällan föregås av förhandlingar, att den är mångtydig och inte så säker som det ofta framstår. Det handlar absolut inte om att ifrågasätta vetenskapen och dess resultat, utan om att förstå hur kunskap blir kunskap för att förbättra den vetenskapliga praktiken. Tyvärr har Latour kritiserats för sin forskning som misstagits för att vara postmodernistiskt relativiserande. ANT-perspektivet är provocerande för många, uppenbarligen, vilket visar att det inte går att skilja makt och vetande åt.

Ibland har dessa beskrivningar av det vetenskapliga arbetet uppfattats som om det skulle betyda att de vetenskapliga resultaten inte vore annat än sociala konstruktioner. Och kanske finns det postmoderna tänkare som fortfarande hävdar just det, hur märkligt det än kan låta.

Ja så är det, men den som söker stöd för den uppfattningen hos texterna av Latour är ute i ogjort ärende. Han undersöker kunskapens praktik, inget annat. Han ifrågasätter inte resultaten, undersöker bara metoderna och grunden för påståendena. Blind tillit till auktoriteter är problematisk, och får inte forskningen undersökas kritiskt utsätts samhället för stora risker. Människans vilja att veta säkert måste balanseras mot hur verkligheten faktiskt fungerar och hur vetenskapen faktiskt fungerar och kan användas till. Kritisk granskning är inte det samma som att kritisera.

Men Bruno Latour tog ett steg till, genom att vända sin STS-lupp tillbaka mot samhället. Han introducerade begreppet hybrider, i polemik inte bara med modernitetens tro på det rationella samhället och människan som härskare över naturen, utan framförallt i en uppgörelse med den postmoderna uppfattningen om världen som social konstruktion. I essäboken ”Nous n’avons jamais été modernes” (Vi har aldrig varit moderna) från 1991 hävdar Latour att såväl modernismens som postmodernismens felslut ligger i uppfattningen att vi kan separera samhälle från natur, politik från naturvetenskap. I stället, menar Latour, är allt en blandning. Vi omges av hybrider, vi använder hybrider, våra samhällen är hybrider, vi är själva hybrider.

Vetenskapens enorma framgångar ska vi vara tacksamma för, men det finns alltid en risk att framgång stiger de framgångsrika åt huvudet. Och det har visat sig att det är svårt för människor att faktiskt lyssna på och värdera vad som sägs, att det är mycket lättare att lyssna och lita på den som säger det, i alla fall om den som talar har meriterat sig vetenskapligt och ärats för sina framgångar. Det är enkelt att lita på den som är säker och som man antar veta. Självklart ska vi lita på forskningen och forskarna, men aldrig blint. Det är detta Latour påminner oss om. Kunskapen kommer aldrig till oss direkt, den är alltid förmedlad och tolkad. Att påpeka det är inte att ifrågasätta, för det är så det är. Därför är alla vetenskapliga resultat hybrider, och samhället en komplex och sammansatt helhet av en lång rad delar och olika aspekter. Ska vetenskapen kunna ta sig till nästa nivå behöver detta uppmärksammas mer och insikten måste integreras i den vetenskapliga praktiken.

Det kan, särskilt i dag, kännas som en självklarhet. Tåg, flyg, hus, datorer, alla människor som skulle ha dött utan en antibiotikakur, vårt samhälles ekonomiska system, själva den ”vildmark” som människor alltid brukat – ja, allt är förstås blandningar av kultur och natur. Men Latour menar att detta får långtgående politiska konsekvenser. Våra politiska system vilar nämligen enligt honom på den artificiella uppdelningen mellan å ena sidan ett samhälle som vi alla är med och skapar och å den andra en icke-förhandlingsbar natur vi bara har att förhålla oss till.

Latur är en forskare som undersöker gränser och som utforskar mellanrum, och jag har lärt mig massor av honom och inspirerats i min forskning av hans sätt att se på och närma sig världen. Min studie av alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen, som låg till grund för min docentansökan, är djupt inspirerad av Latour. Projektet planerades som en traditionell etnologisk studie byggd på intervjuer och deltagande observation, men när jag väl satt mig in i Aktör-Nätverksteorin och förstod vilket mäktigt verktyg det är att söka efter olika typer av aktörer, studera sammansättningar och förändringsagens mer förutsättningslöst var det som världen öppnades upp och jag såg helt andra saker där jag tidigare bara sett människor som drack och som förmedlade föreställningar om alkohol och droger. Min förståelse för alkoholkultur och för alkoholen som ett slags aktör i eget namn var verkligen ögonöppnande. Tyvärr kom perspektivet som jag anlade på problematiken kommit att uppfattas som konkurrerande till den etablerade alkoholforskningen som söker svar i biologin, psykologin eller sociologin. Så till den milda grad hotfullt har perspektivet uppfattas att jag ibland hindrats tala om min forskning, trots att jag aldrig någonsin kritiserat konventionell alkohol- och drogforskning, jag är tvärtom alltid noga med att poängtera att mitt perspektiv är just ett perspektiv, ett ögonöppnande komplement. Jag erbjuder alternativa sätt att tänka kring alkohol och droger, jag leder inget i perspektiv. Jag vill att människor ska tänka själva och presenterar analytiska redskap, inte ovedersägliga bevis.

Hybriderna skapas och sätts i rörelse av människan – både i egenskap av samhällsvarelse och som en del av naturen – men förvandlas sedan rasande snabbt till ren natur. Plötsligt finns de bara där, som något som samhället och de demokratiska institutionerna helt enkelt har att acceptera – det må handla om ny kommunikationsteknik, medicin, ett ekonomiskt system eller bruket av fossila bränslen.

Just så är det med alkoholen och människans biologi, och därför uppfattas missbruk som ett faktum, trots att det inte gäller alla, överallt, alltid. Det handlar om ett antingen-eller-tänkande som gör att det bara finns utrymme för en enda tolkning. Alkoholforskningen hålls ren och dess gränser bevakas, det har jag lärt mig den hårda vägen. Mitt primära forskningsområde är ju kultur, så det är enormt intressant det också, men det är olyckligt att det gått makt och prestige i fältet för det hämmar kunskapsutvecklingen. Vad är det som får människor att börja vilja dricka? Den frågan blir inte undersökt eftersom den inte anses renlärig, eller för att citera den framgångsrike alkoholforskningsprofessorns torra och överlägsna avfärdande av mig som forskare: "Alkoholforskning ska vara kvantitativ", punkt! Hade jag inte läst Latour hade jag trott att kritiken handlade om mig, men så var det inte, uttalandet handlade om makt och bottnade i oförmåga att se och förstå verklighetens och kunskapens karaktär av hybrid.

Men hur ska hybridernas roll inlemmas i det politiska systemet? Hur ska deras skapande, vårt bruk av dem och deras konsekvenser för oss kunna demokratiseras? Är det möjligt och vad skulle det innebära? Här backar Latour till sin roll som filosof, blir vag, talar om behovet av ett ”sakernas parlament” och avslutar boken med att lämna över stafettpinnen till andra att tänka vidare.

Jag håller inte med Björkstén om att Latour är vag, jag anser att han är så klar och tydlig som verkligheten tillåter. Han är en forskare som undersöker tillvaron, och det är upp till andra att avgöra hur resultatet ska användas. Det är inte att backa eller väja för ansvar, det är att vara konsekvent. Ingen enskild tänkare har total överblick, även samhället, vetenskapen och kunskap är hybrider. Du och jag, Latour och alla andra är också hybrider. Komplexa sammansättningar som interagerar med andra komplexa sammansättningar. Därför är det så viktigt med samverkan. Jag ser det inte som att Latour lämnar över någon stafettpinne, han bidrar med vad han kan och bjuder in till samtal om hur kunskaperna kan användas, han använder inte sin makt och sitt inflytande till att tysta någon som anmäler avvikande åsikt. Han vill vara med i arbetet med att utveckla samhället, inte styra det i enlighet med sina egna, personliga intressen.

Klockan går. Får göra paus här, just innan hans senaste bok presenteras. Återkommer inom kort med fortsättningen.

Perspektiv på resurser

Vad är att betrakta som en resurs? Ännu en av livets, samhällets och kulturens alla öppna frågor utan givna svar. Den typ av frågor som inte går att lösa så länge man befinner sig i debattens logik; frågor som kräver ett annat angreppssätt och mer av samtalets logik. Hittar en artikel som handlar om just resurser, och dess innehåll vill jag reflektera över och tänka med. Den inleds på följande, mycket uppfriskande och lite provocerande sätt.

Sluta sträva efter samsyn i en organisation – vi kan ändå aldrig förstå varandra. Om vi istället inser att resurser alltid tolkas olika, och att inget synsätt är fel, ökar våra möjligheter att arbeta bättre tillsammans.

Det är så här jag ser på samtalet också, försöken att till varje pris komma överens om vad som är BÄST är dömda att misslyckas, av det enkla skälet att så ser verkligheten inte ut, tillvaron, kulturen och människor fungerar helt enkelt inte så. Och just därför är det så viktigt att förstå varandras olikheter och att arbeta tillsammans.

Det är slutsatserna i en avhandling från Chalmers där Peter Altmann, doktorand på TME / Institutionen för teknikens ekonomi och organisation, resonerar kring vad resurser egentligen är.

När jag som kulturvetare uttalar mig om dessa saker avfärdas tankarna inte sällan som subjektivt flum, men här är det en ingenjör som kommer till samma slutsats så förhoppningsvis kan fler lyssna mer på vad som sägs än vem som talar och kanske kan det leda till konstruktivt utbyte och fördjupad kunskap.

Peter Altmann menar att resurser alltid är erfarenhetsbaserade, och därmed tolkas olika av olika människor. Det kan leda till många problem i en organisation – om en medvetenhet om detta faktum saknas. 

Han använder sin tidigare forskning på Höganäs historiska gruvindustri som ett bra exempel. 

– Höganäs har genom alla år haft en tendens att hitta den absolut sämsta råvaran. Trots detta har företaget lyckats bli världsledande i vilken industri eller bransch det än har gett sig in i. Det beror på att man ändrade synen på resursen, själva råvaran kol, och började förstå dess egenskaper för att manipulera den. Då behövde man inte hitta det bästa kolet, utan kunde istället skapa det bästa kolet och hittade dessutom nya användningsområden för restprodukterna, säger Peter Altmann.

Ett bra exempel! Tänker på andra företag som gjort den motsatta resan, som valt det bästa men som fått hybris och bortsett från förändringar i omvärlden. FACIT, Nokia och Eriksson är företag som trots goda förutsättningar misslyckats, och jag tror att man kan säga att problemen i dessa företag till stor del handlat om deras syn på vad som är en resurs. Den som anser sig vara bäst får lätt hybris och den som seglar i medvind kanske inte anser sig behöva lyssna lika mycket som den som tvingas kämpa för sin överlevnad.  

Konkurrenterna, som hade en i grunden bättre råvara, inte hade samma utveckling eftersom de inte tvingades se på sin råvara på nya sätt. 

För chefer som står inför förändringar i ett företag leder detta till en komplex situation, eftersom de enligt Peter Altmann ”försöker hitta fördelar i resurser de ännu inte har, för att lösa problem de ännu inte fullt ut förstår.” 

Han påpekar att källan till konflikter i en organisation oftast handlar om olika syn på resurser – och vad som är möjligt att göra.

På nyheterna i fredags hörde jag något jag reagerade starkt på; man sa nämligen att invandrade har svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Jag menar att ett lika giltigt sätt att uttrycka sig vore att säga att svenska företag anställer infödda i högre grad än invandrare. Fast bäst, det vill säga mest neutralt och värderingsfritt vore att uttrycka sig så här: Den svenska arbetsmarknaden är segregerad och den som har ett icke svenskklingande namn sorteras oftare bort i urvalsprocessen än den som har ett svenskt namn. Monokulturer präglade av samsyn finns också i många företags ledningar. Det anses effektivt och önskvärt att ha det så, men den synen kanske kan komma att ändras nu när det finns forskning som indikerar att konsensus kanske inte är eftersträvansvärt. Mycket bättre vore det om man kunde lära sig hantera olikhet och förmå sig se bortom namn, ursprung och hudfärg. Om olikhet uppskattades i högre grad skulle ingen särskild grupp stå utanför arbetsmarknaden, för organisationerna skulle så sträva efter att öka MÅNGFALDEN.

– Om vi har en situation där något inte kan levereras så tror ledningen i de flesta fall att det beror på att människor inte har förstått strategin, eller motsätter sig förändring. Min erfarenhet är att det snarare handlar om olika bilder av vilka resurser som finns, och därmed olika bilder av vad som faktiskt kan utföras, säger han.

Vad och vem är en resurs? Är det den som tycker samma och som ger ledningen sitt stöd, eller den anställde som ger perspektiv och som ställer kritiska frågor, som tvingar ledningen att motivera sina beslut och verkligen undersöka saken noga? Utveckligen i särskilt Nokia visar att man där satsade mer på samsyn än kritisk analys, eftersom det gick så bra. Det visades vara en katastrofal strategi. Höganäsexemplet och Altmanns avhandling manar till eftertanke. Enhet och samsyn kan vara framgångsikt, men framgången kommer med en stor risk.

Samtidigt menar Peter Altmann att vi ska sluta sträva efter samsyn i en organisation, eftersom det är något som aldrig kan uppnås. Istället krävs andra vägar för att skapa bra förutsättningar i arbetet. 

– Om du inser att alla resurser är erfarenhetsbaserade, då förstår du också att det inte går att ha en samsyn i en organisation. Istället behöver vi sträva efter att hitta koordinerade aktiviteter som alla kan enas kring. Det handlar om att mötas i aktiviteterna, inte i tanken, säger han.

Mer av samtal och mindre av debatt. Nyckeln till framgång är att förstår varandras olikheter, inte att tvinga fram konsensus. Det är detta som samtalet handlar om, att öka den gemensamma förståelsen för olika sätt att tänka och se på saker och ting, eller för att använda Altmanns ord, om att mötas i aktiviteterna, om att finna koordinerade aktiviteter att ensas kring.

Kapitalismens roll i klimatkrisen måste uppmärksammas

Alf Hornborg (professor i humanekologi vid Lunds universitet), som skrivit böcker som ”Global magic (Palgrave Macmillan, 2016) och Nollsummespelet är en högintressant forskare med många kloka men också intellektuellt utmanande tankar om hållbarhet och vad som krävs för att samhället verkligen ska kunna ställas om och bli hållbart på riktigt. Läser till exempel följande på Adlibris om Nollsummespelet , vilket manar till eftertanke.

