torsdag 12 januari 2017

Zygmunt Bauman och jag, del ett

Läser med saknad vad Evin Ismail (doktorand i sociologi vid Uppsala universitet) skriver i en Understreckare om den nyligen bortgångne Zygmunt Bauman. Han har liksom alltid funnits. Genom hela min akademiska bana har han med en klockas regelbundenhet givit ut böcker som tangerat mina studie- och forskningsintressen. Alltid aktuell, alltid klok och tänkvärd. Bauman är död, men hand böcker och tankar lever.
Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman slog igenom internationellt med sin bok ”Auschwitz och det moderna samhället” (1989, på svenska 1991). Bokens huvudtes är att det var det moderna samhällets byråkrati och övertro på rationalitet som möjliggjorde Förintelsen.
Den tanken är fortfarande aktuell och viktig. Blind tro på rationalitet och okritisk lydnad är förenat med enorma risker. Det var inte Hitler eller nazisterna som genomförde förintelsen, den ligger inbäddad i kulturen och kan realiseras där och när förhållandena är de "rätta." Lika viktigt som det är att minnas förintelsen är det att ständigt påminna sig om hur lätt det är att hamna där igen. Det finns inga garantier för att det inte blir så, det är en utveckling som bara kan motarbetas. Men för att kunna göra det kan man inte stirra sig blind på Hitler, för han kommer inte tillbaka. Det han stod för, tankarna han förde fram och använde för att manövrera sig och nazistismen fram till makten, finns emellertid kvar. Ideologins uttryck förändras ständigt, men dess bärande, mytologiska, innehåll är det samma. Kan vi läsa oss se och förstå detta finns det hopp. Jag läste boken om Auschwitz som student och den lämnade ett outplånligt intryck hos mig. Det är en klassiker, en viktigt bok och en påminnelse om hur bräckligt livet är och hur viktigt humaniora och samhällsvetenskap är. Att fara vårdslöst fram med och inte respektera komplexiteten i demokratin, att inte värna öppenheten, agera klokt, kritiskt och ödmjukt inför världens fundamentala öppenhet, är förenat med stora risker.
Idén till boken fick Bauman när han läste de memoarer som hans fru Janina Bauman, som överlevt Förintelsen, skrev och publicerade 1986–88. Hennes memoarer fick honom att inse att det fanns en del i ämnet som han inte hade tänkt igenom tillräckligt noga. Han sökte svar om Förintelsen i bibliotekshyllor och kom fram till att böckerna visade att Förintelsen var ”ett fönster, snarare än en bild på väggen”, och det Bauman såg genom fönstret var inte det minsta tillfredställande.
Bauman är en TÄNKARE, och den som läser honom blir framförallt bättre på att tänka. Han är (för hans tanker lever som sagt vidare) en typ av forskare som blir allt mer ovanlig. Han slår inte fast, leder inte i bevis och är heller inte tvärsäker. Hans kunskap växer fram i dialog och är resultatet av kritiskt tänkande. Bauman skrev böcker. Hemma i bokhyllan upptar hans böcker uppemot en halv meter. Han har inspirerat mig mer än jag förstått, inser jag när jag skriver detta. Jag skriver inte som Bauman, men han öppnade ett fönster (gillar verkligen den bilden) och pekade ut en riktning. När han nu lämnat oss är det inte bara han som försvinner, eftersom det sättet att skriva vetenskap idag inte premieras finns en stor risk att förmågorna han odlade och visheten han spred också försvinner, i alla fall på sikt. Återväxten är dålig, av förklarliga skäl. Det är få förunnat att lyckas få det genomslag som Bauman fick, och det blir så klart inte lättare när bokskrivande nästan ses som en belastning för forskarens hemmainstitution.
I ”Auschwitz och det moderna samhället” skriver Bauman om hur han fick överge sin tidigare uppfattning om Förintelsen som ett historiskt undantag och en tillfällig galenskap i ett annars sunt samhälle. Bauman konstaterade nu i stället att Förintelsen föddes i och utfördes i vårt moderna rationella samhälle, på höjden av vår civilisation och våra mänskliga kulturella bedrifter, och därmed är den ett tragiskt resultat av detta samhälle, dess civilisation och kultur.
Förmågan att tänka om och tänka nytt är enormt viktig och dessa egenskaper kännetecknar verkligt stora tänkare. Fler behöver bli bättre på att revidera tidigare uppfattningar. Det är svårt när man lever i en kultur som premierar tvärsäkerhet och där bara den som har evidens eller som kan visa en vederhäftig källa kan räkna med att bli lyssnad på. Det Bauman visade är hur viktigt det är att reflektera över innebörden i källorna. Fakta är aldrig entydig, det krävs tolkning och kritisk reflektion för att förstå. Sanningen är en sak, och sanningen om Auschwitz ifrågasatte Bauman inte, det var en annan förståelse av fakta i målet han hjälpe oss att se. Jag tycker det är lika viktigt att påpeka och påminna sig om som synen på förintelsen som en ständigt närvarande potentialitet. SD är inte nazister, men de (och partierna som frestas att närma sig dem i jakten på väljarstöd) leker med samma eld som Hitlers hejdukar lekte med på 1930-talet. De kan möjligen ursäktas med att de inget visste, men det kan ingen göra idag, inte efter att nazisternas brott mot mänskligheten avslöjats. Det är Bauman som fått mig att inse hur farliga SD är, och jag räds naiviteten och ignoransen som idag gjort det partiet till Sveriges tredje största parti. Historien upprepar sig inte, men samma misstag kan begås flera gånger om kunskapen som finns inte tas på allvar.
I förordet till boken, som har kommit att bli en vida läst klassiker, skriver Bauman att boken ska ses som ett litet bidrag till sociologin. Det är just dessa egenskaper som utmärker Bauman som tänkare: ödmjukheten, pragmatismen och visheten.
Baumans språk är vackert, målande och poetiskt, alltid med en intellektuell skärpa och en klarhet som gör att hans texter blir lättillgängliga. Bauman lyckades göra sociologin lekfull och relevant för en större publik.
Idealet idag är närmast att skriva tvärtom jämfört med hur Bauman skrev. Artikelformatet och reviewprocessen gynnar helt andra sätt att skriva (och tänka) och se på kunskap än det som Bauman förkroppsligar. Att vara ödmjuk gynnar inte karriären, för i en kultur där debatten upphöjts till norm är man förlorad om man lyssnar, tänker efter och ändrar åsikt i ljuset av ny kunskap. Tvärsäkerhet är något annat än vishet, och att vara pragmatisk handlar om att placera kunskapen i centrum. Bauman följde inte regler, han granskade regler och skapade förutsättningar för nya och bättre regler. Det kunde han göra eftersom han verkade utanför den filterbubbla som tidskriftsvärlden i mångt och mycket utgör. Bauman vände sig lika mycket till allmänheten som till forskarvärlden. Bauman spred kunskap och delade med sig av sin klokhet. En viktig förutsättning för det är hans vackra språk. Boken ger möjlighet att utrycka tankar, att reflektera och resonera. Det är svårt att göra i en artikel. Jag kommer aldrig att förstå hur en samlad akademisk värld kunnat kollektivt och på kort tid helt övergivit ett så pass viktiktigt medium för kommunikation av tankar och klokskap som boken utgör. Idag är det i princip bara redan etablerade författare med en upparbetad läsekrets som kan få sina manus antagna på förlag. Det är alltså inte bara Bauman som gått ur tiden, det finns en uppenbar risk att han tar med sig boken som medium för kunskapskommunikation i graven. Blir det så (låt oss hoppas att det inte sker) är det inte bara han och boken som försvinner utan även alla möjligheterna som det mediet bär på. Vishet och omsorg om språket behövs för att hålla kunskapen och den kritiska förmågan vid liv i samhället.
Under flera års tid har jag undervisat om Baumans teorier för sociologistudenter som ofta precis har påbörjat sina universitetsstudier. Hans texter har haft förmågan att engagera och skaka om dem i ämnen som rör allt från asylrätt till internetdejting, med modernitetskritiken som en ledstjärna i så gott som alla hans teorier.
Den kritiska blicken som hjälper oss att se och tänka efter behövs lika mycket som fakta och evidens. I en akademiska kultur där tiden att tänka hela tiden krymper och utrymmet för läsande och lärda samtal allt mer har förskjutits till fritiden. Det handlar om diffusa arbetsuppgifter som är hopplöst svåra att tidssätta. Därför krymper tiden, för det finns inga argument som håller och anses giltiga i den akademiska strukturen där New Public Management får allt större genomslag. Bauman har fungerar som ett slags motkraft mot avintellektualiseringen av högskolan, och det gör att saknaden blir ännu större. Böckerna finns ju kvar, men tiden att läsa, tänka med dem och samtala om innehållet finns inte. Baumans böcker tentar man inte av och drar vidare från. Innehållet följer med en under lång tid. Hans sätt att skriva är ögonöppnande och bildande. Hur länge kommer man att läsa den typen av böcker på högskolan där de pedagogiskt målfokuserade läroböckerna vinner mark framför mer öppna och reflekterande texter? Att läsa Bauman i en struktur som är fixerad vid mät- och jämförbara nyckeltal är en dubbel utmaning. Det kommer bara att gå så länge det finns lärare som förstår och som framhärdar. Det går dock inte i längden att framgångsrikt kämpa mot både ett oförstående system och motvilliga studenter. Jag blir därför glad att läsa följande:
Zygmunt Bauman är den sociolog som engagerar och lämnar starkast intryck på sociologistudenterna, till den grad att vissa sagt sig brottas med hans tankar när de egentligen borde sova, eller känt sig smittade av ”hans pessimism”. Bauman betraktade dock inte sig själv som en pessimist. När han i en intervju i SvD (19/8 2011) fick en fråga om detta av Kaj Schueler svarade han: ”Du känner till definitionen av optimist och pessimist? Optimisten är en person som tror att denna värld är den bästa av världar och pessimisten misstänker att optimisten kan ha rätt. Men det finns en tredje kategori och jag vill bli klassificerad i den. Människor som hoppas.”
En inspirerande tänkare som lär oss hoppas. Det är smärtsamt att skriva detta, för vidden av saknaden kommer i skov. När jag jämför Bauman med hur det ser ut på högskolan idag är skillnaden stor. Vi talade på ett möte igår om kvällskurserna som var vanliga förr. Vad hände med dem? De försvann när man började räkna poäng och fokus riktades mot genomströmning. När ekonomin blev viktigare än bildningen och när den där tredje uppgiften, som det talas om så mycket men som i praktiken, får skötas på fritiden och av dem som tycker det ger dem något rent personligen. När jag läste på högskolan sjöd lokalerna av liv från morgon till sen kväll. Både lärare och studenter möttes och samtalade om innehållet i de fristående kurser som då dominerade högskolans utbud. Sedan styrdes studenterna över till specialiserade program, utbildningens mål förpassades till anställningen efter och studenternas inställning till studier blev mer pragmatisk. Efter klockan fem är det i princip tomt i lokalerna, och många studenter kommer sent eller lämnar föreläsningen tidigare, för att "hinna med tåget". Handledning och seminarier, allt som inte är obligatoriskt väljs bort. Jag försöker att inte fastna i pessimism, försöker att hoppas. Och även om det inte alltid syns här så lyckas jag ganska bra med det, för jag tror fortfarande på kraften i bildningen. Jag smittades tidigt av Baumans engagerande sätt att skriva, och den injektionen verkar fortfarande.
Bauman kompletterar för det mesta sin modernitetskritik med konstruktiva alternativ och på så sätt förmedlar hans verk även just hopp.
Det finns inga garantier, därför är det så viktigt att hoppas. Begäret efter säkerhet leder oundvikligen, förr eller senare, till hopplöshet. Hoppet är avgörande för att våga kasta sig ut i det okända och gripa sig an det okontrollerbara, det vill säga livet. Tappar vi hoppet om hoppet är vi illa ute. Alla drabbas, inte bara de hopplösa. Desperationen växer hos allt fler när dörrarna stängs och det enda som erbjuds är kurser i hur man skriver en bra CV och tänker positivt. Förr var det hoppet och drömmen om ett bättre liv som fick människor att studera, våga ta risker, satsa och försöka. Idag läser förfärande många av tvång, eller för att man tror att man måste. Det är ingen grund att bygga varaktig och användbar kunskap på. Fast kunskapen är det färre och färre som är intresserade av idag, det är poängen och examen man vill åt. Det är också det enda som räknas i högskolans administrativa system. Har man inte förlorat hoppet innan gör man det i mötet med arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, penningmarknaden och alla andra marknader. Hopplöshet leder till desperation eller uppgivenhet, ilska eller sorg, vilket är illa för allt vad hållbarhet heter. Vi behöver med andra ord Bauman idag mer än någonsin!

Bryter där, för arbetet pockar på uppmärksamhet, men jag återkommer senare idag med fortsättningen.

onsdag 11 januari 2017

New Public Management i teori och praktik

Låter det för bra för att vara sant är det ofta det, för bra för att hålla för en kritisk granskning. Den som köpt vrångbilden, internaliserat tankestrukturen samt integrerat föreställningen i sin vardag och därmed övertagit den och gjort den till sin är idéns allra mest hängivna förespråkare. Det är det bedrägliga, och exemplen på detta är många. Här ska det handla om New Public Management i teori och praktik och utgångspunkten för reflektion är en artikel i Aftonbladet, skriven av Mikael Nyberg, som tar sin utgångspunkt i en rapport författad av Lars Nelander och publicerad på Arena Idé: När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public ­Management i Uppsala kommun. En tänkvärd artikel som väcker många frågor.
Byråkratin skulle minska. Effektiviteten öka. Så var det sagt på 1980-talet, när marknadsmekanismer började introduceras inom det offentliga. Personalen vid statliga verk delades i två grupper, beställare och utförare, som skulle göra affärer med varandra. Kommuner i framkanten genomförde samma nyordning. Det kallades New Public Management.

1992 kom en ny kommunallag som skulle främja avreglering och lokalt inflytande. Det blev 248 paragrafer i stället för 86 och detaljerad kontroll av verksamheten. Med den nya målstyrningen följde ett chefsvälde efter mönster från det privata näringslivet. Samtidigt skyfflade staten över ansvaret för skolan och en rad sociala uppgifter till kommunerna utan att i motsvarande mån höja statsbidragen. Det skars ner i decentraliserade former.
Under 1970 och 80-talen talades det väldigt mycket om byråkrati och tungroddhet i myndigheter och förvaltningar. Det skulle bli så mycket bättre om man bara agerade i enlighet med effektiva modeller hämtade från näringslivet, sades det. Idag talas det inte så mycket om byråkrati längre, men å andra sidan dignar personalen som fortfarande finns kvar efter alla nedskärningar under en administrativ börda som tvingar in dem som fortfarande försöker hålla kvaliteten uppe, trots att det egentligen varken finns tid eller resurser för det, in i väggen. Och de som lagar efter läge får se kvaliteten på sitt arbete sjuka. Det går inte att få både exceptionell och ständigt ökande lönsamhet och en jämn och god kvalitet, särskilt inte när det man arbetar med handlar om kunskapsutveckling. Vissa saker går inte att effektivisera, och försöker man får någon eller något betala priset för att man försöker. Om högskolan inte kompenseras för löneökningar, till exempel, kommer det förr eller senare att gå ut över antalet timmar som kan läggas på undervisning, om nu inte lärarna offrar sig och sin hälsa. För att motverka att effektiviseringarna och neddragningarna ska gå ut över kvaliteten införs omfattande kontroll- och uppföljningssystem, och för att klara lönsamhetsmålen skapas detaljerade budgetar och regelverk som kräver ledare som styr verksamheten.

Privatiseringen som såldes in med löften om minskad byråkrati fungerar bara om det finns ett OMFATTANDE regelverk, en detaljerad kontroll och tydlig styrning. Kunskaper och erfarenheter flyttas därför från individerna till systemen, vilket gör att människor även i kreativa yrken allt mer liknar maskiner. Därför ersätts också allt fler människor av maskiner, dels av lönsamhetsskäl, dels av kvalitetsskäl. Maskinerna gör vad de blir tillsagda, klagar inte och har inga egna idéer om vad, när eller hur. Alla system har dock en svag länk. I det system som nu är rådande är det människan, trots att systemet skapades av och för människor. Valfriheten som skulle göra alla till vinnare har gett oss betygsinflation och en uppsjö utförare att välja mellan, som alla lovar saker för att locka till sig kunder som man behöver för att överleva i den mördande konkurrensen. Utslagningen fungerar kanske kvalitetsdrivande i tillverkningsindustrin, men är det människor eller kunskap man arbetar med, om det är en skola eller ett sjukhus som går i konkurs skjuts kostnader över till det allmänna, som dessutom betalar för det överutbud av tjänster och utövare som krävs för att det ska finnas något att välja mellan. Det var kanske inte bättre förr. Förändringar och effektivisering är inte negativt, men frågan är om det är bra idag?
Lars Nelander berättar i rapporten När kommunen blev en marknad hur det gick i Uppsala. Det är en historia om hur höga tjänstemän och konsulter tar över och demokratiska beslutsordningar skjuts åt sidan. Politikerna fjärmas från medborgarna och de anställda som gör det som ska göras, medan cheferna får lösa boliner och bygger sig företagsliknande domäner. Det funktionella står inte längre i centrum – endast det mätbara i målformulären betyder något – och med individuell lönesättning och tysthetskultur tynar det professionella samarbetet.
Vad är ett samhälle? Är det lämpligt att likställa samhällsförvaltning vid ett företag? Är det hållbart att endast erkänna en enda modell för organisering? För vem ordnas utbildning och vård? Måste all verksamhet gå med vinst? Ska människorna anpassa sig efter systemen, eller ska systemen anpassas efter människorna? Det finns enormt många frågor att ställa, och jag talar här om frågor utan givna svar. Jag vet inte hur man ska tänka eller vad som är bäst, det är inte därför jag skriver eller reflekterar över New Public Management. Jag vill bidra med vad jag kan i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle där så många som möjligt får plats och kan finna sig tillrätta och leva det där goda livet som är den slogan man valt i den region jag lever och verkar i. Arbetslöshet, sjukskrivningar, växande klyftor är problem som drabbar alla, inte bara dem som hamnar utanför, inte bara dem som slås ut i konkurrensen. Vi har alla ett gemensamt ansvar för samhället eftersom samhället är alla vi, tillsammans. Man kan tycka vad man vill, men problemen går inte att sopa under mattan. Ett enskilt företag eller en organisation som upprätthåller tydliga gränser mot omvärlden kan hålla illusionen om fullständig kontroll vid liv och man kan under en tid hålla lönsamheten igång och kanske till och med öka den, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Alla behöver kunskapen som utbildningssystemet förvaltar och alla kan och kommer att bli sjuka och behöva vård. Hotet om arbetslöshet och utslagning, som till viss del kan motivera anställda att pressa sig och fokusera, kan också vändas till förlamande rädsla. Samhället är en helhet och allt som sker däri händer på insidan. Segregering innebär bara att människor med olika förutsättningar lever separerade från varandra, det betyder inte att problemen försvinner.
Processen fortsätter med bolagiseringar och privatiseringar och till sist går det inte längre att överblicka och samordna verksamheten. Byråkratin växer och får en annan karaktär. Sakkunniga kommunala tjänstemän hamnar i skymundan för processcoacher och ledarämnen från bilindustrin.
Det finns vid varje givet tillfälle ett optimalt läge. Lönsamhet och hållbarhet måste balanseras mot vartannat. Samhället är en komplex helhet, en dynamiskt föränderlig storhet, inte en linjär process. Ett tag kan man ge sken av och leva i illusionen om att historien tagit slut eller att evig tillväxt är möjlig. Den som är ung kan berusa sig med känslan av oövervinnerlighet, men även Zlatan kommer att åldras och tvingas leva ett långt liv efter sin aktiva karriär. Pengar är bra att ha, men livet består av enormt mycket mer. Som humanioraforskare och lärare i organisation för jag människans talan. New Public Management handlar om andra saker och sätter effektiviteten och lönsamheten i fokus. Det är ett system som kräver att människan anpassar sig. Att tvinga människor anpassa sig efter systemen må vara ekonomiskt försvarbart, men frågan jag ställer är om det är försvarbart utifrån ett mänskligt perspektiv? Det är den avgörande frågan för alla människor. En tid kan individer ignorera frågan, men förr eller senare kommer livet och verkligheten ikapp en.
Lars Nelander skildrar processen inifrån. Han var anställd av Uppsala kommun i 36 år, de sista åren som utredare och projektledare. Systematiken i dumheten når på slutet enastående höjder. En ny stadsdirektör avvecklar den interna, kollegiala debatten medan de anställda drillas i positivt tänkande. Nelanders chef, upphöjd till direktör, lanserar en ny devis för sitt kontor – ”Gör gott och var glad” – och medarbetarna sitter i ändlösa möten och konferenser för att utveckla ”en kultur där ledord som utmana, agera, ta plats, sätta dagordningen, stå på tå i frontlinjen och spana och uppmuntra till tidig aktivitet ska prägla vårt handlande”.
Alla som har ett arbete idag känner igen sig även om beskrivningen just här är tillspetsad. Hur många känner på allvar att den här typen av aktiviteter är meningsfull, inspirerande och leder till förbättrad arbetslust? Jag ser det som en konsekvens av den utbredda dyrkan av chefen som präglar kulturen vi lever i. Ledaren som med metoder, verktyg och personlig kompetens kan leda verksamheter mot högt uppsatta mål idealiseras idag och hen kan i medgång räkna med löneökningar som trotsar fantasin. Det är en dröm, en fåfäng förhoppning. Verkligheten är dock alldeles för komplex för att inordna sig i drömmen. På ytan och under en tid kanske medarbetarna spelar med och ler, men ingen chef i världen kan förändra verkligheten. Varför har det kommit att anses suspekt att LITA på sina medarbetare? Hur gick det till när ekonomin gick från att vara ett medel till att bli ett mål? Vem tror på allvar på att arbetet med en ny värdegrund leder till något gott, särskilt som alla värdegrunder bygger på samma floskler och självklarheter som ingen ändå är motståndare till? Det är tomheten som triumferar, som Alvesson säger. Maskinen spinner som en katt och produktionen går som tåget, men om verksamheten är meningslös, om ledarskapet mal ner människorna som verkar i organisationen och som under hot om övertalighet och avsked tvingas prestera på topp, vad ska vi då ha den till? Hur effektiviserar man ett bibliotek? En vårdcentral? En skola? Har man inget bra svar på den typen av frågor är det frågorna det är fel på, målen och grundtanken, inte människorna som utför verksamheten och som den utförs för! Samhället och dess verksamheter finns för människor och utförs av människor, glömmer vi det alienerar vi oss från oss själva.
Rapporten är knappt 70 sidor lång. Förhistorien är något längre. Rolf Å Gustafsson, professor emeritus i sociologi, ägnar den 500 sidor i boken Från ämbetsmannastat till välfärdsstat – en studie av svensk offentlig arbetsgivarpolitik. Han visar att New Public Management, det styrsystem Lars Nelander fått utstå, har starka drag av Old Public Management.

Affärsmekanismerna och chefsdiktaturen framstår som en seger för marknaden över politiken, men det centrala, påpekar Gustafsson, är något annat: politikens lösgörande ur demokratin. Riksdagen fråntas inflytande över statsorganen. Regeringen gör anspråk på samma höghetsrätt som en gång tillerkändes det kungliga majestätet.
Den kritiska granskningen av New Public Management handlar lika mycket om att värna demokratin som det handlar om att värna människan och den långsiktiga hållbarheten. Vilka värden är det man försvarar när man försvara NPM? Till vad ska vi ha det nya, och som Gustafsson säger: Vad är egentligen nytt? Människan har inte förändrats under de senaste 10000 åren. Människans grundläggande behov är de samma då som nu. Vi tänker inte snabbare idag än man gjorde på stenåldern. Vad är nyttan med all den nytta som säljs på oss? Det är lätt att förstå att någon vill bli chef, att man vill tjäna pengar och bli rik. Men det kommer till ett pris. Majoriteten kommer att tvingas underordna sig cheferna, och pengar är en ändlig resurs. Alla kan inte bli chefer och om alla blir rika drabbas samhället av inflation. Chefer förväntas uppnå mål och infria löften. Politiker har ett annat uppdrag, i alla fall i en demokrati. Politiker förvaltar det gemensamma på ett för samhället som helhet bra, klokt och hållbart sätt. Blandas dessa roller samman är det inte längre en demokrati, utan ett företag. Vart ska Donald Trump sända alla dem han kallar till Ovala rummet för att säga de magiska orden: You are fired (för att man inte följt planen, levererat det som ledaren beställt eller helt enkelt för att organisationen ålagts ökade krav på lönsamhet och därför måste skära ner)? Försvararna av NPM har så många frågor att besvara. Tyvärr väljer de ofta att skjuta på budbäraren och försöka dribbla bort frågorna genom att kritisera kritikerna. Makten har aldrig tyckt om att granskas, så reaktionen är naturlig och lätt att förstå. Det viktiga är dock om det är hållbart utifrån ett samhällsperspektiv att tillåta den typen av ledarskap? Samhället har bara ett enda mål och det är att förvalda förutsättningarna för befolkningen att känna trygghet och finna mening i tillvaron.

Make America great again, eller Sverige ska bli bäst i världen på ..., är bara corporate bullshit, är meningslösa floskler som företagsledare kan slänga ur sig och vinna ryktbarhet för bland aktieägarna. Så bygger man inte ett hållbart samhälle, det kan man bara göra genom att minska klyftorna och inkludera alla medborgare. Delaktighet och tillit är basen i en demokrati, inte ledarskap. Eller så här, en samhällsledare är något annat än en företagsledare. Det är också så jag ser på skillnaden mellan Obama och Trump. Trump är en typ av ledare som bara kommer fram vinner gehör i en värld där NPM är det normala. Obama är en demokratisk ledare med befolkningens och samhällets bästa för ögonen. Att han inte lyckats bättre än han gjort under sina åtta år vid makten är inte hans fel, det måste skyllas på det politiska systemet. Och det ger också viss hopp, för systemet är skapat för att en ensam ledare inte ska kunna ta över och göra det som förväntas av en chef med vinsten och aktieägarnas bästa för ögonen.
Anslutningen till EU påskyndade processen, men det började redan på 1970-talet, hävdar Gustafsson. Regeringar av olika kulörer minimerade det mått av självständighet som sedan 1809 års författning tillkommit de fast anställda tjänstemännen. Det kollegiala beslutsfattandet löstes upp och befattningshavarna var inte längre under ämbetsansvar ansvariga inför medborgarna. De skulle kort och gott lyda sina chefer, vilka med individuell lönesättning och disciplinstraff kunde domptera sina personal.
Det tog ett tag, men nu slår denna tanke igenom med full kraft även på högskolan. Forskare och vetenskapligt meriterande lärare är inte längre ansvariga inför samhället, medborgarna eller studenterna som kommer till universitetet för att utbilda sig. Lektorer och professorer ska idag liksom alla andra lyda order, och följa linjeorganisationens instruktioner utan att tänka kritiskt. Med hjälp av individuell lönesättning, tydliga mål, rigorösa kontroller och system för målsäkring tvingas landets högst utbildade och kunniga människor att underkasta sig LEDNINGEN, som styr verksamheten mot målet: STÖRSTA MÖJLIGA EFFEKTIVITET OCH LÖNSAMHET. Kunskaper som inte leder till önskat resultat bortses från och ämnen som inte passar in i ledningens visioner och drömmar (om Nobelpris, evig tillväxt, världsherravälde eller vad det nu kan vara för mål som för dagen anses vara det bästa) får inget ekonomiskt stöd och läggs därför ner. Vad händer när vi får politiker som anammat NPM? Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesman visade igår vägen när han anklagade SMHI för att bedriva propaganda. Donald Trump är en klimatskeptiker och visade världen i valrörelsen att han lider svårt att faktaresistens. Med NPM management är inte längre KUNSKAPEN i centrum, utan effektivitet och lönsamhet, kortsiktighet och ledarskap. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det hållbart?
Därmed var det mesta förberett för New Public Management, bolagiseringar och privatiseringar. De nya cheferna var direktörer, deras ämbetsmän lönearbetare och medborgarna kunder.

Landet tronar i sin förnyelse på minnen från fornstora dar. 2000-talets kollektiv av offentligt anställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen i 1800-talets statsmakt. Vid förra sekelskiftet utgjorde denna kategori, i stor utsträckning kvinnor, nästan hälften av alla som arbetade i statsförvaltningen. De slet med rutingöromålen och flyttade runt mellan klent betalda, tillfälliga anställningar.
Är det därför samhället bekostat min utbildning och möjligheten att meritera mig till docent? Är det hållbart att låta landets högst utbildade underordna sig vilka mål som helst som satts utav av en ledning som ibland helt saknar vetenskapliga meriter, som endast är utbildade i ledarskap? Jag tänker på Trofim Lysenko, på Sovjetstaten och på Kinas stora språng och dess förödande följer för människorna. Ingen äger kunskapen. Därför utbildar man sig och forskar, för att man vill veta. Och det är det enda målet som behövs. Viljan att veta är den enda motiveringen jag behöver för att gå till jobbet. Därför har jag känt att jag har världens bästa arbete. I takt med att jag tvingas underordna mig idéerna, eller irrlärorna som NPM bygger på, försvinner den känslan snabbt. Mitt arbete idag, som lektor, liknar allt mer det själsdödande och för min intellektuella utveckling förödande som det bageriarbete jag lämnade på 1990-talet. Nej, det är värre, för när jag stämplade ut från bageriet var jag fri att göra vad jag ville med mitt liv. Kunskapen och lärandet kan man dock aldrig stämpla ut ifrån, och som den tjänsteutövare utbildningssystemet ser mig som tvingas av serva kunderna för att inte äventyra organisationens ekonomiska resultat. Så utvecklas inte kunskap och så bygger man inte en kunskapsnation. Det kan man bara göra genom att placera kunskapen i centrum och genom att anpassa systemen efter människorna.
Sportler hette det förr, när de ordinare tjänstemännen drygade ut sina löner med allehanda avgifter som allmänheten fick betala. I dag höjer läkaren som extraknäcker på privatkliniken sin inkomst med hjälp av patientavgifter och vårdvalets transfereringar från landstingskassan, och läraren som med generösa betyg främjar elevunderlaget kan hoppas på tusenlappar extra på lönekontot.

Höga ämbetsmän engagerar sig på nytt i privata affärer, och entreprenadsystemet är tillbaka i stor skala. Det kallas numera konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan. När personliga lojaliteter samtidigt som förr skär genom regelverken kan följderna bli allvarliga. Rolf Å Gustafsson citerar statsvetaren Majvor Sjölund:

”Med dagens system, där regeringen utnämner och lönesätter generaldirektören, som i sin tur tillsätter och lönesätter sina närmaste chefer, som i sin tur tillsätter och lönesätter sina underordnade chefer, vilka i sin tur tillsätter och lönesätter sina medarbetare, finns det risk att det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare … Det finns i detta system inga incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.”

Personalen på verket eller i kommunen får lära sig att tänka positivt i stället. Det gäller att vårda varumärket och stå på tå och spana efter kunderna.
Välkommen till vår nya sköna värld, där den mänskliga faktorn ses som ett problem och där pengar är viktigare än människor. Välkommen till prestationssamhället där alla kontrollerar varandra och där planen ska följas till varje pris. Tänk vad fort man glömmer, hur lätt det är att försumma kunskapen som finns där, mitt framför ögonen på oss alla. Var det inte exakt så här man resonerade i Sovjet, där samhällsutvecklingen målstyrdes (femårsplanerna) och där människorna stöptes i en form som anpassats efter systemets krav (kommunismens diktatur)? Som Marx sa: Historien tenderar att upprepa sig, först som tragedi, sedan som fars. Jag försöker skratta åt NPM, men skrattet fastnar i halsen. Det är på riktigt, även om bilden som målas upp i artikeln är tillspetsad och jag här extrapolerar en del.

tisdag 10 januari 2017

Demokratins utmaningar 1b

Rättar tentor idag och behöver lite variation och intellektuell andhämtning för att kunna ge bra kommentarer på inlämningarna, dessutom har jag fått fem stycken demokratiska dilemman att ta mig an (som jag återkommer till inom kort), så jag inleder därför en ny serie bloggposter på detta tema med att tänka kring innehållet i gårdagens Under Strecket som handlade om populism och andra hot mot demokratin. Detta är fortsättningen på den första posten.
I sin nyutkomna bok ”Enough said: What’s gone wrong with the language of politics?” (St Martin’s Press) gör Mark Thompson en initierad, detaljrik och rejält deprimerande analys av det politiska språkets nuvarande tillstånd. Hans utsiktspunkt torde vara unik. Thompson är idag verkställande chef för mediekoncernen New York Times och har varit gästprofessor i politisk retorik i Oxford. Han inledde sin karriär som tv-producent och var 2004–12 chef för BBC. Affärstidningen Forbes har rankat honom som en av de hundra mest inflytelserika personerna i världen.

Thompsons beskrivning av nuläget är en helvetespredikan över det politiska språkets förslumning och de krafter som bidrog till att förvandla sanningen från hård- till skräpvaluta under två ödesdigra val 2016. Han medger att förfall av politikers språkbruk har varit demokratins följeslagare under drygt 2 000 år, men hävdar samtidigt att avgrunden aldrig varit djupare och mer skrämmande än nu.
Demokrati är liksom så mycket annat som jag intresserar mig för (kultur, kunskap, hållbarhet, samverkan) ett komplext problem. Det är viktigt att inte bara påminna sig om det utan även ta insikten i beaktande när man försöker förstå. Komplexa problem kan inte brytas ner i delproblem som löses för sig. Komplexa problem kräver komplexa lösningar, och ibland måste man byta perspektiv helt för att se vad som skulle kunna göras. Demokratin hänger ihop med kulturen i landet och kulturen hänger ihop med synen på kunskap. Därför är skolan en integrerad del av demokratin. Man undervisar inte om demokrati i skolan, skolan och utbildningssystemet är den plats varifrån demokratin emanerar. Talet om att lärare och forskare är ett särintresse i samhället och att politikens roll är att värna företagen och dess lönsamhet är tankar som går på tvärs mot demokratins själva grundidé: att värna gemenskap och det är alla delar och är beroende av. Demokrati inför man inte för att det är effektivt, enkelt eller billigt utan för att det är NÖDVÄNDIGT. Demokrati är inte ett tillval, inte ett smörgåsbord man kan välja och vraka från. Hotet mot demokratin kommer inifrån samhället, eftersom demokratin växer fram mellan människor. Bara en befolkning som tar demokratin för given kan få för sig att det är en god idé att "röra om lite i grytan", och den tanken bygger på okunskap eller ignorans, vilket är lika illa. När kunskapen förlorar sin status tar känslorna över och där öppnar sig en avgrund. Ett samhälle byggt på affekt är en djungel där helt andra lagar och regler gäller än dem vi lärt oss ta för givna trots att de kräver gemensamt engagemang och solidarisk uppslutning för att fungera.
Så här beskriver han det världspolitiska dagsläget:

”Intolerans och illiberalism vinner terräng nästan överallt. Lögner står oemotsagda. Det fria ordet begränsas och statlig repression är på väg tillbaka /…/ Även på vår hemmaplan kränks varje vecka ett antal gränser – till exempel de som gäller för politiskt ansvar, ömsesidig respekt och elementär hövlighet. En värdeupplösning har börjat infiltrera oss, en politisk kraft som saknar en egen positiv agenda och vars enda mål är att skapa splittring."
Thompson beskriver de faktorer som skapat jordmånen för populism i de västerländska demokratierna: en frustrerad medelklass, skenande inkomstklyftor, ojämn fördelning av globaliseringens frukter, misstro mot samhällets institutioner, terrorhot, migrantströmmar, politikerförakt, nyhetsförmedling utan källkontroll, mytbildning via sociala medier, politisk beslutsimpotens, kris i Mellan­östern, misstro mot experter, etcetera.
Ingen förnekar att det finns problem. Redan demokratin i sig är en enorm utmaning. Demokratin är inte lösningen, den är en förutsättning för att kunna finna lösningar. Demokratin är grunden för allt annat i ett modernt samhälle, och tas den för given eller utmanas vittrar den sönder och då accelererar problemen som belackarna skyller på politikerna, på eliten eller vad det nu är för kil man försöker driva in i samhällskroppen för att skapa splittring och piska upp ett tillräckligt högt stämningsläge för att känslorna ska kunna få fritt spelrum. Till syvende og sidst kan dock alla rädslor och hot kokas ner i en enda, och det är rädslan i sig. Det rädslans effekter som vi ska vara rädda för och skydda oss mot, inte det som av populisterna pekas ut som orsaken till rädslan. Liksom med öppenheten och tilliten är rädslan något som uppstår mellan människor, och liksom demokratin är det kollektiva egenskaper som måste värnas och vårdas för att gagna samhället. Kunskap om dessa sakernas tillstånd och förmåga att hantera insikten är betydelsefulla inslag i en fungerande demokrati. Därför är krisen i skolan inte en skolkris utan en kunskaps- och samhällskris.
De uppräknade faktorerna flyter samman till en häxbrygd som förgiftar det politiska samtalet, men riktigt farligt för demokratin blir det enligt Thompson först när orden i samhällsdebatten börjar ges en godtycklig innebörd. Det är just detta som han menar har skett under 2016. Det är också denna ­aspekt av fenomenet populism som är bokens kärna.
Godtycklighet banar väg för känslor och ett samhälle byggt på känslor är ett pöbelvälde där djungelns lag råder. Om ordens betydelse blir godtycklig kan god betyda ond och ond betyga god. Bra blir dålig och Orwells 1984 är inte långt borta. Hoten mot demokratin är många och ser olika ut, och de förändras hela tiden. Kanske är det därför man brukar säga att demokrati är det minst dåliga sättet att organisera ett samhälle? För att det inte finns några bra sätt och för att demokratin måste värnas kollektivt för att fungera. Det går alltså inte att både skylla på demokratins företrädare och på problemen som finns i samhället, för alla som inte värnar demokratin och deltar i arbetet med att lösa problemen är del av problemen. Samhället är alla vi tillsammans.
Uppfattningen att en fungerande stat måste vila på en gemensam tolkning av ordens betydelse framfördes av flera tänkare redan under antiken. Den romerske senatorn och filosofen Cato d y beklagade sig exempelvis över att man i den sönderfallande romerska republiken hade tappat förmågan att kalla saker vid deras rätta namn (vera vocabula rerum), vilket han ansåg förebåda det republikanska statsskickets fall. Han blev sannspådd. Den man som med brett folkligt stöd övertog makten i republiken Rom – för att sedan mördas som diktator – var den bländande folktalaren Julius Caesar.
Historien upprepar sig. Tyvärr är det enda människan verkar lära sig av historien att människan aldrig lär av historien. Det som ser nytt och fräscht ut är det sällan om det betraktas utifrån ett historiskt perspektiv, och även om det är svårt att dra kollektiv lärdom av historien kan den som vill och är intresserad lära sig massor av andras misstag och erfarenheter. Därför är det så viktigt med samverkan och solidaritet, för fler kan mer och får bättre överblick än den som är ensam. 
I ett medialt landskap dominerat av kostnadseffektiv åsiktsjournalistik, prefabricerade pseudonyheter och reptilhjärnors gläfsande på sociala medier har förmågan att ge intryck av autenticitet enligt Thompson ersatt sanningen som den politiska retorikens nya hårdvaluta. Åsikter stöps om till korta, kärnfulla budskap som lätt kan citeras och studsa mot väggarna i de sociala mediernas algoritm­­styrda ekokammare. Där kan man vistas skyddad mot allt som man inte vill höra och samtidigt ”marineras” i egna fördomar genom tät ­bekräftelse från åsiktsfränder. Thompson skiljer på äkta autenticitet och det han kallar för authenticism – en pose som populistiska talare anlägger för att framstå som ”rejäla och enkla” i motsats till samhällets eliter och de experter som i jämn ström ­lägger fram fakta som kolliderar med diverse ogrundade påståenden. Som arketypen för denna kategori av ”icke-politiker” nämner han Donald Trump.

Genom att tala som mannen på gatan skapar världens populister illusionen av en gemenskap med ”vanligt folk”. Populisten väljer det raka, enkla språket av ett naturligt skäl. Han vet att det enkelt uttryckta ofta förknippas med känslomässig uppriktighet. Medan en förnuftsmänniska vördar fakta till den grad att dessa utesluter allt annat, finner en sann populist fakta suspekta och sätter dem i motsats till de ­”högre sanningar” han själv torgför. Det är därför en ledare som Silvio Berlusconi med ett leende kan förklara att han hatar retorik (underförstått: den trista exercis med sakargument som traditionella politiker ägnar sig åt) på grund av att han själv är en handlingsmänniska (underförstått: bevisat genom hans framgångar i affärslivet). Det är därför Shake­speare i sitt drama ”Julius Caesar” låter Marcus ­Antonius försäkra en upprörd folkhop: ”Jag är ­ingen talare, som Brutus är.” Den virtuose talaren konstaterar därefter att han saknar förutsättningar för att vara en bra talare. Han hävdar sig vara en vanlig, enkel person som endast påminner folket om sådant som de själva redan vet.

Att upplevas som färglös, oglamorös och tråkig kan till och med stärka en politikers aura av autenticitet. Ingen söker ju medvetet konstruera en sådan framtoning. Denna effekt har använts till exempel för att förklara de framgångar som Bernie Sanders hade i 2016 års presidentvalskampanj och den solida uppbackning som Jeremy Corbyn fått av ­Labours gräsrötter i Storbritannien.
Samtiden betraktad i det prisma som Thompson och Adler håller upp gör det än mer obegripligt att det som hänt faktiskt har hänt och att en klimatskeptiker snart är president i USA. Det är inte folkets man som vann valet. Titta bara på Trumps Twitterkonto. Han använder det för envägskommunikation och följer bara sig själv och sin familj. Han står längre från folket än Obama vars presidentperiod är en enda lång uppvisning i hårt arbete i stark motvind för folket och för jämlikhet. Inte för inte gick Obama till val på Yes we can! Likt Churchill lovade han blod, svett och tårar och påpekade ödmjukt i sitt installationstal att det krävs gemensamma ansträngningar för att lyckas ta USA ur de enorma problem man då brottades med. Han överlämnar landet i ett bättre skick än när han tog över makten, och även om det inte är bra så har i alla fall många fattiga fått det bättre. Det återstår ännu att se hur fantastiskt kompetent Trump är (tittar man på hans framgångar som affärsman imponeras man inte särskilt mycket) och hur great Amerika är om fyra år. Det lätt att lova saker, men enormt mycket svårare att genomföra sakerna. Ensam går det inte, hur mycket Trump än tror att han som individ kan göra skillnad. Det är folket som bygger landet, alltid folket.
Thompsons omfattande erfarenhet av medievärlden återspeglas på många plan i boken. Han ger en nyansrik bild av de retoriska strategierna hos ­politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och Tony Blair. Han ger också medierna en avsevärd del av skulden för den jordmån för populism som har skapats under det senaste decenniet. Politiker, journalister och vetenskapsmän som talar i olika ämnen bortser ofta från att en stor del av deras publik inte har fått grundläggande information i sakfrågorna. Liberala politiker, journalister och experter inom respektive disciplin tar oftast för givet att de flesta medborgare ska betrakta exempelvis ­frihandel, strängare miljölagstiftning och statliga vaccinationsprogram som något självklart gott. Samtidigt delger de inte allmänheten sina argument. Brist på information föder på detta sätt skepsis och mytbildning.
Medierna lever på uppmärksamhet. Och medierna förmedlar tankar, känslor och fakta mellan människor. Växer det fram filterbubblor kan den som vill stänga in sig där odla sina föreställningar med likasinnade och den som inte vill, orkar eller kan ta till sig fakta kan leva där på behörigt avstånd från allt som är ovant och upplevs hotfullt. Medierna har ett enormt ansvar, inte bara för vad man sprider utan även för hur man agerar. Mediernas logik är samhällets, liksom skolan är intimt sammankopplad med demokratin. Allt och alla hänger ihop, och när medierna offrar kunskapen och den kritiska granskningen för att göra högre vinst än förra kvartalet påverkar det samhället. Och har alla falska och bedrägliga medier ännu inte nämnts. När ett företag som Fox News öppet hävdar att deras nyheter är vinklade för att balansera upp bilden som andra medier ger relativiseras inte bara orden, även vad som är fakta blir godtyckligt. Och när det fenomenet sprider sig kan alla skaffa sig de sanningar man tycker passar ens känsloläge. Fast då lever vi inte längre i en demokrati.
Thompson målar en dystopisk bild av dagens ­politiska landskap. Den politiska retoriken tycks drabbad av en sjukdom som gör den oförmögen att producera något annat än verbal graffiti. För de ­läsare som tycker att vistelsen vid retorikens sjukläger redan har karaktären av likvaka, ger Thompson till slut några ord till tröst:

”Låt oss inte sjunka ner i förtvivlan. Det politiska språkbruket har återvänt till livet förut. Förr eller senare kommer ett nytt språk för övertalning på rationell grund att ta form. Vi vet bara inte när. Vad ska vi då göra under tiden av oviss väntan? Hålla öronen öppna. Använda vårt sunda förnuft. Tänka, skratta, tala. Försöka skära igenom bruset”.
Avslutningsraderna är viktiga, för rädslan är lika farlig som känslan av uppgivenhet, vilken väldigt lätt sprider sig i samhället. Förtröstan är lätt att känna, men det är en känsla som likt sorg blir lättare att bära om man gör det tillsammans. Liksom kärlek växer av att delas är demokrati en oändlig resurs, som må vara svår att hantera och nå, men mer än väl värd att vänta på och kämpa för.

Demokratins utmaningar 1a

Rättar tentor idag och behöver lite variation och intellektuell andhämtning för att kunna ge bra kommentarer på inlämningarna, dessutom har jag fått fem stycken demokratiska dilemman att ta mig an, så jag inleder därför en ny serie bloggposter på detta tema med att tänka kring innehållet i gårdagens Under Strecket som handlade om populism och andra hot mot demokratin. 

I Sveriges riksdag sitter ett parti, som dessutom innehar platsen som vice talman, vars juridiska talesperson (och när han inte går runt på stan med järnrör, slåss på krogen eller talar om att det snart smäller) förespråkar grundlagsvidriga förslag. Partiets miljöpolitiska talesperson skyller SMHI för att bedriva propaganda och deras ekonomiska talesperson skrattar rått på film åt skämt om judar. Dessa uttryck är följdriktiga, för partiledaren stod i Almedalen i somras och sa att det är känslan som räknas, inte fakta. Det är inget litet parti vi talar om. Närmare 15 procent av befolkningen ger dem och deras politik sitt stöd. Sveriges status som kunskapsnation är i fara, för att inte tala om vilka risker som demokratin utsätts för när dessa krafter släpps lösa och det saknas motstånd. 

Rubriken på understreckaren, skriven av Per Adler, är: När sakligheten gjorde politisk sorti. SDs politik passar väl in i mönstret som på inget sätt är unikt för Sverige. Att det är en global rörelse oroar nästan mer än att det förekommer och får så pass stor plats i Sverige idag, för demokrati är inte en unik svensk företeelse. Det är demokratin som utmanas och därför är det så skrämmande. Liksom näthatarna är få till antalet, men mycket aktiva, kan demokratins grundvalar rubbas av en liten men hängiven grupp belackare. I ett samhälle där känslan anses viktigare än fakta och kunskaper väger demokratin lätt som en fjäder. Demokratin kräver kollektivt engagemang och ömsesidig omsorg för att överleva, liksom öppenhet kräver avsaknad av murar och yttrandefrihet. Tystnad och tid för reflektion fungerar bara som det var tänkt om alla i rummet tar gemensamt ansvar för det önskade läget.
De val som ledde till brittiskt EU-­utträde respektive Donald Trumps upphöjelse till USA:s president har ökat västerländska mediers intresse för språkbruket i politiken. Ett antal internationellt respekterade kolumnister – till exempel Masha Gessen, Anne Applebaum och Paul Krugman – betraktar språkjargongen hos dagens populistiska politiker som ett allvarligt framtida hot mot den västerländska ­demokratin.
Populismen är känslodriven. Därför säger Jimmie Åkesson som han gör. Ända sedan SD startades har de envist upprepat lögnen att Sverige är utsatt för en massinvandring. Fakta i målet säger något annat, men känslan hos ett fåtal rädda, fega och ignoranta är den att det strömmar in folk utifrån till vårt land. I samma stund som kunskapen inte betyder något avgår SD med segern, och manegen krattades av politiker i andra läger som för några år sedan lade sig till med ovanan att bemöta all kritik med orden: Jag delar inte din bild. Donald Trump förnekade saker han sagt och som fanns för alla att se och höra på nätet. Osäker på vad som är allvarligast, att han gjorde det, eller att lögnerna uppenbarligen inte innebar några problem för honom när väljarna stod inför beslutet att välja USAs nästa president.
Ytterligare några tecken i tiden ger outtalade varningar i samma riktning. Financial Times beskrev 2016 som ”demagogernas år” – det år då populistiska politiker som Donald Trump, Nigel Farage och Boris Johnson dominerade scenbilden under två val som kommer att få omfattande världspolitiska konsekvenser. Oxford Dictionaries utsåg post-truth (postsanning, efter sanningen) till årets ord 2016. Detta adjektiv beskriver de allt fler sammanhang där känslor och fördomar i högre grad än fakta styr individers inställning i olika samhällsfrågor. Det används även för att sätta etikett på den tidsålder av allmän sanningsflykt (”the post-truth era”) vars ­inträde många redan har tyckt sig urskilja.
Valfrihet fungerar endast om besluten som tas utgår från rationella val, vilket sällan är fallet. Jag brukar påminna om att människan har en väl utvecklad rationell förmåga, vilket demokratin som tankestruktur och samhällsmodell är ett lysande exempel på, men den förmågan är ingenting värt om den inte används. Idag finns varken tid eller intresse för det, och så länge betygen i skolan ökar finns ingen anledning till oro, eller? Kunskapen måste liksom demokratin värnas. Hur lockande det är än att att acceptera Åkessons tanke om att det är känslan som räknas, måste kunskapen värnas i alla lägen, annars är demokratin i fara. Även kunskap som går på tvärs mot det man vill och önskar måste man underkasta sig. Och trots att man med makt kan åstadkomma mer måste man sätta kunskapen i centrum, för ingen äger kunskapen. Inför kunskapen är alla lika. Demokratin är allas, det är både dess styrka och svaghet. 
Under det politiskt turbulenta året 1968 påpekade den tysk-tjeckiske journalisten Gabriel Laub ett förhållande som ter sig ännu mer aktuellt nu än då: ”Demokratin är den enda samhällsform som kan avskaffas på demokratisk väg”. Idag har dessa ord en klang av dyster profetia.
När Åkesson säger att det är känslan som räknas säger han samtidigt att SDs politik inte tar hänsyn till vad vi vet, vilket Kinnunens utspel är ett bevis för. För SD är makten och värnandet av det svenska viktigare än kunskap. Det som är bra för SD är således dåligt för demokratin, och hur SD ser på demokratin skymtar fram mellan raderna i förflugna ord som: "När vi tar makten ...". Den som tror att Jimmie Åkesson, om han en dag blir statsminister, skulle bedriva en demokrativänlig politik får tänka om. SD är inte ett sådant parti, det säger de ju själva. När ärlighet och autenticitet är viktigare än fakta, och när kampen om väljare och mandat handlar om vilka känslor man kan piska upp, när debatten är arenan som makthavare möts på och det politiska samtalet förs i publicitetshungrande medier i form att dagsaktuella utspel, är demokratin satt under enorm press. Den bär på fröet till sin egen undergång, det skriver jag inte för att oroa, utan för att mana till eftertanke och för att det är ett viktigt argument för att sätta kunskapen i centrum. Skolan är en samhällsbärande institution och när lärare och elever inte mår bra är det ett symptom att ta på allvar. Demokratin har inget eget skydd, den måste värnas aktivt av alla, varje dag. Därför är utbildning så viktigt. Kunskap kräver förståelse och engagemang för att kunna komma till användning i samhällsbyggandet. Kunskap är det största hotet mot SD och populismen. Insikten om demokratins bräcklighet är gammal, och det visar hur viktigt det är att repetera kunskapen för att hålla den vid liv.
Det handlar emellertid om en tankefigur med djupa idéhistoriska rötter. I sin dialog ”Staten” hävdar Platon att varje demokrati på sikt är dömd till undergång. Förr eller senare kommer en demagog att framträda. Genom kraftfull retorik kommer denne att trollbinda den obildade massan, vars talesman han påstår sig vara. Hans målande språk beskriver påstådda orättvisor, allvarliga hot och framtida möjligheter i starka, klara färger. Han vädjar till lyssnarnas mest primitiva drivkrafter: hat, girighet och rädsla. Gradvis förvandlas den folkvalde ledaren till en tyrann med talarstolen som maktbas. När hans oförmåga att lösa samhällets problem börjar bli uppenbar, skyler han över detta genom att i folkets namn starta krig eller förfölja minoriteter. Det folk som han först uppgav sig vilja tjäna, blir med tiden ett kollektiv av hunsade slavar. Rädsla för straff blir det kitt som håller samhället samman – fram till den dag då ­folket fått nog och revolterar. Kaos, pöbelvälde och nytt förtryck följer.
Det är invandrarnas fel, säger populisterna. Sverige är utsatt för en massinvandring, säger SD. Det är ord på känslor som för fram med bedrägliga pseudovetenskapliga argument. Muslimerna är det stora hotet, den bilden vill man ska sitta på allas näthinna. Och det gör den skrämmande nog också, trots att det inte stämmer med fakta. Enligt en stor studie som presenteras i The Guardian överskattas andelen muslimer i Europas länder grovt. De tillfrågade i Sverige trodde att andelen muslimer i vårt land var 16 procent, när den faktiska siffran är 4. Klart att Jimmie Åkesson och andra säger att det är känslan som räknas. Låter vi känslorna styra får populisterna rätt.
Den amerikanske lingvisten, samhällskritikern och citatmaskinen H L Mencken beskrev en liknande tankegång mer koncentrerat: ”En vacker dag kommer vanligt folk i det här landet att få se sin innersta önskan uppfylld. En fullständig idiot kommer att installeras i Vita huset”.
Vi får inte de politiker vi behöver, vi får de politiker, det samhälle och den demokrati vi (kollektivt) förtjänar. Demokratin är en kedja som aldrig blir starkare än sin svagaste länk. Kunskap är svårt, men liksom demokratin nödvändigt för samhällets långsiktiga överlevnads skull.

Nu ska jag rätta lite fler tentor och återkommer senare med fler tankar.

Tillsammans är en kompetens

På jobbet anordnas kurser i hur man ska agera i den nya situation som individuell lönesättning innebär. Länge har det upprättats individuella studieplaner och varje kurs som ges har sina mål, som bryts ner i delmål. Allt och alla betygsätts och jämförs med varandra och det gäller att vårda sitt personliga varumärke. Sänkt skatt för mig som arbetar. Rut-avdrag för den som inte anser sig ha tid att städa eller hjälpa sina barn med läxorna. Politiker snarare än politiken synas i sömmarna. Det putsas på CV och alla utvärderas utifrån sin individuella prestation. Fotbollstränare görs ansvariga för lagets gemensamma insatser och sparkas när resultaten uteblir. Spelare köps och säljs på en marknad. Styrelserna för landets ledande företag drar in mer pengar än någonsin och tvingas de bort för att resultatet inte lever upp till ägarnas förväntningarna kvitterar de ut mer pengar än man rimligen kan göra av med under en livstid.

I USA kampanjade den förre presidenten med budskapet: Yes we can, men den tanken kastas nu över bord till förmån för: I am the greatest och Make America great again, och för att nå dit tvingas alla upp på tårna för att undvika att drabbas av orden: You are fired! Obamas Twitterkonto följer mig och 632000 andra följare och även om det inte finns utrymme för dialog är det ett flöde av texter som handlar om vad presidenten gör. Trump följer 42 konton varav några är hans egna. Där skrivs i affekt och rasas om än det ena än det andra. Valet vanns på löften om bygga en mur och kasta ut alla som inte platsar i The land of the free. Storbritannien vill inte vara med i EU. Man klarar sig själva. Ledaren för den framgångsrika kampanjen avgick dock när han vunnit valet. Någon annan får hantera situationen. Förslagen som läggs fram av både regeringen och opinionen här hemma är finansierade, krona för krona. Det är känslan (din personliga känsla) som räknas, säger Jimmie Åkesson och söker mandat för en politik byggd på tanken om att jag ska skyddas från ett hotfullt dom.

Som forskare bedöms man utifrån hur många artiklar och citeringar man får och hur mycket pengar man drar in. Publish or perish. Visa att du är nyttig eller riskera avsked. Prestera! För att lyckas i konkurrensen om pengar att forska för tvingas alla lägga ner allt mer tid på att vässa sina ansökningar. Och den lyckliga minoritet som har turen att få pengar förväntas redan ha ett resultat.

Mellanrum minskas och marginaler elimineras. Tågtrafiken bygger på att allt går som en klocka och om det strular på ett ställe sprider det sig omgående i systemet. Tåget till Skövde är sent för att tåget från Trollhättan stod stilla på grund av ett signalfel i Vänersborg. En lokförare som försover sig och kommer fem minuter sent till jobbet orsakar förseningar i en hel region vilket gör att alla som åker tillsammans riskerar att komma sent till jobbet. I effektivitetens namn drivs utvecklingen mot snabbare produktion av allt mer specialiserade produkter och uppgifter. Samtidigt verkar inga varor i butik säljas till ordinarie pris eftersom dagens kunder uppenbarligen måste lockas konsumera med röda priser och unika erbjudanden. Only for you! Telefonen används för personlig förströelse och ringer det är det oftast en försäljare som vill få en att se över sitt elavtal, sina försäkringar eller som tigger pengar till något behjärtansvärt. Hen jobbar på provision och måste ringa så många som möjligt för att garanteras fortsatt anställning. Tid att tänka och utrymme för omställning finns inte. Det kostar för mycket. Av gammal vana köper jag fortfarande böcker, men de läggs på hög där hemma för tiden att läsa existerar inte.

I högskolelagen står det att alla studenter ska examineras INDIVIDUELLT. Ändå tvingas upp till fem studenter skriva uppsatser ihop, för det finns inte pengar att låta dem arbeta enskilt. Det är en av många liknande paradoxer vi som arbetar med utbildning har att hantera. Samarbetssvårigheter är ett återkommande problem som förvandlar vetenskapligt meriterade lärare till samtalsterapeuter. Erbjuds handledning i grupp uteblir majoriteten, för man vill ha personligt anpassade kommentarer och förstår inte allmänt hållna instruktioner. Betygen differentieras och anvisningarna blir fler och mer detaljerade. Seminariet där man tänkte tillsammans har ersatts med presentationer där en opponent ger riktad och situationsanpassad feed-back  Allt fler ställer sig allt oftare frågan: What's in it for me?

Det styrs mot mål, kontrolleras och jämförs, följs upp och fokuseras. Mer, snabbare! Ansvaret är ditt. Vinster privatiseras och förluster förstaligas. Ropen skalla, valfrihet åt alla. Avkastning på kapital och förhandling om ränta. Allt fler är allt mer upptagna av allt smalare segment av livet, samhället och tillvaron. Dygnet har dock fortfarande bara 24 timmar och även om den förväntade livslängden ökar finns det ändå absoluta gränser som man måste förhålla sig till. Fast vem hinner, orkar, kan tänka på det? Jag är redan sen till nästa möte.

Förmågan att ömsesidigt bygga upp gemensam kompetens, vilken behövs för att hantera komplexa problem, utarmas. I takt med att betygen blir fler och bättre, eftersom konkurrens anses driva kvalitet. Kritisk medvetenhet finns inte tid att utveckla. Granskningen av verksamheten är instrumentell, inte intellektuell. När alla fokuserar på sig är det ingen som bryr sig om mig, och allt fler skyller på andra när det uppstår problem. Allt är muslimernas fel. Tänk om det var så enkelt. Då skulle kalkylen gå ihop och individualiseringen och effektivitetsjakten vara motiverad. Solidaritet är emellertid en nödvändig och samhällsbyggande kompetens. Tillsammans är en förmåga och vi är en förutsättning för att jag ska få andrum och avlastning. Tillit uppstår mellan människor och hållbarhet är inte ett individuellt projekt. Samhället är alla vi, alla vi som lever och verkar sida vid sida men upptagna av annat än det som faktiskt betyder något. Det ser kanske ut som vi är individer, men människa blir man i mötet med andra. Du är en förutsättning för jag, och vi behöver varandra.

Samtal är något man måste lära sig. Att lyssna är en kompetens. Tänka gör man i dialog även om man sitter för sig själv. Utan läsare och medskapare är jag ingen och Flyktlinjer reduceras till brus. Under tiden som alla är fullt upptagna med att vårda sina personliga varumärken löses samhället, vilket alla är beroende av, upp i atomer. Klyftorna ökar och allt det som tagit generationer att bygga upp kan raseras på nästan ingen tid alls. Dags att göra motstånd, att säga stop! Jag vill vara del av ett vi för bara tillsammans kan vi klara utmaningen vi alla ensamma men gemensamt står inför.

måndag 9 januari 2017

Lögnsamhället

Andreas Cervenka skriver i SvD om höga chefers mycket höga löner och hur ägarna motiverar nivån på lönerna. Finns det vetenskapligt stöd för tanken att höga löner leder till bättre prestation? Vad får det för samhällskonsekvenser att skillnaden mellan de som tjänar minst och de som tjänar mest ökar? Många ser att det finns problem med de höga lönerna, men säger sig värna äganderätten mer. Det låter plausibel, men det är ju faktiskt så att bara för att man äger något betyder det inte att man får göra precis vad man vill. Äganderätten ger en inte rätt att sätta sig över lagen, och visar det sig att ökande klyftor innebär ett samhällsproblem går det att med hjälp av lagar och regler försöka ändra förhållandena. Om den kollektiva viljan finns, så klart.
Det är en sak med dagens hypereffektiva kapitalism som förbryllar. Samtidigt som storföretagens maniska jakt på minimala utgifter nästan är upphöjd till religion finns det ett område där kostnadskontrollen tycks i det närmaste obefintlig: lönen till de högsta cheferna.
SvD Näringsliv visade nyligen att flera av det svenska näringslivets toppar återigen kunnat inkassera rejäla inkomstlyft. Wallenbergsfärens överhuvud Jacob Wallenberg deklarerade för drygt 31 miljoner.
Sfärens direktörer tjänar ännu mer, topptrion i Ericsson, ABB och Astra Zeneca kvitterade tillsammans ut 225 miljoner ifjol, en ökning med hela 65 procent jämfört med året innan.
Alla vill bli rika. Jag tror det är därför det kunnat bli så här. Det finns annars inget som helst hållbart argument för att tillåta en liten grupp människor att skilja ut sig på det sättet, särskilt inte som jakten på ekonomisk vinst anses vara så viktig. Inga andra kostnader tillåts öka med 65 procent, så varför ska ledningens löner tillåtas göra det? Om det gick att bevisa att cheferna gjorde rätt för sig och att företaget tjänade in kostnaden kom saken i ett helt annat läge, men det verkar inte finnas något vetenskapligt stöd för att det är rationellt att ge cheferna den lön de får. 
Familjen Wallenberg tycks ha en mycket stark tro på vetenskap. Familjens stiftelser har de senaste hundra åren donerat 25 miljarder kronor till forskning. Flera av familjens företag som Ericsson, Astra Zeneca och ABB bygger också på klassisk svensk snillekonst. Så när Wallenberg motiverar höga vd-löner med att de är nödvändiga för att nå bra resultat är det lätt att tro att denna uppfattning vilar på solid vetenskaplig grund.

Inget kunde vara mer fel.

Detta bekräftades återigen häromveckan i en rapport av forskarna Weijia Li och Steven Young vid Lancaster University. De har studerat kopplingen mellan direktörslöner och avkastning i Storbritanniens 350 största börsnoterade företag. Slutsats: det finns ingen. Den totala ersättningen till vd:arna har ökat med 82 procent på elva år. Men det faktiska värde som denna miljonrullning skapat är desto magrare: medianföretagets avkastning på investerat kapital var 1 procent.
Detta är inget nytt. Studier som pekar på svag korrelation mellan antalet miljoner till vd och hur företaget går brukar dyka upp lika regelbundet som svenskt midsommarregn. Sambandet kan till och med vara omvänt: en amerikansk studie av analysfirman MSCI visar att de bolag som betalade sina chefer lägre än genomsnittet presterade bättre.
Av detta tycks direktörerna ha tagit noll intryck. Det är nästan som om vissa av näringslivets alfahannar utrustats med hud av naturlig galon: inte så mycket som en droppe fakta tränger in. Samma direktörer som i andra sammanhang hyllar forskning uppvisar i just denna fråga ett totalt förakt för kunskap.
Resultatet är att ersättningarna fortsätter stiga. I Sverige har vd-lönerna ökat från motsvarande 9 industriarbetarinkomster år 1980 till 54 idag, enligt fackförbundet LO. Enligt ekonomen Lawrence Mishel tjänade en amerikansk toppdirektör år 1965 24 gånger mer än en vanlig anställd. Motsvarande siffra är idag 300. 
Sedan länge har kulturvetare intresserat sig för relationen mellan makt och kunskap, och det finns gott om studier som visar att den som har makten ofta även har inflytande över vad som godkänns som kunskap. Det finns anledning att damma av dessa kunskaper och lyfta in dem i politiken, särskilt som Svenskt Näringsliv på senare tid allt tydligare visat sig villig att utmana forskningen och den högre utbildningen. Bryr man sig inte om kunskaper på ett område finns inget som säger att man gör det på andra, särskilt inte om det finns risk att accepterandet av rönen går ut över företagets lönsamhet. Världen står inför ett allvarligt klimathot, och innehavaren av världens mäktigaste ämbete är (snart) en öppen klimatskeptiker. Han är i gott sällskap, uppenbarligen. Det är allvarligt när makthavare så tydligt visar prov på ignorans och faktaresistens. Kunskap och forskning är inget man väljer och vrakar bland för att ta till sig det som passar ens syften och förkasta det man inte vill höra. Så när några av vårt lands mäktigaste agerar på det sättet måste detta uppmärksammas och diskuteras. Direktörerna lever i en egen värld, i ett slags filterbubbla. Där går det kanske att upprätthålla tron på att man kan stå över kunskapen, men det är en ohållbar inställning utifrån ett samhällsperspektiv.
Denna trend har bidragit till det som av institutioner som IMF och OECD pekas ut som ett växande hot mot hela världsekonomin: skenande inkomstklyftor. En utveckling som alltså inte bara skett utan stöd i fakta men som också saknar folklig förankring. I en stor undersökning av universitetet Stanford i Kalifornien uppgav 74 procent av de tillfrågade amerikanerna att storbolagens chefer var överbetalda. Det senare är faktiskt inte helt irrelevant eftersom storföretagen till största delen ägs av så kallade vanliga människor via pensionsfonder.
Inte heller i förhållandet till sanningen är näringslivet alltid ett föredöme. Det har gått så långt att det företag som försöker sig på den oortodoxa metoden att vara helt uppriktig i kommunikationen kring till exempel ett vd-byte ändå möts av misstro. I finansvärlden är lögnen och dess kusiner inga olycksfall i arbetet utan snarare ett sätt att leva.
Redan de ökande klyftorna är illa nog, men om makteliten slutar bry sig om sanningen är vi alla illa ute. Samhället är alla vi tillsammans, och det må vara så att många drömmer om att bli rika, men det är en orimlig dröm som hotar att leda till allvarliga problem om vi inte gör något åt situationen. Om gränsen mellan lögn och sanning luckras upp och det växer fram en moral som gäller för ledare och en för resten av befolkningen har vi tagit oss tillbaka till medeltiden. Kunskapssamhället är en garanti för demokratins överlevnad, för ingen kan äga kunskapen. I alla fall inte om den värnas och hålls högt av alla. Blir kunskap en fråga om makt eller om vetande reduceras till intyg, betyg och examina kan snart sagt vilka beslut som hest tas på vilka grunder som helst, och det är befolkningen som helhet som får betala priset. Direktörerna och ledarna som lovat runt men hållit tunt skrattar hela vägen till banken och kan sedan isolera sig bakom sina murar.
Sommaren 2015 gick Italiens finansminister Pier Carlo Padoan ut och förklarade att det italienska banksystemet var ”solitt” och behovet av nytt kapital överdrivet. Det dröjde inte länge förrän detta avslöjades som bluff.
ECB-chefen Mario Draghi förnekade att det fanns en plan B för hur Grekland skulle kunna lämna eurosamarbetet. Rent tekniskt var detta sant. Den topphemliga planen gick nämligen under namnet Z. Guldstjärna i ärlighet? Knappast. Listan kan göras lång.
Att det europeiska banksystemet är i dåligt skick har under flera år dolts av en tät dimma av rökridåer där flera så kallade stresstester av banker mer har liknat avslappningsövningar.
Det är lockande att ge skev av att det finns vetenskapligt stöd när man ska motivera ett beslut, men görs vetenskapsutövarna till en samling nyttiga idioter drabbar det förr eller senare alla. Ett hållbart samhälle kan bara byggas på en solid grund av verklig kunskap, och verklig kunskap äger som sagt ingen, den måste alla rätta sig efter. Verklig kunskap är resultatet av vetenskapliga undersökningar och kritisk granskning. Vetenskaplig kunskap är aldrig evig, den är satt under ständig revidering och ingen ledare som verkligen vill luta sig mot kunskap kan hävda något bestämt om något som har med kultur eller ekonom att göra. Därför behövs en försiktighetsprincip införas som reglerar vilka beslut som kan tas och vad som krävs i form av vetenskapligt stöd. Det kan inte vara upp till politiker eller ekonomiska makthavare att avgöra vad som vetenskapligt säkerställt och vad som inte är det. En ledare som öppet visar skepsis mot en förkrossande majoritet av forskare borde inte kunna bli ledare, inte i en kunskapsnation. 
Denna systematiserade falskhet har över tid skapat en slags illusorisk tvärtomvärld där det blivit väldigt oroligt om en EU-höjdare för en gångs skull råkar vara uppriktig. När Hollands dåvarande finansminister Jeroen Dijsselbloem 2013 förklarade att EU i framtiden inte kan rädda fler banker utan att ägare och långivare istället måste stå för förlusterna blev uppståndelsen så stor att han till och med försökte backa från bandade uttalanden. Trots att det Dijsselbloem sade senare har förverkligats i form av ny EU-lagstiftning. En lag som i och för sig inte hann gälla ens ett år innan Italien med EU:s goda minne rundade den i räddningen av krisbanken Monte dei Paschi.
Makthavare som upprörs över faktaresistensen och den medvetna lögnaktigheten hos populister som Donald Trump eller Boris Johnson bör fundera en stund på hur och av vilka de lärt sig denna metod. Även om nämnda figurer förstås tagit den till nya och osmakliga höjder.
Efter sommarens Brexit gick EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ut och skyllde valutgången på ”alla lögner och halvsanningar om EU som cirkulerar.”
Det är samma man som 2011 förklarade att ”när det blir allvar måste man ljuga.” Att det politiska landskapet ser ut som det gör kan bero på att följande motfråga fem år senare fortfarande inte fått ett bra svar: varför då?
Skolan och utbildningssystemet är ett slags demokratins skyddsbarriär. Därför är det viktigare än någonsin att kunskapen placeras i centrum i skolan och att bildningen tas till heder, för om den uppväxande generationen inte lär sig skilja mellan vetenskapligt grundande påståenden och åsikter som utgår från viljan till makt rör sig samhället snabbt ut på ett sluttande plan. Alla drabbas, det är viktigt att komma ihåg. Även ledarna och de groteskt avlönade direktörerna dras med i fallet, och kostnaderna för att återupprätta kunskapens status och bygga upp utbildningssystemet igen är oöverskådliga, om vi nu låter det gå så långt. Där är vi inte än, men risken är att vi snabbare än någon tror kan hamna där, om vi inte värnar kunskapen vill säga.

söndag 8 januari 2017

Vinstuttag i skolan betyder mindre pengar till kunskapsutveckling

Vilka förutsättningar krävs för att bygga en bra skola och ett hållbart samhälle? Vad är skolans uppgift egentligen? Det är inga lätta frågor, framförallt eftersom det inte finns några givna svar. Den här typen av frågor lämpar sig inte att debattera, det krävs samtal för att nå fram till svar som fungerar. Någon enda, bästa lösning finns inte. Det är den kanske viktigaste insikten man måste göra för att arbetet med att skapa en skola värd namnet ska kunna inledas. Om utgångspunkten i debatten är att man ska nå fram till det enda, det bästa, svaret på frågan: Hur skapar man ett utbildningssystem som fungerar?, kommer man fel in i ämnet och det finns därför ingen chans att man når fördjupad kunskap. Debatten om skolan leder därför alltid fel och den gör mer skada än nytta. Skoldebatten förs inte minst över huvudet på lärarna. Debattörerna vet alltid bäst och har svaret. Ingen talar dock om kunskapen. Debatten handlar konsekvent om andra och mer hanterbara saker, vilket är följdenligt för det är enda sättet att kunna kontrollera och ta makten i debatten. Vad skolan behöver är samtal som sätter kunskapen i centrum, inte debatter om annat.

Läser ikapp mig om saker som skrivits om skolan på DN-debatt och finner denna kloka replik, av Sten Svensson, (skolpolitisk utredare Katalys och medlem i Nätverket för en likvärdig skola), till ett tidigare inlägg, där företrädare för Svenskt Näringsliv försvarar företags rätt att ta ut vinst ur den gemensamma välfärden. Det är plågsamt att tvingas lyssna till debatten, för den handlar om allt annat än kunskapen som är grunden, inte bara för skolan och hela utbildningssystemet utan för hela samhället. Fokus i debatten är rätten att ta plocka ut vinst ur statligt finansierad verksamhet. Det är ovärdigt att företrädare för skolan ska tvingas in i den här debatten, som uppenbart handlar om någon annat än det den sägs handla om.
Caroline af Ugglas, och Anders Morin från Svenskt Näringsliv går till hård attack mot Ilmar Reepalus förslag om att begränsa vinsterna i välfärden. De vill i stället fokusera på kvalitetsfrågorna. De tror att aktiebolag och konkurrens om eleverna leder till bättre kvalitet och en effektivare resursanvändning.
Ända sedan den svenska folkskolan lagstadgades 1842 och fram till friskolereformen 1992 drevs skolan med KUNSKAPEN i centrum och alla pengar som satsades på skolan gick till driften, till löner, lokaler, läromedel och nödvändig kringverksamhet. Allt fokus riktades mot grunden för samhällets långsiktiga överlevnad: Kunskapsutvecklingen och lärandet. Det är ingen idealiserad bild av hur det var för det fanns inget annat att fokusera på i skolan då. Lärarnas uppdrag handlade om att främja lärande och förvalta kunskap, och rektorerna organiserade verksamheten och fördelade pengarna som verksamheten fick efter bästa förmåga, med kunskapen i centrum. Allt var inte perfekt, men fokuset låg där det ska ligga i en skola värd namnet. Svenskt Näringsliv levde gott på kunskaperna som kunniga elever och studenter bar med sig ut i samhället. Skolan var en och den samma och därför allas angelägenhet. Skolan fungerade då som en gemensam plattform eller ett slags trampolin som olika individer kunde ta hjälp av på olika sätt för att nå sina livsmål och förverkliga sina drömmar. Sedan fick någon för sig att valfrihet var viktigt och att föräldrar skulle ges möjlighet att välja pedagogik, vilket i grund och boten är en god tanke. Kunskapen var fortfarande i centrum. Tyvärr var den reformen illa genomtänkt, för skolpengen öppnade upp möjligheten för privata företag att driva skolor och ta ut vinst. Och det gör att skolan idag, även den kommunala skolan, tvingas fokusera på annat än kunskapen och lärandet. Ilmar Reepalus utredning handlar om hur man skulle kunna nå ett slags kompromiss mellan företagens vilja att ta ut vinst och samhällets behov av en likvärdig skola. Jag kan sympatisera med den ambitionen även om jag är motståndare till allt som tar fokus från kunskapen i det svenska utbildningssystemet.

