Livet och meningen med allt; 10. Deleuze

Den sista text som Deleuze publicerade handlade om livet, vad det är och hur det kan förstås. Livet, i obestämd form plural. Liv. Texten är inte religiös eller andlig. Är inte en avbön från tidigare texter. Den handlar fascination inför det levande. Varifrån kommer liv, och vart är det på väg. Immanence: A Life, heter texten, och det var denna text som fick mig att börja skriva bloggposterna i serien som här kommit till post nummer tio. Det finns många saker kvar att reflektera över, minst tio till. Därför passar det bra att låta Deleuze tankar om liv bilda utgångspunkt för dagens post, som dessutom blir den sista innan min resa till New York.

Befinner mig i ett mellanrum. Och det är vad Deleuze text handlar om också. Mellanrum. Immanens kan ses som ett slags mellanrum, på insidan. En inte helt enkel tanke att ta till sig, för den strider till synes mot det sunda förnuft som vetenskapen utgår från. Immanens går inte att bevisa, det finns inte evidens att luta sig mot. I alla fall inte sådan evidens som naturvetenskapen godkänner. Intressant just därför att tänka i dessa banor. Deleuze är djupt inspirerad av Spinoza, som också talar om immanens. För 1600-talsfilosofen är immanens ett sätt att tänka gud, utan att blanda in kyrkan. Gud är immanent, det vill säga finns i allt, är allt. Därmed finns gud ingenstans, är gud inget utanför världen. Eller gud är världen. En sådan tanke öppnar upp för andra tankar.

Om gud är allt, redan. Om allt är gud. Då behövs ingen kyrka, inga präster eller auktoriteter. Om och när alla är lika nära gud behövs ingen uttolkare, ingen upprätthållare av någon gudomlig ordning. När allt är gud är alla definitioner av livets mening också av gud. Ansvaret för innebörder och mening vilar därmed inte på någon eller något, utan på allt och alla. Det gör Spinozas filosofi intressant, ett slags inomreligiöst uppror mot religionens uttolkare. Spinoza är intresserad av det som är här och nu, naturen, livet. Och han ville försäkra sig om att kunna söka kunskapen dit där kunskapen tog honom. För att kunna göra det var han emellertid, av dåtidens auktoriteter, kyrkan, tvungen att bevisa sin trohet inför gud. Det gjorde han, vilket gav honom lite extra tid.

Idag är det naturvetenskapen som har makten över vetandet, och den som inte kan leverera evidens kommer att få svårt att få gehör för sina vetenskapliga resultat. Men allt går inte att underbygga med evidens. Deleuze löser detta problem genom att uppfinna en väg fram, inspirerad av Spinoza. Deleuze skapar begrepp, verktyg för att förstå. Han hävdar inga sanningar om världen eller livet. Deleuze filosofi är i den meningen levande, den följer med i det flöde som livet utgör. Nomadologi, som är det namn han ger filosofin, handlar om att söka förståelse och om att skapa nytt, om att bygga vidare på det som är. Nomadologi handlar om att öppna upp, inte om att läsa fast. Det handlar om att bejaka livet, om att leva. Och det är en allomfattande verksamhet, som försiggår på insidan, mellan allt och alla. Återkommer till den tanken och till texten, Immanence: A Life, men först vill jag visa på något helt annat, som handlar om samma sak.

Läste igår en artikel i SvD, om annorlunda barn. Den fick mig att börja tänka om och på mellanrummens betydelse för livet. Fick mig att inse att livet är mellanrum, på insidan. Livet viker sig själv, om sig själv. Livet är en process som inte går att kontrollera, för ingen vet vad som blir resultatet när två komplexa enheter förs samman. Människor vill ha kontroll, vill veta. Det är därför vi har kyrkor och vetenskaper, för att viljan att veta är stark. Men livet är en icke-linjär process av tillblivelse, på alla plan. Svaret på frågan om vad livet är skapas, av oss genom att vi lever och reproducerar oss. Detta är människan inte ensam om. Människan delar den erfarenheten och skapas på det sättet, liksom allt annat. Därför är liv, det enda vi har. Liv är allt.

Ägglossningstest, fostervattenprov, föräldramanualer … Det är lätt att få en illusion av att graviditet och föräldrablivande är något som går att kontrollera fullt ut. Tar man bara duktigt sina folsyratabletter och följer BVC-instruktionerna för nyblivna föräldrar, så levereras en perfekt avkomma ungefär som ett brev på posten.

Men livet låter sig som bekant inte kontrolleras fullt ut. När det gäller barn blir saker och ting inte alltid som man tänkt sig. Och äpplet faller ibland ganska långt från trädet.

–Ordet ”reproduktion” antyder att barnalstrande handlar om att två personer smälter samman till något som liknar en kopia av dem själva. Men för många raseras den föreställningen när det visar sig att deras barn har en helt annorlunda personlighet, helt andra behov och helt andra förutsättningar än de själva, säger den amerikanska författaren och föreläsaren Andrew Solomon.

Vill man förstå liv måste man släppa kontrollen. Evidens är bra till mycket, det är ett centralt verktyg inom vetenskapen. Men det är fortfarande bara ett verktyg, och liksom alla andra verktyg är det bra till somt men dåligt till annat. Och för att finns svar på frågan om vad som är liv är såväl evidens som bibelstudier värdelösa redskap. Svaren finns inte utanför oss, de finns här och skapas i och genom samma process som resulterat i den som ställer frågan som vill veta. Immanence: A Life.

Gener från mig och gener från mina barns mamma blandades och resultatet är våra barn. Jag ser likheter hos oss båda i barnen, men såväl min son som min dotter är mest lika sig själva. De är var och en, liksom alla andra människor, allt annat levande, resultatet av sammanblandningar. Även organismer som reproducerar sig genom delning gör det genom ett slags dubblering, på insidan. Inget nytt, utifrån kommande tillförs, ändå är resultatet unikt. Livet, samhället allt, handlar med andra ord om att blåsa upp en ballong inifrån, för att tala med Joakim Israel. Inget är nytt under solen, brukar man säga. Nietzsche skriver om den eviga återkomsten av det samma. Kärt barn har många namn, men vad är det som gör människan till människa? För att sammanfatta allt som hittills blivit sagt i denna bloggpost pekar jag på ett citat från Erland Lagerroths hemsida.

Kropp och själ är alltså ömsesidigt beroende av varandra. Och de är delar av en helhet, som är rörlig och föränderlig och som förmår överskrida de givna förutsättningarna i handlingar, som inte kan förutses. Det är med andra ord fråga om interna relationer inom en dialektisk helhet. En dialektisk syn på förhållandet kropp-själ är alternativet till det dualistiska.

Detta är ett mer krävande sätt att tänka än att uppfatta det hela som en enkel addition av delar eller som ett kausalt förhållande. Men det är det enda adekvata och funktionsdugliga. Vi är helt enkelt för lata eller för outvecklade, för "fyrkantiga" i vårt tänkande för att makta komplikationen i den värld vi lever i, den värld som är konstituerad och ständigt konstitueras både av "verkligheten" och av språket-tänkandet. Den komplikation som beror på att vi ständigt är sysselsatta med att "blåsa upp en ballong inifrån" - för att nu låna titeln på en bok av den tänkare som jag här har knutit an till: Joachim Israel. Den ballong, nämligen, som heter vår egen värld och som vi själva måste inifrån upptäcka, kartlägga och utvidga med hjälp av vårt språk.

Att tänka som och att tänka med Deleuze är i sanning ett lite mer krävande sätt att tänka, för det tvingar den som tänker att ständigt förhålla sig till det som tänkts, såväl av hen själv som av alla andra som tänkt kring samma sak. Att tänka om livet är att skapa liv. Liv går emellertid aldrig att kontrollera. Liv är en process som aldrig är, men som blir. Liv är vidare en dubbelriktad process av ömsesidig påverkan, vilket Andrew Solomon visar i artikeln i SvD, (författad av Anna Lagerblad).

Ganska snart kom Andrew Solomon fram till att det finns två olika sätt att försöka förstå vem man är. Så kallad vertikal identitet förs vidare mellan generationerna från föräldrar till barn. Detta sker via både gener och familjemönster. Exempel på vertikala identiteter är etnicitet, språk och religion – sådant som du ofta delar med dina föräldrar.

–Färgade barn delar till exempel nästan alltid hudfärg med sina föräldrar. Färgen på huden förs över genetiskt mellan generationerna, samtidigt som en ”färgad” identitet skapas i samspel med föräldrarna, förklarar Andrew Solomon.

Men vissa barn har medfödda eller förvärvade egenskaper och beteenden som föräldrarna har svårt att relatera till – och ibland även att acceptera. För att bygga upp en identitet tvingas barnen därför söka sig bort från föräldrarna, horisontellt, till andra grupper av människor som de kan känna igen sig i. Som döv med hörande föräldrar dras man kanske till en helt teckenspråkig miljö och som överbegåvad går man kanske med i föreningen Mensa för personer med hög IQ.