Om vi menar allvar med retoriken om global hållbarhet och rättvisa måste vi vara beredda att ompröva våra mest grundläggande föreställningar om tekniska och ekonomiska framsteg. Det vi har uppfattat som utveckling och framsteg har genom historien i stor utsträckning varit en fråga om att förskjuta arbets- och miljöbelastning till människor med mindre köpkraft. Ofta har den ena gruppens framgångar genom ojämnt utbyte varit knutna till den andras förluster. Detta drag av nollsummespel blir särskilt tydligt om vi granskar den industriella revolutionen och den roll de fossila bränslena spelat i världshistorien, men det kan spåras genom flera årtusenden.

Alf Hornborg visar i denna bok att vår moderna bild av teknisk utveckling bygger på ett lokalt perspektiv ? världen betraktad ifrån 1800-talets Europa ? och på magiska föreställningar om teknikens väsen, som en i föremålen inneboende kraft snarare än något som möjliggörs av globala skillnader i priserna på arbete och naturresurser. Ett vidgat, globalt perspektiv ger oss anledning att betrakta teknik och inte minst pengar med nya ögon. Det är själva idén om pengar som ligger till grund för ojämnt utbyte.

"Nollsummespelet" vidareutvecklar resonemangen i Alf Hornborgs tidigare bok "Myten om maskinen" på flera sätt, bland annat genom att erbjuda en konkret vision för en hållbar ekonomi.

Det behövs radikalt nya sätt att TÄNKA för att bryta det destruktiva mönster som gör att vi hellre håller kvar vid dyrkan av tekniken och myten om framsteget samt övertygelsen om vi att vi framtiden kommer att hitta metoder för att lösa dagens problem och avvärja hotet. Jag måste erkänna att jag (ännu) inte läst särskilt mycket av Hornborg, men jag har hört honom tala, bland annat i Filosofiska rummet, och ska definitivt läsa mer. Finns så mycket bara som borde läsas, och allt för lite tid. Gäller att inte stressa upp sig, för då finns risk att inget blir läst. Lite på samma sätt är det med hållbarhetsfrågan, så många har så mycket klokt men sinsemellan olika saker att säga, att man lätt drunknar i flödet av information. Ännu ett exempel på hur viktigt det är att värna marginalerna och den värdefulla tiden att tänka efter.

Det får mig att rikta uppmärksamheten mot Hornborg här och nu är hans artikel i DN, där han riktar kritik mot innehålet i Sverker Sörlins artikel i samma tidning tidigare i sommar. Han skriver.

Även om delar av jorden ”med stor sannolikhet” kommer att bli obeboeliga redan i slutet av det här århundradet måste vi känna ”hopp i mörkret”, skriver Sverker Sörlin (DN 7/8). Givetvis måste vi försöka känna hopp. Det är inte bara ett villkor för att uppleva att våra liv har mening, det är vår skyldighet mot framtida generationer. 

Men vari består Sörlins hopp? Han verkar inse att kinesernas ”omåttliga entusiasm över hyperkonsumtion” är oförenlig med en allvarlig oro inför de klimatförändringar som konsumtionen ger upphov till – men kräver inte just denna motsättning en mer djupgående analys av de strukturer som driver sådan hyperkonsumtion? Är inte någon form av omvälvande insikt en av förutsättningarna för ett trovärdigt hopp? Jag kan inte se att Sörlin erbjuder någon sådan analys.

Jag vill inte välja sida och tror mer på samtalet än debatten, mer på gemensamt arbete än best practice. Både Sörlin och Hornborg är kloka och behövs, liksom alla som verkligen vill och försöker arbeta för hållbarhet. Vi kommer troligen aldrig att bli överens och även om vi inte hittar ett enda eller det bästa sättet kan och måste vi fortsätta sträva efter hållbarhet. Just i denna fråga håller jag dock med Hornborg och även jag menar att det krävs en radikalt ändrad uppfattning och helt nya tankesätt om vi ska lyckas i vår strävan.

Jag delar inte Sörlins uppfattning att det är föråldrade ”principer från kapitalismens barndom” som är grundproblemet. Vi kan inte, som han föreslår, göra kapitalismen hållbar på samma sätt som vi har ökat kustsäkerheten i Östersjön. Jämförelsen är bisarr.

Hornborg pekar på en av alla elefanterna i rummet, den kanske viktigaste. Jag tänker som han att det är kapitalismen som är den där elefanten och att det är den vi måste göra upp med. Inte avskaffa den, för det vore just en sådan "enkel" lösning som aldrig kommer att fungera. Pengarna går inte att avlägsna från samhället, men vår syn på och användning av pengar kan och bör granskas kritiskt, det håller jag med Hornborg om.

Nej, grundproblemet är kapitalismen som sådan. Och kapitalismens globala logik alstras obönhörligen av idén om en självreglerande marknad som gör att man med pengar kan byta till sig vad som helst (detta som antropologer kallar ”allmänsyftespengar”). Sedan 1700-talet har sådana pengar gjort det oklanderligt att i allt snabbare takt byta konsumtionsvaror mot de naturresurser och ekologiska sammanhang som förbrukas för att framställa dem. De låter oss nu byta regnskogar, korallrev och oljereserver mot Coca-Cola och tv-spel. Samma idé får oss att betrakta det som naturligt att livsmedel åt undernärda barn i Zambia värderas i samma valuta som den som finansspekulanterna leker med på Wall Street. Vi har alltså lärt oss ta för givet att ekosystem, människoliv och triviala tidsfördriv är utbytbara på samma marknad.

Hornborg är något enormt viktigt på spåren här i denna tanke. Pengar är ett ALLT annat än neutralt medium. Pengar är en aktör i eget namn; en omvälvande aktör med enorm agens. Pengar har inga känslor, men den kanaliserar makt genom att mediera människors begär efter rikedom. Viljan att ha och äga, bestämma och kontrollera är stor och stark. Det spelar därför en enorm roll VAD människor vill ha, för pengarna bryr sig föga. Pengarna hyser inga tvivel inför regnskogsavverkning, oljereserver eller andra ändliga resurser, de bara finns där och möjliggör det reversibla bytet. Om ekonomin var cirkulär och rörelsen gick åt båda håll hade vi inga problem, men det är inte så som vi använder pengar idag. Genom att ENBART fokusera på ekonomin och behandla regnskogsavverkningen som ett separat problem, istället för att betrakta det som ett mångtydigt, komplext och sammanhållet fenomen skjuts problemen på framtiden, där tron på (myten om) framsteget på något magiskt vis löser alla problem. Fortsätter vi tänka så flyttar vi oss ut längs ett sluttande plan och risken är stor att vi fört när det är för sent inser vårt misstag. Den där elefanten i rummet behöver verkligen uppmärksammas och diskuteras. Ekonomin och dagens penningpolitik har i högsta grad med klimatfrågan att göra.

Detta är grundproblemet. Det krävs mer än hopp och demokrati för att lösa det. Varken kineser eller européer lär på allvar ifrågasätta den konventionella idén om pengar – eller sin hyperkonsumtion – med mindre än att den avslöjar sin godtycklighet och sina brister. 

De konventionella pengarna är elefanten i rummet – de är roten till allt ont, men till synes omöjliga att ifrågasätta, eftersom implikationerna vore alltför radikala. Det är, som Fredric Jameson noterade, lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Endast kombinationen kris och nytänkande låter oss ana hopp.

Att sticka huvudet i sanden eller medvetet leta efter problemets ursprung och lösningar på alla andra ställen än utom just i ekonomin är galet. Att bara hoppas räcker inte. Men förr eller senare kommer klimatförändringarna att slå mot ekonomin, och kanske kan den kris som då oundvikligen kommer att uppstå skaka om mänskligheten så pass att det går att lyfta frågan och börja diskutera alternativ. Tiden talar för det och där finns ett visst hopp, trots att det är frustrerande att stå vid sidan av och maktlös tvingas se medan elefanten klampar runt i porslinsbutiken utan att någon reagerar.

Det handlar inte endast om att sluta använda fossila bränslen, utan om det långsiktigt orimliga i en marknad som belönar en accelererande resursförbrukning med mera resurser att förbruka. Fossilbränsleanvändningen har genom klimatproblematiken blivit den allt överskuggande måltavlan för ekologisk samhällskritik, men den är ytterst bara det tydligaste symptomet på att den globala ekonomin hotar hela biosfären.

Det på riktigt och det är på allvar. Pengar, det vill säga dagens syn på pengar, gör det möjligt att byta ändliga resurser som olja och regnskog mot trivialiteter som Coca-Cola och TV-spel. Sambandet mellan och pengarnas förmåga att driva förändring måste tydligare synliggöras och det behövs ett helhetsperspektiv. Frågan är komplex, inte komplicerad. Så länge den allmänna uppfattningen är att det handlar om två olika problem förblir elefanten i rummet osynlig, det är ett och samma problem, allt och alla hänger ihop och ekonomin är delansvarig för klimatförändringarna. Poängen med att peka ut ekonomin som en av bovarna i dramat är att ekonomin inte tar lilla upp. Problemet är att människor gör det, och anledningen till att människor tar illa upp är att om man accepterar ekonomins problem tvingas man acceptera sin egen roll i klimatkrisen. Därför är det så viktigt att samtala om dessa problem och inte ge människor dåligt samvete, för pengarna är här för att stanna. Det handlar inte om antingen eller, om vi ska ha pengar eller inte, utan om hur vi ser på och använder pengar. Nuvarande sätt att tänka och agera är djupt problematiskt och det måste uppmärksammas, diskuteras och åtgärdas, annars kommer hållbarhetsarbetet aldrig att kunna bära frukt.

