måndag 28 januari 2013

Dagens Nietzsche, om mänsklighet och hållbarhet

Hållbarhet var temat för helgen, inre och yttre. Behöver hitta metoder för att vara närvarande, och för att vila i det som är här och nu. Har lite för mycket att göra, egentligen. Lite för många bollar i luften. Men jag klarar det. Oftast. Behöver det till och med, för att min hjärna annars svämmar över av tankar som far i olika riktningar. Balans och jämvikt, det är vad som behövs. För mig i min vardag, och för samhället och världen. Balans och något så när jämvikt. Jämvikt mellan allt, och alla. Där finns nyckeln till hållbarhet. Det är den enda definition man behöver, och den fungerar överallt, alltid.

Hållbarhet är aldrig en och den samma. Hållbarhet är ett tillstånd som ser olika ut på olika platser och i olika sammanhang. Hållbarhet är inte, även hållbarhet blir till, skapas, i och genom handling. Ändå talar vi om begreppet, vill veta vad det är så vi kan göra rätt. Men det kan aldrig bli hållbart, följandet av regler som skapats i en annan tid, en annan plats, av andra än dem som har att leva efter dem. Det är inte hållbart. Det finns inga regler för hållbarhet, bara mer eller mindre hållbara handlingar. Viktigt att förstå det, för utan den insikten kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle.

Människan har en fallenhet för att inordna sig i hierarkier. Kanske är det ett resultat av att människan är ett flockdjur, en social varelse som känner trygghet i gruppen. Och det kräver anpassning, inordning och medvetenhet om sin plats. Kanske därför det fokuseras så på regler. Kanske är det orsaken till att ansvaret så lätt och så ofta förläggs någon annan stans, hos någon annan. Kanske är det därför så många, så okritiskt, så ofta, följer övriga, även om man vet att det nog inte är det bästa man kan göra. Sökandet efter regler för hållbarhet kan vara ett uttryck för människans socialitet. Vardagen blir enklare om det finns regler, och mitt liv blir mer okomplicerat om jag följer; kanske man tänker. Farliga tankar.

Det finns inga regler för hållbarhet, det är den enda regeln vi har att följa. Jämvikt är vad vi ska sträva efter, i allt vi gör. Vi ska inte följa regler, för regler förutsätter makt, och makt korrumperar. Om hållbarhet blir en regelsamling, då kommer det att hittas kryphål och det kommer att skapas hierarkier. Någon eller några kommer att resa anspråk på tolkningsföreträde. Maktordningar kommer att utvecklas, och reglerna kommer att gälla olika för olika individer och grupper. För det är så människan fungerar, det så det brukar bli. Därför detta fokus på jämvikt, på enkla definitioner som tvingar den som vill arbeta för det man vill uppnå till handling. Ständigt detta fokus på handling, på det vi gör. Bara så kan hållbarhet byggas.

För att nå dit krävs arbete med och kunskap om människan, som biologisk varelse, som individ och som kulturbärare. Hur fungerar dessa aspekter i samverkan? Vad blir utfallet av kollektivt, levt liv? Det är en viktigt fråga. Liksom frågan om vilka förutsättningar vi har att hantera och utgå från. Ingångar till sådana resonemang och tankar kring det finner jag hos Nietzsche, i hans bok Mänskligt allförmänskligt. Dagens citat är hämtat från aforism nummer 16 i kapitel ett. Här talar Nietzsche om människans kunskaper om världen, och om vetandets förutsättningar.
Vad vi nu kallar världen är resultatet av en mängd villfarelser och fantasier, som under loppet av de organiska väsendenas totala utveckling efterhand har uppkommit, vuxit in i varandra och nu som hela det förflutnas samlade skatt tas i arv av oss, - som skatt: ty därpå bygger värdet av vår existens som människor.
Kunskap om världen kan bara nås via sinnena och den förkroppsligade logik som vuxit fram samtidigt som och tillsammans med mänskligheten och kulturen. Sann och evig kunskap om världen går aldrig att nå, hur mycket vi människor än vill och hoppas att det vore möjligt. Hela det förflutnas samlade skatt, som tas i arv av oss. Det är vad vetandet kan sägas vara, och det är som Nietzsche skriver en värdefull skatt. För människan, eftersom hennes värde kommer ur det samlade vetande som är resultatet av människors levda liv genom historien. Vetandet och världen samskapas, i och genom kultur. Det är kulturvetenskapens utgångspunkt. Och med inspiration från Nietzsche riktas därför uppmärksamheten mot det mänskliga, för utan insikt om det rent mänskliga blir kunskapen om världen meningslös. Se där, jämvikt är vad som behövs för att uppnå balans och för att kunna använda kunskapen och vetenskapen på bästa sätt. Bland annat för att uppnå hållbarhet i samhället och världen.
Från denna föreställningens värld kan den stränga vetenskapen faktiskt blott i ringa grad befria oss - något som ju heller inte alls är önskvärt - eftersom den inte i något väsentligt förmår bryta urgamla upplevelsevanors makt: men den kan så småningom och stegvis kasta ljus över historien om hur denna värld som föreställning blivit till - och åtminstone för något ögonblick höja oss över hela skeendet.
Världen som föreställning. Kloka ord, som på inget sätt betyder att inget är sant, det Nietzsche gör oss uppmärksamma på är hur sanning blir till, inte att den inte finns. Vi lever, uppenbarligen. Och vi lever det liv vi lever, i enlighet med de förutsättningar vi har och skapar för oss. Naturvetenskapen är en viktig samtalspart, kulturen en annan. Och människorna som lever och verkar på jorden, här och nu, en annan. Samhället är ett resultat av samproduktion, inte bara mellan människor, även om det är dem Nietzsche skriver. Han skriver till människor, om människor, för att skapa en bättre förståelse för världen.
Kanske kommer vi då att inse att tinget i sig förtjänar ett homeriskt skratt: för att det har framstått som så mycket, ja som allt, och egentligen är tomt, nämligen på betydelse.
Nietzsche är nihilist. Det brukar missförstås med att han saknar tro på något. Inget kunde vara mer felaktigt, det Nietzsche skriver och, argumenterar för och pekar på är grunden, eller snarare avsaknaden av grund för det vetande som finns och som alla har att förhålla sig till. Det är en avgörande skillnad att säga att det inte finns några värden, och att undersöka grunden för de värden som finns och som spelar roll för samhället och i kulturen.

Världen i sig är kall och hård, den bara är, som den är. Världen har ingen mening, bär inte på någon betydelse, den blir till, och till, och till. Och människan är en del av världen, består av biologi. Är materia. Men det räcker aldrig som förklaring till begreppet människa, och ger oss människor ingen vägledning i vardagen, eller i arbetet med att skapa ett hållbart samhälle för den delen. Människan blir till i och samskapas med kulturen. Människan är en kollektiv varelse. De värden som finns är skapade av människor, och därför har de ingen annan grund än det kollektivt mänskliga.

Allt som rör människan börjar och slutar med människan, är ett resultat av mänskliga handlingar. Förstår vi det kan arbetet med att skapa hållbarhet påbörjas, och bara så kan det arbetet leda till balans och jämvikt.

söndag 27 januari 2013

Evigheten, som analytiskt verktyg

Evigheten, slår det mig, efter att ha lyssnat på ett föredrag av Eckhart Tolle, är en bra utgångspunkt för ett resonemang om kultur och komplexitet. Evigheten är per definition omöjlig att definiera, för den är evig, till sin natur. Evig i ordets alla bemärkelser, i såväl tid som rum. Vi människor som lever idag, liksom konstruktioner som Europa, eller materiella ting som Jorden, Universum. Allt utgör aspekter av evigheten, som allt och alla är en del av, men som ingen kan äga fullständig och säker kunskap om. Evigheten finns, för vi finns bevisligen. Jorden existerar, evolutionen har sin gång, solen lyser. Vintergatan snurrar runt sin axel tillsammans med alla andra galaxerna. Vi vet det, och att förneka vetenskapligt grundad kunskap är befängt. Samtidigt vet ingen, och ingen kan veta, vad evigheten är. Alltså finns en gräns för vetandet. En viktig gräns. Det handlar om gränsen mellan det sunt mänskliga, och gudomlig hybris.

Intressant att tänka så. Som kulturvetare är man inte främmande för den typen av tankar. Kultur är som evigheten, en allomfattande process av blivande, utan riktning. Den blir, och och blir, och blir. I och genom interaktion, utan början och utan slut, skapas kultur mellan människorna och världen. Levt liv skapas här och nu. Kultur blir till i ett ständigt flytande nu. Och det var också titeln på Tolles föredrag: Understanding the power of now. Hans budskap är enkelt; lite mer fokus på nu. Och det kan tankar på evigheten, eller det något mer jordnära begreppet kultur hjälpa oss med. Liksom livet har vi att göra med något som saknar mål och mening i sig. Livet måste fyllas med mening, och det är vägen som är målet.

Den som tycker sig höra influenser från österländsk filosofi här hör helt rätt. Zenbuddism handlar det om. Många backar, och tänker flum. Mystik går inte ihop med vetenskap. Helt riktigt, det är två väsensskilda sätt att se på och förstå världen. Men tänk då på att det bara är vetenskapen som avvisar zen, inte tvärt om. Vetenskap exkluderar, zen inkluderar. Och inkludering, integration, utbyte och samverkan, det är vad som saknas i västvärlden. Alla rusar på i sitt stuprör, och bryr sig bara om sig själv. Det söndrar, skapar klyftor, bygger murar. Är inte hållbart. Det räcker inte att några få har det bra, ett lands generella välstånd handlar om hur väl spridda resurserna är. Det räcker inte att genomsnittet är högt. Det är spridningen det kommer an på. Alla tjänar på att många har det bra. Stora klyftor gynnar bara dem redan har det väl förspänt.

Visdomar från zen, som vi kan användas här och nu, för att bygga ett mer hållbart samhälle. Zen handlar inte om absolut kunskap, det handlar om insikt om betydelsen av sådant som inte går att förstå. Zen lär oss att släppa kontrollen, att flyta med och att fokusera på här och nu. Och det är vad jag saknar i dagens samhälle och värld. Dels fokus på här och nu, dels ödmjukhet inför sådant som inte går att veta och förstå. En vetenskap som utgår från att det bara är en tidsfråga innan alla problem är lösta, som jobbar efter tesen att allt kommer att lösas i framtiden. Det är en vetenskap som ligger nära gränsen för hybris. Det är en vetenskap som tappat fokus på här och nu. Och om det bara är vita, västerländska, heterosexuella män (vet att jag generaliserar här, men tittar man på hur det ser ut vid Nobelprisutdelningarna så är undantagen från den regeln mycket få), då är det deras drömmar och visioner som ges resurser och som kommer att realiseras. Zen lär oss att alla värden som gäller här på jorden skapas av oss tillsammans, och det manar till eftertanke och driver integration och gynnar utbyte av tankar och visioner.

Genom att reflektera över något som är omöjligt att förstå lär man sig en massa om livet och verkligheten, kultur, samhället, kunskap. Man lär sig sådant man inte på förhand visste något om eller eftersökte. Ett sådant sökande efter kunskap blir per definition förutsättningslöst och sökande. Ett lite mer ödmjukt förhållingssätt till vetenskap och kunskap. Eftersom alla som arbetar med problemet redan på förhand vet att ingen kommer att lösa det en gång för alla finns dessutom gott om incitament att hålla processen igång. Ju fler som engageras, desto längre orkar man och ju mindre blir bördan för dem som utför arbetet. Ett problem som per definition saknar lösning, det öppnar upp sinnet. Genom att brottas med den typen av problem utvecklas förmågan till kreativitet, och det är något som gynnar alla som lever här och nu. Lösningar finns sällan där man tror, det krävs tur för att hitta dem.

Andlighet kan man säga att det handlar om, delvis. Och ja, jo, visst. Det gör det, absolut. Men det är en annan andlighet än kyrkans. Det är en andlighet utan riktning, liksom evolutionen och evigheten. En andlighet i Spinozas efterföljd, en tro utan Gud och framförallt utan prästerskap och kyrka. Vetenskapen av idag är kall och hård, och där finns inget utrymme för känslor. Det barnet kastades ut med badvattnet under vetenskapens uppgörelse med kyrkan. Något gick förlorat, där och då. Något viktigt. Lite andlighet behövs, för att ge mening åt det som i grund och botten är meningslöst. Evigheten bara är, och därför är det upp till oss som lever här och nu att skapa mening. För oss, av oss. Här och nu, tillsammans. Vi är på resa genom ett oändligt universum, gemensamt. Och vi får den mening vi skapar för oss. Lite mer andlighet skadar inte. Inte om den är fri från fördömanden och regler. Andlighet handlar om närvaro, inte om moral. Andlighet handlar om fokus på det som är här och nu.

lördag 26 januari 2013

Vi får vad vi betalar för, och är inte klokare än vi gör oss

Människan är jordens mest intelligenta varelse. Så brukar det heta. Det är så vi ser på oss själva. Läser till exempel följande på Wikipedia.
Det vetenskapliga namnet Homo sapiens översätts som "förnuftig människa", men betyder egentligen "vis människa", där latinets homo betyder "människa" och sapiens "vis".
Bilden bör dock modifieras, och det gör man också i fortsättningen av posten.
Utmärkande för människan är artens kombination av bipedalism (tvåbenthet), anpassningsbarhet (kläder, verktyg etcetera), finmotorik (händer och fingrar), förmåga till abstrakt tänkande (att visa emotioner (känslor) och empati (medkänsla), urskilja kausalitet (orsakssamband), tolka språk, symboler etcetera) och, hävdar somliga, självmedvetande. Ingen av dessa egenskaper är egentligen unika för människan var för sig, utan återfinns hos olika djurarter – från insekter till andra primater och valar. Tillsammans har de gjort att människan kunnat utveckla samhälle, religion, vetenskap, teknik och konst.
Människan beundrar ofta sig själv. Långt ifrån alla stämmer in i följande beskrivning, men som mänsklighet betraktat bör de flesta kunna hålla med om att människan som art betraktad har en ganska så grandios hållning. Finns det belägg för detta självförhärligande? Är det rimligt att hålla sig med en sådan definition? Och framförallt, är det långsiktigt hållbart? Mitt svar är entydigt; Nej, det är varken klokt eller hållbart. Mänskligheten borde tagga ner lite, och kollektivt begrunda konsekvenserna av sitt värv. Vad har vi uppnått, i absoluta mått mätt? Hur klarar vi av vår situation, och hur ser framtidsutsikterna ut? Är det sätt vi lever på idag hållbart?

Jag är uppriktigt oroad, och nedan följer ett axplock av aktuella exempel på att intelligens är ett relativt begrepp, och på att vi människor kanske bör jobba lite med ödmjukheten. Vi må ha förmågan till intelligens, och vi kan bevisligen handla klokt, och vi har definitivt skapat en hel del häpnadsväckande saker. Människan är fantastisk, men inte så fantastisk som hen vill tro.

Det första jag kommer att tänka på är framväxten av multiresistenta bakterier. Det får fungera som typexempel för det jag vill säga här. Det är ett talande exempel på hur individuella människors unika förmåga till intelligens, i samverkan med mänsklighetens samlade kognitiva förmåga, ger upphov till ett slags nollsummespel. För det är ett faktum att vi inom en snar framtid riskerar att stå utan vapen i kampen mot bakterierna. Läser om detta i dagens tidning, på Brännpunkt. Otto Cars skriver där, och han för fram följande förslag för att lösa problemen.
Vi måste också snabbt lära oss hur vi bättre använder och därmed förlänger livslängden av de antibiotika vi fortfarande har tillgång till.

1. Nya doseringar, behandlingstider och effekten av antibiotikakombinationer måste studeras.

2. WHO:s arbete måste stärkas kraftfullt för att organisationen ska upprätta en global övervakning av antibiotikaanvändning och antibiotikaresistens samt ge stöd till svaga länder för att bygga upp kapacitet för en kontrollerad tillgång till effektiva antibiotika.

3. En kraftfull global satsning på enkla förebyggande åtgärder för spridning av infektioner inom sjukvården.

4. Globala överenskommelser om reglering av distribution och försäljning av antibiotika.

Världen behöver ett nytt politiskt initiativ, till exempel en global kommission med medverkan från regeringar, bidragsgivare och ideella organisationer. Kommer Davosmötet att bli vändpunkten för att uppnå det starka globala ledarskap som är nödvändigt för att undvika att antibiotikaresistens blir den sista knuffen över stupet för redan överbelastade sjukvårdssystem? Eller kommer man fortsätta att stoppa huvudet i sanden och lämna problemet till nästkommande generationer?
Det krävs insatser, och sådana kostar pengar. Och pengar skapas inom ekonomin. Om den har jag skrivit ofta här. Det är ingen underdrift att säga att det känns som en ganska tunn livlina, ekonomin. Just när vi behöver den som mest, då befinner den sig i en av sina mest djupa kriser någonsin. Mycket lite talar för att den skall hämta sig på kort sikt, vilket kan illustreras med hjälp av Andreas Cervenkas rapport från Davos.
Men nyhetsbyrån varnar också för konsekvenserna av ett valutakrig som ger den japanska exporten ett orättvist kostnadsförsprång:

”En våg av konkurrensdevalveringar skulle leda till handelsfientligheter och undergräva globalt samarbete vilket är det sista som den bräckliga världsekonomin behöver”, skriver Xinhua.

”I en tid när experimentella läkemedel som QE har förvandlats till receptfria mediciner för sjukliga ekonomier för alltifrån USA till Europa och Japan skvalpar en massiv överlikviditet runt på de globala marknaderna och riskerar att blåsa upp tillgångsbubblor”, står det vidare.

Attacken saknar inte ironi, konstaterar Wall Street Journal, eftersom Kina självt under många år kritiserats för att hålla nere värdet på sin egen valuta.
Sätt detta i samband med vad som händer inom försvaret, och mellan ÖB, försvarsministern och Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Hur god är Sveriges förmåga att försvara sig, egentligen? Tycker det är ett högintressant exempel. För mycket kan sägas om ekonomi, och om den globala handeln och utbytet av varor och tjänster mellan olika länder och människor, men faktum kvarstår: Vi får vad vi betalar för! Hur mycket vi än vill och försöker förneka fakta, så är det så att det inte går att trolla. Alla vet att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, ja då är det oftast det.

Hur klok är människan, egentligen? Och hur kan man göra/arbeta för att skapa ett hållbart samhälle, en hållbar värld. Den frågan blir allt viktigare. Och den frågan ägnar jag helgen åt, i praktisk handling. Är på väg mot Strängnäs, för att delta i ett seminarium och andra aktiviteter på temat hållbarhet. Ett multilokalt seminarium som knyter samman en rad platser på jorden. Klockan tio ikväll är alla platserna uppkopplade, och då hålls en gemensam manifestation. Ser fram emot detta. Ser det som början på något nytt, och stort.

It's NOW or never! Kolla in hemsidan. Tillsammans kan vi bygga en bättre värld. En värld som är i harmoni med sig själv, och utgår från människan faktiska förmågor, inte de förmågor hen tror sig ha. Vi människor är bra på många sätt, och kloka ibland. Men inte så bra, och inte så kloka!

fredag 25 januari 2013

Om kvalitet, hållbarhet och betydelsen av att uppfinna hjulet, igen.

Fler borde uppfinna hjulet, oftare. Tror jag har varit inne på den tanken tidigare här. Men den är ständigt lika aktuell. Speciellt i relation till rådande kunskapssyn, och inte minst den kvalitetssäkringskultur som växer fram och sprider sig i samhället och den offentliga förvaltningen. Mantrat som upprepas, och som alla har att anpassa sig till lyder: effektivisera, polarisera, spetsa. Vi håller på att skapa en mycket sårbar monokultur, som allt annat vilar på. Best practice är vad man söker, och när man hittat och implementerat praktiken är det den och ingen annan som gäller. Vad är problemet, kanske man kan undra, endast det bästa är väl gott nog, eller? Ska vi nöja oss med ett mindre bra alternativ? Låt mig förklara.

Problemet med rådande tankemodell är att den utgår från att svaret på alla frågor är ett och endast ett, det bästa. Om det nu vore så som världen var ordnad, då fanns inga problem. Men det stämmer inte. Världen, och kultur i än högre grad, är långt mer komplext än så. Det finns aldrig ett sätt, det finns alltid fler alternativ. Därför måste det alltid finnas alternativ, för ingen vet det exakta utfallet. Bara när ett brett spektrum av alternativa lösningar förs fram och praktiseras parallellt går att nå hållbarhet i samhället.

Utgångspunkten för best-practice-tänkandet är att världen och samhället, mänsklig kultur, levt liv, utvecklas mer eller mindre linjärt, från det enkla till det komplicerade. Från det längre, till det högre. Detta stämmer inte, uppfattningen är en artefakt som skapats i och genom att forskningen om världen organiserats som den gjorts. Levt liv, kultur och samhällen är långt mer komplext dynamiska än vad forskning visar. Därför menar jag att vägen till hållbarhet leder i en helt annan riktning än den vi slagit in på och vandrar längs idag. Målet är emellertid det samma, kvalitet, hållbarhet och något slags överblick och kontroll är viktigt att ha. Kaos är ingen betjänt av. Hur gör man då? Kommer till det snart.

Levt liv är komplext, av den enkla anledningen att människan är en sammansättning av intellekt, språk, kultur och biologi, och att man i ett samhälle alltid tvingas till valsituationer där den (mer eller mindre) fria viljan utgör kompassen. Och viljan styrs av en rad olika faktorer vilka aldrig kan avgöras på förhand, den samspelar med sammanhanget. Ibland är det ryggmärgens nerver som fäller avgörandet, ibland influenser från någon med makt och inflytande. Ibland väljer man fel, ofta har man ingen kontroll över konsekvenserna av ens handlingar. Att vara människa är att ständigt samspela och interagera med det sammanhang där man finns och verkar. Att vara människa är att ständigt förändras, tillsammans med omgivningen. Och gränsen mellan mig och min omgivning är aldrig given eller absolut. Den som tvivlar på det kan läsa gårdagens Under Strecket, som handlar om människokroppens samspel med och beroende av mikroorganismer. Läs, begrunda, och se hur följande insikter stämmer överens med rådande världsbild.
Var och en av oss är hemvist för runt 10000 arter bakterier, ”mikrobiota”, vilkas arvsmassa utgör ”mikrobiomet”. Bara i den aggressiva miljö som tarmsystemet erbjuder har en frisk vuxen i genomsnitt omkring 160 arter. Mikroberna lever på de miljoner hudceller som vi tappar varje dag och på alla näringsrika vätskor som fyller vårt inre och sipprar ur varje por och öppning. Miljarder bakterier trivs på vår hud, i vår buk, vårt hår, våra ögon, vår munhåla och vårt svalg. Tillsammans väger de ungefär lika mycket som vår hjärna, cirka 1,5 kg. Det är ingen överdrift att vi finns till för att mikroberna låter oss finnas.
Kultur, som utgör det sammanhang där vi människor lever våra liv, det vi vill nå kontroll över och det vi vill förstå för att kunna kontrollera. Kultur som skapas genom att vi lever våra liv, tillsammans, är en känslig och oändligt komplex och interaktiv tillblivelseprocess. Den går inte att styra, lika lite som biologiska processer går att styra och kontrollera i detalj. Länge trodde man att det gick att kontrollera biologin och att man hade kontroll över mikroberna som kroppen består av och interagerar med. Idag vet vi bättre. Idag slår läkarvetenskapen larm om multiresistenta bakterier, inför vilka mänskligheten står handfallna. Därför måste vi att drömmen och och strävan efter kontroll är farlig för oss, den leder i bästa fall till en skenbar kontroll som kan verka lugnande, men någon absolut kontroll kan vi aldrig uppnå. Och det måste vi inse, och förhålla oss till. Läs, och begrunda följande. Det gäller för kultur och samhällen också.
En rimlig slutsats av de hittills observerade sambanden är att vårt mikrobiom är mer komplext och känsligt för balansrubbningar än vad vi hittills förstått. Våra kroppar kan betraktas som ett hela tiden föränderligt ekosystem som måste skyddas och odlas med mikrobers hjälp.
Därför borde fler uppfinna hjulet oftare. Samhället är inte likt en legobyggsats, eller som mattematiska modeller, där man utgår från enkla byggstenar som man sedan bygger fasta strukturer på och som kan byggas vidare på genom åren och över generationer. Samhället är inte en additivt, linjär process. Samhället är komplext och dynamiskt. Paradoxalt är det dessutom. Av ovan angivna anledningar. Därför borde fler och olika organisationsmodeller implementeras oftare och på fler ställen. Best-practice-tänkandet, kvalitetsäkringskulturen som sprider sig, och strävan efter att finna ETT svar, det bästa, leder till sårbarhet och till utarmning. Finns det bara ett svar, det bästa svaret, då behövs det färre forskare, färre experter och det kan spara resurser. Men det leder ytterst till ett farligt tänkande där det stora flertalet är beroende av den lilla fåtalet. Och det har aldrig någonsin visat sig fungera i mänsklighetens historia tidigare, av den enkla anledningen att det går på tvärt mot hur världen och samhället fungerar och är uppbyggt. Dags att inse detta, och att arbeta för ett bättre samhälle, ett mer hållbart samhälle.

När jag skriver att fler borde uppfinna hjulet, då menar jag att fler borde lita till sina kunskaper och tänka själv, utan att snegla på vad experterna säger. Faran är att ett fåtal individers texter cirkulerar, och används utan att dess verkan kontrolleras och konsekvenser följs upp kritiskt. Om man "vet" att det man gör är bäst, och om ansvaret ligger på nästa nivå, då sprider sig en falsk trygghet i samhället, som gör att vaksamheten minskar, och sårbarheten ökar. Fler borde få försöka, oftare. Samhället behöver differentieras, och integrationen och utbytet av tankar mellan människor måste öka. Bara så kan vi nå hållbarhet. Fler borde övas i och uppmuntras till kritiskt tänkande, och den förmågan borde praktiseras oftare.

Samhället liknar mer byggandet av ett sandslott i strandkanten, och den kompetensen som behövs för att nå hållbarhet går ut på att så snabbt och skickligt som möjligt kunna bygga ett så stort och vackert slott som möjligt, med vetskap om att det förr eller senare kommer att sköljas bort av vågorna. Samhället återskapas varje dag, genom oss som lever och verkar här, samtidigt som vi lever våra liv och kämpar med att lösa alla vardagens problem. Det som en gång byggts måste obönhörligen underhållas, och ju mer som byggs och ju komplexare samhället vi lever i blir, desto fler måste involveras i skapande- och underhållsprocessen. Kunskap och förmåga till kritiskt tänkande måste spridas i samhället, inte effektiviseras, målsäkras eller delegeras uppåt i samhällshierarkin. Akademin och kunskapen behöver differentieras, inte specialiseras. Strävan efter excellens är inte fel i sig, men om det är så man ser på forskning då är man helt fel ute, för världen ser inte ut så, verkligheten är långt mer komplex än vad någon kan föreställa sig. Om fler förstår det, och samtidigt vågar tänka själva och praktisera och ständigt jobba med och utveckla förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande, då finns det hopp.

Akademin skall vara en plats där kunskap växer fritt, och där förmågan till kritiskt tänkande utvecklas och underhålls, utmanas och möts. En plats där det är högt i tak, och där ingen fråga är fel. En akademi och vetenskap för ett hållbart samhälle kan därför ALDRIG styras av näringslivet. All forskning och all beprövad erfarenhet visar att det är ett farligt tänkande, som dessutom saknar grund. Ingen kan eller får ha makten över vetandet, den måste spridas över hela populationen. Därför, Anders P J Linder, har du och Svenskt Näringsliv tokfel! Kvalitet i den högre utbildningen kan bara uppnås om forskningen får vara helt fri, liksom debatten om samhället. Fler måste oftare samtala kritiskt om dessa frågor, fler borde oftare uppfinna hjulet.

Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle. Bara genom att engagera fler, oftare, i arbetet med att skapa och underhålla den komplexa process som vi alla gemensamt utgör en del av.

torsdag 24 januari 2013

Tekniska, ekonomiska och sociala beroenden

På väg till Karlstad. Utan mobil. Paniken, först. Var är den? Letade igenom fickorna minst tre gånger. Hittade den inte. Adrenalinpåslag, stress! Kom dock på att jag hade min bärbara dator med mig, och kaféet jag satt på hade wi-fi. Mailade hem. Och fick svaret, efter en evighetslång väntan på säkert fyra minuter, att den ligger där. Skönt! Att den inte tappats bort eller blivit stulen. Skönt att veta. Lika skönt är det dock inte att på detta sätt inse vidden av beroendet. På väg till Karlstad, som sagt. Möte i Vänersamarbetet. Tänk om jag inte hittar till Universitetet? Då hade en mobil underlättat. Fast det är ju inte därför paniken kom, inte däri beroendet bottnar. Känslan av panik och hjälplöshet springer ur det faktum att jag gjort mig beroende av den koll som min telefon ger mig; kollen på lite av varje, på mailen, Facebook, bloggen, och så vidare. Idag får jag sväva i ovisshet. Nyttigt, så klart. Stressande? Absolut, och just därför nyttigt. Lite terapi, helt enkelt. Och jag överlever. Ingen tvekan om det.

Snacka om ilandsproblem. Det är inget problem, tvärt om är det ju nyttigt. Konstaterade ju just det, att jag behövde detta. Samtidigt är det ett problem, för jag kan inte riktigt vila i känslan av att mobilen är i säkert förvar. Jag är helt enkelt inte jag, inte utan mobilen. Och det är här jag lever och verkar, här i ett sekulariserat västland. Jag tillhör världens absolut rikaste och mest privilegierade. Om man jämför. Borde vara tacksam för att jag har tak över huvudet, känner mig älskad, har ett jobb jag stortrivs med, en lön som ligger över genomsnittet, även i vårt gynnade land. Jag behöver aldrig gå hungrig. Ändå, för att kunna leva det liv jag lever, och för att kunna upprätthålla min tjänst och göra det jag vill, behöver jag mobilen. Vi är ett, telefonen och jag.

Som tur är har jag med mig både en bärbar dator och min padda, och det brukar inte vara något stort problem att hitta tillgång till nätet. Ändå. Känslan av att inte ha direkt tillgång till nätet gnager. Ägnar därför dagen åt reflektion, över det som hänt och känslorna det väckt.

Är det bra eller dåligt att vara beroende av ett verktyg? Dåligt, tror jag de flesta svarar. Spontant. För det gör oss ju sårbara, när tekniken inte fungerar. Och beroenden är förknippat med negativa känslor. Men är vi inte alla beroende, av något och mer eller mindre? Tänk efter. Att vara människa innebär att vara beroende av en hel massa saker. Från det allra mest basala, till högteknologi. Människor kännetecknas av beroende. Ingen människa är en ö, och det som gör mig till människa är kulturen jag lever i. Jag behöver dig och den bekräftelse jag får av att bli sedd och tagen på allvar, och det är ömsesidigt, universellt. Vi behöver varandra.

Det tänker man kanske inte så ofta på, vidden av människans beroenden. Eller, rättare sagt: beroendet förnekas nog, för det mesta, av de flesta. Och då är det lätt att moralisera över mobilberoenden och andra i samma liga. Fast det beroendet är bara en förlängning av beroendet av andra kommunikationsverktyg och minnestekniker. Sokrates, brukar man säga, som levde för cirka 2500 år sedan, var den siste intellektuelle som helt förlitade sig på sin kropp för att minnas. Han menade att om man använder papper och penna, då gör man sig beroende av en teknik som försvagar det unikt mänskliga. Och detta menade han var något viktigt som måste värnas. Redan då, för så väldans länge sedan, förfasade man sig för otillbörligt, degenererande beroenden. Känslan och tanken verkar vara lika gammalt som mänskligheten. Bör tas med i beräkningen. Att vara beroende av teknik är inte farligt, och inget att förfasa sig över. Tror jag landar i den tanken, och kan vila och finna tröst i den insikten. Nyttigt att öva sig på att inte kunna ha koll, och att inte vara nåbar är det hur som helst. För det leder till fördjupad insikt om vad det innebär att vara människa och kulturvarelse.

Tänker vidare om beroenden. Andra beroenden, andra typer av beroenden. Igår, till exempel, visades ett reportage från Uppdrag Granskning. Det som illustrerades där var ett slags beroende. Västvärldens ekonomiska beroende av fattiga i tredje världen. Vårt kapitalistiska system är på inget sätt självförsörjande. Få varor och tjänster skulle kunna produceras i Sverige om alla som lever och verkar här skulle ha samma lön. Det är enkel mattematik. Bara att räkna, hur lång tid tar det? Vilken blir lönekostnaden, inklusive skatt och arbetsgivaravgifter? Vad kostar materialet? Rut-avdrag är en aktuell illustration av denna ekvation, för det visar att efterfrågan på tjänster av den typen inte motsvaras av viljan att betala en just lön för att få den utförd. Och en just lön borde alla kunna enas om är den lön man har själv. Alla fakta ligger således på bordet. Alla kan enkelt räkna ut vad varorna och tjänsterna som jag använder och förbrukar i vardagen skulle kosta; om alla som bidragit med arbetsinsatser fick samma lön som jag.

Sådana aspekter av beroende borde diskuteras mer. Speciellt om vi vill bygga ett hållbart samhälle. Västvärlden är idag djupt beroende av fattiga och desperata människor i andra delar av världen, som utnyttjas för att våra behov skall kunna tillgodoses till så låg kostnad som möjligt. Men vad är det som säger att jag är mer värd än dig, eller dem som lever på landsbygden i Kamerum? Visst, jag har en lång utbildning, men det i sig gör inte mig mer värd i någon absolut mening. Det visar bara att jag har något som eftertraktas och som alla inte har. Bättre som människa blir jag inte. Mitt värde som människa bestäms av mina handlingar, och av konsekvenserna som kan knytas till dessa.

Vad krävs för att jag ska kunna köpa en iPhone, en iPad och en MacBook Air, (vilket inom parentes sagt bara är tre av de fem datorer jag använder dagligen)? Vågar nog inte riktigt räkna på det, inte nu, inte idag. Fast jag borde. Vi borde. Vi som lever här i västvärlden, och som ser oss själva som inkännande och moraliska. Vi borde reflektera mer och oftare över det faktum att vår livsstil, det vi tar för givet i vardagen och anser oss behöva, våra livs nödtorft, förutsätter att andra människor, på andra platser på jorden, jobbar för en lön som ligger oändligt långt under den vi klagar över och anser alldeles för låg. Bara genom att leva och verka här, i Sverige, som svensk eller västerlänning, innebär att andra måste slita ont. Det beroendet, det indirekta beroendet mellan fattig och rik är långt mindre känt och samtidigt mycket allvarligare än beroendet av mobilen.

Om detta, och om andra typer av beroenden och samband borde vi samtala oftare. Om det är en hållbar värld vi vill bygga, och om vi menar allvar med tanken om alla människors lika värde. Gör vi det? Är alla lika mycket värda? Alla?

Hur tänker du, och vad är du beredd att offra eller ändra på för att verkligen leva upp till devisen om alla människors lika värde?      

onsdag 23 januari 2013

Några ord om juridik, och tankar om hur allt hänger ihop

Igår höll jag för sista gången den absolut roligaste föreläsningen. Vemodigt! Programmet där jag gjort mina flesta timmar har som bekant lagts ner, eller intaget har stoppats. Den sista kullen är det som lotsas genom systemet, och igår var det dags för dem att introduceras i juridiken. För många år sedan plockade vi bort den obligatoriska kursen i juridik, Jöken, men behovet av något slags introduktion till lagar och regler fanns ändå kvar. Och lotten föll på mig, eller jag erbjöd mig att hålla i den då ingen annan ville. Såg det som en spännande och lärorik utmaning, en chans att lära mig något. För juridik var ett område jag saknade kunskap om. Kastade mig ut, och kände direkt att juridik var intressant, lärorikt, viktigt och oerhört spännande. På riktigt, liksom. Utgångspunkten för föreläsningen är Diskrimineringslagen, som är en del av Arbetslagen.

Arbetet med den föreläsningen har varit oerhört givande, och jag har lärt mig väldigt mycket mer om sådant jag bara hade vaga begrepp om tidigare. Jag har under resans gång fått en inblick i den svenska demokratin, har fått stifta bekantskap med själva ryggraden i samhället. Sverige är en rättsstat, ett land byggt på lag. Och alla är lika inför lagen, om det råder ingen tvekan. Det betyder inte att alla behandlas lika, men inför lagen spelar det ingen roll om man är fattig eller rik, vilken hudfärg man har eller vilken religion man bekänner sig till. En viktig princip, som får för mig är dåligt känd i Sverige idag. Min uppfattning är att kunskapen, generellt bland befolkningen, om hur vårt land är uppbyggt och fungerar, egentligen, inte är speciellt djup. Och eftersom jag vill stanna kvar i känslan från igår, och när jag nu inte kunde komma på något annat att skriva om, så skriver jag om det, om juridik, politik, polisen och demokratin.

Det stör mig lika mycket varje gång jag hör uttalanden som går ut på att, politik inte är intressant. Journalister älskar att gå ut på stan med en mikrofon för att fråga medborgarna, och speciellt i valtider handlar frågorna ofta om intresset för politik. Och påfallande ofta svarar oroväckande många att man inte förstår eller att man inte är intresserad. Oroväckande om det är så. Alarmerande. För politikernas viktigaste uppgift är att stifta lagar. Så när man lägger sin röst på någon tomte som har en bestämd uppfattning i en fråga som just då känd viktig, för just mig, och om många gör detta (läs SD), då spelar man ett högt spel. Politiker vill bli valda, och det är vi som väljer. Ekvationen är enkel, logiken tydlig. Vi får de politiker vi förtjänar. Och när intresset för politik är lågt, då riskerar vi att ovärdiga och inkompetenta personer väljs in i parlamentet, varifrån hela samhället emanerar. Det är själva grunden för allt annat vi spelar med, om och när, vi inte intresserar oss för politiken.

Kultur- och samhällsanalys är ett program som handlar om denna typ av frågor, ytterst. Nu läggs det ner, och trenden är tydlig över hela linjen. På universiteten finns fortfarande intresse, och tillräckligt söktryck för att ge utbildningar som handlar om samhällsbyggande i vid mening, men dessa utbildningar är hotade. Från många håll. Oroväckande att högt uppsatta politiker motarbetar humaniora och samhällsvetenskap, och att företrädare för näringslivet inte ser värdet. Det är förutsättningarna för det gemensamma, grunden för samhället som vi känner det som man utmanar genom att ifrågasätta det vi gör. Och när många inte är intresserade av politik blir det en ond spiral. Okunnigheten om hur saker och ting hänger ihop är således dålig även bland samhällets makthavare. Förblindade av ekonomin tar politiker oöverlagda och kortsiktiga beslut, ivrigt påhejade av företagare som ser staten som ett hinder för den hett eftertraktade profiten. En farlig utveckling.

Om företagen får styra och de har stor makt i dagens samhälle, direkt och indirekt. Och om detta är en process som samverkar med befolkningens ointresse för politik, och en växande jaglojalitet, då riskerar utvecklingen att gå i en obehaglig riktning. Då kan vi snabbt skapa ett samhälle som är helt inriktat på att skapa ekonomisk vinst, eller pengar för pengarnas skull. Vi är med stormsteg på väg i den riktningen, vilket gör mig rädd. Och därför blir frustrationen och sorgen över att vårt utbildningsprogram läggs ner ännu större. Läser idag, till exempel på Brännpunkt, om hur det kan gå. Eller, nej, hur det är! Det är moderaten Karl Sigfrid som skriver.
I slutet av augusti förra året beordrade en amerikansk domstol Samsung att betala 7 miljarder kronor i skadestånd för att ha inkräktat på rättigheter kopplade till Apples iPhone, däribland ensamrätten till kvadratiska skrivbordsikoner med rundade hörn. Med så lågt ställda krav för vad som kan patenteras faller inte bara ett löjes skimmer över patentsystemet, utan den allt snårigare rättighetsdjungeln får också praktiska konsekvenser i form av högre priser, sämre konkurrens och fler juridiska fällor för små innovationsföretag. Det blir allt mer uppenbart att patentsystemet måste reformeras om det ska bli ett stöd för innovation och inte ett vapen med vars hjälp storföretagen kan jaga bort nya innovatörer från marknaden.

År 2012 blev första året då både Apple och Google satsade mer pengar på patentköp och patenttvister än på forskning och utveckling. Under de senaste två åren har elektronikbranschen, enligt en studie från Stanford University, lagt 140 miljarder kronor bara på patenttvister som gäller smarta mobiltelefoner. Det är mer än tre gånger så mycket som den årliga svenska försvarsbudgeten.
Företag är enbart lojala med sig själva, eller det finns inget i systemet som hindrar företag att agera strikt egoistiskt. Och när pengar och ekonomi är överordnat allt annat, då blir det som det blir. Men det är bara bra för företagen, för samhället och alla andra är det förödande. Samhällsnyttan är en absolut förutsättning för allt annat, för socialt välstånd och för hållbarhet i ordets vidaste mening. Det inser Sigfrid, och det känns hoppfullt.
Det går naturligtvis att hitta särintressen som är beredda att försvara den rådande ordningen, men ur ett allmännyttigt perspektiv framstår det som ganska klart att kraven för att tilldelas patent måste skärpas. Det är inte rimligt att vanliga konsumenter ska behöva finansiera en juridisk kapprustning som är på väg att helt urarta.
Men det räcker inte att politikerna inser detta, och det räcker heller inte att det finns företagare som Carl Bennett, och Petter Stordalen, som vill betala skall och som förstår hur viktigt det är för samhället att alla bidrar till dess underhåll. För att samhället ska bli hållbart och för att alla ska få chansen att bygga sig ett gott liv, utifrån sina förutsättningar krävs ett större intresse för politik, från folket, allmänheten. Allt hänger ihop, ingen och inget är en ö.

Det blev en utvikning, men det handlar lika fullt om juridik, om förutsättningarna för demokratin. Sverige är en rättsstat, men om det är företagen som skapar lagar, om juridiken utformas efter företagens kortsiktigt ekonomiska behov, då faller allt annat ihop som ett korthus. Demokratins och rättssamhällets grund är bräckligt, det är aldrig starkare än befolkningens samlade intresse för politik. Det är mitt budskap till studenterna, det är mitt sätt att motivera föreläsningen och för att skapa intresse för juridiken. Tyvärr var det som sagt sista gången jag talade om detta igår. I alla fall på vårt utbildningsprogram, men jag får väl fortsätta här. Tystna behöver jag ju inte bara för att vår rektor tvingats ta beslutet att lägga ner Kultur och samhällsanalysprogrammet på Högskolan Väst. Beslutet är ju ytterst poltitiskt, och beslut kan omprövas. Om och när frågan kommer upp, och det kan den göra om och när intresset för den ökar. Det kan gå fort. Kulturella förändringar är nyckfulla, och ingen kan veta vad som händer. Bland annat är det därför jag bloggar, för att lyfta frågor, och för att bli av med frustration över att samhällets fulla potential inte utnyttjas optimalt. Allt hänger ihop.

På kvällen tittade jag sedan på Veckans brott på TV, och det fick mig att tänka vidare på juridiken. På hur samhället är uppbyggt, och på hur ansvaret är fördelat. Det fick mig att tänka på komplexiteten i systemet, och att det inte kan vara eller se ut på något annat sätt. Vi har en lagstiftande församling, och vi har en lag kontrollerande myndighet, vi har domstolar och vi har journalister och forskare. Alla ingår i det samhällsbygge som utgör grunden för medborgarnas liv, hälsa och vardag. Tillsammans bygger vi samhället. Och om någon part missköter sitt uppdrag blir övriga lidande.

Poliser skall utreda brott, forskare ska forska, lärare ska undervisa, politiker skall stifta lagar, sjukvården ska vårda, journalister skall granska makten, ansvariga för infrastrukturen skall se till att underhåll och drift fungerar. Och allt detta är lika viktigt för alla som lever i samhället. Alltså är det viktigt att alla bidrar till försörjningen, kollektivt och gemensamt. Fast hur ser det ut, vad gör man, över hela linjen. Alla ägnar den största mödan, intresset och tiden åt att se till att budgeten är i balans. Dagens samhälle är helt inriktat på att optimera chanserna att skapa vinst. Alla förväntas producera pengar för pengarna skull. Som sagt, alarmerande! Och det är vi som blir lidande, vi som lever och verkar här och nu. Det är illa nog, men även våra barn och barnbarn blir lidande. Jorden och livet är hotat, om man hårdrar det.

Det finns dock hopp, och allt kan ändra sig snabbt. Om fler förstår vikten av och intresserar sig mer för juridik och politik. Om vi som utbildar och forskar finge ägna oss åt det mer än att se om vår ekonomi, då skulle vi kunna sprida kunskaper om hur allt hänger ihop. Hur svårt kan det vara? Ge oss en summa pengar, och låt oss hushålla med dessa och använde dem på bästa sätt. Låt journalister granska verksamheten, och ställ oss till svars för det vi gör. Minska kontrollen, helt enkelt. Lita på oss.

Tankarna far iväg. Blir rörig och tappar fokus, märker jag. Men allt hänger ihop, det är vad jag inser och det är vad jag vill förmedla. Börjar man fundera kring juridik, sätter man sig i hur Sveriges lagar fungerar, då är det lätt att bli frustrerad. Och det är vad jag känner mig just nu. Ledsen och frustrerad över att inte få fortsätta föreläsa om samhällets grund och utgångspunkten för allt annat. Oroad över vart samhället är på väg.

Tror jag slutar där. Återkommer imorgon, med nya och förhoppningsvis lite mer fokuserade tankar. Om samhället, kulturen, allt som är viktigt. Finns så mycket att reflektera över, så många flyktlinjer att plocka upp.

tisdag 22 januari 2013

Mer av samma löser inga problem. Svenskt Näringsliv är helt fel ute!

Alla levande processer är mer eller mindre dynamiskt icke-linjära, innehåller alltid och överallt ett moment av slump. Liv går aldrig att räkna på, i detalj. Överslag och grova prognoser, det kan och bör man jobba med. Detaljstyrning däremot tar död på dynamiken, rörelsen, processen. Livet stannar stelnar i sina former. Utan dynamik finna bara form, yta, död.

Livet är sådant, till sin natur. Liv är levande, dynamiskt, föränderligt. Liv och även kultur följer sin egen, djupt förborgade logik. Fast den, processlogiken, är inte bara djupt förborgad för människan, den existerar inte ens före sin verkan. Logiken uppstår i rörelsen, där och då. Livet är sådant. Dess former samproduceras med innehållet, i en ömsesidig process av blivande.

Av någon outgrundlig anledning har man idag fått för sig att ovanstående utgångspunkter inte längre gäller. Idag finns metoder att kringgå problemen. Idag vet man hur man ska räkna på och hantera kulturella processer. Men hur är det egentligen? Hur ser det ut, ute i verksamheterna som kvalitetssäkrats? Hur lever livet i organisationer där rigida system för måluppfyllelse införts? Vilka konsekvenser får tänkandet, för dem som systemet införts och sägs gynna? Om det läser jag, lite sent, i gårdagens Brännpunkt. En gripande historia, från vardagen. En berättelse om levt liv, och praktiska konsekvenser av abstrakta modeller som används utan att det finns vetenskapliga belägg för att de fungerar. Gunnar Rundgren skriver om sin mors sista dagar i livet, och konstaterar följande.
Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Det här är ingen skandalhistoria om vanvård av äldre, men ett vardagsexempel på hur vi sätter vår tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget. Trots att dessa system i stort saknar bevisat värde.
Som kulturvetare är jag inte det minsta förvånad av att läsa denna skrämmande rapport från vardagen i vården. Det som berättas om ligger helt i linje med kunskaperna som finns inom mitt ämne, om levt liv, om kultur. Det går aldrig att detaljstyra, av den enkla anledningen att liv inte fungerar på det sättet. Liv kännetecknas av att vara levande, och försöker man kontrollera det tar man död på det. Livets logik är att det inte finns någon logik, bara dynamik. Kulturella processer, som det handlar om är alltid icke-linjära och förändras genom slumpvis tillblivelse. Komplexitet, det är livets melodi. Det är vad man har att förhålla sig till, att acceptera. Läser vidare i artikeln.
Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är ett av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också getts en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver de standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter, revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, det vill säga de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.
Kvalitetssäkringshysterin är en kulturell återvändsgränd, ett resultat av ekonomiseringen av snart sagt allt mänskligt liv. En konsekvens av människans längtan efter kontroll och överblick. En artefakt, sprungen ur viljan att veta och drömmen om lycka och ekonomiskt välstånd. Förklarligt, absolut. För en som ägnat sitt liv åt att studera mänskligt, levt liv, är det ingen överraskning att det ser ut som det gör, eller att denna typ av tänkande får det genomslag som det får. Men det är ändå skrämmande, för tänkandet genomsyrar hela samhället. Även akademin.

Ekonomisk styrning och utvärderingshysteri råder även på högskolan, fast alla vet att det inte fungerar. Alla som satt sig in i ämnet vill säga. Tyvärr väger dock kunskap lätt, om den ställs mot ekonomiska intressen. Makt går före rätt, hur paradoxalt den än är och vilka konsekvenserna än blir. Ställ till exempel gårdagens debattartikel mot den som finns i dagens tidning, där representanter för Svenskt Näringsliv kritiserar svenska lärosäten för bristande kvalitet, och förslår lösningar som innebär mer av samma vara som försatt oss i de problem vi nu har att hantera, till enorma kostnader. Problemformuleringen håller jag med om, men lösningen är mer än lovligt stollig.
Högskolans misslyckande beror inte på tillfälligheter eller enstaka misstag. Det har sin grund i ett antal systemfel. Ett av de viktigaste rör den ekonomiska styrningen, skriver Tobias Krantz och Mikaela Almerud, Svenskt Näringsliv.
Vad Svenskt Näringsliv gör är att skylla arbetslösheten och Sveriges ekonomiska problem på högskolan, för att vi som finns och verkar här inte levererar vad arbetslivet efterfrågar. Och lösningen som presenteras handlar om att regeringen skall ta högskolan i örat, och ge företagen det företagen kräver. Problemet är precis det omvända, att företagens ledningar inte förstår sitt eget bästa, och heller inte förmår uppskatta den kompetens som finns och som lämnar högskolan i en stadig takt. Anställ fler, så är problemen lösta. Om den högre utbildningen ska anpassas helt efter näringslivets krav, då är vi illa ute. Samverkan däremot, byggd på vetenskaplig grund, om det var lösningen som fördes fram, då skulle jag lyssna. Nu blir jag bara mer orolig än jag var innan. Mer ekonomisk styrning, som är grunden till problemen i högskolevärlden, är en lika dålig lösning som kvalitetssäkringen av vården.

Visst finns det problem i högskolan, men att lösa dem med kunskaper som inte finner något stöd i vetenskapen, det är mer än befängt. Det är ett allvarligt och alarmerande tecken på vilka problem vi har att brottas med som samhälle. Hur länge ska vi fortsätta lyssna på dem som har den ekonomiska makten och låta deras intressen styra över vetenskapen. Vägrar tro att jag är ensam om att se det bakvända i den typen av resonemang. Kvalitet i högre utbildning går bara att nå genom att man slutar sätta sin "tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet[en] i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget".

Vetenskaplig kunskap, kvalitet i högre utbildning och innovationer går inte att beställas fram. Det är komplext dynamiska processer som kräver mindre kontroll för att lyckas. Bara genom att avskaffa kvalitetssäkringssystemen kan man uppnå kvalitet. Mer av samma löser inga problem, det visar forskning. Och den typen av sanning kan inte vilja i världen, hur mycket makt den än kan mobilisera, ändra på. Svenskt Näringsliv borde lyssna mer på sina egna, och bygga sina modeller och sina planer för framtiden på egna erfarenheter. Det räcker att läsa i dagens tidning, kunskapen finns mitt framför ögonen. Andreas Cervenka skriver följande i Näringslivsdelen.
Storbolagsdirektörer, i alla fall i Sverige, brukar inte direkt uttrycka sig på ett sätt som får kaffet att fastna i halsen. Inte sällan är det som sägs ganska tillrättalagt och lamt och brandfacklorna i samhällsdebatten regnar inte precis från direktionsvåningarnas fönster.

Paul Polman, vd för konsumentjätten Unilever (tänk Dove, Rexona, Ben and Jerry’s, Knorr) verkar vara ett undantag. I en intervju i brittiska tidningen Telegraph inför det ekonomiska toppmötet Davos i veckan levererar han en del ovanligt tydliga åsikter. Han tycker att den ekonomiska återhämtningen i världen är rätt mager med tanke på hur mycket pengar som pumpats in i systemet, och dömer ut västvärldens tillväxtmodell.

”De strukturella förändringar som krävs i samhället har inte genomförts. Det finns en växande insikt om att vår nuvarande modell för tillväxt, som fungerat bra under lång tid, har enorma brister som som blir alltmer uppenbara”, säger han till tidningen och fortsätter:

”Individer måste vänja sig vid lägre pensioner och välfärdsutbetalningar. Regeringar måste vänja sig vid lägre utgifter och företag måste vänja sig vid de kostnader som detta innebär och bära sin andel”, säger Paul Polman.

Han menar att den demografiska utvecklingen, med allt fler äldre, innebär att hela västvärlden sitter på en ”tidsinställd bomb”. När pensionsystemet uppfanns i Tyskland på 1800-talet var den genomsnittliga livslängden 37 år.

”Dynamiken har förändrats helt, men politikerna vill inte berätta det för folket. Särintressen får för mycket utrymme”, säger Paul Polman.
Svenskt Näringsliv är ett sådant särintresse. Dessutom ett särintresse som inte vet sitt eget bästa, ett särintresse som väljer att följa kartan istället för terrängen, när det uppstår problem. Där tickar den tidsinställda bomben, inte i vården eller på högskolan. Artikeln avslutas på följande sätt:
”Vår ekonomiska modell av överkonsumtion och hög privat och offentlig skuldsättning är ohållbar. Vi kanske kommer undan med det under vår livsstid men det är djupt oansvarigt”, säger han.

”Individer måste bidra med mer för att få ut mindre, annars går det inte”. Han uppmanar också företag att ta hänsyn till fler faktorer än bara vinst.

”Du kan inte får världen, eller företag, att fungera om inte hjärtat och hjärnan inte arbetar tillsammans”. Läs hela intervjun här. Styrelseordförande i Unilever är för övrigt Michael Treschow, tungviktare i svenskt näringsliv.
En annan syn på kvalitet, som utgår från forskning på området och som är lyhörd för hur det ser ut ute i verksamheterna, för dem som lever i och med systemen, det är vad som behövs, över hela linjen. Inte mer styrning och tydligare fokus på ekonomin. Det är tanken om att pengar för pengarnas skull som försatt oss i dem problem vi har att hantera. Om inte ens Svenskt Näringsliv lyssnar på sina egna, eller förstår sitt eget bästa, varför ska då samhället göra det?