tisdag 3 november 2020

Om behovet av förståelse och respekt för kunskapen

Valet i USA lämnar mig inte riktigt någon ro. Fyra år med Trump har påverkat både synen på och respekten för kunskapen på ett skrämmande sätt. Mycket går att säga om Biden, men han lyssnar i alla fall på forskarna och talar om vikten av anständighet. Utan respekt för kunskapen går det inte att bygga ett samhälle som vilar på vetenskaplig grund, och bara ett sådant samhälle är hållbart. Det kan mycket väl vara så att världen inte klarar fyra år till med Trump och hans självförhärligande och kunskapsförnekande ledarstil. Problemen och utmaningarna som mänskligheten och livet på jorden står inför är enorma och det finns inga som helst garantier för att vi som lever här nu klarar av att hantera situationen vi försatt oss i, men om Amerika väljer en president som hånar vetenskapen och alla kritiskt granskande medier kan det vara droppen som urholkar stenen.

Jag är orolig eftersom jag vet att där efterfrågan på svar är större än tillgången på och förståelsen för kunskap vinner dumheten. Trump ger sina anhängare vad de vill ha, inte vad de behöver, och han skyller problemen med den egna politiken på andra. Så länge han är president undgår han kritik, men förhoppningsvis förr än senare kommer den dag då han inte längre är president, och eftervärldens dom över hans år vid makten kommer oundvikligen att bli hård. George W Bush hade också ett problematiskt förhållande till vetenskapen, men han agerade i alla fall som en ledare och jag antar att han faktiskt trodde på politiken han förde. Trumps politik bygger på förnekelse och han tror och lyssnar endast på sig själv, och underblåser alla konspirationer som riktar fokus mot problemen med hans administration.

Det finns aldrig några garantier för något, men att skylla på invandrarna och den kriminalitet som en minoritet av dem ägnar sig åt leder inte till något gott. Kunskap tar lång tid att bygga upp och förtroendet för vetenskapen kräver allmänhetens intresse, tålamod och förståelse för att åtgärderna som bygger på forskning ska kunna ha en chans att fungera. Problemet med populismens pseudolösningar är att de låter bra och att ger upphov till problem som kan skyllas på andra, vilket gör att man fastnar i en ond cirkel där efterfrågan på populism ökar när problemen som populismen orsakar visar sig.

Ibland känns det hopplöst att vara lärare och forskare. Efter närmare tio år börjar jag äntligen känna mig färdig med boken som värkts fram med slit och vånda. Den som väljer kunskapens väg kan aldrig slarva, och ska tankarna ha någon som helst chans att nå ut måste man jobba med språket och framställningen och dessutom ha tur att nog att träffa på en redaktör och ett förlag som tror på och vill samma som en själv. Och ändå finns inga garantier för att kunskapen når ut till allmänheten. Där populismen regerar finns ingen plats för kunskap, vilket gör att vetenskapen, skolan och den högre utbildningen ser ut som en onödig utgift som kan användas för att sänka skatten stället, vilket gör de fattiga fattigare och de redan rika rikare.

Om ett dygn vet vi hur det gick, eller i alla fall åt vilket håll det lutar. Oavsett hur det går ger jag inte upp kampen för kunskapen, som är temat för min nästa bok.

Inga kommentarer: