Dagens Nietzsche, om kunskapens ursprung

Hur får vi kunskap och på vilka grunder avgör vi kunskapens tillförlitlighet? Det är en evig fråga, men den har inget givet svar. Svaret på frågan uppfinns ständigt, i och genom kulturen vi lever i. Var finns den fasta punkt, eller finns det en fast punkt, som kan fungera som referens för tankar och resonemang som kan användas som rikslikare. Kilo och meter är enheter som har fasta referenspunkter, i Paris förvaras dessa om inte jag minns fel. Och tiden har också en referens i form av atomuret, som fungerar som universell referens för tiden. Om det jag har framför mig väger ett kilo, och om det är en meter lång, eller inte, går att avgöra objektivt genom att jämföra med likarna som existerar. Och tiden går att mäta på samma sätt. Men hur är det med kunskap? Finns det något att jämföra med för att avgöra om påståendet är sant eller inte? Tyvärr gör det inte det, även om väldigt många verkar leva i förvissningen om att det är så.

Tyvärr är vi människor här utelämnade till oss själva och vårt omdöme. Det är vi vare sig vi väljer att tro det eller ej, just av ovan angivet skäl. Eftersom det inte finns någon rikslikare för kunskap måste vi komma överens om att detta är sant, men inte det. Det glömmer vi emellertid konsekvent, kanske för att tanken är så skrämmande. Detta livets faktum utelämnar oss till oss själva och vi tvingas hantera komplexiteten och problemen som hela tiden uppstår. Det finns ingen yttre auktoritet att hämta stöd från, argumenten för det vi anser oss veta får uppfinnas och om de inte godtas tvingas vi ta strid. Och i kärlek och krig är som bekant allt tillåtet. Alla som funnits och verkat ett tag i akademin inser detta och förstår, även om man kanske inte kan sätta ord på känslan.

Bara så sent som förra veckan upplevde jag precis detta, på konferensen i Lofoten, när min kollega i projektet höll sin presentation. I rummet satt en professor, samma professor som var och lyssnade på oss förra året, och det som sades föll inte heller denna gång hen på läppen. Hen kände sig tvungen att lufta sitt missnöje med presentationen, projektet, allt. Det som sades passade inte in i hens världsbild, gick möjligen på tvärs med hens forskning. Kritiken var inte nådig. Projektet sågades, utan motiv. Det vara bara fel. För det hade professorn bestämt. Eftersom inga argument framfördes fanns ingen chans för min kollega att bemöta invändningen, som alltså kom uppifrån, från en auktoritet på området. Sensmoralen i denna berättelse är att professorn där och då, förmodligen alltid, utsett sig själv till rikslikare. Jag vet bäst och har alltid rätt.

Tänk efter lite. Hur många sådana människor har ni inte mött? Visst är det jobbigt att ständigt behöva konfronteras med dessa självutnämnda sanningsbärare, som hela tiden tvingar på omgivningen sin kunskap, sin sanning. Men inte på det sättet, inte med den medvetenheten, att det skulle handla om deras sanning. Dessa människor är bärare av Sanningen, i bestämd form singular. De är sanningen (och ibland även vägen och livet). Om de inte har en akademisk grad behöver man sällan ta hänsyn till dem, men har de som i fallet ovan uppnått professors grad händer något obehagligt, för plötsligt har de fått ett skydd att gömma sig bakom. I och med att de uppnår den högsta akademiska graden behöver personen ifråga inte vända sig till någon annan än sig själv för att finna kunskapen, sanningen. Det är ett av akademins och den högre utbildningens allra mest lömska problem, som får konsekvenser långt utanför seminarierum och konferenser. Denna syn på kunskap påverkar hela samhället, eftersom det är landets högsta instans för frågor om kunskap.

Läser med växande fascination det Nietzsche skrev om detta fenomen, för över hundra år sedan. Läs, begrunda, och övertyga mig om att något hänt sedan följande ord sattes på pränt. Citatet handlar om moral men eftersom den liksom kunskapen saknar en rikslikare, en fullkomligt objektiv punkt varifrån åsikterna kan värderas utan att påverkas av sammanhanget vari, eller av vem dessa uttalas, är det giltigt även för kunskap och sanning. Menar jag ska tilläggas och jag hävdar i konsekvensens namn inte att detta är sanningen. Dock samtalar jag gärna om frågan, för satt tillsammans med en kritisk vän, gemensamt nå fördjupad insikt om denna eviga fråga.

De äldsta moraliska domarna. - Hur reagerar vi egentligen på handlingar som en människa utför i vår närhet? - Till att börja med ser vi efter vad följderna kan innebära för oss, - vi betraktar dem enbart utifrån denna synpunkt. Denna verkan uppfattar vi som handlingens avsikt - och till sist tillskriver vi denna människa dylika avsikter som en bestående egenskap och kallar henne från och med till exempel nu för "en skadlig människa". Trefaldigt fel! Ett urgammalt trefaldigt misstag! Kanske ett arv från djuren och deras omdömesförmåga! Finns inte ursprunget till all moral att söka i följande avskyvärda små slutledningar: "det som skadar mig är ont (skadligt i sig); det som är bra för mig är gott (välgörande och gynnsamt i sig); det som skadar mig en eller flera gånger är det fientliga som sådant och i sig; det som är bra för mig en eller flera gånger är det välvilliga som sådant och i sig." O pudenda origo! Är inte detta att fantisera ihop en torftig, tillfällig och ofta slumpmässig relation, som en annan människa har till oss, och hävda att den är själva hennes väsen, det viktigaste hon har, och påstå att hon gentemot hela världen och sig själv enbart är i stånd till relationer av den typ som vi har upplevt en eller ett antal gånger? Döljer sig inte bakom denna äkta dårskap den mest anspråksfulla av alla baktankar - att vi själva måste vara det godas princip eftersom gott och ont beräknas efter oss? -

Om vi lyssnar på professorn för att professorn är professor då har vi accepterat hen som rikslikare. Då har vi upphöjt hen till det sanna och godas princip. Då har vi frånhänt oss ansvar. Det kan kännas skönt att slippa ta ansvar, men vi kommer ändå aldrig ifrån ansvaret, för om vi väljer att lita blint på någon måste vi ändå kunna visa varför vi väljer just hen som rikslikare och sanningssägare och då tvingas vi förr eller senare att konfrontera frågan om vi inte därigenom gör oss skyldiga till att betrakta oss själva som det godas princip. En prekär samvetsfråga, men en viktig sådan. Speciellt om vi vill bygga världens bästa skola.

Enda vägen ut ur detta dillemma är att sluta lyssna på VEM som talar, och att börja lyssna på VAD som sägs. Upprepar den tanken ofta, men det är för att det behövs. Den dagen det är så vi tänker och agerar i samhället, skolan och den högre utbildningen samt forskningen och politiken, den dagen lovar jag att sluta tjata.

Rapport från symposiet: Tourism and Hospitality Research 2013.

Tar tillfället i akt och smider medan tankarna av innehållet i konferensen fortfarande finns i färskt minne. Lämnar inte bara Bodö och Lofoten med minnen av en fantastisk natur, utan tar även med mig tankar och kunskaper som kommer väl till pass i det vidare arbetet med att utveckla turismen i Tvrollhättan/Vänersborg i Sverige och runt Limfjorden och Nordjyllands öskust i Danmark. Tänkte dela med mig av dessa tankar och den som vill får gärna fylla i och tänka med eller mot om det jag har att säga. Delad kunskap är dubbel kunskap och samtal och dialog är metoden jag arbetar med. Alla tankar är värdefulla.

Konferensen hade fyra key not speakers, hade inte möjlighet att lyssna på alla med det jag hörde var mycket intressant. Länkar nedan till sidor där det finns publikationslistor och annat som kan vara av intresse, och här finns en länk till alla abstract som presenterades under dagarna. Ett minst sagt späckat program och detta var en av de mest välorganiserade konferenser jag deltagit i, och det har blivit en hel del genom åren.

Deborah Kerstetter

Philip Pearce (lista över publikationer här)

Sören Askegaard

Muzzo Uysal

Det talades en hel del om skapandet av värde och frågan om vad en upplevelse är behandlades ingående. Intressant att se hur frågor som jag jobbat med på mitt håll i olika andra sammanhang har bärighet även här. Vad är värde och hur sätter man pris på en upplevelse? Det går så klart inte. Slutsatsen blir därför att inte räkna så mycket, utan att koncentrera sig på det man har, att bygga av det som finns och inte lyssna på externa konsulter eller experter som säljer färdiga koncept. Så bygger man inte en hållbar destination, inte uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Material till ett sådant bygge finns ofta närmare än man tror och det har ibland funnits där sedan länge. Detta illustrerade Sören Askegaard på ett fint sätt genom att tala om Kalifornien och dess plats i populärkulturen, som han menar är en rik källa att ösa ur. Beach Boys låtar har för evigt etsat in Kalifornien i våra medvetanden och detta går att göra något av när man utvecklar turismen. Man behöver inte och ofta är det en dålig idé att, uppfinna hjulet. Lyssna på detta klipp. Slut ögonen och fundera på värdet av upplevelsen och den dragningskraft som tonerna har. Eller försök skilja föreställningen om San Francisco från tonerna av Scott McKenzies låt med samma namn.

Populärkulturen är en enorm källa att ösa ur och göra något av. Den bara ligger där och väntar. Vad som krävs att man ser detta och att man gör något av det, dock inte över huvudet på dem som lever och bor på platsen, eller de som redan har tagit den till sina hjärtan. Det som är nytt och hett riskerar alltid att bli kortsiktigt och om man skrämmer iväg dem som på egen hand hittat fram till destinationen kanske man står där utan något. Där och så har konsulten som sålde konceptet dragit vidare. Slutsatsen blir att all hållbar turism växer underifrån, av och med det som finns. Tillägg och förändringar kan man göra, men det måste vara väl förankrat hos innevånarna. Vad förknippar vi Trollhättan, Vänersborg, Limfjorden och Jyllands östkust med? Vad finns det för sånger, filmer, böcker och så vidare? Att leta där och tänka vidare kring det materialet borde vara alla turistutvecklares första åtgärd. Att inte göra det vore ett kardinalfel.

Trollhättan har här ett litet försprång i och med att Film i Väst har lokaliserat sig i området. Det ser jag som en ovärderlig resurs, inte bara för Marifus svenska partners utan lika mycket för de danska. Här finns något att bygga vidare på. Självklart finns inga garantier, men en framgångsrik film kan leda till väldigt mycket uppmärksamhet och om det kommer flera har man skapat sig en plattform att bygga vidare på. Naturligtvis måste man akta sig för spekulation och man får aldrig underkatta publiken. Alla åtgärder av detta slag är dubbeleggade svärd som lika enkelt kan vändas mot destinationen. Film som marknadsföringsverktyg har också visat sig vara flyktigt. Tänker närmast på satsningarna på Arn som efter några framgångsrika år nu är i dalande.

Deborah Kerstetter talade om upplevelsen av att vara på semester. Hur känns det? Kunskap om hur turister upplever det att vara på resande fot är ovärderlig. En tanke som snurrade i mitt huvud under presentationen och som kanske kan användas i vårt arbete att utveckla respektive destinationer var att försöka uppmuntra turister att blogga om sina upplevelser. Det är något jag själv ska ta fasta på i mitt arbete, att leta på nätet efter reflektioner och försök att sätta ord på upplevelser av resmålen som vi har. Där finns information som inte går att få på något annat sätt. Alla som svarat på en enkät vet att man alltid lämnar tillfället med en känsla av att inte fått säga sin ÄRLIGA mening, att frågornas formulering styr svaren och utfallet. Upplevelser som man frivilligt delar med sig av är mycket mer tillförlitliga och borde i alla fall kunna fungera som komplement till annat analysmaterial.

Musso Uysal talade om värde, och påpekade att det inte existerar någon teori om vad värde är eller hur det kan mätas. Han räknade upp en massa definitioner, men den enda slutsatsen man kan dra av detta är att det finns hur många åsikter som helt, men inga entydiga svar. Det ser jag som en viktig insikt att ta med sig in i det fortsatta arbetet i projektet. Värde är och fungerar, förändras på samma sätt som kultur. Värde skapas mellan, interaktivt. Inte bara mellan människor utan även lika mycket mellan människor och materialitet. Lukt, hörsel, ljus, träd, buller, och så vidare, skog, berg, gator och torg. Allt räknas och inget kan bortses ifrån. Lokalbefolkningens bemötande utgör vidare ett viktigt tema i turismforskningen. Man talar om värdskap. Men värdskap kan om man tänker på det som ett slags mellanrum utvidgas betydligt. Där finns värdet och det är alltså ömsesidigt. Värde är inget man har, det skapas tillsammans med dem som väljer att besöka den plats man försöker utveckla till en turistdestination. Det är med andra ord ett resultat som bara kan identifieras i efterhand, när man har tillgång till balansräkningen.

Tankar och reflektioner från sessionerna följer här nedan, tematiskt och inte ordnat efter respektive presentatör. Jag fungerar så när jag åker på konferens att huvudet exploderar av tankar och intryck och samtidigt som jag försöker lyssna tänker jag vidare med hjälp av det jag hör. Därför är det svårt att i efterhand veta vad som är vad, vad som är ord från presentatören och vad som är mina tankar skapade med inspiration från det som sagts. Här spelar det mindre roll, tänker jag, för detta är ingen redovisning det är ett försök att dela med mig av det jag fick med mig från konferensen.

Det talades om dynamik i utvecklingsprocesser, och om nivåer att beakta, om innovationer inom turism. Nivåerna som nämndes var: Individerna, företagen, destinationen som helhet och globala trender. En hållbar destination växer fram i mellanrummen och dynamiken som uppstår när dessa olika nivåer samverkar. Det gör att processen blir dynamisk och leder till att förändringen sker icke-linjärt. Det gör att det aldrig finns några givna svar på förhand om vad som kommer att fungera eller ej. Det finns bara beslut som tas och konsekvenser som följer på dessa beslut. Förändring går inte att målstyras, menar jag. Den växer underifrån, mellan och på olika nivåer. Först måste man ha en idé och det är, i linje med tankarna ovan, bäst att upptäcka den. Sedan måste den förädlas och omsättas i handling,den måste omformas till en produkt och den måste säljas. För att idén ska bli framgångsrik krävs att den får fäste hos kunden och att budskapet sprids och lockar till sig fler besökare, som också är nöjda. Och processen måste hållas levande på alla nivåer och över tid. Lätt att säga med svårare att genomföra, fast så klart viktigt att inse att det inte finns några enkla lösningar.

Det talas mycket om best practice inom turismnäringen, om acts to follow. Ett sådant tänkande ser bra ut på pappret, precis som den som säljer idén vill ha det. Det är förföriskt och lockande att tänka så, och det gör det säkert lättare att sälja in idén till den som ska satsa på projektet. Men betänk att inget kan slå en platsspecifik idé. Best practice bör man därför närma sig med en smula skepsis. Bra att lyssna till och låta sig inspireras av, men att kopiera från andra är förödande.

En intressant presentation handlade om skillnaden mellan Iconic attraction, och flagship  attractions. Skillnaden mellan en attraktion som förknippas med en plats och attraktioner som är synonyma med platsen. Den lille Havefru i Köpenhamn nämndes, och jag funderar på om inte fallen i Trollhättan kan sägas ha samma status. Ett intressant resonemang som man kanske kan bygga vidare på?

En annan presentation handlade om Danmarks marknadsföring av landet på Världsutställningen i Shanghai och om den markanta skillnaden mellan hur man ville att Danmark skulle uppfattas och hur det uppfattades av Kineserna. En nyttig påminnelse om att andras upplevelse aldrig går att kontrollera och att det alltid är kunden som har rätt. Att Danmark ville framstå som vidsynt och hållbart på alla sätt är inte samma sak som att besökarna på utställningen uppfattar saken på det sättet. Presentatören menade att man framstod som arrogant och kunde peka på drag av imperialism. Mycket tankeväckande!

Det talades om vikten av samverkan mellan olika aktörer på en destination och även här stod det klart att det är kundens upplevelse som är den avgörande och att turister från olika länder och kulturer, ålder och annat lägger vikt vid olika saker. Till exempel nämndes att för kinesiska turister i Hongkong är kvaliteten på guden som tar dem genom staden avgörande. Om guiden inte håller måttet spelar det ingen som helst roll att allt annat är perfekt. En möjligen självklar insikt, men trots allt viktig att inte glömma.

En presentation handlade handlade om utbildningsnivån bland personalen som arbetar med turism. Det var ingen munter bild som presenterades. Utbildningsnivån har sjunkit med åren, ganska markant. Det visar att arbeten inom service och turism inte är attraktivt, vilket resan till Norge visar med all önskvärd tydlighet. Där är det svenskar som arbetar med service och det betraktas som ett lågstatusarbete. Sätter man den kunskapen i samband med ovanstående reflektion kan det mycket väl vara så att det man tjänar på att spara in på personal förlorar man i attraktivitet. I alla fall på sikt. Därför var det glädjande att höra att man resonerar precis tvärt om på marinan i Vänersborg, där man lägger stor vikt vid att bara anställa utbildad personal. Man får det man betalar för, som bekant. Och en hållbar destination kräver troligen glada och nöjda gäster. Om detta har jag skrivit en text, på temat Fair Trade Hotell. Utifrån mina upplevelser av att bo på ett finare hotell i Philadelphia när jag var där på konferens 2011.

Med detta sagt lämnar jag över tankarna och reflektionerna till er kära läsare och projektkollegor. Jag fortsätter gärna samtalet om hållbar turism i kommentatorsfältet.

Statyer och miljöer i Oslo

Var i Oslo för några veckor sedan. Fångade de allra sista skälvande dagarna av sommaren 2013 där i Norges vackra huvudstad. Har dock inte haft tid att kolla på bilderna, för alla måsten och bristen på tid. Tar mig den tiden nu, för att prokrastinera lite. Måste, men vill inte riktigt jobba. Drar ut på det och återupplever Oslo, här med särskilt fokus på statyerna. Finns en massa fina hus och miljöer, men det som grep tag i och om mig mest var statyerna.

Vi kom till staden en fredag. Lördag morgon gick vi upp tidigt och njöt av den klara luften och den uppstigande solens värmande strålar. Vi tog oss till Grönland. Ett stycke Asien mitt i Norges huvudstad. Där var det kommers på gatorna och liv och rörelse. Mycket intressant!

Därifrån vandrade vi mot operan, genom den nya och framväxande stadsdelen i närheten av centralstationen. Futuristiskt och en stor kontrast till den lite slita stadsdelen Grönland. Här luktar det olja, i alla fall indirekt. Liksom det för övrigt gjorde i staden som helhet. Norrmännen jobbar till exempel med annat än med service, vilket är svenskarnas uppgift. Märkligt hur kultur och miljö kan påverkas när det flödar in pengar till samhället. Intressant hur det förändrar tänkandet på vissa sätt, men inte på andra. Håller man bara ögonen öppna och tankarna fria ser man så mycket mer än bara en stad av stål och betong.

Operahuset är vitt som is. Och det höjer sig också som ett isberg ur vattnet i den vackra hamnen. Det döljer inte det faktum att huset bekostats av pengar från den svarta oljan. Utsikten från det platta taket som man kan och får vandra upp på rekommenderas!

Stadshuset i Oslo imponerade, på många sätt. 

Här dyrkas arbetaren, i bestämd form, maskulinum. Kroppsarbetaren, på vars axlar det moderna samhället vilar. Han är symbolen och förkroppsligar arbetet.

Stolta män vars makt sitter i händerna, förkroppsligad. Kanske är det inte så märkligt, tänker jag, att det är i Norge och Oslo som mansforskningen har ett av sina starkaste säten. Här finns kontraster att reflektera över, när det moderna samhället möter det samhälle som förkroppsligats och förevigats genom att gjutas i brons.

Denna staty sticker ut lite. Här spelar inga muskler. Han som står här är rundlagd, vilket väcker fantasin. Är det en kringresande handelsman? Är det en bild av en arbetare som inte riktiga är en arbetare? En bild av den nya tiden? Ingen aning. Det är en öppen fråga och svaret finns hos betraktaren.

Lite längre bort längs vattnet, närmare Akers brygge ligger Nobels Fredssenter. För inte så länge sedan var Norge i Union med Sverige. Då och under lång tid framöver var Sverige det mäktigare landet. Norge var lillebror. Idag är relationen den omvända. Idag är det svenskar som arbetar i servicenäringen och som servar norrmännen. Som sagt, olja är oändligt mycket mer än bränsle för bilar. Olja förändrar tänkande och påverkar relationer.

Vi vandrade vidare genom den vackra staden. Målet var Vigelandsparken. Dit ville vi, för den kände vi till. Och det var med ett leende i mungipan vi närmade oss parken och dess statyer av nakna människor. Svårt att förstå fascinationen för nakenheten och lätt att göra sig lustig över den. Väl där drabbade statyerna mig och skratten försvann eller omvandlades till förundran.

Det handlar inte om nakna människor, det handlar om livet. Vigeland fångar essensen i människoblivandet och han skildrar livet från vaggan till graven. Att vandra runt och att komma nära kropparna var som att närma sig livet självt, i hela sin vidd och komplexitet.

Monoliten i mitten av parken består av anonyma kroppar som strävar uppåt och som klättrar över varandra. Är det inte så samhället ser ut? Vad är vi annat än kroppar som kämpar om utrymme med andra kroppar?

Kolla in blicken. Den fångar tänkandet och allvaret i åldrandet. Blicken är förkroppsligad och oskiljaktig från bäraren. Det som en gång var ett stycke sten har här omvandlats till en roman, om livet och tänkandet. Fascinerande, gripande! 

En förtvivlad mor försöker fånga sin sons uppmärksamhet, men han är på väg ut, bort. I alla fall i tanken.

Att statyerna är huggna i sten är ett faktum som försvinner i upplevelsen av ömhet och värme. Kamp och lidande. Vigeland fångar något här, utan tvekan. 

Svårt att slita sig. Och när besökarna klättrade på statyerna, när barnen skrek och lekte, upplevde i alla fall jag det som ett helgerån. Min upplevelse av statyerna var närmast religiös. Nakenheten som först kändes lite genant glömdes omgående bort, när jag drabbades av uttrycken som ansiktena och kropparna förmedlar.

Vad tänker de på? Vad har de upplevt? Statyerna väcker frågor och sätter igång fantasin. Omöjligt att inte beröras.

Livet måste dock gå vidare och vi vandrar bort, men minnet av och bilderna på, statyerna finns kvar. Liksom tankarna och känslan.

Parken är stor och det finns statyer i brons också. Även dessa fångar något viktigt i människoblivandet, men drabbade i alla fall inte mig lika mycket som granitstatyerna. Vackert är det dock.

Mänsklig värme och innerlighet. Märkligt hur något kallt och hårt i händerna på en skicklig konstnär kan omvandlas till något så levande. Märkligt vad människan kan åstadkomma med fantasi och teknik.

Oslo visade sig som sagt från sin allra bästa sida dessa de sista dagarna av sommaren.











Vi vandrade genom diplomatkvarteren och kom fram till Svenska kyrkan, som ska ha stadens bästa utsikt, från tornet som tyvärr var stängt när vi kom fram.

Picassos hand har lämnat avtryck i staden. Långt ifrån lika vackert och drabbande som Vigelands alster, men intressant ändå. Här finns kopplingar till Barcellona där det finns liknande verk på några av den stadens offentliga byggnader.

Sista dagen tog vi oss lite längre bort från centrum. En söndag. I Norge har man stängt på söndagarna. Det var den kanske största skillnaden mellan Sverige och Norge, att det var tyst och stilla på söndagen. Vi tog oss till Grünerlökka, som varmt kan rekommenderas. Hittade ett intakt 50-talscafé. Och bara njöt i solen, av ledighet och lugnet och ron.

Sedan var det dags att åka hem. Tigern som mötte oss när vi anlände Oslo hälsade oss välkomna åter när vi tog tåget hem. Två gånger har jag nu varit i Oslo. Det ska definitivt bli fler!

Vad är en bok?

Missar bokmässan. Måste jobba ikapp här hemma idag för att inte gå under i veckan som kommer. Lofoten var definitivt värt det, men det känns sorgligt. Under de senaste 20 åren har jag tidigare bara missat en enda mässa, på grund av slutseminarium på min avhandling tror jag. Det var i alla fall den digniteten på frånfället. Under perioder som student och ensamstående pappa var jag fattig. Levde under några månader under existensminimum. Det jag prioriterade i livet och vardagen var två saker, fredagsmys med barnen och böcker. Bokmässan har genom alla år varit en högtid. En manifestation över bildning och lärande, upplevelse och njutning. För mig är boken helig. Så när jag nu inte får eller kan gå på bokmässan tänker jag ändå ägna mig åt boken, en stund här på morgonen.

Vad är en bok? En bok är för mig ord som förpackats på ett smakfullt sätt. En bok är för mig en helhet, bestående både av vackert inbundet papper och ett levande och välskrivet, vackert språk. Samt så klart en historia som griper tag och engagerar. Det gäller vetenskapliga texter, självbiografier, romaner och lyrik. En bok är en helhet, en sammansättning av innehåll och uttryck.

Tänker på det jag skrev igår, om Deleuze och Guattari och begreppet assemblage. För mig sätter det begreppet fingret på vad en bok är och har varit sedan antiken. En sammansättning av materialitet och immaterialitet. Boken har ett uttryck; orden, språket, tankarna och berättelsen. Boken har också ett innehåll; pappret, pärmarna och inbindningen. Boken är en helhet som inte går att förstå genom att reducera den till sina delar.

Tycker inte om ordet e-bok. Har däremot inget emot företeelsen e-bok. Men det är ingen bok. Det är bara ett försäljningsargument som ska få mig att tro att jag får samma sak som jag betalar för när jag köper en riktig bok. "Uttrycket är exakt det samma", säger försäljarna, som bara vill tjäna pengar och som inte bryr sig om mig och min upplevelse. "Men inte innehållet. Inte helheten", svarar jag. En e-bok är också en helhet, men en helt annan helhet. Det immateriella är exakt det samma, men för att få tillgång till det krävs att man har en elektronisk läsare. Däri ryms alla böcker man hinner läsa under ett liv.

Det jag har emot e-boken är att den marknadsförs som ersättare av pappersboken. Som det nya, heta. Som en möjlighet, som något jag borde vara tacksam över. Men det är en produkt som jag inte efterfrågar. Visst har jag en läsplatta och visst använder jag den. Men inte för att läsa böcker. Jag tar del av utbudet på nätet och jag använder den för att skriva blogginlägg på. Den ersätter inte boken, för jag vill läsa böcker på det sätt som människor gjort sedan antiken. Vill känna papprets och inbindningens kvalitet i handen. Läsande handlar inte bara om att konsumera ord och tankar, det är lika mycket en taktil upplevelse. Och när jag läst böckerna vill jag ha dem kvar i min närhet. Vill kunna höja blicken och återkalla minnet av innehållet. Varje bokrygg i mina bokhyllor där hemma rymmer och aktualiserar en hel massa minnen. Pappersboken håller minnet av innehållet vid liv.

Bokens materiella aspekter är viktig, för de bidrar till att göra orden och tankarna hållbara. Läsupplevelser är flyktiga och riskerar att drunkna i floden av intryck. Pappersboken saktar ner processen och hjälper till att hålla minnet vid liv. Pappersboken är på det sättet en viktig bildningsaspekt. Detta kan en läsplatta aldrig ersätta. Läsplattan riktar uppmärksamheten mot tekniken och konkurrerar med andra ord med tankarna och orden, språket som den förmedlar. Läsplattan lovar runt men håller tunt.

Priset på en e-bok är bara marginellt lägre än priset på en riktig bok. Det säger på något sätt allt. Genom att styra över bokköpen till nätet och genom att sälja en immateriell bok har förlagen trollat bort en stor del av kostnaden för boken, men behåller intäkterna. Klart förlagen vill att vi ska köpa e-böcker istället. Klart förlagen hävdar att det är samma sak. Och självklart vill försäljarna av läsplattor att vi ska använda dessa för att köpa böcker. Makten över boken, över orden, språket och tankarna som förmedlas förskjuts i omställningsprocessen, från författaren och läsarna, till förlagen och företagen.

