Hur fria blir vi av all valfrihet?

Ett av tre försök att få en text publicerad på Under Strecket har lyckats, och fram till att jag fick besked här i veckan om att man tyckte texten var intressant men att man redan hade alldeles för många texter som väntade och därför valde att inte acceptera, hade hälften av försöken varit lyckosamma, så jag har inga problem att acceptera refuseringen. Nedanstående text tyckte jag dock blev bra, den känns aktuell och har ett viktigt och allmängiltigt budskap. Jag skulle kunna gå vidare och försöka på DN eller någon av kulturtidskrifterna, men det känns inte så viktigt. Är den verkligen bra och om innehållet faktiskt fungerar intalar jag mig att den kan nå spridning ändå. Tycker du den är läsvärd får du gärna dela den!

Valfrihetens disciplinerande kontroll

Förnuftets och rationalitetens försvarare älskar att hata Michel Foucault och Gilles Deleuze, men faktum är att många av texterna som skrevs av postmodernismens fixstjärnorfortfarande visar sig vara högst relevanta. I den nästan kusligt framsynta texten ”Postskriptum om kontrollsamhällena” visartill exempel Deleuze att även om det disciplinsamhälle som Foucault analyserade i många av sina arbeten förpassats till historien präglas vårt snabbt framväxande valfrihetssamhälle av minst lika mycket kontroll, inte trots utan just för att friheten ökat.

Postmodernismen är ett rött skynke för många och har anklagats för att vara relativistisk och ovetenskaplig, men det kan bara den hävda som inte själv satt sig in i tanketraditionen. Postmodernister undersöker samma verklighet och kraven på vetenskaplighet är lika höga, men man ställer andra typer av frågor och skriver om andra aspekter av tillvaron än positivistiskt skolade forskare. Deleuze och Foucault skapade analysverktyg tänkta att användas för att förstå tendenser i samtiden. Deras texter fungerar som kartor att orientera sig i verkligheten med. Syftet var inte att leda något i bevis ochtänkandet bygger heller inte på dikotomiska oppositioner. Deleuze analys handlar inte om valfrihet eller disciplinering, och inte om vad som är sant eller falskt. Utgångspunkten är att alla samhällen kräver någon form av struktur eller kontroll,samtidigt som det finns en gräns för hur mycket frihet en ordning kan härbärgera innan den löses upp och försvinner. Disciplinsamhällen och kontrollsamhällen är med andra ord positioner i ett samhällsbyggandets kontinuum.

Foucault intresserade sig för de disciplinära samhällen somväxte fram under 1700-talet och som nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet, där människorna genom livet flyttade från en inspärrningsmiljö till nästa. Skolan följdes av militären som följdes av fabriken och sedan, för en del, sjukhuset. Avvikarna hamnade på asylen och upprorsmakarna i fängelse.Alla övervakades på olika sätt. I skolan satt man tyst och lyssnade, i det militära följdes order och på jobbet stod manvid sin maskin eller satt vid sitt skrivbord. Vår bild idag av disciplinsamhället är att det präglades av en rigid kontroll, men disciplinering är en utifrån kommande kraft, riktad mot kroppen, vilket gör att den aldrig kan bli total. Generationen som växte upp efter andra världskriget kände sig dock instängda och drömde om förändring och frihet, men Deleuze visar att valfrihetssamhället präglas av minst lika mycket kontroll som något annat samhälle i historien. Kontrollen är ett resultat av kulturens inneboende dynamik och en oundviklig effekt av begäret efter valfrihet.

Tidiga tecken på disciplinsamhällets upplösning var att psykiatrins slutna institutioner stängdes och att fängelset delvis ersattes med fotboja. Från 1970-talet och framåt accelererade utvecklingen och allt fler reformer infördes i syfte att öka friheten. Thatcher och Reagan avreglerade med stöd i ekonomen Miltons Friedmans teori om evig tillväxt allt fler samhällssektorer under 1980-talet. I Sverige avskaffadesPublic Services och Televerkets monopol, elmarknaden avreglerades och Posten konkurrensutsattes. I syfte att öka valfriheten öppnades område efter område upp för marknadskrafterna. Möjligheterna att välja är idag närmast oändliga, men vad är det vi väljer mellan egentligen? På TV finns idag fler kanaler att välja på än någonsin, men har bredden i utbudet verkligen ökat? Mataffärerna dignar av olika varor, men innehållet i produkterna består av variationer av ett fåtal ingredienser.

Deleuze skrev texten på 1990-talet och han befarade då att skolorna skulle överlämnas till företagen, vilket idag är en realitet i Sverige där skolan (tillsammans med vården)förvandlats till en marknad där kommunala skolor konkurrerar med privata om eleverna och den skolpeng de representerar. Valfriheten infördes som en reaktion på övervakningen och den påtvingade disciplineringen, men reformerna ledde inte till att kontrollen försvann, den bytte bara skepnad.

Disciplinsamhällets utbildningsystem satte kunskapen i centrum och byggde på tillit till kunniga och engagerade läraresom hade makt att tvinga eleverna att lyssna och lyda för att lära sig så mycket som möjligt. I dagens friskolesystem är maktordningen den omvända eftersom det bygger på att elever(eller i praktiken deras föräldrar) agerar som välinformerade, rationella kunder. När man var färdig med sin utbildning i disciplinsamhället började man arbeta, men kontrollsamhället präglas av en evig förhalning. Dagens betyg öppnarvisserligen dörrar – först till eftertraktade gymnasielinjer och sedan till högskolan, vars examen är inträdesbiljetten till arbetslivets tävlingsarena – men man blir aldrig färdig. Inte ens den som skaffat sig landets högsta utbildning och blivit professor åtnjuter friheten att forska med enbart kunskap som mål. I enlighet med New Public Management tvingas alla på högskolan underkasta sig den styrning och kontroll som konkurrensen om pengar, publiceringar och prestige innebär.

I disciplinsamhällenas fabriker övervakades alla minutiöst, men när fabriksvisslan ljöd var arbetarna trots allt relativt fria. Idag är arbetet en livsstil och identitetsmarkör och kontrollen har därigenom flyttat in under huden och blivit en del av medvetandet. Att vara lojal med arbetsgivarens värdegrund, även på fritiden, ses idag som en självklarhet. Individuell lönesättning och prestationsbaserade bonussystem lovar ökadvalfrihet men fungerar i praktiken som ett slags kontroll. Om disciplinsamhällets ordning upprätthölls genom att tvinga fram lydnad bygger kontrollsamhället på allas omsorg om sitt eget varumärke. Den som vill lyckas idag måste träna och ta hand om sin hälsa samt tänka positivt, annars blir det svårt att nå framgång i lönesamtalet med chefen, på banken när räntan ska förhandlas eller äktenskapsmarknaden. Ingen är tvingad att göra något, men det betyder inte att kontrollen försvunnit. Det är svårt att vara nöjd med vad man åstadkommer när det alltid finns något annan som kanske är bättre eller som man med lite ytterligare ansträngning kan pressa sig förbi. Och när kroppen med hjälp av kirurgi och humöret och sinnesstämningen med hjälp av medicin kan kontrolleras ökar möjligheterna att välja, men inte nödvändigtvis friheten. Sänkt skatt flyttar visserligen makt från samhället till individen, men eftersom människors och demokratiska samhällens grundläggande behov är konstanta och ingen annan betalar kostnaderna för att upprätthålla en godtagbar nivå på det skydd och den servicesom krävs, är det inte bara valfriheten som ökar, det gör även individens ansvar för saker som tidigare generationer kunde ta för givet och inte behövde ägna en tanke. Ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrollerad blir man eftersom det inte finns någon att skylla på om man misslyckas.Digitaliseringen gör att valmöjligheterna blir fler, men också att kontrollmöjligheterna ökar. Inget av detta var science fiction när Deleuze skrev texten, men idag är det inte bara verklighet utan vardag, vilket gör hans tankar fortsatt relevanta.

Även naturen, som disciplinsamhällets djärva upptäcktsresande och allmogen betraktade som ett gåtfullt väsen, blir idag alltmer kontrollerad. Valfriheten och efterfrågan på olika varor som den ger upphov till leder till att regnskogarnas mångfald allt snabbare ersätts med oljepalmodlingar och andra monokulturer. Risken att haven fiskas ut är överhängande när alla länder och aktörer ser till sina egna kortsiktiga ekonomiska intressen och ingen har det övergripande ansvaret. Ekonomin styrde även disciplinsamhället, men när förändringen går allt snabbareökar risken för suboptimering i kontrollsamhället. När alla hela tiden måste bevaka sin position, när kraven på prestation ständigt ökar och när allt fler ägnar en allt större av sin tid och sina liv åt konkurrens och kamp om marknadsandelar,krymper tiden som behövs där hemma vid köksbordet för attkunniga och välinformerade medborgare ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Friheten att välja håller allt mer på att bli ett tvång, minst lika disciplinerande som en aldrig så strikt övervakning. Samhällets inneboende krav på prestation och fokus på ekonomi leder dessutom till att människor förr eller senare först jämförs med och sedan ersätta av maskiner på allt fler områden. I enlighet med kontrollsamhällets inneboende logik framstår det som rationellt, men det leder också till att människorna tvingas anpassa både sina tankar och handlingar efter den nya normen. Det finns alltså en uppenbar risk att valfriheten leder till att oron över att misslyckas ökar, att misstänksamheten mot andra växer och att samhällsklimatet hårdnar.

Valfriheten och dess effekter liknar på många sätt ett klassiskt försäljartrick. Deleuzes poäng är att det inte finns någon försäljare, och han visar att valfriheten är ett slags nollsummespel. ”Freedom just another word for nothing left to loose”, sjöng Kris Kristoffersson i låten Me and Bobby McGee, alltså en fåfäng jakt efter något man egentligen inte vill ha. Möjligheten att välja har tveklöst ökat, men resultatet av alla avregleringar är att kontrollen idag är mer omfattande och genomgripande än någonsin tidigare i världshistorien, vilket för tankarna till en annan framsynt författare, George Orwell och boken 1984. Skillnaden är att kontrollsamhället saknar en storebror som ser allt. Den funktionen behövs helt enkelt inte eftersom medborgarna kontrollerar sig själva och bevakar varandra. Även om ingen vet någonting om framtiden talar med andra ord mycket för att Foucaults berömda ord om att det tjugoförsta århundradet kommer att bli Deleuzisktmycket väl kan komma att visa sig stämma.

Eddy Nehls