Framstegsoptimisterna verkar tycka att frågan om planeten blir obeboelig är underordnad iakttagelsen att människor i Syd nu lever längre, konsumerar mera, och har bättre utbildning än sina föräldrar. Men som miljöhistorikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz visar i sin bok ”The shock of the anthropocene” (Verso, 2015) kan vi inte förstå världssamhällets tilltagande ohållbarhet utan att se hur oupplösligt förbunden den är just med de ökande globala klyftorna. Som min kollega Andreas Malm föreslog redan 2009 borde vi i stället för antropocen tala om ”kapitalocen”.

Förekomsten av klyftor, och det faktum att klyftorna osynliggörs och kraven på att bygga murar och bevaka gränser ses som självklarheter, vilket är en konsekvens av att kapitalismens logik inte uppmärksammas och diskuteras kritiskt, leder till problem. Klyftor är kapitalismens livsluft. Mellanrum däremot och mångfald, som blir möjligt genom ökad jämlikhet är nyckeln till hållbarhet. Vi sitter alla i samma båt och är under överskådligt tid bundna till jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva som just människor med allt vad det innebär. Klyftor är ett problem för både mänskligheten och naturen, men så länge kapitalismens roll i dramat inte uppmärksammas kommer problemen aldrig att kunna lösas. Hornborg påminner oss om att problemet är inbyggt i samhällsstrukturen och sättet att se på och använda ekonomin.

Det är inte hela mänskligheten som förstör planeten, utan en global minoritet. De fattiga massorna i Syd har ingen glädje av demokrati i Europa. Ett kontrakt med naturen måste innehålla löftet att inte låta allmänsyftespengarna fortsätta att bryta ned biosfären.

Pengarna är inte problemet, men vårt att att se på och använda pengar är det. Kan vi bara inse detta och inleda konstruktiva samtal om hur en annan syn på pengar skulle kunna se ut och fungera finns det hopp, men först måste den där elefanten uppmärksammas och placeras i karantän. 

Ett hållbart läraryrkes olika delar

Varför har vi en skola och vad är lärarens uppgift i organisationen? Det finns många olika sätt att svara på den frågan och beroende på vem man frågan får man olika svar, föreställer jag mig. Det blir annars svårt att förstå att lärarnas arbetsmiljö och vardag i skolan ser ut som den gör. I ett samhälle med verkliga ambitioner att bli ett kunskapssamhälle finns dock bara ett enda rimligt sätt att svara på frågorna: 1, skolan har vi för att främja lärande och kunskapsutveckling. 2, lärarens uppgift i skolan är att undervisa, arrangera prov och inspirera till lärande samt hjälpa elever att lösa problem som uppstår längs vägen. Jag har svårt att se hur man skulle kunna svara på något annat sätt om kunskapen verkligen stod i centrum för verksamheten. Det ser nu dock inte ut som det borde i Skolsverige. Ägarna till friskolor är fixerade vid den ekonomiska vinsten, och rektorerna vid kommunala skolor kämpar med budgeten. Båda verksamheterna mäts avseende hur väl skolorna presterar. Och lärarnas uppdrag och ansvar växer hela tiden i takt med att allt fler saker läggs till arbetsbeskrivningen och ingenting tas bort. Resultatet? Betygen går upp, kunskapen utarmas och lärarna går på knäna, allt till ljudet av en bullrande debatt om skolan som förs över huvudet på lärarna och som handlar om allt annat än ansvaret och förutsättningarna för lärande. Läraryrket håller på att bli ett omöjligt uppdrag. Löses inte detta kommer läraryrkets status och attraktivitet aldrig att kunna höjas.

Avslutar veckan med att reflektera över ett slags önskat läge. Så här borde det vara, om säger om kunskapen verkligen stod i centrum. För att läraren ska kunna fokusera på lärande och möta eleverna där de befinner sig, på deras villkor, måste skolans hela organisation cirkulera kring LÄRAREN, inte som idag kring budgeten, vinst eller resultat i form av betyg. Läraren måste helt efter eget huvud få ansvara för undervisningen, och elevernas ansvar för lärandet måste tydligare betonas. Läraren kan inte tvinga eleverna att lära sig, det måste vara upp till individen. Det finns inga genvägar till kunskap!

För att nå dit och för att återupprätta kunskapsskolan krävs att lärarnas arbetstid regleras med utgångspunkt i uppgifterna som arbetet innehåller, och dessa måste tidssättas, annars kommer kunskapen att bli lidande eftersom kunskap är komplext och aldrig kommer kunna mäta sig mot ekonomins järnhårda och överlägsna styrka. Eleverna och lärarna är människor, och människans genetik har som bekant inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Det går inte snabbare att läsa, tänka, skriva eller lära idag än det gjorde för 50 år sedan, därför kommer alla försök att effektivisera skolan att gå ut över kunskapskvaliteten. Det kan ingen ekonom i världen ändra på och därför måste ekonomin anpassas efter kunskapen, inte tvärtom. Det behöver inte kosta mer, men är det kunskap vi vill ha måste kunskapen placeras i centrum. Här kommer ett förslag på hur man skulle kunna tänka.

