tisdag 7 april 2020

Väntans tider

Vi förenas alla i den väntan vi tvingats in i. Olika människor reagerar och agerar olika, men under Coronanans tid väntar alla människor över hela jorden. Några väntar på att bli friska, andra på att kunderna ska komma tillbaka och ekonomins hjul ska börja snurra igen, vissa väntar på att få återuppta diskussionen om hotet från invandrarna. Många väntar rastlöst på att allt ska återgå till hur det var innan. Men ingen vet vad som kommer ut ur detta. Bortser man från den sociala distanseringen och den minskade kommersen är det mesta sig likt trots att inget är det samma. Pandemin påminner oss alla om hur sårbart och ohållbart vårt moderna samhälle är. Drar vi inte lärdom av det som sker och förändrar vårt sätt att tänka och leva i grunden spelar det ingen roll ifall vi klarar oss undan smittan eftersom COVID-19 bara är ett symptom på den underliggande sjukdomen. Det är inte viruset utan vårt vårt sätt att leva som är problemet.

Jag väntar nyfiket på det som kommer sedan. Tiden i relativ isolering ägnar jag åt att ta farväl av det jag vant mig vid att ta för givet men som jag framöver tror kommer att bli svårt att fortsätta med. Jag utvecklar nya vanor och påminner mig om hur mycket det trots allt finns att vara tacksam över i livet och tillvaron. Det är inte de stora och spektakulära resorna som avgör om man lever ett fullgott liv och känslan av tillfredsställelse i vardagen kommer inte an på hur mycket och vad man konsumerar. Jag hoppas att jag inte är ensam om att inse detta, men jag vet också att det finns starka krafter i världen som driver på för allt ska återgå till hur det var så snabbt som möjligt. Tunga ekonomiska intressen ägnar tiden i vakuum åt att se över sina pjäser på spelbordet och göra sig redo för att agera när faran är över. Lika lite som någon vet vad som ska hända framöver finns det någon som styr utvecklingen. Pandemin har dock visat oss konsumenter hur stor makt vi har som grupp, även över de allra mäktigaste företagen. Ett annat samhälle är möjligt och vi har nu ett gyllene tillfälle att fundera över vad som är klokt och önskvärt.

Kanske trillar vi alla tillbaka i gamla vanor, men jag är övertygad om att det är en övergångsfas eftersom det är tillräckligt mycket som på förfärande kort tid visat sig vara problematiskt och ohållbart med vårt sätt att leva för att någon ska känna sig trygg med att bara återgå till vardagen som den såg ut innan. Även små förändringar på individnivå kan få omvälvande konsekvenser för kulturen och samhället. Och innan det finns ett vaccin, vilket kan dröja, lever vi med risken att sjukdomen kan spridas igen. Det finns så många olika indikationer på att en förändring är troligare än en återgång. Det fyller mig med hopp eftersom jag under en lång rad av år levt med oro över hur vårt ohållbara sätt att leva skulle ända; med förskräckelse eller som nu, med en skarp reprimand och en tydlig påminnelse. Jag tror vi ska vara tacksamma för det där viruset och dra lärdom. Det finns en god chans att det blir så mycket bättre för väldigt många människor, om vi bara accepterar faktum och drar lärdom.

Väntan innebär för mig att tid frigörs för skrivande och läsning. Jag bidar mig tid och förbereder mig för olika scenarios. Och jag stärks i min övertygelse om att tankarna jag tänkt och kunskapen jag utvecklat genom åren hör framtiden till, oavsett hur den utvecklar sig.

måndag 6 april 2020

Producera resultat, eller skapa kunskap

Hela världen har stannat upp. Produktionen av varor och tjänster har minskat drastiskt på en lång rad områden och människor i stora delar av världen håller sig hemma. Vi befinner oss sedan en dryg månad i en för mänskligheten helt ny situation där kunskaper och kompetenser som fram till i januari betraktades som stensäkra och oundgängliga plötsligt har spelat ut sin roll. Den högre utbildningen rullar på som vanligt även om verksamheten flyttat över till nätet, men forskningen har i många fall pausats. För varje dag som går talar allt mer för att inget kommer att kunna återgå till hur det var innan. Särskilt forskningen och den högre utbildningen behöver ses över i ljuset av alla potentiella lärdomar som kan och bör dras av smittan och dess konsekvenser för vardagen som vi vant oss vid att ta för given.

Synen på kunskap och vad som är meriterande behöver förändras och hetsjakten på mätbara resultat måste överges. När vi kommer ut på andra sidan av Corona kan vi inte bara fortsätta som vanligt och ta upp produktionen av artiklar och jakten på citeringar. För att klara oss någorlunda helskinnade genom krisen behöver vi nu och framöver KUNSKAP. Och kunskap är något annat än okritiska hänvisningar till olika studier som gjorts tidigare. I en helt ny värld behövs helt ny kunskap.

Studenterna som skriver sina examensarbeten här i vår kommer inte att bara passivt kunna följa reglerna och manualerna som presenterades för dem vid kursstart, de kommer att tvingas vara kreativa för att kunna samla in den empiri som behövs för att kunna säga något vettigt. Och kraven på förmåga till kritiskt tänkande kommer att höjas betydligt, för det går inte att bara hänvisa till tidigare forskning. Snart sagt inga forskningsresultat som rör vardagen i det samhälle som nu på kort tid förändrats i grunden och vars framtid ingen vet något om kommer att kunna sägas vara giltiga rakt av, utan analys på djupet och ingående diskussion. Frågan om syftet med högskoleutbildning ställs på sin spets, är målet kunskap eller genomströmning och produktion av mätbara resultat?

Tanken svindlar. Tänk vad mycket pengar som lagts på den enorma produktionsapparat som krävs för att nå och administrera forskningen samt kontrollera och sprida resultaten som handlar om en helt annan värld än den vi lever i nu och skapar framöver. Om det inte stod klart innan borde det vara uppenbart för alla nu, att akademisk kunskap och intellektuella kvaliteter är något annat än en CV fylld av publikationer i ansedda tidskrifter. I okänd terräng och ett helt nytt landskap går det inte att vila på lagrarna eller hänvisa till gamla meriter; där hänger allt på förmågan att orientera sig och dra lärdom av tidigare insikter och erfarenheter. Hänvisningar till inaktuell evidens och studier som gjorts i en annan tid och ett annat samhälle är meningslösa.

I min bok Hur blir högre studier högre? skriver jag om vikten av GENERISKA kunskaper, och i min kommande lärobok, Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, som handlar om uppsatsskrivande utvecklas tankarna om kunskapens väsen och diskuteras vikten av att verkligen vilja veta något om det man studerar. Är man bara intresserad av att få sina poäng eller en examen blir utbildningens kvalitet lidande. Detta är tankar jag levt med länge och det känns skönt att kunna konstatera att jag inte behöver tänka om i ljuset av det som händer i världen just nu, tvärtom stärks jag i min övertygelse om att KUNSKAP är syftet med både forskning och högre utbildning, inte nyckeltal och konkurrens om ekonomiska medel och citeringar. Det arbetet fortsätter med oförminskad kraft här under isoleringen, och det känns viktigare än någonsin.

söndag 5 april 2020

Dagens bild: We are all in this together

Det spelar ingen roll vad man tror på eller hur man ser på världen, allt det där är bara en tunn och meningslös fernissa i tider av kris. Virus attackerar alla och sparar ingen. Kanske kan det som händer här och nu, över hela världen, bli en påminnelse om vad som är viktigt och betyder något. Vi och dom är en tankemodell som tjänat mänskligheten illa, den har söndrat och förstört mer än den förenat. Mänskligheten är en och den samma, och när den hotas hotas alla.

Jag försöker vara närvarande och lyssna, både inåt och på nyheterna om läget i världen. mellanrummet vi alla befinner oss i och tvingas hantera är en påminnelse om vad som är viktigt och vad som betyder något i livet. Jag tar vara på möjligheten att tänka efter som påbudet om social distansering innebär. Jag återknyter kontakten med tankar om andlighet, som handlar om att känna samhörighet, med andra människor, med naturen och med livet på jorden. Andlighet handlar om att vara vid liv här och nu, inte om det som händer efter döden. Andlighet är en relation och har inget med Gud att göra. Det var när jag landade i den övertygelsen som frågan om andlighet blev viktig, relevant och värdefull för mig. Och så har det nog alltid varit inser jag. Mitt intresse för andlighet går långt tillbaka i tiden. När jag arbetade som bagare var det bara ett jobb, ett sätt att tjäna pengar. Det fanns ingen passion i arbetet och jag hittade ingen mening i det. För varje dag jag tillbringade i den världen dränerades jag på kraft och fick allt svårare att göra sådant som gav mening, som att läsa, samtala och lära. Till slut kom jag till en punkt där jag inte orkade längre, där snart sagt inget spelade någon roll längre. Då vågade jag språnget. Då sa jag upp mig och började läsa in gymnasiet på KomVux. Då började jag leva på allvar och fann meningen med mitt liv. Kyrkan har inte monopol på andlighet. Religionens svar på frågan om livets mening är lika giltig som vilket annat svar som helst. Det är viktigt att svaret för att bli giltigt måste förhandlas fram mellan människor.

Bild: Ajan
Andlighet är viktigt, för utan mening förlorar livet sitt värde. Religion är inte så viktigt. Kyrkor är organisationer med makt över människor och deras tankar. Den som predikar den rätta läran reser anspråk på att bestämma över det som är obestämbart och använder sin makt för att driva igenom och försvara sin tro. Det är lika illa om det är kärlekens budskap som förkunnas som det är att fördöma otrogna och kättare. Rena läror är döda, för de kan inte röra sig, inte förändras. Andlighet är en föränderlig kvalitet som behöver kunna andas för att vara levande. Hålla andan kan man bara göra korta stunder. Andligheten jag tänker på kan bara hållas en stund, sedan måste man släppa taget, tänka efter och skaffa sig perspektiv. Andlighet handlar om att iaktta livet, om att suga in livsluft och om att låta syret ge kroppen och tanken liv, men det handlar lika mycket om att andas ut, om att ge växterna kväve. Andlighet handlar om balans och relationer. Djuren behöver syre och växterna kväve. Båda andas in, andas ut. Andlighet är att vara del av den relationen, att ingå i den komplexa helheten, att vara ödmjuk inför livets skörhet. Andlighet är därför mångfald och hållbarhet, samtal och skapande av mening som förändras i takt med livet. Tyvärr tappade vi bort insikten om detta, men kanske kan vi under och efter Corona och COVID-19 återfinna den.

Andlighet kan lika lite som kunskap låsas in, låsas fast och tvingas på någon. Friheten i sökandet är därför central. Utan en fundamental öppenhet för ändrade åsikter och nyfikenhet på nya perspektiv är både religion och vetenskap meningslösa verksamheter som bara handlar om kontroll och förmering av makt. Mening uppstår i sökandet, mellan människor. När mina tankar möter dina och vi utmanas ömsesidigt växer båda och utvecklas vi tillsammans som människor. Att leva är att lära, lära nytt, lära om och att utmanas i sina övertygelser. Kunskap är inte ett mål som ska nås, det är en spännande resa i okänd terräng. Det är så jag ser på andlighet, som sökande efter något som är bättre, efter det som fungerar.

Ödmjukhet är ett avgörande inslag i den andlighet jag här försöker ringa in. Ödmjukhet inför olikhet och alternativa tolkningar. För mig har studier och sökande efter kunskap en andlig dimension. Där i tänkandet, skrivandet, lärandet uppstår meningen med mitt liv. Forskning är en andlig verksamhet, så länge sökandet efter kunskap och sådant som fungerar är fritt vill säga. Tyvärr uppvisar vetenskapen lika mycket tecken på kontroll, fastlåsning och krav på rättning i ledet, som många av kyrkorna. Vetenskapen som organisation är på många sätt samma andas barn som religionen. Likheterna är påfallande. För att göra karriär gäller det att säga rätt saker, i rätt forum och den som inte hänvisar till och citerar de rätta auktoriteterna betraktas som heretiker. Tilltron till den vetenskapliga metoden som vägen till Sanningen är närmast religiös och handlar lika mycket om tro som kyrkans sanktionerade lära. Vetenskap handlar om makt över tanken, det visar kraven på bekännelse till eviga sanningar som är utbredd inom akademin. Kunskapen (som aldrig går att fånga och låsa fast) närmar man sig indirekt, via formaliserade bedömningsinstrument snarare än genom kritiskt tänkande. Citeringar, publiceringar och utvärderingar är exempel på kontrollinstrument och det är det som går att väga och mäta som avgör var forskaren befinner sig i kunskapshierarkin, det vill säga hur nära man befinner sig sanningen. Inom alla discipliner finns det en eller några få auktoriteter som alla måste följa och när det uppstår kontroverser skapas nya discipliner. Rören där kunskapen låses fast och den rätta läran försvaras blir smalare och smalare och djupare och djupare. Alienationen och ensamheten växer när man bara umgås med likasinnade, inom ramen för självrefererande kotterier.

Andlighet är en nomadiserande verksamhet, är rörelse. Andlighet är samtal, både det som händer i mötet och det som mötet resulterar i. Emergens är ett annat sätt att definiera andlighet, skapande av mångfald och upprätthållande av liv. Andlighet är komplext, icke-linjärt och går aldrig att definiera, det är sökandet efter definitioner och samtal om olika förslag på definitioner som är det viktiga. Andlighet är ett slags struktur, men den saknar centrum. Rhizom, aktörer sammankopplade i nätverk. Det är andlighet för mig. En ömtålig kvalitet som måste visas omsorg och som måste tas om hand, liksom livet på jorden och den tid som var och en av oss får oss tilldelad. Kulturen är en ekvation som inte går jämnt ut. Det finns hela tiden och överallt delar som inte passar in i helheten och modellerna som används för att förstå och kontrollera samhället, kulturen och människors liv. Hur man än gör och vilka modeller man än använder finns alltid något där som stör bilden och sprider känslor av obehag. Vi drömmer om en perfekt värld, men lever i den värld vi kastats ut eller in i och den är som den är, inte som vi vill att den ska vara. Ute på havet, i en liten båt som hotar att sjunka spelar det ingen roll vilken organisation eller idéströmning man företräder och alla debatter om vems lära som ligger närmast sanningen är meningslösa.

Tänker på uttrycket: Undantaget gör regeln, och tänker vidare om detta tillsammans med Slavoj Zizek. Drar mig till minnes en seminarieserie vi drev i Umeå när jag var doktorand som handlade om hans bok Ideologins sublima objekt (som recenseras här), där han utvecklar tanken om undantag, regler och konsekvenserna av sökandet efter kontroll av det som är okontrollerbart. Zizek menar att undantaget bekräftar ”sin” regel eftersom ett undantag bara kan vara just ett undantag om det relateras en välkänd regel. Han menar att först finns regeln (innan vi ser den), därefter konfronteras vi med ett fenomen som identifieras som ett brott mot denna regel, och som därmed bekräftar regelns existens. Väldigt många regler, (kanske alla?) skapas på det sättet. I alla fall de regler som verkligen betyder något och som följs. För det är ju i och genom att reglerna bryts, i vardagen, genom att människor gör saker, som reglerna upptäcks. Regler kanske ser ut att vara skapade för att uppnå kontroll, men det kanske inte är fullt så säkert som vi vill tro.

Zizek argumenterar för detta genom att peka på att undantaget både etablerar, bekräftar och bryter mot regeln. Han menar att fenomenets status därmed föregår upprättandet av den regel i vars namn undantaget klassificeras som just undantag. Detta menar Zizek är en ”sublim” undantagslogik, och undantaget, det där som inte passar in, det som gnager och stör bilden och som ger upphov till ångest, talar han om i termer av symptom.

Samhället, kulturen och livet är fulla av symptom och kan därför inte bortförklaras som något villkorligt, historiskt fenomen, som skulle kunna undanröjas av regler, kontroll eller samhällsutvecklingen. Zizek menar att symptomet tvärtom är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur, som alltså aldrig går jämt ut. Varje försök att etablera en logiskt sammanhängande beskrivning av världen inkluderar med nödvändighet ett enskilt element som fungerar som dess undantag. Förekomsten, eller snarare utpekandet av sublima objekt (tänk på ord som svartskallar, flyktingar eller bögar, ord som beskriver undantagen som inte riktigt passar in i den bild man försöker måla upp av idealsamhället) maskerar det faktum att ett samhälle aldrig kan fungera utan inre motsägelser. Sverigedemokraternas dröm om samhället som en harmonisk konsistent helhet är omöjlig, och alla försök att upprätthålla drömmen är dömda att leda till katastrof (även om det inte är det som Sverigevännerna vill eller önskar). Därför behövs förståelse för detta faktum, att renhet, kontroll och logisk konsistens inte är förenligt med levt liv och den kultur som vi alla är beroende av. Corona är en påminnelse om att vi alla är människor och att livet och samhället är vårt att förvalta TILLSAMMANS.

lördag 4 april 2020

Nu betalar vi priset för alla fynd vi gjort på REA

Jakten på låga priser är nog lika gammal som det liberala ekonomiska systemet, det är själva drivkraften i systemet. Men liksom alla krafter och begär måste det råda balans och systemet behöver befinna sig i någorlunda jämvikt för att inte gå överstyr. Fram till 1970 talets början borgade guldmyntfoten för stabilitet, men från och med 1980-talet har ekonomin avreglerats allt mer. Tänk på filmen Sällskapsresan, som vore en helt annan film utan dåtidens förbud att föra pengar ut ur landet. Eller på regleringarna kring bostadslån, som först avskaffades och sedan efter kriserna på 90-talet och 2008 återinförts, om än i mildare form. En helt avreglerad marknad är inte hållbar, det har en lång rad återkommande ekonomiska kriser visat. Sovjet valde motsatt väg, och det fungerade inte heller. Vägen fram finns någonstans mellan. Människans girighet är en kraft som bygger samhällen och skapar välstånd, men den måste regleras eftersom människor tar risker för att få vad de önskar och har svårt att räkna på konsekvenserna av sina tankar och handlingar.

Drar mig till minnes vad miljonären Lasse Diding sa i ett debattprogram för ett antal år sedan, som svar på frågan om varför han var rik: "Jag är snål sa han." Han sa också att han ville att skatten skulle höjas och hans argument för det var det samma. Han ville inte skiljas från sina pengar frivilligt, men har är klok nog att inse att det inte går att bygga hållbara samhällen på den principen. Jag tyckte det var kloka ord då och har kritiserat skattesänkarpolitiken sedan Alliansen fick makten 2006 och började införa jobbskatteavdragen som gav människor mer pengar i fickan, men till priset av framtvingade nedskärningar av statens utgifter. Det skulle bli bra sa man. Människor har förmågan att ta rationella beslut och vet bäst själva vad som är bra för dem, sa man också. Vilket är påståenden som på ett brutalt sätt nu visar sig bygga på önsketänkande.

Lågprisflyg har fått många att flyga mer, för att man kan och har råd. Och allt fler företag har lockat kunder med sänkta priser och ständiga realisationer. Det fungerade för många och den som tänjde mest på gränserna och lyckades pressa priserna så nära noll som möjligt betraktades som vinnare och företagens ledare blev kändisar som intervjuades om sina framgångar. Istället för att bygga upp buffertar och skapa marginaler och trygghet har allt fler företag sänkt priserna för att locka kunder och vinna framgång i konkurrensen och i kraft av sin makt har man kunnat pressa underleverantörerna och tvingat de anställda att acceptera allt lägre löner för att hålla lönsamheten uppe. Kravet på vinst har ökat över tid och istället för att återinvestera i verksamheten har pengarna plockats ut ur företagen och delats ut till ägarna. Så länge ekonomins hjul snurrade på fungerade det och ekonomin blomstrade. På ytan såg det bra och stabilt ut.

Efter bara några veckor av kris borde det vara uppenbart för alla att vi levt på en lögn eller i alla fall en fåfäng förhoppning om att det går att få mer för mindre utan att kvaliteten eller hållbarheten blir lidande. Alla som varnat för riskerna och talat om behovet av ökat skatteuttag har hånats eller anklagats för att vara stalinister. Ingen kan säga, "Vad var det jag sa", men alla inser nu hur ohållbart det var att skära ner på samhället och dela ut och konsumera upp överflödet istället för att bygga upp lager och stärka trygghetssystemen. Alla skriker efter pengar, och de som innan krisen ivrigast försvarade skattesänkningarna och talade sig mest varma om entreprenörernas och företagsledarnas exceptionella förmågor att leda landet och företagen genom kriser, skriker högst.

För att illustrera de ekonomiska konsekvenserna av pandemin visas företag som nu går i konkurs upp och detta används som argument för att staten ska gå in och stötta, inte med lån eller annan hjälp, utan genom kontantbidrag. Jag menar att det vore väldigt oklokt. Har man drivit ett företag i 30 år eller till och med längre än så, vissa familjeföretag som klarat sig genom världskrigen och depressionen på 30-talet samt krisen 2008 går nu i konkurs, och inte klarar av ett stopp några månader är det ett tecken på hur ohållbart företaget och affärsmodellen varit hela tiden. Löntagare uppmanas att bygga upp buffertar och det infördes amorteringsregler för att människor inte skulle ta onödiga risker, men företagens agerande har aldrig ifrågasatts. Privata företag har kunnat erbjuda priser som legat under tillverkningspriset och har delat ut miljarder till ägarna. Rea var fram till för någon månad sedan det normala. Nu tvingas vi alla betala priset för det kortsiktiga, känslostyrda och ohållbara sättet att tänka och agera.

