Om värdet av ett gemensamt referensbibliotek

Efter en helt hysterisk vecka med alldeles för mycket att göra hade jag gjort mina 40 timmar redan igår kväll när jag sände iväg de sista mailen och utmattad landade i soffan där jag kollade på de två sista avsnitten i dokumentärserien (som finns på SVT-Play) om kalla kriget, som präglade min uppväxt. Idag har jag inget bokat i kalendern, så dagen ägnas åt skrivande. Min nya bok om kunskap antar en allt tydligare form. Där finns ett avsnitt om värdet av ett gemensamt referensbibliotek, vilket jag och mina generationskamrater fick med oss med modersmjölken eftersom det bara fanns ett fåtal TV- och radiokanaler och allt sändes live. Värdet av det ska inte underskattas, särskilt inte i undervisningssammanhang. Därför kändes det viktigt att få med ett resonemang om detta och om några av de klassiska programmen som formade inte bara min barndom utan även Sverige som nation. 

För att själv vara närvarande och för att göra mina föreläsningar mer levande associerar jag ofta till filmer, TV-program eller radioinslag. En del av exemplen återanvänds och har följt med mig genom åren och för varje år som går är det färre och färre av studenterna som känner till dem, vilket är naturligt. Om jag hänvisar till något som hände innan studenterna föddes är det naturligtvis inte självklart att de känner till referenserna, och då fungerar de så klart inte. Och även om jag försöker hänga med har jag dålig koll på deras värld, vilket gör det svårt att hämta exempel därifrån. Det är som det är med den saken, men det påverkar både kunskapen och demokratin. När jag växte upp på 1970-talet fanns det bara två kanaler på TV och tre kanaler på radion, de allra flesta läste någon av de lokala eller nationella dagstidningarna, och det gjorde att man kunde säga: såg ni på TV igår, och alla förstod vad man menade. Film såg man på bio och utbudet var begränsat. Det kan låta torftigt och i jämförelse är det naturligtvis det, men det främjade sammanhållningen i landet. Det går inte att säga att det var bättre förr och unga och gamla levde på många sätt i olika världar, kanske till och med i högre grad då än nu – men alla delade i mycket högre grad referenser. Idag är utbudet mycket större, mycket mer differentierat och dessutom tillgängligt på ett helt annat sätt än innan internet och kabel-TV. Det är naturligtvis svårt att säga vad som är rimligt och det går hur som helst inte att förändra medieutbudet, men när utan gemensamma referenser blir det svårt att bedriva undervisning. Förr i tiden delade inte unga och gamla referenser, men inom respektive generation hade de flesta koll på det mesta, vilket skapade gemenskap. Idag har alla i allt högre grad sina egna referenser, eftersom utbudet ser ut som det gör och det påverkar möjligheten att tillgodogöra sig utbildning.

Ett sätt att se på bildning är att betrakta det som ett gemensamt referensbibliotek vars värde ligger i att många känner till det. I ett samhälle där graden av bildning är hög blir det lättare för lärare att hänvisa till pedagogiska exempel i undervisningen, och det blir naturligtvis även lättare för studenter att förstå.

Idag är Sverige ett allt mer splittrat land, och många skyller problemen på invandringen, men jag tror att ovanstående beskrivning från min vardag som lärare är en mycket viktigare anledning till den växande känslan av bristande gemenskap. Om SD får makten och alla invandrare slängs ut finns det ändå inget gemensamt att falla tillbaka på eftersom alla söker sin egen tillfredställelse. Paradoxalt nog, eller är man så cyniska att det är ett led i deras strategi, är det just populisterna och rasisterna som vill lägga ner Public Service, som trots allt fortfarande utgör en enande kraft i vårt land.