Tio kritiska reflektioner om skolan

På DN-debatt idag skriver: Jan Björklund (FP), utbildningsminister, Eva-Lis Sirén, förbundsordförande Lärarförbundet, Bo Jansson, förbundsordförande Lärarnas riksförbund, Anders Knape (M), ordförande Sveriges kommuner och landsting & Mikaela Valtersson, ordförande Friskolornas riksförbund, gemensamt om det brännande aktuella och oerhört viktiga ämnet skolan. Bara det att arbetsgivarna och lärarfacken är överens är intressant, och eftersom kunskapsutveckling, skola och utbildning är ämnen som intresserar mig kan jag inte hålla mig från detta lockande bete. Dagens bloggpost får helt enkelt handla om en analys av de tio punkter som förs fram. Ska bli spännande att se vad man kokat ihop, och hur väl det stämmer överens med min syn på vad som främjar lärande, kunskap och kritiskt tänkande.

1. Höjda lärarlöner och karriärtjänster: Med den stora karriärreformen och med 2012 års avtal är grunden lagd för att sätta lönepolitiken i centrum för en starkare utveckling för svensk lärarkår. Genom öronmärkta statsbidrag kommer många yrkesskickliga lärare att kunna få rejäla lönehöjningar de kommande åren. 2012 års avtal innebär också en strävan att lärare ska få en långsiktigt bättre löneutveckling. Detta lägger ett stort ansvar på parterna.

Att höjd lön sätts överst på listan är föga förvånande. Det oroar mig. För jag ser fixeringen vid pengar som ett av samhällets största problem. Det finns ingen universallösning på alla problem, och mer fokus på pengar i skolan är inte rätt väg att gå, anser jag. Det kan vara en väg att gå, ett sätt att stärka upp andra insatser. Pengar kan fungera som ett komplement, men aldrig som den viktigaste lösningen. Karriärtjänster är något bättre, men inte heller det tror jag är lämpligt att föra fram som den primära lösningen på skolans högst komplexa problembild. Ingen vill att skolan ska befolkas av giriga karriärister som går över lik för att nå personlig framgång. Ändå är det just detta man ser som lösningen. Jag hissar varningsflagg och vill slå ett slag för insatser som mer och tydligare främjar solidaritet, ödmjukhet och nyfikenhet. Lärare skall arbeta i team, tillsammans med elever och studenter. Inte glänsa från en upphöjd position. Lärare skall dela med sig, både till kollegor och elever, inte bevaka sina egna intressen.

2. Minskad administration: Lärare ska ägna sig åt undervisning – inte administration. Redan under höstterminen i år minskas kraven på skriftliga individuella utvecklingsplaner (IUP) kraftigt. Även byråkratin kring skriftliga åtgärdsprogram behöver reduceras. Olika processer för uppgiftsinsamling och olika kvalitetsprocesser både inom kommunerna och från skolmyndigheterna måste effektiviseras. Därmed frigörs tid för lärare att planera och genomföra undervisningen.

Denna punkt skulle jag vilja se som den första, viktigaste och mest centrala. Lärares yrkesroll skall handla å mycket som det bara går åt kunskapsutveckling och lärande/undervisning. Skolan skall vara en plats där det uppmuntras och främjas mer än kontrolleras. Finns ett behov av kontroll måste det vara en uppgift som åläggs någon annan än läraren. Här återstår enormt mycket arbete att göra. Hårt och mödosamt arbete, såväl på det administrativa som på det kognitiva området. En annan syn på kunskap är vad som krävs, inte bara nya sätt att arbeta. Som jag ser på saken är den avsaknaden av en sådan syn på kunskap som är roten till väldigt många av skolans problem. Skolan har förlorat sin viktigaste ledstjärna, bildningen. Och den har ersatts med strävan efter effektivitet och kontroll. Lägg därtill ett tydligare fokus på ekonomi. Det vore märkligt om kunskapen (som är något känsligt, komplext och som tar tid att förstå) och bildningen inte fisk stryka på foten. Med tillägget att lärare också ska ägna sig åt personlig fortbildning och kontinuerlig utveckling av förmågan till kritiskt tänkande har jag inget att invända mot punkt två. 

3. Legitimation och behörighet: När legitimationsreformen är fullt genomförd kommer den att vara betydelsefull för att lyfta kvaliteten i svensk skola. Den som undervisar elever ska ha rätt utbildning för detta. Nyligen blev vi också eniga om de övergångsregler som ska gälla för hur redan anställda lärares yrkeserfarenhet ska kunna valideras. För lärare som saknar behörighet i något ämne som de undervisar i finns också den statliga fortbildningssatsningen Lärarlyftet.

Håller inte med om detta, för det är samma andas barn som problemen i dagens skola. Detta att det krävs utbildning för att utbilda, tron på en legitimation och det fokus på saker som inte har med kunskap att göra som det medför är djupt problematiskt. Människan är en que seeker, det vet alla lärare. Och att tvinga lärare att också bli det är helt fel väg att gå. Det krävs talang för att bli en bra lärare, nyfikenhet, ödmjukhet och kärlek till nästan. Hur skapar man mätbara kriterier för det? Varför lägga pengar och fokus på inträdeskraven, istället för på det arbete som utförs i klassrummet. Det är liksom höjd lön en alldeles för enkel lösning. Alla, är jag säker på, kan dra sig till minnes duktiga lärare som saknade formell behörighet. Alla vet att utbildning inte är en garanti för duglighet. Detta ser jag som en åtgärd som är skräddarsydd för att ge sken av att politiker och ansvariga i skolan gör något. Lärare som vill ha papper spå sin kompetens, och sedan ska gå runt och oroa sig för att bli av med behörigheten kommer att ta det säkra före det osäkra, och det främjar inte kunskapsutveckling. Kunskap kan bara växa i en fri miljö där det är högt i tak och där man tar hand om varandra. Lärarlyftet räcker gott, i kombination med ett krav på kontinuerlig fortbildning för att få vara lärare. Kunskapen i fokus, det är det centrala!

4. Högre antagningskrav: Nästa år, 2014, höjs kraven för grundläggande behörighet till bland annat lärarutbildningen. Blivande lärarstudenter ska nu uppfylla högre kunskapskrav i svenska språket än hittills, för att kunna bli antagna. Regeringen har dessutom aviserat att det ska införas en godkänd-gräns på högskoleprovet, för att bättre säkerställa att den som blir antagen också har förutsättningar att fullfölja utbildningen.

Varför stoppa någon som vill? Jag förstår inte hur man tänker här. Hårdare krav för att klara utbildningen. Fler och svårare tentor, mer att läsa och så vidare. Så vill jag främja kvaliteten i lärarutbildningen. Då kommer det att bli en eftertraktad utbildning, ett bevis på att man är duktig. Hårda inträdeskrav lägger fokus vid fel saker. Det viktiga är inte vem som tas in, utan vem som släpps ut. Låt alla som vill försöka, men bara de som har vad som krävs klara sig. Det får aldrig bli en rättighet att bli lärare, det måste krävas hårt arbete och en brinnande lust att lära.

5. Lämplighetsprov vid antagningen till lärarutbildningen: Alla personer är inte lämpade att bli lärare, och för att fungera som lärare räcker det inte med egna goda teoretiska kunskaper. En lärare måste till exempel ha god förmåga att kommunicera och att interagera med andra. Utöver dagens antagningsregler med krav på gymnasiebetyg bör därför sökandens lämplighet kunna prövas. Denna typ av lämplighetsprov fanns förut i svensk lärarutbildning, och är vanlig i andra länder, till exempel i Finland. Ett införande av lämplighetsprov ska föregås av en försöksverksamhet, som kan ligga till grund för beslut om genomförande på bred front.

Bättre, och detta har jag inget att invända mot. Det krävs inte bara kunskaper för att bli en bra lärare, det krävs också förmåga och inte minst värderingar som ligger i linje med och som främjar samhällets kunskapsutveckling. Lärare skall kunna få människor att växa och klara mer än de själva trodde sig om. Lärare måste kunna se förbi kategorier och fördomar, måste kunna identifiera talanger och locka till lärande. Det är precis lika viktigt som ämneskunskaper, och denna kompetens är dessutom viktigare ju yngre eleverna är.

6. Didaktiken är en viktig del av lärarutbildningen och den del av didaktiken som handlar om hur undervisningen ska läggas upp måste stärkas. Examensmålen bör förtydligas i den riktningen. Skickliga lärare i skolväsendet måste också beredas plats att medverka i lärarutbildningen, även om vederbörande inte har disputerat.

Det jag vänder mig mot här är målfokuseringen. Som en röd tråd i min forskargärning och syn på vetande löper tanken om att lärande och kunskapsutvecklingar är öppna processer av ömsesidig tillblivelse. Och det som är min viktigaste invändning mot ovanstående punkter är att de allt för mycket fokuserar på mål, kontroll och individer. Kunskap och samhällsutveckling liksom lärande är kollektiva och öppna processer. Vetande går bara att lockas fram, inte tvinga. Didaktik är följaktligen något man bara delvis kan undervisa i och lära ut, lika viktigt är dem som ska undervisa har egen erfarenhet och att läraren utgår från sig själv, sina intressen och personliga förutsättningar. Didaktik är liksom lärande något ömsesidigt, det uppstår i samspelet mellan läraren och dennes elever. Det finns ingen best practice, ingen universallösning.

