Varför är klimatmöten med världens ledare dömda att misslyckas?

Här i veckan avslutades COP28 där världens ledare under några veckor frotterat sig med varandra i Dubai för att diskutera och försöka lösa problemen som riskerar att leda till att jorden blir obeboelig. Till slut enades man även denna gång om ett beslut. Det råder lite delade meningar om avtalet men det spelar ingen roll eftersom klimatförändringarna och dess konsekvenser är ett så pass komplext och omfattande problem att det aldrig kommer att lösas genom att världens ledare enas om skrivningarna i en text. Vad vi har att göra med är ett problem vars grund måste upplösas för att mänskligheten och livet på jorden ska kunna börja känna något slags hopp, och där är vi inte på långa vägar. Vi är inte ens i närheten av något slags vändning. Eftersom problemen bygger på samma logik som många av lösningarna som diskuteras idag krävs att man tänker om och tänker helt nytt. Min ambition här är inte att presentera en lösning, för det finns ingen, det som krävs är som sagt nytänkande och att alla i den rika delen av världen förändrar sina levnadsvanor. Jag ska försöka förklara varför jag menar att nuvarande arbetssätt är dömt att misslyckas.

Bara det faktum att majoriteten av världens ledare är äldre män som kommer att vara döda och begravda långt innan besluten, om de ens kommer att genomföras, fått någon verkan, borde mana till eftertanke, särskilt som vi sett hur det gått med efterföljandet av tidigare beslut. Efter mötet i Paris sades det att temperaturökningen skulle stanna vid 1.5 grader, men den gränsen passerades redan i år. Ett av demokratins svagheter är att den står och faller med väljarnas kunskaper om och intresse för vad som krävs för att det sättet att styra ett land ska fungera, och kunskaperna sjunker stadigt, liksom intresset för demokratin och viljan att acceptera några andra förändringar än de som drabbar andra. Väljarna vill ha ledare som lovar saker de vill höra, och nästa år kan kunskapsrelativisten och klimatförnekaren Donald Trump mycket väl bli president för USA. Orban som i princip avskaffat demokratin i Ungern odlar sina personliga kontakter med Putin utan att folket bryr sig nämnvärt. Och Argentina röstade nyligen fram en populistisk ledare som naturligtvis inte har för avsikt att följa några avtal som inte gynnar honom själv. Det finns absolut positiva tecken, men problemet är att folkvalda ledare som faktiskt genomför reformerna som behöver genomföras ofta röstas bort i nästa val, och den långsiktiga trenden i land efter land är att högerpopulismen vinner mark; för att det känns bättre med en stark ledare än med demokratiskt "tjafs".

Den viktigaste anledningen till att nuvarande sätt att adressera problemen, som skapats av en kombination av människors önskningar och banbrytande innovationer, är att det krävs kunskap och inte minst respekt för forskningens resultat för att vända utvecklingen. Och det som utmärker kunskapen är dels att ingen äger den, dels att den måste överges i samma stund som den visar sig obsolet, vilket är motsatsen till den politiska och ekonomiska makt som ledarna vilka idag möts för att diskutera vilka åtgärder man kan enas om förfogar över. Besluten som krävs för att vända utvecklingen och värna livet på jorden måste bygga på den bästa kunskap som mänskligheten kan uppbringa, och det som utmärker den är att den förändras hela tiden. Makten som dagens ledare har bygger på en helt annan logik, och många av ledarna som fått makt gör allt för att behålla den till varje pris. Därför kommer man inte att (kunna) ta beslut som innebär att miljardärerna som flockas runt ledarna blir av med sina pengar. Alla beslut som innebär att totalitära ledares makt hotas kommer att motarbetas av ledarna med benäget stöd av deras aningslösa anhängare. Så har det fungerat sedan antiken, och det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag. Trump visade oss alla hur det fungerar och att han fortfarande utgör en faktor i världspolitiken borde vara en alarmklocka, men istället rapporteras det om försiktig optimism från Dubai.

Vad krävs för att kunna vända utvecklingen? Kunskap! Och kunskap kräver i sin tur av oss människor att vi inte identifierar oss med den. Kunskap handlar om vad vi människor vet och förstår, både som individer och kollektiv. Information är fakta utgör kunskapens byggstenar, men kunskap är ett emergent fenomen som är mer än summan av delarna. Kunskapen kan liknas vid en wire som tvinnas av mindre trådar av olika längder. Dess styrka och användbarhet varierar ständigt eftersom trådarna som wiren tvinnas av ibland går av och nya hela tiden läggs till. När verkligheten förändras måste kunskapen förändras, annars är det något annat vi har att göra med. Därför är det så viktigt att alla kunskapssökande människor släpper taget om insikterna när de inte längre fungerar. Kunskapens makt är med andra ord villkorad och för att fungera krävs ödmjukhet och kritisk medvetenhet av användaren. När kunskaperna sjunker blir det svårare att försvara demokratin och när demokratin är på tillbakagång i världen spelar det ingen roll vad som står i avtalen som arbetas fram och skrivs under. Idag betraktas forskare som ett särintresse och i praktiken är det ett fåtal (tech)miljardärer som styr förutsättningarna för allt och alla andra.

Kunskapen kan och får bara den makt vi tillsammans laddar den med genom att lära oss förstå, respektera och framförallt använda den. Om och när många människor både tar den till sig, förhåller sig kritisk till den och överger den när den inte fungerar längre, kan den fungera som ett verktyg för verkligt hållbara förändringar. Den makten är dock aldrig starkare än människornas förmåga att förstå, använda och respektera kunskapen. Världen som vi lever i och har vant oss vid att ta föregiven bryr sig lika lite som kunskapen om hur det känns eller vad vi människor tycker är önskvärt och tror är möjligt. Vi får helt enkelt den hållbarhet (eller brist därpå) som vi förtjänar. Det är och kommer aldrig vara ledare som förändrar världen,  det är alltid resultatet av många människors gemensamma handlingar, över tid. Förstår vi det finns det hopp, annars är det kört. Låter jag uppgiven? Det är jag absolut inte! Jag konstaterar bara fakta, och det gör snarare att jag får mer kraft och inspiration att arbeta vidare med utgångspunkt i det jag lärt mig om kunskap, kultur och hållbarhet, alltså förutsättningarna för förändring som min forskning varit inriktad på sedan strax efter millenieskiftet.