Mål, medel och relevans i forskningen 2

Forskare meriterar sig idag genom att publicera artiklar, och ANTALET artiklar samt VAR artiklarna publicerats (ju högre anseende på journalen desto bättre och mer värd är publikationen) räknas mer än innehållet och relevansen. Jag har läst sakkunnigutlåtanden för docentansökningar där det som granskats är var den sökande publicerat sig och vilket anseende tidskrifterna har, ingenting om innehållet eller kvaliteten, vilket innebär att granskaren i dessa fall inte granskar den sökandes vetenskapliga produktion kritiskt och med fokus på innehållet och kunskapsbidraget utan i princip sammanställer och sammanfattar andra granskares granskningar. Formen blir på detta sätt viktigare än innehållet. Den uppfattningen stärks av det faktum att jag även varit och lyssnat på föreläsare som med utgångspunkt i egen produktion av artiklar talat om HUR man skriver artiklar, och jag har fått höra att det går att skriva artiklar på nästan vad som helst och att det först handlar om en kod som måste knäckas och sedan om att köra så det ryker: det viktiga är hur många artiklar och hur stor impact factor tidskrifterna har. Vetenskaplig meritering handlar idag om form och mängd, inte om kunskap och kvalitet. 

Fortsätter här att reflektera med utgångspunkt i Mats Alvessons och Roland Paulsens artikel på DN-debatt, där de lyfter en rad viktiga frågor samt pekar på problem som behöver reflekteras över; bland annat hysterin som jag inledniningsvis försökt beskriva med utgångspunkt i egna erfarenheter. Faran som jag ser med nuvarande, nyckeltalsfixerade meriteringsmodell är att den tenderar att bli linjär och enkelriktad. Vetenskaplig meritering som bygger på antal publiceringar och storleken på anslag som vunnits i konkurrens tickar på över tid med en publicering och ett forskningsprojekt i taget, sida för sida och krona för krona samt med fokus på form. Och med inställningen att kunskap är ett slags formalitet som följer automatiskt av upplägget och som ökar med tiden.

Tyvärr har det svenska forskarsamfundet inte tagit dessa frågor på tillräckligt stort allvar. Medan debatten går het i engelskspråkiga länder tycks svenska forskare fortfarande betrakta publicering i internationella sammanhang som något alltigenom gott. Om kvalitet på forskningen alls diskuteras sker det i relation till hur högt rankad en tidskrift är eller hur många citeringar som erhålls.

Det är min bild också. Jag har just därför i princip hoppat av meriteringståget. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin och det är kunskapen som håller mig kvar. Jag värnar kvaliteten i det jag gör och ser också kunskap mer som ett slags kvalitet än som ett resultat. Jag söker kunskap där kunskapen finns och anpassar studiernas metoder och publiceringsätt efter kunskapsmålet, inte tvärtom, vilket man idag anmodas göra; först välja publiceringsstrategi och sedan producera artiklar enligt principen, ju fler och i ju högre rankade tidskrifter desto bättre. All publicitet anses vara god publicitet eftersom även citeringar som handlar om att kritisera artikelns innehåll räknas. En verkligt kontroversiell och utskälld artikel som många vill ge sina kritiska synpunkter på är mer värd en en högkvalitativ artikel med relevant och viktigt innehåll som inte så många hänvisar till. Problemet är att det inte finns tid eller intresse att ta kunskapen och innehållet på allvar, för det handlar om att publicera sig och söka pengar eller dö. Forskare tvingas tänka och agera strategiskt i dagens system, inte med kunskapen och kvaliteten i fokus. Forskare förväntas sätta upp mål och sedan jaga dessa, och den som först når målet vinner äran och berömmelsen. Den som kritiserar systemet utan att ha lyckats i det tas av naturliga skäl inte på allvar, för det är klart att hen inte är nöjd (surt sa räven ...). Därför blir jag glad och tacksam över att en forskare som Alvesson engagerar sig i frågan, för han har världsrykte och är erkänd av och har lyckats inom systemet.

En särskilt problematisk effekt av dessa kvantitativa kvalitetsmått är att forskningens sociala relevans och mening tenderar att stå tillbaka. Särskilt inom samhällsvetenskapen är detta att beklaga då den behandlar en föränderlig entitet (samhället) som i sig kan förändras beroende på vilken kunskap som produceras. För att sådan samverkan ska äga rum måste denna kunskap vara angelägen för fler än de närmast sörjande i det egna lilla forskningsfältet. Att fråga vad en studie tjänar till, om den på något väsentligt vis bidrar till vår kunskap om samhället, det mänskliga och de sociala problem vi står inför, kan i såväl seminariesammanhang som under examination upplevas som aggressivt. ”So what?” är en betydligt känsligare fråga än ”hur stor är generaliserbarheten?” eller vilken annan metodfråga som helst.

Varför ägnar man sig åt forskning, och varför satsar samhället stora medel på forskningen? Jag valde att satsa på forskningen för att min hunger efter kunskap och förståelse (fortfarande, efter över 20 år) ledde mig i den riktningen och för att jag har fått möjligheten. Jag är enormt tacksam och vill göra vad jag kan för att betala tillbaka till samhället. Tyvärr går denna min önskan på tvärs mot rådande syn på forskning och forskarens uppgift, liksom mot dagens syn på kvalitet i forskning och utbildning. Att placera kunskapen i centrum och lita på viljan att lära och utvecklas anses idag vara motsatsen till kvalitet i akademin; administration, mål- och kvalitetssäkring, styrning och kontroll betraktas som kungsvägen till kvalitet, vilket fortfarande återstår att bevisa. Så är det tesagt, som man säger på högskolan där jag arbetar, det är bestämt på högre ort och det är bara att lyda. Och när resultatet uteblir, när det kommer larm om att det står illa till med kunskapen införs mer av samma, när studenternas förkunskaper minskar tvingas lärarna ägna sin tid åt mer admin, mer styrning och mer kontroll. Vi producerar helårspreationer och håller genomströmningen uppe, och förlitar oss på systemet och de ansvarigas överblick. Fast lärare på högskolan och forskare ska inte följa regler, själva poängen med forskning och högre utbildning är att skapa regler och fördjupa kunskap. Vad är meningen med allihopa? Det är min erfarenhet också att den frågan är provocerande. När jag ställer frågan till studenter kan jag få till svar att min uppgift om lärare är att de klarar sina tentor, jag ska hjälpa dem, inte utmana och få dem att höja sig över sina begränsningar. Som forskare får man inte ställa sig frågan; varför forskar jag, till vilken nytta då? Eller, det finns ingen som kan hindra en. Jag ställer mig den frågan varje dag, och jag låter den vägleda mig genom livet och vardagen i akademin. Den som bjuder motstånd som vill veta varför och som följer kunskapen istället för den påbjudna publiceringsstrategin och mertiteringsplanen tvingas vinka adjö till karriär, utmärkelser och ära. Det är ett lätt offer, i alla fall för mig. Jag sökte mig inte till akademin för att göra karriär utan för att få ägna mig åt kunskapsutveckling.

Det institutionaliserade tillvägagångssättet för att slippa bemöta frågor om mening och relevans är att ägna sig åt så kallad ”gap-spotting”. Detta kan till exempel innebära att forskaren säger att ”ingen har tidigare ägnat sig åt att studera läroplaner för svenska grundskolan mellan 1993 och 2015 utifrån Judith Butler och Michel Foucaults subjektivitetsteori”. Med liknande avsmalningar kan man säga att det finns ett ”gap i litteraturen”. Men måste alla sådana ”gap” fyllas? En vanlig inställning är att man inte kan veta om en studie kommer att utgöra en värdefull pusselbit i den vetenskapliga kartläggningen av det mänskliga. Vad som i dag ter sig betydelselöst kan i framtiden visa sig spela stor roll, tröstar många sig med.

Kunskapen har definitivt ett egenvärde, men all kunskap är inte viktig kunskap. Det krävs analytisk kompetenser och en väl utvecklad kritisk förmåga att bedöma vad som är viktig och relevant kunskap. Tyvärr blir dessa insikter och kompetenser värdelösa när man verkar i ett system som bara vill ha mer av samma; ju mer desto bättre. Varför är en fråga som kräver eftertanke: mer, mer, mer, snabbare, är enklare att passa in i bilden av att effektivitet alltid är positivt: "Vad ska skattebetalarna annars säga. De har rätt att kräva effektivitet". Ja, jo, så är det kanske, men framförallt har skattebetalarna rätt att kräva KUNSKAP och verklig KVALITET i forskningen och den högre utbildningen, och kunskap tar tid, det finns vidare inga garantier och kvalitet är ett till sin natur notoriskt vagt begrepp. Om verksamheten inte leder till kunskap och kvalitet spelar det ingen som helst roll hur effektiv den är.

Den krassa verkligheten är dock att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon. Majoriteten av det som publiceras kommer enbart i bästa fall en handfull ”experter” att läsa och citera. De bibliometriska analyser som gjorts visar även att en tredjedel av samhällsvetenskapliga artiklar förblir komplett orefererade efter fem år (även av författarna själva). Detta betyder inte nödvändigtvis att forskningen är meningslös. Däremot indikerar det att få finner det värt att referera till den.

Det faktum att den här frågan aldrig diskuteras i akademin är talande, på ett negativt sätt. Forskare ska vara kritiska, men i dagens akademiska system betraktas man som problematisk om man ägnar sig åt intern kritik. Den forskare som vågar lyfta problem av det här slaget kommer att uppfattas som illojal. Jag har till exempel fått tydliga order om att det inte får finnas någon som helt koppling mellan min blogg och högskolan där jag arbetar. Som lektor förväntas jag följa order och producera mätbara resultat, trots att det strider mot ALLT jag lärt mig om forskning, etik och akademisk kvalitet. Om vi producerar tomhet eller inte är inget vi förväntas reflektera över eller bry oss om. Fast jag kan inte låta bli, jag uppbär lön av det allmänna och vill att det jag gör ska bidra till samhällets utveckling. Jag vill värna bildning, mångfalt, demokrati, öppenhet och långsiktig hållbarhet. Jag vill göra nytta, inte producera tomhet i enlighet med en plan jag på goda grunder finner problematisk.

Det pågår förstås samhällsvetenskaplig forskning med stor social relevans och som, den vetenskapliga artikelns stela format till trots, kommuniceras engagerande och tillgängligt. Ett särskilt försvårande problem är att även sådan forskning stöter på en institutionaliserad meningslöshet som har att göra med att den breda allmänheten inte kan ta del av den då de flesta saknar tillgång till universitetsbibliotekens prenumerationer.

Här ser vi en dubbel blåsning av allmänheten. Först tar tidskrifterna och förlagen emot text baserad på skattefinansierad forskning. Denna text redigeras och granskas allt som oftast av forskare i tjänsten. Därefter köper staten tillbaka denna text via universitetsbiblioteken. Detta kan ibland ta sig groteska uttryck, som när större förlag efter en smärre redigering, säljer inbundna monografier för pris kring tusen kronor och kallt räknar med att några bibliotek ska köpa in dem.

Lägg därtill det faktum att många förlag dessutom kräver att forskaren ska betala för att bli publicerad. Forskning är idag ett slags industri och många aktörer vill vara med och dela på kakan. kanske är det därför forskares meriteringsvägar och karriärstege är kopplad till produktion och publicering av standardiserade texter, för det håller dem tysta. Det ska mycket till för att den som knäckt koden till och visat sig framgångsrik i ansöknings- och publiceringssystemen ska kritisera systemet. På samma sätt reser sällan framgångsrika institutioner kritik mot rankingssystemen som antas mäta kvalitet i forskning och högre utbildning, medan kritiken från de sämre lottade viftas bort som utryck för avundsjuka.

Kunskapen; var finns och vem värnar KUNSKAPEN? Varför får forskare inte bara forska och sedan publicera sina resultat där de passar bäst i relation till det som undersökts, till kunskapen och målgruppen, samt om och när man har något viktigt att säga? Varför litar man mer på systemet än på individerna som verkar i det och som vigt sitt liv åt kunskapen? Återkommer med avslutningen senare, för jag har fortfarande saker som måste göras.

Mål, medel och relevans i forskningen 1

Mats Alvesson och Roland Paulsen skriver på DN-debatt och lyfter där en rad viktiga frågor samt pekar på problem som behöver reflekteras över. Ämnet är kunskap och kunskapsutveckling, med KUNSKAPEN i centrum. Debatten om skolan och den högre utbildningen handlar alldeles för lite och alldeles för sällan om just kunskap. Vinst debatteras just nu hett, men inte i relation till kunskap och kvalitet, bara för eller mot. Det hänvisas till vad människor vill ha, till kundundersökningar och liksom alla andra debatter är vinstdebatten marinerad av åsikter som blandas med mer eller mindre underbyggda fakta och undersökningar. Kunskapen är komplex och den mals brutalt ner av debattens hänsynslösa kvarnar. Kunskapen måste värnas och vårdas; den måste mötas med respekt. Det krävs tålamod och förståelse för att utbildning är en process som är omöjlig att målstyra. Jag vill se mer av samtal och ödmjukhet, tid att tänka och fokus på innehållet i forskningen och den högre utbildningen. Framförallt vill jag se samtal med forskare, inte debatter och samtal om forskare. Forskare är inget särintresse i samhället, i Ala fall inte om vi menar allvar med ambitionen att bli ett kunskapssamhälle.

Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få.” Dessa ord, levererade av en av de undertecknade på en akademisk konferens, rev ner spontana applåder från en publik på cirka 400 forskare. Universitetsvärldens press på att publicera mycket snarare än bra tillhör en av de internt mest debatterade frågorna i dag. Vad vi ser är ett publiceringsraseri av episka mått. Med mer än 50 miljoner vetenskapliga artiklar i omlopp växer summan med cirka 2 miljoner per år, samtidigt som de vetenskapliga tidskrifterna växer med 200–300 per år. Speglar denna tillväxt en reell vetenskaplig progression och upplysning eller finns här andra faktorer som samspelar?

Den avgörande frågan för ett samhälle och mänskligheten som helhet är vilken KUNSKAP vi har tillgång till. Kunskapen växer i sin egen takt, och den växer inte linjärt. Under långa perioder står den och stampar, och sedan kommer ett genombrott som öppnar dörrar och leder till exponentiell tillväxt under ett tag, innan allt återgår till något slags vardag. Kunskapen omvärderas och sådant som tidigare, ibland under lång tid, hållits för sant överges. För att hålla sig jour är det lika viktigt att lära nytt som att lära om och ifrågasatta. Forskning och samhällsutveckling går inte från klarhet till klarhet, myten om framsteget är och förblir en myt. Dessa insikter är lika giltiga idag som de var för 100 år sedan, men antalet tidskrifter och artiklar ger sken av något annat. Eftersom kunskapen följer sin egen logik, inte marknadens tillväxtlogik, kan man starkt misstänka att fler artiklar bara leder till att innehållet späs ut och därför riskerar att lösas upp och försvinna. Ingen kan ha överblick över något annat än ett mycket smalt avsnitt av en specialiserad aspekt av det ämne man forskar om. Det finns en uppenbar risk att ju mer som skrivs desto mindre kunskap får man.

Veckans bloggtema har varit skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det är tydligt att den underliggande publiceringslogiken bygger på tanken/övertygelsen om att kunskap är ett komplicerat problem som kan brytas ner i delproblem som löses var och ett för sig och sedan sätt samman till en fungerande helhet. Så fungerar det inte; dels har ingen människa möjlighet att nå överblick av alla texter som publicerats, dels är kunskap ett komplext och föränderligt problem, omöjligt att låsa fast och beskriva en gång för alla. Vetenskapen riskerar bli en gigantiskt väloljad maskin som effektivt producerar handfasta, mätbara resultat, men ingen mening. Vetenskapen riskerar handla om form utan innehåll, eller som Alvesson brukar varna för: TOMHET.

I vår senaste bok, Return to Meaning (Oxford University Press), riktar vi denna fråga till den samhällsvetenskap vi själva verkar inom. Frågan kan formuleras i krassa nyttotermer: Har de senaste 30 årens företagsekonomisk forskning lett till någon förbättring av näringslivet? Har den allt tätare examinationen av doktorer i pedagogik bidragit till förbättrade skolresultat? Den kan också formuleras mer existentiellt: I hur hög grad hjälper samhällsvetenskapen allmänheten att förstå sin tid och de samhällsproblem vi står inför?

Eftersom vetenskapen inte är en INTEGRERAD del av samhället, eftersom beslut inte tas i SAMRÅD med forskare, utan med stöd i den forskning som politiker och andra makthavare väljer att peka på för att kunna driva igenom sin politik, är jag rädd för att det ligger en hel del i det Alvesson och Paulsen säger. Det är inte så att politiker och makthavare först lyssnar på forskare eller sätter sig in i det aktuella forskningsläget, man gör tvärtom: Först formulerar man ett förslag som ligger i linje med den politik man anslutit sig till och söker mandat från väljarna för att genomföra, och sedan letar man efter artiklar som ger stöd för det man redan bestämt sig för. Det tydligaste exemplet på det är Jan Björklunds hänvisning till en (!) artikel från 1930-talet som han menade gav stöd för det förslag han förfäktade.Så tydligt är det sällan, men tendensen är tydlig. Politiken och samhällsbygget vilar inte på en stabil grund av forskning, den bygger på åsikter som finner mer eller mindre tydligt stöd i den enorma mängd artiklar som finns att tillgå eftersom politikerna bestämt att forskare ska publicera sig eller försvinna, att forskningen till varje pris ska leda till mätbara resultat. Skillnaden mellan en politik som bygger på forskning och en politik som söker stöd hos forskare ser ut som en semitisk skillnad, men är det långt ifrån.

Måste ta paus där. Känner mig stressad av dagens krav. Måste jobba, trots att det är söndag, för att veckan som kommer inte ska bli allt för hysterisk, för att orka överleva i akademin. Det är en annan aspekt av samma problem, detta att man vill få ut så mycket som möjligt av personalens tid. Det är inte kunskapsutvecklingsuppgifter som hänger över mig, utan administrativa uppgifter. Jag måste producera mätbara resultat. Kunskapen får komma i andra hand. Nåväl, återkommer lite senare idag eller imorgon.

Entreprenören, vår tids Messias

Låter tankarna bara flöda, de får ta mig och texten dit de vill. Här finns ingen annan tanke än att tänka och vända och vrida på tankar och intryck från samtiden och det omgivande samhällets myller. Någon borde göra något sägs det ofta, men vem som helst duger inte. Endast den bäste är god nog menar man. Gärna någon som kommer utifrån, en internationell stjärna; det är så man tänker idag. Och till den internationella stjärnan knyts närmast övermänskliga förhoppningar. Räddaren i nöden, frälsaren som skådat ljuset, som har tillgång till sanningen, som känner vägen och som med sina exceptionella kunskaper och kompetenser står över livet, som inte accepterar några begränsningar och lyckas även med det omöjliga. Hen finns där ute och kan vi bara hitta den personen och rekrytera hen till vår organisation, kosta vad det kosta vill, är alla våra problem lösta. Det är drömmen som dagens samhälle i mångt och mycket vilar på. Konkurrens anses driva kvalitet och debatten är kungsvägen till sanning. Arenor där individer kan visa vad de går för och att de har var som rävs, att de är bäst. Som vanligt överdriver och raljerar jag för att inte det ska låta som jag försöker bevisa något. Jag vill provocera fram tankar och främja kritisk analys. Vad är det vi håller på med egentligen?

Stjärnforskaren med världsrykte, superpedagogen, den geniförklarade fotbollstränaren, ledaren eller en visionär ENTREPRENÖR. Experter som ensama klarar skivan och leder massan mot målet. Honom eller i undantagsfall henne idealiseras idag, helt i linje med jakten på effektivitet, lönsamhet och best practice. Jag ser det som en konsekvens av debattens logik som dominerar samtiden och som bygger på tanken att allt handlar om antingen eller, rätt eller fel; den logiken leder oss rätt i armarna på den ende: Frälsaren. Han, för det är oftast en han har många namn men det är i grund och botten samma människa bakom masken. Han må heta Putin, Erdogan eller Trump, det finns flera men denna text handlar inte om individerna utan om logiken bakom. Den enda vägens män(iskor) och tankar kan aldrig leda samhället mot öppenhet, mångfald, hållbarhet och demokrati. Den enda vägen leder fel, och ju fler som ansluter sig till den vägen desto större blir risken att allt går åt skogen. Tilliten till den ende, den bäste och mest handlingskraftige som på egen hand gör det vi själva inte orkar eller vill, handlar om ett utslag av nån-annan-ismen. Någon borde göra något, men jag orkar inte. Det förrädiskt lockande med den tanken är att om ledaren lyckas får alla det bra, och misslyckas hen har man någon att skylla på. Det är en genväg till lycka, en genväg som riskerar att bli en senväg. En risk, inte en möjlighet.

Vi behöver mer mångfald och förståelse för betydelsen av att kunna misslyckas. Där finns nyckeln till hållbarhet, i samtalets logik där man lyssnar på varandra utan målet att komma överens eller vinna. Samtalets logik bygger på samverkan, inte på samsyn; på många olika sätt att agera och tänka, inte ett enda sätt. Även här finns utrymme för entreprenörer, men inte som frälsare utan som kreatörer och vägvisare. Vi behöver entreprenörernas drivkraft, men den måste balanseras mot tron på och övertygelsen om individens förträfflighet. Bara för att man har ett driv och vill lyckas, betyder inte att det är någon annans fel om man inte lyckas och alla idéer är inte lika bra. Idealiseringen av framgång och framgångsrika individer är ett utslag av debattens logik, liksom strävan efter effektivisering och målstyrning. Entreprenörer finns och verkar inte i ett vakuum, samhället består av alla oss tillsammans. Alla kan inte starta företag och vara sin egen lyckas smed.

Frälsningen finns inom oss och mellan varandra, på samhällets insida. Den skapas av oss själva och varandra tillsammans. Jaglojaliteten som debattens logik underblåser bygger på föreställningen om att konkurrens driver kvalitet och att livet och samhället handlar om att nå MÅLET så fort som möjligt. Tillsammans når alla längre än om bara den bäste får förtroendet att försöka. Konkurrerar vi med varandra tar det fokus från samhället, det gemensamma, som både ledare och medarbetare är beroende av för att lyckas. Tillvaron handlar inte om att vinna, utan om att leva väl. Samtalets logik handlar inte om att arrangera stormöten och diskutera i ändlöshet för att jämka fram ett svar, det enda, bästa och mest demokratiska svaret. Poängen är att det inte existerar något sådant svar, och samhället inte har något annat mål än att tillhandahåla trygghet. Kraven på prestation bygger på debattens logik, och idag ska alla prestera, individer såväl som organisationer och samhällen. Målet är att bli bäst, men den eller det som är bäst kan fortfarande vara dåligt, i absoluta mått och utifrån evighetens perspektiv.

Debattens logik bygger på samma kunskaps- och människosyn som kyrkan och religionen och den förlägger likt Platon frälsningen till en trancendent idévärld och handlar om metafysik. Det är samma andas barn och samma underliggande logik som vetenskapens sökande efter sanningen och det enda rätta svaret. Verkligheten är mer komplex än så och tar man inte hänsyn till det, finns ingen tid för reflektion och eftertanke blir tillvaron och samhället till ett hål och sökandet efter kunskap drabbas av tunnelseende. Livet är ingen resa mot ett mål utan en dynamisk process av ömsesidiga tillblivelser. Livet är vägen och sanningen är många. Vi är alla flera och tillsammans förfogar vi över en mångfald som trotsar fantasin. Där finns frälsningen, i insikten om att livet, kunskapen och samhället är här och nu och allas ansvar. Samtalets logik bygger på immanens, samverkan och övertygelsen om att ingen vet var gränsen för människans förmåga går. Vill vi kan vi försöka, sedan får vi se hur det går. Det finns inga garantier och ingen annan än vi själva kan lösa våra problem, som ibland inte ens är problem, utan möjligheter. 

Kunskap är ett delat ansvar

Idag verkar det vara ett slags sanning att delat ansvar är ingens ansvar. Tanken bygger på att ansvar är något som måste vara tydligt definierat och knutet till en individ. Liksom i sökandet efter sanningen är det SVARET man söker, den eller det enda och evigt rätta. Jag ser det som ett uttryck för debattens logik där det bara finns plats för en vinnare; en dikotomisk tankefigur. Antingen eller, rätt eller fel. En oresonlig, rigid inställning till ansvar, kunskap och medmänniskorna. Det är jaget som talar och är narcissismens grogrund. Jag ska göra Amerika stort igen, sa Trump: JAG ska bli den bästa presidenten någonsin. Det går sådär, och trots att Trump tog på sig ansvaret för USA visar han i ord och handling vad som händer när en enskild får så mycket makt som ledaren får i ett sådant system, med en sådan syn på ansvar. Han skyller på andra och far med osannings för att ge sken av sin egen förträfflighet. Hade han varit företagsledare hade aktieägarna avsatt honom, vilket är det sätt man i praktiken tar ansvar på, man utlöser den framförhandlade fallskärmen, avgår och överlåter åt någon annan att ta hand om problemen.

Väldigt många saker där ansvaret idag ligger på en enskild är alldeles för komplexa för att arrangemanget ska fungera, och om det trots allt fungerar handlar det inte om ansvarsfördelningen. Kunskap och utbildning ärg en sådan sak. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, ingen enskilds. Ändå slår sig ledare av olika slag för bröstet och tar åt sig äran för framgångar. Problemen skylls på andra. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på det sättet. Hjärnan verkar vara uppbyggd på det sättet. Dikotomiskt tänkande är effektivt. Antingen eller, rätt eller fel. Komplicerade problem löses dessutom alldeles utmärkt genom att bryta upp dem i mindre delproblem, och där kan ansvaret för genomförandet läggas i toppen av hierarkin. Men bara för att hjärnan ser ut som den gör och det sättet att tänka fungerar och är framgångsrikt på många områden betyder inte att verkligheten passas in modellen.

Kunskap är en helt annan typ av problem, ett komplext problem som kräver en helt annan syn på ansvar. Idag debatteras frågan om ägare till privata skolor ska få plocka ut vinst ur verksamheten. Försvararna av rådande ordning menar med emfas att det inte har med kunskapsutvecklingen att göra, att driften är en sak och kunskapen en annan. Fast det är ekonomiska intressen man försvarar, inte kunskapen. Och man lutar sig mot åsikter i debatten som symptomatiskt nog handlar om det är rätt eller fel att tillåta vinst och betrakta skolan som en marknad bland andra. Bara genom sättet att närma sig frågan blottar man sin okunskap och vad det är man bryr sig om egentligen. Kunskapen i ett land står och faller med fördelningen av ansvar.

Kunskap är allas ansvar, just eftersom vetande är en helhet som inte kan delas upp i mindre delar. Kunskapsutveckling är inte linjär, utan dynamisk. Kunskapens värde och storlek handlar om graden av komplexitet, om hur många aspekter av helheten man kan hantera på en och samma gång, både som enskild och som samhälle betraktat. Kunskapsutvecklingen i ett land avgörs inte av ett fåtal excellenta forskare, lärare, politiker eller andra utan av folkets genomsnittliga kunskaper och kompetenser. Kunskap uppstår i möten mellan människor där man lyssnar och tänker tillsammans. Lärande är inte en strid om vem som vet mest utan en gemensam strävan efter mer kunskap och ömsesidiga utbyten av insikter. Tillsammans når man längre och mångfald är en garant för hållbarhet. Kunskap är som tid, den går inte att stänga in eller äga, den kan bara användas och förvalta på bästa sätt. Kunskap är fantastisk på det sättet att ju mer den sprids och delas, desto mer växer den och desto värdefullare blir den.

Vägen till ett så pass komplext mål är inte och kan inte vara rak. Därför måste man i all utbildning släppa på kraven om kontroll och korrekthet, för att uppnå målet, mer och bättre kunskap. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. Får man inte misslyckas kan man aldrig lyckas i sina studier. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Därför bör vi samtala och under vägs uppfinna förslag på vägar att gå som är tillämpliga här och nu. Några garantier finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå.

Jag vill samtala med mina studenter, vill gå före och visa vägen för att kunna möta dem där de är och sedan kunna växa tillsammans. Inte auktoritärt leda dem mot ett mål. När jag står i föreläsningsalen är det inte alltid som jag möts med uppskattning, kanske för att jag gärna lägger mig på en hög abstraktionsnivå och ofta utmanar studenterna. Det gör jag för att jag övertygats om att enda sättet att få någon att tänka själv och att tänka kritiskt är att tvinga hen försöka och att inte falla till föga för trycket och ge några enkla svar. Genom att ställa frågor och visa på komplexitet försöker jag överföra ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen till mottagaren. Lärande kan inte överlåtas till någon lärare eller expert. Självklart gäller det att möta den som ska utveckla det kritiska tänkandet där den är och visa respekt för frågorna, men svaren måste var och en formulera på egen hand. Studenter som tar sin utbildning på allvar och som ställer frågor, som vill och som försöker, får alltid både hjälp och svar. För dem finns alltid tid och de möts alltid med respekt. Bara så kan en kunskapsnation växa fram, genom att många tar ansvar och gör vad man kan för att hålla kunskapsgrytan kokande.

Var finns det lärda samtalet idag? Samtalet vars syfte är att gå på djupet, som handlar om att belysa problem från olika perspektiv. Intellektuella möten med kunskapen i centrum och med ömsesidig förståelse som mål har ersatts av infantila debatter som bara handlar om att utse en vinnare, vilket gör oss alla till förlorare. Vad hände med det prestigelösa samtalet som får ta den tid det tar och där alla lyssnar lika mycket som man talar, där det finns plats för tystnad och reflektion? Saknar samtalen och seminarierna med högt i tak i min vardag som lektor på högskolan. Saknar även samtalet i politiken, i samhället, på TV och i övriga medier. Det finns inte tid för samtal idag, sägs det. Samtal antas kosta pengar. Det goda samtalet håller av ekonomiska besparingsskäl på att rationaliseras bort. Jag tror det är ett fatalt misstag. För om samtalet försvinner utarmas förmågan att värdera och känna igen kunskap. Goda samtal och intellektuell utveckling är samma andras barn. Det går inte att få det ena utan det andra. Problemet i skolan idag är inte ett isolerat skolproblem utan handlar i hög grad om bristande förståelse i samhället för vad kunskap är och betydelsen av bildning. Allt för mycket tid och möda läggs på kontroller av form och allt för lite intresse visas för innehåll. Det finns inte en lösning, ett svar. Problemet med sjunkande resultat i skolan är inget skolproblem, det är ett problem som finns i samhället som helhet. Alla har ett ansvar. Ett ansvar för kunskapen och det goda samtalets överlevnad och utveckling. Alla har ett ansvar för upprätthållandet av en sund balans och konstruktiv dynamik, inte bara i skolan utan i samhället som helhet.

Att tänka är att samtala, även om man är ensam. Och kunskapen står och faller med allas gemensamma ansvar; ett slags fångarnas dilemma alltså. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss.

Förvärvare, förvaltare och fördärvare av kunskap

Tänker vidare kring frågorna som lyftes i den förra bloggposten, om skillnaden mellan komplexa och komplicerade organisationer och den utbredda oförmågan (eller om det handlar om förnekelse?) att inse skillnaden. Idag utgår man oproblematiskt och självklart från att alla problem, utgifter och organisationer är komplicerade och agerar i enlighet med den övertygelsen. Det är olyckligt, för verkligheten fungerar inte på det sättet, den anpassar sig inte efter människors föreställningar, behov och önskemål. Det är människorna och deras sätt att organisera samhället och dess verksamheter som måste anpassa sig, inte tvärtom. Vi får de skolresultat vi förtjänar, inte de vi hopppas på, arrangerar för och skapar kvalitetssäkringssystem för att uppnå. Kunskap är inte ett mål, utan en process, en dynamisk förändringsrörelse. Först när skolan och utbildningssystemet utgår från den grundtanken och verksamheten organiseras med utgångspunkt i den insikten kan vi börja hoppas på verklig kunskapsutveckling, men några garantier för att det blir så går inte att ge. Kunskap är en nåd att bedja om, som kräver engagemang och ödmjukhet, förståelse och tålamod för att kunna växa fram.

Idag organiseras utbildning i enlighet med principer hämtade från det som brukar kallas New Public Management, som bygger på tanken att konkurrens driver kvalitet och där fokus riktas mot resultat och mätbarhet, vilket leder till att alla ser om sitt eget hus och till varje pris försöker se upptagna ut för att motivera och försvara sin roll och sin lön. I en sådan organisation handlar det om vad man kan VISA att man gjort, inte om det reella utfallet av allt som görs inom ramen för verksamheten. Det som inte går att mäta och utvärdera räknas inte, det anses meningslöst att lägga tid och energi på, särskilt som kravet på (ständigt ökande) effektivitet är tydligt och anses viktigt för att inte slösa med skattebetalarnas pengar. Konsekvensen inom utbildningssektorn blir att kunskapen och lärandet hamnar under radarn och betraktas som en formalitet, helt underställd parametrar som kundnöjdhet, genomströmning, betyg och nyckeltal. Allt mer tid ägnas åt och fokus riktas mot: Utvärdering och måluppfyllelse, vilket ger sken av att skolan behöver mer av styrning, kontroll och struktur.

Kunskap fungerar inte så, vetande är inte en produkt, det är en dynamisk process och en mellanmänsklig och ömtålig samt föränderlig kvalitet. Om skolans personal fokuserade mer på processen skulle arbetet handlar mer om vad man faktiskt gör och hur det fungerar. Kunskap är som jämställdhet och hållbarhet, komplexa tillstånd av relativ balans. Liksom kultur handlar kunskap om förändring, rörelse och tillblivelse. Kunskap är inte, den blir till. Kunskap är en kamp, den är inget man blir färdig med. Examen och betyg är bara lägesbeskrivningar; stationer på vägen mot en bildningsvision man aldrig når fram till. Det finns allt mer att lära och ständigt ny kunskap som reviderar gamla sanningar. Lärande handlar om revidering och anpassning, inte om produktion och resultat. 

Om skolan var organiserad med kunskapen i centrum skulle alla tvingas tänka om och ändra fokus i sin verksamhet. När verksamheten utvärderas, vilket den måste göras kontinuerligt handlar det inte om att jämföras utfallet mot planen, utan om att reflektera över olika beskrivningar av nuläget och om tillfälliga avstämningar, korrigeringar och nyorientering. Kunskapsskolan strävar efter föränderliga visioner och målet är vägen fram, inte tvärtom. Det finns de som kallar mig drömmare, men det säger mer om dem och deras syn på kunskap och utbildning än om mig. Jag kämpar för det jag verkligen tror på och jag gör det eftersom en skola värld att leva och verka i är en skola värld att dö för. Nu är det ju inte riktigt så att kampen för kunskap är en kamp på liv och död, men frågan är minst lika allvarlig. I Sverige är forskningen (än så länge relativt) fri, utbildning är gratis och yttrandefriheten är grundlagsskyddad, men demokratin är bräcklig och om skolan organiseras till döds, om utfallet av verksamheten inte är kunskap kan mycket förändras på kort sikt. När den äldre generationen dör eller försvinner in i demens tar de sina kunskaper och kompetenser med sig, och kvar står resten, utlämnade till sina kunskaper och kompetenser. I verkligheten, ute i samhället och på arbetsmarknaden kan fina betyg öppna dörrar, men det är vad man faktiskt vet och som utgör garanten för hållbarhet och överlevnad.