–Inom de här subkulturerna känner sig barnen accepterade, vilket de inte alltid gjort i sina familjer. Även om föräldrarna älskat dem, har mammorna och papporna till en början ofta haft svårt att acceptera det annorlunda. Numera förstår jag att även mina föräldrar älskade mig, men att de upplevde det som att de fick en son, som pratade ett språk de aldrig hade tänkt lära sig, säger Andrew Solomon.

Ett barn, en människa, består till ett hundra procent av arv (gener, till exempel) och samtidigt till ett hundra procent av miljö. Detta är en tanke som faktiskt finner stöd i evidensbaserad naturvetenskap, vilket är viktigt att poängtera, om nu någon trodde att jag är en motståndare till sådan vetenskap. Det är jag inte. Människan, liksom kunskap och liv uppstår som sagt mellan, i och genom interaktion. Det är så jag ser på vetenskap, som samproduktion av kunskap. Resultatet av den samlade vetenskapliga verksamheten är en bättre förståelse för liv, i alla dess aspekter.

Även människan, efter att hon fötts och efter att hon reproducerat sig, är levande och förändras, relationellt. Föräldrar påverkar sina barn, men även barnen påverkar sina föräldrar, vilket Solomon uppmärksammar.

För det är inte bara barnen som kämpar med att få ihop sin självbild. Från att ha sett sig själva som ganska normala, kastas även föräldrarna in i en ny livssituation och blir plötsligt en avvikande minoritet.

–Eftersom de inte kan identifiera sig i sitt föräldraskap med familjer i den närmsta kretsen blir sammanslutningar med föräldrar i samma situation istället väldigt betydelsefulla. Genom dem kan de både få råd och bygga upp ett socialt liv så att de känner sig mindre ensamma. För många blir det som en extra familj.

Livet, för att åter söka mig in mot bloggpostens kärna, handlar om samproduktion, på insidan. Livet är här och det är nu. Ingen äger eller kontrollerar livet, det bara är och blir. Så ser jag på, eller snarare, så använder jag Deleuze text, som ett verktyg för att förstå. Deleuze definierar inte livet som immanens, han använder den tanken för att förstå det som händer omkring honom. Han skriver (och här finns boken som citaten hämtats från att få tag i).

We will say of pure immanence that it is A LIFE, and nothing else. It is not immanence to life, but the immanent that is in nothing is itself a life. A life is the immanence of immanence, absolute immanence: it is complete power, complete bliss. It is to the degree that he goes beyond the aporias of the subject and the object that Johann Fichte, in his last philosohy, presents the trancendental field as a life,no longer dependent on a Being os submitted to an Act - it is an absolute immediate consiousness whose very activity no longer refers to a being but is ceaselessly posed in a life.

Livet är allt som är levande. Livet är allt. Det finns ingen utsida, bara insidor som viks in mot varandra. Skillnader som upprepas, det är vad liv handlar om. Allt och alla är i grunden lika olika, det som betyder något och vad livet handlar om är vad som görs. Skapande, tillblivelse, interaktion. Livet är det som förenar allt som lever. Livet finns där handling utförs. Ett citat till från Deleuze text visar det, liksom på hur kunskap finns överallt, om man bara kan lära sig se den och erkänna den som just kunskap.

What is immanence? A life ... No one has described what a life is better than Charles Dikkens, if we take the indefinite article as an index of the transcendental. A disreputable man, a roge, held in contempt by everyone, is found as he lies dying. Suddenly, those taking care of him manifest an eagerness, respect, even love, for his slightest sign of life. Everybody bustles about to save him, to the point where, in his deepest coma, this wicked man himself sensnses something soft and sweet penetrating him. But to the degree that he comes back to life, his saviors turn colder, and he becomes once again mean and crude. Between his life and his death, there is a moment that is only that of a life playing with death. The life of the individual gives way to an impersonal and yet singular life that releases a pure event freed from the accidents of internal and external life, that is, from the subjectivity and objectivity of what happens: a "Homo tantum" with whome everyone empathizes and who attains a sort of beatitude. It is a haecceity no longer of individuation but of singularization: a life of pure immanence, neutral, beyond good and evil, for it in the midst of things that made it good or bad. The life of such individuals fades away in favor of the singular life immanent to a man who no longer has a name, though he can be misstaken for no other. A singular essence, a life ...

Liv är inget man har, det är vad allt och alla är del av. Och om det är livet som sådant vi är intresserade av, om det är livet i obestämd form plural vi söker förstå, då kan vi naturligtvis bara göra det utifrån vår position, vårt personliga perspektiv. Och mitt liv är naturligtvis värt mer för mig än någon annans liv, om frågan ställs på sin spets.

Läkarvetenskapen ska, till varje pris och efter bästa förmåga rädda liv. Men vad är det man ska rädda? Situationen som i citatet beskrivs av Charles Dickens sätter fingret på den aspekten, på livet som läkaren räddar. Läkarvetenskapen står i livets tjänst, och ska inte göra skillnad mellan vem som är ond eller vem som är god. Läkare kan och ska inte döma, de ska värna livet och göra vad de kan för att hålla detta något vid liv så länge det bara går.

Livet är en process, rörelse. Ständiga möten mellan enheter som har liv, men som inte är liv. Människor och samhällen är levande, men livet är något annat. Livet har ingen mening, om man använder sig av Deleuze verktyg för att förstå vad det är. Livet får mening i och genom handling samt genom kommunikation kring innebörder i och med olika handlingar. Meningar med livet, allt är alltså skapade. Livet bara är, det är är vi människor som ger det mening och betydelse. Och när dessa kollektiva överenskommelser omsätts i handling skapas kultur, som är en annan aspekt av liv. Och det tar mig till avslutningen av denna redan ganska långa text. Vill visa på hur det abstrakt filosofiska även har praktiskt konkreta implikationer. Gör det med hjälp av tankar från fysikern Bodil Jönsson som för alltid kommer att vara förknippad med tankar om tid. Livet, mitt liv, individuellt liv, är den tid jag lever. Varken mer eller mindre, och det blir vad jag gör det till, i och genom handlingarna som fyller mina dagar. Detta talar Jönsson om, i en artikel från Sydsvenskan.

Frågan är delvis hur vi, som lever så mycket bättre än för bara femtio år sedan, har kunnat hamna här. Långtidssjukskrivningar, gå in i väggen, utbrändhet. Den andra delen av frågan är hur vi kommer härifrån, om det går. 

- Vi borde skratta mer, säger Bodil Jönsson. 

Det kan verka som en banal lösning på ett av de stora samtidsproblemen, men är snarare en uppmaning att påminna oss om hur bra vi har det. För vi har det bra på många sätt, jämfört med andra, i andra länder, i andra tider. Vi borde passa på att glädja oss åt det, samtidigt som vi försöker lösa de problem vi brottas med. 

För att förklara sina tankar om vad som har hänt i samhället, hur vi har hamnat här, går Bodil Jönsson tillbaka en bit i tiden. Några generationer tillbaka såg Sverige annorlunda ut. 

- För mina far- och morföräldrar fanns inte begreppet "ont om tid". Tiden var då man levde, den gick inte att spara eller ha för lite av, säger hon.

De hade också problem, men de var av en annan art. Begränsningarna var fler. Många av de val och möjligheter som vi ställs inför idag är ett resultat av en strävan efter att spränga bonde- och industrisamhällets gränser. Men samtidigt som vi gjorde oss av med instängdheten och begränsningarna förlorade vi de ramar som såg till att vi inte presterade dygnet runt, veckan ut. 

Vi förlorade rytmen. Innan våra städer blev upplysta av elektriskt ljus betydde nattetid sömn. Före det att sekulariseringen av samhället fick genomslag betydde söndagen vila. Industriarbete kan vara tungt, men går inte att ta med hem. Jobbar man så jobbar man, när man kommit hem är man ledig.

Tänkvärt, och viktigt. Kloka ord, om livet. Livet som handling, som process, tillblivelse. Livet som något som bara pågår, det som rinner mellan fingrarna på oss. Det är livet. Flyktigt, och därför värdefullt. Ett gott liv är ett liv med rytm, en harmonisk process. Och det vet alla hur svårt det är att uppnå, harmoni. Därför är det så oerhört viktiga att göra sig medveten om det, att livet är nu, nu, nu och att det blir vad jag gör det till. Antingen i aktiv, förändrande, handling, eller genom att acceptera det som sker.

Där någonstans, mellan, finns livet. Det går emellertid aldrig att fånga. Livet är tiden vi har till vårt förfogande. Livet händer på insidan. Därför är det viktigt att förvalta det väl. Och chansen till att förvaltandet blir positivt ökar om vi använder en del av tiden åt att reflektera över meningen med livet, allt. Tillsammans utgör vi delar av livet och meningen med det delar vi med varandra. Om vi vill är livet synonymt med integration, interaktion, gemenskap. Livet är som ett samtal. Det kan vara det. Om vi vill. Jag bestämmer inte, men det gör ingen annan heller. Bestämmer gör vi, över meningen med livet. Över livet bestämmer ingen, det bara är, eller blir.