För varje undervisningstimme som läraren ansvarar för i klassrummet måste tid avsättas för planering innan, efterarbete sedan och vidareutbildning och kompetensutveckling på lite längre sikt. Hur många extratimmar som kan anses rimligt kan diskuteras, men jag skulle säga att ett minimum är tre timmar (en för planering och efterarbete, en för genomförande och en för kompetensutveckling). Detta är tid som inte går att tumma på, inte om kunskapens kvalitet ska kunna bibehållas. Skolans organisation kan säkert effektiviseras, men lärandet och själva undervisandes kan det INTE, av mänskliga, genetiska, skäl.

När denna tanke etablerats och placerats i centrum för planeringen av undervisningen i landets skolor är det sedan bara att räkna. Hur många timmars undervisning behöver eleverna? Ja, då måste det finnas tid i lärarnas tjänst för det. Nästa fråga är hur många timmar det är rimligt att lärarna undervisar, jag menar det finns ju andra uppgifter också, men dessa är och måste vara underordnade i förhållande till undervisningen. Även dessa uppgifter måste tidsfördelas, eller också fyller man på tjänsten upp till heltid med så mycket möten och administration som lärarna hinner. Eftersom betygsättning anses viktigt är det nig rimligt att i alla fall tidssätta den. Hur många timmar är rimligt att varje uppgift ska ta? Det är den frågan som alla samtal om organiseringen av skolan och även den högre utbildningen måste ha som utgångspunkt.

Idag är det budgeten och kvaliteten som står i centrum och skolan får aldrig full kostnadstäckning för ökande utgifter, därför det ständiga, men OMÖJLIGA kravet på effektivitet, samtidigt som lärarnas arbete hela tiden fylls på med nya uppgifter att ansvara för. Om inte kunskapen och tiden för lärande placeras i centrum kommer kunskapen att bli lidande. Det finns inga enkla lösningar, eller det gör det ju; lösningen som presenteras här enkel. Problemet är att den här typen av lösningar bara är möjliga att genomföra om alla tänker om och placerar kunskapen i centrum, istället för ekonomin. Det behöver som sagt inte kosta mer, det räcker att lärarna får den tid de behöver. Men om man inte betalar vad det kostar att hålla kunskapen i samhället på önskad nivå kommer det obönhörligen att gå ut över kunskapen, enligt principen om att man får vad man betalar för. Vill man höja kunskapsnivån i landet går det inte att tvinga eller hetsa lärarna, det enda man kan göra är att ge lärarna rimliga förutsättningar att göra det arbete lärarna är utbildade för och satta att utföra.

Invasiva vetenskaper

Jag står på kunskapens sida, alla dagar i veckan. Det var för kunskapen jag lämnade min fasta anställning i bageriet och började läsa in gymnasiet på KomVux. Jag sa till dem som frågade hur länge jag skulle läsa att jag skulle bli lärare och höftade till med något, men redan efter bara någon termin på universitetet kände jag att det var där jag ville vara; i kunskapen, lärandes. Poäng, betyg, examina och karriär har aldrig varit viktigt för mig, det är hungern efter kunskap och viljan att förstå världen som driver mig. Och eftersom jag inte får några andra signaler än att kunskapsutveckling är högskolans uppdrag reagerar jag så starkt på alla försök att kontrollera och målstyra verksamheten. En ökande administrativ börda och det ständiga utvärderingarna av verksamheten, som i praktiken handlar om hur väl systemet fungerar, inte hur bra kunskapen som vi arbetar med är, tär på mig. Allt som tar fokus från lärande och kunskapsutveckling påverkar mig negativt. Besvikelsen och frustrationen går djupt och påverkar förmågan att lära och utveckla kunskap. Därför är det så smärtsamt, för om inte ens universitetet sätter kunskapen i främsta rummet, vart ska jag ta vägen då med min brinnande längtan efter kunskap?

Någonting är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige. Problemet är dock komplext och det finns inte någon eller ens några enkla lösningar. Problem av den typen som utbildningssystemet som helhet brottas med är inte isolerat, det är utspritt; så när man söker efter svaret och letar efter en ytterst ansvarig som kan avsättas för att visa att man tar ansvar och ser allvaret i problemet förvärras bara problemet. Och när man hela tiden inför nya lösningar, mer kontroll och "bättre" system för ledning och organisering (det vill säga fokuserar på och satsar tiden, pengarna och resurserna på ADMINISTRATION) av högskolans verksamhet går det ut över kunskapen.

