Kunskapen eller ekonomisk vinst i centrum; vad är bäst för skolan?

Skolan debatteras för fullt dessa heta sommardagar. Det är bra och viktigt. Kunskapsnationen Sverige tar inte ledigt bara för att lärare och andra njuter av sin välbehövliga semester. Hur drivs utbildning bäst egentligen? Bara för att det finns problem i kommunalt driven skolverksamhet betyder inte att privata aktörer per definition är bra, och om skolan debatteras med utgångspunkt i åsikter istället för i kunskap är vi verkligen illa ute. Hur är det, egentligen, vad säger forskningen? Bo Rothstein ger Henrik Jordahl svar på tal, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Han skriver:

Henrik Jordahls jämförelse av hur privata friskolor och kommunala skolor arbetar med kvalitetsarbete (DN Debatt 22/7) är intressant och det finns säkerligen fog för hans slutsatser att de kommunala skolorna brister härvidlag. Däremot måste man ställa sig tvivlande till hans slutsats att vinstutdelning är nödvändigt för att uppnå effektivitet genom konkurrens.

Det råder inga som helst tvivel om att den svenska skolan har problem, men ska vi kunna komma tillrätta med problemen måste vi, som jag skrev igår, diskutera rätt saker, på rätt sätt. Det gör inte Jordahl och det gör heller inte politikerna på högerkanten som reflexmässigt försvarar rätten att ta ut vinst i alla verksamheter, utan att anföra några som helst vetenskapliga argument för sin sak. Rothstein är dock forskare, liksom Blomqvist, och argumenten som forskarna för fram talar mot vinstuttag i utbildningsverksamhet. Rothstein skriver vidare:

Världens mest ansedda och framgångsrika privata utbildningsinstitutioner anses allmänt de amerikanska och brittiska spetsuniversiteten (till exempel Cambridge, Cornell, Duke, Harvard, Oxford, Princeton, Stanford och Yale). De arbetar alla i skarp konkurrens om både studenter, forskningsanslag och forskare/lärare och detta är med all sannolikhet en orsak till att de når exceptionell kvalitet. Men de har aldrig delat ut någon vinst till några ägare eller investerare eftersom de helt enkelt inte har några. De strävar och lyckas nästan alltid gå med överskott, men detta används antingen för att investera i ny infrastruktur, stipendier till studenter som inte kan bekosta kursavgifterna själva eller så fonderas det.

De mest framgångsrika utbildningsinstitutionerna i världen av vilka de flesta finns i världens mest marknadsinriktade land har aldrig sysslat med vinstutdelning. Det finns vad jag vet inte något framgångsrikt universitet som drivs efter den vinstutdelningsmodell som Jordahl förespråkar. De vinstutdelande högskolor som opererar i USA har också granskats, bland annat av USA:s kongress, och i stora stycken fått svidande kritik för att lura in studenter på för dem kostsamma utbildningar av låg kvalitet. Jordahls argument, att vinstutdelning är nödvändigt för effektivitetsdriven konkurrens, saknar således bäring.

Inte någonstans i hela världen finns det skolor som delar ut vinst utan att det påverkar kvaliteten i verksamheten. En skolas och ett utbildningssystems uppgift är att främja lärande och bidra till kunskapsutvecklingen i landet, det är skolans enda uppgift. Därför är det kunskapen som ska stå i centrum, ingenting annat. Om skolan tvingas fokusera på annat än kunskapen, om lärarna arbetar på kapitalägares uppdrag istället för samhällets och den långsiktiga hållbarhetens är det på sikt förödande för kunskapskvaliteten i landet. Att USA som är ett av världens mest genomekonomiserade länder valt att inte driva skolor med fokus på vinst är ett mycket tungt vägande argument och ett empiriskt belägg för att det är en dålig väg att gå. Detta är vad skoldebatten måste handla om, kunskapen och sättet att organisera och driva verksamheten. Det är ovärdigt ett land som säger sig vara en kunskapsnation att inte argumentera skolan med stöd i vetenskapliga argument, att utgå från tyckanden och svepande, ogrundade åsikter eller personangrepp. Antingen fungerar det väl att ta ut vinst, eller också gör det inte det. Kartan måste anpassas efter verkligheten istället för tvärtom.

Även Per Kornhall (oberoende författare och forskare på Mälardalens högskola) svarar Jordahl med vetenskapliga argument i en replik i DN. Han menar att förtroendet för skolan måste återuppbyggas innan den kan börja fungera som en skola ska fungera igen, och jag instämmer.

Henrik Jordahl från Institutet för näringslivsforskning menar att den kommunala skolans styrning är ett större problem än vinsterna och att kritik mot vinster i skolan därför är missriktad (DN Debatt 22/7). Det finns ett antal problem med detta. För det första är det väl känt att kommunaliseringen var ett stort misstag och att bristen på styrning varit ett problem. Detta visar kommunaliseringsutredning, OECD:s rapport om det svenska skolsystemet och Skolkommissionens första delbetänkande. Men den frågan hör inte ihop med frågan om vinster i välfärden. Jordahl har i sin skönmålning av de vinstdrivna koncernerna också utelämnat John Bauer-konkursen, de otaliga skandalerna kring Praktiska AB och den mångfald övriga skolskandaler vi sett. Och – ja – det är stötande när Academedias ägare på en dag tjänar 2 miljarder kronor på att bedriva svensk skattefinansierad skola.

Den som vill bevisa sin tes kan alltid göra det, genom att peka på studier och belägg som stödjer tesen och bortse från det som talar mot. Men den som verkligen vill förstå vad som är bäst för kunskapskvaliteten i det svenska utbildningssystemet kan och får aldrig debattera på det sättet. Det gör nu Jordahl och många andra, för att försöka pressa in verkligheten i den karta man valt att orientera sig efter. Bara för att den kommunala skolan inte fungerar optimalt betyder inte att privata vinstdrivande skolor är lösningen, det är ett absurt och verklighetsfrämmande argument. Märk väl att jag endast vänder mig mot argumentationen. Jag tar inte ställning och driver ingen egen linje här, jag lägger endast märke till att de som samtalar intellektuellt hederligt om skolan med stöd i forskning inte verkar finna några stöd för tesen att vinstuttag inte påverkar kvaliteten (vad det nu är, vilket är en annan fråga som också behöver samtalas om) i skolans verksamhet. Tar man ut två miljarder ur verksamheten och delar ut den till ägarna innebär det att skolan får två miljarder mindre, det är ett faktum. Och med två miljarder kan man göra mycket. Fast det är inte det som är Kornhalls argument, det är bara en reflektion.

Frågan om vinster handlar om något helt annat. Det handlar om grundläggande drivkrafter i skolsystemet. Kommunalisering, skolpeng, skolval och en nästan fri etableringsrätt har tillsammans skapat ett skolsystem som är oerhört svårt att hantera och styra. Systemet fungerar inte. Skolpengen leder till att det viktigaste för en rektor, huvudman eller lärare på alla skolor är att på något sätt locka till sig elever. För de vinstdrivande de elever som man kan tjäna pengar på. De svenska friskolorna har i grundskolan ett oerhört positivt urval av elever med starka förutsättningar med sig hemifrån. Dessa kan undervisas med färre lärare och det är där vinsten uppstår. Om man tar hänsyn till elevers förutsättningar finns det däremot inga skillnader mellan skolresultat mellan fristående skolor och kommunala. Vilket motsäger hela det resonemang Jordahl för. De små skillnader mellan kommuner med många eller få friskolor som Jordahl använder i sin artikel är också väldigt små jämfört med den systemkollaps som Sverige upplever. Vad den svenska, extrema marknadsmodellen skapat i hela systemet är ökad olikvärdighet, ökade skillnader mellan skolor och segregation, och det leder till korruption och en brist på förtroende i systemet.

Detta är argumenten mot, inte bara vinstuttag, utan hela ekonomiseringen av utbildningssystemet som tar fokus från kunskapen. Man kan tycka en hel massa om skolan, men en skola värd namnet och ett samhälle byggt på kunskap kan och får aldrig vila på åsikter och ovetenskaplig grund. Skolan är själva fundamentet för hela samhället. Skolan är den plats där den uppväxande generationen får kunskaper och övar sig i färdigheter som är nödvändiga för att demokratin och det öppna samhället ska kunna värnas mot allehanda hot så som fundamentalism och dumhet. Om debatten om skolan handlar om fel saker, om den bedrivs på felaktigt sätt, utgår från åsikter eller bygger på ohållbara och felaktiga grundantaganden kommer problemen som frodas i skolan aldrig att kunna lösas. Om privata vinstintressen idag anses viktigare än det svenska samhällets långsiktiga framtid visar det bara hur långt kunskapsförfallet har tillåtits gå, och det är lika allvarligt som raset i Pisaundersökningarna. Frågan vi alla, från höger till vänster i politiken, måste ställs oss är: Vad sysslar vi med egentligen? Och sedan måste ett helt annat samtal inledas, ett samtal som verkligen är ett samtal, där frågan inte anses avgjord på förhand. Vad främjar kunskapsutveckling i ett land? Det är detta vi borde samtala om. Inte för eller mot vinst, och den som talar för vinst har massor att bevisa, vilket replikerna till Jordahl visar. Det finns en massa empiriskt underbyggda argument mot vinstuttag i skolan, men få som talar för. Och så länge man väljer att mörka problemen inom den modell man förespråkar är debatten om skolan ovetenskaplig och därför ovärdig, vilket aldrig kan leda till en skola värd namnet.

De första av dessa effekter försöker Jordahl och andra näringslivsaktörer ofta förminska samtidigt som de försöker profitera på det sistnämnda genom att sänka förtroendet för det offentliga skolsystemet. Detta är en klassisk taktik som kommer från USA där näringslivslobbyn ändrade taktik i mitten av 1970-talet. Genom att uppmåla det offentliga som dåligt och näringslivet som effektivt skulle den offentliga välfärden öppnas upp för näringslivet. Detta är en av bakgrunderna till att New public management svepte som en vind över hela västvärlden. Nu kommer det allt fler stora forskningsrapporter som visar att det sättet att styra offentlig verksamhet varken gör dessa bättre eller gör det billigare. Tvärtom.

Kartan gäller och verkligheten har att anpassa sig, trots att vetenskapen inte ger stöd åt åsikterna. Det är så det ser ut i politiken idag, och den utvecklingen får nu snabbt genomslag i allt fler delar av samhället. Även kunskapen påverkas, och förmågan att bedriva samtal som bygger på argument, vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. Ekonomiseringen påverkar tänkandet och förvrider synen, och det är svårt för skolan att värja sig. Skolans uppdrag är att främja kunskapsutvecklingen i landet,och det är en komplex och svår verksamhet. Företag har ett enda syfte, att generera vinst till ägarna. Därför är det inte förvånande att se hur företag fuskar och motverkar politiska beslut som hotar vinsten, vilket avslöjats här i sommar. The bussines of bussines is bussines, och det är vinsten som är i fokus, ingenting annat. Den logiken går på tvärs mot kunskapsskolans logik som går ut på att lära sig hur det är och fungerar, egentligen. Skolan är inte en verksamhet som andra, det är en verksamhet som skapar förutsättningar för produktion, vinst och förvaltning av samhället som helhet.

Internationellt sett är det också starka offentliga och centralt styrda skolsystem som skapar de riktigt höga skolresultaten, såsom i Ontario i Kanada, eller Singapore. Detta beror på att man där medvetet arbetar med skolors styrning, med rektorers ledarskap men framför allt med att lärare tillsammans utvecklar sin och sina kollegors undervisning. Det är svårt att göra i ett skolsystem som till sin innersta kärna bygger på konkurrens och där skolpeng korrumperar besluten på alla nivåer och där man måste bygga upp en kraftfull kontrollapparat för att komma tillrätta med dem som på grund av ekonomiska incitament vill sko sig på systemet.

De empiriska beläggen som talar mot vinstuttag i skolan är många, och beläggen som talar för är få. Redan detta faktum borde mana till eftertanke och försiktighet. Istället ser vi nu en intensifiering av lobbyverksamheten och en smutskastning av den kommunala skolan, allt för att skapa opinion för företagens vinstuttag. Det är inte bara ohederligt, utan dessutom cyniskt. En skola värd namnet kan bara bygga på kunskap, förtroende och hela utbildningssystemets anseende. Ställs skolor mot skolor kommer landet som helhet att förlora, bara genom att betrakta skolan som dels en helhet, dels en nationell angelägenhet kan ett utbildningssystem som fungerar skapas. Att låta några få privata aktörer plocka russinen ur kakan gynnar inte skattebetalarna, som får betala dyrt för reformen som dessutom inte verkar fungera. Att fortsätta tala om skolan på det sätt vi gör idag är förödande på sikt, för kunskapen och samhället som helhet.

Barn och lärare är inte tillgångar man ska tjäna pengar på och ska inte vara brickor i riskkapitalisters uppbyggande av personliga förmögenheter. Inga andra länder i världen tror att marknadens osynliga hand är en bra metod att skapa en gemensam framtid med. Skola är så mycket mer än vinstmaximerad produktion av kunskaper. Det är självklart att vi som alla våra grannländer inte ska tillåta vinster på skolverksamhet. Vi borde i stället göra som i Ontario – kraftfullt arbeta för att återuppbygga förtroendet för det offentliga skolsystemet. I det arbetet är det väldigt viktigt att inrätta en statlig likvärdig finansiering (som också skulle gynna friskolor) och bygga upp en effektiv medelnivå i det svenska skolsystemet och förändra svenska skolmyndigheters uppdrag så att alla lärare och rektorer på alla skolor kan arbeta i en professionellt ledd organisation.

Förtroende är en tillgång, en ovärderlig tillgång som krävs för att bygga en skola som fungerar. Hur företag hanterar den tillgången ser vi dagligen i nyhetsrapporteringen. Företag som Volkswagen, SCA och Europas lastbilstillverkare visar med all önskvärd tydlighet varför det finns skäl att vara skeptisk till vinster i välfärden, och det faktum att inget annat land i världen tillåter vinstuttag i skolan manar än mer till försiktighet. Kunskapen i centrum är inget politiskt slagord, det är ett forskningsunderbyggt argument för en skola värd namnet.

Diskutera rätt saker, på rätt sätt

Vinst i välfärden diskuteras ofta. Eller det diskuteras egentligen ganska lite. Argument upprepas, ingen lyssnar och frågan anses avgjord på förhand. Det borde talas med om detta, samtalas. Vill man VERKLIGEN ha ett samhälle som fungerar går det inte att hävda att man vet eller att svaret är givet. Livet fungerar inte på det sättet. Vinst i välfärden är en sådan fråga som varken samtalas om på rätt sätt, eller utförs väl. Och patienterna blir lidande, vilket är alla (möjligen med undantag för de verkligt privilegierade som har råd med privata försäkringar). Samhället blir lidande av att fel saker diskuteras på fel sätt. Den som får mig att inse detta är nationalekonomen Niklas Blomqvist som svarar på kritiken han fått på ett tidigare debattinlägg.

Ibland verkar debatten om vinst i välfärden fastnat i gamla hjulspår. Man kan inte låta bli att undra om marknads- och vinstförespråkarna medvetet försöker hålla kvar debatten i meningslösheter vi borde lämnat för länge sen. Kanske för att deras ursprungliga argument om effektivare privat vård inte har lika starkt stöd, nu när det testats i praktiken, som de hade hoppats.

Kunskapssamhället visar här sin kris. Hellre än att verkligen vilja förstå vad som fungerar och hur man gör rätt handlar debatten om för eller mot något som ingen ännu vet något om. Det är lätt att debattera teorin, men ju mer praktik och evidens som finns desto mer borde debatten handla om det. Hur är det med effektiviteten egentligen? Och hur mäter man den? Vem mäter, när mäter man och vad är det som mäts? Försvararna av vinst i välfärden företräder vinstintresset eller vill sänka skatterna och talar med andra ord i egen sak. Vården och skolan används för att uppnå andra syften än god vård och fungerande undervisning. Är ens effektivitet ett bra mått? Är det vårdens uppgift att sänka kostnader, eller är det att utnyttja avsatta medel på, för samhället som helhet, bästa sätt? Detta borde man samtala om innan man ens inför den typen av reformer. Diskuteras fel saker på fel sätt kommer god vård och fungerande undervisning aldrig att uppnås. Var finns evidensen för att möjligheten att göra vinst verkligen leder till att samhället faktiskt får det samhället har rätt att begära? Skenande kostnader för stafettläkare, köer, stängda avdelningar, massuppsägningar bland nyckelpersonal och så vidare; det låter som effekter av prispress och effektivitetsjakt. Det borde talas mycket mer om det än om vinst eller ej!

Argument som: "Varför får man göra vinst på att bygga sjukhus men inte på att driva dem?" kan vid en första anblick verka bra (Näringsliv Debatt 21/7). Det betyder inte att det borde användas så länge det saknar en seriös grund. Om vi funderar över verksamhetens karaktär kan vi snabbt inse att frågan är lika relevant som: "Varför får man göra vinst på att bygga domstolar, men inte på utförandet av domarna i sig?". Eller "Varför får man göra vinst på vapentillverkning, men inte på privatisering av det nationella försvaret?".

Vem äger frågan och vem har privilegiet att ställa de rätta, verkliga frågorna, i dagens samhälle? Vad tjänar samhället på att låta privata aktörer bestämma hur frågan om vården och skolan ska angripas och vad debatten ska handla om? Det är en enorm skillnad mellan att bygga ett sjukhus eller en skola och bedriva vård och undervisning. Samhällsekonomiskt och rent mänskligt är det bättre att anställa fler människor i vården än att spara där och tvinga vårdpersonal ut i arbetslöshet. Och det är bättre för patienterna att betala läkare mer i lön (och därmed kunna tvinga dem att ta större ansvar) än att hyra in stafettläkare av ett företag som tjänar pengar på bristen på läkare. Samhällsekonomi är något annat än företagsekonomi, det är att jämföra äpplen och päron, det är en fråga om kunskap och bildning. Krisen i skolan hänger samman med krisen i våden och samhället. Allt och alla hänger ihop. Vad tjänar vi som lever i Sverige på att privata aktörer ger oss kostnadseffektiv vård om skattemedlen flyttas ut ur landet? Ingenting! Det är en aspekt av vinst i välfärden som borde samtalas om, mycket mer och på helt andra sätt och av helt andra människor än de som idag får ordet och har tolkningsföreträdet. Passar verkligen ALLA verksamheter att drivas med vinstintresse?

Svaret är självklart. Vissa verksamheter passar sig inte för privat utförande och vinstdrift. Debatten borde istället handla om ifall sjukvården är en sådan verksamhet eller inte. Här är dock inte teori eller empiri direkt på marknadsförespråkarnas sida. Kanske är det därför man ställer retoriska frågor istället för att ge svar.

Ibland måste man ta ett steg tillbaka eller åt sidan. Stanna upp lite. Tänka efter, vidga perspektivet och se den större bilden. Jakten på sänkt skatt, sänkta kostnader och ökad effektivitet vad får det sättet att tänka och agera för konsekvenser, för individen och samhället, idag och på sikt? Tvärsäkra förståsigpåare finns det gott om, i båda lägren, men hur är det med kunskap, reflektionsförmåga och förståelse för andra intressen än de strikt ekonomiska? Pengar är viktigt, men är pengar verkligen viktigare än människor?

Så länge vi enbart talar om ekonomi när vården och skolan diskuteras talar vi inte om vård eller skola, och därför kommer vården och skolan heller inte att kunna utvecklas. Debatten om vinst i välfärden är en felaktig diskussion om fel saker och den kommer aldrig att kunna leda till ett hållbart samhälle! Det är en gammal sanning att man får vad man betalar för, och den gäller fortfarande. Vem tjänar på att privata aktörer kan ta ut vinst ur välfärden? Samhället på lång sikt (som behöver en vårdapparat som fungerar, idag och imorgon, för både personalen och patienterna), eller de privata aktörerna (som endast bryr sig om den ekonomiska vinsten)? Det borde vi, det vill säga alla vi som berörs av både skatten och kvaliteten i vården och skolan, samtala om på helt andra sätt än vi gör idag.

Kvalitet och bildning 2

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter, och detta är den andra. Utgångspunkten för texten är Robert M Pirsigs roman: Zen och konsten att sköta en motorcykel och tankarna om kvalitet som där förs fram.

Romanens jag är en mycket känslig iakttagare. Han är lika uppmärksam på outtalade konflikter mellan människor som på landskapets skiftande sinnesstämningar. Han framstår också som irriterande okänslig på många punkter. Sonens kontaktförsök avvisas konsekvent. Chris får bara veta att han inte duger. Han har ytterligare en son och en hustru, som aldrig nämns vid namn. Allt ska göras i hans tempo: långsamt när han behöver tid att tänka, snabbt och korrekt när han behärskar handgreppen. Berättaren liknar en ny bekantskap av det slag som efter de första replikerna verkar vara spännande, djupsinnig och originellt tänkande, men som ju mer han pratar framstår som en besser­wisser med illa dold aggressivitet – dold bara för honom själv.

Efter ett tag märker läsaren, via små antydningar som Pirsig droppar in på samma sätt som skräckförfattare brukar göra, att det finns en femte person med på resan. En person som först presen­teras som ett spöke, varken död eller levande. Därefter får spöket ett namn: Phaedrus. Och sedan får vi veta att Phaedrus och berättaren är samma person. Phaedrus är hans namn på den han var tidigare i livet. Phaedrus brottades med samma problem som sysselsätter honom nu – motsätt­ningen mellan rationalitet och kvalitet – men ännu mer maniskt och besatt, tills han drabbades av ett mentalt sammanbrott. Mentalsjukhusets elchocker brände bort Phaedrus. Nu har han börjat komma tillbaka i mardrömmar och minnesbilder.

Jakten på kvalitet är intensifierad. Kvalitet anses kunna säkras och beställas fram, samt kunna upphandlas till lägsta pris och högsta effektivitet. Det finns en fara i att tänka och agera så. Samhällen kan också drabbas av mentala sammanbrott. Motsättningen mellan rationalitet och den definition av begreppet kvalitet som idag används, framförallt det faktum att det anses finnas en MOTSÄTTNING mellan rationalitet och kvalitet leder till dissonans som skapar spänningar och som mycket väl kan leda till sammanbrott. Söker man efter en rationell definition av begreppet kvalitet, ett entydigt sätt att beskriva vad man önskar sig och letar efter; den enda sanna och rätta definitionen. Om det är målet och vad man föresatt sig är man dömd att misslyckas. Kvalitet är inte ett sådant begrepp, det finns inte en enda definition. Kvalitet är något vagt och gäckande, något som varken kan eller ska definieras. Kvalitet ska upplevas och njutas av, annars är det meningslöst att tala om kvalitet. Liksom kultur är kvalitet ingenting i sig själv, det är något som uppstår mellan förnuftet och känslan. Kvalitet är snille och smak i harmoni. Därför leder sökandet kvalitet i bestämd form singular till sammanbrott, för det är en paradox som inte kan lösas. Ett problem som man måste acceptera och förhålla sig till för att kunna uppskatta kvaliteten man far efter.

Plötsligt dubbelexponeras en sträcka av vägen, berättaren känner igen sig: här har Phaedrus åkt! Berättaren har nämligen inte varit helt uppriktig. Han har ytterligare ett syfte med sin resa. Han vill minnas Phaedrus, rekonstruera vad han tänkte, förstå vad han kom fram till, och därefter begrava honom. Därför söker han upp det college där Phaedrus under­visade. En dag sade en äldre kvinnlig kollega till Phaedrus – i förbifarten, medan hon vattnade blommorna – att hon hoppades att han gjorde sina studenter medvetna om vad kvalitet är. Hon visste inte vilket jordskred den repliken skulle utlösa. Phaedrus började grubbla. Klockan tre på morgonen grubblade han fortfarande.

Idag i Högskolesverige ska man vara kvalitetsmedveten. Kvalitet är ledordet, och det finns system som antas kunna säkra kvaliteten i verksamheten. Det mäts och vägs, räknas, jämförs och utvärderas. "Skattebetalarna har rätt att kräva kvalitet i verksamheten som betalas av det allmänna", visst är det så. Ingen accepterar dålig kvalitet, men bara för att man talar om kvalitet, endast det faktum att man utvärderar, kontrollerar, styr och ställer med verksamheten, betyder inte att verksamheten blir högkvalitativ. Phaedrus kan läsas som ett varnande exempel på hur det kan gå om man släpper fokus på innehållet och fixerar formen. Kvaliteten uppstår mellan. En elitgymnast som börjar tänka på vad hen gör kommer inte att kunna utföra sitt program med kvalitet, för det krävs intuition, närvaro, anpassning till nuet och förmåga att vara kreativ i stunden också, för att uppnå verklig kvalitet. Och samma gäller lärare och student. Tillsammans skapas kvaliteten i utbildningen och det är i mellanrummen som lärandet uppstår. Betraktas kvalitet som en beställningsvara och kunskap som en produkt kommer ingen verklig kunskapskvalitet att kunna uppstå. Kvalitetsutvärderingssystemen av högre utbildning är som Phaedrus kollega som riktar fokus mot en sida av saken, vilket gör att den andra sidan och samspelet mellan glöms bort. Risken är uppenbar att skolan och den högre utbildningen drabbas av ett liknande sammanbrott som Phaedrus.

Zen och konsten att sköta en motorcykel är skönlitteratur, och Lindgren visar hur även en sådan text kan användas för att dra lärdomar och fördjupa kunskaper. Inte direkt, men indirekt. Det är genom att läsa, reflektera och analysera bokens innehåll som ny och användbar kunskap uppstår, mellan och i arbetet med att skapa förståelse. Kunskapen, liksom kvaliteten, finns inte på en plats och handlar inte om antingen rationalitet eller kvalitet utan om kombinationer av både och. Det finns ingen motsättning här, det är i resonansen som uppstår mellan som kvaliteten uppstår.

Pirsig argumenterar mycket väl, men jag har en invändning, som för att komma till sin rätt kanske kräver mer utrymme än vad som återstår i den här understreckaren. Trots att han sysslar så mycket med rationalitet har han inte förstått vad rationalitet är. Det gör att han – i likhet med många andra – trasslar in sig i onödan.

Jag instämmer, och ser paralleller till skolan och samhället som helhet. Likt Pirsig söker vi efter svaret, det enda och rätta SVARET. Fast det existerar inget sådant svar. Det enda som finns är livet här och nu. Människan är ingen maskin och kultur går inte att kontrollera, därför kan kvalitet aldrig vara något i sig. Kvalitet är kontextuell, komplex och föränderlig. Det behövs inte nya och bättre metoder för att styra och säkra verksamheten, utan alternativa sätt att se på begreppet kvalitet. För att finna det man vill ha måste man söka på rätt ställe, och det gör inte Skol- och Utbildningssverige idag.

Rationalitet är inte lika med tänkande, intelligens, den enda rätta vägen eller något sådant. Den är ett verktyg för tänkande, varken mer eller mindre. Genom att använda detta verktyg har vi gjort beundransvärda framsteg inom astronomi, ingenjörs­konst, medicin och så vidare – det vill säga de områden som verktyget lämpar sig för. Att ställa frågor om det som Pirsig kallar kvalitet till rationaliteten är lika dumt som att ställa dem till en skiftnyckel. Pirsig vill förena ”konstens och naturveten­skapens separata språk till ett enda.” Varför då? Mellan dem finns en produktiv konflikt. Produktiva motsättningar är inget problem, tvärtom, männi­skan är gjord för dem.

Sökandet efter teorin som ska förklara allt är en hopplös dröm, en längtan efter något som inte existerar, ett uttryck för hybris. Det finns inte en eller ett. Världen är flera och blir till i samspel, mellan. Vetenskap, samhällen, kultur och kunskap är inte fasta enheter, det är processer och rörelse, förändring och ömsesidig tillblivelse. Att låsa fast det som måste vara levande är att förändra det eller ta död på det. Kvalitetsarbetet på högskolan må följa manualen till punkt och pricka och resultatet blir det förväntade, men någon kvalitet blir det inte. Att påpeka detta uppfattas provocerande och eftersom maktförhållandet mellan beställaren/makthavaren och budbäraren är asymmetriskt är det lättare att offra läraren än att tänka om och ändra systemet. Talet om kvalitet är med andra ord kontraproduktivt. Först när man slutar TALA om kvalitet kan man börja hoppas på kvalitet i landets högre utbildning, och detta att hoppas är viktigt. Kvalitet är inget man kan tvinga fram, det är en nåd att stilla bedja om. Motsättningen mellan rationalitet och känsla/kvalitet är produktiv och själva förutsättningen för kvalitet, inte ett problem. Det är en utmaning att hantera, inte ett problem att lösa.

Rationaliteten är ett effektivt och användbart verktyg just på grund av att den ute­sluter allt som inte kan vägas och mätas – allt som är mänskligt, om man så vill. Lösningen är i stället att inse att vi behöver mer än ett mentalt verktyg. Vi behöver kunna växla mellan en mängd per­spektiv, rationella och humanistiska. Så länge det gäller motorcyklar har Pirsig inte svårt att förstå det: han räknar upp allt som en riktig motorcyklist bör ha i sin verktygsväska. Det skulle aldrig falla honom in att en kedjespännare kunde lösa alla hans problem, men när det gäller tänkande är han, som så många andra, förhäxad av rationaliteten. Han kan inte se att den bara är ett verktyg.

Samhället och skolan är liksom människan och kultur en mångfald delar som måste samverka för att hållbarhet ska kunna uppnås. Kvalitet handlar om samverkan och utbyte, interaktion och ömsesidig påverkan. Kvalitet är det som sker i mötet mellan. En eller ett är förenklingar som reducerar levande helheter till själlösa delar. Svaret på frågor som rör kvalitet kan inte preciseras närmare än: Fler än en men färre än många. Däremellan, någonstans finns svar, men det förändras och rör sig och det är alltid kontextbundet. Ett bra och högkvalitativt svar som fungerar och ger kvalitet i ett sammanhang kan vara förödande i ett annat. Därför är förmågan till anpassning och kompetensen att hantera komplexitet så oerhört viktig. Ett hållbart samhälle kan aldrig bygga enbart på rationalitet, det krävs fler verktyg och samverkan mellan, förståelse för olikhet och förändring, också. Fler än en, men färre än många. Först när många inser detta kan samhället börja hoppas på kvalitet, och mer än så går inte att göra.  

Har boken åldrats? Det som främst skiljer Pirsigs 1970-tal från vår tid, tror jag, är den livsinställning som boken ger uttryck för. En uppriktig vilja att förstå saker på djupet, bortom ytfenomen och åsikter. Önskan att tillägna sig ett zen-inspirerat mästerskap, oansenligt, ödmjukt, fritt från stora ord och självberöm. Ett mästerskap som kan tillämpas inom alla verksamheter, från motorcykelverkstan till dataprogrammering, och som skulle kunna läka ihop ett samhälle som har stressats sönder av en ohelig allians av ingenjörer och försäljare. Den livshållning som är Pirsigs ideal är kanske det bästa botemedlet mot den blandning av skryt och lätt­sårat missnöje som just nu säljs under det falska varumärket Stolthet. Pirsig flätar samman de olika trådarna och tidslagren i boken erfaret och skickligt. Resan bakåt genom filosofihistorien växlar med resan längs vägarna och resan genom berättarens minnen fram till sammanbrottet.

Nyttan med skönlitteratur har debatterats i sommar. Även där har det handlat om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel. Så länge man envisas med att avkräva skönlitteraturen ett bestämt svar kommer den aldrig att kunna bli nyttig, att läsa böcker är varken nyttigt eller onyttigt, i sig. Det är vad man gör med helheten och hur väl samspelet mellan fungerar som det kommer an på. Nyttan med en sådan bok som Zen och konsten att sköta en motorcykel står inte att finna bland bokstäverna, i innehållet. Nyttan uppstår mellan läsaren, handlingarna och det omgivande samhället. Samma gäller nyttan med humaniora. Bildning är inget i sig och kan därför inte fångas och låsas fast med mindre än att värdet går förlorat. Detta måste man inse och förhålla sig till om man verkligen vill ta den av rikedomen som finns i skönlitteraturen och dra nytta av värdet med humaniora. 

När de möter solen och havet i Kalifornien når de till sist ett slags försoning. Chris ställer sig upp medan de kör och tittar över berättarens huvud. ”Det är så annor­lunda”, säger han förtjust. ”Vadå?” ”Allting. Jag kunde aldrig se någonting bakom din rygg förut.” ”Det kommer att bli bättre nu”, avslutar berättaren. ”Sådant vet man liksom.” Det blev det inte. I efterordet berättar Pirsig att Chris, som hans son hette även i verkligheten, mördades av två rånare, 22 år gammal.

Boken är som livet, en nåd att stilla bedja om. Vi ska alla dö och det viktiga är inte vilja mål vi uppnår, utan hur väl vi förvaltar det som händer och det vi lär oss under resans gång. Hållbarhet, kvalitet, kunskap, kultur och kvalitet är inga mål, utan medel för att göra tillvaron lite bättre. Allt och alla kan alltid bli bättre, men ingen är färdig, framme eller bäst. Vi står på jättars axlar och först när vi inser det och lär oss göra det bästa av det vi har kan verklig kvalitet uppstå, mellan. Kvalitet är ömtålig och inget man kan garantera. Därför är det så viktigt att njuta av den när och där den finns, istället för att försöka fånga den och lägga den på hög. Likt levande snittblommor vissnar den och det finns en gräns för hur man man kan samla på sig och uppleva. Vill vi ha kvalitet måste vi tänka på nya sätt om vad kvalitet är, annars är vi dömda att misslyckas.

Och jag själv? Blev jag klokare? Nej. Resan med Pirsig tog mig inte så långt som jag hoppades. När det gäller begreppet kvalitet befinner jag mig fortfarande på tröskeln till ruta ett. De svårigheter jag sökte en lösning på återstår fortfarande.

Jag blev klokare av att läsa Lindgrens text och av att reflektera över hans tankar om Pirsigs bok. Nyckeln till förståelse för begreppet kvalitet tror jag är att inse att ingen någonsin kan komma närmare det man säker än tröskeln till ruta ett. Kvalitet är ett gäckande mål som varken kan eller ska nås, därför är det inget problem att inte komma fram, det är en förutsättning. Förstår vi bara det är halva jobbet gjort. Hållbarhet, kunskap och kultur fungerar på samma sätt, och studier i humaniora handlar om detta, och däri ligger nyttan med bildning. Närmare än tröskeln till ruta ett kommer vi inte, och det är som det ska.

Kvalitet och bildning 1

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter och detta är den första.

Jag läste boken som det handlar om: Zen och konsten att sköta en motorcykel, på 1990-talet, när jag var student och hungrade efter att läsa ikapp mig på all skönlitteratur jag missat av olika anledningar. Jag minns inte så mycket, mer än att den fascinerade. Kanske borde jag läsa om den? Fast som den verkar har tiden förändrats och boken verkar tala till ett annat samhälle. Lika oundvikligt som det är, lika sorgligt är det att konfronteras med kulturens förändring. Ute på torget här hemma sitter det tonåringar idag som när jag var ung, men där vi talade med varandra sitter de tysta, fokuserade vid sina skärmar och väntar på Pokemons. Det var inte bättre förr, men det är ändå sorgligt att se hur lättvindigt det gamla överges till förmån för det nya, helt utan hänsyn till kvalitet. Är det nytt är det bra, så har människan alltid resonerat. Fast ändå, ingenting säger att det är så man måste resonera och agera. Ett annat samhälle är alltid möjligt, om och när tillräckligt många vill och gör vad de kan för att drömmen ska realiseras. Det betyder inte att det blir så, bara att möjligheten finns. 

Nej, jag hade aldrig trott att jag skulle läsa den här boken. Inget kunde vara pinsammare än den förra generationens kultklassiker. Ju mindre som sägs om dem, desto bättre. Det som gjorde att jag trots allt plockade upp den, lika misstrogen som förväntansfull, var att författaren visade sig ställa den fråga jag haft i bakhuvudet under så många år. En fråga som, åtminstone vissa dagar, framstår som nyckeln till så många av vår tids problem.

Boken är Robert M Pirsigs ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”, första gången utgiven 1974. Frågan är: Vad är kvalitet? Eller ännu enklare uttryckt: Vad är bra? Hur avgör vi vad som är bättre eller sämre än något annat? Sådana frågor ska man helst inte ställa. Undersöker man vad alltihop vilar på, möter man, i likhet med Pirsig, ”ett stort och skrämmande vakuum”. Det räcker med några få, envisa följdfrågor för att tvivla på att vi kan motivera varför något är bättre än något annat. Där vår idé om kvalitet skulle finnas är det tomt.

Kvalitet är ett begrepp som jag ständigt återkommer till. Likt kultur och bildning är det ett begrepp som inte går att hitta någon entydig definition till. Kvalitet är komplext, gäckande och föränderligt. Detta är vaga men viktiga egenskaper hos det som begreppen ska förklara och hjälpa till att förstå, det är inget problem. Förstår man bara det, att det man söker inte existerar i sinnevärlden, är halva jobbet gjort. Och kan vänja sig vid att leva med osäkerheten har man kommit en lång väg mot förståelse av denna typ av begrepp. Kulturvetenskapen jag vill vara med och utveckla handlar om detta, om att förstå kultur, bildning, kvalitet, hållbarhet och andra liknade saker. Det behövs verktyg, tolkning, kreativitet och tålamod för att uppnå kunskap om kultur. Svaret finns inte på en plats och det gäckar ständigt den som söker efter det. Exakthet går inte att få. Kvalitet är liksom bildning och kultur vaga egenskaper. Tvingar man fram en exakt definition är den alltid felaktig, för verkligheten är inte beskaffad på det sätt som många tror. Mänsklig vilja kan försätta berg, men den kan aldrig övervinna verklighetens inneboende lagar och begränsningar. Kvalitet är som den är, inte som människan vill att den ska vara. Genom att reflektera över begrepp som uppvisar dessa egenskaper vinner man något viktigt: Förmågan att SKAPA mening. Liksom kvalitet är meningen med livet gäckande, och det är vägen som är målet.

Just nu verkar alla ha tappat bort det ursprungliga syftet med sin egen verksamhet. Vi har kommersialiserade skolor och tidningsägare som är bättre på att dela ut bonusar till sig själva än på att göra tidning, vi har bisarra domstolsbeslut, rasistiska antirasister och antifeministiska feminister – var lite interaktiv och fortsätt uppräkningen själv! I det läget, vad kunde vara mer radikalt än att gå till botten med begreppet kvalitet? (Kvalitet är inte bara en patriarkal bluff. Fråga Klara Johanson om ni är osäkra.) Det kändes nästan som en liten motståndshandling att öppna Pirsigs bok – givetvis i en grisful och rosalila pocketutgåva.

Att läsa tryckta böcker i pappersutgåvor framstår idag allt mer som en motståndshandling, vilket för övrigt en annan intressant Understreckare handlar om (inte om motståndet, men om konsekvenserna av digitaliseringen). Att sysselsätta sig med frågan: Vad är kvalitet, som är en fråga utan givet svar kan betraktas som en meningslös syssla. Tyvärr är det så allt fler tänker idag, vilket gör att frågan om bildning och ämnet kulturvetenskap framstår som slöseri med tid. Om det inte finns ett svar, vad är då poängen? Varför ska man ägna sig åt frågan, när det finns så många andra viktiga frågor som pockar på uppmärksamhet? Den frågan är berättigad, men om svaret är givet och frågan retorisk blir det meningslöst att försöka diskutera saken. Värdet med humaniora, som här fungerar som samlingsterm för alla frågor utan givna svar, ligger inte i svaren utan i sökandet efter svar. Vägen fram är mödan värd, inte målet. Arbetet med begreppen och förmågan att hantera komplexitet som man får på köpet är viktiga egenskaper som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Är det enkla och tydliga svar man söker och om det är det enda man anser sig ha råd med lämnas fältet fritt för populism och starka ledare, vilket är orsaken till en lång rad av problemen vi just nu brottas med. Reflektioner över begreppet kvalitet ger egenskaper som gör det lättare att känna igen och uppskatta kvalitet, trots att det inte går att definiera kvalitet en gång för alla. Och det är kvalitetsdrivande, liksom arbetet med bildning och värnandet av humaniora och sökandet efter bildning.

Grundproblemet, som Pirsig uppfattar det, är åtskillnaden mellan rationalitet och känsla. Vi behöver ett ideal att sikta mot, en idé om vad som är gott, rätt, människovärdigt, meningsfullt, önskvärt – allt detta kallar Pirsig kvalitet. Kvalitet är något som aldrig kan beskrivas eller definieras på rationalitetens språk, och som riskerar att gå för­lorat om samhället inte organiseras efter några andra principer än rationalitetens. Tro för den skull inte att han är rädd för rationalitet. Han är en mycket ingenjörsmässigt tänkande person, som gärna försvarar rationaliteten mot orättvisa anklagelser. När teknologin har skilts från kvalitetens idé ”gör den, i blindo, fula saker helt oavsiktligt och blir avskydd för det.” Detta är vad bokens jagberättare har bestämt sig för att fundera över medan han kör sin motorcykel tvärs över USA, från Michigan till västkusten. Med sig på cykeln har han sonen Chris.

Tänk om det var kvalitet vi talade om, istället för svenska värderingar? Samtal om kvalitet är bildande, hållbarhetsfrämjande och leder till ökad kvalitet eftersom det inte finns några givna svar. Det går inte att avgöra frågan en gång för alla och sedan hasta vidare. Jämställdhet, öppenhet, frihet och medmänsklighet är egenskaper som har med kvalitet, med samhällets kvalitet att göra, och det är egenskaper som likt muskler måste hållas i trim för att kunna användas. Därför är humaniorastudier så viktigt, inte för svaren man får, utan för att studierna främjar tillväxten av mänskliga egenskaper.

Kvalitet finns mellan rationalitet och känsla. Båda behövs för att det tredje ska uppstå. Därför är jag intresserad av samtal. Summan av delarna i en kreativ gemenskap är mer än de ingående delarna, och så är det med kvalitet också. Kvalitet uppstår i ömsesidigt förändrande möten. Humaniora leder lika lite som naturvetenskap till kvalitet, lika lite som förnuft ensamt gör det, eller enbart känsla. Det är i mötet mellan som det händer något. Kvaliteten är avhängig samspelet mellan båda, den finns inte på en bestämd plats. Rationalitet är lika viktigt som känsla och alla försök att få det ena att framstå som viktigare än det andra hotar kvaliteten. Båda är ömsesidigt beroende av varandra.

I början av boken har de sällskap av vännerna John och Sylvia. En idé om vad som är gott, rätt eller önskvärt måste vara någorlunda gemensam för att vara menings­full. I brist på gemensamma värderingar faller vi tillbaka till det mest grundläggande. Därför har vi fått argumentet JAG KÄNNER. Underförstått: ”Jag måste få som jag vill, för jag har ju ont!” Om alla människor inte känner likadant i vissa viktiga frågor skulle det kunna sluta illa, men lyckligtvis är världen så förnuftigt inrättad att mina känslor är mer värda än dina. Jaså inte? Ja, då har vi ett problem.

Det är ur gemenskapen som ett hållbart samhälle växer fram. Gemenskapen är det som garanterar samhällets långsiktiga överlevnad. Därför är talet om svenska värderingar förödande för kvaliteten i samhället man säger sig värna. Ett samhälle som värnar vi och våra värderingar, mot ett hotfullt dom är ett samhälle byggt på rädsla, och den som är rädd tar aldrig kloka beslut. Rädsla och okunskap göder fördomar som underblåser rädslan. Vi måste därför lyssna på varandra och försöka förstå. Alla kan alltid lära sig något och allt kan alltid bli bättre. Det svenska är och har aldrig varit statiskt eller unikt. Svensk kultur är liksom alla annan kultur komplex, föränderlig och i rörelse. Kultur skapas mellan människor och den kan vara inkluderande eller exkluderande, öppen eller stängd. Kultur kan bygga på delaktighet och nyfikenhet, eller på repression, kontroll och fördömande av allt som är annorlunda. Ska den vara levande och hållbar måste den dock förändras. Därför borde vi tala om kvalitet, bildning, hållbarhet och värderingar, i obestämd form plural, istället för i bestämd form singular. Vi måste inte vara eller komma överens, det enda som behövs för att uppnå kvalitet är att hålla samtalet igång och nyfikenheten vid liv.

En konflikt där kontrahenterna inte har något annat att stödja sig på än sina känslor (”Jag har mer ont än du, därför måste jag få som jag vill!”) kan inte avgöras av argument. Den kommer att handla om status. Vems känslor som räknas avgörs av deras plats i hierarkin. Därför har vi fått en offentlig debatt som, om man lyssnar noga, handlar om att upprätta en hierarki. 1800- och 1900-talens stora gräl om målsättningar och idéer är över; våra gräl handlar om att man tilldelar sig själv och sina mot­ståndare en plats i hierarkin.
För tillfället är det bäst att befinna sig några snäpp nedanför toppen, så att man kan anklaga motståndarna för att tillhöra en privilegierad elit, medan man själv hör hemma i en grupp som knappt tillåts ha en röst (”Men det får man väl inte säga i det här landet!”). Offerstatus är vår guldmyntfot – varje populist gör anspråk på den, från höger till vänster. Det är värt att minnas att långt ifrån alla former av underläge låter sig växlas in i en användbar offerroll. Det är inte säkert att den som har mest ont skriker högst. Alla badvakter vet att det barn som inte hörs är det barn som håller på att drunkna.

Argument är viktigt. Ett argument kan bemötas. Känslor kan bara mötas med andra känslor. Rädslan för det okända är en känsla, men samtal om svensk lag, bildning, kvalitet och humaniora bygger på och slipar fram goda argument. Argument som är transparenta och som går att kontrollera, analysera och vrida och vända på. Donald Trump och Jimmie Åkesson talar till känslorna och fördömer argument. Varför då? För att det inte finns några hållbara ARGUMENT för att rösta på den politik de söker mandat för, som bygger på rädsla, fördomar och enkla lösningar. Argument är grunden för alla hållbara samhällen och kunskapsnationer, men för att kunna förstå och hantera argument, för att uppnå kvalitet, krävs en kollektiv och väl utvecklad förmåga att hantera argument. Därför behövs humaniora och därför är bildning så viktigt, för att arbetet med den typen av frågor leder till kvalitet och gör samhället hållbart.

Trump, Turkiet, tillit och kunskapen i centrum

Tar dagen om den kommer. Ute är det varmt. Läser tidningen. Låter tankarna vandra. Ser ett mönster. Donald Trump är nyheten för dagen, eller cirkusen runt Republikanernas konvent. Där är kunskapen mer en belastning än en tillgång. All kritik rinner av Trump som vatten på en gås. Och när hans fru håller tal är det inte väl valda ord från hjärtat som uttalas, utan ett plagiat (av Michelle Obamas tal från 2008) som läses upp. Allt är på låtsas och det är som det ska. Att det kan vara USAs nästa president som står där på podiet och gör miner och gestikulerar skrämmer. Läser om personen och hans egenskaper, vilka kommer att prägla USA och världen under minst fyra år om man vinner, i en understreckare av Tommy Möller.

När Marco Rubio i en republikansk primärvalsdebatt anspelade på Donald Trumps små händer visste han vad han gjorde. Redan 1988 hade Spy Magazine kallat Trump för en ”short-fingered vulgarian” vilket ledde till att Trump på karakteristiskt vis gick till oförsonligt motangrepp. Dock inte för att ha beskrivits som vulgär; det som störde var det där med de korta fingrarna. Och i debatten med Rubio gick han rakt i fällan: med maximalt utsträckta händer förnekade han att de var små och garanterade dessutom att hans fortplantningsorgan var av fullgod storlek.

Episoden utgör upptakten i den amerikanske filosofiprofessorn Aaron James nyutkomna bok ”Assholes: A Theory of Donald Trump” (New York: Doubleday). James har i sin forskning intresserat sig för vad vi i Sverige skulle kalla ”skitstövlar” – en rak översättning av ordet ”asshole” ter sig aningen grov – och i Trump har han funnit ett tacksamt studieobjekt. Den nämnda episoden är som alla vet endast en i en lång rad av motsvarande händelser. ”The Donald” är den råbarkade munhuggningens okrönte mästare.

Om ledaren för ett av värdens största och mäktigaste länder låter sig provoceras på det sättet kan mycket förändras på kort tid. Möller avslutar med att säga att det är mycket som står på spel i höstens presidentval, vilket är ett understatement. Det är dessutom redan mycket som står på spel.

Årets presidentval kommer av allt att döma bli det smutsigaste någonsin. Aaron James menar att Trumps hätska retorik utmanar två viktiga principer i den republikanism som är arvet efter Abraham Lincoln och som har vårdats av båda partierna. Lagar och offentliga uttalanden ska inte (a) dela befolkningen och (b) uttrycka förakt för någon enskild människa eller grupp. Framförallt ska politiker inte bryta någon av dessa principer för att erhålla personlig eller partipolitisk vinning eller makt. James betraktar dessa principer i den republikanska traditionen som avgörande för en stabil och hållbar demokrati.

Tilliten dels till ledaren, dels mellan människorna i landet, står på spel och hotas. Och kunskapen visar Donald Trump föraktfullt fingret. Valet i USA kommer inte att handla om politik, utan om makt och pengar. Tillit och kunskap är verktyg för att bygga ett hållbart samhälle, men i jakten på pengar och makt är det inte verktyg som behövs, utan vapen. Det råder inga som helst tvivel om att Trump är beredd att ta till alla medel för att vinna. Men sen då? Hur ska han leda USA? Som sina företag? Jag bävar och skräms. Brexit visar att populistiska partier är kapabla till.

Det som händer i Turkiet skrämmer minst lika mycket. Demokratin är bräcklig till sin natur, och Erdogans agerande efter kuppen visar hur fort öppenhet och tillit i ett samhälle kan raseras. Det är ännu inte en vecka sedan kuppförsöket och redan har OMFATTANDE utrensningar genomförts. Antingen var detta planerat sedan tidigare och man väntade bara på ett tillfälle och en orsak, eller också ... Vågar inte tänka. Turkiet förhandlar med EU om ett eventuellt medlemskap. Nu införs undantagstillstånd och dödsstraff. EU säger att det inte är förenligt med EUs regler, men regler kan ändras, snabbt. Om makt och pengar står på spel är inget heligt, uppenbarligen. Som akademiker skräms jag av det som händer i Turkiet. Min blogg är ett potentiellt hot mot mig som person. Inte i Sverige idag, men i en framtid där ledare som Trump och Erdogan, vilka ser kunskapen som ett hot mot deras makt och inflytande. När terrorn väl fått fäste har demokratin, öppenheten, tilliten och kunskapen ingenting att sätta emot. Där och då offras allt och alla som står i vägen för ledarens ambitioner.

Kämpar för att inte rädslan ska ta över. Det fria ordet är ingenting värt om den som kan skriva låter sig tystas, om man ger efter för hot och farhågor och censurerar sina tankar. Seminariet i Almedalen om hoten mot författare och konstnärer finns kvar i minnet. Det är lätt att se och förstå, men svårt att hålla fast vid sina principer när man ser hur det står till med kunskapen i samhället. Skola och utbildning ska bedrivas i enlighet med New Public Management idag, som ett företag. Men hur drivs företag egentligen? Donald Trump har blivit rik och mäktig genom att bedriva affärer. Pengar är makt och lönsamhet allt. Vad händer då med värden som demokrati, tillit och kunskapen i centrum? Läser Jonas Fröbergs insiktsfulla och tänkvärda text om kartellbildningen bland lastbilsföretag i Europa. Om samhället ska styras som ett företag är denna och liknade texter oerhört viktiga, för det går inte att plocka russinen ur kakan och bara ta del av fördelarna. NPM är en medicin som måste sväljas i sin helhet. Allt kan som sagt förändras fort, och då blir följande ord en viktig varningsklocka.

Jag blundar och försöker få en bild av hur de tänkt – och räkna vad det kan ha kostat kunder – och miljö, men vågar inte tänka tanken ut.

Volvo samarbetade och erkände – och fick som belöning sina böter näst intill halverade, till 6,4 miljarder kronor. Men bara för att man var samarbetsvillig i utredningen i efterhand. Inte för att någon ansvarig i högsta ledningen under de 14 åren suckat djupt, lagt ner läsglasögonen och sagt: ”Hörni det här verkar ju genuint dåligt för miljön, kunderna och aktieägarna. Det känns framförallt inte bra i magen att vi lurar kunderna. Och det är ju dessutom förbjudet. Vi upphör!”

Miljön och kunderna, eller väljarna, betyder ingenting när företagens vinst och ledarnas makt står på spel. Pengar korrumperar och drömmen om att bli rik förvrider förfärande lätt huvudet på människor och får dem att gå med på saker de aldrig skulle göra annars. Donald Trump väljer att förneka forskningen som säger att klimatet påverkas av människor. I sin jakt på pengar och makt offrar han inte bara sanningen utan även det land han säger sig vilja göra great igen. Mönstret är tydligt. SCA, VW och banksektorn. Skolkonkurser och åsidosättande av demokratiska värden är regeln, inte undantaget i ett fullt ut marknadsanpassat samhälle. Rikedom är en dröm och för att hålla drömmen vid liv måste kunskapen offras, och det gör den i både politiken och näringslivet. Det talas om hållbarhet och ansvar, det är därför ledarna får så hög lön sägs det. Men hur ser det ut i praktiken? Vem får betala och vem drabbas?

Kartellen fortsatte tills en visselblåsare på MAN läckte i januari 2011, vilket följdes den 18 januari 2011 av Kommissionens gryningsräder mot alla bolag. Även Sveriges största.

EU:s kvarnar har malt under 5,5 år. Volvos ledning hade successivt avsatt 6,1 miljarder kronor i räkenskaperna. Helt korrekt agerat.

Men för att klarlägga: Volvo vältrade först över kostnader på kunder under 14 år. När nu räkningen på 6,4 miljarder kommer, skickas den i praktiken till aktieägarna.

Jag ringer upp Volvos presschef Kina Wileke och frågar om vem internt på Volvo som bär ansvar och om Volvo ska utkräva ansvar av denne/dessa.

Kina Wileke svarar att det är bolaget som sådant som anses skyldigt och att ”det är så det fungerar”. Hon tycks inte förstå min fråga om att en människa skulle bära ett ansvar.

Mötena mellan 1997 och 2004 hölls på ”senior manager level” – alltså på toppnivå – och ofta på branschmässor. Detaljer kompletterades på telefonmöten. Från 2004 organiserades kartellen genom lastbilsbolagens tyska dotterbolag, där man ”utbytte information elektroniskt”. Allt enligt EU-kommissionens pressmeddelande.

Volvos ordföranden under 1997 till 2011 var Håkan Frisinger, Lars Ramqvist, Finn Johnsson och Louis Schweitzer. Leif Johansson tog över som vd efter Sören Gyll 1997 och satt till 2011.

Ingen av dem behöver nu ta i denna jobbiga fråga.

Eller höll lastbilschefer på lägre nivå på med detta? Svaret: vi vet inte.

Det är mycket vi inte vet. Det är mer som vi inte vet än som vi vet. Därför är det inte tvärsäkra ledare vi behöver, utan kunskapen i centrum; transparens, tillit och ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Förståelse för komplexitet och ledare som värnar öppenhet, demokrati och som betraktar pengar som ett verktyg för att sprida makt och ansvar, istället för ett vapen för egen vinnings skull. Om företag och samhällen nu betalar sina ledare astronomiska summor för att de ska leda och ta ansvar, varför låter man dem inte göra det? Vad är det för värderingar som gör det sättet att tänka och agera inte bara möjligt utan även önskvärt?

Det är nu dags att resa frågan på ett högre plan: Vad händer när ingen människa har något ansvar? Även de som på papperet är högst ansvariga med mångmiljonlöner? Vad händer när allt liksom är på låtsas och alltid någon annan – läs kunder och aktieägare – tar alla smällar och kostnader?

Är det där vi är? Har samhället kommit att bli något som inte riktigt tas på allvar? Är det underhållning och förströelse vi vill ha? Donald Trump ger folket det folket vill ha, men allt kan snabbt förändras. Ett misslyckat kuppförsök och på bara några dagar är allt det som tagit generationer att bygga upp vara undanröjt och förändrat till oigenkännlighet. Kunskap och utbildning är inte lösningen, och man läser inte på högskolan för att få ekonomisk belöning. Bildning är viktigt av helt andra skäl. Det kan se ut som en kostnad att satsa på humaniora och andra ämnen, men det är bara i relation till orimliga förväntningar på ledare och vinster som det ser dyrt ut. Jämför istället med vad det kommer att kosta för Turkiet att bygga upp demokratin igen, eller vad det kostar att återskapa Syren efter inbördeskriget eller klimatet.

Kunskap, bildning och (svenska) värderingar

Bristen på bildning och oförmågan till reflektion är smärtsamt påtaglig i samhället. Och så länge debatten om skolan handlar om resultat, prestation, vinst och valfrihet finns ingen ljusning i sikte. Först sakta, sedan snabbare och snabbare utarmas grunden för demokratin och fältet lämnas allt mer fritt för LEDARE att ta över. Turkiet och Ryssland är varnande exempel, och i valet i USA ser ut att bli en rysare. Mot makten hjälper inte kunskap, bildning eller reflektion, för det är inte vapen. Kunskap är snarare ett handikapp om det är makt man är ute efter. Det är demokratins dilemma. Bildning är demokratins, folkets och kunskapsnationen Sveriges förutsättning. Drömmen om en stark ledare som ska göra vårt land stolt och framgångsrikt igen är en farlig dröm. Och talet om svenska värderingar är samma andas barn. Båda tankesätten är lika bildningsföraktande och ovärdiga en kunskapsnation. Om detta skriver Thomas Steinfeld i SvD. Än en gång påpekar han att värderingar är motsatsen till bildning, vilket behöver upprepas.

När påven blev ofelbar, år 1870 under första Vatikankonciliet, tyckte även många av den katolska kyrkans mesta anhängare, att beslutet gav uttryck för en naiv och överdriven tro. Motsatsen var fallet. Den katolska kyrkan befann sig i en djup kris: Liberalismen hade etablerat sig också söder om Alperna, folk slutade att tro, Rom höll på att bli huvudstaden för ett enat Italien och det var åtminstone oklart om den katolska kyrkan ännu förfogade över en egen stat, så liten den än måtte vara.

Tvivlet tärde på kyrkan. Anspråket på ofelbarhet var en reaktion mot denna växande osäkerhet: ett försök att en gång för alla bli av med ovisshetens oro, genom en viljans akt, genom att formellt utesluta alla frågor. Genom en dogm. Få händelser finns inom den katolska kyrkans historia som gav anledning till så många ytterligare tvivel.

I tider av osäkerhet känns det tryggt att luta sig mot det som är fast och säkert. Kanske är det därför som starka ledare efterfrågas i tider av ovisshet. Människans behov av trygghet är ett grundläggande behov och det är starkare än behovet av kunskap. Viljan att veta vinner därför över nyfikenheten. Den som säger sig ha rätt får makt över den som säger sig veta, för kunskap handlar alltid mer om tvivel än om säkerhet. Vetenskapen bevisar ingenting, den undersöker en komplex verklighet. Samhället är enormt komplext och därför omöjligt att säga något säkert om. Politiskt går det att bestämma och komma överens om att nu gäller detta, även om det strider mot allt man vet. Det visar inte minst beslutet som togs under Vatikankonciliet 1870, och den typen av beslut har tagits gång på gång efter det, på andra platser och i andra sammanhang. Den gemensamma nämnaren är att besluten tagits i tider av osäkerhet. Paradoxalt nog är det när bildningen behövs som mest som den har svårast att vinna gehör, för bildning handlar om att förmågan att hantera komplexitet. Människan fungerar nu inte så, och andra behov är starkare. Därför gör man mot bättre vetande, gång på gång, saker som man i efterhand inser att man inte borde göra. Talet om svenska värderingar är en sådan sak.

De ”svenska kärnvärdena” skulle försvaras, krävde Anna Kinberg Batra, när hon för några veckor sedan öppnade en konkurrens om vilket svenskt parti som skulle framstå som det svenskaste av alla. Liksom påvens ofelbarhet verkar dessa ”kärnvärden” vara ett försök att fastslå visshet när allting verkar vara ovisst, i tilltagande mån. Och liksom dogmen tål dessa ”kärnvärden” inga frågor om deras faktiska innehåll.

Det som efterlyses är ju inte ett offentligt samtal om vad svenska värderingar är. Talet om svenska värderingar handlar om att återknyta kontakten med ett Sverige som anses hotat av utifrån kommande, främmande element. Det är ett annat sätt att ställa vi mot dem. Talet om svenska värderingar ser ut att vara harmlöst, men eftersom det anses vara okränkbara, unikt svenska värderingar som ska försvaras mot utifrån kommande hot är det tvärt emot vad som sägs ett steg bort ifrån demokratin, liksom för övrigt även gäller den nya asyllagen som är en eftergift för de krafter i samhället som desperat längtar efter trygghet, till varje tänkbart pris (så länge det inte går ut över mig). Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på rädsla! Dessutom, hur svenska är de svenska värderingarna egentligen, och vilka blir konsekvenserna om man hävdar dem?

Ty vari skulle ”svenska kärnvärden” bestå? Friheten nämner Anna Kinberg Batra, och likheten. Man borde, inte bara av historiska skäl, tillägga en tredje värdering: solidaritet (men den ägs kanske av socialdemokraterna och nämns därför inte, ”tillit” säger Ebba Busch Thor i stället). Det har redan skrivits i debatten om ”värderingar” att ingen av dessa värderingar är svenska: ”Jag förstår inte när och på vilket sätt de har blivit specifikt svenska” (Jonas Gardell). Med all rätt: Dessa värderingar delas av alla demokratiska länder, sedan mer än tvåhundra år.

”Staten garanterar likheten av människans och medborgarens rättigheter och friheter oberoende av kön, ras, nationalitet, språk, härkomst …”, heter det i artikel 19 i den ryska federationens författning. Menar Anna Kinberg Batra en annan frihet? Liknar den svenska likheten ingen annan likhet?

Dogmen om påvens ofelbarhet åberopades bara en gång, år 1950, gällande frågan om Maria flyttade till himlen med hela kroppen intakt. Den katolska kyrkan hade lärt sig snabbt att anspråket om ofelbarhet framför allt skapade nya tvivel: Anna Kinberg Batra och de andra anhängarna till ”värderingar” får ännu göra denna erfarenhet, att man måste vara försiktigt med det absoluta.

I människornas värd är inget absolut. Allt förändras och blir till. Kultur är komplexitet och rörelse mer än något annat. Talet om svenska värderingar låser fast det som borde vara föränderligt och tar död på det som måste vara levande. Det är en farlig väg att anträda. Det är lätt att förstå längtan som ligger bakom och människans behov av trygghet måste man ta på allvar. Faktum kvarstår dock: talet om svenska värderingar är och förblir en omöjlig dröm som vi gör bäst i att så snabbt som möjligt överge. Vad Sverige behöver är inte förment svenska värderingar, utan värderingar som fungerar och leder till något gott och hållbart. Nu mer än någonsin behövs interkulturell dialog, bildning och en utbredd förmåga att förstå och hantera komplexitet. Enkla lösningar leder till fler problem än de löser och gör att situationen som talet om svenska värderingar skulle ta oss ur förvärras.

Ty alla dessa ”värderingar” blir som jokrar så fort man försöker sätta dem i konkreta sammanhang: Hur långt får friheten gå? Täcker de hänsynslöst beteende också? Hur är det med likheten? Menas det verkligen att alla ska behandlas lika, utan respekt för en människas förmåga och egenart? Och så kan man fortsätta: Solidaritet? Också gentemot varje skurk? Demokrati? Mellan chef och underordnad, lärare och elev, dirigent och orkester? Och var det inte så att den franska revolutionen blev ett mycket blodigt företag, när ”Kommittén för allmän säkerhet” (”Välfärdsutskottet”) började driva genom demokratin med terroristiska medel? Det finns inga absoluta ”värderingar”, bara relativa. Och vad ”frihet” eller ”likhet” faktiskt är, det visar sig enbart i praktiken.

Den som i stället kräver ”kärnvärden” vill dock inte avväga, jämföra eller fundera. Historiska eller filosofiska reflektioner ter sig onyttiga för de nykonservativa profeterna. Denna ignorans beror på att talet om ”kärnvärden” inte är menad som en uppmaning till självgranskning, utan som ett rop till kamp. Därför möter man numera alla slags gengångare som för länge sedan tycktes vara förpassade till de gamla spökenas skuggvärld, allt ifrån folkdans som kulturell propaganda till den politiska barnatron om ”samhällskontraktet” som bärande grund för stat och samhälle (Lars Trädgårdh).

Avsaknaden av historisk och filosofisk bildning (om den beror på okunskap eller ovilja är en annan fråga) leder snabbt till en omvärdering av värderingarna: Hur ska det egentligen gå att bekänna sig till toleransen som ett ”kärnvärde” utan att motsäga dess innehåll? Ändå tycks det finnas allt fler radikalt intoleranta anhängare till toleransen.

Denna omvärdering av värderingarna måste vara fundamentalismens triumf: när även dess värsta motståndare börjar uppföra sig som fundamentalisterna själva. Den som förhåller sig till demokratins grundbegrepp så som om de vore trosartiklar (och talet om ”kärnvärden” är inget annat än det), har redan börjat sin karriär som sanningsfanatiker. Som så ofta är en sådan fanatiker en figur som svävar mellan tragedi och komik. Ty han – eller hon – befinner sig nödvändigtvis i ett hopplöst underläge.

Fundamentalismen har många olika ansikten. Därför behövs förmåga till kritisk analys, tid för eftertänksamhet, bildning. Vad Sverige behöver är öppna samtal om vart vi vill och vad vi verkligen behöver, alla vi som bor här. Talet om svenska värderingar är exkluderande, konserverande och hotar att spå på rädslan. Sverige är inte hotat! Hotet kommer inifrån för ett land är aldrig starkare än tron på dess existens och viljan att sluta upp bakom symboler som förenar. Om politikerna på förhand bestämmer vad man ska enas kring är det ett uttryck för fundamentalism, vad politikerna än säger. Det är samma andas barn som talet om svenska värderingar sägs bekämpa. Vi gräver vår egen grav genom att ha (förment) svenska värderingar som utgångspunkt för det samtal som alla samhällen ytterst vilar på och som är demokratins och det öppna samhällets förutsättning. Svensk kultur är den kultur som finns och förändras här, av alla som lever och verkar inom landets gränser. Kultur är inget i sig, den utförs och skapas gemensamt. Kulturen känner ingen skillnad, den skapas mellan människor och etniska svenskar har inte något tolkningsföreträde. Lika lite som påven kan bestämma att han är ofelbar kan svenska politiker besluta om vad som är svenska värderingar. Talet om värderingar som luftades i Almedalen är en enkel och omöjlig lösning på ett komplext problem. Ju förr vi inser det desto bättre.

För visst är det enklare att bekänna sig till en gud eller till ett heligt regelverk än att ta på sig självmotsägelsen att vörda frihet eller likhet som om de vore befallningar. Utsikterna för framgång är dessutom inte de bästa. I hela historien finns det inget religionskrig som vunnits av den ena eller andra sidan. Sådana konflikter känner inga fredsavtal, de brukar sluta genom allmän förblödning.

Har Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor eller någon annan framstående anhängare till ”svenska kärnvärden” tänkt på hur de vill fortsätta kampen? Nästa år eller om tio år? Eller till och med hur de vill vinna, när de själva alltmer liknar dem som de avskyr mest?

När talet om svenska värderingar förs från talarstolar och i syfte att samla massorna, när syftet är att skydda oss mot dem, handlar det om helt andra värden än det som gjort Sverige till det Sverige fortfarande i hög grad är idag. Vi finns bara i huvudet på människor. Sanningen är att det inte finns några gränser mellan människor, murarna som byggs, byggs av människor, av rädda och fega människor. Det bildningen gör är att den ger perspektiv och mod att hantera osäkerheten som alla tillstånd av ovisshet leder till. Att Sverige och västvärlden befinner sig i ett ovisst skede råder det inget tvivel om. Ingen förnekar det. Men just därför behövs andra och mer hållbara åtgärder än de som föreslås och debatteras i Sverige idag. Framförallt behövs ett helt annat samtalsklimat. Bildning och hållbarhet, liksom värderingar, är inte saker man kan enas om. Det handlar om ömtåliga kulturella kvaliteter som måste värnas ömsesidigt. Det handlar om en oundviklig komplexitet som bara kan hanteras, aldrig upplösas. Mångkultur är svårt men nödvändigt. Tror man att mångkultur är lösningen är man lika naiv som den som tror att talet om svenska värderingar är vägen fram. Det finns ingen LÖSNING, bara olika vägar fram. Övertygelsen om att man först måste enas och sedan arbeta tillsammans är fel, för det är bara genom gemensamt arbete man kan enas. Dessutom ...

Talet om ”värderingar” ska inte ena. De åberopas enbart för att dela – infödingarna från nyanlända, före detta kristna från troende muslimer, välbärgade från nödställda. De har uppfunnits för att utesluta dem som inte är beredda att vara med på att hylla frihet och likhet och trygghet och individualism. Det är därför som ”värderingar” är motsatsen till bildning. Bildning fungerar tvärtom. Den blir bara bättre när så många som möjligt är med. Den förutsätter en gemensam erfarenhet, helst under samma tid och under samma villkor – så som i ett klassrum.

För att bra och hållbara värderingar ska kunna växa fram i ett samhälle krävs en skola som fungerar och en kultur där kunskapen sätts i centrum. Kunskapen i centrum är dock ingen enkel väg mot lycka och välstånd, men en framkomlig väg till hållbarhet. Kunskap i centrum stor inte i opposition till någon eller något. Bildning är något man möts kring och gemensamt utvecklar, inte något man använder för att skapa motsättningar eller bygga murar. Det vore olyckligt om aktörer i samhället vänder sig mot varandra och om det byggs murar och skapas klyftor, vilket talet om svenska värderingar leder till. Ekonomifokus bygger dock på och hämtar kraft därifrån, klyftor innebär att det går att öka vinsten (Jfr talet om behovet låglönejobb ...). Därför är jag kritisk till ekonomin, inte som sådan, det är ett kraftfullt verktyg, men till ekonomin i centrum. För den bryr sig inte om några andra konsekvenser än ökad rikedom (för etniska svenskar mitt i livet). Kunskapen i centrum bryr sig om vetandet, och med bättre vetande och mer utbredd bildning ökar möjligheterna till bättre administration av och omsorg om inte bara samhällsekonomin och värderingarna utan varandra. Kunskap växer ju mer den delas och sprids, och samma gäller för inkluderande värderingar.

De borgerliga ”värderingarna”, om man nu verkligen ska tala om dem (bortom dem förgudligade abstraktionerna som Anna Kinberg Batra har i sinnet), fungerar bäst när man inte tror på dem, utan när man lever i deras anda. De trivs, när de betraktas som ett redskap för kritik, i motsats till en dogm som man förväntas bekänna sig till. ”Värderingarna” frihet och jämlikhet hade sina bästa tider när de skulle hävdas emot ett herravälde av aristokrater och präster, och inte nu, när man kallar dem till hjälp för att bli av med fattigt folk från Mellanöstern eller Nordafrika. Att de fortfarande duger väl för att gestalta varje människans liv, i praktisk mening är det bästa man kan säga om dem.

Bildning handlar om att göra sig medveten om allt man inte kan eller vet. Och för att Sverige ska bli ett hållbart land behöver fler blotta sig och visa sin okunskap oftare. Det viktiga är inte det vi vet, utan det vi inte vet och hur vi hanterar okunskap, ovisshet och rädsla för det okända. Och vad det är, är aldrig någonsin givet. I en kultur där man har något att förlora på att avslöja sin okunskap kommer vetandet och lärandet att påverkas av den inställningen. Där blir det viktigare att andra uppfattar en som kompetent och att man ser lärd ut och där skapas efterfrågan på tydligt ledarskap och handlingskraftiga ledare. I en mer nyfiken kultur betraktas okunskapen och det som är annorlunda som en möjlighet, som en dörr till andra världar. Det är när man inte vet som man är mest uppmärksam, och nyfikenhet är en bättre förändringsmotor än instrumentell rationalism och tal om svenska värderingar. Därför är det viktigt att inte försvarar kunskap eller leda något i bevis. Bildningens roll är att öva förmågan att tänka, vilket bara är möjligt via insikten om sin egen ofullständighet. Alla kan alltid bli bättre, det gäller både svenskar, invandrare och värderingar.

Vanans förödande makt

En vecka på väg. Först norrut i Sverige, Tjörn, Dalsland, Värmland och Dalarna, sedan över till Norge och söderut, via Hamar och Fredrikstad. Hemma igen. Semestern har bara börjat. Ute lyser solen. Det var si och så med den saken på resan, fast vi undvek regnet. Tycker om att bara åka iväg utan någon egentlig plan än hotellen som bokats. Att bara ta dagarna som de kommer är vilsamt. Behöver det för att orka. Veckan som gått var händelserik. Attentat i Nice, försök till stadskupp i Turkiet och republikanernas konvent i USA där Donald Trump oroar. Världen är ingen trygg plats. Kulturen tar inte semester. Värderingar uppstår och förändras i vardagen. Sverige är inte, Sverige blir till. Reaktionerna på det som hänt och det som händer formar både människorna och samhället. Ett utmärkande mänskligt karaktärsdrag eller en egenskap som skrämmer är detta att människan vänjer sig. Ondskan är inte det värsta, utan detta att man väljer sig. Både historien och framtiden relateras ständigt till det som är nu. Mänskligheten närmar sig framtiden med blicken fästad vid backspegeln och rörelsen framåt styra av farhågorna inför framtiden. Rädslan för det okända i kombination med att man vänjer sig är farlig. Vill skriva om detta och det som ger tankarna bränsle är biskop Martin Modéus inlägg i DN om den nya asyllagen och om vanans makt. "Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig", sjöng Kjell Höglund. Många kloka människor har lagt märke till denna mindre smickrande mänskliga egenskap. Modéus skriver …

”Människan är skurkaktig nog att vänja sig vid vad som helst”, utbrister Raskolnikov, på väg ut från Marmeladovs sjaskiga lägenhet i S:t Petersburg. Han grubblar över det faktum att Marmeladovs familj försörjs av dottern Sonjas prostitution. 

”Sonja, ja! Där har dom allt en riktig brunn att ösa ur! Och som dom sannerligen utnyttjar! Det är just precis vad dom gör! Dom har blivit vana att göra det! Först grät dom och sen vande dom sej.” (Fjodor Dostojevskij, ”Brott och straff”) 

Man vänjer sig. SD har upprepat ordet och lögnen om massinvandringen under hela sin existens. Vi har vant oss vid lögnen och vid läget i landet och enligt logiken ingen rök utan eld börjar nu övriga partier tala om svenska värderingar. Det är inte SDs fel eller förtjänst, beroende på hur man ser på partiet, det är vårt fel. Det är vi som vant oss vid att göra skillnad mellan människor och människor. Värderingar kan bara vara bra eller dåliga, inte svenska eller något annat. Värderingar är dessutom ingenting i sig själva, värderingar styr inte kulturen, värderingar är handlingar som utförts och sedan förklarats i ljuset av det som hänt. Ingen vet på förhand vad som kommer att hända. Först förfasar man sig, sedan vänjer man sig. Sakta förändras samhället. Drömmar om ett förlorat paradis i kombination med farhågor om en oviss framtid, kryddat med oro om allehanda hot skapar kulturen som utförs här och nu. Människan har inget annat val än att vänja sig. Den egenskapen har tjänat mänskligheten väl, men den kan också utgöra ett allvarligt hot. Tänker på grodan som sägs sakna egenskapen att uppfatta gradvisa förändringar och som därför ligger kvar i vattnet som sakta hettas upp tills den kokats till döds. Först gråter vi, sedan vänjer vi oss och när rädslan och uppgivenheten blivit det nya normala ligger fältet fritt för ledare som Donald Trump och Erdogan. Hur ser vi på våra medmänniskor egentligen? Vad är normalt? Vad håller vi på att vänja oss vid?

I dagarna träder den nya asyllagen i kraft. Sällan har ett lagförslag mött så mycket motstånd från civilsamhälle och samhällsförvaltning. Motståndet kommer framför allt ur insikten att lagen, både i helhet och i delar, strider mot samhällets värdegrund. För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så? 

Åsa Romson (MP) fällde tårar när de nya hårdare reglerna presenterades. Just tårarna lades henne till last – de kallades ”icke statsmannamässiga” – men sanningen är att det är precis tvärtom. Tårarna behövs. När de försvinner är vi förlorade.

Tårarna behövs och är stadsmannamässiga, annars får vi känslokalla politiker som endast ser till ekonomin. Lätt att vänja sig. "Jag är inte rasist, jag är realist", är det många som säger till sitt försvar. Om många gör och tänker så blir det en värdering och när den typen av värderingar blivit vardag har samhället förändrats. När folket vänjer sig vid en politik som inte tar andra hänsyn än ekonomiska får vi ett hårt, oresonligt och kallt samhälle. Talet om svenska värderingar visar bara att vi håller på att förlora kontakten med allt det som vi vill vara stolta över. Verkliga värderingar talar man inte om, de agerar man i enlighet med. Talet om svenska värderingar visar alltså att Sverige har förändrats. Hatet mot Romson visar vart vi är på väg. Tårarna är ett tecken på svaghet, vilket är ett an människans viktigaste egenskaper. Donald Trump och andra som jagar väljare genom att vara "realister" bygger sin politik på förnekelse av det mänskliga, och det i sin tur gör att de måste slira på sanningen, om de nu inte medvetet ljuger. Om vi vänjer oss är vi alla illa ute. Även slavarna i Amerikas söder vande sig. Så fungerar människan.

​I den kristna kyrkans historia spelar ökenfäderna en stor roll – de som under de första århundradena efter Kristus vigde livet åt bön och fasta i öknen. Hos dem fanns föreställningen om att tårarna som viljemässig övning var ett sätt att hålla hjärtats förkrosselse vid liv.