Svenskt Näringsliv vill fokusera på kvalitet eftersom det är en fråga de kan kontrollera utfallet av. Det går att fixa och trixa med undersökningar och räkna på olika sätt för att ge sken av att allt är frid och fröjd i skolan. Jag vill se kunskapen i centrum, den är det enda som betyder något i utbildningssammanhang. Kvalitet är ett ännu mer luddigt begrepp än kunskap, och fokuserar man på det tar det fokus från kunskapsutvecklingen i Sverige som land.
Men efter tjugofem år med marknadsdriven skola vet vi hur det fungerar. Den svenska grundskolan har rasat från en topposition i de internationella undersökningarna till en medelnivå. Kvaliteten i skolan har gått ner i stället för att gå upp så som marknadsförespråkarna förutspådde. Det finns inte heller några tecken på en effektivare resursanvändning utan kostnaderna har snarare stigit.
När skolan inte kan fokusera all sin kraft och energi på kunskapen och lärandet får det så klart konsekvenser, och det är talande att Svenskt Näringsliv väljer att tala om kvalitet istället för kunskap. Om skoldebatten handlade om kunskap skulle alla deras argument falla ihop som det korthus de är. Det finns inga kunskapsmässiga skäl att tillåta vinstuttag i en offentligt finansierad skola. Fördelarna är obefintliga. Därför är jag motståndare till uttag av vinst. Om privata aktörer kan driva samma skolan effektivare utan kvalitetsförlust ska pengarna återinvesteras i verksamheten, eller också bör man sänka skolpengen. Det finns inga kunskapsrelaterade argument att tillåta företag ta ut vinst och på det sättet dränera skolan som helhet på resurser. Och märk väl att jag inte sagt ett ord om det Svensson pekar på, jag utgår bara från vinstförespråkarnas egna argument och siffror, som tydligen inte stämmer och som därför gör det ännu mer obegripligt att det är tillåtet att plocka ut pengar från offentligt finansierad verksamhet. Det enda godtagbara skälet att tillåta vinst är att om det otvetydigt gick att visa att det leder till bättre kunskaper i landet som helhet. Där talar PISA-undersökningarna sitt tydliga språk. När vinst inte tilläts plockas ut ur skolan låg Sverige i topp. Därför är det kunskapen vi ska tala om, inte något annat,och särskilt viktigt är det att inte låta företrädare för ekonomiska intressen få tolkningsföreträde över skolfrågan.
Svenskt Näringsliv talar mycket om att fokusera på kvalitet. Därför vore det bra om de konkret kunde visa på var i systemet de kvalitetsdrivande krafterna finns. Men när det gäller att konkretisera sig blir det tyst. Anledningen är att det inte finns några drivkrafter i den marknadsutsatta skolan som verkar för en bättre kvalitet utan allt bidrar till att sänka kvaliteten.
Kvalitet i skolan handlar om arbetsmiljö och kunskapsutveckling och på båda dessa punkter har det försämrats markant sedan skolan skolpengen infördes och skolorna började konkurrera om eleverna (och den summa pengar som de representerar) istället för att samverka för kunskap och göra det bästa av de medel man har till sitt förfogande. Ett splittrat och fragmentiserat utbildningssystem leder till att skolan tappar fokus och kunskapen utarmas, vilket är negativa effekter som sprider sig i landet och försvårar möjligheten att försvara kunskapen som är skolans huvuduppdrag. Om Svenskt Näringsliv och andra aktörer som talar sig varma för rätten till obegränsade vinstuttag ur välfärden inte kan precisera vad de menar med kvalitet finns ingen som helst anledning att lyssna på dem. Kan man inte ens definiera det man själv vill att skoldebatten ska handla om, och än mindre visa att kunskapsutvecklingen i landet som helhet gynnas, bör man hålla tyst och låta de som verkligen vet och som faktiskt bryr sig om det enda som betyder något i Skolsverige ostört få ägna sig åt kunskapsutveckling och lärande.  
• Genom det fria valet av skola, konkurrensen om eleverna och att aktiebolag driver skolor har eleverna sorterats till olika skolor efter föräldrarnas utbildningsnivå, ekonomi och intresse för skolan. Den segregationen bidrar till att sänka de samlade skolresultaten. I första hand har de svagaste elevgruppernas resultat fallit kraftigt men också de högpresterande har försämrats. Det beror delvis på att de populäraste aktiebolagsskolorna har mycket låg lärartäthet. Den resurs som skulle gått till elevernas undervisning går bort till vinster och annat och det bidrar till att sänka kvaliteten i skolan.
Ökade klyftor i samhället är dåligt för alla. Därför är det så viktigt att skolan är enhetlig och att utbildningssystemet solidariskt bärs upp av alla. Det är ur bredden som topparna växer fram och det är samhällets generella kunskapsnivå som räknas, inte individernas personliga framgångar och önskningar. Kunskapskvaliteten i ett land är ett generellt mått och det går inte att jämföra enskilda skolor med varandra, det är helheten som räknas.
• Med aktiebolagen har vi också fått konkurser och snabba skolnedläggningar vilket tvingar många elever att byta skola. Konkurser och skolbyten sänker kvaliteten.
Olika system kostar olika mycket. Dagens system där skolor kan gå i konkurs, läggas ner och därigenom skjuta över kostnader på systemet, det vill säga samhället, är väsensskilt från ett system där alla samverkar mot det gemensamma målet ökad kunskap i landet som helhet. Konkurs är en företagslösning som kanske är nödvändig i ett ekonomiskt system, men skolan är en samhällsangelägenhet och kunskapsutveckling en ömtålig verksamhet som drabbas hårt av den typen av störning som risken om konkurs innebär. Hur kan man rättfärdiga att ett privat företag tar ut vinst ur verksamheten under några år och sedan går i konkurs med hänvisning till dålig lönsamhet? På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen av att det sättet att tänka och agera är tillåtet? Har man gjort vinst ska de pengarna användas i skolan. Det var ju därför allmänheten betalade in skatten. Ibland sägs det att skatt är stöld, men vad är då en skolkonkurs?
• Med marknadsutsättningen har även följt en kraftigt utbyggd kontrollapparat. När allt större del av lärarnas arbetstid måste läggas på dokumentation och administration minskas tiden för elevernas lärande. När tilliten till lärarna ersätts med kontroller och detaljstyrning sänker det effektivt arbetsglädje och motivation och det bidrar till att sänka kvaliteten.
Detta är mitt viktigaste argument mot marknadiseringen av skolan. Man säger att konkurrens leder till ökad kvalitet, men vardagen ute på skolorna talar sitt tydliga språk. Tilliten till lärarna som var grundmurad när skolan var statlig gav lärarna helt andra möjligheter att placera kunskapen i centrum och eftersom det inte fanns några alternativ tvingades eleverna fokusera på innehållet istället för som idag på formen. En splittrad skola ger fragmenterad kunskap, med bristande kritisk, analytisk förmåga som följd. När lärarnas arbetsglädje och motivation går ner går det ut över kunskapen.
• Även marknadsföringen kostar stora summor varje år och det bidrar till att sänka kvaliteteten.
Skolan ska vara så likvärdig det bara går. Alla ska ha samma chans att nå sina mål, på egna kunskapsmeriter, inte genom strategiska val, kontakter och sociokulturella förhållanden. En kunskapsnation kan bara byggas på en stabil grund av KUNSKAP. Görs skolan om till en marknad där företag tillåts agera med fokus på vinst går det ut över kunskapen, så klart. Kostnaderna för marknadsföring (tillsammans med kostnaderna för konkurser, kontrollsystem och vinstuttag) betyder mindre pengar till kunskapsutveckling. Detta döljs av det faktum att alla skolor tvingas dra på sig samma kostnader. Därför är det så viktigt att inte jämföra individuella skolor med varandra, utan att jämföra olika skolsystem mot varandra. Privata skolor är kanske mer effektiva än kommunala, men den avgörande frågan är om ett utbildningssystem som tillåter vinst är mer (kunskaps)effektivt än ett utbildningssystem som är enhetligt och som drivs solidariskt.
• Till sist har insynen i de offentliga verksamheterna drastiskt försämrats sedan marknadsutsättningen. De privatanställda får inte säga något och de kommunalanställda, som har grundlagsskyddad yttrandefrihet, de vågar inte längre säga något och det bidrar till att sänka kvaliteten.
Bristen på insyn är ett allvarligt hot, inte bara mot kunskapen utan mot demokratin. Det öppna samhället håller sakta på att stängas, och det är en effekt av friskolereformen som måste uppmärksammas mycket mer. Om det nu är effektiviteten som värnas och om det är kostnaderna för utbildning man vill värna både kravet på öppenhet vara allmänt. Vill man plocka ut vinst från skattefinansierad verksamhet borde man tvingas spela med samma regler som den kommunala verksamheten som kritiseras för ineffektivitet. Det finns inga kunskapsmässigt hållbara argument för att tillåta företagshemligheter i skolan! Transparens borde vara en självklarhet. Då skulle den offentliga verksamheten kunna lära av den privata och skatten skulle kunna sänkas utan att det går ut över kvaliteten.
Om aktiebolagens vinster vore kvar inom välfärden skulle det innebära bättre möjligheter att klara de kommande utmaningarna, tvärtemot vad Svenskt Näringsliv påstår.
Det är självklart för alla utom för den som försvarar privata företags rättighet att plocka ut vinst från offentligt finansierad verksamhet. 
Näringslivet bidrar inte med några pengar till välfärden utan all deras energi läggs på att plocka ut så mycket pengar som möjligt. De privata välfärdsbranscherna har vant sig vid att de får allt från det offentliga. Därmed är de unika inom det privata näringslivet. Rätten för det privata näringslivet att göra stora vinster utan att sätta in eget kapital, det är det som Svenskt Näringsliv nu så ihärdigt försvarar. Alla vi andra ställer oss frågan, varför ska vi fortsätta med detta segregationsdrivande, kvalitetssänkande och dyra system?
På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i Sverige av att privata aktörer kan plocka ut vinst ur offentligt finansierad verksamhet? Hur kan mindre pengar till drift och underhåll leda till bättre kunskaper? Argumenten för det skulle jag vilja samtala om. Kunskapen är det enda som betyder något i skolan och den högre utbildningen. Det är detta som lärare och rektorer ska ägna all sin tid och hela sitt fokus på, inte på något annat. Kunskap är en ömtålig och värdefull kvalitet som måste behandlas med varsamhet.