Under julhelgen kollade jag en kväll på uppföljaren till Top Gun, vilket var en intressant upplevelse på många olika sätt. Här väljer jag att fokusera på en av sakerna jag satt och funderade på; populärkulturens utarmning eller kanske snarare brist på nytänkande. Maverick, som filmen heter, var utan tvekan resultatet av ett gott hantverk och rent tekniskt var uppföljaren bättre än första filmen. Problemet, och det måste sägas vara ett problem eftersom jag satt och tänkte på det lika mycket som jag levde mig in i handlingen, är att båda filmerna är förvillande lika både i dramaturgin och intrigen. Det kändes som man lagt en karbonkopia på Top Gun, för i princip alla scener i den nya filmen är närmast identiska med den gamla. Som sagt, filmen är inte dålig, jag såg den med behållning, men det jag vill skriva om handlar om samtidens brist på visioner och rädslan för att tänka nytt. Genom att filmbolaget väljer att upprepa innehållet i Top Gun tillförs ingenting nytt, vilket vore oproblematiskt om det bara handlade om den filmen. Historien är fylld av uppföljare, några till och med bättre än den första, så det är heller inte problemet, men när filmbolagen bara storsatsar på det man uppfattar som säkra kort drabbas kulturen av inavel. Och det är problematiskt.
Utvecklingen är den samma inom bokbranschen där förlagen letar efter författare som kan skriva serier av böcker, snarare än unika verk. Idag är det bara genrelitteratur som säljer, alltså böcker som inte överraskar läsaren. Bokhandlarnas hyllor svämmar över av krim, feel good och kokböcker, och förlagen gör vad man kan för att få människor att prenumera på ljudbokstjänster eftersom man tjänar mer pengar på det och dessutom får större makt över författarna, som med milt våld tvingas skriva det som förlagen anser att det finns en efterfrågan på. Det blir allt svårare att skapa något nytt och unikt eller verk av bestående värde, alltså sådant som kommer att ge upphov till efterföljare, eftersom det kräver tid, talang, hantverksskicklighet och förståelse och respekt för risken att misslyckas. Konsekvensen av ekonomifokuseringen är att "ingen" gör något de tror på själva eftersom (den ekonomiska) risken att gå sin egen väg anses för hög, vilket leder till att kulturen sluter sig och blir en självrefererande bubbla.
Influencers är ett samtidsfenomen som aldrig hade kunnat existera utan internet och dess algoritmer. Vi vill gärna se antalet följare som en indikation på hur kompetent en människa är och den som har flest anses bäst. Men så är det inte för influensers gör inte vad de tror på, de skapar en persona som gör och tänker det hen tror att andra gillar, och den som är bäst på att spela det spelet får flest följare. Andrew Tate är tydligen av världens mest "framgångsrika" influencer. Han köper dyra bilar och hatar kvinnor som inte vill ligga med honom. Greta Thunberg däremot, är en människa som gör vad hon tror på, och hon är lika känd som Tate. Till skillnad från honom använder hon sitt kändisskap för att sprida kunskap och förändra världen till det bättre. Detta kunde han uppenbarligen inte acceptera och han använde sin plattform för att håna henne. När hon skrev till honom att han hade en liten penis kände han sig manad att spela in en video där han försökte ge igen, vilket ledde till att han fängslades misstänkt för trafficking och fick sina bilar beslagtagna. Jag beundrar Greta inte bara för det hon tror och kämpar för, utan lika mycket för att hon avslöjar tomheten och förljugenheten i den värld vi skapat.
Eftersom allt och alla påverkar och påverkas av varandra står inte vetenskapen över eller utanför kulturen. Forskningen följer tragiskt nog i stora drag samma utveckling. Där är det inte följare som leder till framgång, utan publikationer, citeringar och storleken på anslagen som vinns i konkurrens. Men för att bli publicerad, citerad och få anslag måste man anpassa sig efter rådande normer och säga det man tror att andra tycker är klokt och bra. Den forskare som går sin egen väg och liksom Greta Thunberg gör det hen själv tror på kanske blir framgångsrik, eftersom verklig kunskap och kvalitet alltid vinner, förr eller senare, men chansen är minimal, och eftersom det kostar på att sticka ut och vara annorlunda kommer det stora flertalet inte att försöka. Dagens forskningspolitik rör sig allt tydligare och allt snabbare i riktning mot tillämpad forskning som ger oss den kunskap vi vill ha, men eftersom kunskap inte handlar om vad man tycker är risken överhängande att vetenskapen snarare sluter sig inom en självrefererande bubbla utan kontakt med verkligheten den säger sig handla om. Grundforskning är nyfikenhetsdriven och handlar inte om att så effektivit som möjligt komma fram till ett resultat som kan antas för publicering, utan om sökandet efter den kunskap som är möjlig att få och som mänskligheten behöver.
Under året som kommer ska jag ägna mig åt grundforskning om kultur och akademisk kvalitet, och åt kritisk granskning av samhället och rådande kunskapssyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar