Akademiskt ledarskap

Förändringens vindar blåser starkt, inte bara i den akademiska världen. Vi lever i en absurd tid fylld av problem och olika typer av hot, vilket gör att behovet av kunniga och ansvarstagande ledare, som inte bara kan utan även tar kloka och långsiktigt hållbara beslut, är större än någonsin. Samtidigt är bristen på just den typen av ledare skriande, i hög grad beroende på att efterfrågan på ett sådant ledarskap inte riktigt finns, vilket kan förklaras av en utbredd okunskap som bottnar i ointresse fört den här typen av frågor. Högskolans betydelse kan i det läge samhället och världen befinner sig i just nu med andra ord inte överskattas, kvaliteten i den högre utbildningen har aldrig varit viktigare. Men för att lärarna och forskarna som arbetar med undervisning ska kunna värna kunskapen och fostra framtidens ledare och demokratiskt sinnade och kunniga samhällsmedborgare krävs ett AKADEMISKT ledarskap, vilket är en typ av ledarskap som är väsensskild från det ledarskap som idag praktiseras på många högskolor i vårt land, där man allt oftare rekryterar chefer från näringslivet, som är drillade i att svara mot aktieägares kortsiktiga krav på ekonomisk avkastning, vilket är något helt annat än uppdraget att förvalta skattebetalarnas investeringar i den kunskap som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Frågan om vad ett akademiskt ledarskap är betraktar jag som en fråga utan givet svar, och därför är det lättare att tala om vad det inte är. Något går dock att säga om vad som krävs (eller borde krävas) av den som aspirerar på tjänsten som ledare i den akademiska världen. Som det ser ut idag är det inte ovanligt att det är misslyckade forskare eller lärare som inte kan eller vill undervisa som gör administrativ karriär (jag hatar det ordet, i alla fall när det används inom universitetsvärlden). Många chefer i akademin saknar hur som helst utbildning i ledarskap, i alla fall när de går in i den nya befattningen. Trots det får den som slutar ägna arbetstiden åt kärnverksamheten och det som hen utbildats och anställts för högre lön och mer ansvar för styrningen av arbetet än kollegorna som undervisar och forskar på sin arbetstid. 

När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som fördelade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten. På den tiden var det forskarna och de akademiskt skolade lärarna som hade makten över narrativet, alltså definitionen av vad ett universitet är. Idag är det politiker och ledare från näringslivet som bestämmer vad som ska göras och hur det ska göras, ofta (men som tur är långt ifrån alltid) utan egen erfarenhet av forskning och undervisning. Därför har allt förändrats i en allt snabbare takt bara under mina år i den allt mer avakademiserade akademin, och från högskolan sprider sig förändringen ut i samhället.

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det var dock länge sedan. Den förändrade synen på ledarskap i akademin och den nya definitionen på kvalitet, som handlar om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå, får som konsekvens att den som pekar på behovet av AKADEMISKT ledarskap och som tar ansvar för att värna bildningen och högskolans intellektuella kvaliteter, allt oftare betraktas som ett problem i Högskolesverige. Jag kan i alla fall inte skaka av mig känslan av att det var mitt engagemang för akademisk kvalitet – vilket resulterat i att jag i min roll som lärarrepresentant i högskolestyrelsen, ledamot i institutionsnämnden och som ansvarskännande medarbetare från tid till annan och påkommen anledning sett mig tvingad att ställa kritiska frågor rörande beslut som tagits av ledningen – som resulterat i att jag, efter 21 år på samma arbetsplats och 26 års obruten anställning som lärare/forskare, beroende på arbetsbrist placerats i en krets av två personer där övertaligheten är just två, nu när högskolan (på grund av en kombination av tveksamma strategiska beslut från ledningen och regeringens nedskärningar) måste tvinga fram en "budget i balans" snarast. Min tolkning av beslutet (och det är det enda jag har att gå på, för någon förklaring har jag inte fått) är att jag inte producerat tillräckligt många lyckosamma forskningsansökningar och att jag valt att skriva böcker istället för artiklar. Enligt facket har ledningen stor makt att göra i princip som man vill, därför är LAS och turordningsreglerna som jag trodde skulle innebära en viss trygghet för mig satta ur spel.

Anledningen till att jag valt att agera som jag gjort är att jag alltid sett det som att arbetet som lektor handlar om att värna kunskapen och om att förvalta samhällets investering i mig och mitt arbete på bästa sätt, vilket jag har gjort genom att undervisa på heltid och forska på de 20 procent i kompetensutveckling som finns i tjänsten. Min tolkningen Högskolelagens paragraf sex, som säger att forskare själv får välja syfte, metod och publiceringssätt är det lagrum jag hänvisat till när det påpekats för mig att jag varken varit lyckosam i konkurrensen om externa medel eller producerar artiklar. Att jag sedan 2020 har skrivit sex böcker (och har två till under utgivning) räknas inte. Jag har funnit mig i och även trivts med att undervisa och har alltid varit öppen för att ta på mig mer undervisning när behov av det har uppstått, bland annat när kollegor fått forskningsmedel eller när någon drabbats av sjukskrivning. Det faktum att man idag behöver bli uppsagd för att kunna leva upp till den lagstadgade akademiska frihet som är förutsättningen för att kunna förvalta arvet från tidigare generationers akademiker och för att kunna utveckla ny kunskap som håller hög kvalitet säger något om hur långt vi rört oss från det klassiska bildningsuniversitetet som la grunden för det moderna, öppna och demokratiska samhälle som jag växte upp i, men som nu i allt snabbare takt förändras i grunden. 

En helt central aspekt av det akademiska ledarskap som jag efterlyser är det faktum att medarbetarna som leds inte bara är landets högst utbildade människor, en stor andel av dem har dessutom liksom jag många års erfarenhet av forskning och utbildning på avancerad nivå och har meriterat sig till docent och professor, vilket gör dem/oss självgående på ett helt annat sätt än anställda i många andra branscher. Hela poängen med att samhället investerar i en doktorandutbildning och huvudskälet till att det betraktas som ett kvalitetskriterium att det finns doktorer, docenter och professorer i utbildningen är (eller borde vara) att arbetet inte ska behöva ledas av chefer på samma sätt som i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn. Tas denna helt fundamentala skillnad inte på allvar, och om det saknas ett AKADEMISKT ledarskap finns en uppenbar risk att cheferna i den akademiska världen vänder sig allt mer inåt mot sina chefskollegor, och att de använder sin makt och sitt inflytande över organisationen till att stärka sin egen position och till att skaffa sig personliga fördelar. Tecknen på att det är dit vi är på väg är många. När vi kom tillbaka efter pandemin, till exempel, och åkte på vår första kick-off, slogs jag av att min avdelningschef inte längre minglade med medarbetarna i kärnverksamheten, hen satt istället med de andra avdelningsledarna och prefekterna. Och när vi har institutionsmöte sitter ingen av avdelningsledarna bredvid sina medarbetare, de sitter längst fram i en egen grupp tillsammans med prefekten, vilket både är en avståndsmarkering och ett tydligt tecken på hur den akademiska världen förändrats. Följ ledningens order och tala med din närmaste chef, som blivit ledningens mantra, menar jag är antitesen till ett akademiska ledarskap. 

Om högskolan tvingas avskeda personal på grund av ekonomiska skäl, hur meddelar man då någon som vigt sitt liv åt kunskapen, som alltid varit lojal mot arbetsgivaren och har satt en ära i att värna den akademiska kvaliteten – och som dessutom har arbetat i universitetsvärlden i sammanlagt 26 år, varav 21 år på samma högskola och 12 år på samma avdelning – att hen placerats i en krets bestående av två personer där övertaligheten är just två personer? Jag har ingen aning, jag tycker naturligtvis inte att man ska säga upp en lektor med den inställningen till jobbet och den långa erfarenheten. Men om man nu ska säga upp en sådan person vet jag av egen erfarenhet hur man som ledare i akademin INTE ska göra.

För det första kan och får den här typen av beslut inte stressas fram, men om beskedet nu måste meddelas skyndsamt får skälet för det inte vara att ledningen vill kunna meddela det förödande beslutet innan man med pompa och ståt arrangerar en akademisk högtid. Ska man ens ha fest i samband med att högskolan tvingas göra sig av med sammanlagt 33 medarbetare? Jag antar att ledningen vill fokusera på framtiden, men jag och många av de andra som kommer att sägas upp har varit på högskolan i många år och är fortfarande lojala medarbetare. Vi är inte de känslolösa kuggar i ett ekonomiskt maskineri som vår ledning uppenbarligen betraktar och behandlar oss som. Vi är tänkande och kännande människor som nu tvingas titta på bilderna från festligheten på högskolans hemsida och på olika sociala nätverk med sorg i hjärtat. När jag ser inläggen och läser lovtalen om festen gör jag det i ljuset mina minnen av hur jag i onsdags, via ett mail där jag inte ens tilltalades med namn uppmanades att släppa allt jag hade för handen för att skyndsamt ta mig till campus (jag jobbade hemma med förberedelserna för undervisning på vårt internationella magisterprogram och kämpade för att hinna ikapp med läsningen av det avhandlingsmanus som jag i kraft av medlem i betygsnämnden ska bedöma nu på fredag), för att ledningen skulle hinna meddela mig om sitt beslut rörande min vidare anställning innan man gick ut till övriga och berättade att berörda parter informerats och att resten kan andas ut och fokusera på kvällens fest.

En AKADEMISK ledare kallar aldrig en medarbetare som arbetat 21 år på det lärosäte som hen ska sägas upp ifrån, till ett skyndsamt möte, via ett mail som ser ut att gå ut till flera eftersom det inte står personens namn i det och som heller inte innehåller någon information om vad mötet ska handla om. En AKADEMISK ledare visar den som ska sägas upp respekt, både som människa och akademiker, genom att komma till mötet noga förberedd och med en väl genomtänkt och tydlig plan, såväl för hur det fatala beslutet ska meddelas, som för det arbetet som måste utföras under tiden av väntan på uppsägningen. 

Så här kan det helt enkelt inte få gå till i en sant akademisk miljö: När jag kom till campus var jag orolig, för jag visste att det fanns en risk att jag placerats i en krets. Huvudet var fyllt av tankar och magen var i olag av ovissheten och stressen över allt arbete som blivit lidande på grund av svårigheten att koncentrera mig på mina uppgifter. När jag öppnade dörren till avdelningen och såg prefekten med panik i blicken backa tillbaka runt hörnet i andra änden av korridoren när han såg mig, var det som tiden stannade och jag hamnat i en bubbla utan riktig kontakt med verkligheten. Och när jag kom till avdelningschefens rum anvisades jag till ett mötesrum (en glasbur mellan våra kontor, med insyn från tre håll) där jag fick sitta vid ena sidan av bordet i väntan på att prefekten skulle ansluta. Hen satte sig utan att säga något snett bakom avdelningschefen på deras sida av bordet. Jag satt ensam och utan någon representant från HR eller facket vid min sida, rädd och utlämnad, på den andra. Och sedan tvingades jag till min häpnad och bestörtning lyssna på hur avdelningsledaren läste innantill från ett manus som hen knappt lyfte blicken från, med motiveringen att detta var ett jobbigt besked att lämna. Jag informerades av en entonig och formell röst att jag delats in i en krets om två personer där övertaligheten består av just två personer. Jag fick ingen motivering till beslutet, eller någon förklaring, bara information om att den förmodade uppsägningen kommer att meddelas i januari (efter att jag prövats mot andra tjänster på högskolan som helhet) och så överräckte man ett dokument till mig där alla mina uppdrag under alla år i kunskapens tjänst stod listade; som jag uppmanades granska noga och sedan skyndsamt återlämna till avdelningschefen. Mötet var över på drygt fem minuter, och det enda prefekten sa var att hen fanns tillgänglig för samtal "givetvis även utanför ordinarie arbetstid", vilket NATURLIGTVIS ALDRIG kommer att vara aktuellt för min del. Jag lämnade högskolan i chock och utan att kunna samla tankarna och jag har fortfarande svårt att ta in, både beskedet i sig och hur jag bemöttes under mötet där jag informerades om beslutet.

