Livet och meningen med allt; 9. Företagande

En av de tydligaste skiljelinjerna i politiken är den som rör synen på företag och företagande. Alla tala om jobb, men ytterst få om företagens ansvar. Politikerna, från höger till vänster, ser sig som den kraft som kan och ska lösa den frågan. Och sedan klagar man på varandra, liksom man gör i medierna. Läser idag till exempel, i SvD, på Ledarplats, följande.

Kanske är det för att Socialdemokraterna bestämt sig för att sluta med integrationspolitik som Löfven inte nämner invandrare alls, förutom i ett behjärtansvärt slagord om att rasism är ”tidlös skit”. Varken 90-dagarsgarantin eller lärlingsjobben är satsningar som riktas till dem. De som just kommit till Sverige hade hjälpts bättre av liberaliseringar av den svenska arbetsmarknaden, en mer flexibel arbetsrätt och enklare regler för företag. Arbetslösheten bland inrikesfödda mellan 25 och 54 år är endast 3,8 procent, medan den är hela 15,9 procent bland utrikesfödda. Löfven pratar mycket om solidaritet, men det landar i mer fördelningspolitik och höjda bidrag, inte om att ge människor bättre möjligheter att själva tjäna sitt uppehälle. 

Ivar Arpi tar företagarna i försvar, och värnar deras intressen, liksom Alliansen. Socialdemokraterna och de rödgröna, betraktar jobbfrågan mer från de anställdas perspektiv. Lösningarna blir då lite annorlunda, men i grunden gäller lika över hela det politiska spektret: Det går inte att lagstifta bort arbetslöshet med mindre än att förstatliga samhället, och det är det ingen som vill. Politikerna talar alltså om och tar åt sig äran för sådant de inte har kontroll över eller kan påverka annat än på marginalen.

Visst låter det bra att prata om ”lika livschanser”, som Löfven gör. Det är lätt att ställa upp på även som borgerligt sinnad. Men för att uppnå det behövs en politik som bryter ned utanförskapet. Man kan inte lagstifta bort arbetslöshet med en luftig jobbgaranti. Förslaget skyler över det faktum att man inte verkar ha några varaktiga lösningar på ungdomars och utrikesföddas arbetslöshet.

Fast Arpi som står till höger glömmer att samma gäller för Moderaterna, ingen politiker kan skaffa fram mer jobb. Det kan bara företagen, och därför vill jag ha med en post om denna maktfulla samhällssektor i serien om meningen med livet, allt. Företagarna, varför är det ingen som ställer dem till svars? Varför är det politikerna som får klä skott för missförhållanden, eller som tar åt sig äran för framgångar, som är företagens ansvar? Varför är det ingen som ställer företagen till svars, så som Anders Borg ställer bankerna till svars för räntegap och orimliga vinster? Det är företagen som inte anställer, och det är i företagen som jobb skapas. Varför är företagen så tysta, undrar vän av ordning.

Vad är meningen med företagande, undrar jag. Och jag gör det med utgångspunkt i ytterligare två artiklar från SvD. Den första handlar om friskolor, och är en Ledare författad av Siri Stejer, den handlar närmare bestämt om vinster i friskolevärlden. Och udden är riktad mot Jonas Sjöstedt, temat för diskussionen är politik, inte skolpraktik. Inte företagares agerande och ideologi.

På Vänsterpartiets dag i Almedalen lovade partiledaren Jonas Sjöstedt att partiet ska jobba för att få bort vinstuttag i den skattfinansierade välfärden. I en debattartikel på SvD Brännpunkt tog han John Bauer-koncernens olyckliga konkurs som exempel på varför det inte fungerar.

Vänsterledarens utspel satte uppenbarligen fart på regeringen. Dagen efter, i fredags, kom genast ett utspel med förslag om att fristående gymnasieskolor ska betala en försäkringsavgift för sina elever. Går skolan i konkurs riskerar då inte eleverna att ställas på bar backe, utan skulle genom denna avgift vara garanterade att få avsluta den utbildning de påbörjat.

Det är ett initiativ som mer än något annat tycks skapat för att ge Sjöstedt svar på tal. Men för att friskolereformen ska utvecklas krävs politik som handlar mer om skolan än om vänstern. Regeringen bör akta sig för förhastade lösningar, bara för att vänsterpartiledaren inte gillar vad han ser. Han kommer inte vara nöjd förrän alla de 160000 elever som valt att gå i vinstdrivna friskolor i Sverige blivit av med sina platser.

Att anklaga Sjöstedt för att vilja beröva 160000 elever utbildning är illasinnat, och orättvist. Jag håller inte med V om att man måste förbjuda all vinst i skola vård och omsorg, men jag håller med om att det system vi har nu, där företagens möjligheter att göra vinst värnas mer än elevernas rättighet till utbildning och kvalitet. Jag vill se mycket fler samtal mellan politiker och företrädare för branschen, och jag vill framförallt se en politik som ställer tydliga och hårda krav på aktörer som vill in på dessa marknader. Jag vill se mycket mer av transparens, inte bara för kommunala skolor, utan alla som finns och agerar på samma marknad. Det är som jag ser det problemet med friskolor som drivs av riskkapitalister. Att de spelar sitt spel, med politikernas goda minne, efter andra regler än skattefinansierade skolor. Varför, vad är poängen med detta? Varför ska vi låta företag driva skolor? Är det för att hjälpa dem att tjäna pengar, eller är det för att vi tror att de gör ett bättre jobb? Jag är öppen för att det senare i alla fall inte är omöjligt, men då ska alla följa samma regler!

Varför tillåter vi företagen vara så tysta? Är det månne av rädsla, rädsla för att företagen och jobben ska flytta utomlands? Vad är det för samhälle vi får då, om det är detta som gör att företagen får hållas? Varför vill företag inte följa regler, eller underkasta sig omaket med solidaritet? Vad är det i företagandet som gör att så många företagare blir närmast patologiskt egoistiska? Detta är frågor som alla kan ställa till företagare, politiker och journalister. Ändå är det ytterst sällan man gör det. Politiker käbblar med varandra, och medierna rapporterar om utspel i parlamentet. Och företagen kan agera i medieskuggan. Hur mycket har detta att göra med att även medierna är företag, ägda av mäktiga kapitalister? Även det är en fråga som ytterst sällan debatteras i samhället?

Den sista artikeln handlar om vad som kan hända och vad som håller på att hända, om och när företagen själva får sätta agendan och bestämma vilka regler som ska gälla. Det är ingen vacker bild som Gunnar Larsson (generaldirektör Konsumentverket) och Göran Marby (generaldirektör Post- och telestyrelsen) målar upp i sin debattartikel på Brännpunkt.

Vi fruktar nu för att branschen planerar för att kasta de etiska riktlinjerna överbord. Konsekvensen av ett sådant beslut blir att alla mobilanvändare som även i fortsättningen vill slippa säljsamtal (totalt finns det närmare 14 miljoner mobilabonnemang i Sverige) nu tvingas att ”nixa sig”. Innan det har hunnit ske blir det alltså fritt fram för telemarketing-företag att ringa säljsamtal till mobiltelefoner.

Vad som egentligen innebär en radikal försämring för konsumenterna presenteras av branschen som något positivt. Att det är konsumenterna som efterfrågat detta.

Det är uppenbart att det förhåller sig precis tvärtom, att det är branschen som kommit på en plan för att tjäna mer pengar. För i takt med att antalet fasta telefonabonnemang i landet krymper har också marknaden krympt för telemarketingbolagen. Det finns allt färre konsumenter kvar som man kan ringa till.

Samtidigt fortsätter antalet mobilabonnemang att öka. Här finns en enorm marknad som hittills varit stängd, men som nu lämnas vidöppen. Allt genom två smarta drag – inför nix-telefoni för mobilabonnemang och slopa de etiska riktlinjerna.

Åtminstone verkar branschen tro att det är så enkelt. Men vi är av en motsatt uppfattning. Branschorganisationernas etiska riktlinjer har sedan flera år utgjort god sed på marknaden och det är inte något som man kan förändra över en natt. Vår uppfattning är att branschen i så fall bryter mot den goda sed som de själva skapat, slagits för och upprätthållit fram till nu.

Upp med handen alla ni som älskar reklam och som välkomnar fler samtal från försäljare som vill pracka på en varor och tjänster man inte bett om. Jag vägrar tro att jag är ensam om att se detta som ett tydligt exempel på att vi byggt ett samhälle där företagens intressen att oinskränkt tjäna pengar värnas mer än medborgarnas intressen.

Telefonförsäljning är redan ett av de största konsumentproblemen. Det ser vi bland annat genom att antalet anmälningar har ökat drastiskt under senare år, inom vissa områden handlar det om en flerdubbling på ett par år. Ungefär var sjätte anmälan till Konsumentverket i fjol rörde försäljning via telefon.

Mycket talar för att telefonförsäljning även till mobiltelefoner kommer att förvärra problemen. Detta skulle ytterligare stärka Konsumentverkets och Post- och telestyrelsens uppfattning om att ett krav på skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning bör skrivas in i lagen.

Var finns politikerna när folket behöver dem? Varför ställs det så från kritiska frågor till företagare? Och vad är det i företagarkulturen som gör att företag anser det vara självklart att man ska särbehandlas? Jag menar vi är alla människor, och vi får alla leva med konsekvenserna som vardagliga handlingar leder till. Företagare är också människor, liksom politiker. Varför är vi inte mer intresserade av varandra och det vi har gemensamt?