tisdag 4 september 2012

Strävan efter kontroll leder förr eller senare till upplösning

Hur man än vänder sig i världen har man ändan bak. Trivialt, kan tyckas, men också centralt. Och ibland är det triviala det mest centrala, samtidigt som det är det svåraste att uppmärksamma och göra sig medveten om. Kulturvetenskapens uppgift, en av dem i alla fall, är att hjälpa till att medvetandegöra det triviala i vardagen som är centralt och som påverkar vår uppfattning om den värld vi lever i. Kulturella paradoxer är högvilt för kulturvetaren, och det inledande påståendet är ett bra exempel på det. Om det handlar dagens bloggpost, om hur strävan efter kontroll förr eller senare leder till upplösning.

Tillvaron utspelar sig i spänningsfältet mellan absolut kontroll, och total upplösning. Det gäller båda materien och det immateriella (tankar, bilder och så vidare). Allt går att sortera in i och gradera på detta kontinuum, mellan territorialisering och deterritorialisering. Kulturer kan beskrivas med hjälp av denna tankebild. Kontrollpolen representeras då av totalitära samhällen, där ytterligheten är en diktatur som utgår från en enväldig härskare. Upplösningspolen representeras av ett samhälle i kaos, fullständig anarki. Ingen av kontinuumets ytterlighetspoler, renodlad, vill eller går att leva ett gott liv i. Men alla samhällen drar åt än den ena, än den andra ytterligheten. Det växlar över tid, men det drar åt antingen det ena eller andra hållet. Och detta går att studera. Graden av ordning eller kaos.

Strävan efter kunskap, exakt kunskap, är strävan efter kontroll. Viljan att veta är viljan att styra. Royal Science uppdrag är (förenklat) att knäcka livets och universums kod, i akt och mening att kontrollera världen. Minor science, nomadologi, handlar om att förundrat följa och förstå flödet av tillblivelse. Kontroll och upplösning. Vetandets kontinuum. Akademin kan liksom samhällen förstås och placeras in på "skalan", från fysikens sökande efter svaret på livets och universums gåta, dess strävan efter total (kunskaps)kontroll. Till kulturvetenskapens förundran inför tillvarons komplexitet samt paradoxer, dess strävan efter anpassning och följande.

Att det handlar om ett kontinuum, och att det bara finns immanens, det vill säga att allt existerar i och på insidan, kan illustreras med hjälp av följande tankeexempel. Fundera på politiken, och på vardagen; vad strävar man efter? Kontroll, vill jag hävda. Man vill veta och påverka, vardagen, livet, allt. Hälsan, ekonomin, livet. Det gäller på såväl individ som samhällsnivå. Strävan efter kontroll är tydlig, och den absoluta majoriteten delar mer eller mindre helhjärtat i processen. De flesta vill veta, hellre än att inte veta. Och när många vill veta kommer det att påverka samhällets värdering av kunskap. Den vetenskap som erbjuder störst kontroll, klarast och mest entydiga svar, säkrast vetande, kommer att värderas högre än vetenskaper som drar åt andra polen i kontinuumet. Fysik anses mer värt än kulturvetenskap. Fysik talar om hur det är, och dess kunskap kan användas för att kontrollera. Kulturvetenskap erbjuder verktyg att förstå tillvaron med hjälp av, samt följer och förstår. Ekonomi strävar tydligt åt kontrollhållet, och det faktum att Riksbanken delar ut ett pris till Alfred Nobels minne när Nobelprisen delas ut, talar för att man lyckats i sin strävan. Man är nästan som fysik, men bara nästan. Ekonomin går inte att kontrollera, vilket är uppenbart för alla och en var.

Tänk vidare på det spåret. Vardagen, tillvaron, världen bjuder hela tiden och överallt motstånd. Kultur, ekonomi, levt kollektivt liv går inte att kontrollera. För hur skall min vilja att veta och kontrollera, hur ska den ställas mot dina önskningar och preferenser? Alla vill veta och kontrollera, men människans kännetecken är att hon varken är solitär eller identisk med sin nästa. Alltså vill alla olika saker, och har skilda intressen. Kaos och kontroll, sida vid sida. Insida, immanens. Det är så världen är beskaffad, och det är vad vi människor har att acceptera och förhålla oss till. Det som gör det hela intressant är att totalt kaos, fullkomlig anarki, är lika omöjligt som fullständig kontroll. Vad som krävs för att samhällen skall fungera är balans.

Språk kan fungera som ett exempel på hur behovet av kontroll och överblick balanseras mot individers strävan efter att överskrida det som är givet och önskan att skapa något nytt. Om alla hade sitt eget språk fanns inget samarbete, ingen kultur, inget samhälle. För att kunna ta del av fördelarna måste man ge upp en del av sin frihet. Eller för att vara fri som människa måste man underkasta sig kollektivets krav och kontroll. Paradoxalt, absolut. Men det enda problemet med den paradoxen är oförmågan att acceptera faktum. Verkligheten är paradoxal, punkt slut!

Tänk kontroll. Tänk på naturvetenskapens strävan efter visshet. På ingenjörernas förmåga att omvandla materien, skapa verktyg och ordna tillvaron efter människans önskningar. Det finns absolut potential där, och det man åstadkommit hittills är imponerande. Tänk vidare, tänk genmanipulation, tänk nanoteknologi. Sätt det i samband med strävan efter kontroll. Är det inte vad det ytterst handlar om. Tänk vidare längs det spåret. Tänk på vad som skulle hända om vetenskapen når full kontroll och total kunskap om världen, om livet. Vad har vi då?

Kan inte säga att jag är rädd, och denna bloggpost skal inte läsas som en varning för de onda naturvetarna. Ändå svindlar tanken, och det är inte speciellt svårt att se vilka konsekvenser ett sådant scenario skulle kunna resultera i. Den dagen människan har kunskap nog att kontrollera livet och världen, den dagen är mänskligheten helt utelämnad åt mänsklig fantasi. När förmågan till kontroll kan omsättas i praktik, när den sätts i verket och blivit vardag. När alla önskningar kan realiseras, alla problem lösas. Vad har vi då? Ett lyckorike, eller något helt annat? För det första: Vems önskningar skall uppfyllas, allas eller ett fåtals? Mäns, eller kvinnors? Västerländska eller de andras? Snacka om paradox? Har vi då inte gått varvet runt, har då inte förmågan till kontroll övergått till total upplösning?

Kanske det resulterar i kaos, kanske inte. Det kan lika gärna bli så att man skapar en värd utan överraskningar, utan förändring. En värld med total överblick. Är det en värld vi vill leva i? Är det en värld som vi skulle känna igen oss i? Knappast, är mitt svar. Men frågan är öppen, och viktig. Vilket samhälle vill vi ha egentligen? Och hur skulle det se ut om det realiserades? Vilka konsekvenser skulle det ge upphov till, och vilka problem? Även i en värld där det råder full kontroll kommer dessa frågor att vara viktiga. Även i en värld som regeras av ingenjörer behövs det kulturvetare.

Som sagt: Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det är ett av livets faktum, och följaktligen något vi människor måste acceptera, oavsett vad vi tycker om det. Levt liv är fyllt av paradoxer, det handlar bara om att lära sig se dem.

måndag 3 september 2012

Tåget inställt. Vad göra?

Tänkte skriva om något annat egentligen, men så meddelades det att tåget ställts in, utan förklaring. Västtratfik bara hänvisade till nästa. Inte den typ av besked man vill ha en måndag, dessutom terminens första dag. Många tankar snurrar i huvudet, men det handlar om kultur, i vid mening. Vad kan man göra som menskild medborgare, som en obetydlig kugge i det komplexa maskineri som samhället utgör? Inte mycket, men just därför spelar det stor roll vad man gör.

Alldeles för ofta lägger sig alldeles för många platt inför, vad det än må vara. Det bjuds för lite motstånd helt enkelt. Konsekvensen av denna mjäkighet blir att fältet ligger öppet för makten. En opersonlig makt, med förmågan att påverka. En makt som den som gör motstånd blir en del av. En makt som verkar genom subjekt, objekt och som finns utspridd i sammanhangen, som hämtar kraft i mellanrummen. En makt ingen äger, men som ger återverkningar i vardagen och som alla har att anpassa sig till. Fast det går att göra motstånd, går att göra uppror. På och från marginalen går det att momentant hålla makten stången. Och det har alla ett ansvar att göra, alla som inte är nöjda med sakernas tillstånd.

Uppmärksamheten i samhället, på kulturen (det diffusa, som påverkar allt och alla), och förmågan till kritiskt tänkande generellt, lämnar en hel del övrigt att önska. Det är viktigt att påpeka detta, även om ingen skall känna sig anklagad. Budskapet jag vill framföra är: Vakna! Alla kan bli bättre, ingen är dålig. Samhället blir till i och genom vardagen och handlingarna som där utförs, inte i högtidstalen och de goda intentionerna. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar. Därför är det viktigt att fler gör mer, i enlighet med sin önskan om och definition av ett gott liv. Ingen annan kommer att göra det åt en.

Kulturvetenskap handlar om detta, om att undersöka förutsättningarna för vardagen, för livet så som det levs. Och förståelsen för makt är ett viktigt resultat av forskningen om kultur. Definitionen av makt som någon underifrån kommande, som resultatet av interaktion, inget någon har. Makt är relationell, föränderlig, gäckande. Förstår om dessa ord ger upphov till känslor av uppgivenhet, men det är som det är. Antingen det eller ett liv i förnekelse. Kulturen och dess verkan kommer ingen undan, lika bra då att ta den på allvar och att försöka förstå. För att öka möjligheterna till motstånd.

Som ett led i det arbetet bör fler uppfinna hjulet, oftare. Fler bör lägga mer tid och energi på att skapa lösningar på problem i vardagen, utan att ängsligt leta efter dem. Fler borde ta på sig arbetshandskarna, plocka fram verktygen och ge sig i kast med att bygga en förståelse för världen. Kulturen är stadd i förändring. Inget är, allt blir. Därför behövs ständigt nya lösningar på gamla problem, och gamla lösningar på nya. Som sagt, alldeles för många bara följer med. Det klagas mer än någonsin, men görs allt mindre. Det litas för mycket på auktoriteter, satsas för mycket tid och pengar på att finna den bästa lösningen. Fokus riktas därigenom mot fel saker, och fältet ligger fritt för makten.

Det behövs fler, inte färre förklaringar och metoder. Verkligheten är komplex, och kommer oss till mötes i fragment. Därför är det viktiga inte vilken metod man använder, utan att man använder det man har. Och ju fler som försöker och engagerar sig, desto större är chansen att någon träffar rätt. Upprepning av varierade försök, i vardagen. Ökad generell grad av engagemang i kulturens tillblivelse, kombinerat med ökad uppmärksamhet på konsekvenser. Det är enda vägen till hållbarhet.

Fler som bryr sig, helt enkelt. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Och för varje dag som går utan att jag gör något, desto mer kommer jag att tvingas göra, den dagen då systemet når gränsen för sin egen förmåga. Det viktiga är inte vad man gör, men att man gör något. Kulturen blir till och förändras i och genom mångfalden av handlingar. Komplexitet, vilket är vad som kännetecknar kultur och samhälle, kräver för att bemästras ett brett spektrum av olika typer av handlingar, inte färre, bättre.

Många ord, utan en tydlig röd tråd, kan tyckas. Förstår att det kan uppfattas så. Förstå frustrationen och längtan efter raka tydliga svar på vad som borde göras, och hur kulturskatt definieras. Men komplexa problem kan inte förenklas, de måste mötas på sina egna premisser. Förenkla bör man, men det finns alltid en gräns för hur långt förenklingen kan drivas. Vill man verkligen förstå kultur måste man lära sig tygla sin frustration. Kulturen är som den är, oavsett vad vi tror och tänker om den. Det måste vi acceptera och förhålla oss till, själva komplexiteten.

Även detta kan uppfattas som paradoxalt, men tänk då på Ju jutsi, som handlar om att anpassa sig till och följa makten och kraften som finns, men för att uppnå något eget inom rådande sammanhang. Tänker man så klarnar det möjligen? Om inte, försök hitta en egen förklaring, kommunicera den. Samtala om den. Engagera dig. Var inte rädd för att uppfinna hjulet, låt inte respekten för auktoriteter hindra dig att försöka.

Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna sin båge. Det är det enda budskap jag har, och den bygger på min förståelse för vad kultur är, fungerar och kan bemästras. Det är lätt att säga, men svårt att göra. Varken mer eller mindre, men just därför viktigt att inse.

söndag 2 september 2012

Tänker med Deleuze XXXVI

Kastar mig ut, igen. Förutsättningslöst. Har ingen aning om vart resonemanget tar mig, här nu. Jag följer bara med. Låter tankarna som formulerats av Deleuze och Guattari drabba mig, och reagerar med hjälp av mina kunskaper, kompetenser, intressen och önskningar om ett gott liv och ett hållbart liv. Jag driver ingen egen linje, leder inget i bevis. Ändå händer något, i mellanrummet mellan mig och texten, och detta något registreras på bloggen.

Vill se mer av det även i akademin, som är alldeles för besatt av kontroll och genomreglerad. Så till den milda grad har vetenskapen anpassat sig efter näringslivets normer och ekonomins krav att man minimerat utrymmet för fritt, högt och annorlunda tänkande. Det är för att överleva där som jag skriver här, för att inte gå under av leda över kraven som jag måste underkasta mig, hur kritisk jag än är mot dem och hur problematiska jag än finner dem. Det är så demokrati fungerar. Här finns emellertid inga sådana regler, här kan ny-tänkande testas och tankar kastas ut, utan att riskera något. Det som fungerar lever vidare och sprids, och det som inte gör det drunknar i flödet.

Deleuze och Guattari kastar också ur sig tankar, som jag läser som variationer på ett fåtal teman. Grundtankarna är inte speciellt svåra att ta till sig, men det krävs att man rör sig genom textmassan för att upptäcka dem. Därför är mitt råd till alla som är nyfikna på Deleuze att läsa vidare, även om man inte fattar ett dugg. Fortsätt, läs, samla på er frågor. Reflektera. Läs vidare. Plötsligt tränger den sig på, förståelsen. Den finns inte där man tror, utan där man minst anar det. Det går inte att förstå Deleuze och Guattari, om man inte utsätter sig för deras tankar, om man inte låter sig drabbas. Man måste våga utmanas, men gör man bara det väntar en intellektuell belöning. Förståelsen för världen, kultur och hur allt hänger ihop, hur allt blir, ökar. Man får en bättre förståelse för vad som är möjligt att veta, och hur det man vet kan användas. Svar får man dock inte, men verktyg att söka svar på egen hand med hjälp av får man.
Vi kommer ständigt tillbaka till denna definition: det maskiniska fylumet är materialiteten – naturlig, artificiell, eller båda två – materien i rörelse, i variation, som bärare av singulariteter och uttrycksdrag.
Detta är ett av grundtemana i Deleuzes och Guattaris tankebygge. Världen är materia i rörelse, variationer av välkända teman, kombinationer. Tillblivelse genom upprepad skillnad. Inget nytt under solen, men det välkända kan kombineras på oändligt många olika sätt. Detta är enkelt att säga, men svårt att förstå och omöjligt att bemästra. Förstår man det har man skapat sig en god grund att bygga vidare på. Det är mycket mer värdefullt än en aldrig så logisk och vattentät teori som förklarar, vad det nu är man vill förstå. För oavsett hur väl teorin fungerar nu, så kommer det man ska förstå med hjälp av förklaringen att förändras innan man nått dit. Om det är målet, förklaring, då är man dömd att ständigt ligga ett steg efter. Deleuze och Guattari tvingar forskaren ut i världen. På med handskarna, stövlarna, overallen, och kasta er ut, om det är förståelse för levt liv man vill uppnå.
Av detta följer några tydliga konsekvenser, nämligen att detta materia-flöde bara kan följas.
Som sagt, människan, kunskapen om världen och verkligheten, samproduceras. Ömsesidig tillblivelse är vad vi har att göra med, därav insikten om att det bara går att följa med i rörelsen, om man vill förstå. Flödet drivs av ett slags begär, en vilja, makt, eller hur man nu väljer att se på saken. Rörelsen är det centrala, och följandet. Lite ödmjukhet inför det oöverblickbara, helt enkelt.
Denna följande operation kan tvivelsutan göras på stället: en hantverkare som hyvlar följer träet och dess fibrer utan att förflytta sig till en annan plats. Men detta sätt att följa är inget mer än en speciell sekvens i en mer generell process. Ty hantverkaren är också tvingad att följa på ett annat sätt, nämligen att söka upp träet där det befinner sig och söka det trä som har de fibrer som krävs. Eller också att forsla det till sig: det är bara för att köpmannen tar hand om en del av banan i omvänd riktning som hantverkaren kan bespara sig att själv genomlöpa den. Men hantverkaren är inte en fullständig sådan om han inte också är en prospektör; och den organisation som skiljer prospektören, köpmannen och hantverkaren stympar redan hantverkaren och gör honom till en ”arbetare”. Man kan alltså definiera hantverkaren som den som bestäms till att följa ett flöde av materia, ett maskiniskt fylum.
Hantverkare är vi alla, i en eller annan mening. Oavsett om det är teorier vi jobbar med, eller om vi bara sitter på kammaren och tänker. Hantverk krävs för alla typer av verksamhet. Filosofi är ett hantverk, som kan utföra bra eller dåligt. Värdet på arbetet bestäms med ledning av resultatet, konsekvenserna. Därför går det bara att följa, och i efterhand värdera. Inget är någonsin bestämt på förhand. Slumpen har alltid ett större eller mindre utrymme och påverkar utfallet mer eller mindre. Framtiden finns inte, den blir till, processuellt.

Tänker man maskiniskt fylum, materia i rörelse. Letar man efter flöden. Om det är sättet man närmar sig världen på, då kommer man att se andra saker än om man letar efter sanningen i bestämd form singular. Världen och verkligheten som undersöks är den samma, men resultatet blir väsensskilt. Vad som är bäst? Det avgörs av syftet med arbetet och med ledning från resultatet, aldrig på förhand. Jag ser emellertid på mig själv som forskare som ett slags nomad, en följare.
Han är den kringresande, den ambulerande. Att följa materiens flöde är att resa, att ambulera. Det är intuitionen satt i verket. Förvisso finns det kringresande av andra ordningen, där det inte längre är ett materieflöde man prospekterar och följer, utan exempelvis en marknad. Likväl är det alltid ett flöde man följer, även om det inte är ett flöde av materia.
En hantverkare som följer materien, som söker problem att upplösa med hjälp av sina kunskaper och kompetenser. Den tanken gillar jag, och det är så jag ser på mig själv och min verksamhet, på uppdraget. Beroende på hur man ser på sin roll och sitt uppdrag kommer resultatet av arbetet som utförs att påverkas. Även följandet kan utföras på olika sätt.
Och framför allt finns det sekundära kringresanden: denna gång härrör de från en annan ”betingelse”, även om med nödvändighet. Till exempel en transhumant, oavsett om han är bonde eller föder upp djur, som byter jord när den är uttömd eller då årstiden skiftar; men han följer jordens flöde bara på ett sekundärt sätt, eftersom han först och främst genomgår en rotation som redan från början bestämt honom att återkomma till utgångspunkten när skogen växt upp igen, jorden vilat ut och årstiderna gått varvet runt. Transhumanten följer inte ett flöde utan bildar ett kretslopp, och av flödet följer han bara den del som ingår i kretsloppet, även om det kan bli större och större. Han flyttar därför runt bara som en konsekvens, och gör det bara då hans kretslopp av land och betesmark blivit uttömt och när rotationen har utvidgats till den grad att flödena undflyr kretsloppet.
Ett slags kvasiföljande, en rörelse som resulterar i orörlighet. Läpparnas bekännelse? Att följa innebär att verkligen befinna sig i rörelse och handlar om att aldrig bestämma målet för förflyttningen. Det handlar om att släppa kontrollen, om att öppna ögonen och om att inte hålla sig med några på förhand bestämda premisser. Nomaden är öppen för världen, så som den kommer hen till mötes, i sin fulla vidd och variation. Nomadologi söker kunskap förutsättningslöst, och tar sig an problem där, när och så länge som det är ett problem. Sedan drar man vidare, nyfiket följande. Vetande är verktyg, och inget som skall ledas i bevis och försvaras. Det är mottot för nomadologisk vetenskap. Kunskap är vad man söker, den kan inte ägas.
Till och med köpmannen är en transhumant försåvitt marknadens flöden underkastas rotationen hos en utgångspunkt och en destination (hämta-föra fram, importera-exportera, köpa-sälja). Oavsett de ömsesidiga implikationerna finns stora skillnader mellan ett flöde och ett kretslopp. Migranten är, som vi sett, ytterligare något annat. Och nomaden definieras inte först och främst som kringresande eller som transhumant, inte heller som migrant, även om han kan bli det som en konsekvens.
Man kan röra sig på olika sätt, men bara ett sätt är nomadologiskt. Och det är viktigt, för något spel för gallerierna eller läppars bekännelse vill vi inte veta av. Därför måste vi förstå vikten av att inte låta sig förföras av talet, handling är det enda som räknas. Det som faktiskt görs, inte det som utlovas. Det är min kritik mot dagens akademi, att man lägger allt för stor vikt vid utfästelser och insignier, att man lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs. Även den som anses galen kan säga kloka saker, på samma sätt som en professorstitel aldrig är en garanti för ackuratess. Tilliten till akademiska titlar invaggar befolkningen i en falsk trygghet, och den leder till att det som sägs av professorn granskas mindre än doktorandens påståenden. Därigenom kommer professorns ord att väga tyngre, allt annat lika. Professorn verkar på uppdrag av stadsapparaten, och upprätthåller ett räfflat rum. Nomadologen däremot ...
Den primära bestämningen av nomaden är att han ockuperar ett slätt rum: det är i detta avseende han bestäms som nomad (essens). Han kommer inte att bli transhumant eller kringresande annat än genom de krav som åläggs honom av det släta rummet. Kort och gott, oavsett de faktiska blandformerna av nomader, kringflyttare och transhumanter, är grundbegreppet inte det samma i vart och ett av fallen (slätt rum, materia-flöde, rotation). Det är bara på grundval av ett distinkt begrepp man kan bedöma blandformerna, avgöra när, i vilken form och i vilken ordning de uppträder.
Sammanhanget som helhet bestämmer vad som är vad, aldrig den enskilde aktören. Deleuze och Guattari menar (i en annan text) att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Forskaren måste därför ständigt befinna sig i rörelse. Kulturforskaren får åtminstone aldrig stå stilla, hen måste följa sitt objekt för att arbetet skall resultera i användbar kunskap och förståelse. Att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med strömen av händelser. Det är vad nomadologisk vetenskap handlar om. Tänkande enligt nomadologin är något som uppstår och förändras i ett slags oscillation mellan mänskliga hjärnor och kontexten där dessa finns och verkar, med andra ord i och genom självorganiserande system bestående av såväl mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Och alla delarna som bygger helheten måste undersökas förutsättningslöst och med samma utgångspunkt.

Arbetar med sådana utgångspunkter utgår man från att den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att resultatet är överordnat vägen dit. Nomadologin är med andra ord lika problematisk som idealvetenskap som Royal Science, båda behövs, lika mycket! Och båda har lika mycket att lära av varandra. Vetenskapen måste därför inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Vad det handlar om i grund och botten är att betona vikten av att göra sig uppmärksam på att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som bör undersökas och vad som kan lämnas obeaktat. Alltså om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns.

Fragment av en helhet som ingen vill ha, är det kultur?

Söndagsmorgon och inget bestämt. Det finns både tid och väl tilltagna marginaler. Kaffe, morgontidning, avsaknad av krav. Erfarenheten säger mig att det är vad jag behöver för att optimera möjligheterna att skapa förståelse och kunskap om det komplexa ämnet kultur. Intryck, uppslag och tid till reflektion, samt avsaknad av krav på prestation. Det är förutsättningen för kulturanalysen, varken mer eller mindre. I mötet mellan förvärvade kunskaper samt insikter, och världen, där uppstår förståelse. Kultur finns överallt. Därför är det bara att öppna ögonen och sätta igång att reflektera med ledning av de fragment av helheten som finns överallt. Det har jag vetat länge, men det är först idag, när jag läser Under Strecket som jag inser vad jag vet. Som jag får syn på kunskapen. Artikeln, som är skriven av Mats Burström, inleds med följande ord.
För arkeologer är fragment sakernas normala tillstånd. Tidens tand har satt sitt avtryck och vad som återstår är brottstycken av en ursprunglig helhet, en helhet som nu gått förlorad men som fragmenten låter oss se delar av. Fragment från det förflutna är dock inte bara av intresse för arkeologer, de är också en viktig inspirationskälla för konstnärer och författare. Fragmenten har en aura och en estetisk kvalitet som sträcker sig bortom deras vetenskapliga värde.
Historien, det som en gång var (eller blev, för det handlar som bekant överallt och alltid om tillblivelser, processer) finns inte längre. Bara fragment av vardagen existerar, och den som vill bygga en förståelse för det den tid som flytt är hänvisad till dessa fragment. Det är de som sätter gränser för fantasin, vilket är vad som krävs för att bygga upp en förståelse. Exakt kunskap om helheten går aldrig att få/nå. Fantasin måste ta sin utgångspunkt i fragmenten, som samtidigt sätter gränser för vad som blir möjligt att säga.

Fragment är också vad kulturvetaren har att jobba med, och några definitiva svar om helheten är varken möjliga eller önskvärda. Helheten, om den gick att nå och beskriva i detalj, är inte bara totalt ointressant, den är dessutom död. Människan bär på en inneboende, stark önskan om att veta, men kunskapsmålet är omöjligt. Viljan att veta är dock viktig, som drivkraft för utveckling och i arbetet med att bygga samhället och skapa struktur och mening i tillvaron. Kunskap är sökandet efter svar, inte ett mål som skall nås. Insikten om det fördjupas av Burströms avslutande ord.
Fascinationen för fragment – oavsett om det rör sig om skulpturbitar, textstumpar eller granatskärvor – hänger samman med att de så tydligt representerar något ofullständigt. Fragmenten vittnar om en förlorad helhet, en förlust som stimulerar fantasin och som lämnar utrymme för egna tolkningar.

Mångfalden av tänkbara tolkningar av den helhet som fragmenten en gång tillhört påminner oss om verklighetens komplexitet och pekar mot något större än denna förlorade helhet. Om alla fragment lät sig sammanfogas till en ursprunglig helhet skulle det paradoxalt nog vara att reducera deras betydelse.
Tänk om detta vore allmänt spridda insikter? Tänk om det var så man såg på kunskap om allt det som rör människors levda liv, samhällsfrågor och så vidare? Som något i rörelse, statt i förändring. Som en helhet vilken ingen varken kan eller önskar förstå fullt ut. Som en öppen process av sökande, istället för ett försvar av mer eller mindre väl underbyggda ståndpunkter. För med en sådan syn på kunskap om och definition på kultur, öppnar sig en rad möjligheter. Engagemanget för det som studeras skulle ökas, och ansvaret för studieobjektet skulle spridas brett. Kultur är en angelägenhet för alla, och därför är frågan allt för viktigt för att helt och hållet överlåtas till några få experter.

Vad består livet och vardagen av, om inte av fragment av en gäckande helhet. Det är av och med ledning från fragmenten som förståelsen för kultur och för världen, samhället byggs. Och det spelar roll vilka fragment man har till sitt förfogande. Den som är rik och privilegierad förfogar över andra fragment än den som är fattig, och därför kommer världen att se annorlunda ut. Ju större klyftor och avstånd mellan medborgarna, desto mer olika blir fragmenten som finns för att besvara frågorna om samhället och kultur, och desto större blir skillnaden i synen på vad som bör göras för att bygga ett hållbart samhälle för alla. Självklart är det så.

Förstår man det, då förstår man något oerhört viktigt. Då förstår man hur man bör se på och hantera kunskap. Då förstår man vilken typ av kunskap som behövs. Och, inte minst, då förstår man varför det är en dålig lösning att satsa de begränsade resurser som finns på några få excellenta forskare. För oavsett hur duktiga de är så har de liksom alla andra bara tillgång till fragment av den helhet vi alla delar.

Insikten om detta finns, överallt. Detta blogginlägg avslöjar ingen revolutionerande sanning. Ändå måste kunskapen upprepas, ofta och i olika sammanhang. För vad vi har att göra med är kunskap som går på tvärs mot människans intuition, sunda förnuft och vardagliga uppfattningar. Även det är ett argument för insikterna som förra bloggposten handlade om, vikten av marginaler, visioner och tillförsikt. Det räcker inte att veta, det krävs handling också. Därför håller jag med om det som sägs på ledarplats i DN idag, om synen på och hanteringen av resultaten av de nationella proven i grundskolan.
Hellre än att snäva in de nationella proven till det enkelt mätbara bör man därför erkänna det uppenbara: Nationella prov säger inte allt. De fyller en roll som sammanhållande kraft i det svenska skolsystemet. Men föreställningen att proven ska kunna rymma hela sanningen om elevernas förmåga är destruktiv.

De nationella proven ska ses som skolans tjänare – inte dess enväldige, allvetande konung.
Bejaka fragmenten och gör det bästa av det vi har. Fokusera på det som är här och nu, på processen inte målen. Minska klyftorna i samhället och sprid kunskaperna som finns, brett. Hur svårt kan det vara?

Marginaler, visioner, tillförsikt

Tre är ett vackert tal. Fler än en, färre än många. Det första primtalet. Tre kan inte delas jämt, om man inte delar det med tre vill säga. Redan här finns mycket inspiration att hämta, för den som vill förstå hur man kan ser på den process vars resultat känns igen som levt liv, eller kultur. Det är något som aldrig går jämt ut, något komplext. Vill man förstå kultur måste man acceptera att det inte finns några enkla svar, och heller inget slutgiltigt mål. Det finns bara rörelse, tillblivelse. Samproduktion av effekter, det är vad vi har att göra med. Det är den grund som samhället vilar på.

Detta är inte den allmänna synen. Politik och vetenskap, generellt sett, utgår från att det finns ett svar, en sanning, och att denna kan nås. Att det finns ett bästa svar på frågor som uppstår. Det är målet för vetenskapen, och politikens uppgift, att säkra processen som leder fram till det som bestämts. Guds plan avslöjas av vetenskapen, och politiken leder massan mot målet, som idag stavas: Tillväxt. Det är i alla fall vad jag ser om jag kokar ner samhället till en essens. Förenklat? Absolut! Detta är ingen sanning, inget påstående som skall ledas i bevis. Det är vad jag ser, utifrån mitt perspektiv, och med hjälp av de kunskaper och analysverktyg som jag förfogar över.

Jag oroas över vad jag ser. För klyftorna ökar, och samhället segregeras allt mer. Åt dem som har skall vara givet, och de andra får skylla sig själv. Det är resultatet av den process vi alla är med om att driva, genom att leva våra liv. Samhället är resultatet av allt och allas interaktion. Effekter och konsekvenser av handling, görande. Därför blir jag beklämd när jag hör politiker lova jobb. För det är ett löfte som inte går att uppfylla med mindre än att öka den offentliga sektorn, och det kan bara göras om skatten höjs. Alldeles för mycket otillbörlig tillit är vad jag ser. Och alldeles för små marginaler, över hela linjen. Alldeles för lite tillförsikt.

Det är vad jag saknar och tror på: Marginaler, visioner och tillförsikt. Tre aspekter som skulle kunna kombineras och göras till ledstjärna för en ny politik, ett nytt samhällsfundament, en ny process. Det är ingen lösning, för någon sådan finns inte. Det ett nytt sätt att tänka, som öppnar upp nya handlingsmöjligheter. Nya riktlinjer, vilka ligger i linje med den kunskap om kultur som jag förfogar över. Vad som behövs är ingen briljant, komplicerad och ny teori. Handling, i enlighet med lite annorlunda principer än dagens. Mångas handling. Varken mer eller mindre. Ingen ny ledare, utan fler som engagerar sig och som förstår grundprincipen. Därav byggs samhället, underifrån. I och genom levt liv, vardagshandlingar och beslut tagna i stunden.

Marginaler först. Det krävs för att skapa ett mer robust samhälle som står pall för extrema naturfenomen, trafikkaos och annat som alla vet inträffar, men inte när eller i vilken omfattning. Det räknar man inte med på allvar idag. Samhällskalkyler och företagens budgetar strävar efter effektivitet och minskade marginaler. Marginaler kostar, och när det är tillväxt som är målet tvingas man tulla på marginalerna. Ekonomins logik tvingar fram det tänkandet. Strävan efter vinstmaximering får den effekten, över hela linjen. Det är inte hållbart i längden. För att få ett bättre samhälle måste man konsekvent räkna med det oväntat oväntade, alltid. Och enda sättet att göra det är att acceptera slumpens inverkan, och räkna med väl tilltagna marginaler. Samhällssystemet måste bli mer robust.

Visioner så. Idag är politiken inriktad på tydligt formulerade och mer eller mindre realistiska mål. Fokus ligger på mål som kan mätas, vägas, räknas på och som kan säkras. Detta tar uppmärksamheten från processen. Vardagen, människornas levda liv blir en formalitet. Målet är allt, och vägen dit ett hinder. Det gör att känslan av missnöje ökar i populationen, kulturen. För målen ligger alltid i framtiden. Nästa mandatperiod, nästa kvartal. Vi är hela tiden på väg, aldrig där. Därför är visioner att föredra. Trafiksäkerhetsverkets Nollvision är ett utmärkt exempel, och kritiken mot den är belysande, för den visar hur utbrett och förgivettaget måltänkandet är i samhället. Man menar att det är en omöjlig vision. Men då menar man alltså att målet skall vara ett visst antal döda i trafiken?! Hur många skall anses rimligt? Ett typexempel på att kartan är viktigare än terrängen. Noll döda, något annat mål kan aldrig accepteras. Först när man uppnått den visionen, för det är rimligare att tänka vision, kan man slå sig till ro och fundera på vad man ska göra sedan. Visioner är inte konstruerade för att uppnås, och just därför riktas fokus mot här och nu, mot vardagen, levt liv. Uppmärksamheten riktas mot det som är viktigt: livet. Processen och vägen. Målet måste underordnas vägen dit. Visioner kan formuleras kollektivt, och eftersom de aldrig kan målsäkras måste man arbeta på annat sätt ute i samhället. Chefens roll blir mindre viktig, och i sin tur uppvärderar den breda massan vilket borde minskar klyftorna.

Tillförsikt slutligen. Det är det enda vi människor har att vila oss mot. Världen är komplex, paradoxal och det oväntat oväntade hotar att slå till och överraska, överallt, alltid. Det finns aldrig någonsin några garantier för någonting. Det är bara att acceptera, hur stort begäret än är efter säker kunskap. Oavsett hur många som vill veta finns inget svar, för det skapas i och genom kollektivets handlingar. Och över kulturen styr ingen, även om den går att förändra på marginalen, om tillräckligt många vill och är beredda att förändra sina vardagliga handlingar. Ökad tillit kan man få om det finns marginaler och om man strävar efter visioner istället för tydliga mål. Och med ökad tillförsikt finns både utrymme för och incitament att lita mer på varandra. Tillförsikt till att processen leder oss, oavsett vad vi tycker och tänker om den, gör att alla kan ägna sig mer åt varandra. Banden stärks, och det sociala kapitalet ökar.

Svårare än så är det inte, men det är på inget sätt enkelt.

lördag 1 september 2012

Tänker med Deleuze XXXV

Under Strecket idag handlar om Kafka, men också om Deleuze och Guattaris bok: Kafka. För en mindre litteratur. Där förklaras en del av begreppen, och de sätts också ett sammanhang vilket möjligen gör det lättare att hänga med och förstå, om det känns svårt. För det är svårt, men inte så svårt att man inte kan börja jobba med texten. Och det är viktigt. Kunskap är en process, ett sökande. Inte ett mål. Kanske kan följande passage från SvD belysa den aspekten.
Ett av de viktigaste begreppen i Deleuzes och Guattaris studie är ”djurblivandet”, vars matris återfinns i följande passage: ”Apan i mig flydde hals över huvud och försvann, så att min första lärare var på vippen att själv bli apa, han måste i all hast sluta med undervisningen och föras till mentalsjukhus. Lyckligtvis kom han ganska snart ut igen.” Här handlar det egentligen om en dubbel ”deterritorialisering” – djuret deterritorialiserar människan, och människan deterritorialiserar djuret. Men vad innebär djurblivandet i Kafkas noveller? Rörelsefrihet, flyktlinjer, vibrationer. Det är med Deleuzes och Guattaris formulering att ”finna en värld av rena intensiteter där alla former upplöser sig, och likaså deras betydelse, och betecknande och betecknat, till fördel för en formlös materia”. Och i denna öde materia skiljer sig mössen, hundarna, aporna och kackerlackorna från varandra endast genom en viss tröskel, genom vissa vibrationer, vissa underjordiska vägar i rhizomet eller boet.
Deleuze och Guattari menar att Kafkas litteratur är mindre, och det är centralt. Deterritorialisering handlar om upplösning, om sökande efter flyktlinjer och organisering underifrån. Om att söka sig fram där det går, förmågan att identifiera möjligheter. Dynamik.
Ett kapitel i den föreliggande studien ägnas åt den så kallade mindre litteraturen (för övrigt översätts den franska formuleringen littérature mineure med ”minoritetslitteratur” i Kafkas ”Dagböcker december 1911–1913”, Bakhåll, 2004). I sitt resonemang kring detta begrepp tar Deleuze och Guattari avstamp i en rad dagboksanteckningar, där Kafka entusiastiskt skriver om den samtida judiska och tjeckiska litteraturen och därmed om den litteratur som ”inte har någon större bredd” och dess villkor. ”Vitaliteten hos en sådan litteratur är rentav större än hos en litteratur som är rik på begåvningar, ty eftersom det inte finns någon författare vars begåvning skulle få de flesta belackarna att tystna, fyller den litterära striden verkligen en funktion”, nedtecknar han den 25 december 1911.
Detta kan fungera även som definition på en nomadologisk vetenskap. Vitalitet är också vad jag menar är det som främjar nytänkande, och det kan aldrig komma uppifrån, från erkända begåvningar, genier, professorer eller beställas fram genom satsningar på excellenta forskare. Den samlade vitaliteten underifrån, och förmågan att lösa problem genom samverkan, är alltid större än en eller några få, aldrig så kloka experter. Nomadologisk vetenskap är en vetenskap som förstått detta, och som organiserats i enlighet med denna insikt. Jag bloggar, det vill säga skriver en massa olika inlägg om problem och intryck som uppstår i vardagen, här och nu. Publicerar texterna snabbt, och sprider dem brett. För att jag tror att det ökar chansen att kunskapen når ut och gör skillnad i världen. Och det är viktigare för mig än att göra akademisk karriär. Nomadologin är min vetenskap, den vetenskap jag tror på. En vetenskap som rör sig med världen, och som söker förståelse samt upplöser problem.

Åter till Krigsmaskinen, som jag vill vara tydlig med att jag inte förklarar, jag tänker med Deleuze och Guattaris text. Jagbehandlar den som en vital text, inte som monumental. Jag låter mig inspireras av texten, och använder den som ett verktyg för att förstå; olika saker, fenomen. Världen, kultur. Det som dyker upp i huvudet för stunden. Jag rör mig genom texten, och resultatet av den resan presenteras här på Flyktlinjer. Kastar mig därför bara rakt ut, eller in ...

Vissa distinktioner som föreslås av [Gilbert] Simondon skulle kunna närmas till Husserls. Ty Simondon avvisar den teknologiska otillräckligheten hos modellen materia-form, eftersom den förutsätter en fixerad form och en materia uppfattad som homogen. Det är idén om lag som garanterar denna modells koherens, eftersom det är lagarna som underkastar materien den ena eller andra formen, och som omvänt i materien förverkligar en given essentiell egenskap härledd från formen.
Fixerade former och homogen materia finns bara i teorin och i modeller, och där går kalkylerna jämt upp. Ser här ett cirkelresonemang eftersom det är tanken på en lag som garanterar modellen koherens, och sedan denna koherens som används för att förstå levt liv och materiella aspekter av världen. Letar man efter något bestämt brukar man hitta det, om man bara har tillräckligt med resurser. Ifall man hårdrar saken och förenklar, för att visa på tendenser i det moderna tänkandet. Makten och vetandet hänger som bekant ihop, och det är omöjligt att veta var det ena övergår i det andra. Det handlar om form och det handlar materia, det som formar och det som formas, om att förstå detta i termer av en process av ömsesidig tillblivelse. Båda blir till samtidigt. Både ock, inte antingen eller!
Men Simondon visar att den hylomorfa modellen förbiser många saker, såväl aktiva som affektiva.
Hylomorf är ett ord jag har lite svårt att greppa. Googlar lite, och hittar en intressant blogg. Bloggen är ett bra exempel på en mindre litteratur, ett vitalt skapande av kunskap, i och genom en kollektiv process av sökande efter förståelse. Åter till texten.
Å ena sidan måste man till den formade eller formbara materien lägga en hel energetisk materialitet i rörelse, bärare av singulariteter eller haecceiteter, vilka redan är likt implicita former, topologiska snarare än geometriska, vilka kombineras med olika deformationsprocesser: till exempel de olika vågformerna och vridningarna i träets fibrer, som styr vedhuggningen.
Med andra ord, materien är aldrig statisk även den förändras processuellt. Tänker här att den nya fysiken ger stöd åt den tanken, att det vi ser och har att förhålla oss till är fenomen som utgår från skalnivåer. Svängande strängar utgör materia för elektroner, som utgör materia för molekyler, som utgör materia för den värld vi människor iakttar och bygger vår värld av och med. Rörelse och hastighet, förändring, tillblivelse. Inget är fast. Ändå finns det kontinuitet i världen, former som är konstanta över tid.
Å andra sidan måste man till de essentiella egenskaper som i materien härrör från den formella essensen lägga variabla, intensiva affekter, vilka ibland resulterar från operationen, ibland möjliggör den: till exempel ett mer eller mindre poröst, mer eller mindre elastiskt och resistent trä.
Överallt är det vad som sker i mellanrummen som har/får betydelse, som gör skillnad. Och mellanrummen måste man bara acceptera, liksom slumpen. Vad de är egentligen är en fråga som inte går att ställa i det tankeuniversum som Deleuze och Guattari skapat. Det är en premiss man måste köpa för att kunna jobba med verktygen, och kan man inte det får man söka svar med hjälp av andra verktyg.
I vilket fall handlar det om att följa träet genom att förbinda operationer med en materialitet i stället för att pressa en form på en materia: det handlar mindre om en materia underkastad lagar än om en materialitet utrustad med ett nomos.
Nomos, föränderliga lagar som gäller här och nu och så länge förhållandena tillåter det. Dynamiska ramar för blivandet, som även materien lyder under och är med om att skapa. Inte bara människor äger förmåga till agens, även materien har förmågan att göra skillnad. Det finns lagar, ingen tvekan om det, men även lagarna i naturen är dynamiska, inte eviga. Rörelse, förändring, överallt. Det är hastigheten som skiljer sig år och ger upphov till illusionen om rigida och eviga lagar. Losen up, kanske man skulle kunna säga. Hårda fakta är bara så hårda som vi gör dem till, och dess hårdhet bestäms delvis av vår syn på dem som formulerar lagarna. Klart att hårda vetenskaper ger upphov till hårda fakta, och mjuka vetenskaper till flum. Men hur ser det ut egentligen, där ute? Och vad är möjligt att veta, utifrån de förutsättningar som föreligger. Tänker att det faktum att mänsklighetens och närmare bestämt den mänskliga intelligensen har funnits och har iakttagit världen under ett ögonblick av ett ögonblick, och att alla teorier om universum och världen bygger på det vi sett under vår livstid och med hjälp av våra instrument. Kunskapen är imponerande, med mänskliga mått och jag har ingen som helst anledning att ifrågasätta den, men hur är den i relation till universums mått? Lite ödmjukhet är det enda jag ber om. 
Det handlar mindre om en form kapabel att påtvinga en materia vissa egenskaper än om materiella uttrycksdrag, vilka utgör affekter. Förvisso är det alltid möjligt att till en modell ”översätta” just det som undflyr denna modell: på så sätt kan man relatera materialitetens variationsförmåga till lagar som antar en fixerad form och en konstant materia. Men detta sker inte utan en förvrängning som består i att variablerna lyfts ut ur sitt tillstånd av kontinuerlig variation, så att man ur dem kan utvinna fixerade punkter och konstanta relationer. Man gör sig av med variablerna och man förändrar till och med ekvationernas själva natur, eftersom de inte längre är immanenta i materien-rörelsen (inekvationer, adekvationer).
Studier av vetandets praktik, av hur det går till rent konkret och praktiskt när kunskap genereras, är viktiga, och högintressanta. Hur vet vi det vi vet? Det är en provocerande fråga, och som ett slags tankens sidospår återvänder jag till Under Strecket, för den artikeln avslutas med en passage som kan användas för att förstå vetenskapens sociala aspekter. Något rent vetande existerar inte! Jeana Jarlsbo skriver:
Deleuze och Guattari gör en rad högintressanta iakttagelser om maktens segmentering och makten som begär, exempelvis i ”Processen” eller novellen ”I straffkolonin”. Makten är inte pyramidal, utan segmentär och linjär, och alla segment (polissegmentet, advokatsegmentet, domarsegmentet och så vidare) kommunicerar med varandra genom olika beröringspunkter. Det rör sig om en komplex anordning där makten framstår som begär, begäret är mångstämmigt, ty alla är, eller vill bli, kugghjul och delar i maskinen. Med sitt verk föregriper Kafka alla framtidens ”djävulska makter” som ska knacka på dörren.
Begäret finns i många olika former, men det är inget i sig. Begäret finns och verkar i mellanrum, och kan bara undersökas genom att iaktta konsekvenser av det, i efterhand. Därför är det viktigt att följa med, att vara rörlig i tanken och inte låsa fast sig vid en förklaring. Makt och vetande samproduceras i en process som likt världen drivs av olika former av och uttryck för begär. Olyckligt om akademin och vetenskapen blir en djävulsk makt, vilken den riskerar att bli om formerna ger företräde framför innehållet. Excellenssatsningar, igen. Citerings- och publikationsantalsfixering, målsäkring och så vidare. Tecknen på formens överordning över materien/innehållet är många. Och uppmärksamheten på konsekvenserna minskas när det är vad som söks och premieras. Det är det farliga, att skyddet mot det oväntat oväntade urholkas. Vetande riskerar att invagga oss i en falsk trygghet. Åter till Deleuze och Guattari.
Frågan gäller inte huruvida en sådan översättning är begreppsligt giltig – ty det är den – utan bara vilken intuition man därigenom förlorar. Kort och gott, vad Simondon invänder mot den hylomorfa modellen är att den antar formen och materien som två termer som definieras var och en för sig, som ytterändarna på en kedja, och vars förbindelse blivit osynlig, som en enkel akt av formning under vilken man inte längre kan urskilja den kontinuerliga och ständigt varierande modulationen.
Samma tendenser ser jag i akademin och dagens forskningspolitik, som inte tar hänsyn till "den kontinuerliga och ständigt varierande modulationen". Kvalitet skall vi så klart ha i akademin, men det är ett så pass komplext begrepp att det är svårt att definiera och därför blir processen ännu svårare att målsäkra. Vägen är allt, målet är inget, kanske man skulle kunna sammanfatta denna passage från Krigsmaskinen.
Kritiken mot det hylomorfa schemat baseras på ”existensen, mellan form och materia, av en mellanliggande zon”, energetisk och molekylär – ett helt eget rum som utbreder sin materialitet genom materien, ett eget nummer som skjuter fram sina drag genom formen ...
Ett (mellan)rum, en plats där slumpen regerar. Det är vad man överallt och alltid måste räkna med, och alla försök att förklara det och dess logik måste överges. Fokus bör riktas mot processen, rörelsen och förutsättningarna för förändring. Nomadolgin utgår från den tanken, gör vetenskap av den insikten. Nomadologin har emellertid inga svar, ingen egen kunskap ätt förvalta och försvara. Nomadologisk vetenskap söker förståelse, arbetar med att upplösa problem, befinner sig i rörelse. Tillsammans med världen, och allt som finns däri.