Man brukar ibland när man talar om företag tala om förvärvaren, förvaltaren och fördärvaren. Det kan man göra i relation till skolan och utbildningssystemet också. Förvärvargenerationen var alla de som stred för kunskapen och byggde upp skolsystemet, som kämpade för att bygga upp folkskolan, folkbildningsrörelsen och den moderna högskolan. Skolan byggdes på en dröm, en vision om att framtidens generationer med hjälp av studier och kunskap skulle få det bättre och bygga ett mer hållbart samhälle där framgång kom an på kompetens och ihärdighet, inte på pengar eller börd. Förvärvarna lade grunden för den högskola som fortfarande fanns kvar när jag började läsa på universitetet. Mina lärare tillhörde förvaltargenerationen och Svensk skola betraktades fortfarande som ett föredöme i världen. Tragiskt nog tog förvaltargenerationen kunskapen lite för mycket för given. Kanske kunde ingen där och då ens i fantasin föreställa sig hur bräcklig grund man stod på och hur snabbt allt kunde förfalla. Tyvärr och trots att jag gör allt jag kan för att förvalta arvet efter mina föregångare tvingas jag konstatera att jag tillhör en generation av fördärvare som just nu och på senare tid i en allt snabbare takt håller på att ta över akademin. Förvaltargenerationen skördade frukterna av förvärvargenerationens arbete, och eftersom ingen idag minns eller bryr sig om hur det såg ut i samhället innan allmän skolplikt infördes har arbetet med att så och beskära kunskapens träd blivit eftersatt. Och idag har kunskapen förvandlats till en formalitet; något som tas för givet. Fördärvargenerationen söker sig inte till högskolan för kunskapen, utan för att få del av kunskapens alla fördelar utan att göra vad sim krävs. Fördärvargenerationen ser utbildning som en (onödig) kostnad och fokuserar på betyg och på effektivisering av verksamheten.

Utbildning är en långsiktig investering som likt ett olivträd sällan bär frukt inom planterarens livstid. När träden är döda står man där och även om man lägger om kursen helt och arbetar ihärdigt för att rädda det som rädas kan -- än så länge är läget inte på något sätt akut även om tillståndet snabbt kan förvärras -- kommer det ta tid innan några verkliga resultat kan skönjas. Skolan är inte en Atlantångare som kan vändas, och det tar LÅNGT mer än 100 dagar att förändra förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Det finns inga enkla lösningar, inte snabba metoder eller pedagogiska handgrepp som kan lösa problemet, åtgärderna som satts in mildrar symptomen, men förlänger i praktiken lidandet genom att den underliggande sjukdomen förvärras medan ansvariga politiker väntar på att en ny generation superpedagoger ska träda fram och frälsa skolan och samhället från alla problem som följer i kunskapskrisens spår.

Där tar jag helg, vilar och återkommer imorgon med fler tankar om ett ämne som jag just nu inte har en aning om, men det kommer på ett eller annat sätt att handla om kunskap, kultur och hållbarhet.

Arbetsfördelning i komplexa utbildningsorganisationer

Det finns olika typer av organisationer. Grovt kan man dela in dem i två typer: Komplexa och komplicerade. Skillnaden stor, och uppmärksammas den inte, om man kör på enligt plan och utan att sätta sig in i vad det är för typ av organisation man verkar inom uppstår problem förr eller senare. Försöker man implementera en organisationsmodell anpassad för en komplicerad organisation i en komplex är det som att be om problem, oavsett hur framgångsrik modellen visat sig vara där den testats. Föreställningen om att det finns en best practice och att den passar alla och överallt är djupt problematisk. Skillnaden mellan komplex och komplicerad är inte den enda skillnaden, det finns många andra skillnader och för att samhället ska kunna bli hållbart måste mångfalden värnas även på organisationsområdet.

Skillnaden mellan komplex och komplicerad är att komplexiteten inte går att dela upp i mindre delar, vilket fungerar utmärkt om det är ett komplicerat problem eller organisation man har att hantera. Idag utgår man från att i princip alla problem är av samma art och att alla organisationer fungerar på samma sätt. Det får konsekvenser för kunskapsutvecklingen i vårt land. Jag menar att skolan är en komplex organisation, och jag tror att en hel del av skolans problem kan härledas till den modell man valt för organisering av utbildning, som utgår från att det är ett komplicerat problem som kan delas upp i mindre delar som hanteras var för sig. Kunskap, menar jag, är en helt annan typ av utmaning, och jag menar vidare att försöken hittills att lösa problemen i och med skolan har bidragit till kunskapskrisen.

Skolans uppdrag är KUNSKAP och kunskap är dynamisk och föränderlig samt både individuell och relationell. Lärande uppstår mellan den som kan och de som vill lära. Kunskapsutveckling är en icke-linjär process, omöjlig att målstyra. Kunskap handlar om tillblivelse och måste ta sig in, måste förkroppsligas, innan den kan användas. Jag har min kunskap och du har din och våra respektive kunskaper är dolda för varandra och kan aldrig förmedlas i ren form. Skolan är med andra ord en organisation vars uppdrag är komplext och verksamheten kan följaktligen inte organiseras på samma sätt som en organisation vars uppdrag är komplicerat. Skolan kan inte som en bilfabrik med ett löpande band differentiera och dela upp problemet för att lösa delproblemen var för sig och sedan sätta samman delarna till en fungerande helhet. Kunskap är inte en robust produkt, utan en ömtålig kvalitet; därför blir talet om just kvalitet i skolan dubbelt olyckligt, och åtgärderna som sätts in för att höja kvaliteten riskerar att försämrar den. Utbildning är en komplex process, och delar man upp skolorganisationen i mindre delar är varje del fortfarande lika komplex och dellösningarna må fungera där och då men går inte att foga samman till en helhetslösning.

För att skolan ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla (dels i skolan och utbildningssystemet, dels i samhället som helhet) arbetar mot samma övergripande mål: KUNSKAP. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är, det viktiga är att man fokuserar mer på helheten än sin isolerade delaspekt av den. Framförallt är det viktigt att det inte uppstår kamp om vem som har den bästa kunskapen. Just eftersom kunskap och utbildning är komplext går det inte på förhand att avgöra vem eller vad som är bäst. Men om alla arbetar gemensamt mot det övergripande målet kunskap och om var och en ständigt försöker bli bättre kommer kunskapen att utvecklas genom att såväl bredden som djupet, höjden, mångfalden och även komplexiteten ökar. Ibland sägs att delat ansvar är ingens ansvar, men det gäller inte överallt, alltid. Ansvar för kunskapen är allas, inte någon enskilds. Jag kan inte ansvara för din kunskap och ditt lärande, det kan bara du; men vi ansvarar tillsammans med alla andra för det gemensamma kunskapsklimatet vilket påverkar allas förutsättningar att utvecklas och lära mer och bli bättre.

Avslutar med ett exempel på hur det ser ut inom utbildningssektorn. Det är en grov karikatyr och jag skjuter från höften, men jag tror faktiskt att många kan känna igen sig. Och om det är så att många känner igen sig betyder det något, inte nödvändigtvis att jag har rätt och definitivt inte att jag sitter inne med lösningen, men jag menar att det i så fall är en indikation på att saken bör lyftas och tas på allvar.

Skolan genomgår just nu en enorm omorganisering som stavas DIGITALISERING. Det sägs att digitala lösningar främjar lärande och kunskapsutveckling, och så kan det mycket väl vara. Men om organisationsförändringen inte genomförs med hänsyn tagen till, dels vilken typ av organisation skolan är, dels vilken typ av problem som ska lösas, kommer lösningarna (i bästa fall) inte att lösa någonting. Hur ser det ut där ute egentligen?

Det finns en uppsjö olika system och lösningar, som alla har sina försvarare och dessutom marknadsförs av slipade konsulter som säljer sina respektive system på provision. Konkurrens driver kvalitet sägs det, men eftersom det är företag och säljare som konkurrerar om vem som ska vinna upphandlingen är det inte självklart det bästa systemet som till slut köps in.

Dessutom är det inte lärarna som tar beslut om vilket system som ska köpas in och användas, den typen av beslut tas av effektivitets- och sparsamhetsfokuserade controllers vars ansvar är att hålla ordning på ekonomin. Deras devis är: Bästa möjliga system till lägsta möjliga kostnad. Men hur avgörs frågan om vilket system som är det bästa? Hur delaktiga är lärarna i den processen egentligen? Och finns det ett system som är bra för alla, både lärare och elever? Min erfarenhet som lärare är att systemen som jag anmodas använda ofta är undermåliga. Och jag misstänker att det blir så av ovan angivna skäl; för att man delat upp organisationen i mindre delar som isolerade från varandra löser delaspekter av problemet, i förvissningen om att organisationsmodellen och arbetssätten likt en osynlig hand löser uppdraget på bästa sätt.

En anan aspekt av organiseringen av utbildning idag är att ledningen tar åt äran om resultaten blir bra, och blir det dåligt skyller alla på lärarna. Resultatet räknas dessutom bara om det går att mäta, trots att kunskap inte fungerar så. Kunskap är som jag ser det en ömtålig, otydlig och högt föränderlig kvalitet. Ingen kan ta åt sig äran för någon annans kunskap, ansvaret för kunskapen är allas och den blir som den blir, inte som man önskar att den vore eller vill ge sken av att den är. Resultatet i skolan, det som mäts är inte kunskap, utan betyg och diverse nyckeltal. Fast kunskapen finns inte där och fungerar inte så. Kunskapen uppstår och förändras mellan, den är komplex, inte komplicerad. Först när alla engagerar sig i kunskapsutvecklingen och på sitt sätt strävar efter det övergripande målet KUNSKAP kan vi hoppas på att utvecklingen vänder. Om kunskapen däremot inte anses ha något egenvärde eller om ansvaret för skolorganisationens mål placeras över huvudet på lärarna och eleverna (som i dagens organisation dessutom och tragiskt nog betraktas som kunder), om ansvaret för kunskapsutvecklingen delegeras till någon annan kommer alla att vara fullt upptagna med som delaspekt av helheten utan insikt om vad andra delar av organsationen sysslar med eller hur utfallet av arbetet ser ut, om och ur kunskapen utvecklas.

Med dagens sätt att organisera skolan får vi en effektiv maskin som producerar tomhet; inte kunskap, eftersom kunskap är komplext, inte komplicerat. Det kan tyckas vara en detalj, men den detaljen gör hela skillnaden, menar i alla fall jag. Till den som invänder och säger att skolan visst handlar om kunskap och att det pågår lärande överallt, den som försvarar nuvarande ordning, svarar jag att det snarare är tur än skicklighet och det beror mer på att människan har en inneboende önskan om att lära och utveckla kunskap än på skolan som organisation. Kunskapen finns där trots, inte tack vare dagens skolorganisation och den står och faller med eleverna, lärarna och medborgarna. 

Skolan: En kunskapsfabrik eller en bildningsinsitution

På Twitter finns ett konto som heter Skolinkvisition. Det drivs av en engagerad lärare: Marcus Larsson, som nu börjat skriva krönikor i Lärarnas tidning. Frågan som Larson uppehåller sig vid och ständigt återkommer till är lärares arbetsmiljö. Konsekvenserna av New Public Management och läraryrkets avakademisering. Vad händer med lärarna när skolan förvandlas från en bildningsinsitution till en kunskapsfabrik; när fokus flyttas från kunskap och lärande till mätbara resultat; när lärarna blir tjänsteutövare och elever och studenter blir kunder? Det är talande och oroande att debatten om skolan handlar mer om att utse syndabockar och att strida för det egna partiets förlag till lösningar än om kunskapen, innehållet och lärarnas arbetsmiljö.

På norska heter utbildning utdannelse, vilket ger perspektiv på den svenska skolan. Bildning handlar om att danas till människa. Dana betyder fostra, forma, utveckla. Läraryrket är just av den anledningen inte ett arbete vilket som helst. Lärare ansvarar för elevernas utveckling. Lärare blir man för att man är intresserad av kunskapsutveckling och för att man vill vara med och forma den uppväxande generationen, framtidens demokratiskt sinnade och kunniga medborgare som ska ta över förvaltningen av samhället. Lärare blir man för att man vill ta ansvar och för att man vill lära, för att man har ett brinnande intresse för kunskap. Eller, låt mig omformulera, om skolan inte attraherar och uppskattar människor som brinner för kunskap och lärande har vi snart ingen SKOLA. Om läraryrket fylls med annat och tiden för lärande och utveckling minskar och fokus riktas mer mot resultat, och om lärarna inte längre har ansvaret för att fylla skolan med högkvalitativt innehåll utan istället reduceras till utförare av en standardiserad tjänst eller till strikt kontrollerade administratörer av betyg  och mätbara resultat som dessutom anklagas för bristande kompetens när eleverna inte tar sitt ansvar för sitt lärande, då är inte bara skolan utan hela samhället ute på ett sluttande plan. Synen på lärarna i ett land är en tydlig indikator på kunskapens värde i nationen.

En enkel men genialisk liknelse: lärare måste springa allt längre på samma tid och det dyker hela tiden upp nya hinder på banan. Jag hörde den första gången 2013 när jag var på en föreläsning om arbetsmiljö. Ett antal år av politiskt engagemang hade lett stenhårt in i väggen och jag minns att jag knappt orkade hålla mig vaken. Föreläsaren hette Erik och var hes. Jag bjöd på halstabletter. Det och liknelsen är ungefär vad jag kommer ihåg, inte bara av föreläsningen utan av hela det året.

Även jag har varit nära och känna av den där gränsen, och tillsammans med mina kollegor balanserar jag hela tiden på en tunn linje som när som helst kan ge vika. Anledningen till att det är så handlar verkligen om det som Larsson beskriver, om att för varje år som går tvingas springa samma sträcka lika snabbt eller helst snabbare, samtidigt som det hela tiden tillkommer nya hinder och annat som man måste göra också, som inte har någonting med löpningen att göra. På högskolan har utvecklingen inte gått lika långt, men jag känner verkligen igen mig. Läraryrket håller på att utvecklas till ett omöjligt uppdrag. Det är ovärdigt, okunnigt och ytterligare ett tecken på hur djup kunskapskrisen i vårt land är när politikernas förlag för att lösa krisen handlar om att införa fler administrativa uppgifter, fler hinder, mer kontroll, mindre frihet, samtidigt som kraven på prestation ökar; kraven på en prestation som lärare aldrig kan leva upp till, för det går att locka elever och studenter att lära, och man kan hjälpa dem på olika sätt, men vill de inte finns ingen superpedagog i världen som kan lösa uppgiften. Bara i ett land där kunskapen har ett egenvärde kommer elever och studenter att vilja lära, men om inte ens ansvariga politiker och Svenskt Näringsliv bryr sig om kunskapen, bara ekonomin, resultaten och hur väl man står sig i konkurrensen med andra på kort sikt kommer bildningsinstutionen att förvandlas till en (kunskaps)fabrik, det vill säga till något helt annat.

Ända sedan jag fick höra den där liknelsen har jag funderat över den politiska styrningen av skolan och hur den påverkar lärares och rektorers arbetsmiljö. I min roll som huvudskyddsombud träffar jag styrningens offer. Medlemmar som ville sina elevers och medarbetares bästa och som därför sprang allt snabbare för varje år. Som jobbade mer och mer för att hinna med allt de förväntades göra, tills de till slut inte orkade mer.

Det är en tragisk bild inifrån skolan som utåt sett och i retoriken ser ut som en bildningsinstitution men som på insidan mer liknar en fabrik där arbetarna dignar under omänskliga ackord. Så bygger man inte en kunskapsnation! Det är cyniskt, omänskligt och dessutom just därför ett gigantiskt slöseri med skattepengar. Om lärare inte anses vara betrodda att ansvara för kunskapsutvecklingen och lärandet, om lärararbetet handlar om annat än kunskap och lärande, är det bättre för alla att lägga ner verksamheten. Ett omöjligt uppdrag blir inte möjligt för att man inför fler regler, mer kontroller och mindre frihet.

Effektivisering. Så kallar politiker och ekonomer det. Hela vårt välstånd bygger på effektivisering. Produktionen i dag är oändligt mycket bättre och billigare än förr. Eftersom det fungerar i en fabrik bör det fungera i ett klassrum. I alla fall enligt den teori som ligger till grund för styrningen av välfärden, New Public Management. Politikens roll är att varje år ge verksamheten lite mindre pengar men samtidigt höja målen. När elevantalet ökar ser man till att budget inte ökar lika mycket. När lönerna ökar ser man till att inte kompensera för hela kostnadsökningen. När hyreskostnaderna ökar … och så vidare.

Här finns hela förklaringen till skolans kris, lärarnas usla arbetsmiljö, låga antagningskrav till lärarutbildningen och förflackningen av kunskapen i vårt land. Effektivisering fungerar i fabriker där man producerar standardiserade varor och kanske även tjänster, men lärande och kunskapsutveckling är varken en vara eller en tjänst. Kunskap är något helt annat. Bristen på förståelse för detta och försöken att tvinga fram resultat, ignoransen inför alla problem som lärarna påtalar och desperationen som växer bland lärarna ute på skolan, är skamlig. Lita på lärarna, vill jag skrika. Låt lärare vara LÄRARE och ägna all sin tid åt lärande och kunskapsutveckling. Jag stressas i min yrkesvardag av att systemet jag verkar i tvingar mig ansvara för en massa annat än lärande och kunskap, jag måste tänka mer på HUR jag ska göra, VAR jag ska vara och hur informationen om kursen är utformad. Om mitt arbete bara handlade om kunskapsutveckling och lärande skulle jag bli enormt mycket mer effektiv, och dessutom gladare. Om hundren undanröjs på den där banan jag springer på skulle jag springa både snabbare och längre för varje år som går, och jag skulle orka mer. Idag växer istället känslan av att jag kanske inte vill vara lärare längre. Att ge upp och kasta in handduken, det vid säga ge upp min dröm och sluta arbeta med det jag älskar att arbeta med, är en tanke som allt oftare dyker upp i mitt huvud. Det kan så klart vara mig det är del på, men jag är långt ifrån ensam.

Detta är god hushållning av skattepengar, fick jag lära mig under min tid som politiker. Under mina år som facklig har jag lärt mig att det tyvärr inte fungerar. Skolan är ingen fabrik där förbättringar kan stressas fram genom effektiviseringskrav. Det skapar i stället ständigt ökande arbetsbelastning för lärare och rektorer. Det är såklart inte rimligt att lärare toppar statistiken över psykisk ohälsa. Men det är en fullt naturlig konsekvens av hur skolan styrs.

Ju mer skolan och utbildningssektorn effektiviseras desto mindre kunskap får vi. Intellektuell utveckling och kunskapstillväxt tar tid, och har vi inte tålamod nog att vänta uteblir resultaten helt. Det behöver inte kosta mer. Lärarna ropar inte på mer pengar utan på mindre kontroll, mer tid och ökat ansvar. Tilliten till lärarna måste öka och kraven på resultat måste minska. Bara så kan kunskap utvecklas och skattebetalarna få valuta för pengarna som läggs på skolan. Alla lärare vet att det är så, sedan kan politiker hänvisa till vilka forskningsrapporter som helst. Den samlade kunskapen och erfarenheterna från landets alla lärare säger att kunskapsutveckling och lärande aldrig går att tvinga fram, styra mot mål eller effektiviseras. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar. Politiker kan lova väljarna guld, gröna skogar och en skola i världsklass, men om förutsättningarna för lärande inte finns och förståelsen för hur kunskap utvecklas saknas blir det bara tom och meningslös retorik. Att det dessutom sprids lögner om skolan är dubbelt olyckligt och enormt tragiskt med tanke på att skolan är fundamentet som kunskapssamhället vilar på.  

Lärarfacken har länge sett goda relationer med politiken samt det lokala arbetsmiljöarbetet ute på förskolor och skolor som vägen till en bra arbetsmiljö. Det räcker inte längre. Vi måste angripa hela grundtanken bakom den politiska styrningen av skolan: kravet på ständig effektivisering. Vill samhället att lärare ska springa längre och hantera allt fler hinder på vägen måste det ges mer tid för läraruppdraget. Annars kommer allt fler att springa in i väggen på väg mot mållinjen. Och jag vet vilket helvete som väntar dem.

Kunskapens värde måste öka, annars kommer läraryrket fortsätta vara ett omöjligt uppdrag. Ökade löner nyttar föga, om inte kraven minskar, eftersom det innebär mer kontroll, mindre frihet och ökat ansvar för det som ingen kan ansvara för: någon annans intresse för att lära. Skolan håller på att bli en kunskapsfabrik, men det är inte kunskap som skolan producerar, det är tomhet. Betyg och nyckeltal är inte KUNSKAP. Kunskap kan bara växa i ett samhälle som sätter värde på kunskap och som förstår komplexiteten i alla lärandeprocesser. Det gör vi inte i Sverige idag, möjligen i retorik, men inte i praktik. Och det går ut över lärarna, som sökte sig till en bildningsinstitution, men vaknade upp i en kunskapsfabrik där det som producerar inte ens är äkta utan något slags artificiell produkt som bara ytligt uppvisar likheter med äkta kunskap och verkligt lärande.

Följande vill jag säga till politikerna: Gör om och gör rätt, eller var ärliga mot skattebetalarna och lägg ner skolan och befria lärarna från det omöjligt uppdrag de nu dignar under och sliter ut sig i.