Alla behöver tänka om och anamma en annan syn på låga priser, höga utdelningar och betydelsen av marginaler och buffertar. Hur mycket det kostar är inte den viktiga frågan. Det som påstår sig inte ha råd att betala skatt vet inte vad hen talar om. Hade vi inte betalat mindre i skatt hade krisen varit mångdubbelt värre. Den som konsumerat upp pengarna som den sänkta skatten innebar och som tänkt att det var dyrt och onödigt att spara och vara med i A-kassan påminns nu på ett brutalt sätt om hur dumt det var att tänka och agera så. Den där "billiga" tröjan, tvättmaskinen eller resan till Thailand hade en dold prislapp, och nu visar det sig att det inte finns några gratis luncher. Lasse Diding och andra ansvarsfulla företagare som talat om behovet av höjd skatt, inte för att värna sina rikedomar utan för att de är kloka nog att inse att alla alltid får vad de betalar för, förtjänar upprättelse. Och alla som spridit lögnen om att skatt är stöld borde skämmas och dra sig till baka och inte framträda offentligt igen förrän de analyserat krisen och dess konsekvenser och dragit lärdom av det som händer här och nu.

fredag 3 april 2020

Om behovet av ett floskelfritt samhälle

Avsaknaden eller i alla fall den minskade uppmärksamheten riktad mot människor som tvärsäkert säger sig veta vad vi måste göra, men som aldrig tar ansvar, är befriande. På nyheterna och de dagliga presskonferenserna slår det mig att flosklerna lyser med sin frånvaro. Svaren som beundransvärt tålmodigt ges till journalister som envisas med att ställa den typen av insinuanta frågor, som varit legio under många år, är kunskapsbaserade och förtroendeingivande. Plötsligt är det som att luften går att andras fritt igen, unkenheten som spridit sig i det offentliga samtalet sedan SD började ana morgonluft vädras ut här under krisen. Deras mantra, som upprepas i de få intervjuerna som görs med partiets företrädare, att regeringen gör för lite och försent, ekar tomt och visar med all önskvärd tydlighet att deras förmåga att leda ett land genom en kris är obefintlig. Med SD vid rodret finns en uppenbar risk att Sverige blir som Ungern där demokratin avskaffats, eftersom deras analyser av läget bygger på att alla problem alltid skylls på invandring och deras universallösning är hårdare tag.

Jag är enormt tacksam för alla kompetenta människor som nu tar ett imponerande stort och högst kompetent ansvar för arbetet att leda vårt samhälle genom krisen och som lyckas göra ett bra jobb trots att förutsättningarna är allt annat än optimala. Och anledningen till det är att vi under en lång rad av år lyssnat uppmärksamt på fel rådgivare. Experter och konsulter har fakturerat samhället och många organisationer fantasibelopp för att med självsäker min förmedla snyggt paketerade floskler. På deras inrådan har vi avskaffat marginalerna, minskat lagerhållningen och avskedat personal inom just de sektorer som nu skriker efter allt det där som vi fram till för bara någon månad sedan ansåg vara onödigt och överflödigt. I samband med att marknaden imploderade tystnade alla självsäkra konsulter. Istället för att be om ursäkt och göra avbön smet de iväg med svansen mellan benen. Deras tjänster efterfrågas inte längre, och det borde nu vara uppenbart för alla att de aldrig hade något annat än floskler och sitt boostade självförtroende att erbjuda oss. På en sådan grund byggs inga hållbara samhällen.

New Public Management var aldrig lösningen av följande, uppenbara skäl: När allt är som vanligt behövs inga regler och rutiner, och när reglerna och rutinerna verkligen behövs fungerar de inte! Forskningen och den högre utbildningen, samhällsförvaltningen och krisledningen förlitar sig på generiska kunskaper, kritiskt och analytiskt tänkande samt kompetens att orientera sig i okänd terräng med stöd i aktuella och föränderliga faktauppgifter.

Lärdomen vi måste dra av det som händer under dessa prövande dagar är att synen på skolans uppdrag och lärarnas uppgift och mandat behöver ändras. Tillit och ansvar är inga floskler och det är heller inget man kan säga i TV att man ska se över, som försvar för och förklaring till misslyckanden. Kompetenta lärare som kan agera på egen hand med stöd i sina egna kunskaper och kompetenser, som har mandat att utforma undervisningen efter rådande omständigheter utan att vara kontrollerade och styrda uppifrån, utgör basen i ett kunskapssamhälle som fostrar kompetenta, kunniga och ansvarstagande medborgare som förstår både demokratin bräcklighet och dess värde (och som har förmågan att se igenom populisernas och konsulternas floskler). Samma i vården. Det är inte fler ledare, nya rutiner och bättre regler som garanterar en högklassig vård, utan kunniga, ansvarstagande och dedikerade sjuksköterskor, läkare och annan personal. Kunskap, kompetens och förmåga att ta verkligt ansvar är vad som tar vårt land genom krisen, inte hårdare tag, strängare regler, bättre rutiner!

Betänk att klimathotet fortfarande finns kvar och att COVID-19 trots allt är en förhållandevis mild sjukdom. Hotet om nya och värre pandemier är och kommer under överskådlig tid att vara överhängande. Det finns alltså inget normalläge att återgå till. DETTA är det nya normala som vi måste vänja oss vid och lära oss hantera tillsammans.

torsdag 2 april 2020

Till långsamhetens och eftertänksamhetens lov

Läget är som det är och vi måste alla ställa in oss på att det tar månader innan virusets verkningar på samhället klingar av. Innan tillräcklig immunitet uppnåtts i världen finns dock alltid en risk att det kommer tillbaka. Eftersom vi lever som vi lever kan det dessutom komma nya och kanske till och med värre virus. Att sitta och vänta på att stormen ska blåsa över så att vi kan återgå till hur det var innan känns allt mer orimligt för varje dag som går. Lår vi oss hantera Corona och kan vi hindra uppkomsten av nya virus måste vi ändå hantera konsekvenserna av klimatförändringarna. Oavsett om vi vill det eller ej är vi på väg in i en ny era i mänsklighetens historia, och vi gör alla bäst i att vänja oss vid den tanken.

Vi har under en lång rad av år invaggats i tron att snart sagt allt går att kontrollera och att utvecklingen går att målstyra. Vi har fått för oss att ständiga effektiviseringar och produktivitetsökningar är nödvändiga inslag i tillvaron, att tid är en bristvara. Många har också tänkt att de klarar sig själva och det har vuxit fram en föreställning om att alla bidrag till det allmänna, både i form av skatt och uppoffringar, bör avskaffas. Nu ställs allt det där på ända och vi går in i en djup lågkonjunktur som på olika sätt drabbar oss alla. Det är åtminstone ett sätt att se på saken. Det går också att se det som vi vrider den ekonomiska klockan tillbaka några decennier, till tiden innan lågprisflygen och alla andra orimliga löften om att det går att få mer genom att ge mindre. Arbetslöshet är inget absolut mått, det är inget obestridligt faktum. Relationen mellan arbete och fritid är kontingent och kan förändras, och alla högt uppdrivna krav på effektivitet kan tonas ner.

Stanna upp lite. Lyft blicken. Skaka av dig oron för en stund. Samhället har inte kollapsat. Kollektivtrafiken går ungefär som vanligt. De flesta går fortfarande till jobbet. Alla nödvändiga funktioner fungerar. Det kunde varit värre och det finns massor att vara tacksam för, om man väljer att se det så. Tar vi oss tid att tänka efter och fundera på vad som är viktigt i livet och tillvaron kan ett bättre och mer hållbart samhälle växa fram ur erfarenheterna av det som händer här och nu.

Tidigare avfärdades alla tankar på medborgarlön och arbetstidsförkortningar, och alla krav på jämnare fördelning av rikedom och effektivitetsvinster betraktades som flum. De så kallade realisterna visste hur det var och vad som krävdes och använde alla till buds stående medel för att hindra sådana tankar från att slå rot i det allmänna medvetandet. Nu skriker samma människor efter hjälp från staten för att rädda företagen och marknaden, trots att det borde vara uppenbart att det sättet att tänka inte är hållbart. Marknadstänkandet gynnade bara en allt mindre del av befolkningen, alla andra tvingades slita mer för mindre för att hålla det där märkliga och destruktiva hjulet igång. Nu står det stilla, men det är som sagt MARKNADEN som stannat av; samhället har inte slutat fungera. Det är en viktig lärdom att dra. Kanske är det läge att ta upp diskussionen om medborgarlön och sex, eller varför inte fyra, timmars arbetstid?