7. Övningsskolor inrättas för lärarstudenternas verksamhetsförlagda utbildning (VFU). På en övningsskola genomför en större grupp lärarstudenter hela eller delar av sin VFU, varvid kvalificerad handledning ges. Övningsskolor finns i andra länder, bland annat Finland. Försöksverksamhet med övningsskolor genomförs i de olika skolformerna.

Samma här, finns inte så mycket i sak att invända mot. Tror detta är väl värt att testa. Enda problemet är att man sneglar på hur man gör i Finland, och att man lite för enkelt köper deras koncept, rakt av. Det finns som sagt ingen kungsväg till verkligt vetande, bara ständiga försök. Kunskap är ingen linjär process, det är en upptäcktsfärd i okänd terräng. Vetande går inte att nå på något annat sätt än att prestigelöst söka på olika ställen. Ny kunskap hittar man bara undantagsvis där man söker efter den. Slumpen har genom historien lett till mer kunskap än aldrig så genomtänkta och beprövade reformer och pedagogiska program.    

8. VFU bör utvecklas också vad avser uppföljning, bedömning och prövning av lärarstudenter. VFU är till för att lärarstudenten ska utvecklas i lärarrollen. Men det är vår uppfattning att det prövande inslaget under VFU bör stärkas. I dag är det ovanligt att någon lärarstudent underkänns eller avskiljs under VFU, delvis på grund av bristfällig uppföljning. Tydliga examensmål, gemensamma bedömningsgrunder och en flergradig betygsskala skulle kunna ge ökad kvalitet. De exakta formerna för detta bör utredas.

Med lämplighetsprövning vid inträdet till utbildningen, i kombination med höga krav för att hålla sig kvar i utbildningen borde detta förslag bli överflödigt. Underkännande kan aldrig vara ett självändamål, det borde vara en självklarhet. Och att man ens tänker i dessa banor kan vara ett tecken på de problem som föranlett arbetet som resulterat i dessa punkter. Förstår inte riktigt varför detta finns med som en poäng.

9. Introduktionsåret utvecklas. Huvudmännen är skyldiga att ge nyexaminerade lärare handledning första året de arbetar som lärare. Huvudmännen får en kvarts miljard kronor per år i statsbidrag för detta uppdrag. Vi anser att Skolinspektionen ska ges i uppdrag att följa att denna handledning också ges i verkligheten. Samtidigt ska introduktionsåret utvecklas. I och med att försök med lämplighetsprov införs och att prövningen under VFU blir tydligare, så kan introduktionsåret fokuseras på stöd och utveckling av den nya läraren och det prövande inslaget kan utgå i denna del. Prövningen flyttar från introduktionsåret till lärarutbildningen. Legitimation kan då utfärdas vid examen.

Varför bara stöd under första året? Varför inte bygga in detta i yrkesrollen? Varför inte göra kollektiv handledning och kollegial utveckling, i kombination med gemensam kunskapsutveckling och kontinuerlig fortbildning, till ett centralt inslag i lärarens yrke? Lärare är inget man är, det är något man ständigt blir. Ovanstående punkter syftar alla på ett eller annat sätt till att uppnå mål. Jag vill se mycket tydligare fokus på process, öppenhet och kollegialitet. Skolan skall ständigt utvecklas, tillsammans med det omgivande samhället. Lärande är en process.

10. Ett skolforskningsinstitut inrättas. Undervisningen i klassrummen ska vara forskningsbaserad, och det finns ett starkt behov att öka fokus på den forskning som tar sikte på att höja kvalitet och resultat i undervisningen. Detta ska göras i nära samverkan med lärare och huvudmän.

Kulturvetenskap är ett ämne där det utvecklas kunskaper för vetande. Ett ämne som håller bildningens fana högt. Det är trots detta ett ämne som behandlas styvmoderligt av ansvariga för utbildningsfrågor. Kunskap och vetande är som sagt inget som kan beställas fram. Lärande är en kaka som får sitt värde genom att ses som en helhet, och alla försök att plocka russinen ur den kakan är dömda att misslyckas.

Förslagen som förs fram är ett steg i rätt riktning, men det återstår enormt mycket arbete och det krävs en hel del nytänkande för att vända trenden och utveckla skolan till en plats där kunskap och lärande står i fokus.