Dagens Nietzsche: Akademins kunskapsmoral. Och dess konsekvenser.

Vetenskapens värld är trång och fylld av regler. Det finns begränsat med resurser och alla får inte plats. Något slags sortering krävs därför. Sortering är av nöden tvungen, i alla samhällen och kulturer. Det är priset den enskilde får betala för att vara en del av gemenskapen. Inget att säga om, alla som vill kan ytterst sällan få plats. Därför måste det sorteras, efter något slags princip. Olika sorteringsprinciper ger dock upphov till olika konsekvenser. Och om vetenskapens uppgift är att utveckla och sprida kunskap i samhället är detta med sortering ingen trivial fråga. Vetenskapens urvalsprinciper är en fråga med bärighet på hela samhället. Samhället står och faller med den kunskap som akademin bidrar med.

I skolans värld betygssätter läraren och den med högst betyg har förtur till attraktiva utbildningar. Det är ett system, som på inget sätt är perfekt. Men det fungerar och konsekvenserna av betygssystemet är sällan allvarliga. Det är vidare ett hyfsat transparent system. Jag personligen tycker man borde skapa ett annat system för sortering, men det är en annan sak. Det system vi har idag fungerar, vad jag kan se. När det gäller systemet för sortering inom akademin fungerar det sämre. Om det handlar dagens bloggpost.

Idag ser man på kunskap inom vetenskapen på ett sätt. Det finns bara ett sätt att nå legitimitet, nämligen att publicera sig i internationella, referee-granskade tidskrifter. Det det enda som räknas. Sorteringen och rangordningen av forskare regleras av ANTALET publicerade artiklar. Förändringen i synen på kunskap har gått fruktansvärt fort märker jag, när jag äntligen tar mig tid att stanna upp och reflektera över saken. Oroväckande snabbt har synen på vad som kan och bör räknas för att ge orden som uttalas av forskare legitimitet förändrats. Det jag lärde mig som doktorand är idag förlegat. Jag har genomgått landets högsta utbildning och har av systemet tilldelats titeln Docent, men det betyder inget i sammanhanget. Docenttiteln är i princip meningslös. Det som räknas är antalet publikationer. Jag känner inte igen mig.

När jag använder kunskaperna och insikterna som mer än 20 år av intensiva studier gett mig tvingas jag inse att kartan för kunskapssökande har ritats om. Terrängen som undersöks är dock den samma. Det jag forskar om och undersöker är kultur. Sådana studier handlar om att söka helt annorlunda kunskap än den som söker signifikanta skillnader i ett statistiskt material, eller den som undersöker olika grundämnens och materials egenskaper, eller svängande strängar. Kunskap om kultur passar synnerligen dåligt att pressa in i det format som tidskrifterna skapat, enligt mönster från naturvetenskapen. Om jag ska vara sann mot mitt studieobjekt tvingas jag välja, antingen satsar jag på min personliga karriär och gör allt för bli publicerad, egalt vad det jag skriver handlar om. Eller så väljer jag kunskapen och anpassar mediet efter kraven som innehållet ställer. För mig är valet enkel. Jag väljer kunskapen, alla dagar i veckan och dygnet runt. Humanister har av hävd skrivit böcker, för att det är det bästa sättet att kommunicera kunskaper om kultur till samhället och internt mellan forskare. Vi kommer sällan fram till något enkelt som kan sammanfattas på 15 sidor. Därför bloggar jag. Det som växer fram här, i dialog och inför öppen ridå är min kunskapsutveckling och min syn på vad kultur är och hur den kan undersökas. Här finns inga sanninsanspråk. Det jag vill är att locka till reflektion, kring det vi alla har runtomkring oss. Kulturvetenskap handlar om vardagen, om att kritiskt granska det vi tar för givet, för att därigenom kunna förändra sådant som bör förändras. Tillsammans bygger vi det samhälle vi får.

Peer-review förfarandet är som upplagt för kamp om makt och inflytande. Eftersom det är antalet publikationer som räknas får den som skrivit och fått infört flest artiklar, i prestigefyllda tidskrifter, mest att säga till om. Oavsett vad man forskar om. I detta system är jag dömt att förlora, redan innan matchen börjat. Även om jag är docent. För jag kommer från en vetenskaplig tradition där det finns ytterst få tidskrifter och den kunskap jag söker passar som sagt dessutom illa för det anbefallda formatet. Etnologin är stadd i upplösning. När de gamla professorerna går i pension tillsätts bara i undantagsfall nya. Jämfört med ett stort och mäktig ämne som pedagogik, till exempel, står sig Etnologin slätt. Och att röra sig över ämnesgränserna är i princip omöjligt, för ska man göra det krävs att man lämnar den arena man tränats för och har verktyg att arbeta på, för att börja från början någon annanstans. Här ligger akademin inte långt efter Lundsberg. För man lyssnar inte på vad som sägs, utan på vem som talar. Och den som har flest publikationer vinner.

På en liten högskola accentueras detta än mer. Och i en värld där ingen har tid eller ork att mötas i samtal och reflektion finns inget utrymme för att tala om och kritiskt granska varandras kunskaper och argument. Det finns bara tid för att räkna artiklar, så löser sig allt till det bästa. Eller? Knappast, säger jag, av egen erfarenhet. Idag är man suspekt bara för att man bloggar, även om man publicerar sig också och åker på konferenser. Den som inte följer moralen som skapats får svårt. Ibland känns det som man förflyttats tillbaka till skolgården. Där liksom här spelade det ingen roll vad man kunde eller gjorde. Det enda som räknades och räknas även idag är hur dem med makt ser på en. Och lägger man sig inte för grupptrycket mobbas man. Mycket lite har förändrats. Den som fått makt förvarar den, med alla till buds stående medel. På vilka grunder? Om det handlar min forskning, men den kunskapen är man inte intresserad av, för den riskerar att undergräva makten och rasera strukturen som ger dem som har makt i dag fortsatt makt. Akademin ägnar sig följaktligen allt mindre åt kunskap och innehåll och allt mer åt maktutövning och gallring av oliktänkande. Organisationen skall, på order från högsta ort, effektiviseras och strömlinjeformas.

Vill vi verkligen ha det på detta sätt? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi mesta möjliga kunskap med nuvarande sätt att sortera och reglera? Knappast, vi får mer av samma. Fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? Dem som vill bli publicerade. Vi riskerar härigenom att kunskapen inavlas och deggenerar, när inga nya impulser kommer utifrån. Kunskapen mår dåligt av att strömlinjeformas och anpassas efter systemet. Detta visste redan en sådan som Nietzsche, som tvingades ut ur sitt samtida system, men som historien gett rätt. Hans ord talar till oss, för vi brottas med samma problem som han kunde identifiera. Man lyssnade inte då, men vi kan lära oss lyssna idag. Han skriver följande, i en av de första aforismerna från boken, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Överallt där det finns en sammanslutning av människor och följaktligen en sedernas moral, härskar också tanken att straffet för brott mot seden huvudsakligen faller på hela församlingen: detta övernaturliga straff vars uttryck och gränser är så svåra att begripa och som skärskådas med sådan vidskeplig rädsla. Församlingen kan tvinga den enskilde att gottgöra en enskild eller hela församlingen för de omedelbara skador som hans handlande har gett upphov till; den kan också så att säga hämnas på den enskilde för att den gudomliga vredens åsk- och ovädersmoln tornat upp sig över församlingen som en direkt följd av hans handling, - men framför allt uppfattar församlingen den enskildes skuld som sin skuld och bär straffet som sitt straff -: "sederna har förslappats", klagar man i djupet av sin själ, "när handlingar som dessa är möjliga".

När rädslan sprider sig, när förändringens vindar blåser hårt och när kravet på effektivitet överskuggar allt, då tar gruppen över och individen och den individuella uppfattas som ett hot. Då blir det viktigare att följa regler och göra som makten bestämt, än att tänka själv. Då spelar det mer roll hur många artiklar man skrivit, än vad dessa handlar om. Kollektivets makt är stor och den som lyckas däri har ingen anledning att granska systemet, enligt logiken: man biter inte den hand som föder en. Inom vetenskapen motiveras detta handlande med att man arbetar med sanningen. Men hur vet man vad som är sant om den frågan inte kan eller får diskuteras? Det finns ingen tid för den och den passar dåligt för publicering i de påbjudna kanalerna. Då blir det så här. Och om de bara vore så att ett fåtal drabbades, som på Lundsberg. Om det bara var särlingarna och excentrikerna som sorterades bort, så hade problemet inte varit så himla allvarligt. Men det handlar om kunskapen, om själva fundamentet för samhället och vår gemensamma långsiktiga överlevnad. Betänk vad Nietzsche skrev, för så länge sedan. Ändå känns klimatet och tänkandet igen.

Varje individuell handling, varje individuellt tänkesätt väcker fasa; det är omöjligt att säga i vilken grad de mer sällsynta, utvalda, oförfalskade andarna måste ha lidit under historiens lopp av att de alltid blev uppfattade som onda och farliga, ja att de själva uppfattade sig på det viset. Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara.

Vill man söka kunskap är akademin en dålig plats att vara på, det är den sorgliga slutsatsen jag tvingas dra. Jag säger emellertid inte att det som hävdas i namn av vetenskap idag skulle vara osant eller fel, det enda jag säger är att utrymmet för nytänkande och odlande av kritisk medvetenhet har minskat enormt. Och det finns heller ingen plats för reflektion, ingen tid för att faktiskt läsa vad vetenskapsutövarna har att säga. Vi får helt enkelt lita på deras ord. Men om det var makten vi skulle följa behöver vi ju inte akademin ...