Den akademiska mångfalden håller på att utarmas när kravet på effektivitet (och i vissa fall på lönsamhet?!) blir allt tydligare i akademin; när studenternas tid i utbildning betraktas som ett problem och man försöker korta tiden i utbildning (för att spara pengar), givetvis med bibehållen kvalitet, genom att föra över ansvaret för resultatet av studierna på lärarna och genom att koppla genomströmningen till ekonomin; när bara de ämnen som anses nyttiga utifrån ett strikt, kortsiktigt ekonomiskt perspektiv avses värda att satsa på. Det bildningshögskola som öppnades upp för mig och min hunger på kunskap i Göteborg på 1990-talet är idag ett minne blott, och de generösa studiemedelssystemet har avskaffats. Då var universitetet en kokande gryta av intellektuella samtal från förmiddagen till sen kväll. Jag läste många av kurserna på kvällen, för det gav mig mer tid att studera under dagen när jag var pigg. Jag rörde mig mellan ämnena och samtalade med lärare och medstudenter, hela tiden med kunskapen i centrum. Vi var alla där för kunskapen, och administrationen hölls på ett absolut minimum. Lärarna kunde vara högskolelärare och studenterna studenter, det var så systemet såg ut. Min tacksamhet över möjligheten jag fick och för åren som student känner inga gränser.

Mångfald är nyckeln till hållbarhet i alla sammanhang. Inte som lösning dock; mångfald utgör FÖRUTSÄTTNINGEN för överlevnad på lite längre sikt. Visst kostar det, och det är sannerligen ingen dans på rosor. Det är både svårt och tar tid att upprätthålla mångfald, men värnas inte den akademiska mångfalden kommer kunskapen att utarmas på sikt, oavsett hur framgångsrika elitsatsningarna är i det korta perspektivet. Pengarna som samhället tjänar på dagens strömlinjeformade. kvalitetssäkrade, ekonomiserade och mål- samt resultatfokuserade högskola kommer samhället att få betala dyrt för i fritiden. De monokulturer som växer fram inom akademin i form av framgångsrika ämnen och tillämpade forskningsprogram är sårbara. Mångfald är den enda garant som finns för långsiktig hållbarhet.

Rubriken på bloggposten är invasiva vetenskaper, och den valdes medvetet för att väcka tankar och reaktioner. Det handlar dock inte bara om att provocera, det finns ett allvar i botten. Akademin är lika känslig som ekosystemen, varifrån jag hämtat ordet invasiv. Det talas om invasiva arter av både djur och växter, och jag ser tydliga paralleller till akademin där vissa ämnen tenderar att ta över och skaffa sig tolkningsföreträde och förtur till pengar. Det kan handla om förförande teorier, problematiska maktanspråk och absoluta krav på anpassning från resten av akademin. Jag vet att det är en idealisering, men den akademi som jag kom till på 90-talet var en akademi präglad av mångfald och där hölls bildningens fana högt och grundforskning dominerade; kunskapen och lärandet stod i alla fall i centrum på ett helt annat sätt än idag. Dagens akademi handlar om (ekonomiska) resultat och alla kämpar för sin egen och sitt ämnes överlevnad, enligt ett slags djungelns lag där den starke överlever. Kunskapen som är svår och mångtydig hamnar i bakvattnet till förmån för den uppmärksamhet som spektakulära forskningsanslag och prestigefyllda publiceringar ger. Självklart blir det så när framgång och ekonomi är vad som räknas och medfinansiering (som innebär att alt fler forskningsprojekt handlar mer om att jaga partners och rådda möten och skriva protokoll än åt att få tid för att gå på djupet och forska) är det nya svarta. Förförande teorier och hopp om exponentiell tillväxt, enkla lösningar och framgång driver utvecklingen mot minskad mångfald och öppnar upp för invasiva vetenskaper. Jag nämner inga exempel, men jag tror alla förstår vad jag menar och den som inte gör det kanske själv är representant för en invasiv vetenskap. Den som passar in i normen brukar ha svårt att se sina privilegier som privilegier.

Över samhället som helhet och följaktligen även över akademin svävar en evig men likafullt ouppnåelig dröm om enhet, konsensus och den enda, rätta vägen fram. JAG är vägen, sanningen och livet, sa Jesus. Och den tankebilden har inte förlorat sin lockelse trots att religionen har det. Det sekulära samhället har bara nödtorftigt putsat på fasaden men i grund och botten bygger det på samma grundstruktur. Bokstavstroende och tron på ledarens magiska krafter finns överallt, i alla läger och genom historien. Dagens moderna samhället anser isig ha gjort upp med all vidskepelse, men det är bara en trosföreställning. Om vi verkligen hade gjort upp med den monoteistiska religionens dyrkan av den högste, den ende och allsmäktige hade akademin och samhället präglats av mer mångfald, mer öppenhet, mindre debatt och fler samtal som syftar till att öka den ömsesidiga förståelsen.

Kunskap är något man söker, inget man har, försvarar eller äger. Är det kunskap vi vill ha är det mångfald vi behöver. Bryt upp, bryt upp: Oändligt är vårt äventyr. Om vi bara vågar och gör vad som krävs för att värna hållbarhet och tänka mer långsiktigt. Lätt fånget, lätt förgånget är bara en av alla uråldriga lärdomar; en frukt av det mänskliga förnuftet som idag håller på att säljas ut och offras på marknaden.