Livet och meningen med allt; 3. Naturlig/kulturlig

Detta är som sagt mitt sommarprojekt. Utan krav, på längd, innehåll kvalitet eller relevans vill jag här skapa ett utrymme i vardagen, att bara kasta mig ut i om och när andan faller på. En serie texter att vila i och tänka med, bli till genom. Det är ambitionen.

Kämpar fortfarande med semestern, som inte riktigt vill koppla greppet. Sitter fast i jobbet, fortfarande, efter en vecka av ledighet. Förlikar mig med och förstår, att det tar tid att bryta en bana vars lopp är tydligt och vars hastighet är hög. Flyktlinjer dyker aldrig upp där man förväntar sig, som bekant. Flyktlinjer finns där bara, när man minst anar det. Rätt som det är finner man dem, och då gäller det att hänga med. Väntar på det, letar efter en flyktlinje som kan ta mig ut ur det kravfyllda universum jag just nu lever och verkar i. Behöver en knuff, in i semesterns mer avslappnade tempo och fria tillvaro.

Det kan inte vara meningen med livet att jaga, för jagandets skull. Ändå är det vad alla vi som har arbete tvingas och tvingar oss till. Jakten på excellens, på plats nummer ett, utan reflektion över vad det är man gör egentligen. Besparingarna man underkastar sig, för sakens skull. Alla som har ett arbete känner troligen igen sig. Därför vill jag skriva om olika aspekter av den (egentligen alldeles för) stora frågan om livets mening. För att väcka tankar och mana till reflektion. Vad är det för samhälle vi bygger? Vilken kompass använder vi oss som orienteringsverktyg på resan in i framtiden? Det spelar roll hur vi tänker, för tankar påverkar handlingar. Vad är meningen? Det är en frågan som det viktiga, frågandet och reflektionen. Inte svaren, eller ännu värre SVARET.

Letar på nätet, i tidningar och annat. Hittar en artikel om aromämnen. Fastnar för den, och bestämmer att här finns ett uppslag till tankar om vad som är meningen med livet. Artikeln hittar jag på SvD. Aromer döljs fortfarande, är rubriken och den handlar om att företag inte behöver ange vad aromämnen innehåller. E-nummer är däremot uppmärksammade och måste deklareras. Aromämnen behöver dock inte anges, annat än som just aromämnen. Jag läser.

Resultatet har blivit en första lista med över 2100 godkända aromer, som alltså inte bedöms vara hälsofarliga. Den långa förteckningen – publicerad i EU:s officiella tidning – är säkerligen fullt begriplig för en välutbildad kemist.

Men vi lekmän blir nog inte särskilt mycket klokare av att få veta att exempelvis 1-metoxi-4(prop-1(trans)enyl)bensen, 4-isopropylbensaldehyd och (Z,Z)-3,6-dodekadienal får användas i alla butikens livsmedel.

Ingen av dessa långa haranger kommer heller att dyka upp på de redan överlastade innehållsförteckningarna. Där skulle de för övrigt inte få plats eftersom det ofta behövs ett imponerande antal kemikalier för att få ihop till enda smak. Till exempel 48 stycken för att skapa illusionen av jordgubbe.

På förpackningen kokas den avancerade kemin i stället diskret ned till det anonyma och för konsumenten ganska aptitliga ordet ”aromer”. Vilka smaker som har fejkats i såsen, gratängen eller bullarna du tänker köpa behöver inte anges.

Detta är – liksom tidigare – tillverkarens hemlighet.

Företagshemligheter är inte bara ett ord, det är en ideologi. Vilka handlingar, värderingar och beslut döljs bakom detta ord? Bara det att företag får ha hemligheter säger något om samhället och livet, vardagen. Företag bygger murar mot omvärlden. Företag värnar sina egna intressen. Företag har en mening, och det är att tjäna pengar. Inget ont i det. Alla vill tjäna pengar, för pengar är en möjlighet, ett verktyg att nå andra mål. Att människor tjänar pengar är oproblematiskt. Men när företagens intressen och vilja att tjäna pengar värnas mer än människors, då får vi ett annat samhälle. Det samhället finns här redan, för vi lever mitt i det. Finns anledning att återkomma till just den frågan, men här var det en annan sak jag ville reflektera över, en annan konsekvens av företagens ideologi. Frågan om vad som är naturligt och vad som är kulturellt skapat. Åter till artikeln, som inleds med en scen från Jamie Olivers, Den nakne kocken, som i ett av sina program vill få elever i England att äta mer naturlig mat.

En kille i klassen är lite extra kaxig och tv-kocken inser att det är viktigt att få med sig honom. Jamie plockar en solmogen jordgubbe och låter den motsträvige grabben provsmaka. Kameran zoomar in det skeptiska ansiktet – och tittaren förbereder sig på att han nu, äntligen, ska spricka upp i ett härligt leende.

Men killen grinar illa.

Vilket nog inte är fullt så gåtfullt som det kan verka. Om man är uppfödd på konstgjorda aromer, som ofta skräddarsys för att passa godisälskande barn, tycker man förstås att originalet smakar alldeles för påträngande … naturligt.

Naturligt anses instinktivt vara bättre än det som framställts på konstgjord väg. Får man välja fritt och förutsättningslöst skulle troligen de flesta välja det som är mest naturligt, det som uppfattas som mest naturligt. Men vad är naturligt?

Just du som läser detta föredrar förmodligen ännu riktig jordgubbsmak framför den fejkade. Men när det gäller andra smaker – som vanilj – har den industriella kopian för många konsumenter redan tagit över som smakreferens. De billiga aromämnena, som finns på varenda hylla i butiken, har till uppgift att helt eller delvis ersätta den ursprungliga råvaran.

Människan är lika mycket natur som kultur, det är poängen jag vill göra här. Och naturen är också skapad, på ett eller annat sätt. Ser detta som ett utmärkt exempel på hur livet i lika hög grad som meningen med livet skapas. Meningen med livet, är liksom uppfattningar om vad som är naturligt, resultatet av interaktion. Att leva är att skapa, och att skapa är liv. Meningen med allt uppstår i och genom interaktion.

Frågan är inte vad som är meningen, utan vilka meningar som kan accepteras, individuellt och kollektivt. Frågan är också vem man interagerar med. Människor, självklart. Samhällen och kultur skapas av människor, tillsammans. Men människor skapar även företag, och företag har makt för att många är beroende av dem. Och makt korrumperar. Idag och sedan lång tid tillbaka interagerar inte bara människor med andra människor, även företag interagerar och är medskapare av såväl kultur som natur.

Vill vi agera med någon som har hemligheter? Hur påverkar det interaktionen, och vem är det som tar risken som detta inslag i samhället och vardagen medför? Det är frågor som behöver ställas, tankar som måste utredas. För det är aspekter av livet som får konsekvenser för meningen med tillvaron.