När boken väl finns på hårddisken är den inte längre vår. Den kan plockas bort därifrån om upphovsrätten förändras. Filen får heller inte hanteras som köparen vill. Den får till exempel bara kopieras till ett begränsat antal plattor. Vad händer om, säg tio år, när jag bytt läsplatta några gånger? Kan och får jag flytta med mig mitt bibliotek, eller får jag köpa böckerna en gång till? Ingen vet, men inget talar för att min röst skulle räknas i det sammanhanget. Genom att styra över min konsumtion till nätet och genom att handla filer istället för böcker har jag ingen kontroll över kunskapen längre. Jag blir en nod i ett konsumtionsnätverk som bara är intresserat av hur mycket pengar man kan få mig att släppa taget om.

Är det hållbart? Ibland lanseras e-boken med hållbarhetsargument. Utifrån ett kunskapsperspektiv är det av ovan angivna skäl inte hållbart. Men det verkar vara hållbart utifrån ett ekologisk perspektiv, för det bidrar till att göra samhället papperslöst. Fast om jag inte är fel ute så är det idag inte speciellt miljöovänligt att producera papper. Och den givna frågan är naturligtvis hur miljövänligt produktionen av datorer och läsplattor är, som dessutom måste bytas med jämna mellanrum. Som jag förstår saken krävs det sällsynta metaller och dessutom är fabrikerna miljövidriga platser där man behandlar arbetare som boskap. Jag tror det är hugget som stucket vad man väljer, utifrån ett strikt miljöperspektiv.

Jag varken kan eller vill stoppa utvecklingen. Och jag uppskattar min läsplatta och min smarta telefon. Men tekniken kan aldrig ersätta det jag får när jag köper en riktig bok. Vidare har jag svårt att se hur en bokmässa med bara e-böcker skulle se ut. Och vad fyller man sitt hem med om man bara har böcker på filer? Det jag ser framför mig är en kall ny värld, där all kommunikation förs via nätet som kan övervakas och kontrolleras. En värld där man inte äger det man köpt och där man bara räknas och får inflytande genom att konsumera, det vill säga överföra pengar från det egna kontot till företagens. En värld där man inte träffas öga mot öga och där kunskap är det samma som innehållet (som för närvarande visas på) Google. Förhoppningsvis blir det inte så, men det finns inga spärrar mot en sådan utveckling inbyggd i systemet. Det är vart att tänka på!

Jag längtar inte tillbaka. Vill bara ha kvar min pappersbok. För att den har ett värde i sig som e-boken aldrig kan ersätta.

Språkfilosofiska reflektioner 17

Efter en vecka fylld av intryck behövs vila. Har sovit väldigt lätt i natt. Det var som hjärnan gick på högvarv och surrade av tankar, intryck och känslor som behöver bearbetas. Lofoten drabbade mig både känslomässigt och intellektuellt. Dags att komma ner i varv. Och ner i varv kommer jag bäst om jag bara får låta tankarna flyga genom fingrarna, ner på tangentbordet, upp på skärmen och ut på nätet. Skrivandet är mitt, men tankarna vill jag dela. För jag tror mig förstå att de behövs eller i alla fall tas emot med intresse. Det har jag märkt på andra sociala medier i veckan. Enormt tacksam för det. Glad om det jag lärt och tänker kan hjälpa någon. Tillsammans bygger vi den värld som utgör vårt hem, vår trygghet och framtid. Det inte jag eller du det kommer an på, det är vi, gemensamt som skapar samhället. Därför är det inte vi som individer som är det viktiga, utan det som existerar mellan oss båda.

Den tanken löper som en röd tråd genom hela Deleuze och Guattaris produktion. Tanken på och uppmärksammandet av, mellanrummens betydelse. Ett mellanrum är ingens, eller allas. Det går inte att äga, bara nyttja. Men om vi nyttjar det fullt ut försvinner det och vi förlorar av central social resurs. Däri ligger faran med effektivisering och ökad hastighet. För konsekvensen av det tänkandet och de handlingarna blir att bufferten minskar, skyddet mot det oväntat oväntade. Hållbarhet kräver marginaler och förlåtande strukturer. Allt det som effektiviteten strävar efter att eliminera. Kravet på effektivitet är samma andas barn som strävan efter kontroll och sammanhållning. Utan kontroll fungerar inget, men allt för stor kontroll är lika illa, för den tar död på dynamiken i processen, utplånar liv. Vill vi bygga ett hållbart samhälle är ökad effektivisering helt fel väg. Värnandet av marginalerna och främjandet av mellanrum är en bättre väg. Låt os tillsammans ta hand om det vi äger och förvaltar gemensamt, det är vad hållbarhet handlar om och skapas genom.

Världen består inte bara av människor, utan av materialitet och en hel del som är immateriellt också. Liksom människan som uppstår och förändras i mellanrummet mellan biologi och kultur/språk. Jag är både och, inte antingen eller. Biologi och kultur i samverkan är vad som skapar människan. Jag blir med andra ord jag i mellanrummet. För att hantera denna insikt kan man ha hjälp av det tankeverktyg som Deleuze och Guattari skapat; Assemblage. Det är något (det mesta går att förstå med hjälp av detta verktyg) som finns och verkar i världen. Och snart sagt allt som existerar har materiella aspekter OCH immateriella. Tankar om är immateriella och fysiken eller biologin är materiella. Eftersom allt förändras måste man även ta i beaktande krafterna som driver förändringen, strävan efter sammanhållning/territorialisering och strävan efter upplösning/deterritorialisering. Och mellan dessa fyra aspekter träder det man är intresserad av fram, eller det skapas och blir till i det ständigt föränderliga mellanrummet som är en förutsättning för processens fortlevande.

