Den kollektiva förmågan att förundras

På senare år har det allt mer blivit en plåga att titta på Rapport och Aktuellt. Journalisterna har slutat granska politiken och makthavarna kritiskt och ägnar sig idag allt oftare och allt tydligare åt att kritisera och leta syndabockar. Vad som än händer ger man sken av att det är någons fel och ansvariga tvingas försvara sig. Jag tror det är förödande för demokratin och kunskapsutvecklingen. Det där sättet att tänka är verklighetsfrämmande eftersom det aldrig går att ta för givet att allt som går snett är någons fel. Tillvaron är allt för komplex och går inte att kontrollera. Ger man ändå sken av det går att styra och kontrollera utvecklingen sprider sig den tanken som ett gift och alla problem antas gå att skylla på någon annan. Det är en paranoid tankefigur. Alla uppfattas som ett potentiellt hot och ingen vill anklagas. Istället för att arbeta förebyggande utkrävs ansvar. Här under pandemin har det blivit skrämmande tydligt hur destruktivt detta sätt att tänka och agera är. Folkhälsomyndigheten som har i uppdrag att med stöd i tillgänglig forskning ge förslag på riktlinjer för hur befolkningen ska agera för att undvika smittspridning anklagas för alla problem, som om det var Anders Tegnell som skapat viruset. Kritiken är inte bara kunskapsvidrigt, den är ovärdigt och potentiellt förödande.

Människor smittas och dör över hela världen eftersom ett VIRUS som ingen är immun mot sprider sig. Virus går inte att kontrollera med mindre än att man tar till oerhört drastiska åtgärder. Debatten om munskydd och kraven på lock-down är meningslös av den uppenbara anledningen att inget land i Europa lyckats särskilt mycket bättre än något annat land. Dödstalen korrelerar åtminstone inte självklar med olika typer av åtgärder. Smittan sprids även i länder där man stängt gränserna, låst in befolkningen och tvingat alla att bära munskydd. Ändå riktas skarp kritik mot FHM för att deras riktlinjer inte är striktare, och regeringen anklagas för att den svenska strategin inte ser annorlunda ut. Ansvariga försätts på detta sätt i allt mer omöjliga situationer. 

Vårt samhälle ser ut som det gör på grund av politiska beslut som tagits under en lång rad av år. Anledningen till att vården går på knäna är att tidigare regeringar prioriterat skattesänkningar, och alla verksamheter har tvingats till neddragningar, vilket gör att det saknas personal, utrustning och förutsättningar att göra allt det som nu framstår som självklart att man borde göra. Det är inte regeringens eller FHM fel, och oppositionen kan inte två sina händer. Felet är allas eller ingens och arbetar vi inte tillsammans kommer nuvarande tillstånd att permanentas. Samhällen, virus och tillvaron går inte att kontrollera och problemen som uppstår är ingen enskilds fel. 

Vill man se var och hur tankefröet slog rot och började sprida sig i samhället kan man titta på Jakten på en mördare, på SVT Play. Under 1990-talet infördes New Public Management och fokus i samhällsförvaltningen och politiken flyttades från praktiken till teorin. Verkligheten delades upp två delar. I teorin är allt enkelt och alla samband tydliga. Den går att styra och kontrollera, och när det inte blir som det var tänkt är det enkelt att identifiera vem som ansvarar för vad och ska ställas till svars. Dumheten och oresonligheten är en smitta lika allvarlig som Corona. Problemet är att det inte ens uppfattas som ett problem längre. De flesta av de som minns hur det var innan har slutat eller avskedats och alla tvingas acceptera och spela med, även om det är uppenbart att verkligheten inte rättar sig efter kartan.

Förmågan att förundras över tillvarons mångtydighet och verklighetens komplexitet behöver behöver återuppväckas. Ödmjukheten måste tas till heders igen. Tillvaron, livet och samhället går inte att kontrollera. Först när alla accepterar det faktum att framtiden är öppen kan ett anständigt samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap byggas. Problem och risker går inte att eliminera, bara lära sig acceptera och hantera. Ytterst sällan är det någon enskilds fel när det uppstår problem in samhället, så när någon ställs till svars må det kännas bra, men känslan av tillfredställelse uppnås till priset av förnekelse. Det är en farlig väg att vandra, långt farligare än Corona, multiresistenta bakterier och kärnvapen tillsammans, vilket är faror som alla på ett eller annat är skapade av oss människor. 

Sensmoralen är att vi kan undvika att problem uppstår, genom att tänka och agera annorlunda, men vi kan aldrig kontrollera samhällsutvecklingen och följaktligen heller inte ställa enskilda till svars för problem som uppstår som en konsekvens av vår kollektiva önskan att få det som ingen kan ge.