Individen och organisationen

Det dök upp en fråga på Facebook igår: går det att organisera sig fram till framgång? Mitt spontana svar var att rätt organiserad kommer talanger till sin rätt. Jag menar att svaret finns någonstans mellan individen och strukturen. Det dök lite olika varianter av svar, och detta är ju lite av en evig fråga. Enkelt kan man säga att de vanligaste svaren på frågan är, antingen anpassar sig individen på olika sätt efter organisationen och navigerar sig till framgång genom opportunism, nepotism och liknande strategier. Fokus på individen alltså. Eller så lägger man hela ansvaret på organisationen, som man menar skall lösa alla problem.

Antingen, eller. Klassiskt exempel på sökandet efter svaret, i bestämd form singular. Utgångspunkten är vanlig, att man letar efter förklaringen på en plats, ett argument och så vidare. Lika vanligt är att man utgår från att det är den enda rimliga, att svaret alltid är ett och ett enda. Det bästa svaret är alltid det enkla, det tydliga. Jag är som bekant skeptisk. Studerar man verkligheten, levt liv, kultur, finner man man hela tiden exempel som inte passar in i den mallen. I praktiken är det aldrig så enkelt, och i vardagen går det inte att avgöra vad som är vad, egentligen. Därför blir detta ett slags förhandlingsfråga, och om svaren rymmer en hel massa intressant information. Den som tror på individens kraft, och på sin egen förmåga kommer naturligtvis att lägga fokus där och söka exempel på och bevis för att samhället mår bäst av att överlåta organiseringen till individen. På motsvarande sätt kommer den som tror på kraften i kollektivet att söka belägg för sin syn, där allt härrör ur organiseringen. Tänker man så är det som upplagt för pajkastning, maktkamp och debatt som bara leder till att ståndpunkterna polariseras, för i en värld där svaret bara kan vara ett, odelat och bäst, där tvingas man ta strid för sin ståndpunkt.

Tänker på kultur, på hur komplext samhället är och på hur många viljor som dagligen och stundligen måste jämkas samman för att vardagen skall fungera. Kultur uppstår i samspelet mellan struktur och individ, i mellanrummen. Kultur kan bara förstås genom att ta hänsyn till både och. Därför svarar jag som jag går på frågan, om det går att organisera sig till framgång. Det kommer aldrig an på antingen organisationen, eller på individen. Överallt handlar det som samspel, om olika grader av påverkan och agens. Ibland är det strukturen som styr, ibland individen, men det växlar över tid och vad som är vad i stunden går aldrig att avgöra på förhand. Svaret går därför aldrig att precisera närmare än: Fler än en, färre än många.

Om jag lyckas handlar det aldrig uteslutande om mina egenskaper. Framgång är alltid resultatet av en relation, ett slags samproduktion. För det är klart att det är enklare att lyckas i en organisation som ser mig och mina förmågor, och som hjälper mig att odla dessa. Samtidigt kan en organisation vara mer eller mindre öppen för individuell variation, mer eller mindre rigid. Vore det så att det fanns ett, bästa sätt att organisera för framgång, då skulle det praktiseras överallt redan. Komplexitet är vad vi har att göra med här, och svaret kan därför aldrig bli enkelt och entydigt. Det handlar om en kombination av lyckliga omständigheter, som bara går att identifiera i efterhand. Därför, om man verkligen vill förstå hur relationen mellan struktur och individ ser ut, krävs lyhördhet, kritisk förmåga och insikt om att svaret bara kan ges i efterhand.

Tänker vidare på frågan, och inser att detta med komplexitet är svårt. Det krävs energi och flexibilitet i tanken för att hantera komplexa problem. Det krävs vidare tid, och tillit. Marginaler och överseende med misstag. Kärnkraftsdebatterna i Sverige, och 1980-talet dyker upp i huvudet. Kritiken mot linje tre, mot dess påstådda mjäkighet, och på kraven på polarisering i debatten. Två tydliga alternativ, antingen eller, måste det vara annars kan man inte folkomrösta. Vad var det om inte ännu ett exempel på resonemanget om kartan och terrängen. Vad var viktigast, egentligen? Att nå ett tydligt avslut i debatten, eller att lösa kärnkraftsproblematiken? Palme insåg att frågan var komplex, och konstruerade linje ett  förslag som tog hänsyn, både till det som varit och till framtiden. Ett komplext svar på en komplex fråga. Ett klokt förslag, som utgick från verkliga förhållanden. Linje tre vann. För mig säger det något om den generella kunskapsnivån i landet, och samhällsklimatet. Det komplexa svaret vann över de förenklade lösningarna.

Tänker på undersökningen av ungdomar, på att det är oroväckande många unga idag som tycker att diktatur verkar vettigt. Ett extremt exempel på en enkel lösning. Då är det bara en person som behöver bry sig om politiken, och alla andra kan sköta sitt. Eller? Resultatet är skrämmande, och det har så klart med både individer och strukturer att göra. Läser i SvD om att allt fler lärare lämnar yrket. Det finns ett samband här, mellan skolan, utbildningsnivån i landet och förmågan att hantera komplexitet. Att lärare inte vill arbeta i skolan längre är ett allvarligt problem, oavsett vad som är orsaken till att de säker upp sig. Även det är ett komplext problem, och pengar spelar säkert roll, men det är inte den enda förklaringen. Idag läggs ett enormt ansvar för kvalitet på lärare, det är dessa som beskylls om elevernas resultat haltar. Skolan som organisation har ansvaret för och skall se till att varje individ lyckas. Som det ser ut idag. Även där menar jag att svaret finns någonstans i mellanrummet mellan, individ och struktur. Och därför behöver man jobba med både skolan, och eleverna/studenterna, om man verkligen vill öka kunskapsnivån i landet.

Samma sak i vården, problemet är komplext. Och lösningen på komplexa problem kan per definition aldrig vara enkla. Det finns aldrig ett svar på frågor där fler än en komponent är inblandad. Därför blir svaret på frågan, om det går att organisera sig till framgång, att det beror på vad man vill uppnå och vilket samhälle man vill leva i. Vad är viktigast; jag eller vi? Eller är båda lika viktiga? Beroende på hur man svarar kommer man att känna igen och föredra olika lösningar på problemet, olika sätt att arbeta med frågan.

Skall vi satsa på excellens, eller skall vi bygga från grunden? Att välja ut några få som visat sig talangfulla, och satsa stora resurser på dem kommer att gå ut över annat. Vård och skola, till exempel, som bekostas av samma medel. Därigenom urholkas basen, och det gör att det blir svårare att hitta talanger i framtiden. Kanske får vi ett Nobelpris, men hur blir det sedan, med samhället och individerna?