lördag 21 november 2020

Världsledande, som mål

Vad är ditt mål och vilken publiceringsstrategi har du? Jag personligen får inte den typen av frågor men de diskuteras ständigt i den akademiska världen. Trots att Högskolelagen tydligt säger att man som forskare är fri att välja problem, metod och sätt att sprida resultaten sätts det upp mål och pekas ut vägar som alla förväntas följa och bara vissa publiceringar räknas. Kunskap räcker inte som mål och kan man inte redogöra i förväg för vad man ska göra och hur det ska göras får man forska på lediga stunder. Jag har valt det senare för att inte förlora förståndet, för att kunskap i ordets vidaste bemärkelse är vad jag utbildats för att skapa och skattebetalarna bekostar mig för att sprida. Blir jag världsledande på det jag gör vore jag naturligtvis glad, men att ha det som mål är bara löjligt och faller dessutom på sin egen orimlighet. Ändå premieras just det målet. Forskare och forskargrupper i Sverige och världen filar på sina verksamhetsplaner där alla skriver att de ska bli världsledande och lägger upp planer för arbetet. 

Varför nöja sig med mindre, verkar man tänka? Ska våra mål vara lägre än konkurrenternas? Jag tror det är det som är problemet, att forskare förväntas konkurrera med varandra. Relativ framgång anses vara viktigare än kunskapen och vetenskapligheten. Hur som helst går det inte att få både och. Så trots att världsledande är ett ovetenskapligt mål som går ut över den akademiska kvaliteten och placerar kunskapen i andra hand väljer man idag det mät- och kontrollerbara. Alla kan nämligen bli världsledande. Formulerar man bara ett tillräckligt unikt område som ingen annan ägnar sig åt är det lätt att nå målet om att bli världsledande. Alla högskolor profilerar sig idag genom att välja en unik inriktning som man sedan har som ambition att bli världsledande inom. På pappret och i årsredovisningarna ser det ut som en monumental framgång, men vad händer med kunskapen ute i samhället och befolkningens intellektuella utveckling? 

Populismen skördar framgångar och uppenbara galenskaper och rena lögner förs idag fram och behandlas med respekt i allt fler länder. USA och Donald Trump visar vägen. Kunskapssamhället undermineras av efterfrågan på politiker som inte respekterar forskningen, och den utvecklingen skyndas på av marknadsskolans betygsinflation och kravet på genomströmning i den högre utbildningen. Och när forskare som skulle kunna motverka dessa tendenser och betydelseglidningar tvingas konkurrera med andra forskare om att bli världsledande inom sina respektive, och med tiden allt smalare, områden, förvärras situationen. Det oroar mig, för när populismen väl får fäste kommer den makten att användas för att avskaffa all forskning som inte bekräftar populisternas fördomar.

Inga kommentarer: