lördag 6 juli 2013

Livet och meningen med allt; 7. Skolan, kunskap och ekonomi

Det är semester nu. Ute lyser solen från en klarblå himmel. Tänker inte sitta inne en dag som denna. Men så här innan frukost, efter att ha läst tidningen och efter att ha lyssnat på Björklund igår, kan jag inte hålla mig ifrån att reflektera lite över meningen med skolan. För att få den posten ur världen, liksom. Skriver ju ofta om just skolan här, men kanske inte specifikt om just meningen med skolan. Vad ska vi ha den till, vad är dess uppgift? Tankar kring det får bära mig fram till frukosten. Skolan är viktig, men varför och till vad ska vi som samhälle ha den? Utgångspunkten för reflektion är nationalekonomerna Magnus Henrekson och Tinom Sanandaji, som skriver idag på DN Debatt, om just skolan och dess uppgift.

Det är ord och inga visor som levereras. Skolan får sig en rejäl käftsmäll av forskarna. Håller inte med om allt man skriver, men uppfattar alla ord om skolan som viktiga. Ett samhälle som inte bryr sig om skolan, där skolfrågan inte är het är ett likgiltigt och kunskapsföraktande samhälle. Skolan skall alltid stå högt på dagordningen. Inte för sakens skull dock, utan för att ansvariga bryr sig och har en åsikt som de inte kan hålla inne med. Meningen med skolan kan med andra ord inte beställas fram. Skolans betydelse går inte att fabricera. Antingen betyder skolan något, eller också inte. Nationalekonomerna skriver följande i DN, och håll i hatten nu alla pedagoger där ute.
• Skolan har stort ansvar. Vi misstänker att problemen delvis beror på att skolan och i viss mån högskolan i dag är en ”skyddad verkstad”. Kraven på eleverna har successivt sjunkit. Arbetstakten är låg och studenter kan i regel komma undan med sena inlämningar, etcetera, genom ursäkter och förhandling med de vuxna. Det anses vara skolans uppgift att göra alla arbetsmoment roliga och undermåliga prestationer leder sällan till omedelbara konsekvenser. Denna miljö förbereder inte för ett krävande arbetsliv. Stora grupper ungdomar har i dag en orealistisk bild både när det gäller vilka prestationer som förväntas och vad arbetsgivare kan erbjuda. Verkligheten blir en kalldusch när arbetsgivare inte accepterar svaga prestationer oavsett förklaringar samt att många arbetsmoment till sin natur är monotona.
Håller inte med om allt som här skrivs, men anser att det ligger en hel del i det. Skolan är en del av samhället i övrigt och måste därför harmoniera. Det går inte att bakom kunskapens murar måla upp bilder av hur det borde vara. Om skolan vill vara med och förändra samhället måste skolan lyssna såväl inåt som utåt. Och där finns en ansenlig förbättringspotential. Det är en svidande uppgörelse som skribenterna levererar, och jag kan tycka att man bitvis går väl hårt åt skolan, men man vill i alla fall, till skillnad från Svenskt Näringsliv, något med vår svenska skolan. Skolan har ett värde för Henrekson och Sanandaji, även om den gått vilse enligt dem. Det är bra och viktigt, för det innebär att det finns en ingång till och intresse för samtal, om skolans innehåll och betydelse. Och det är oändligt mycket viktigare än att vara överens om hur det ska vara och se ut. Min största invändning mot innehållet i debattartikeln är ansvaret som läggs på skolan och på eleverna/studenterna. Problembeskrivningen är det dock inget fel på.
Nästan 15 procent av unga mellan tjugo och tjugofem är i dag sysslolösa – de varken arbetar eller studerar. Därutöver finns dold arbetslöshet i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och studerande som hellre skulle arbeta. Teknologisk utveckling och konkurrens från lågkostnadsländer har gradvis eroderat efterfrågan på jobb som unga utan högskoleutbildning tidigare utförde. Många av dessa jobb har försvunnit, troligen för alltid. Fallande skolresultat hade därför inte kunnat komma vid en sämre tidpunkt; samtidigt som kunskapskraven har ökat sjunker kunskapsnivån bland unga.

Dessa problem är väl kända och har fått stor uppmärksamhet. Vi misstänker att det finns ytterligare en bidragande förklaring till ungdomsarbetslösheten utöver bristfällig kunskapsnivå, nämligen bristande inlärning av ”mjuka” kompetenser. Forskningen har de senaste åren alltmer uppmärksammat så kallade icke-kognitiva färdigheter såsom självdisciplin, social kompetens, motivation, arbetsmoral, uthållighet, pålitlighet, punktlighet och emotionell stabilitet.
Detta att eleverna saknar kompetens och förståelse för hur viktigt det är, om man ska samverka, att man anpassar sig efter det sammanhang man befinner sig i, är naturligtvis allvarligt. Men att lägga ansvaret för detta på skolan är förkastligt. Skolan kan aldrig lösa den typen av problem, det är ett kollektivt problem som alla är ansvariga för. Det är en konsekvens av det samhälle vi byggt för oss, en egenskap som ligger djupt inbäddad i kulturen som allt och alla delar. Föräldrar och medmänniskor har ett ansvar för varandra. Det samhälle vi bygger är ett samhälle där integrationen haltar och klyftorna ökar. Ett samhälle där jaglojalitet premieras, och då tappar man andra egenskaper, som uppmärksamhet på gruppen till exempel. Och när föräldrar inte har tid för sina barn delegeras ansvar, och det är detta som lett till den situation som nu skolan har att hantera. Det kan emellertid inte vara skolans ansvar att uppfostra barnen. Däremot kan skolan förstärka och uppmuntra tendenser som redan finns och som även finns på andra ställen i samhället, självklart. Skolan kan och måste vara en integrerad del av samhället.

Skolan kan inte lösa problem som finns i arbetslivet. Problemen är samhällsrelaterade och kan bara lösas tillsammans. Skolan behöver lyssna lika mycket på arbetslivet som arbetslivet lyssnar på skolan. Björklund talade i Almedalen igår om hur viktigt det är att vi bygger en kunskapsskola. Men så länge han och skolpolitiken, samhället, alla, gör skillnad på kunskaper och kunskaper. Så länge som skolan ska värdera olika kunskaper olika, kommer problemen med sjunkande resultat och bristande engagemang att finnas kvar. Först när politiker, arbetsgivare, lärare och forskare drar mot samma håll och ser helheten eller samhället som en gemensam angelägenhet. Först då kan konstruktiva samtal om kunskap inledas. Och först då kan man hoppas på att resultaten vänder.

Tanken på att livet börjar först när man kommer ut i arbetslivet, att skolan är en uppfostringsinstitution skild från resten av samhället, att utbildning är improduktivt och tärande och att arbete är konstruktivt och närande. Det ser ser jag som det största samhällsproblemet. Det är grunden till sjuknade kunskaper i Sverige. Uppfattningen att skolan är en produktionsenhet som går att finkalibrera likt ett löpande band för biltillverkning. Det är rådande syn på kunskap som är problemet. Kunskap som en uppsättning mätbara enheter som kan överföras genom kvalitetssäkring, så effektivt som möjligt. Och allt som följer på detta i form av kvalitetssäkring, uppföljning, kontroll och det bristande förtroendet för lärares vilja att undervisa och förmedla insikter, eller misstänksamheten mot vissa typer av forskning. Problemet som jag ser det är att näringslivet dikterar villkoren och att ekonomin är den styrande principen för allt.

Inte bara skolan, utan samhället som helhet har tappat bort sig och gått vilse i sökande efter kunskap. Vi letar eller är anmodade att leta efter kunskaper som inte finns, för att ekonomin kräver detta. Ekonomins krav är verklighetsfrämmande, och eftersom dessa krav inte får ifrågasättas kommer skolan aldrig att leva upp till förväntningarna. Så länge som ekonomin är överordnad kommer skolan och hela utbildningsväsendet att vara ställt under förmynderi, och så länge skolan är det kommer läraryrket eller en karriär som forskare att vara mindre lockande än den är i ett land och ett samhälle som vilar på vetandets grund. Bara om och när kunskap, av alla i det aktuella sammanhanget, anses vara det högsta goda, kommer lärande och utbildning att locka till sig de mest kunniga.

Meningen med skolan och med verksamheten inom högskolan och forskningen skulle kunna vara att lära och forska, att skaffa kunskaper. Så ser det inte ut idag. Visst talas det om kunskap, men den kunskap som Björklund och Svenskt Näringsliv talar om har inget egenvärde. Kunskapen har bara ett värde om den leder till ekonomisk tillväxt, och så länge det är den rådande samhällssynen är det ekonomi som är det högsta goda. Och eftersom det går att bli rik utan att ha gedigen utbildning och eftersom kunskap inte har något egenvärde, det har bara pengar, så kommer samhällets utveckling att dikteras av ekonomin.

Det är talande att det är nationalekonomer som uttalar sig om skolan, och inte lärare eller forskare som sysslar med kunskapsutveckling eller kritiskt tänkande. Alla talar om skolan och har en åsikt om skolan, men så länge man inte litar på och lyssnar till lärarna kommer skolan aldrig att bli en plats som lockar till sig landets skarpaste och mest hängivna medborgare. En legitimation betyder inget om den inte ger innehavaren inflytande över sitt arbete och liv. Högre lön kan fungera, men då krävs långt mer än de 10000:- som det talas om idag. Skall läraryrket göras prestigefyllt med hjälp av ekonomi krävs VD-löner. Det är så den ekonomiska logiken ser ut, och det är dess inflytande över samhället som färgar av sig och påverkar allt annat.

Ekonomisk vinst skapas genom effektivitet och produktivitet. Därför är det meningen med all ekonomisk verksamhet. Kunskap, vetande och vishet är emellertid något väsensskilt från ekonomi. Vetande kan absolut leda till ekonomisk tillväxt, men ekonomi och kunskap är två helt olika saker som kräver olika sätt att tänka. Det förstår alla som sysslar med och är intresserade av lärande och kunskap, och därför växer frustrationen i landets skolor, när politiker och andra makthavare försöker tvinga in skolan i en mall som den inte passar i. Frustrationen växer än mer när man talar om kunskap, men sedan inte lyssnar på dem som har insikt och som vet. Klart vi får problem då. Problem som bara kan lösas om vi förstår vad som verkligen betyder något i samhället vi lever i.

Först när kunskap är det värde och den måttstock som allt annat mäts med eller mot kommer skolans resultat att förbättras. Först när kunskap blir ett värde i sig, lika mycket eller mer värt än pengar. Först när skolan är en plats som alla vill vara i (inte bara tala om), så länge som möjligt, både som elev och som lärare, forskare och medborgare. Först när ansvariga lyssnar på forskare och ger lärare mandat att bestämma. Först när skolan hamnar i centrum för samhället kan vi hoppas på att vi får ett samhälle där kunskapen växer, idéer flödar och innovationer genereras. Idag är skolan en produktionsenhet som så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt skall leverera det som beställts av ekonomin och näringslivet. Synen på och meningen med skolan idag är att man ska vara där så kort tid som möjligt, för att sedan kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Meningen med skolan kan och ska bara vara ett: Kunskap, i obestämd form plural. Först när skolan betyder något i kraft av sig själv, utan att relateras till annat kommer kunskapen att bli värt något. Idag bygger vi en skola vars mening är att göra människor och samhället ekonomiskt rikt, vilket sätter ekonomin i centrum. Där borde skolan vara. Kunskapen.

1 kommentar:

Respelion sa...

Jag kan lika gärna uttrycka mig inför din text, så som du uttrycker dig inför nationalekonomierna i DN:

"Håller inte med om allt som här skrivs, men anser att det ligger en hel del i det. "

Dock tror jag inte att kärnan i problematiken ligger i att få en samsyn, även om det naturligtvis är högst väsentligt. Jag anser istället att det mångt och mycket är ett marknadsförings/kommunikationsproblem. Hur man till makthavare o.d förmedlar konsekvenser av de olika typer av krav som ställs på skolan:

Uppdragsgivare: "Vi vill att det skall vara så här."

Utförare: "Då behöver vi ha det här."

Uppdragsgivare: "Ni får det här."

Utförare: "Då får ni det här."