Moralens geologi 14

Moralens geologi är rubriken på denna serie bloggposter. En inte helt självklar rubrik, men just därför fungerar den, för det gör att läsaren inte riktigt vet vad som väntar. Och det ökar chansen att moralens logik (och kulturens bör tilläggas) uppmärksammas lättare. Moral finns överallt, det är bara det att vi kanske inte ser den som moral. Det märker man när man lärt sig leta, när man inser hur viktigt det är att ha ett öppet sinne om man söker efter kunskap. Den tanken kan illustreras med hjälp av en artikel på dagens Brännpunkt, som handlar om nuvarande ohållbara gruvnäring. Debattartikeln handlar om geologi och moral, lika mycket som den handlar om moral och geologi. Hade rubriken varit en annan kanske detta utmärkta exempel gått mig förbi. Det är en lysande illustration av hur jag ser på den filosofi som Deleuze och Guattari lämnat till eftervärlden. De beskriver inte verkligheten, de ger oss verktyg att själva upptäcka den. Och det är en avgörande skillnad, en kunskapsmoralisk skillnad. För vem ar dem, eller jag, eller någon annan att uttala sig om din verklighet. Om den vet jag inget, men jag vet av erfarenhet en hel del om olika tankeverktyg och begrepp som kan användas för att upptäcka fler aspekter av verkligheten än den som först möter ögat. Och med mer kunskap följer ökade möjligheter att förstå.

Debattartikeln är skriven av en rad forskare som vill peka på det ohållbara i dagens syn på varifrån vi ska hämta mineralerna vi behöver för att tillgodose vårt "behov" av olika produkter. På samma sätt som alla frågor inte är lika relevanta eller lämpliga att lägga resurser på är inte alla behov lämpliga att tillgodose, i alla fall inte på enklast möjliga sätt. Varken kunskap eller behov står utanför moralen. Moraliska implikationer finns överallt, även under jorden.

En modern mineralpolitik med ökat fokus på återvinning skapar ett högre förädlingsvärde från våra mineraler, en ökad sysselsättning genom hög arbetsintensitet jämfört med den kapitalintensiva gruvbrytningen. Den skulle även bidra till en minskning av såväl växthusgaserna från den energiintensiva traditionella gruvnäringen som den motsättning mellan jobb och miljö som finns inbyggd i regeringens kritiserade mineralstrategi. En satsning på metallåtervinning på exempelvis Gotland skapar fler jobb uthålligt än dem som skulle räddas av ett gigantiskt stort kalkbrott i Ojnareskogen.

Debattartikeln vill få oss att tänka på andra sätt på kring resursens som (än så länge) finns tillgängliga i världen. Allt som har med kultur och mänskligt liv att göra har också moraliska implikationer, för det som görs kan alltid utföras på andra sätt och om det handlar om resurser som är ändliga är det mer angeläget att reflektera kring handlingarnas moral än om vi har att göra med andra företeelser. Rubriken moralens geologi blir därmed, förhoppningsvis inte lika gåtfull.

Moral betraktas av en del ingenjörer som flum och den reaktionen möts man ofta av när man som humanist talar om kultur, men debattartikeln om gruvnäringen och dess konsekvenser visar att moral och "mjuka" värden är en lika viktig aspekt av ingenjörsvetenskapen som matematiken. Detta att dela upp kunskap i hård/mjuk, viktig/oviktig, flum/exakt visar sig därmed också ha moraliska implikationer. Ingen vetenskaplig disciplin är bättre eller viktigare än någon annan, för alla har på ett eller annat sätt med människans vardag att göra och ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Därför är det omoraliskt att lägga ner ämnen eller satsa alla resurser på ett område, för att försöka bli bäst i världen på just det. Det är alltid kombinationer av ämnen och kompetenser som ger verkligt viktigt vetande, som ovan. Det visar också Deleuze och Guattari genom hela sin bok, där det vimlar av oväntade kombinationer av kunskaper och kompetenser, som alla visar sig vara fruktbara i arbetet med att skapa tankeverktyg.

Deleuze och Guattari visar prov på enorm bildning och även om de inte alltid har full koll på allt det skriver om (det har visats sig finnas en del tveksamheter) så är det meningslöst att läsa dem på det sättet, för de uttalar sig inte om verkligheten sådan den är, de bevisar inget. De skriver om tankeverktyg som kan användas för att förstå livet, människans liv så som det levs i praktiken. Begreppen som lanseras ska användas för att undersöka kultur, inte för att bevisa hur det är. Och kultur är inte, den skapas av oss alla, i handling. Kultur och moral blir och kan alltid förändras. Därför är det viktigt att lyssna mer än man talar och det viktiga är inte vem man lyssnar på, utan att man lyssnar. Som här till exempel.

We have not even taken Darwin, evolutionism, or neoevolutionism into account yet. This, however, is where a decisive phenomenon occurs: our puppet theater becomes more and more nebulous, in other words, collective and differential.

Moralen är ingens, den är allas och den blir till genom att vi inte bara handlar utan även gemensamt reflekterar över vilka handlingar som är önskvärda och bra och vilka som inte är det. Som i exemplet med gruvnäringen, som är tydligt moralisk och normativ. En vädjan till eftertanke, kanske framförallt riktad till ansvariga politiker men även till allmänheten och företag, som alla kan agera på alternativa sätt. Inget är givet på förhand i människan värld. Därför är moral ett ämne som inte bara handlar om hur man bör agera, utan lika mycket ett ämne som övar oss att bli bättre på att reflektera över sådant som är viktigt för oss alla. Att söka efter moralen handlar om att se världen på ett lite mer eftertänksamt sätt och det är också så jag vill se på kulturvetenskapens värde. Det handlar inte om att slå fast något, utan om att upptäcka sådant som man annars inte ser.

Earlier, we invoked two factors, and their uncertain relations, in order to explain the diversity within a stratum—degrees of development or perfection and types of forms. They now undergo a profound transformation.

Om man har bestämt sig för att svaret på frågorna ligger i delarna, om allt förklaringsvärde finns att hämta där, då har man tagit ett beslut som får konsekvenser, inte bara för den som tar beslutet, utan också för andra. Och om vi bygger en vetenskap där olika ämnen och kunskaper anses vara olika mycket värda och där det råder en strikt hierarki mellan disciplinerna och inom dem kommer vissa uttalanden att få större verkan och vissa forskare att få mer inflytande än andra. Tänk på det en stund och reflektera kring riskerna med en sådan syn på kunskap, för hur kan vi veta att den med mest makt är den klokaste och den som vill mest väl? Svaret är att det kan vi aldrig veta, för vetenskap handlar om moral och moral är aldrig given en gång för alla.

Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den skapas alltid i sammanhang och är därigenom kulturellt betingad. Kunskap är aldrig entydig hur exakta formler man än jobbar med, för även om resultatet är exakt finns det alltid olika sätt att tolka det. Är det bra eller dåligt, om svaret är 42 krävs det fortfarande den typen av reflektion för att kunskapen ska bli meningsfull för oss människor. Verkligheten är därmed dynamiskt föränderlig, för kulturen och moralen ändras i takt med människorna som agerar i enlighet med rådande syn på vad som är gott och ont. Därför anser jag, med inspiration från Deleuze och Guattari, att det är bättre att söka svaren på frågorna man har i helheten, som alltid är större och bär på mer mening än summan av delarna. För även mellanrummen måste tas med i beräkningen, dynamiken som uppstår i samspelet.

There is a double tendency for types of forms to be understood increasingly in terms of populations, packs and colonies, collectivities or multiplicities; and degrees of development in terms of speeds, rates, coefficients, and differential relations. A double deepening. This, Darwinism's fundamental contribution, implies a new coupling of individuals and milieus on the stratum. 

I nästa och kommande bloggposter ska vi fördjupa oss i Darwins tankar, men jag sätter punkt här. Semestern har börjat och jag är på väg till London. Kanske dyker det upp en rapport från resan, kanske inte. Vill lämna det öppet, för skrivande får inte bli ett tvång, därtill är orden och språket allt för viktigt för mig. En sak vet jag dock, att jag återkommer. När vet jag dock inte, vilket får illustrera den kulturens osäkerhetsprincip som jag ser som en motsvarighet till fysikens, till Heisenbergs osäkerhetsprincip.

Little Willie John, en låt om livet

Ebba Grön och 800 grader fick inleda denna serie poster där låtar som betytt något för mig bildar utgångspunkt, men där låtarna bara delvis står i centrum. Texterna handlar om människoblivande och om livet, i hela sin vidd och komplexitet. Det jag skriver utifrån, det som utgör den röda tråden är The Soudtrack of My life, men det är inte mitt liv jag skriver om. Det är i alla fall inte tanken, att bara självbiografisk. Har inget behov av navelskåderi, men ingen människa är unik, därför kommer man närmare andra om man utgår från sig själv SAMTIDIGT som man vet att upplevelserna är delade, om inte av alla så av tillräckligt många för att det ska vara meningsfullt för andra att läsa. Texterna handlar också om kultur, liksom allt jag skriver om och allt jag tänker på. Kulturen är fantastisk som studieobjekt på det sättet, för den har hur många ingångar, aspekter och möjliga förklaringar som helst.

Kultur är som livet, går aldrig att greppa fullt ut. Kulturen når vi bara indirekt, för den finns mellan oss och vi närmar oss den alltid från var sitt håll. Därför kan musik fungera som ett slags länk och vissa låtar fungerar bättre än andra. En låt som betytt väldigt mycket för mig är Peter LeMarcs Little Willy John. Det är som livet för mig och den har följt med mig genom glädje och sorg, ända sedan jag hörde den första gången. Först som en hit på radion, för svänget och känslan. Sedan för textens hoppfulla sorgsenhet och därefter som en klok och kär gammal vän.

Om 800 grader talade till mig direkt och trängde sig innanför huden på mig, utan att passera intellektet. OM den låten för mig representerar ren och rak känsla så är Litte Willy John en låt där texten mer står i förgrunden, här finns både känsla och förnuft. Det är en klok låt, om uppväxandets villkor och kärlekens förunderliga dubbelhet. Hjärta, smärta, snille och smak, det är lite så jag känner för denna låten. Även den, liksom alla andra låtar man fastnar för, är en PERSONLIG favorit. Det finns bara personliga favoriter och alla har sina, men vissa personliga favoriter delar man med fler än andra. Och vissa artister har förmågan att spotta ur sig fler sådana låtar än andra. Det är dessa låtar som skapar gemenskap och sammanhållning, som förenar människor och definierar generationer. Därför handlar mina reflektioner och tankarna kring mina personliga låtfavoriter om kultur lika mycket som de handlar om musik och minnen.

Little Willy John är, liksom en del andra låtar av Peter LeMarc, en berättelse. Liksom med alla låtar jag lyssnat på många gånger räcker det med att det första ackordet slås an för att jag ska försättas i känslan. Rummet fylls av förväntan och oavsett vilket humör jag är på när jag lyssnar är det som just den här låten svänger i takt med just den känslan. Little Willy John har fungerat och inspirerat, tröstat och förmedlat livsglädje, såväl i tider av djupaste sorg som i stunder av himlastormande glädje och helt vanliga dagar som denna den första riktiga dagen på semestern när solen inte riktigt vill bryta igenom.

Jag var tjugo år gammal. Hon var en evighet. Hon lärde mig leva och gråta. Hon lärde mig allt jag vet. Men folk i stan där jag bodde. Sa att hon var sjuk eller så. Att hon var missanpassad. Men hon var för stolt för att höra på.

På några rader beskrivs ett helt liv, mitt liv på många sätt. En äldre och betydelsefull person som leder, inspirerar och som tar sig an. Känslan av utanförskap, längtan bort och intresset för allt som är annorlunda. Fascinationen för människor med integritet. Kan skriva under på allt och har egna upplevelser av det mesta av det som här målas upp. Kanske är det därför låten tar sig in och betyder så mycket? Omöjligt att veta och det är också det fina med musik, man behöver inte argumentera för sin känsla. Den finns där och den delas av många, även om allas upplevelse, allas liv är unikt och även om ingen har varit med om exakt det Peter LeMarc sjunger om.

Hon bodde på fel sida älven. I en nedlagd mjölkbutik. Jag var hennes unge älskare. Från Stallbackas bilfabrik. Vi brukade åka omkring. I hennes Dodge sextiosju. Hon sa: ”Vi kör hela natten. Jag vill se var alla vägar tar slut”.

Två förvisade som finner varandra. En naiv och ungdomligt trånande och en äldre och klokt omhändertagande. Båda behöver varandra, på olika sätt. Tycker om den bilden, för det är en bild av ett samhälle, ett mer solidariskt samhälle. Tillsammans kan man uppleva och upptäcka mer än på egen hand, för kulturupplevelser är alltid långt mer komplext mångfacetterade än vad en människa kan ta in, men med hjälp av språk, samtal och ömsesidigt utbyte ökar både upplevelsen och kunskapen. Det kan också vara en bild av en annan skola än den vi bygger idag, med mycken möda, stort besvär och med tvivelaktigt resultat. En skola där bara kartlagda och kontrollerade vägar får beträdas och där allt kunskap är sanktionerad och kontrollerad uppifrån. Jag vill se var alla vägar tar slut, vill låta det ena ge det andra. Jag söker kunskap och vill ständigt vara på väg.

Å, låt mig höra den en sista gång. Spela hennes älsklingssång. Med Little Willie John. Sjung för min själ. Som ett långsamt farväl. Spela upp en sorgsen sång. Med Little Willie John.

Refrängen andas sorg och förtvivlan: "låt mig höra den en sista gång". Förhållandet är omöjligt och tiden utmätt. Ändå låter paret dessa fakta inte hindra dem, de vet men ger sig ändå hän åt varandra och åt livet. De tar vara på det som är, när och där det är och fungerar. Det är som led livet och det är lika inspirerande som det är sorgligt. Som med livet, vars mål ingen vill nå men som ingen ändå kommer undan. En påminnelse om hur viktigt det är att inte lyssna på dem som säger att det inte går eller man måste göra si eller så. Ta vara på det som är, njut så länge det varar och lev. Det är tankarna och känslorna som jag fylls med när jag lyssnar och låter mig ryckas med.

Hon brukade kisa och viska: ”Du måste sticka från stan. Här är alla ihåliga. Snart är du likadan”. Hon sa: ”Vill du gå på lina. Så titta inte ned. Titta inte åt sidan. Blunda. Och ta ett steg. Du kan få allt som du önskar. Jag ger dig vad du vill. Men det kostar dig mer än pengar. Din kärlek. Ock lite till. Du vet, jag har skulder för livet. Jag bär på en tung, gammal sten. Men nu bränner vi ner mjölkbutiken. Och älskar i lågornas sken”. 

Hon vet och leder, han lyssnar och följer efter. Båda behöver varandra och delar med sig. Vill man lyckas och förverkliga sina drömmar kan och får man inte rädas det okända. Man måste våga kasta sig ut. Och man får inte lyssna på alla dem som säger till en att det inte går, alla dem som gör narr av ens ambitioner. Därför måste man ta sig ut ur och bort från alla sammanhang där konformitet är det högsta goda, där drömmar om en bättre värld och ett meningsfullare liv betraktas som ett hot. Därför kan mobbing leda till något positivt, för om man väljer att gå sin väg tvingas man bort, ut och in i det okända. Och det finns alltid någon som ser och som kan stötta och hjälpa. Vi människor är inte så unika som vi tror, överallt finns någon som ser och förstår och som delar upplevelsen, någon som går före och kan visa vägen. Det gäller bara att våga, även om det kostar. För det kostar. Ett liv utan problem och smärta är inget liv!

Å, låt mig höra den en sista gång. Spela hennes älsklingssång. Med Little Willie John. Sjung för min själ. Som ett långsamt farväl. Spela upp en sorgsen sång. Med Little Willie John.

Farväl kan vara snabba eller långsamma. Jag tror på långsamma farväl, på avsked där man hinner ta in och bearbeta. Vill se livet som en helhet, en blandning av sött och salt. Utan sorg och smärta finns ingen möjlighet att avgöra värdet av det som är positivt. Därför fungerar den här låten både när jag är glad och när jag är ledsen, den skänker tröst och ger perspektiv. Det är en klok låt, eller en vis låt. Jag har ingen aning om hur klok Peter LeMarc är, men han har förmågan att skriva låtar som rymmer mer än orden och musiken, som tar sig innanför huden och som lever sitt eget liv.

En sång som väcker upp all längtan. En fågel flyger åter till mitt hjärta. Känslor ingen själ kan hejda. Jag hör orden, jag mins glädjen. Känner smärtan. Utan ett ord var hon borta. Jag gick till hennes mjölkaffär. På gården en nedbrunnen Dodge. Därinne ett tomt kuvert.

Plötsligt, mitt när alla känslorna bubblar över, kommer vändningen. Rätt som det är, när allt är som bäst, inträffar det oundvikliga. Hon är borta. Kvar finns bara den unge älskaren och tomheten. Utan ett ord, utan förklaring. Borta. Det är så det är, som som livet fungerar. Det finna inga garantier, inga givna förklaringar, inga svar. Bara händelser och frågor och en ständig rörelse. Oavsett vad som händer måste allt och alla röra sig, måste det som är förändras. Ständigt ställs vi inte valet att antingen gå under eller vidare. På gården en nedbrunnen Dodge, ett falnande minne av det som varit och som nu bara finns inom oss. Låt mig höra den en sista gång ... Musikens kraft är stor. Musiken väcker minnen, bär på känslor och hjälper oss att bevara det som är viktigt. Det där tomma kuvertet symboliserar livets meningslöshet och manar till eftertanke. Det är upp till oss att fylla livet med mening och inget är givet på förhand. Vi skapar betydelserna som vi sedan anpassar oss efter. Människan är en tolkande varelse som fyller livet med mening, det är ett faktum vi kan välja att aningen acceptera eller förneka.

Men efter veckor av tomhet. Kom ett brev utan avsändaradress. Hon skrev: ”En del lär sig aldrig. Att gå. När allt är som bäst”. Hon sa: ”Ditt liv är ditt eget. Du äger din tanke och tid. Låt ingen ta det ifrån dig. Älskling du är en speciell individ”. Hon sa att hennes självbevarelse. Sa till fötterna att gå. Och nu var hon långt härifrån. Det var allt. Kyssar, puss och hej då.

Lika plötsligt som allt tog slut kan det komma ett svar, några förlösande ord i ett anspråkslöst brev utan avsändaradress. Ta vara på det du lärt dig och låt ingen få dig att tro något annat än att du kan om du vill. Vi är alla speciella individer och våra liv är våra egna, även om vi lever dem tillsammans. Svaren är som sagt aldrig givna, men det finns ändå överallt. Nyckeln till ett gott liv handlar om att inse det och om att skaffa sig verktyg för att blir bättre på att hitta svaren, där och är de plötsligt dyker upp. Livet handlar om att göra det bästa av det som är, hela tiden. Det är också vad kulturvetenskap handlar om, livet. Därför finns det uppslag till kulturanalyser överallt, verkligen överallt.

Å, låt mig höra den en sista gång. Spela hennes älsklingssång. Med Little Willie John. Sjung för min själ. Som ett långsamt farväl. Spela upp en sorgsen sång. Med Little Willie John.  

Ibland är det sorgsna sånger som behövs för att lyckan ska bli fullkomlig. Det handlar aldrig om det ena eller det andra, det handlar alltid om balans mellan båda. Människan (och livet) är, som Nietzsche skriver, "ett rep spänt mellan vilddjuret och övermänniskan -- ett rep över en avgrund". Vill du realisera dina visioner och bli den du önskar måste du ut på den där linan, över avgrunden. För att lyckas bör du inte titta ner, inte se åt sidan. Blunda, ta ett steg. Ta ett steg till och ännu ett. Låt ingen tala om för dig var du inte kan, låt ingen göra sig lustig på din bekostnad. Lyssna inte på den som inte vill dig väl. Var stolt, lyssna på din egen röst, din egen vilja och dina visioner. Det finns inget mål, bara ändlösa vägar som aldrig tar slut. Längtan är vacker och den ger kraft och mod.

Talk to me. Talk to me. In your own special way. Letter to my darling. Gritts ain’t groceries. Need your love so bad.

Livet är smärtsamt, men just därför vackert och värdefullt. Det och som sagt, väldigt mycket annat tänker jag på när jag lyssnar på låten Little Willy John.

Skola som affärsidé, är en dålig idé

Att marknadsföra något är en helt annan sak än att driva en långsiktigt hållbar verksamhet. Och att tjäna pengar på driften är inte samma sak som att resultatet blir bra, på sikt. Så är det, helt enkelt. Därför bör vissa samhällsbärande institutioner inte drivas av företag med VINSTINTRESSE. Framförallt bör vi inte lyssna okritiskt på företagens egna argument för att få fortsätta driva sin verksamhet. Skolan är en sådan samhällsbärande institution och eftersom skolans mål är att garantera samhällets långsiktiga behov av kunskaper är det förkastligt att överlåta verksamheten till företag med kortsiktiga vinstintressen. Det är min fasta övertygelse. Skolan ska ha ett enda fokus: Mesta möjliga och bästa kunskap, för den summa pengar som samhället investerar i verksamheten.

Jag är inte motståndare till valfrihet, det är viktigt, men om den går ut över skolans övergripande mål väljer jag kunskapen, varje dag i veckan. Skolan ska utbilda eleverna och förbereda den uppväxande generationen för en oviss framtid. Eleverna har rätt att möta lärare som har ett enda uppdrag: Att undervisa och som bara fokuserar på lärande och kunskapsutveckling. Den företagare som kan visa att hens verksamhet lever upp till dessa krav får gärna driva skola. Förutsatt att verksamheten inte dräneras av vinstuttag, som de facto flyttar pengar som hade kunnat läggas på kunskapsutveckling från eleverna till ägarna.

Valfrihetsreformen inom skolan gör också att skolor tvingas kämpa om eleverna och det gör men mad hjälp av marknadsföring. Den kostar också pengar. Kostsamt är det också att hålla valfriheten vid liv, för det fanns ingen valfrihet utan överkapacitet. Valfriheten i sig kostar pengar, för samhället och den kostnaden finansieras med hjälp av skatter. Jag vet inte hur mycket vi betalar för att hålla igång reformen, men det går att räkna på. Och det är en ansenlig summa som går till vinst, skatteplanering (för många av aktörerna på skolmarknaden idag har avancerade upplägg för att slippa betala skatt i Sverige), marknadsföring och lärarnas bristande på fokus på kunskapen. Allt som gör att skolan tvingas ägna sig åt annat än kunskap är en kostnad, för samhället. Antingen idag, eller imorgon.

Kunskapsfokus är skolans motsvarighet till järnvägens underhåll av spår, växlar och luftledningar. Om man jagar kostnader och om verksamhetens mål är att göra vinst kommer det att gå ut över allt som inte påverkar företagets rykte och i den kampen är alla medel tillåtna. Kan man visa att eleverna är nöjda, att betygen är höga, att personalen trivs och så vidare är detta argument som företagen kan använda för att driva verksamheten vidare och för att hålla reformen vid liv. Att svenska elevers kunskaper sjunker är en så pass diffus faktor att den enkelt går att snacka bort för en driven informationsansvarig på ett framgångsrikt aktiebolag. Det kan till och med användas som argument för mer valfrihet och ökade marginaler för vinstuttag.

Skolpengen flyttar ansvaret för samhällets framtida kunskapsbehov, från politikerna till individerna. Och individerna ska i dagens samhälle göra allt fler val, varav skolan är ett. Och eftersom det är omöjligt för alla inblandade att lova något, för ingen vet hur just mitt barn kommer att klara sig på en speciell skola, kommer hela ekvationen alltid att vara osäker. Därför är jag kritisk till att företag med vinstintresse ska få driva skolor. Min kritik handlar om att kunskapen inte hamnar i centrum i en värld där valfrihet och vinst samexisterar, för i förhållande till företagen är individerna (och ännu mer eleverna) alltid i underläge.

Det som får mig att skriva och tänka om skolan, vinsterna och valfriheten är dagens inlägg på DN-debatt, författat av Peje Emilsson, som är grundare och majoritetsägare av Kunskapsskolan. Han må vara en ansvarsfull och duktig skolledare med visioner och ambitioner, vilket han säkert är. Men faktum kvarstår, han talar i egen sak när han försvarar företagens rätt att göra vinst på skolverksamhet och hans inlägg fokuserar på och lyfter så klart bara fram alla fördelarna med hans företag. Han gör vad han kan för att påverka allmänheten om att hans företag är bra och att reformen också är bra. Inte ett ord sägs om hur stor vinst företaget gör (det vill säga hur mycket skattepengar som tas från samhället, skolan och kunskapen), för det är en företagshemlighet. Det är kanske det viktigaste argumentet mot företag som huvudmän i skolans värld, att verksamheten är skyddad mot insyn. Skolan är samhällets angelägenhet och det ska råda full transparens, annars gör vi oss själva en otjänst.

Kritiskt tänkande och analytisk förmåga är en av grundbultarna i en god utbildning och det är en djupt problematisk paradox att skolor kan drivas av företag som inte tillåter oberoende granskning av verksamheten. Hur förhandlas det om löner, till exempel? Vad går lärarnas uppdrag ut på, egentligen? Får man högre lön om betygen är höga? Hur stor är vinsten egentligen och var skattar man för den? Kommunens verksamhet är öppen för insyn och det ger friskolorna konkurrensfördelar och det faktum att kommunala skolor har ett större ansvar innebär dessutom att kostnaderna för den verksamheten blir högre. Upplägget gör att friskolorna kommer bättre ut ur jämförelsen och att deras verksamhet ser bättre ut.

Betänk att det inte gick dåligt för Sveriges elever, det var inte därför friskolereformen infördes. Det var för att det skulle gå ännu bättre. Idag vet vi hur det gick och det är bara i debattartiklar som den Peje Emilsson publicerar som allt är frid och fröjd. Hotet som målas upp i artikeln är med andra ord inget hot.

Vad händer om aktiebolag förbjuds verka i skolsektorn? Vad händer om 900 skolor med 160.000 elever inte får vara kvar?

Stiftelser kanske kan ta över några skolor men inte alla. Och det blir i så fall inte skolor för de många utan för speciella grupper. Den unika svenska modellen där alla har råd och rätt att välja och där framgångsrika skolidéer har en drivkraft att expandera kommer knappast att överleva.

Den diskussion vi fick efter det att Folksam med flera satte skolkoncernen JB i konkurs förra året var en västanfläkt jämfört med vad som väntar om Miljöpartiets och Vänsterpartiets idéer om att stänga ner den svenska friskolesektorn vinner gehör hos socialdemokratin.

För alla med barn och barnbarn i svenska skolor finns det anledning att ta sig en extra funderare i höstens val.

Det som händer är att vi går tillbaka till hur det var när jag gick i Skolan, till hur det var när svenska skolresultat låg i topp och svenska elever presterade bättre än de flesta i världen. Jag har svårt att det som ett hot och även jag uppmanar alla att ta sig en extra funderare innan de gör sitt val i höst.

Vad är det för skola och utbildning vi vill ha i framtiden? Är det en skola där varje skattekrona går till verksamheten, kunskapen och lärandet, eller är det en skola där valfriheten och företagens vinstuttag står i centrum? Det är ingen trivial fråga, för om vi inte väljer rätt kommer samhället, det vill säga vi att få betala. Företagen kommer inte att betala, de kan gå i konkurs. Det för vår skull, för vår framtid skolan finns. Att förbjuda aktiebolag och riskkapitalister att driva skolor är bara hotfullt för företagen.

Vår pedagogiska modell väckte internationellt intresse. Skolminister Lord Adonis i Blairs regering tog kontakt med oss 2009. I dag driver vi fem skolor med 4.000 elever i England. Engelska skattebetalare finansierar såväl byggande av skolor som drift. Det dröjde inte länge innan vi kontaktades av Joel Klein, då ansvarig för New Yorks skolor. Sedan 2011 driver vi Innovate School på Manhattan med skolpeng och med en majoritet av elever från minoriteter och lågavlönade familjer.

I dag har vi också skolor i Gurgaon och Abohar i Indien. Nästa steg är Saudiarabien, där vi tecknat avtal om att starta en kedja av skolor för flickor och pojkar med en första skola i Jedda 2016.

Svensk utbildning på export till andra länder. Vilka spännande möjligheter. Det tycker inte minst Mats, som var vår rektor i Ystad men nu är rektor i Gurgaon. Jag hoppas att vi snart får många fler duktiga svenska skolledare och lärare att arbeta för oss utomlands. Samtidigt berikar impulser och erfarenheter från vår verksamhet i England, USA och Indien utbildningen i Sverige.

Jag ska gärna erkänna att det känns lite konstigt att bli varmt välkomnad att öppna skolor i många andra länder samtidigt som ett antal politiker i hemlandet Sverige vill ha bort oss.

Emilsson talar här om sin idé, sin produkt och hur framgångsrik den är. Det är bra och det förtjänar han att berömmas för, men det han försvarar är inte den pedagogiska idén, det är hans och andra företagares rätt att göra vinst på sina idéer. Om skolan inte var ett företag skulle hans goda pedagogik kunna komma fler till godo. Det är han inte intresserad av, det han kämpar för är rätten att tjäna pengar. Ingen vill hindra honom att öppna skolor i Sverige, det enda Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill är att hindra företagen att göra vinst på något som bekostas av skatter. Om det är den pedagogiska visionen som är drivkraften för Emilsson har han inget att vara rädd för. Om det är kunskap han brinner är han värd all respekt, men tyvärr ser jag inget av detta i artikeln. Jag ser bara en företagare som värnar sin rätt att tjäna pengar.

Låt oss aldrig glömma att företag säljer produkter och att Emilsson och andra som på detta sätt försvarar vinster i välfärden talar i egen sak. Låt oss framförallt inte glömma att det var när den svenska skolan drevs av staten och var allas angelägenhet som dess resultat låg i världsklass!

Verkligheten 2

Verkligheten var det. Tar nya tag och har här för avsikt att skriva om det som jag aldrig riktigt kom fram till igår eftersom ordet och begreppet väckte så pass många och olika associationer att inlägget rätt som det var blev för långt. Lite är det ju så med verkligheten som sådan också, den är som den är, överallt, alltid. Vi människor kan hoppas lära känna den bättre, men helt och håller, i alla sina aspekter, kommer den aldrig att kunna fångas. Inte av en mänsklig hjärna, av det enkla skälet att hjärnan är en del eller en aspekt av verkligheten. Människans hjärna är inte utanför världen, utan en integrerad del av den. Verkligheten går bara att förstå inifrån, genom att leva och verka i den, på insidan. Det är en viktig aspekt av det jag vill förmedla här och det är också så jag ser på kultur. Allt och alla finns och verkar tillsammans, på insidan.

Nåväl, tar mig till utgångspunkten innan jag svävar iväg igen. Det var ju arkitekten Michael Benedikt (här finns lite länkar till texter om honom: Här, Här och Här) jag ville skriva, om hans förslag till verktyg för att förstå just verkligheten. Han identifierar fyra komponenter, fyra egenskaper hos verkligheten, som han menar kan användas för att förstå. Komponenterna är: Närvaro, Betydelse, Materialitet och Tomhet (som kan delas upp i två aspekter, Tomhet 1 och Tomhet 2).

Benedikt ser komponenterna som oberoende och det är i dynamiken som uppstår genom olika kombinationer av delarna som gör verkligheten mångfacetterad, föränderlig och omöjlig att fånga i sin helhet. Tänker osökt på DNA-molekylens fyra delar som ger upphov till livet i all sin rikedom. Det är två illustrationer av hur initial enkelhet snabbt ger upphov till komplexitet, om man bara tar sig några steg bort, upp ut. Därför är Kants, Schopenhauers och Nietzsches tanke på viljan till ... viktig, för den ger riktning åt tillblivelseprocessen. Här har vi alltså allt vi behöver veta för att förstå, samtidigt som vi förstår hur svårt det är att förklara.

NÄRVARO handlar inte bara om varande, utan om något mer påtagligt, om närvaro som hos en skicklig skådespelare. Någon som är här och nu och som når fram och tränger genom bruset. Allt och alla har mer eller mindre av den egenskapen, mer eller mindre av den förmågan. En person kan ha och vara närvarande, men det kan också en byggnad. Andra personer kan vara där, men ändå sakna närvaro. Och det finns gott om vackra men anonyma byggnader. Det är en egenskap som går att studera och en aspekt av verkligheten som går att skilja ut och förstå separat. Det är så verkligheten fungerar, den består av delar som tagna var och en för sig blir begripliga, men när de sätts samman och viljan till ... kopplas på händer det saker över tid, uppstår det dynamik, komplexitet och föränderlighet.

BETYDELSE menar Benedikt har med förstånd att göra, men det har mindre med intellektet att göra än med verkan. Betydelse handlar här inte om att något betyder något, utan mer om att något är betydelsefullt. Även detta är en egenskap som det finns mer eller mindre av i världen och hos människor. Jag vill så klart att mina tankar ska betyda något för någon annan än mig själv, att orden som här publiceras ska vara eller bli betydelsefulla. Men det är inte upp till mig att bestämma, lika lite som det är upp till en arkitekt att avgöra om byggnaden man ritat ska bli ikonisk eller trivial. Det bestäms av helheten och är en egenskap som uppstår inom ramen för sammanhang. Om något kommer att bli betydelsefullt kan ingen veta på förhand, för ingen vet hur kommande sammanhang ser ut, fungerar eller reagerar på förändringen. Viljan är stark, men det är inte bara min eller någon annan enskilds vilja som räknas. Sammanhanget, överallt är det sammanhanget eller helheten som bestämmer. Och över sammanhang och helheter bestämmer ingen.

MATERIALITET skiljer sig från övriga komponenter på det sättet att det handlar om något konkret, något påtagligt, handfast. Materia finns i världen och utgör själva grunden för allt. På det sättet är den komponenten enkel att förstå och räkna med. Alla material har sina unika egenskaper. Inom arkitekturen är hållfasthetslära viktigt, för alla fantasier och visioner går inte att realisera, oavsett hur närvarande och betydelsefulla den än är. Materia bjuder motstånd och rymmer möjligheter och tillsammans med närvaro och betydelse, som en konsekvens av vilja till ..., skapas världen i en ständig process av blivande. Verkligheten är inte, den förändras ständigt, icke-linjärt i och genom dynamiken som uppstår mellan komponenterna.

Men för att det ska kunna uppstå någon dynamik krävs det en komponent, en egenskap till, nämligen TOMHET. Det är den komponent som är lättast att glömma bort, för den är inget i sig. Ändå är det kanske den mest centrala av komponenterna, även om deras respektive värde aldrig går att fastställa utanför helheten. Värdet är alltid relationellt och kontextuellt. Tomheten delar Benedikt som sagt upp i två aspekter, men det handlar inte om det som uppstår när materian saknar närvaro och betydelse, för det är aspekter som faller under respektive komponents "ansvarsområde". Tomheterna som här åsyftas handlar om något annat, om två aspekter som kan relateras till varandra. Den första tomheten handlar om avsiktslöshet, om varande i ren form. Naturen är ett bra exempel, den bara är (eller blir) utan någon tanke. Benedikt hänvisar till en haikudikt som fångar just den tomhet han har i åtanke.

Gässen som lyfter

 avsåg inte spegla sig

i sjön nedanför

Den aspekten av tomhet är den ena. Den handlar om rent varande, utan anpassning till någon eller något. Om tomhet som en kvalitet, utan värde, utan betydelse och utan närvaro. Ren och okomplicerad, eller ett slags osjälviskt varande. Den andra aspekten av tomhet handlar mer om tomhet som en egenskap i sig, om tomhet i termer av mellanrum. Tomhet två handlar om öppenhet och om blivande, om det som kan komma sedan. Om det som ska fyllas med innehåll, mening och närvaro men som ännu väntar på att fyllas. Tomhet två är till sin natur något oavslutat, öppet och hela tiden i rörelse. Konstens mening uppstår som bekant i mötet mellan verket och dess betraktare och det som händer är alltid unikt för respektive möte. Därför är det ett slags tomhet även om den alltid är befolkad.

VERKLIGHETEN som uppstår som ett resultat av delarnas komposition och dess föränderlighet går aldrig att fånga och förändringens utfall går aldrig att förutsäga. Verkligheten blir till i spelet mellan, genom dynamiken i helheten. Delarna kan förstås för sig och det är ett sätt att närma sig världen, att dela upp den i delaspekter som undersöks separat. Det är ett bra sätt, om man bara inte får hybris och tror sig om tror sig kunna kontrollera helheten. Det Benedikt presenterar är verktyg att tänka med. Han skriver:

Här är då de fyra komponenterna i en verklig arkitektur: närvaro, betydelse, materialitet och tomhet. Detta, eller någonting mycket nära detta, är de "sanna" beståndsdelarna i vår känsla för verklighet eller på motsvarande sätt egenskaperna hos saker som framstår som fysiska och verkliga för oss.

Gillar detta sätt att närma sig verkligheten, inte från en bestämd helhet till dess delar, utan från delarna till en obestämd och öppet blivande helhet. Det går att veta massor om verkligheten, men inte allt. Verkligheten blir till, den vecklas ut framför ögonen på oss. Vi är del av samma tillblivelseprocess som allt och alla. Verkligheten är inte vår, men vi är en del av den, tillsammans. Vi kan aldrig greppa den i sin helhet, men vi kanske kan förstå de mest centrala aspekterna av delarna som bygger helheten. Och vi kan förstå oss själva med hjälp av de verktyg som Benedikt presenterar. Vad vi gör med dem är upp till oss. Det finns inget rätt eller fel här, bara kollektivt blivande.

Verkligheten 1

"Jag delar inte den bilden", är en del av Alliansens strategi för att vinna valet. Min strävan här på bloggen är inte att driva politik, men jag tror alla förstår var jag befinner mig på den politiska skalan. Det är också poängen, att vara tydlig. Jag är intresserad av samhället och jag har en politisk ståndpunkt, men min uppfattning ryms inte inom de snäva gränser som partipolitiken sätter och den inordnar sig inte självklart och i alla lägen höger/vänster-skalan. Jag sysslar med vetenskap och utvecklar kunskaper, vill veta och förstå och är nyfiken på både politiken och samhället, för båda är delar av kulturen. Kultur är mitt forskningsobjekt. "Jag delar inte den, eller din, bild(en)" är därför intressant på många olika sätt. Det är uppenbart att det är en strategi som tagits fram av någon för att möta en viss typ av kritik, för att slippa debattera känsliga frågor. "Krona för krona" är ett annat inslag i Alliansens strategi för att vinna valet. Båda strategierna handlar om verkligheten, om sätt att se på och närma sig verkligheten. Politik, samhället och kultur handlar om just det, om verkligheten. Det är den jag studerar. Och även om Alliansen inte tänker på det handlar deras valstrategi om att utmana uppfattningen om verkligheten.

Denna bloggpost handlar inte om Alliansen, det är bara en ingång till ämnet och frågan som ska vändas och vridas på här. Ämnet för dagen är som rubriken antyder: Verkligheten. Alliansens valstrategi är ett lika bra sätt att inleda som något annat, för allt handlar om eller relaterar till verkligheten. För att komma vidare in i denna högst komplexa fråga konsulterar jag Filosofilexikonet, som citeras på Wikipedia. Där står följande att läsa.

Verklighet (engelska reality; franska réalité; grekiska energeia; latin actualitas, realitas; tyska Wirklichkeit) är ett begrepp som används särskilt inom filosofin och som betecknar både egenskapen att vara verklig/t och allt det som är verkligt. Förutom denna rent språkliga distinktion kan man urskilja två huvudbetydelser av begreppet. För det första kan det användas för att beteckna allt som är förverkligat, i motsats till endast möjligt, alternativt förverkligande i sig i motsats till möjlighet i sig. För det andra kan det användas för att kontrasteras mot det blott skenbara, det vill säga verkligheten sådan den falskeligen ter sig för någon observatör. Detta är exempelvis filosofen Friedrich Hegels användning av begreppet. Hegel skriver i början av sin Rättsfilosofi att "Det verkliga är det förnuftiga, och det förnuftiga är det verkliga".

Det finns en klassisk motsättning mellan tanken att verkligheten är det som våra sinnesintryck ger omedelbar kontakt med och en både religiös och filosofisk idé att det sinnena visar oss är en illusion eller en slöja som döljer en egentlig verklighet. I västerlandet kan denna tanke spåras främst till Parmenides och Platon. Enligt Parmenides är den sanna verkligheten ett homogent ändligt klot, medan den enligt den klassiske Platon i Staten och andra verk som Faidon utgörs av en högre tidlös och evig värld av begreppsliga idéer, som fungerar som urformer, "paradeigma" för sinnenas föränderliga verklighet. Dessa idéer erinrar om den hinduiska advaita vedanta-filosofin med dess idé om sinnevärlden som en Mayas slöja. Samma tankegång återuppstod på andra sätt senare hos Immanuel Kant, som skiljde på fenomenvärlden, det vill säga den gemensamma verklighet vi lever i via våra sinnen (den empiriska världen) och världen såsom den egentligen är, tinget-i-sig. Även Kant antar att dessa två är helt olika, men tillägger att vi inte kan veta något om tinget-i-sig. Kants filosofi ledde Arthur Schopenhauer till att än mer betona det hinduiska draget i dennes teori om att tinget-i-sig är viljan, den strävande urkraft som ligger bakom allting, inklusive våra själsliv och vars främsta egenskap är att aldrig bli tillfredsställd.

En sak jag lagt märke till genom att studera människors syn på mig och det jag säger och gör är att jag aldrig har räds stora frågor. Många gör uppenbarligen det och jag får ofta påpekanden om att jag gapar efter för mycket, att det inte går och så vidare. Underförstått och mellan raderna kan jag se att uttalandena och påpekandena handlar om att jag inte ska förhäva mig, att jag ska leva upp till andras syn på vad jag kan och vad som är en lämplig ambitionsnivå. Ibland görs jag och mina ambitioner till åtlöje. Det förstår jag inte och det är så vanligt har har pågått så länge jag kan minnas att sällan tänker på det. Men nu när jag ger mig i kast med verklighet, som i sanning är ett gigantiskt och enormt komplext problem, aktualiseras dessa minnen. För mig har det aldrig varit ett problem, för min ambition har aldrig och är aldrig (och absolut inte här) att lösa frågorna jag jobbar med. Ambitionen för mig har alltid handlat om att hela tiden vidga vetandehorisonten genom att fördjupning och bredd. Jag vill inte bli klar, jag vill ständigt bli bättre. Då är det som jag ser det en dålig idé att begränsa sig till frågor med givna svar eller problem med enkla lösningar. Och jag vägrar tro att kritikerna menar att jag inte är kompetent nig, för det har jag bevisat att jag är. Jag är docent och om man som docent inte själv får avgöra var gränsen för den egna förmågan går, ja då faller ju det tveeggade svärdet tillbaka på kritikerna och belackarna själva. Jag vet vad jag gör och jag gör det inför öppen ridå. Har jag fel tar jag som vanligt tacksamt emot invändningar. På det sättet kan vi alla lära oss mer, tillsammans.

Hegel är intressant, för hans resonemang är ett cirkelresonemang. "Det verkliga är det förnuftiga och det förnuftiga är det verkliga". Här tänker jag på fysiken och dess världsbild, som utgår från just den synen på verkligheten. Där är det matematiken, den rena logiken, som är verkligheten. Och den som förfäktar denna uppfattning har ett enormt kraftfullt verktyg i sin hand. Den som behärskar matematiken står i direktkontakt med verkligheten och har därigenom, i kraft av sitt kunskapsförsprång, makt över allt och alla. Dessutom, om hen vet mer än andra är det ingen som kan kontrollera kunskapen. Det ger makt. Några få fysiker ligger längst fram och deras roll liknar påfallande mycket det högsta prästerskapet inom världsreligionerna. Om förnuftet är verklighet har den mest förnuftige mest insyn, störst överblick och följaktligen mest makt. Alla andra förpassas till åskådarläktaren. Inser man detta förstår man vilken lockelse det finns i matematiken, för kan man bara förklara något med hjälp av matematik kommer värdet av kunskapen automatiskt att öka. Många ekonomer och samhällsforskare äro kallade och jag förstår bättre den framgångsrike professorn på Sorad (dit jag kom som inbjuden för att presentera mitt kulturvetenskapliga alkohol- och drogprojekt), som torrt avfärdade mitt projekt med följande ord: "Jag anser att alkoholforskning måste vara kvantitativ". Per definition alltså, ingen annan kunskap är värd något. Om inte det är en grandios hållning och enorm kunskapsambition då vet jag ingenting. Och det är som sagt inte så jag ser på min forskning.

Min syn på verkligheten har inga anspråk allt på att vara allomfattande. Jag vill förstå vad det innebär att leva som människa i världen och jag anser att allt för omfattande och långtgående sanningsanspråk hindar mig i denna min strävan. Därför blir stora frågor oproblematiska för mig, för jag har aldrig sagt eller tänkt att jag ska lösa frågan, det enda jag söker är ökad förståelse. Och det främjas genom att jobba med det som är svårast, utan andra anspråk och ambitioner än att göra mitt bästa, att alltid prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Även om jag lider av svindel räds jag inte att blicka ut över den avgrund som öppnar sig vid gränsen för vetandet och den egna förmågan. Där trivs jag, för bara genom att vara där lär jag mig enormt mycket jag blir jag ständigt bättre. Hur bra jag kan kan bli kommer att visa sig den dag då allt tar slut eller om förmågan avtar. Där är jag inte än och jag hoppas att jag märker av det när den dagen kommer, annars litar jag på att någon påpekar det för mig och lovar att lyssna. Även det är en insikt, en mänsklig förmåga som man kan bli bättre på. Men det är svårt om man anser sig veta allt för att man kan räkna. Verkligheten är som jag ser det full av annat, också. Av sådant som inte går att räkna på. En fotbollsmatch, till exempel, vore inte en FOTBOLLSmatch om den gick att räkna på. Ovissheten är den central del av den komplexa helhet som gör fotbollen till just fotboll. Samma gäller livet och kulturen. Det är storheter som varken kan eller ska förklaras.

Min forskning handlar såldes om det som inte går att nå kunskap om, det som ligger bortom det vetbara och som bara går att förstå indirekt. Jag är med andra ord inte Hegelian. Jag är mer Kantian och är inspirerad av Schopenhauer, Nietzsche och Deleuze som alla är filosofer som tänkt och forskat om det som inte går att räkna på eller veta något säkert om. Svar som är givna på förhand kan jag bara inte uppbåda någon kraft och energi för att leta efter. Därför har jag problem med matten, för den intresserar mig inte, det är ett meningslöst verktyg för i samma stund som jag identifierat ingångsvärdena har jag svaret. Varför då forska och lägga tid och energi på projektet, tänker och reagerar jag. För att få makt och inflytande, som professorn på Sorad? Ja, kanske är det så enkelt. Forskare är lika mycket människor, precis som alla andra och med allt vad det innebär. Avundsjuka, lathet, girighet och liknande egenskaper finns lika mycket inom akademin som i det omgivande samhället.

Den kanske starkaste drivkraften för människan är viljan. Viljan att veta och begäret efter makt är två sidor av samma sak, två aspekter av mänskligt liv, av den delade verklighet som är din och min. Min forskning handlar om att försöka förstå, ständig är målet att försöka. Det är också min definition på begreppet sanning, som ligger nära begreppet verklighet: Låt oss göra ett försök, som är en tanke hämtad från Nietzsche. Försöker man inte får man inga svar, kommer man ingen vart och lär man sig inget. Utvecklas man inte och är man inte längre en människa. Viljan att leva är starkare än någon annan kraft. Livet är en urkraft, en del av verkligheten. En aspekt att räkna med om man vill förstå. Förklara den går dock inte, därtill är den allt för komplex och föränderlig. Förstå kan alla försöka göra och bli bättre på. Förklara får bara de bästa och de med mest makt.

Inte så konstigt alltså att den med makt tar sig rätten att hålla sig med en egen verklighetsuppfattning. Det är en av maktens alla privilegier, att inte behöva dela någon annans bild. Alliansen delar inte min bild av verkligheten i Sverige idag och professorn på Sorad delar inte min bild av hur man kan bedriva alkoholforskning. Ändå lever vi i samma verklighet. Bara en sådan sak gör ämnet intressant att reflektera över, anser jag. Om du inte delar den bilden har jag förståelse för det, för om alla hade samma bild och om verkligheten inte vore så pass komplex som den är skulle vi inte behöva forskare och forskning. Om allt vore givet på förhand skulle livet se HELT annorlunda ut.

Det var inte detta jag tänkte skriva om egentligen, men det var här jag hamnade. Verkligheten ryms så klart inte i en bloggpsost, det visste jag ju. Därför återkommer jag i frågan för att reflektera över det jag egentligen tänkte skriva om, vilket är arkitekten Michael Benedikt, som skrivit klokt om just verkligheten. Här finns en text om honom för den som vill skaffa sig lite överblick. Jag återkommer som sagt, senare idag, imorgon eller längre fram. Nu är det midsommar, semester och hela poängen med ledighet är att det ska vara kravlöst.

Ebba Grön, 800 grader och alla tankar och känslor den låten väcker

När blir man vuxen? Var går gränsen mellan oskyldig barndom och mogenhet. Det finns så klart ingen skarp gräns, men det finns definitivt tillfällen som med tiden visar sig utgöra ett slags gräns mellan det som var och det som sedan blev. Ofta har det för mig varit musiken som spelat den rollen. Nu när det alldeles snart är sommar, ledigt och semester tänkte jag roa mig själv och alla som vill följa med på färden, åt att återvända till några sådana tillfällen i livet, till några av alla de impulser som lett mig fram till där jag är idag. Har låtarna, eller vad det nu kan vara som dyker upp under vägs, åldrats med behag eller har livet och samhället gått vidare? Vi får se. Jag har ingen aning och har heller ingen plan. Detta är den andra av sommarens lite mer anspråkslösa bloggposter. Ska jobba idag också, men tjuvstartar semestern på detta sätt, genom att reflektera över Ebba Grön och låten 800 grader. En länk till You Tube, för er som kanske inte var med, eller som glömt.

Jag glömmer aldrig. Minns mitt pojkrum hemma hos föräldrarna. Hur jag ensam hemma kunde spela låten på högsta volym och hur den fyllde mig med sådan enorm kraft att jag fortfarande bärs framåt av den. 1981 kom den. Då var jag 15 år, vilket kändes vuxet. Första fyllan, check! Idag tror jag generellt sett att föräldrar vet mer om sina barn än vad mina föräldrar och deras generationskamrater visste om sina barn. På frågan: Var ska ska du? Svarade vi: UT! Sedan var vi i vår värld, dit inga vuxna hade tillträde. Vi satt inte hemma och spelade spel på datorn, vi var ute. Vi drev runt, i väntan på trycket. På något. Hängde utanför kiosken, nere på torget. Alltid träffade man någon. Och så hände det saker. Plötsligt förlorades kontrollen över det som nyss var en liten eld bara och hela grässlänten borta vid tåget brann upp. Det ser inte ut så idag. Min ungdom är en förlorad värld, som alla generationers ungdomstid är. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Inom mig bubblade det av känslor, där runt 1980. Hormoner, humörsvängningar. Ena dagen var jag oslagbar, den andra ångestriden och självmordsbenägen. Förälskad och ihop, sedan sviken och ensam. Lockad av alkohol och droger, allt som var farligt. Tjuvrökandes, för att det kändes vuxet. "Har du rökt", sa mamma när jag kom hem. "Nej, men de andra gjorde det och röken fastar så lätt i kläderna", svarade jag. "Du dricker väl inte", konstaterades det hemma. "Nej" sa jag. Och jag var på inget sätt extrem. Mina försök till tonårsuppror var blygsamma. Har alltid varit ängslig. Men jag var nyfiken, är fortfarande nyfiken. Det uppstod en spänning där och ute bland jämnåriga förlöses den spänningen ibland. 800 grader hade den effekten på mig. Puttade mig över kanten, ut i fritt fall. Tvingade mig in i det okända som varje tonåring måste upptäcka på egen hand.

Fortfarande har introt till låten den effekten på mig. Det är som en betingad reflex. De där bubblande ljudet från förstärkarna (som inleder den klassiska skivan Kärlek och Uppror och öppningslåten 800 grader) eller vad det nu är, försätter mig varje gång i samma känsla som uppfyllde mitt tonåriga jag. Det är som inpräntat i min biologi. Det unga öppningsackordet, som egentligen låter som en avslutning på låten, bygger upp spänningen. Dramaturgin, som jag tänker på först nu, är genialisk och träffade mig när jag vad som allra mest mottaglig. Just när ackordet klingat ut kommer trummorna, de förlösande trummorna. Lyssnar inte så ofta på den låten idag. Vill inte förstöra minnen och känslan, men jag rörs till tårar när jag sätter på den här. För mig representerar låten så enormt mycket kraft. Inte nostalig, utan ren och rå kraft. Det hedrar Thåström att han inte spelar den låten längre. Det gör att minnet inte solkas av mediokra framföranden för pengar. Tillräckligt många har gjort vad de kunnat för att profitera på originalet. Ingen kommer dock ens i närheten av det som händer i min när jag sätter på Kärlek och Uppror.

Försöker här inte övertyga någon om storheten i låten. Sätter bara ord på min känsla. Bloggposterna om musik är ingen lista på Greatest hits, handlar inte om att det var bättre förr. Detta är mitt sätt att förstå mig själv, min historia och samtid och hur det var och hur det sedan blev. Om knappt ett år fyller jag 50 och jag har bestämt mig för att det är ett annat steg i livet. Något nytt måste hända. Jag vill på allvar känna mig vuxen och om inte förr så tänker jag flytta in i den känslan då. Och ett sätt att göra det är att rekapitulera, att titta i backspegeln för att känna efter och reflektera.

Trummorna bygger upp stämningen. Förflyttar mig på samma sätt som jag förflyttades då, fast nu förflyttas jag bakåt, då var det framåt, utåt, uppåt. 1980 rasade det kalla kriget. Låten handlar om det, men låtars politiska betydelse hade jag ingen aning om då. Mitt tonåriga jag var naivt och hade fullt upp med känslolivet. Önskar jag kunde skriva att jag redan då var engagerad, men det kan jag inte. Det var inte så det var. 800 grader är ren och rå, köttslig affekt. Kraften var och är enorm, även om den finns mellan mig och inspelningen. Någon annan upplever något annan. Hos äldre lyssnare och yngre väcker den andra känslor. Hos mig är det eufori och dramatik. Löften om framtiden.

Varför förklara när jag slutat tro?
Vad finns det kvar mer än the biggest blow?
Den e så hundraprocentigt effektiv
när den tar våra liv.

Det är uppenbart idag att låten är den undergångslåt, men för mig var och är det en låt som rymmer så mycken positiv kraft. Har ofta tänkt på det, att texterna drabbar mig långt senare. Det är musiken, känslan och i fallet 800 grader euforin som träffar mig som ett knytnävsslag i magen, som får foten att hoppa och kroppen att vilja dansa som en galning.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Det blir åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.
Åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.

Det är en ganska lugn låt, men just därför kraftfull. För likt en tonårskropp fylld av känslor byggs intensiteten upp av dynamiken mellan. När man växlar till moll och tonartssänker i raderna; "Du kan lita på mej, du kan lita på mej", får det en större effekt än schlagerlåtarnas tonartshöjningar. Sänkningen knyter an till något primitivt, eller får i alla fall den verkan på mig, fortfarande. Jag litade på Thåström. Han guidade mig mellan alla blindskär och grynnor som finns i sundet mellan barndom och vuxenhet och jag kan fortfarande hämta kraft och inspiration från tonerna och orden. Bredbent svingande med gitarrer fungerar inte alltid, men det fungerade där och då och i den versionen. Tungt gungande sjungs det om hotande värld som inte blev, men textraden mobiliserade kraft och energi.

Människor med stirrande blick,
du grät fast du inte fick.
Varma kläder med så kalla kårar,
inte konstigt när jag bara ser dårar.

Idag är det andra saker som utgör hot, som vi oroar oss över. Då var det bomben, idag har hotet krupit närmare inpå och blivit både mer trivialt och därför också mer konkret och kanske också förlamande. Som tonåring var jag skoltrött och gjorde minsta möjliga, utan att det oroade mig. Något arbete visste jag att jag skulle få och jag betalade priset utan att ligga sömnlös. Jag var mycket mer oroad över andra saker. Idag är det ingen som har råd att vara skoltrött eller missköta sig, för idag avgörs barns framtid mycket tidigare. Kanske är det därför tonåringars ilska ser annorlunda ut idag? Kanske är det därför det råder en skriande brist på solidaritet? Har ingen aning och sambanden är så klart aldrig enkla. Men det är i alla fall uppenbart att vi lever idag i en helt annan värld än den Thåström sjunger om.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Det blir åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.
Åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.

Om det var kallt då är det inget mot hur kallt det är idag. Fortfarande levde minnet av Hitlertysklands fruktansvärda brott mot mänskligheten och kanske var det därför riksdagen var fri från främlingsfientliga partier? Idag är det kallt, så kallt att om något berättat hur kallt det skulle bli skulle inget tro det. 1980 var på det sättet en oskyldig tid. När jag kastades ut i arbetslivet var det lågkonjunktur och landet var i kris. Arbetslösheten var enorm och den närmade sig 4 %. Och så oroade vi oss för bomben. Som sagt, en helt annan tid. Min tonårstid. En tid utan TV-spel, datorer och Internet. Vi hade tråkigt när jag var liten. Det var tyst och trist hemma och väl ute var det samma där. Vi drev runt i en ständig jakt på något. Oklart vad, men vi hoppades.

Ibland känns det ingenting alls,
Även när dom hugger av min hals.
Bara så jävla tom,
när jag väntar på min egen dom.

Kanske sätts här fingret på något. Kalla kriget var mörkt och hotfullt, men det fanns ändå hopp om en bättre värld. Vi har uppgivna och kände att det inte fanns någon framtid, men vi hoppades och gjorde massor av saker. Fast det inte fanns något att göra, eller kanske just därför? Vi fick inga instruktioner till livet, inga anvisningar för framtiden. Kanske tillhör jag den sista generationen som själv fått uppfinna min väg. Jag fick på egen hand bana mig väg i väglöst land. Så var det även på högskolan när jag började där. Ingen tala om för mig hur, det fick jag upptäcka på egen hand. Det fanns ytterst få program. Min studentgeneration fick skriva uppsats utan anvisningar, utan annan övervakning och kontroll än den vi själva underkastade oss. Det var inte bättre då, men det gick det med. Och resultatet blev inte dåligt.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Ja, vi fryser ihjäl, det är så kallt,
stackars barn.
Men snart blir det varmt.
Det blir åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.
Åttahundra grader.
Du kan lita på mej, du kan lita på mej.

Låten slutar med att Thåström skriker i ett ångestvrål och avslutas dramatiskt med en gång-gång. Märkligt ur svärtan och förtvivlan som är så uppenbar när jag lyssnar på texten idag kan fylla mig med så mycket kraft, så mycken lust att leva. Kanske är det så livet är, en enda komplex härva av motsägelser? Mycket talar för det och det stärker mig i tron på att om jag skulle få chansen att förflytta mig tillbaka till det där pojkrummet, om jag kunde bli den jag en gång var, så skulle jag med mycket små ändringar leva exakt samma liv igen. Jag är en oändligt mycket tryggare människa idag, men inom mig bär jag fortfarande på kraften av 800 grader.

Dagens Nietzsche, om sanningen, politiken och vem som egentligen ligger närmast SD

Vi säger att det är Sanningen vi vill ha, att bara sådan kunskap som verkligen är sann ska få föras fram. Inga problem så långt. Jag är med på tanken och ställer mig bakom den. Alla andra inställningar till vetande vore problematiska. Sanningen är även mitt mål. Kan jag beslås med felaktigheter backar jag omgående och tackar den som gjorde mig uppmärksam på problemen. Allt annat vore galenskap. Jag ägnar mig åt vetenskap för att jag vill veta och förstå, så mycket som möjligt. Mitt intresse känner inga gränser, överallt finns kunskap som kan fogas till den större bilden och det går aldrig på förhand att veta vad som är bra och användbar kunskap och vad som är trivialt. Det är dessutom aldrig givet på förhand utan bestäms av sammanhanget, det förändras över tid, med kultur och från tillfälle till tillfälle.

Sanningen är ovärderlig valuta, för den som säger det som är sant kommer ingen åt, hen får makt. Och makt är lika eftertraktat som sanning. Där börjar problemen, för vem ska avgöra vad som är maktanspråk med hjälp av sanning, eller sanningsanspråk med hjälp av makt? Var finns den punkt varifrån det objektivt går att avgöra frågan? Sanningen är att det finns ingen sådan position, den enda position som finns en en subjektiv plats på insidan. Där trängs vi alla. På en begränsad yta tvingas dina och mina "sanningar" att kämpa om utrymme. Två sätt att förhålla sig till detta faktum finn, det ena är förnekelse, det andra accepterande. Den som förnekar att sanningen är ett ord som människan uppfunnit och följaktligen är subjektiv kommer att lämna fältet fritt för ren och rå makt. Det är problematiskt, men lika problematiskt är att helt anamma subjektiviteten som alltid riskerar att implodera i en relativism där allt är lika bra. Någonstans mellan dessa ytterlighetspositioner finns den enda rimliga ståndpunkten och den går aldrig att peka ut eller definiera på förhand.

Vad som är sant och vad som är falskt kan som sagt aldrig avgöras, men oärlig retorik och maktanspråk både kan och bör avslöjas. Om det är ett samhälle byggt på kunskap vi vill ha. Blir illa till mods när jag läsa Tove Lifvendahls i SvD idag, för även om den inte kan beslås med osanning så är den bedräglig och jag ser inte att den leder till något gott, för någon. Att öppet anklaga ett parti för att ha fel är en sak, det är själva grundbulten i en sund demokrati, att fritt få föra fram sina synpunkter. Men att så tvivel och klumpa ihop allt man ogillar i en och samma gegga är att röra sig ut på ett sluttande plan. Detta gör Lifvendahl i sin Ledare och jag finner det inte bara ovärdigt och förkastligt, utan också farligt. Inledningen anger tonen ...

Vill man göra omelett får man knäcka några ägg. En devis som mörkröda och bruna politiska agitatorer har använt vid otaliga tillfällen genom historien. Den enskildes friheter och rättigheter får stå tillbaka för det som överheten har bestämt är överordnade mål.

Här skulle man kunna vänta sig en svidande uppgörelse med extrema, antidemokratiska yttringar. Ett brandtal för det öppna, fria samhället. Men det är inte vad Lifvendahl vill eller i alla fall inte det hon skriver om, nej, detta är hennes sätt att inleda ett resonemang om friskolor. Hennes sätt att försvara kunskapen. Lite längre fram, när individens friheter försvarats, miljöpartiets politik problematiserats och den egna förträffligheten påpekats, kommer hon till saken.

Idag går över 300 000 barn och elever i fristående förskolor och skolor. Drygt 55 000 människor arbetar där. Mångfalden av pedagogiska inriktningar är kontinuerligt växande, och trots att det gjorts idoga försök från vänster att reducera friskolefrågan till en om stora koncerner, har 94 procent av de fristående huvudmännen bara en eller två enheter. Ungefär sjuttio procent drivs som aktiebolag och trettio procent av ideella aktörer.

Här finns inget att anmärka på, allt är i sin ordning. Jag är inte övertygad om att allt är frid och fröjd i den privata, riskkapitalägda skolsektorn, men det är min åsikt, min sanning. Lifvendahl ska föra fram sina åsikter, stå upp för sin politik. Tyvärr gör hon inte det, hon är fullt upptagen med Miljöpartiets politik, enligt rådande politiska logik: Tala inte om vad du vill och tror på, tala om och smutskasta motståndaren. Gå på offensiven och hoppas att väljarna röstar i affekt.

Men vid MP-kongressen i Örebro för ett par veckor sedan beslöts att ingen som driver en fristående förskola eller skola ska ha möjlighet till utdelning i någon grad eller drivas med vinstsyfte, samt att allt eventuellt överskott ska återinvesteras. Det ska inte spela någon roll, menar man, om verksamheten har god kvalitet eller höga resultat med nöjda elever, föräldrar och anställda.

Så gör man sig till nyttig idiot för kast i opinionen; låser fokus på formen i stället för att, med elevens bästa för ögonen, sätta resultat och kvalitet i centrum.

Friskolornas riksförbund konstaterar att 160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor nu står inför en osäker framtid. Dess ordförande Mikaela Valtersson, tidigare mångårig miljöpartistisk politiker och fram till 2011 ekonomisk-politisk talesperson, konstaterar besviket att hennes gamla parti går till val på en politik som när det gäller friskolor ligger mycket nära Vänsterpartiets: ”De lämnar idealen och kampen om eleven i centrum, valfrihet och mångfald bakom sig”.

Eleven i centrum är det tänkt att vi ska lockas av här, men jag ser bara ett försvar för företagens rätt till profit. Att förbjuda vinstuttag är inte att fokusera formen, det är att värna kunskapen och lärandet. Det går alltid att fabricera undersökningsresultat som visar att alla är nöjda och allt är i sin ordning, men PISA ljuger inte. Allt är inte frid och fröjd i skolan, oavsett hur många som sägs vara nöjda. Kunskaperna rasar i svensk skola. Det kan naturligtvis inte skyllas rakt av eller helt och hållet på friskolereformen, men det tar otvetydigt fokus från kunskapen. Valfrihet låter bra på pappret och att lansera den fungerar, men den om något är populistisk. Valfrihet kostar, om den ska vara värd något. För om bara de rikaste och redan gynnade kan välja är det ingen valfrihet.

Men låt oss släppa det och notera istället glidningen i citatet: "ligger mycket nära Vänsterpartiets" och sätt den samman med den inledande meningen. Resonemanget är följande: Vänsterpartiet är extremt och revolutionärt våldsbejakande och Miljöpartiet ligger inte långt efter. Ledaren handlar inte om friskolorna, den handlar om att misstänkliggöra Miljöpartiet. Det blir uppenbart i fortsättningen.  

Vi har tyvärr sett det hända förr. Det är inte vackert. Den kyliga och sannolikt korrekta bedömning Miljöpartiet gör, är att chansen att få ingå i regering är större om denna potentiella konfliktlinje åt vänster, raderas.

Den enda konfliktlinje jag ser är den Lifvendahl försöker upprätta. Eller, det är ingen linje, det är en fabulering, ett misstänkliggörande i syfte att så misstankar. Ett sätt att driva politik. Hennes sätt att försvara det hon tror på. Det luktar mycket illa, det stinker. Och det andas inte så lite Surt sa räven. Hur mycket tror Lifvendahl på den egna politiken egentligen, när hon skriver som hon gör?

De kanske får sina makttaburetter. Men blir det verklighet av Miljöpartiets, Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets krav på vinstförbud och Socialdemokraternas, Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets krav på ett kommunalt veto mot etableringar av nya friskolor, kommer valfriheten och mångfalden minska drastiskt.

Det är många krossade ägg i den omeletten.

Varifrån kom SD in i bilden? Nyss var det en konfliktlinje till Vänster som raderats, här klumpas Miljöpartiet (och V och S) ihop med SD. Oärligt, lågt och totalt verklighetsfrämmande. Vem är det som lagar omelett egentligen, kan man undra med Lars Ohlys tydliga försvar för friheten i Riksdagen igår i färskt minne. Om det är någon konfliktlinje som bör tydliggöras så är den mellan Alliansen och SD, som i praktiken ligger mycket närmare varandra. Om Lifvendahl verkligen bryr sig om sanningen och står upp för friheten borde hon ägna sig åt att förvara den genom att kritisera SDs politik, istället för att använda detta vidriga parti för att smutskasta sina meningsmotståndare, vars enda brott är att de tror på solidaritet, är för skattefinansierad välfärd och en kunskapsskola för alla.

Sanning, kunskap och verkligt vetande är som sagt svårt. Det är enkelt i teorin, men oerhört svårt i praktiken. Ändå har vi inget val, vill vi veta måste vi acceptera att det blir som ovan ibland. Det är inte problemet jag vill peka på, problemet är att Sveriges nuvarande skolpolitik hotar att utarma kunskaperna och kompetenserna som behövs för att fler ska kunna lära sig se och förstå bedrägligheten som hela tiden lurar under ytan i det allt snabbare medieflödet. Det kritiska tänkande som är en förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. En ständigt aktuell försvarare för just detta, för kunskapen och sanningen, är filosofen Friedrich Nietzsche. Följande citat är från boken Så talade Zarathustra. De fick mig in på spåret och gav mig impulsen att skriva dagens bloggpost.

Att vara sann -- det är något som få kan! Och de som kan det, vill det ännu inte! Men allra minst kan de goda det.

Å dessa goda! Goda människor säger aldrig sanningen; att vara god på ett sådant sätt är för anden en sjukdom.

De ger efter, dessa goda, de ger upp sig själva, deras hjärtan blir eftersägare, deras grundval lyder: men den som lyssnar, han hör inte sig själv!

Allt vad de goda kallar ont måste komma samman för att en sanning ska födas: å mina bröder, är ni onda nog för denna sanning?

Allt Tove Lifvendahl finner ont klumpar hon samman, för att visa att hon minsann står på de godas sida. Om det ska det inte råda några som helt tvivel. Kosta vad det kosta vill. Sann är hon dock inte och jag är tveksam till om hon ens vill vara det, för det skulle innebära att hon får problem att försvara det hon redan vet: Att konkurrens driver kvalitet och att valfrihet alltid, utan undantag är bra och önskvärt. Inget är emellertid någonsin så enkelt. Kulturen, verkligheten och människor levda liv, samhället är i praktiken enormt komplext och oerhört svårt. Men det får aldrig utgöra ett hinder för oss att försöka förstå. Jag vill vara sann, jag vill veta och förstå. Och jag är ödmjuk inför resultatet. Jag försvarar inget annat än sanningen och jag vill se en skola där kunskapen står i centrum. Nietzsche ger mig inspiration till och verktyg för, att tänka själv.  

Det oförvägna vågandet, det långa misstroendet, det grymma nejet, skärandes i det levande -- hur sällan kommer inte det samman! Men ur sådan säd alstras -- sanning!

Det gör ont ibland att söka sanningen, för när man finner den är det inte alls säker att det man tidigare trott på kan försvaras. Men är det kunskap man vill ha finns ingen annan väg att gå, inget annat sätt att göra och tänka, än att söka sig vidare, vidare, vidare. Vill man veta får man inte vara rädd för att knäcka även ägg med gyllene skal. Sanningen är sällan bekväm, men den är alltid mödan värd. För alternativet vore osanning och det leder aldrig till något gott.

Vid sidan av det onda samvetet växte hitintills allt vetande! Bryt sönder, bryt sönder, ni vetande, de gamla lagtavlorna!

Sanningen är en resa, en väg. Bryt upp, bryt upp: Oändligt är vårt äventyr!

New Public Management? Ett övergrepp!

Du tar ett steg. Sedan ett till. Du har överblick och du vet vad och vart du vill. Alla kan känna igen sig i detta. Alla har mål för den närmaste tiden och på längre sikt. Och så länge det gäller mina mål är det oftast oproblematiskt. Om det bara kommer an på mig kan jag ta informerade beslut om framtiden. Samma när det gäller min ekonomi. Jag har koll på mina inkomster och kan planera även för oförutsedda utgifter, för jag vet vad som är sannolikt och så länge det handlar om mig går det att räkna på utfallet relativt långt in i framtiden. Min hälsa kan jag dock aldrig räkna med. Företaget jag arbetar på kan bli uppköpt och produktionen kan flyttas, eller … ja, ni fattar.

Lägg till ovanstående ekvation, en fru, några barn. Föräldrar, svärföräldrar. Ett av dina barn har dyslexi och adhd och det uppstår ständigt problem i skolan som tar fokus från din väg framåt, uppåt, utåt. Så får du problem med magen och oroar dig för din hälsa. Än så länge har du hyfsat koll på läget. Så dyker det upp en halvkriminell svåger, som på fyllan somnar med en cigarett i soffan. Ert hus brinner ner. Ni klarar er alla, utom hunden, som aldrig återfinns. Just när alla dessa problem är på väg att redas ut kommer beskedet att företaget du jobbar på ska spara pengar, eller för att tala klarspråk, produktionen ska halveras på grund av sämre lönsamhet. Du varslas och detta gör att du går in i en depression. Detta blir droppen som gör att din fru ger upp, träffar en annan och vill skiljas.

Detta händer så klart inte dig. Det är en helt osannolik historia, eller? Är det verkligen helt osannolikt? Visst kan du tänka dig likande scenarios. Helt klart finns det i allas liv saker som inte borde hända, men som kan hända och som i så fall ger livet en helt annan riktning. Planer och drömmar är alltid mer eller mindre osäkra. Detta vet vi och vi anpassar oss efter det, på olika sätt. Det går att vara mer ihärdig i sin strävan och det går att skaffa sig alternativa planer, för att på det sättet försäkra sig om att livet ändå ska bli bra, även om det inte blir som man tänkt sig.

Flytta nu fokus till samhällsnivå. Det är en annan ekvation. En långt mer komplex beräkning. Här händer saker, det som är osäkert för mig tas ut av andras osäkerhet och på det stora hela blir överblicken större. Vad helst kan aldrig hända, så det går att räkna på ganska mycket. Vi vet till exempel hur många barn som föds och hur stor andel av dessa som överlever, i normalfallet. Därför går det att räkna på behov av skola, utbildning och arbeten. Vi vet ungefär hur behoven ser ut, på en kollektiv samhällsnivå. Mycket, kanske det mesta, går att räkna på och förutse. Och detta är vad politik handlar om. Och så länge som politiken räknar på det sättet, så länge ekvationerna används på samma sätt som jag och du räknar på våra liv, finns inga problem. Så länge räknandet är en del av planeringen och så länge som räkningen relateras till och anpassas till verklighetens komplexitet och så länge det finns marginaler och handlingsberedskap för det oförutsedda. Till exempel naturkatastrofer, plan som flyger in i betydelsefulla byggnader och så vidare. Så länge politiken och handlingsplanerna för framtiden tar hänsyn till verklighetens icke-linearitet har vi gjort vad vi kunnat.

Det ser inte ut så idag. Idag tänker vi tvärt om som så att framtiden kan kontrolleras. Att mål garanterat kan uppfyllas, om kontrollen bara är tillräckligt rigid och utrymmena för individuell improvisation minimeras. Där och då, tänker man sig, kan vi ta kontroll över framtiden och leda mänskligheten mot nya och tidigare omöjliga nivåer. Med hjälp av New Public Management kan skolan, vården och samhället styras som ett projekt, mot på förhand bestämda mål. Än så länge har ingen katastrof inträffat, men å andra sidan har NPM bara på den senaste tiden börjat slå igenom. Är det klokt att fortsätta på den inslagna vägen? Vi vet att sjuksköterskor går på knäna, att det kommer att uppstå problem på akuter och förlossningsavdelningar i sommar. PISA-resultaten rasar … Allt fler mår allt sämre och osäkerheten för individen ökar. När företag, skolor och det offentliga sparar, för att uppfylla målen med en budget i balans, då går det förr eller senare ut över de anställda. Och när samhället sparar, skär ner och ser mer till budgeten och de uppsatta målen, är det medborgarna som drabbas.

Plötsligt är vi tillbaka till det där första steget, men nu är läget helt annorlunda och horisonten är en annan. I detta läge är mina förutsättningar helt andra. Jag måste räkna med andra saker och förbereda mig på andra scenarios. Och när jag agerar och tänker annorlunda, när mina mål för den närmsta framtiden och längre fram förändras, förändras samhällskalkylen. När jag röstar på ett parti som söker mitt stöd genom att lova sänkt skatt, för mig. Ja, då kommer det att få konsekvenser, inte bara för mig, utan för alla andra också.

SJ, Västtrafik och andra företag som jobbar på uppdrag av samhället läger anbud och kämpar för att få utföra tjänsterna som efterfrågas. I kampens hetta och för att inte riskera att förlora upphandlingen läggs ett lågt bud, tas en chans. Och det jublas när man ”vunnit”. Sedan kommer vardagen och aktieägarnas krav på lönsamhet går obönhörligen ut över de anställda, som tvingas hålla igen på sina lönekrav. Underhållet är en annan sak som går att skjuta på, för att inte riskera att budgeten spricker. Inom NPM finns inga ursäkter för att inte hålla budgeten. Hela systemet bygger på kontroll, uppföljning och garanterat utfall, överblickbarhet och kalkylerande. Ständigt ökad vinst, minskade kostnader och ökade intäkter. Mer, mer, mer för mindre, mindre, mindre. När man bygger bilar KANSKE det fungerar (och om det inte fungerar är den enda förlusten för samhället att företaget försvinner), men är det en skola, ett sjukhus, är det människors välbefinnande det handlar om, då är New Public Management förkastligt. En omöjlig dröm.

Allt och alla hänger ihop. Samhället är inte ett företag och fungerar inte som sådant. Framtiden är öppen och den går inte att räkna på, så när man budgeterar begår man ett övergrepp. NPM är ett manligt projekt som drivs av en testosteronstinn, frustande längtan efter att uppnå det ingen annan klarat tidigare. Kosta vad det kosta vill, för ingen av det räta virket förlorar, även om oddsen är hopplösa.  Krona, för krona drivs projektet mot nollpunkten. Det är det enda som betyder något, krona för krona. Därför hör den uppeldade makthavaren inte hur samhället skriker: Nej, nej, nej! Det går inte, vill inte, kan inte och orkar inte mer! Sluta, sluta, sluta! Makten tror sig vara engagerad i dominanssex och ju mer samhället skriker efter hjälp desto hårdare blir tagen. Övergreppet fortsätter, liksom lögnerna som rättfärdigar handlingen. Hårdare och hårdare. Försvaret lyder: Den anklagade delar inte den bild som målas upp av åklagaren!

Det finns en gräns. Liksom den våldtagna kvinnan kan förblöda kan samhället kollapsa under tyngden och pressen som NPM utsätter allt och alla för. Förövaren är vi, alla vi tillsammans. Vi gör detta mot varandra och det är vi som är offren. Vi, våra barn och jorden vi lever på.