Slutar vi beröras är vi inga människor längre. Realisterna får säga vad de vill, men de ljuger. En människa som föraktar gråt och som bygger sin livsfilosofi på kallt beräknande är ingen människa, det är en maskin. Och ett samhälle som slutat känna och börjar agera likt Eriksson, som varslar tusentals anställda utan att fälla en tår, ivrigt påhejade av aktieägarna som endast ser till sin egen ekonomiska avkastning. Ett land är inte ett företag, och drivs ett land enligt den logiken tvingas folket vänja sig vid osäkerhet och hot. Det är en farlig utveckling. Därför är tårarna viktiga, för de påminner oss om att vi är människor. Ingen människa är en ö. Ingen klarar sig helt på egen hand. Därför fungerar den ekonomiska logiken inte, den är det allvarligaste hotet mot mänskligheten och det Sverige vi vant oss vid att ta för givet. Pengar är ett verktyg, inte ett mål. Att hålla hjärtats förkrosselse vid liv är att hålla sin och samhällets mänsklighet vid liv.

En ledarskribent i Svenska Dagbladet (23/5) skrev, lite raljant, om den generösare flyktingpolitikens förespråkare som ”vår tids gråterskor”. Detta har faktiskt en poäng. Ökenfädernas erfarenhet var just att viljan att gråta behövs. Annars vänjer vi oss. Och vi måste skapa rum där förkrosselsen blir hörbar och synlig. Där vi påminner varandra om att medmänniskans nöd också är min nöd. Mer än någonsin behövs det i dag sammanhang som håller samhällets värdekompass synlig – gudstjänster, debattfora eller bara tystnadens rum där vi vågar konfrontera oss med sanningen om tillståndet i världen. Och stå kvar på smärtpunkten.

Efter dådet i Nice talas det återigen om att vi (vita, sekulära, västerlänningar) befinner oss i krig mot de andra (muslimerna, vad det nu är?!). Valet av krig som metafor är inte vald av en slump. Likt ordet massinvandring är det ett ord man (förfärande lätt) vänjer sig vid. Väljer vi att odla hat och sluta gråta får vi ett hårt samhälle, ett stängt, odemokratiskt och omänskligt samhälle. Exakt detta är vad extremisterna vill. Vad är mest hållbart, att bygga ett land att dö för, eller ett land att leva i och för? Frågan är retorisk, men eftersom det är lätt att vänja sig vid hat och hot, rädsla och en ekonomisk, realistisk logik är det viktigt att påminna sig om att det alltid är mer som förenar än skiljer människor åt. Genetiskt är alla människor identiska. Alla skillnader är skapade och kulturellt upprätthållna. På båda sidor om muren väljer sig människorna och när rädslan ökar växer behovet av ledare som pekar med hela handen. Erogan fick stöd av mer än halva Turkiets befolkning och Donald Trump kan mycket väl väljas till USAs nästa president. Hur är det möjligt, och hur ska det gå? Man vänjer sig …

Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute. För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar.
​Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna. Vill man påverka detta samspel så kan man ändra sina värderingar – och då förändras praktiken. Förändrar man praktiken så följer värderingarna med. Enkelt exemplifierat: om mina värderingar säger att man inte slår barn, så är sannolikheten liten att jag kommer att göra det. Men om fasansfulla omständigheter gör att jag ändå börjar slå mina barn så kommer jag antagligen att hitta sätt att motivera detta på värdenivån, typ den man älskar den agar man.

Svenska värderingar är värderingar som omsätts här i Sverige. Värderingar är ingenting i sig, och därför kan man inte tala om dem som svenska. Värderingar är bra eller dåliga, och vad som är bra eller dåligt är kontextuellt betingat. Kultur är summan av interaktionen mellan delarna. Och vi människor vänjer oss. Först händer något, sedan skapas förklaringarna. Synen på gråt har förändrats över tid, liksom värderingar. Inget samhälle blir ondskefullt över en natt. Gränser förflyttas sakta och människorna vänjer sig. Gradvis förvandlas det svenska genom att vi som lever här gör det vi gör.

Vad förslagen gör med flyktingarna är uppenbart. Men vad gör de med vårt samhälle? Med oss, etablerade, som lever här? Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute. När vi vänjer oss.

Novus undersökte svenska folkets uppfattning om den nya lagen, strax innan den klubbades 20 juni 2016. Den visade att 44 procent av befolkningen tyckte att detta var ett beslut i rätt riktning. Men den visade också att hela 42 procent var osäkra. Jag vill påstå att den stora osäkerheten har att göra med att det politiska ledarskapet pekar i en riktning som strider mot den svenska värdegrunden. Ledarskap i dag borde vara att ta oss igenom de svåra tiderna utifrån vår värdegrund, inte att ändra den. Och många verkar vara beredda att lyssna.

När politikerna talar om svenska värderingar är det ett tecken på bristande ledarskap. Politikerna söker efter en kompass när de gått vilse och låter folket avgöra. Men när folket är rädda och osäkra tas inga bra beslut. Den som hotas av uppsägning eller höjd skatt ser till sig och sitt, blir egoistisk. Ordet massinvandring har upprepats och blivit vardag. Och plötsligt anses det svenskt att göra livet svårt för människor som inte kommer från Sverige. Plötsligt har Sverige blivit ett land man ska dö för, inte ett land att leva i. "Det går bra för etniska svenskar mitt i livet", sa Fredrik Reinfeldt, och det stämmer. Frågan är dock om man vill leva i ett land där det bara går bra för den del av befolkningen som delar etnisk tillhörighet med människorna som bodde här långt innan någon av oss ens var påtänkta? Jag vill leva i ett land jag kan vara stolt över, och det är endast möjligt om det landet inte gör skillnad på vi och dem! Det är igen svensk värdering, det är en human värdering. Värderingar förändras och människor vänjer sig, det är två av kulturens konstanter. Därför står vi där vi står, handfallna och utelämnade åt ledare som avskaffat ideologin och viljan till något bättre som grund för politiken. I England visade ledarna för lämnasidan vad populismen ärt värd. Efter att man lyckats få folket med sig avgår man och överlämnar åt andra att ta ansvar. Så fungerar realismen i praktiken, det är bara ett annat ord för ansvarslöshetens och omänsklighetens politik.

Så vad gör vi nu? ”Först grät dom och sen vande dom sej”, så var det för Marmeladovs familj i ”Brott och straff”. Klarar vi av att inte låta samhällets värderingar förskjutas?
​I kyrkans tradition inleds varje gudstjänst med den liturgiska sången ”Kyrie eleison”, vilket betyder ”Herre, förbarma dig”. Den sången ger röst åt det som väcker vår vanmakt, smärta och sorg. Sången hindrar oss att glömma, hindrar oss att sticka huvudet i sanden. Den hindrar oss från att låta våra hjärtan förhärdas. 

Allt fler tar allt tydligare avstånd från kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på medmänsklighet, solidaritet och kärlek. Jag vill inte sticka huvudet i sanden, vill inte glömma och förlora kontakten med mina känslor. Jag vill förlåta och skapa något tillsammans med mina medmänniskor. Att förkasta allt vad religionen står för bara för att ett förhållandevis fåtal galningar säger sig utföra sina dåd i en guds namn är lika illa som att läsa bibeln (eller någon annan religiös text) bokstavligt. Människan är till sin natur inte sekulär, utan troende. Realism ifråga om samhället är också en tro. Ingen kan veta säkert. Kulturen finns inte, den skapas och förändras. Därför är vi alla troende. Vi tror bara på olika saker, med olika konsekvenser. Och det spelar roll vad vi vänjer oss vid. Vanmakt, smärta, sorg och tårar är del av allas liv, våra likväl som flyktingarnas. Vi är alla människor och det som skiljer oss åt är kulturen vi skapar tillsammans genom att exkludera och inkludera. Vi och dom är en konstruktion, liksom realismen och kulturen, inte sanningen. Vi människor är utelämnade åt varandra och de sanningar vi väljer att göra till våra och vänja oss vid.

För den som vill uttrycka det så: vi går till Gud med vår förtvivlan, inte för att förtvivlan blir mindre utan för att det är vårt enda hopp. I kristen tradition är Gud inte moralist, trots att många tror det. Förtvivlan möter nåd, vilket ger kraft att stå kvar i kyriet. Detta är motsatsen till att stoppa huvudet i sanden, att byta värdesystem för att slippa det obehagliga.

Att se, förstå och försöka göra det rätta är att vara mänsklig. Att bygga murar och stänga ute med argumentet att man är realist är omänskligt, orealistiskt och farligt. Sverige kan inte hjälpa alla, men vi kan göra mer än idag. Vi kan välja att öppna våra hjärtan. Skatter kan kan både höjas och sänkas och fler kan ta mer ansvar. Åtta timmars arbete är ingen naturlag. Allt kan förändras och vi människor vänjer oss vid det mesta. Allt handlar om vad vi vill och önskar oss och hur långt vi väljer att se och var vi väljer att dra gränsen mellan vi och dem. Ingen annan går det åt oss, det är vi som gör det med och mot oss själva. Kulturen växer fram mellan och ingen har monopol på sanningen om Sverige.

Religiöst eller sekulärt: vår enda möjlighet att rädda värdegrunden är nog att stanna kvar på kyriepunkten. Att dag in och dag ut erkänna för oss själva att detta inte är ett gott sätt att behandla människor. Att leva med den typen av insikt kräver något utöver det vanliga. Nåd.

Att vara god och felfri är omänskligt, men att erkänna sina fel och försöka göra rätt kan alla göra. Om man bara inte väljer att vänja sig vid det som är. Det går alltid att säga stopp! Det räcker nu! Låt oss förändra vår syn på varandra. Låt oss lyssna och försöka förstå, även den som inte ser ut som vi och som tänker annorlunda. Vi kan om vi vill. Det är inte flum eller idealism att hävda det. Realisten är den verkliga idealisten och flummaren, för det existerar inte en enda väg fram. Människan är en drömmare till sin natur och det spelar roll vad man drömmer om. Lägre skatt, resor till Thailand, en ljus och fräsch lägenhet i Stockholms innerstad, är det vad man drömmer om kan vi så klart inte ta emot fler flyktingar. Men låt oss då erkänna det, låt oss stå upp för våra verkliga värderingar. Låt oss möta livet och våra medmänniskor utan att ljuga både för dem och oss själva. Det är att vara realist. Att vifta med en svensk flagga och tala om allt som är gott är en lögn. Livet är inte rättvist, men det behöver inte vara mer orättvist än vi väljer att göra det. Och bara för att man vänjer sig betyder inte att det är bra, önskvärt eller realistiskt.

Vi kan börja med att inse att Åsa Romsons tårar var det mest statsmannamässiga som vi hittills sett i denna sorgliga historia. Måtte kommande generationer räkna dem henne till godo när de undrar hur vi egentligen tänkte.

Romson fick gå. Hon offrades för opinionssiffrornas skull. Och M och KD flyttar sakta sina positioner allt mer och allt tydligare höger ut, för maktens skull närmar man sig sig SD. Med folkets goda minne förskjuts värderingarna i Sverige och Västvärlden allt mer i en riktning som förvandlar tårar och allt annat som tills för bara ett kort tag sedan var tecken på mänsklighet till indikatorer på ansvarsfullhet och realism. Och sedan undrar vi hur politiker som Donald Trump och Jimmie Åkesson kan komma fram och få makt. Det är vi som ger dem makt genom att välja att blunda och genom att vänja oss.