Det var bara en tidsfråga. När den initiala chocken över virusets verkningar så sakteliga lägger sig, det vill säga när insikten om att det karantänliknande tillstånd vi alla befinner oss i kommer att behöva fortsätta under en lång tid framöver, återgår människor till sina vanliga vanor. Under krisens inledning rådde enighet och alla bet ihop, men alla kriser följer likartade förlopp. Det var bara en tidsfråga innan människornas önskan att debattera, det vill säga anmäla avvikande åsikt skulle kicka in. Det finns ALLTID olika sätt att se på samhället och ledningen av vårt land, och nu finns det dessutom tid att sitta hemma och fundera. Vem blir du i tider av kris? Fundera; på nätets sociala nätverk har några tydliga karaktärer utkristalliserat sig.
Nojarna går bananas och sprider sin panikartade rädsla. Enligt dem kommer allt att gå åt helvete och det finns ingen gräns för hur hårda tag som kan accepteras. Demokratin offras lättvindigt för en skenbar trygghet. Nojarna är så förblindade av sin rädsla att de inte kan tänka klart. Det är plågsamt att följa deras förvirrade och känslomässiga inlägg, men som tur är går det också att bortse från dessa uppenbart irrationella inlägg. Jag tycker mest synd om dem, för det kommer en tid efter då det som händer nu ska analyseras. Några av dem hade ett högt förtroendekapital som på kort tid och av egen förskyllan raserats, som det kommer att bli svårt att bygga upp igen.
En sak som överraskat mig och som oroar mig mer än viruset och dess verkningar är alla forskare som skriver debattartiklar där man kritiserar Anders Tegnell i första hand, FHM i andra och regeringen i tredje hand. Sveriges strategi är inte bara fel utan farlig, hävdar man; med hänvisning till vetenskapliga titlar och positioner. Forskare är inte överens, det finns alltid olika och mer eller mindre rimliga tolkningar av den evidens som föreligger. Bara för att professor X anmäler avvikande åsikt betyder inte att Tegnell har fel.
Det som skrämmer mig är att allmänheten hakar på och väljer sida, att diskussionerna på nätet polariseras och allt mer liknar diskussionerna om vilket fotbollslag som är bäst. Experterna visar dåligt omdöme genom att ifrågasätta och misstänkliggöra människorna som ansvarar för Sveriges strategi. I det uppskruvade läge som vi befinner oss i är det hopplöst svårt att få gehör för fenomen som bekräftelsejäv. Den är ett problem i vanliga fall, som i tider av kris förvärras eftersom förmågan till kritiskt tänkande lätt sätts ur spel. Jag tycker man kan kräva mer av forskare än att i detta läge presentera dåligt underbyggda analyser av en strategi som förändras hela tiden och med utgångspunkt i aktuell kunskap om läget både här hemma och internationellt. Ska Sverige kunna klara sig genom krisen måste vi alla stå bakom människorna som har ansvar och ge dem möjlighet att genomföra sitt arbete. Efteråt både kan och ska alla beslut som tas analyseras, det är viktigt; men inte för att söka syndabockar utan för att lära och bygga upp en bättre förståelse för vilka åtgärder som är klokast.
Det är enkelt att kritisera och peka på felaktigheter när man står vid sidan av. Det går dock inte att styra ett land från baksätet, oavsett hur många följare man har eller hur mycket uppmärksamhet man får. Under tider av kris måste alla ta eget ansvar, det är det ENDA sättet för ett land att överleva. Det är inte regeringens eller Tegnells fel att smittan spridits till äldreboende, till exempel, utan enskilda individers. Alla vet hur virus smittar och att COVID-19 är en potentiellt dödlig sjukdom som främst drabbar äldre. Att diskutera vilken strategi som är bäst i medierna, mitt under pandemin, är meningslöst och fullkomligt förkastligt. Sverige behöver enas, inte söndras.
Låt ansvariga ansvara! Det finns inget annat sätt att styra ett land på. Smittskydd är inte en tävling om vem som kan komma på den mest drakoniska åtgärden! Jag litar på Tegnell och Löfven för att de har ansvar för att navigera vårt land genom krisen, och jag finner det djupt beklagligt att forskare och mäktiga opinionsbildare tar chansen att i det allvarliga läge som vi nu befinner oss i och som vi kommer att befinna oss i under lång tid framöver, putsa på sina egon genom att försvåra det redan hopplöst svåra arbetet som ansvariga måste utföra.
Flyktlinjer är såväl ett (kultur)vetenskapligt och kunskapsteoretiskt projekt som ett slags marknadsföringskanal för mitt företag Puer Aeternus (https://www.pueraeternus.se/index.html). Jag ser bloggen både som ett sätt att sprida kunskap och en plats att utveckla vetande på. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks här är mina.
tisdag 14 april 2020
måndag 13 april 2020
Dagens bild: Om alla självutnämnda epidemiologer
Plötsligt fanns de bara där. Nätet och samhällsdebatten svämmar över av experter på epidemiologi. Ingen har frågat efter deras åsikter, men de kan inte hålla sig. Twitter är som en terapisoffa där analysanderna kan tala obehindrat om allt som dyker upp i deras huvud. Och nu är det Corona, COVID-19 och Sveriges strategi för att hantera pandemins konsekvenser som uppfyller allas huvuden. Det finns ett oerhört sug efter kunskap, men det finns också ett bekräftelsebehov. Den som bara har åsikter uppfattas som störande och dess ord sorteras bort och når ingen spridning. Grundkursen i källkritik har satt sig, uppenbarligen. Men den som har många följare eller som har en position och av andra betraktas som en auktoritet blir lyssnad på, i alla fall av dem som tycker och tänker samma. Fortsättningskusen i kritiskt tänkande behövs fortfarande, särskilt momentet om bekräftelsejäv. Det blir inte sant bara för att en chefredaktör eller känd krönikör säger att det är så; deras nojor över läget i landet blir inte mer underbyggt bara för att många delar oron och sprider deras tankar.
Idag behöver vi kunskapen mer än någonsin, och därför är det viktigt att alla som inser detta sprider insikt dels om vikten av förståelse för vad kunskap är, dels försvåra spridningen av känsloargument och dåligt underbyggda fakta eller tveksamma tolkningar av tillgänglig evidens. Vilken titel eller position människan bakom åsikterna eller varningarna har spelar ingen roll, och om personen i fråga säger att hen vill vara anonym eftersom uppgifterna är känsliga har alla kritiskt sinnade människor ett ansvar att aktivera sitt mentala spamfilter. Det finns så många självutnämnda "experter" där ute. Deras titlar kan mycket väl vara både vetenskapliga och prestigefulla, och de kan absolut vara kunniga och kompetenta; det är bara det att ämnet inte är epidemiologi. Bara för att man tycker att man har erforderliga kunskaper betyder inte att man vet eller bör bli lyssnad på.
Dagens bild beskriver människans önskan om att uppfattas som någon värd att tas på allvar på ett plågsamt men talande sätt. Kasperdockan symboliserar försöken att få det att låta som utmärkelsen kommer från någon annan, när det i själva verket är man själv som utser sig till firad auktoritet. Är man professor i ett ämne kan det till exempel vara lockande att hänvisa till den titeln även när man uttalar sig om annat. Och om ens titel är snarlik kan man chansa på att allmänheten inte förstår eller märker av skillnaden. Jakten på följare och personlig uppmärksamhet är ett krig, och i krig är nästan allt tillåtet eftersom allt handlar om att vinna.
Bilden är avslöjande och skrattet som den lockar fram förlösande, men det fastnar i halsen. För många som står i Aktuellt och Agenda och lägger ut texten och talar om hur det är har utnämnt sig själva till auktoriteter, och allmänheten går på det. Effekten förstärks av den huvudlösa logiken att majoriteten alltid har rätt. Plötsligt är Anders Tegnell bara en i mängden av alla epidemiologer som uttalar sig i frågan. Och trots att det är han och övriga experter på Folkhälsomyndigheten som faktist ansvarar för att skapa råden och riktlinjerna för hanteringen av epidemin uppfattas han av många som ett särintresse, alternativt gör honom ensam ansvarig för konsekvenserna av viruset. Synen på Tegnell och kritiken han utsätts för liknar tragiskt nog förbundskaptenen i fotboll som på goda grunder trotsar folkviljan och INTE tar in Zlatan i landslaget. Trots att beslutet bygger på gedigen kunskap är det ett vågspel, för om landslaget förlorar offras förbundskaptenen, trots att laget spelade bra och motståndet var övermäktigt.
![]() |
| Bild: Ajan |
Dumheten segrar alltid eftersom mängden självutnämnda experter alltid är fler än de som verkligen kan och vet. Och den på vars axlar ansvaret faktiskt vilar är alltid ensam. Insikten om dessa saker och förståelsen för kraften bakom samt dess effekter skrämmer mig mer än smittan. Dumheten och ignoransen är också ett slags virus och det sprider sig snabbare än Corona eftersom dess verkan är omedelbar, det finns ingen inkubationstid. Mellan ett å fan, och retweet kan det gå en tiondels sekund och alla försök att dementera en spridd vanföreställning uppfattas i tillstånd av masspsykos som bekräftelse på vanföreställningens relevans.
Det är tryggt att inte vara ensam, men om vi låter den känslan ta över eller om vi lyssnar mer på vem som talar än det som faktiskt sägs lever vi inte längre i ett kunskapssamhälle; demokratin är hotad och manegen är krattad för en stark ledare som ger folket det folket vill ha. Och idag är det förfärande många som vill se starkare restriktioner, fler inskränkningar och hårdare tag, vilket är lätt att införa men hopplöst svårt att avskaffa. Varför skulle diktatorn lyssna på folket när han väl blivit diktator? Då behöver han inte ens lotsas om att alla hans medaljer, fina titlar och andra utmärkelser är hittepå. Då kan han ta åt sig ärna av framgångarna och skylla problemen på andra, och framställa sig själv som ett mycket stabilt geni. Vi är inte där än, men om vi inte tar vårt ansvar och ihärdigt motar dumheten i grind och envist bemöter känsloargumenten med kunskap kan vi snabbt komma till the point of no return.
söndag 12 april 2020
Gör det obekvämt att uttrycka dumheter
Att ge efter för känslorna i styret av ett land är som att ge ledare med diktatorambitioner lillfingret, det är att leka med elden. Högerpopulisternas kamp för att frammana den nära förestående systemkollapps man tjatat om i tio års tid styrs av känslor, och det gör även hänvisningarna till forskare och experter i andra länder som kritiserar Sveriges Coronastrategi. Det är dumheten som fått ett ansikte och som inte länge skäms över att visa sitt fula tryne. Ska vi klara oss helskinnade ur krisen är det dit vi måste rikta uppmärksamheten. Alla vi som värnar vetenskapen har ett ansvar att göra det obekvämt att vara dum och sprida idiotiska åsikter.
Att ge efter för dumheten kan vara skönt, för man slipper tänka efter och kan följa sina känslor. Dumheten är ett sätt att skaffa sig makt över livet och tillvaron; man blir oövervinnerlig. Är man dessutom många som valt den vägen stärks övertygelsen om att det är rätt väg att gå, trots att tecknen på motsatsen hopar sig. Blir man tillräckligt många kan man till och med skylla sina egna misslyckanden och felkalkyleringar på motståndaren.
Allmänbildning var något fint och eftersträvansvärt när jag växte upp. Man såg upp till människor som visste och kunde. Jag minns hur familjen samlades för att titta på Vi i femman och hur imponerad jag av de större barnens kunskaper. På den tiden var det ingen som sa att man var smart som en femteklassare och Fråga Lund var inget underhållningsprogram. Kunskapen var något man förundrades över och den sågs som en värdefull egenskap. Kanske för att den krävde att man läste mycket och visste var man skulle hitta kunskapen. Idag kan man inte bara googla fram svar på alla sina frågor, man kan dessutom välja vilket svar som passar en bäst. Det må vara kul, men eftersom det inte fungerar i längden ökar priset man får betala för dumheten för varje dag som den tillåts påverka samhällsdebatten.
Vetenskapen ger oss inte de svar vi önskar, men svaren vi får fungerar i alla fall. Och går det inte att svara på frågan är den den det är fel på, inte vetenskapen. Ett vetenskapligt förhållningssätt går inte ut på att söka bevis för det man tror på, utan om att undersöka fenomenet man vill veta mer om kritiskt. Vetenskapens mål är inte att få rätt, utan kunskap. Därför är vetenskap motsatsen till dumhet, även om det visar sig att vetenskapens resultat inte håller sträck och måste överges. Den som är dum säger; Vad var det jag sa?! Den som är klok vet att INGEN vet något om framtiden och är tacksam för att det man trodde stämde visade sig vara fel, eftersom man därigenom lär sig veta bättre.
Pandemin och dess effekter, människors reaktioner på det som händer och synen på de som är ansvariga, är oerhört intressant att följa, även om dumheten som träder fram i öppen dager oroar mig. Antalet epidemiologer har ökat explosionsartat och hänvisningarna till forskare och vetenskapliga titlar ger sken av att vi lever i ett kunskapssamhälle, men eftersom många styrs av bekräftelsejäv och endast sprider fakta som talar för deras syn på hur saker och ting borde utföras och bara luftar kritik mot den svenska strategin, är det uppenbart för alla som väljer vetenskapens väg att det är dumheten som flyttar fram sina positioner. Och den pandemin utgör ett allvarligare hot vårt land och mänskligheten än COVID-19.
Att ge efter för dumheten kan vara skönt, för man slipper tänka efter och kan följa sina känslor. Dumheten är ett sätt att skaffa sig makt över livet och tillvaron; man blir oövervinnerlig. Är man dessutom många som valt den vägen stärks övertygelsen om att det är rätt väg att gå, trots att tecknen på motsatsen hopar sig. Blir man tillräckligt många kan man till och med skylla sina egna misslyckanden och felkalkyleringar på motståndaren.
Allmänbildning var något fint och eftersträvansvärt när jag växte upp. Man såg upp till människor som visste och kunde. Jag minns hur familjen samlades för att titta på Vi i femman och hur imponerad jag av de större barnens kunskaper. På den tiden var det ingen som sa att man var smart som en femteklassare och Fråga Lund var inget underhållningsprogram. Kunskapen var något man förundrades över och den sågs som en värdefull egenskap. Kanske för att den krävde att man läste mycket och visste var man skulle hitta kunskapen. Idag kan man inte bara googla fram svar på alla sina frågor, man kan dessutom välja vilket svar som passar en bäst. Det må vara kul, men eftersom det inte fungerar i längden ökar priset man får betala för dumheten för varje dag som den tillåts påverka samhällsdebatten.
Vetenskapen ger oss inte de svar vi önskar, men svaren vi får fungerar i alla fall. Och går det inte att svara på frågan är den den det är fel på, inte vetenskapen. Ett vetenskapligt förhållningssätt går inte ut på att söka bevis för det man tror på, utan om att undersöka fenomenet man vill veta mer om kritiskt. Vetenskapens mål är inte att få rätt, utan kunskap. Därför är vetenskap motsatsen till dumhet, även om det visar sig att vetenskapens resultat inte håller sträck och måste överges. Den som är dum säger; Vad var det jag sa?! Den som är klok vet att INGEN vet något om framtiden och är tacksam för att det man trodde stämde visade sig vara fel, eftersom man därigenom lär sig veta bättre.
Pandemin och dess effekter, människors reaktioner på det som händer och synen på de som är ansvariga, är oerhört intressant att följa, även om dumheten som träder fram i öppen dager oroar mig. Antalet epidemiologer har ökat explosionsartat och hänvisningarna till forskare och vetenskapliga titlar ger sken av att vi lever i ett kunskapssamhälle, men eftersom många styrs av bekräftelsejäv och endast sprider fakta som talar för deras syn på hur saker och ting borde utföras och bara luftar kritik mot den svenska strategin, är det uppenbart för alla som väljer vetenskapens väg att det är dumheten som flyttar fram sina positioner. Och den pandemin utgör ett allvarligare hot vårt land och mänskligheten än COVID-19.
lördag 11 april 2020
Ödmjukhet i tanke, ord och handling
Hela livet är en övning i ödmjukhetens konst och alla kommer förr eller senare konfronteras med den där känslan. Döden undgår ingen och har man inte blivit ödmjuk innan dess blir man det då. Jag ser livet och tillvaron som en övning i ödmjukhet. Det är en komplex och genomgripande förmåga som man aldrig blir färdig med. Ödmjukhet kan vara en läpparnas bekännelse, något man säger sig vara. Det kan också vara något man visar i handling. Svårast är det att vara ödmjuk i tanken, inför sig själv och andra. Någon uppskattning för att man är ödmjuk kan man aldrig räkna med, tvärtom får man vara beredd på att bli förlöjligad och ibland hånad.
Här under pandemin är det många som tvingats bli ödmjuka eftersom det blivit uppenbart för alla att viruset inte går att kontrollera. Det känns säkert surt för den som slagit sig för bröstet och skrutit vitt och brett om sin egen förträfflighet, att be om hjälp från staten. Men det är nyttigt för alla att skrävlarna som tror att ensam är stark tvingas inse att ingen människa är en ö, att alla är beroende av varandra. Samhället består av medmänniksor, inte av närande och tärande. Ödmjukheten främjar förståelsen av det och därför är den egenskapen hållbarhetsfrämjande.
Även om vi klarar oss genom krisen finns det andra problem som oundvikligen måste hanteras. Flyktingfrågan har inte försvunnit bara för att ingen talar om den, och klimatförändringarnas ackumulera de verkan fortsätter trots att transporterna minskat drastiskt och utsläppen hålls på ett minimum eftersom gränserna är stängda och människor håller sig hemma. Ödmjukhet är en förutsättning för att livet på jorden ska överleva och vi ska kunna bygga samhällen som är hållbara både i ekonomiskt, socialt och ekologiskt hänseende.
Mellanrummet eller pausen som vi alla tvingats in i kan användas på olika sätt. Jag väljer att se det som en övning i ödmjukhet och gör vad jag kan för att förändra mina vanor och anpassa mina drömmar och ambitioner så att livet jag lever inte bara nu utan sedan blir mer hållbart. Det är inte hela världen om jag inte kan resa till Asien eller Afrika, det finns väldigt mycket att se på platser som går att nås med tåg, i närområdet. Jag ställer in mig på ett långsammare liv. Och jag ser bara fördelar med förändringen. När man inte jagar kan man uppleva mer och det finns tid att läsa och skriva, vilket är saker som ger i alla fall mitt liv mening.
Även om det inte blir som man vill, tror eller önskar kan det mycket väl bli bra ändå. Är man ödmjuk i såväl ord som handling och tanke ökar chansen att det faktiskt blir så. Även om man får gjort mindre och inte upplever lika mycket ökar värdet av tiden man har och livet man lever om man kan förmå sig att vara ödmjuk. Man är det inte för någon annans skull utan för sin egen. Ödmjukhet är liksom tacksamhet och tillit personliga men samhällsbyggande och därför oerhört värdefulla egenskaper.
Här under pandemin är det många som tvingats bli ödmjuka eftersom det blivit uppenbart för alla att viruset inte går att kontrollera. Det känns säkert surt för den som slagit sig för bröstet och skrutit vitt och brett om sin egen förträfflighet, att be om hjälp från staten. Men det är nyttigt för alla att skrävlarna som tror att ensam är stark tvingas inse att ingen människa är en ö, att alla är beroende av varandra. Samhället består av medmänniksor, inte av närande och tärande. Ödmjukheten främjar förståelsen av det och därför är den egenskapen hållbarhetsfrämjande.
Även om vi klarar oss genom krisen finns det andra problem som oundvikligen måste hanteras. Flyktingfrågan har inte försvunnit bara för att ingen talar om den, och klimatförändringarnas ackumulera de verkan fortsätter trots att transporterna minskat drastiskt och utsläppen hålls på ett minimum eftersom gränserna är stängda och människor håller sig hemma. Ödmjukhet är en förutsättning för att livet på jorden ska överleva och vi ska kunna bygga samhällen som är hållbara både i ekonomiskt, socialt och ekologiskt hänseende.
Mellanrummet eller pausen som vi alla tvingats in i kan användas på olika sätt. Jag väljer att se det som en övning i ödmjukhet och gör vad jag kan för att förändra mina vanor och anpassa mina drömmar och ambitioner så att livet jag lever inte bara nu utan sedan blir mer hållbart. Det är inte hela världen om jag inte kan resa till Asien eller Afrika, det finns väldigt mycket att se på platser som går att nås med tåg, i närområdet. Jag ställer in mig på ett långsammare liv. Och jag ser bara fördelar med förändringen. När man inte jagar kan man uppleva mer och det finns tid att läsa och skriva, vilket är saker som ger i alla fall mitt liv mening.
Även om det inte blir som man vill, tror eller önskar kan det mycket väl bli bra ändå. Är man ödmjuk i såväl ord som handling och tanke ökar chansen att det faktiskt blir så. Även om man får gjort mindre och inte upplever lika mycket ökar värdet av tiden man har och livet man lever om man kan förmå sig att vara ödmjuk. Man är det inte för någon annans skull utan för sin egen. Ödmjukhet är liksom tacksamhet och tillit personliga men samhällsbyggande och därför oerhört värdefulla egenskaper.
fredag 10 april 2020
En dag av eftertänksamhet
Långfredagen är en dag för eftertanke, i år mer så än på väldigt länge. Hur ska vi ha det framöver och vilken väg leder framåt, uppåt, utåt? Jag har inga svar och det känns som det är en mer öppen fråga nu än någonsin. Ska gå ut i vårsolen och reflektera. Ska ta mig tid att stanna upp och bara vara. Letade bland gamla bloggposter för att finna inspiration och hittade en text från 2015 som jag slogs av känns mer aktuell idag än när den skrevs. Den får bli dagens post, som förhoppningsvis läses i ett helt annat ljus idag än när den skrevs, vilket fungerar som påminnelse om att historiens dom över våra ord och handlingar är obönhörlig. Det handlar aldrig om vad man kan komma undan med idag, utan om vad man kan stå för imorgon och vad som är långsiktigt hållbart.
I mitt Facebookflöde berättar en man om hur det till det lilla samhället kom fler asylsökande än vad Migrationsverket kunde hantera. Så byborna ordnade det själva; fixade mat, kläder och boende. Det blev sannolikt många dopaminkickar i direkt belöning, och mannen berättade med vad jag tolkade som förundran och glädje att det aldrig tidigare funnits sådan samhörighet i samhället som nu. För de ankommande var denna direkta kontakt med byborna sannolikt mer värd än någon av de praktiska förnödenheterna. Människor blir en människa genom andra människor, som Nelson Mandela sade. Och den gode Churchill sade också något mer: Misströsta aldrig.Ett exempel på mänsklig godhet och dess både långsiktiga och direkt mänskliga nytta, och två citat. Tre delar som bildar en helhet som inger hopp. Människoblivandet uppstår i mötet med andra människor, genom att se den andre i ögonen och när vi lyssnar på varandra. Jag blir inte människa om jag inte öppnar mitt hjärta för dig. Därför är stängda gränser, murar, hat och anonyma hot förödande för alla. Det ser ut som en vinst att vara skyddad bakom muren, men där är man ensam och kommer att kvävas, själsligen, som människa. Vi behöver varandra för bådas skull.
I en annan Ledare i SvD ondgör sig Maria Ludvigsson över K G Hammars debattartikel på SVT i veckan. Hon skriver i artikeln som tyvärr inte finns på nätet, att: "Blommor bekämpar inte terrorister, KG Hammar!" Utropstecknet visar att hon är arg, och det märks i texten att den är skriven i affekt. Hon skriver.
Av texten som följer förstår vi att det är en mycket insiktsfull fråga [Hammar ställer i rubriken till sin artikel frågan: Har vi inte lärt oss någonting?] Hammar visar med all tydlighet att han alls inte lärt sig något. Det är samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet när liberala och demokratiska världen (sic) i väst attackeras. Allt är den västerländska civilisationens fel. Hade den inte funnits hade vi levt i fred och frihet.K G Hammar är präst. Han skriver om och har genom hela sitt liv predikat KÄRLEKENS budskap. Han, liksom Nelson Mandela, försvarar förlåtelse och framåtblickande. För båda har insett att öga för öga förr eller senare leder till att alla blir blinda. Hat och hot kan aldrig mötas med hat eller hot. Det enda verkningsfulla "vapnet" som finns mot hat och våld är kärlek. Att föraktfullt kalla det för "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet" är DJUPT orättvist. Kyrkan är opolitisk, och även om jag är kritisk till mycket som kyrkan står för, så har jag alltid beundrat K G Hammar för att han alltid är konsekvent när han väljer kärleken. Ludvigsson väljer samma gamla fundamentalistiska högerretorik som alltid vevats från det hållet. Hon anser sig ha rätt. Hon predikar den enda vägen, våldets, hämndens och hatets väg. Hon vill sätta hårt mot hårt, och gör därmed terroristerna till mötes. Alla bedömare är överens om att det är precis detta som Daesh (jag väljer den förlöjligande termen, för jag tycker alla män som gapar och som skramlar med vapen är löjliga, är ynkliga i sin okunskap och rädsla) vill. Fundamentalister på båda sidor förenas i sin ovetenskapliga övertygelse om våld som den enda vägen. K G Hammar väljer en annan väg. Han skriver.
Det handlar om en mentalitetsförändring som innebär att vi inte omedelbart tänker i militära termer när hot inträffar. Det handlar om att tänka långsiktigt, både den långa historien som lett fram till dagens våldsutbrott, och insikten att vad vi sår idag får vi skörda i framtiden.Var finns det Ludvigsson läser in? Var ger Hammar uttryck för "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet"? Vilket håll? Från kyrkans, vetenskapens och alla tänkande människors håll? Jag ser hennes reaktion som ännu ett uttryck för högerns försök att vinna makt och inflytande genom att misskreditera alla som tänker annorlunda. För jag vägrar tro att högerns företrädare inte förstår vad Hammar och så många andra kloka människor sagt genom historien. Att tänka försoning, och att skaffa sig modet att handla annorlunda, att fokusera på framtiden, istället för det som hänt. Att tänka och använda intellektet, istället för magkänslan, hur kan man ta avstånd från det? Och vad är det för samhälle som öppnar sig i förlängningen av den retoriken? Kraftfullhetens förespråkare förlöjligar alla som inte är med dem, av rädsla för att tomheten i deras retorik inte ska avslöjas. Att vända andra kinden till eller älska sin motståndare gör man inte för deras skull, utan för sin egen, för att inte dras ner till samma mentala nivå som den som hatar och hotar. Det Ludvigsson gör är just det. Hon försöker förminska K G Hammar, för att han vågar peka på en annan väg än den enda rätta. Och hon är inte ensam. Hon är i gott sällskap av världens ledare, mäktiga företagare och andra som har inflytande över samhället och kulturen. Det är för att rädslan har oss i sitt grepp som vi misströstar och gör det som magkänslan säger oss.
Vill vi fred för våra barnbarn så måste vi till varje pris undvika våldssådd idag och i morgon. Vapenbruk leder inte till fred och säkerhet. Vi måste våga tänka försoning mot det förflutna och mod att göra annorlunda mot framtiden. Jesus talade om att älska sin fiende, vända andra kinden till, inte möta ont med ont utan med gott.
”Kraftfullhetens” förespråkare har ofta förlöjligat denna position. Också bland Jesus egna efterföljare har den upplevts som lite pinsam. Men den historiska sanningen är att inget annat förhållningssätt visat sig mera kraftfullt.
Kan vi inte ta till oss den sanningen en gång för alla, pensionera ryggradsreflexerna och satsa på alternativet till dagens ”vi ska krossa dem”-reaktioner?
Ludvigsson och dem hon försvarar är förblindade av sorg och rädsla och ser därför bara i det korta perspektivet. K G Hammar gör det alla kloka människor gör i stunder av kris, stannar upp, tänker efter och anlägger ett längre perspektiv. Reptilhjärnan har evolutionärt sett tjänat människan väl, men i politiken är den kanske det största hotet, mot öppenhet, demokrati, medmänsklighet och långsiktig hållbarhet. För att verkligen lösa världens problem behöver vi andra sätt att se på varandra och på vad som är klokt. Förlöjligande, avfärdande eller "vi ska krossa dem"-rektioner är en del av problemet, inte av lösningen. Först när vi inser det kan vi på allvar börja samtala om vilket samhälle vi vill ha, och vilka vägar som leder oss dit. K G Hammar ger uttryck för allt annat än "samma gamla relativistiska vänsterretorik som alltid vevats från det hållet". Han blickar framåt och tänker efter, och det borde fler göra, oftare. Annars förvandlar vi oss själva till dem som hatar och hotar oss, och då har vi inte bara förlorat kriget, vi har även förlorat oss själva och allt det vi tror på.
Att Ludvigsson väljer att förlöjliga och misstänkliggöra Hammar istället för att bemöta det han säger med fakta, som ger stöd för den hållning som Ludvigsson och många med henna självklart har rätt att uttrycka, gör mig rädd. För jag ser en oroväckande glidning i samhället, mot mer av kontroll och övervakning, debatt och affekt. Vi rör oss sakta bort från det lärda samtalet, lyssnandet och den kritiska reflektionen. Den enda vägens politik är en paradox i alla allvarligt menande demokratier. Fortsätter vi på den inslagna vägen fjärmar vi oss från det som Tove Lifvendahl skriver om i samma tidning som Ludvigsson, och då kan allt förändras snabbt. Yttrandefrihet, öppenhet och demokrati kan aldrig försvaras med våld, för då är det inte yttrandefrihet, öppenhet eller demokrati.
torsdag 9 april 2020
När viljan att förstå saknas
För att kunna lära av varandra och utveckla kunskap tillsammans behöver man skapa rum där det går att uttrycka tankar utan krav på att allt som sägs är helt genomtänkt och bygger på solid evidens och framförallt måste man lyssna välvilligt och intresserat på den som talar. Först måste man vilja förstå vad den andre säger, sedan kan man analysera budskapet kritiskt. Bara så kan KUNSKAP och FÖRSTÅELSE utvecklas mellan människor. Vetande är en bräcklig och ömsesidig samt föränderlig relation. Här under Coronakrisen blir det tydligt att det brister rörande just detta, och problemet är gammalt. Jag hoppas det kan bli en lärdom, och ska Sverige kunna utvecklas till en kunskapsnation med förmåga att hantera den mångfald som alla samhällen i en öppen värld oundvikligen präglas av är det avgörande. Utan en ärlig vilja att verkligen lyssna på och förstå vad som sägs kan ingen kunskap och inget lärande uppstå.
Kunskapsresistens kan ta sig olika uttryck. Många av frågorna som Anders Tegnell och andra ansvariga vid olika myndigheter uppe på podiet får på de dagliga presskonferenserna rörande läget i världen och landet visar tyvärr prov på både en ovilja att förstå och ett informerat ointresse för svaren som levereras. Även Stefan Löfven möts av samma ogina inställning, både av oppositionen och journalisterna. Aktuellt och Rapport har bättrat sig något här under pandemin, men fortfarande utsätts den som intervjuas om läget eller strategin alldeles för ofta för ett slags korsförhör och på tok för många frågor har en insinuant eller anklagande underton. På nätet är detta ännu tydligare. Många verkar vara stolta över sin ovilja att förstå och det plockas poänger och inhöstas likes när man medvetet missförstår eller illvilligt misstänkliggör.
Kunskapsresistens kan ta sig olika uttryck. Många av frågorna som Anders Tegnell och andra ansvariga vid olika myndigheter uppe på podiet får på de dagliga presskonferenserna rörande läget i världen och landet visar tyvärr prov på både en ovilja att förstå och ett informerat ointresse för svaren som levereras. Även Stefan Löfven möts av samma ogina inställning, både av oppositionen och journalisterna. Aktuellt och Rapport har bättrat sig något här under pandemin, men fortfarande utsätts den som intervjuas om läget eller strategin alldeles för ofta för ett slags korsförhör och på tok för många frågor har en insinuant eller anklagande underton. På nätet är detta ännu tydligare. Många verkar vara stolta över sin ovilja att förstå och det plockas poänger och inhöstas likes när man medvetet missförstår eller illvilligt misstänkliggör.
Alla uttalanden som kan missförstås eller vinklas, vinklas och missförstås, medvetet. Demokratin är bräcklig och den tål inte att behandlas på det vårdslösa sätt som blivit norm idag. Ska vi kunna ta oss helskinnade ur den här krisen har vi alla ett ansvar att inte bara lyssna på varandra utan också mötas i en ärlig önskan om att faktiskt förstå. Ledarna för våra myndigheter och regeringen befinner sig i en pressad situation som det är. Ingen strategi i världen kan bli framgångsrik utan en befolkning som respekterar de råd som ges. Och om oppositionen utnyttjar det hopplösa parlamentariska läge som riksdagen befinner sig i och tar alla chanser som ges att sabotera och misstänkliggöra regeringen för att försöka stärka sin egen makt, försvåras arbetet ytterligare. Pandemin är ett stresstest på såväl demokratin i vårt land som våra kunskaper och den solidaritet som utgör kittet i alla välfungerande länder.
Stefan Löfven har hela tiden sagt att arbetet med att leda landet och den strategi som Sverige valt måste utvärderas, men det är möjligt först i efterhand, när vi vet hur det gick och har tillgång till alla uppgifter. Och Anders Tegnell är alltid tydlig med att kunskapsläget är osäkert och att INGEN vet vilken strategi som bäst. Båda agerar exakt på det sätt som alla kloka och kunniga människor gör i ett läge som detta. Jag är både stolt och känner mig trygg med ledningen just nu, inte minst för det tålamod man visar med alla idiotiska, illvilliga och insinuanta frågor som haglar över de ansvariga. Däremot skäms jag över hur delar av oppositionen och vissa tongivande röster i medierna agerar under krisen.
För att vi ska kunna resa oss och komma stärkta ur det som händer i dessa prövande dagar krävs inte bara kunskap, ännu viktigare är det med förståelse för hur kunskap blir kunskap och vad som går att säga i namn av kunskap. Som lektor och docent förbereder jag mig på att ta min del av ansvaret. Många är och kommer att bli arbetslösa på grund av krisen och högre utbildning är viktigare nu än någonsin. Men för att studierna ska kunna bli högre krävs även av studenterna att de kommer till högskolan med en ärlig önskan om att förstå och en verklig vilja att faktiskt veta, annars blir utbildningssatsningarna som annonserats slöseri med både pengar och tid.
Stefan Löfven har hela tiden sagt att arbetet med att leda landet och den strategi som Sverige valt måste utvärderas, men det är möjligt först i efterhand, när vi vet hur det gick och har tillgång till alla uppgifter. Och Anders Tegnell är alltid tydlig med att kunskapsläget är osäkert och att INGEN vet vilken strategi som bäst. Båda agerar exakt på det sätt som alla kloka och kunniga människor gör i ett läge som detta. Jag är både stolt och känner mig trygg med ledningen just nu, inte minst för det tålamod man visar med alla idiotiska, illvilliga och insinuanta frågor som haglar över de ansvariga. Däremot skäms jag över hur delar av oppositionen och vissa tongivande röster i medierna agerar under krisen.
För att vi ska kunna resa oss och komma stärkta ur det som händer i dessa prövande dagar krävs inte bara kunskap, ännu viktigare är det med förståelse för hur kunskap blir kunskap och vad som går att säga i namn av kunskap. Som lektor och docent förbereder jag mig på att ta min del av ansvaret. Många är och kommer att bli arbetslösa på grund av krisen och högre utbildning är viktigare nu än någonsin. Men för att studierna ska kunna bli högre krävs även av studenterna att de kommer till högskolan med en ärlig önskan om att förstå och en verklig vilja att faktiskt veta, annars blir utbildningssatsningarna som annonserats slöseri med både pengar och tid.
onsdag 8 april 2020
Vinst(uttag) i välfärden
En organisation är inte ett subjekt och har inga egna behov eller känslor. Företag är begärsdrivna processer som startats av någon med en idé som hen vill förverkliga. Utan pengar går det dock inte att driva företag, och den som saknar pengar får låna eller överlåta en del av makten och inflytandet över verksamheten till någon som har tillgång till kapital som hen kan tänka sig att riskera. Ingen äger dock företaget, det är ett resultat av organisering som lever sitt eget liv. Utan kunder som efterfrågar och är beredda att betala för varorna eller tjänsterna som företaget producerar existerar varken företaget eller entreprenören och ägarnas krav på vinst ekar tomt. Det är en av många olika och för vissa oväntade saker som Coronakrisen lär oss.
Jag tycker synd om entreprenörer som identifierar sig med företaget som en gång startades av deras ingivelse, som sätter likhetstecken mellan sig själva och företaget. Många av dem lever i en illusion som nu brutalt krossas av insikten om att deras inflytande och exceptionella förmågor inte är någonting värda utanför relationen med kunderna som nu sviker dem av rädsla för en potentiellt livshotande sjukdom. Den där illusionen behöver vi göra upp med, den är förenad med risker. Vi behöver även, en gång för alla göra upp med Milton Friedmans ekonomiska teori om evig tillväxt och idén om att ägarnas intressen ska överordnas de anställdas. Girighet är en drivkraft, men den är lika potentiellt förödande som kärnkraften.
Dyrkan av entreprenören i kombination med villfarelsen om att det går att äga en organisation, det vill säga en process, har försatt oss och vårt samhälle i den prekära situation vi nu befinner oss i. Ett ekonomiskt system som kollapsar på bara några veckor och som tvingar ut miljoner människor i arbetslöshet är och kan aldrig bli hållbart. Utan den av entreprenörerna och kapitalägarna föraktade staten, det vill säga skattebetalarna, hade väldigt många fler människor dött.
Ytterst är det drömmen om snabba cash som vi måste överge. Eftersom företag är (begärsdrivna) processer som kräver tillförsel av energi, alltså pengar och resurser, blir det problematiskt om det uppstår en norm och förväntan om att alla verksamheter måste generera vinst och att vinsten dessutom ska öka över tid. Alla företag måste generera överskott, men för att processen ska kunna vara livskraftig behöver överskottet återinvesteras i verksamheten. Detta lärde jag mig när jag studerade ekonomisk historia. Efter att Columbus "upptäckt" Amerika strömmade det in guld till Spanien som blomstrade av välstånd och vars makt växte, men så fort flödet av rikedom sinade rasade allt samman. Kapitalismen föddes i Holland bland kalvinister som i sin jakt på gudomlig bekräftelse avstod från att göra som spanjorerna, det vill säga konsumera upp överskottet. Hollands ekonomiska framgångar var en konsekvens av den återinvestering i verksamheterna som gjorde dem livskraftiga. Och i Manchester, där den moderna kapitalismen uppstod, exploderade det när man höjde lönerna för de anställda så att fick möjlighet att köpa tygerna som de producerade; vilket för övrigt även var nyckeln till den exempellösa framgången för Ford.
Även om kapitalismen alltid kännetecknats av kriser är det en framgångsaga. Problemet är att Friedman ändrade narrativet och sagans innehåll när han hävdade att företagen uteslutande finns till för aktieägarna. Fram till slutet av 17970-talet befann sig aktieägarna och företagen i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Företagens överskott delades mellan ägarna och de anställda. Sedan byte man perspektiv och anammade en syn på företag som pengamaskiner, vilket fick till följd av att synen på företagens syfte ändrades. Plötsligt handlade företagande inte längre om att bidra till byggandet av samhället, utan om att generera ekonomisk vinst till en anonym grupp av ägare, eller en mytisk marknad. Reagan och Thatcher tog denna idé till sig och började driva även samhället enligt samma princip. Skatten skulle sänkas och möjligheten att tjäna pengar, det vill säga plocka ut vinst från alla verksamheter, värnades till varje pris. Stabila och välmående företag som gav anställda en trygg lön och cheferna en hög lön, vilket bidrog till samhällets hållbarhet, piskades nu att generera en ökande vinst som plockades ut ur verksamheten, vilket tvingade fram massavskedningar, utlokaliseringar till låglöneländer och företagsuppköp för att kunna dra nytta av stordriftsfördelar. Aktiemarknaden blomstrade, klyftorna ökade och marknaden bestämde. Allt det där var gott och väl så länge den destruktiva logiken hölls avskild från samhällsbärande verksamheter som skola och vård. Företag kan gå i konkurs om efterfrågan viker eller om balansen mellan kostnader och utgifter rubbas, men skola och vård är inte varor och tjänster som underlättar vardagen, det är samhällets själva fundament, vilket vi nu blir varse.