Tid för eftertanke och ett långsammare tempo i samhället är ingen katastrof, tvärtom. Tid är det ENDA vi har och allt kommer an på hur vi ser på den och vad vi fyller den med för innehåll. Kunskap leder till förståelse och förståelse leder till att man lättare kan hantera både tider av kris och vardagen. Bejakar vi långsamheten och tar oss tid att tänka efter, slutar vi fåfängt jaga guld vid änden av regnbågen, kan stressen och oron i världen minska, folkhälsan kan förbättras och vi kan mötas som människor och lära av varandra istället för som konkurrenter som ser alla andra som ett hot. Jag säger inte att det kommer att bli så, men det är möjligt och om tillräckligt många önskar samma sak ökar chansen. I grund och botten är det alltid mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt, det märks så tydligt i tider av kris när fasaden faller och vi av nöden blottar oss för varandra.

onsdag 1 april 2020

Det är skillnad på experter och experter

För alla som är intresserade av kunskap och kunskapsutveckling är den märkliga tid vi lever i just nu oerhört intressant. Det nu som agnarna skiljs från vetet. På nätet som alltid svämmat över av experter som vet är det väldigt tydligt. Där VET man att regeringen och Folkhälsomyndigheten agerar fel eller bygger sina analyser av läget och rekommendationerna man ger på felaktiga uppgifter, trots att regeringen och Tegnell är tydliga med att INGEN vet hur man ska göra och vad som är bäst. Skillnaden mellan de som faktiskt har ansvar för Sveriges strategi och de som kritiserar den är att de ansvariga förändrar sin syn på daglig basis och i ljuset av de bästa aktuella data och analyser som finns. Experterna på nätet, på ledarsidor och på andra ställen är TVÄRSÄKRA och avslöjar därmed hur lite de vet och förstå om hur kunskap blir kunskap.

Det spelar en avgörande roll både hur man ser på vetenskap och hur man agerar vetenskapligt, och jag har full tillit till Anders Tegnell, även om den svenska strategin skulle visa sig leda till ökade dödstal. Jag väljer att lita mer på honom än på kritikerna eftersom han dels är tydlig med att han inte vet, dels eftersom han ändrar sig hela tiden allt eftersom nya uppgifter om läget kommer in och kunskapen om viruset och det smittar växer. De så kallade experterna som kritiserar honom och alla som i efterhand säger att de visste. Alla som sprider konspirationsteorier om att ansvariga undanhåller kunskap eller har en hemlig plan utgör ett större hot än viruset och den ekonomiska krisen sammantaget. Experterna som mitt under den västa kris som Sverige och mänskligheten genomgått sedan Andra världskriget använder sin status som experter för att ifrågasätta regeringen och Folkhälsomyndigheten bryr sig inte om Sverige och vårt samhälle.

Mycket lite, om ens något, kan sägas på förhand; först i efterhand ser man och går det att analysera och utvärdera strategin och besluten som nu tas i rasande snabb takt. Att leta syndabockar eller hävda att man visste är ovetenskapligt och djupt problematiskt eftersom det innebär att man uppvisar bristande förståelse för hur kunskap blir kunskap och ignorans inför det framtidens fundamentala öppenhet. Sen, när vi vet och kan bilda oss en uppfattning om läget och utvecklingen, måste vi dra lärdom och skapa nya och bättre rutiner och handlingsplaner. Inte leta syndabockar!

Det ENDA man kan göra, nu och alltid, är att efter bästa förmåga försöka förstå och hela tiden modifiera sina handlingar på marginalen för att göra vad man kan för att försöka påverka tillblivelsens riktning. Vi närmar oss framtiden med blicken fastnaglad i backspegeln, för det är det enda vi kan studera. Studier av historien är viktiga och lärorika, men framtiden finns alltid bakom nästa krök, och vad som döljer sig där går inte att veta något om. Osäkerheten är ontologisk och den kan man bara lära sig inse, acceptera och försöka förstå. Just detta är Ander Tegnell expert på och han visar dagligen prov på den förmågan när han uttalar sig på presskonferenserna klockan två.

Alla som ifrågasätter och kritiserar, som sprider alternativa uppgifter eller jämför Sveriges agerande med hur man agerar i andra länder är populister som utgår från känslor, oavsett vilka titlar och positioner man har i samhället. Det är uppenbart för alla med bara basala kunskaper om vetenskapsteori och kritiskt tänkande, och för mig blir det ett argument för betydelsen av att införa vetenskapsteori redan i grundskolan. Lärarnas uppgift i ett kunskapssamhälle är inte att utbilda experter, utan att skapa förståelse för och respekt för kunskapen och dess möjligheter och begränsningar.