We may draw some general conclusions on the nature of Assemblages from this. On a first, horizontal, axis, an assemblage comprises two segments, one of content, the other of expression.

Innehåll och uttryck, materiella och immateriella aspekter. Det är en av axlarna i tankefiguren.

On the one hand it is a machinic assemblage of bodies, of actions and passions, an intermingling of bodies reacting to one another; on the other hand it is a collective assemblage of enunciation, of acts and statements, of incorporeal transformations attributed to bodies.

Denna axel hjälper oss att dela upp helheten i olika aspekter, som i det levande livet inte går att separera. Tankemodellen kan med andra ord inte användas för att plocka isär helheten och bygga upp en förståelse utifrån delarnas respektive och unika egenskaper. Allt sådana försök till förståelse förnekar det avgörande mellanrummet. Det krävs för att något ska bli till och kännas igen, som något. Jag går inte att reducera till biologin, utan mina tankar finns inte jag, bara en bit kött. I en värld där man på förhand har bestämt sig för att svaret är ett och att det överallt formuleras i bestämd form singular blir det lätt så att man glömmer bort helheten. Man ser inte skogen för alla träd. Man söker svaret på fel plats. Tänker man med och ser världen utifrån det perspektiv som tankeverktyget assemblage ger, då ser man helheten. Det kan emellertid behövas en del träning för att lära sig detta. Så till den som tycker det är svårt vill jag rikta en ödmjuk uppmaning, skjut inte på budbäraren. Deleuze och Guattari reser inga anspråk på att förändra världen. De ser den bara med lite andra ögon. Där andra ser delar, ser de helheter. Varken mer eller mindre. Vad som är bäst går inte att avgöra utan att ställa tanken i relation till vad man vill uppnå. Det är konsekvenserna som räknas, inget annat.

Låt oss återvända till tankefiguren, till dess andra axel. Den vertikala, som handlar om krafterna som driver förändring. Som fångar spelet mellan sammanhållning och upplösning, terriotorialisering och deterritorialisering. 

Then on a vertical axis, the assemblage has both territorial sides, or reterritorialized sides, which stabilize it, and cutting edges of deterritorialization, which carry it away.

Vad som beskrivs här är inte två ytterligheter eller alternativ, det är två punkter längs ett kontinuum. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre. Total sammanhållning är lika med död, för där och då avstannar processen som är synonym med livet. Lika illa är det med total upplösning, för även det innebär död, genom att processen slutar vara en process på grund av att delarna som bygger helheten fjärmar sig från varandra så pass mycket att allt bara är en grå massa. Båda tillstånden vore förödande. Livet, samhället, kulturen, allt uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, om vi väljer att se på och förklara världen med inspiration från Deleuze och Guattari.

No one is better than Kafka at differentiating the two axes of the assemblage and making them function together. On the one hand, the ship-machine, the hotel-machine, the circus-machine, the castle-machine, the court-machine, each with its own intermingled pieces, gears, processes, and bodies contained in one another or bursting out of containment (see the head bursting through the roof).

Assemblage är maskiner, abstrakta maskiner som förändras i och genom samverkan mellan delarna som bygger helheten. Kafkas böcker kan läsas som berättelser om maskiner, berättelser innifrån maskineriet. Där finns ingen logik, bara händelser och konsekvenser. Om det handlar Deleuze avhandling, The Logic of Sense. Kulturens avsaknad av logik, om icke-linjär tillblivelse. Assemblage och abstrakta maskiner är komplext dynamiska skapelser, inte linjärt, logiska och komplicerade. Den skillnaden är central, skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det som är komplext måste förstås som en helhet, medan det som är komplicerat bäst bestäms genom att plockas isär och studeras del för del. Betänk att man inget vet om en skog, bara för att man vet allt om en björk eller en gran. Skogen är något annat. En helhet. Skogen är en komplex helhet, en abstrakt maskin. Ett assemblage. Om man väljer att se på och förstå den med hjälp av tankeverktyg hämtade från Deluze och Guattari.

On the other hand, the regime of signs or of enunciation: each regime with its incorporeal transformations, acts, death sentences and judgments, proceedings, "law." It is obvious that statements do not represent machines: the Stoker's discourse does not describe stoking as a body; it has its own form, and a development without resemblance.

Maskinerna påverkas av sammanhanget inom vilket de verkar. Diskurser påverkar helheten genom att öppna upp eller stänga till, genom att ändra på de yttre förutsättningarna. Kort sagt genom att utgöra den miljö inom vilken maskinen utför sitt arbete. Sammanhanget är lika viktigt som maskinen för utfallet. Och det är som sagt utfallet som är det viktiga, konsekvenserna. Resultatet av tillblivelse, det som går att iaktta.

Yet it is attributed to bodies, to the whole ship as a body. A discourse of submission to order-words; a discourse of discussion, claims, accusation, and defense. On the second axis, what is compared or combined of the two aspects, what always inserts one into the other, are the sequenced or conjugated degrees of deterritorialization, and the operations of reterritorialization that stabilize the aggregate at a given moment.

Kulturella helhet, som är vad Deluze och Guattari undersöker, är komplexa. De går inte att förklara i detalj och det går inte att förutse vad som ska hända med dem. Men förstår man det och närmar man sig dem på detta sätt och med hjälp av dessa verktyg bygger man upp en förståelse som gör det lättare att hantera komplexiteten. Man får helt enkelt tillgång till verktyg som kan användas för att bygga en hållbar värld. Hållbar på riktigt, inte bara i teorin. Men för att komma dithän måste man acceptera att kultur aldrig går att förstå i detalj, bara som helheter. Som assemblage eller abstrakta maskiner.

K., the K.-function, designates the line of flight or deterritorialization that carries away all of the assemblages but also undergoes all kinds of reterritorializations and redundancies— redundancies of childhood, village-life, love, bureaucracy, etc.

Resultatet av samspelet mellan delarna, både de materiella och de immateriella är vad som skapar helheter. Det är i mellanrummen som flyktlinjer uppstår, vilka förändrar riktningen i tillblivelseprocessen. Därför går framtiden inte att räkna på, den skapas här och nu. Av oss. Tillsammans. Det är en tanke vi kan förneka, eller bejaka. Valet är vårt och vi får leva med konsekvenserna, inte av det vi tänker eller säger, utan av det vi gör, tillsammans.

Fördelen med en sådan tankemodell är att den lämnar stora delar öppna, samtidigt som det inte finns några kryphål eller vägar ut ur den. Allt som görs får konsekvenser och ingen kan svära sig fri. Ska vi bygga ett samhälle är det just sådana modeller som behövs, menar jag. Modeller som tvingar oss att tänka och handla i enlighet med terrängen, istället för kartan.

Älskade, vackra Lofoten!

Inser att det finns platser och förhållanden som gör det lättare och svårare att vara fotograf. Lofoten är en tillåtande och inbjudande plats, på många olika sätt. Tacksam och glad att jag fått uppleva detta och över att det var så enkelt att ta fina bilder.

Egentligen talar bilderna för sig själv, men detta var egentligen en resa i jobbet. Det var en konferensresa där jag presenterade min det av Marifisprojektet som jag skriver om ibland här på bloggen. Därför ska jag försöka berätta om helheten.

Vi anlände Bodö på tisdag eftermiddag. Väderförhållandena var perfekta och det såg lovande ut för resten av veckan. Vackert? Jo tack! Hänförande vackert. Det gick inte att se sig mätt på sceneriet. Fast detta var som sagt en jobbresa. Konferensen inleddes med en reception på Bodö flygmuseum. Väl värt ett besök. Stort och massor av plan och berättelser om såväl den militära historien som den civila.

 Bodö är en av Natos största flygbaser i norr.

Att inte ta vara på den fina kvällen hade varit kriminellt! Även när man är på konferens både kan och måste man vila huvudet ibland. Speciellt när man får besöka så fina platser som denna.

Ljuset i norr och vis solnedgången gör alla till mästerfotografer. Och ändå går det inte att riktigt göra upplevelsen rättvisa. 

Bodö är en stor stad. En stad som sjuder av liv och aktivitet. Här byggs en massa och det finns en hel del industri, som lite skymmer sikten. Fast det uppvägs mer än val av det faktum att det faktiskt går att bygga sig ett liv här, till skillnad från hur det ser ut på andra sidan fjällen, i Norlands inland. Skillnaden är enorm!

Ingen tvekan om att norrmännen är stolta! Med rätta. Även om oljeindustrins planer på att borra här uppe. Det skulle innebära enorma risker att låta pengarna och ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande styra på det sättet. Turismen, om den bara kan göras hållbar, vilket var temat för konferensen, vore en bättre väg att gå.

Kvällen ger allt en glödande lyster och det gick inte att sluta fota. Överallt fanns motiv.

Utsikten från hotellet går inte att klaga på!

Solnedgången den första kvällen.

En ensam fiskebåt, just här. Men Lofoten är beroende av fisket, som jag hittade några bilder av på YouTube, som också visar kontrasterna. Det är främst på vintern, i januari man fiskar. Och fisken, som torkas, ute under tre månader, exporteras till Sydeuropa där den anses vara en delikatess som betingar ett högt pris.

Nästa dag bussades vi tidigt på morgonen till Universitetet i Bodö, där det var gott om utbytesstudenter och febril aktivitet. Inte undra på att det lockar och drar studenter, med en sådan utsikt.

Efter lunch bar det av ner till båten. Del två av konferensen var förlagd till Hurtigruten.

Kändes sorgligt att lämna Bodö, men den upplevelsen byttes mot andra ...

Bergen som kantar horisonten överallt här uppe liknar inget annat jag upplevt. Kala, branta och sagolika.

Solnedgång nummer två.

Nästa morgon gick jag upp tidigt för att fota och uppleva. Och om Bodö var vackert var Solvaer om möjligt ännu vackrare. Ligger definitivt bland de fem vackraste platserna i världen, som jag besökt.

Fjällbacka möter Alperna!

En underbar morgon, på en underbar plats.

Här hålls konferensen.

Hittade en karta över området.

Say no more!

På kvällen den andra dagen skjutsades vi på utflykt till "Lofotens Venedig", en liten (men allt annat än bortglömd eller fattig) fiskeby. Henningsvaer är en välbesökt plats på sommaren, men det är ingen relik utan här bor och lever man. Här finns fyra fiskefabriker och en stor andel av befolkningen är under 15 år. 

Solnedgång igen. Tyvärr den sista, för denna gång.

Överallt i byn finns det ställningar för att torka fisk på.

Den obligatoriska konferensmiddagen arrangerades av hotellet och visade sig vara en spektakulär föreställning. Tre timmar av god, lokalt producerad mat och underhållning.

Här styckas ett lam, the viking way. Ovan smyger dimman in från havet, i form av kolsyreis och vatten. Imponerande. Detta var den mest välordnade konferens jag varit på.

Soluppgången den sista morgonen.

Med sådana förutsättningar går det inte att misslyckas!

En sista tur ner i hamnen innan avfärd. Saknar Lofoten och kommer definitivt att återvända.

Vackert! Men nu pockar jobbet på uppmärksamhet igen. Mailsskörden och undervisningen i veckan. Mycket nu. Men det var det definitivt värt!