Alla pengar som skattebetalarna lägger på utbildning och vård måste stanna kvar i dessa verksamheter av den enkla och självklara anledningen att det handlar om samhällsbärande underhållsprocesser, till skillnad från företagen som säljer varor och tjänster på en självreglerande marknad som avgör priset. Skatt är ingen utgift utan en investering i samhällets bärande delar och dess långsiktiga hållbarhet. Att tillåta uttag av vinst från skolan och vården är som att tillåta en djurägare att piska sin utmärglade packåsna till dödens gräns, för att hålla vinstmarginalen uppe. Det är så skattesänkarpolitiken fungerar. Den strider mot själva livets och ekonomins lagar och bygger på önsketänkande. Det är en destruktiv idé som vi måste göra oss av med, ju förr desto bättre eftersom vi och vårt samhälle bärs upp av den där åsnan som får för lite mat, som får stå ute under natten och som piskas för att röra sig snabbare, trots att den saknar energi och går på knäna.
Jag tycker synd om entreprenörer som identifierar sig med företaget som en gång startades av deras ingivelse, som sätter likhetstecken mellan sig själva och företaget. Många av dem lever i en illusion som nu brutalt krossas av insikten om att deras inflytande och exceptionella förmågor inte är någonting värda utanför relationen med kunderna som nu sviker dem av rädsla för en potentiellt livshotande sjukdom. Den där illusionen behöver vi göra upp med, den är förenad med risker. Vi behöver även, en gång för alla göra upp med Milton Friedmans ekonomiska teori om evig tillväxt och idén om att ägarnas intressen ska överordnas de anställdas. Girighet är en drivkraft, men den är lika potentiellt förödande som kärnkraften.
Dyrkan av entreprenören i kombination med villfarelsen om att det går att äga en organisation, det vill säga en process, har försatt oss och vårt samhälle i den prekära situation vi nu befinner oss i. Ett ekonomiskt system som kollapsar på bara några veckor och som tvingar ut miljoner människor i arbetslöshet är och kan aldrig bli hållbart. Utan den av entreprenörerna och kapitalägarna föraktade staten, det vill säga skattebetalarna, hade väldigt många fler människor dött.
Ytterst är det drömmen om snabba cash som vi måste överge. Eftersom företag är (begärsdrivna) processer som kräver tillförsel av energi, alltså pengar och resurser, blir det problematiskt om det uppstår en norm och förväntan om att alla verksamheter måste generera vinst och att vinsten dessutom ska öka över tid. Alla företag måste generera överskott, men för att processen ska kunna vara livskraftig behöver överskottet återinvesteras i verksamheten. Detta lärde jag mig när jag studerade ekonomisk historia. Efter att Columbus "upptäckt" Amerika strömmade det in guld till Spanien som blomstrade av välstånd och vars makt växte, men så fort flödet av rikedom sinade rasade allt samman. Kapitalismen föddes i Holland bland kalvinister som i sin jakt på gudomlig bekräftelse avstod från att göra som spanjorerna, det vill säga konsumera upp överskottet. Hollands ekonomiska framgångar var en konsekvens av den återinvestering i verksamheterna som gjorde dem livskraftiga. Och i Manchester, där den moderna kapitalismen uppstod, exploderade det när man höjde lönerna för de anställda så att fick möjlighet att köpa tygerna som de producerade; vilket för övrigt även var nyckeln till den exempellösa framgången för Ford.
Även om kapitalismen alltid kännetecknats av kriser är det en framgångsaga. Problemet är att Friedman ändrade narrativet och sagans innehåll när han hävdade att företagen uteslutande finns till för aktieägarna. Fram till slutet av 17970-talet befann sig aktieägarna och företagen i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Företagens överskott delades mellan ägarna och de anställda. Sedan byte man perspektiv och anammade en syn på företag som pengamaskiner, vilket fick till följd av att synen på företagens syfte ändrades. Plötsligt handlade företagande inte längre om att bidra till byggandet av samhället, utan om att generera ekonomisk vinst till en anonym grupp av ägare, eller en mytisk marknad. Reagan och Thatcher tog denna idé till sig och började driva även samhället enligt samma princip. Skatten skulle sänkas och möjligheten att tjäna pengar, det vill säga plocka ut vinst från alla verksamheter, värnades till varje pris. Stabila och välmående företag som gav anställda en trygg lön och cheferna en hög lön, vilket bidrog till samhällets hållbarhet, piskades nu att generera en ökande vinst som plockades ut ur verksamheten, vilket tvingade fram massavskedningar, utlokaliseringar till låglöneländer och företagsuppköp för att kunna dra nytta av stordriftsfördelar. Aktiemarknaden blomstrade, klyftorna ökade och marknaden bestämde. Allt det där var gott och väl så länge den destruktiva logiken hölls avskild från samhällsbärande verksamheter som skola och vård. Företag kan gå i konkurs om efterfrågan viker eller om balansen mellan kostnader och utgifter rubbas, men skola och vård är inte varor och tjänster som underlättar vardagen, det är samhällets själva fundament, vilket vi nu blir varse.
Alla pengar som skattebetalarna lägger på utbildning och vård måste stanna kvar i dessa verksamheter av den enkla och självklara anledningen att det handlar om samhällsbärande underhållsprocesser, till skillnad från företagen som säljer varor och tjänster på en självreglerande marknad som avgör priset. Skatt är ingen utgift utan en investering i samhällets bärande delar och dess långsiktiga hållbarhet. Att tillåta uttag av vinst från skolan och vården är som att tillåta en djurägare att piska sin utmärglade packåsna till dödens gräns, för att hålla vinstmarginalen uppe. Det är så skattesänkarpolitiken fungerar. Den strider mot själva livets och ekonomins lagar och bygger på önsketänkande. Det är en destruktiv idé som vi måste göra oss av med, ju förr desto bättre eftersom vi och vårt samhälle bärs upp av den där åsnan som får för lite mat, som får stå ute under natten och som piskas för att röra sig snabbare, trots att den saknar energi och går på knäna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
