Livet och meningen med allt; 4. Public Service vs Reklamkanaler

Söker mig vidare i det universum som öppnas upp i och med att frågan om livets mening ställdes. Uppslag att reflektera kring finns överallt, på samma sätt som kultur finns överallt. Och det är kanske inte så konstigt då kultur kan sägas vara synonymt med produktion av mening. 

Tar mig an frågan om Public Service idag, och dess konkurrenter reklamkanalerna. Kvalitet är liksom kultur och mening ett ord vars innebörd befinner sig i rörelse, ett dynamiskt begrepp som ständigt skapas och blir till genom interaktion och utbyten av tankar om, i samtal på temat för eller emot. Vad är kvalitet, och vad ska vi ha Public Service till?

Det var Harry Amsters krönika i SvD idag som fick tankarna att vandra, och när jag söker på tidningens hemsida finner jag, i kultursvepet, en viktig ingång till vidare tankar kring frågan om vad det är som gör att det är Public Service och inte reklamkanalerna som dominerar mätningarna av tittarsiffror. Det handlar om ekonomi, men inte på det kanske uppenbara sättet, eller vad sägs om följande reflektion.

Vi vadar en bit till genom blockbusterträsket. På nördkultursajten Io9 funderar Charlie Jane Anders över hur moderna mytologier blir till – och just varför så få nya barn- och tonårshjältar får samma genomslag som James Bond eller Luke Skywalker. Superhjältarna som nu trängs på vita duken har i de flesta fall minst 30–40 år på nacken (Både Stålmannen och Lone Ranger fyller 80 i år) medan filmserier som Twilight redan är förbrukade.

Anders benar ut två huvudteser. Den ena är juridisk: det är enklare och billigare att satsa på något redan etablerat, som företaget äger upphovsrätten till. Det här märks också i svensk barnkultur. Titta bara in i närmsta leksaksbutik och förundras över hur många Pippi- och Muminprylar som finns.

Framför allt påstår Anders att det behövs ett ”öppet” universum för att skapa en livskraftig mytologi. När den sista Harry Potter-boken gavs ut var sagan helt enkelt slut, och inget mer finns att utvinna. Star Wars-världen kan däremot byggas ut med nya äventyr i oändlighet – den nya filmtrilogin som rullar igång 2015 får väl sägas illustrera bägge teserna.

Ekonomi, ifall den tolkas strikt som minimering av utgifter och maximering av inkomster, leder paradoxalt nog, eller riskerar att leda till, undergång. För det finns en gräns för hur mycket nytt man kan göra av det som är gammalt och urvattnat. Hur många Stålmannenfilmer eller Muminprylar går det att kränga innan det ekonomiska flödet avstannar? Och vad gör man sedan? Ju längre man väntar med att skapa något helt nytt, desto dyrare blir det. Liksom lägenheten man bor i eller bostadsrättsföreningen, eller Statens Järnvägar för att ta ett mer allmängiltigt exempel. Vad är uppdraget, meningen med dessa verksamheter och fenomen? Att sänka och hålla kostnaderna nere, eller att bygga ett hem, underhålla ett hus eller erbjuda säkra och komfortabla transporter?

Allt handlar förr eller senare om meningen med det man gör, och beroende på hur man svarar på frågan kommer konsekvenserna att se olika ut. Svarar man att jag tänker inte lägga några pengar på underhåll, då kommer bostaden förr eller senare att bli obeboelig. Bostadsrättsföreningen kommer att kunna hålla avgifterna nere ett tag, men ju längre man väntar med att åtgärda problem, desto dyrare blir det när situationen för eller senare blir akut. Samma med SJ. Utan underhåll går det att hålla priser nere och vinster uppe, men det går bara till den dagen då slitaget kräver sin tribut. Inget är för evigt, allt blir till. Därför leder ett ensidigt fokus på ekonomi alltid till en ohållbar situation, det är bara en fråga om tid. Hollywood och andra kommersiella filmbolag är ute på ett sluttande plan. Och det man gör är att man drar med sig resten av kulturen i fallet.

Anders andra tes finner jag högintressant i sammanhanget, på många olika sätt. För att skapa något livskraftigt krävs ett öppet universum. Tänker här på frasen jag ofta återkommer till; bara genom att ge kan man få. Öppen källkod, information som finns fritt tillgänglig, öppna gränser, fri citeringsrätt och så vidare. Eller för att relatera tanken till en filosofisk strategi som Nietzsche utvecklade, och som presenteras på följande sätt på Symposions hemsida.

Den som tar del av denna aforistiska stridsskrift - nu i Lars Bjurmans översättning för första gången på svenska - möts därför av så mycket mer än ett person- och filosofihistoriskt dokument. "Redan valet av aforismen som ny framställningsform innebär ett misstänkliggörande och ett förkastande av filosofin som system och begreppstänkande, som sluten tänkt värld. Den aforistiska tankestilen antyder existensen av en filosofi hitom metafysiken - såtillvida är Nietzsche i denna aforistiska trilogi, med dess kalejdoskopiska varseblivning och huvudsakligen icke-profetiska ton, en arvtagare och en förnyare av upplysningsandan. I dessa tankeöverflödande böcker talar inte den siste metafysikern men möjligen den siste upplysnings-anden, den siste av 'den psykologiska sentensens stora mästare'. Upplysningen - 1700-talets filosofiska strömning - är för Nietzsche ofullbordad, och i en anteckning från 1876 heter det: "Bilden av den fria anden har lämnats kvar ofullständig i det förra århundradet: man förnekade för litet och bevarade för övrigt sig själv." (Ur efterordet av Ulf I. Eriksson)

Genom att bryta upp och ta sig ur det slutna får man luft under vingarna och inspiration att tänka nytt och tänka stort. Aforismen kan sägas vara ett slags öppet universum, som läsaren själv kan fylla i konturerna i, vilket gör det föränderligt och på samma gång hållbart. Monokulturer kan vara framgångsrika, men det är alltid bara i det korta perspektivet. Diktaturer överlever ytterst sällan diktatorn själv, för att ta ett aktuellt politiskt exempel. Demokratier däremot är oftast livskraftiga, just för att de är föränderliga och öppna. Och fallet med Star Wars visar hur man kan vinna ekonomiskt genom att öppna upp och vara generös. Det är dynamiken som uppstår när man inte bara har ekonomisk, kortsiktig vinst för ögonen som skapar hållbarhet och långsiktig överlevnad. Ju fler som är delaktiga och som känner sig delaktiga, desto fler impulser och tankar kan man arbeta med. Det leder till att man hela tiden ligger i takt med tiden.

Därmed har det blivit dags att tänka om och med Public Service, som kan sägas vara ett slags öppet universum, på samma sätt som Star Wars. För Public Service tar, till exempel, på sig uppdraget att spela låtar från nya och okända band. Public Service är ett företag som ägs och finansieras av alla och som därför inte tar någon risk när man spelar musik som är okänd, eller satsar på nya talanger. Public Service är en plantskola, som frösår och driver upp plantor som sedan ges till reklamkanalerna att förvalta. Vad är det som är så provocerande med detta? Varför drar Public Service på sig så pass mycket kritik? Harry Amster bjuder i sin krönika på många kloka ingångar till svar på den typen av frågor, och han formulerar dessutom förslag på hur man kan se på och jobba med innebörder och meningar.

Det är som vanligt. Public service är problemet. Åtminstone enligt många debattörer som blir alldeles till sig för att de som tittar på SVT i datorn ska betala tv-avgift. Sveriges annonsörers vd Anders Ericson går i Resumé riktigt upp i varv och föreslår att regeringen ska sälja ut en av public service-kanalerna för att kunna göra bättre program.

Antagligen har han oavsiktligt hamnat i det som debatten borde handla om. Nämligen varför det är okej att de kommersiella kanalerna år efter år gör usla program som ingen vill titta på. Trots detta är det ständigt SVT som får sopor kastade över sig.

Om tittarna väljer Public Service i högra grad än reklamkanalerna, vem är det då som är kritisk till vår statliga television och radio? Det kan knappast vara folket, för det skulle innebära att allmänheten höll sig med en problematisk dubbelmoral, vilket jag inte tror. Min tolkning är att det är ekonomiansvariga på reklamkanalerna som försöker lobba för en kritik av Public Service, för det skulle innebära att valmöjligheten minskade, och publiken skulle tvingas titta på deras program. Och det kan sedan användas som argument i diskussioner om kvalitet. Det är en konsekvens av ett strikt ekonomiskt tänkande, som reklamkanalerna uppenbarligen sitter fast i och har svårt att bryta sig loss från.

Kanalerna slösar gigantiska summor på program som lockar få tittare och läggs ner. Ändå är det alltid SVT som ska få smisk. Ofta för att de gör breda underhållningsprogram som drar miljontals tittare. Det ingår tydligen inte i public service enligt kritikerna som inte verkar ha en aning om vad SVT också sänder – otaliga dokumentärer, kultur- och vetenskapsprogram.

Det är bara att titta på tittarstatistiken från MMS den senaste veckan. SVT i topp med ”Allsång på Skansen” och med sex placeringar på topp tio-listan. Resten tillhör TV4 med ”Sommar med Ernst” och ”Lotta på Liseberg”. De andra kanalerna lyser med sin frånvaro. När statistiken för årets mest sedda program brukar publiceras så är det ännu tydligare. SVT lägger beslag på nästan allt.

Så varför ska SVT inte få fortsätta sitt framgångsrecept? Ingen aning. Mig veterligen är det unikt att ett framgångsrikt företag som dessutom toppar förtroendeundersökningen tredje året i rad (77 procent av publiken har ett mycket eller ganska högt förtroende för SVT) ständigt ska klandras.

Vad är meningen med TV? Att dra in pengar till ägarna, eller att erbjuda folket program man vill se och får ut något av? Jag är övertygad om att de flesta som enbart är tittare håller med mig om att det senare är det mest önskvärda. Kvalitet går bara att få om man är fri, och friheten förutsätter att man lever och verkar i ett öppet universum där inga andra hänsyn än konstnärliga, kvalitetshänsyn behöver tas. Avgiften till Public Service betalas i förskott, för att garantera medarbetarna på SVT och Sveriges Radio frihet, vilket bevisligen leder till kvalitet.

Här kan man även dra paralleller till skolan, som av någon outgrundlig anledning idag lyder under samma ekonomiska lagar som reklamkanalerna. Med hjälp av politisk makt har man inte bara släppt in marknadskrafter i utbildningsväsendet, man har dessutom tvingat kommunala skolor att leva upp till samma krav, utan att ge dem samma förutsättningar. Exemplet med Public Service är talande, och manar till eftertanke, långt utanför mediernas värld. Kulturen känner inga gränser, det som händer på en plats får återverkningar på andra. Allt och alla hänger ihop. Frågan vi måste ställa oss är: Vad är meningen med livet och allt? Vad ska vi ha varandra och den tid vi lever och verkar på jorden till? Är pengar svaret, eller kvalitet och hållbarhet? Vilket svar vi än väljer kommer det att leda till konsekvenser. Och konsekvenserna går aldrig att välja, dem får man ta vare sig man vill eller ej. Vad vi svarar och hur vi gör är dock en öppen fråga.

En gång för alla: Kan inte de kommersiella kanalerna rycka upp sig istället? Det är inga utarmade indiebolag direkt och behöver inte välja att producera skräpprogram. Särskilt som reklamtröttheten är stor behövs kvalitet i de kommersiella kanalerna.

Mardrömmen är att SVT säljs ut eller tvingas smalna av och att vi står där med ett borttynat SVT och ett TV3 som nylanserar ”Bachelorette”. Då skulle kritikerna jubla. De tycks ju ändå inte titta och kan då njuta av att hatobjektet SVT försvinner och fundera på om det är tv-avgift eller skatt som ska gälla.

Nog tittar man, men man tittar inte på programmen, bryr sig inte om innehållet. Man tittar, eller är närmast fixerad vid den ekonomiska balansräkningen. Det leder till konsekvenser, och till handlingar som ter sig huvudlösa, i det längre perspektivet.

Meningen med att skriva dessa bloggposter handlar inte om pracka på någon annan mina svar på frågan om meningen med livet och allt, det handlar om att mana till eftertanke och att öppna upp rum för samtal.