Med några dagars distans till det som hänt går viden av den bristande respekten för arbetes komplexa natur och intellektuella karaktär långsamt upp för mig. Jag kan inte förstå hur ledningen på högskolan där jag snart inte arbetar längre resonerade när jag lämnades ensam med beskedet, utan att erbjudas i alla fall en en idé om hur man tänker sig att jag ska klara av det uppdrag jag alltid satt en ära i att utföra på bästa möjliga sätt. Jag hanterar just nu tre kurser som jag alla är ansvarig för. På en av kurserna har kollegan som jag delar arbetsbördan med, av fullt förklarliga skäl, sjukskrivit sig, vilket inte skulle komma som en förvåning för en akademisk ledare, som just därför sett till att det fanns en plan för den turbulens som naturligtvis uppstår på en avdelning där man på ett ogenomtänkt sätt säger upp flera kollegor med mångårig erfarenhet. Som docent tar jag dessutom ibland på mig olika typer av uppdrag, vilket gör arbetet ännu mer komplext än det redan är. Och just nu sitter jag alltså olyckligtvis med ett manus till en avhandling där disputationen är på fredag. Jag fixar detta, men det gör jag ENBART med stöd i erfarenheterna, kompetenserna och kunskaperna som jag genom åren fått ynnesten att utveckla på skattebetalarnas bekostnad. Den investeringen kastar nu ledningen i sjön, och för mig är det ett bevis på avsaknad av det akademiska ledarskap som jag så länge efterlyst. 

Det faktum att andelen chefer och administratörer över tid stadigt ökar, på lärarnas och forskarnas bekostnad, visar med all önskvärd tydlighet vad som prioriteras i den akademiska världen idag: Produktion av den tomhet som Mats Alvesson skrev en bok om för runt 10 år sedan, när tecknen på vart Högskolesverige var på väg började visa sig på allvar. När jag blev invald i Institutionsnämnden på institutionen där jag (snart inte längre) arbetar och informerades om att vårt uppdrag var att ansvara för den akademiska kvaliteten, gjorde jag som jag brukar, började skissa på en bok om vad det kan sägas vara och hur man kan och bör arbeta för att värna den unika kvalitet som kännetecknar universitetet. Det blir ett ödets ironi att den ges ut här i vår, mitt under min uppsägningstid.

För mig har akademiskt ledarskap alltid varit synonymt med det arbete som forskare och lektorer ägnat sig åt i alla tider. Kanske är det därför som jag för sent insåg att jag borde hållit inne med min kritik? Men om ingen står upp för kunskapen och tar ansvar för att bryta den tystnadskultur som snabbt vuxit fram i den akademiska världen har vi snart ingen akademi. Jag kommer som det nu blivit aldrig helt kunna skaka av mig känslan av att bloggposten jag skrev för någon vecka sedan var (en viktig) anledning till att jag får gå. Men jag ångrar mig inte en sekund, för jag skrev den texten och alla andra texter om kunskap, bildning och akademisk kvalitet som jag skrivit genom åren, med ärligt uppsåt, för att värna det jag tror på och för att kunna se skattebetalarna och mina barn och barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att värna era framtida möjligheter att skaffa en avancerad och kunskapsinriktad utbildning.

Vad som händer nu vet jag inte. Den här julen blir minst sagt speciell ... Men en sak vet jag, mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer jag aldrig att ge upp.