Har inte skrivit ett textbaserat inlägg på länge. Känner mig rostig. Svårt att hitta orden. Tycker inte om känslan. Ovan vid att känna så här. Kommer jag att kunna skriva något, mer över huvud taget? Har jag förlorat förmågan? Klart jag inte har. Intalar jag mig. Att skriva är en del av livet för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan skrivande, tänkande och läsande. Samtal, utbyte av tankar. Därför är känslan av tröghet i starten skrämmande. Vill och behöver skriva. Tror det ska gå. Vi får se. Och hur det är än är går det inte att tvinga fram tankar, då blir språket lidande.
En anledning till att jag inte skrivit är att jag verkligen behövde vara ledig. På riktigt, ledig. Fri från alla krav. Även om bloggandet aldrig känts som ett krav (utom möjligen under de hundra dagarna då utmaningen #Blogg100 varade) så kändes det kravfyllt att tvinga fram texter under den välbehövliga ledigheten, som detta år tog längre tid att komma in i och omfamnas av än tidigare år. Det är anledningen till att det dröjt. Arbetsåret 2012/2013 var det utan jämförelse mest slitsamma under mina 20 år i akademin. Året som gått upplevde jag för första gången leda och en längtan efter helg. Det har jag inte upplevt sedan åren i bageriet, som var slitsamt på andra sätt. Här under våren tvingades jag överväga om akademin är en plats för mig, vilket jag varit övertygad om under alla år. Det i kombination med en enorm arbetsbelastning, som jag frivilligt gick med på för att i möjligaste mån undvika att hamna i den situation jag under våren ändå hamnade i, gjorde att jag hamnade nära gränsen. Det är anledningen, en av dem, till att jag dröjt med att ta upp skrivandet. Det har tagit längre tid än jag räknat med att hitta tillbaka till livet, och in i ledigheten. Likt en missbrukare har jag lidit svårt av något som i alla fall kan liknas vid abstinens. Kroppen har regerat och gjort uppror. Först nu, eller här under den senaste veckan, uppe i lugnet och ron i Norrland har harmonin infunnit sig. Nu kan och vågar jag blicka framåt igen. Men jag gör det med vaksamhet. Tänker inte försätta mig i samma situation som jag hamnade i, igen. Som tur är har jag redan gjort en del av höstens arbete, och tjänsten är fylld till bredden, även om jag sparat en veckas semester. Ser fram emot hösten. Först ska jag dock njuta fullt ut av ledigheten.
Det andra skälet till att jag inte skrivit är att jag inte varit hemma. Först var jag i New York och sedan, direkt efter hemkomsten stack jag som sagt till Norrland. Och jag ville som sagt vara ledig. Inga tvång. Har haft med mig datorn, men det har inte funnits några naturliga tillfällen. Alltså har skrivandet fått anstå, tills idag. Ska så smått dra igång maskineriet här under veckan, och nästa vecka. Skriver dock bara av lust, om det som kommer upp. Samhällskommentarerna får anstå tills arbetsåret börjar i mitten av augusti. Här ska meningar med ? utredas, och det finns mycket att reflektera över. Resande, till exempel. Tankar om resandets mening får bilda brygga, från en tillvaro helt utan struktur, till ett liv med vissa ramar.
Resande kräver viss uppstyrning och planering, men minst lika mycket anpassning och frihet att ta vara på infall och möjligheter som dyker upp i stunden. Att resa är att söka upp världen och handlar om att skaffa sig inblick i och erfarenheter av andra sätt att leva, men det handlar också om att upptäcka världen och kulturer bortom den egna horisonten. För att få detta behöver man inte åka långt bort, till New York eller Asien. Det går lika bra att resa här hemma, till Norrland till exempel. Upplevelser sog går utanför vardagen går till och med att få i sin egen hemstad. En tur med spårvagnen till någon av ändhållplatserna kan leda till nya perspektiv på tillvaron, om man bara öppnar sinnet och ögonen. En resa till Asien, på ett all-inclusive-hotell, kan på detta sätt ge mindre nya intryck än att stanna hemma. Att resa handlar med andra ord inte primärt om fysisk förflyttning. Resa handlar om att uppleva och om att få perspektiv. I alla fall som jag ser på resande.
Resan börjar redan på vägen till tåget eller flyget. Stationen eller flygplatsen är öppningar till nya världar. Därför är en försening inte jordens undergång, kan och vill man går det att se förseningar som kryddor semesteranrättningen. Reser man för att få perspektiv och nya upplevelser kan förseningar leda till just detta. Reser man i jobbet kan det vara stressande, men om resan görs under semestern kan det oplanerade läsas (eller hur man nu ska uttrycka sig eller tänka) som en möjlighet. Det handlar om att släppa kontrollen och följa med. Även om jag var trött efter en lång flygresa minns jag fortfarande mina fem timmar på Twin Citys, i Minnesota USA, med välbehag. Dit omdirigerades jag av en fantastiskt intressant och kunnig person på Paris flygplats när det visade sig att flyget till Philadelphia ställts in. Jag kan känna sig just för att redan på Landvetter bestämde mig för att jag reser för att uppleva, inte för att uppnå något annat mål.
Ju mer man planerar och desto fler krav man ställer upp för sig, desto större är risken för att råka ut för besvikelser. Med ett öppet sinne och inställningen att det är vägen som är målet blir man en mer harmonisk människa. Det går att se resandet under semestern som en övning i det, och då blir ledigheten inte att avbrott i livet utan en integrerad del av helheten. Erfarenheterna man får under semestern hjälper en att klara även vardagen, vilket gör att semestern inte blir så kravfylld. Hänger man upp livet och tillvaron på några få veckor är risken som sagt överhängande att man blir besviken, och då ligger även nästa års semesterresa i farozonen, liksom ytterligare ett arbetsår.
Resa handlar inte om vad man gör, utan om hur man ser på det man upplever. Man behöver inte ens förflytta sig för att resa, det går att skaffa sig perspektiv och upplevelser genom att läsa. Det handlar till syvende og sidst om minnen. Det enda jag har kvar av dagarna i New York är minnet av upplevelserna. Har man bara ett öppet sinne och reser man bara utan stress och med närvaro ökar chanserna till att man kommer hem med fler minnen och rikare upplevelser.
Resande kan handla om kontroll, men jag väljer att resa med ett minimum av kontroll. Reser man med ett öppet sinne ökar chansen att man blir lycklig och harmonisk. Även en resa till Tjörn, för att hälsa på släktingar, kan då ge lika många och viktiga minnen som en resa till New York. Visst ser jag fram emot hösten konferensresa till Bodö och Nordkap i Norge. Men man behöver inte åka till sådan destinationer för att uppleva och skaffa minnen att hämta kraft ur.
Resande är en inställning till livet, mer än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar