Ett intellektuellt utbyte förutsätter att känslorna lämnas utanför, dock inte helt utanför, eftersom känslorna är en del av det som gör människor till just människor. Känslorna måste hållas i schack, annars tar de över och då handlar utbytet inte längre om kunskap. Vi människor har förmågan att tänka rationellt, men idag används förnuftet allt mindre i den offentliga debatten. En kultur har utvecklats där den offentliga debatten handlar antingen om utbyte av mer eller mindre genomtänkta åsikter, eller om iskallt logiskt resonerande. Inget av detta är intellektuellt och det leder heller inte till kunskapsutveckling, tvärtom bidrar båda sätten att debattera till upplösningen av kunskapen och i förlängningen även av förståelsen för vad som kännetecknar ett sant vetenskapligt förhållningssätt till världen. Forskare reduceras till en synonym för expert, och innebörden i ordet expert är idag någon som är säker på sin sak och som kan leverera slagkraftiga förklaringar till det som sker i TV eller i någon kanal på nätet.
Om inte kunskapen och förståelsen för vad vetande är och fungerar värnas utlämnas människan och även livet på jorden åt känslorna som är en kraft som övertrumfar det mesta. Problemet är som sagt att känslorna är en del av det som gör människan mänsklig. Det handlar alltså inte om antingen känslor eller rationalitet, utan om en lyhörd kombination av både och; där uppstår och utvecklas kunskapen. Snille och smak är ett av många uttryck som fångar kunskapens unika kvaliteter. Inom människan uppstår den i samspelet mellan känslorna och förnuftet, men lika viktigt för kunskapsutvecklingen är det som händer mellan människor och i kulturen som växer fram genom interaktionen. Fast nu förlorar jag mig lite i kunskapen och dess unika väsen, vilket är naturligt eftersom jag just blivit färdig med en bok om kunskapsteori, men här ska det handla om vad som händer när människor IDENTIFIERAR sig med en idé eller föreställning, en vetenskaplig metod eller ideologi.
När tankar och idéer tar sig innanför huden, när de tas upp och blir en del av personligheten eller när man identifierar sig med en åsikt eller ett politiskt parti, kommer all kritik som riktas mot tankarna och partiets agerande att uppfattas som kritik mot ens egen person, vilket gör det svårt att värja sig från känslorna som väller upp inom en. Människans kognition har inte förändrats sedan tiden på savannen, och rädslan för att uteslutas ur den sociala gemenskapen är existentiell och övertrumfar intellektet hur enkelt som helst, även om man är medveten om hur man fungerar. Känslorna spelar en allt större roll i allt fler diskussioner idag eftersom utbytet av tankar går allt snabbare när efterfrågan på snabbare och snabbare information hela tiden ökar. Intellektuella analyser och fördjupning tar tid, men när det arbetet är klart har uppmärksamheten riktats någon annanstans. Det är inte så att människor önskar att samhället ska fördummas, men utan förståelse för den mänskliga kognitionen blir det så. För att experter ska kunna agera som experter i den ursprungliga mening av ordet krävs tid för eftertanke och reflektion både hos experterna och allmänheten, men den tiden finns inte idag, därför kallas någon slagkraftig tyckonom eller upprörd oppositionspolitiker in som har en bestämd och tydlig åsikt som kan ställas mot någon med avvikande åsikt, för dramaturgins skull. Är det kunskap man söker är det sättet att tillgodose människors behov av svar (vilket är enkelt då alla har en åsikt eller kan uttrycka sig säkert) helt förkastligt, ändå är det precis så det ser ut. Det är inte bara olyckligt, det är potentiellt riskabelt.
Fenomenet kognitionsbias eller bekräftelsejäv sprider sig som en löpeld i dagens samhälle och det är en minst lika allvarlig pandemi som Covid-19. I det samhälle som växer fram är det bara den kunskap som ger stöd för det man redan "vet" som används, inte den kunskap som visat sig hålla för en noggrann vetenskaplig granskning, för det finns inte tid för det idag. Inte ens forskarna får tid att tänka tankar till slut. Kravet på att dra in pengar och publicera artiklar gör att andra saker än kunskap prioriteras, vilket i kombination med att bara den som är säker på sin sak och i princip "vet" vad hen ska komma fram till vinner i den stenhårda konkurrensen om medel gör att forskare och andra i princip tvingas identifiera sig med sin metod, sina resultat och texterna som produceras. Och när det är fallet kommer all kritik att uppfattas som den riktas mot ens person och försvaret handlar då inte längre om resultaten utan blir en existentiell fråga om liv och död. Under sådana förhållanden blir det omöjligt att utveckla kunskap eftersom alla som verkligen vill veta något om något måste vara mentalt förberedd på att överge även grundmurade övertygelser, om det visar sig att dessa inte håller streck. Om det uppfattas som ett tecken på svaghet att ändra uppfattning blir vetenskap en tävling i vem som är säkrats, inte en en kollektiv strävan efter användbara kunskaper som behövs för att bygga långsiktigt hållbara samhällen.
Som vetenskapen är organiserad idag växer antalet forskare som identifierar sig med sina teorier, metoder eller ämnen och som må vara kritiska och noggranna i sin forskning, men som uppfattar eventuell kritik mot resultaten, som alltid bygger på tolkning, som kritik mot dem själva som person. Och det är fullkomligt förödande för framväxten av ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle. När forskare tvingas profilera sig och konkurrera med andra forskare om medel och uppmärksamhet ökar risken för identifikation och därmed ökar risken att kunskapens betydelse i samhället minskar. Eller ännu värre, när aningslösa forskare skaffar sig konton på sociala nätverk och utan att förstå vilka mekanismer som kan triggas igång och vilken stark psykologisk kraft jakten på klick och följare utgör, kan det mycket väl leda till att forskare blir till nyttiga idioter för nationalistiska, högerextrema rörelser, som vet precis hur de ska göra för att locka in människor i sina nät och underblåsa spridningen av sina åsikter. Som forskare har man ett ansvar att INTE identifiera sig med något annat än vetenskapen som sådan. Kunskapen måste försvaras i alla lägen, men aldrig några (tolkningar av) vetenskapliga resultat, någon metod eller en vetenskaplig disciplin. Denna princip blir svår att leva upp till när allt fler forskare och andra drabbas av IDENTIFIKATIONENS makt och blir hjälplösa offer för psykologiska processer som övertrumfar kunskapen.
Det är svårt och går inte alltid, men jag lägger en stor del av min intellektuella energi på att hålla medvetenheten om problemet aktuell och aktar mig noga för att inte identifiera mig med någon idé, teori eller åsikt. Jag menar allvar med att jag engagerar mig i såväl forskningen som den allmänna debatten för kunskapens skull, jag vill lära mig mer och bli bättre på att förstå människor, kultur och demokrati samt hållbarhet. Under åren som student och forskare har jag lärt mig massor, men lärandet och kunskapsutvecklingen har alltid handlat lika mycket om att avlära eller överge sådant som visat sig inte fungera som om att försöka förstå och integrera nya tankar i den föränderligt dynamiska kropp av KUNSKAP som jag använder som orienteringsredskap i arbetet och vardagen. Ska ett kunskapssamhälle kunna växa fram är det helt nödvändigt att fler tänker och agerar så, och för att det ska kunna bli så måste akademin reformeras och kunskapen (som INGEN äger och som aldrig går att kontrollera) placeras i centrum för verksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar