Sista arbetsdagen 2013 är här. Fem timmars föreläsande, om genus, maskulinitet och kriminalitet, sedan är detta arbetsår slut. Utan tvekan ett av de jobbigaste och mest omtumlande åren i mitt liv. Jag kastade mig ut i arbete efter helgerna. Hade tagit på mig massor för att undvika det som sedan ändå hände. Tänkte det skulle ta fokus från oron. Så blev det inte och det lärde mig att om det finns oro i botten går det inte att jobba bort den, det enda man kan göra är att ta det lugnt. För det behöver man. Jag höll på att gå under där i våras. Pressen och stressen var stor och dessutom famlade jag i blindo. Det som höll mig kvar i matchen var det som gör att jag nu, trots att jag är enormt trött, ser fram mot våren och nästa arbetsår. Nya uppgifter och intellektuella utmaningar.
Marifus-projektet ska ros i hamn. Det ska bli kul. Har en massa idéer kring rapporteringen och spridningen av resultatet av arbetet jag gjort där. Tänker nytt, tänker stort. Tänker inte låta mitt dåliga självförtroende, som så länge jag levt har hållit mig tillbaka, som legat där och förstärkt alla yttre problem, påverka mitt arbete. Har bestämt mig för att lämna det här, på denna sida av årsskiftet. Nästa år är mitt år. Jag ska vidareutveckla mina företagsekonomiska intressen. Har en massa nya böcker att läsa och frågor att jobba med. Oerhört inspirerande. Tacksam! Glad!
Först en välbehövlig semester. Först två veckor utan krav. Ledig, fri. Två veckor med skönlitteratur och promenader, utan väckarklocka. Nyår i Malmö. En tur till Louisiana och Köpenhamn. Tid att fylla med innehåll. Ett mellanrum. Flyktlinjer att upptäcka. Allt är inte möjligt men livet blir aldrig bättre. Tänker allt oftare på det. Befinner mig vid mitten av livet. På toppen. Kan inte räkna med bättre tider, för varje åt som går ökar risken att det blir sämre. Tar därför vara på tiden och dagarna som är. Försökte göra det även under vårens turbulens. Inte en enda gång har jag ångrat mina val i livet.
Jag har det bästa jobbet. Får betalt för att göra det jag ändå inte kan låta bli att göra: tänka, reflektera, ställa frågor. Lyssna. Lära. Till våren och även en bit in i 2015 kommer jag att få tid i tjänsten för att läsa och skriva. Det handlar inte om att jag inte vill undervisa, utan om att jag fått omställningspengar. En chans som aldrig kommer tillbaka. I våras hotades jag av uppsägning. Nu investerar arbetsgivaren i mig. Livet är en bergodalbana. Det går upp och det går ner. Därför gäller det att inte tappa huvudet. Det enda man kan göra är att vara tacksam för och ta vara på det vackra och det som inspirerar. Och att inte låta det som är problematiskt äta upp en. Framförallt kan och får man inte låta sina inte demoner förgöra en. Det finns tillräckligt med hot och problem där ute ändå.
Ett bra självföreoende är en gudagåva. Det kommer jag aldrig att få. Men jag har bestämt mig för att inte låta avsaknaden av tro på den egna förmågan hålla mig tillbaka. Gott så. Efter jul och nyår ska boken, min stora bok om kultur skrivas klart. En sista genomgång återstår och korrektturläsning. Räknar med att kunna sända manuset till något förlag innan påsk. Författande tar tid. Men det får ta tid, för jag kommer inte att få chansen igen. Ska jag lämna ett substantiellt bidrag till humaniora, kulturvetenskap och etnologi är det nu. Jag har förberett mig på detta under hela mitt liv och genom alla år i akademin. Jag har tillräckligt med meriter. Det är nu eller aldrig. Och jag är redo. Inget gör mig så glad och tacksam som den insikten. Vad som än händer med boken, om det så slutar med att jag publicerar den som en pdf här på Flyktlinjer så är jag nöjd med vad jag åstadkommit.
Utbildningen till Innovation Champion avslutas i januari. Oerhört inspirerande att få möjlighet att jobba även praktiskt med hållbarhetsfrågor. Hållbarhet kommer även att bli min ingång till företagsekonomin. Ser en röd tråd där och tänker att det är bra att samla krafterna, för att öka chansen att nå ut.
Det är emellertid aldrig jag som bestämmer vad som fungerar. Kunskap uppstår i sammanhang, aldrig hos någon enskild. Tiden och sammanhanget måste vara det rätta för att det ska bli bra. Det räcker inte att författaren gör ett bra jobb, omgivningen måste acceptera tankarna för att det ska bli en bok. Helheten bestämmer, kontexten avgör. Är ödmjuk inför detta och accepterar spelreglerna. Det gäller för övrigt även undervisning och lärande. Även där handlar det om sammanhang bestående av en hel massa aktörer som i samverkan skapar resultatet. Kultur är inte. Kultur blir, liksom kunskap.
Detta att ingen eller ingenting är en isolerad ö, detta att allt är interagerande delar av samma helhet, av livet här på jorden. Detta att ingen blir till eller skapar sig själv på egen hand, det är en viktigt insikt som ständigt måste hållas aktuell. Det är en tanke som lätt faller i glömska och som det kan vara mödosamt att ta till sig. Det är svårt, men just därför oerhört viktigt. Avslutar denna bloggpost med att relatera den tanken till en annan av alla de uppgifter och utmaningar jag har att ta tag i under året som kommer. Skolan och den högre utbildningen, som står inför ett slags vägskäl. Ska v i göra något är det nu. Läget är allvarligt, men det går att rätta till och bygga nytt. Det finns hopp och det bästa är att kunskapen redan finns, det är i genomförandet det brister. Läser om ett klokt förslag på
Brännpunkt idag, som handlar om sammanhangets betydelse. Som visar att en orsak till problemen i skolan är att det finns en orimlig tro på individens förmåga. Sam Olofsson skriver.
På 1980-talet besökte jag en skola i England (Margaret Thatchers England). Den dagen bröt man all undervisning i landet och genomförde ett nationellt prov i geografi. Eleverna fick som uppgift att med hjälp av läroboken och andra källor beskriva Japans energisystem. I nästa fråga skulle de föreslå ett nytt energisystem som gjorde landet mindre beroende av importerad energi och vilka följder ett sådant förslag skulle få. Elevernas svar rättades av externa examinatorer och de nationella proven utgjorde, som jag minns det, 50 procent av betygsunderlaget i ämnet. De andra 50 procenten svarade undervisande lärare för. Man mätte alltså elevens färdighet det vill säga förmågan att tillämpa sin kunskap och, skulle jag vilja säga, det egna kreativa tänkandet. Men poängen var att man genomförde en verklig extern granskning av elevernas förmåga och lät också denna del utgöra en tvingande del av elevens betyg.
Detta är kanske inte lösningen med stort S för problemen i Sveriges skola och utbildningssystem, men det är en god tanke. Idag är den läraren som har det fulla ansvaret för kunskapsutvecklingen, från ax till limpa, så att säga. Läraren ska vara inspirerande, kunnig och dessutom ska hen bedöma resultatet. Ett slags utbildningens slutna rum där en gör allt och där eleverna och studenterna spelar en allt mindre roll. Ansvaret vilar tungt på läraren som dessutom har en massa administration som stjäl tid och stör koncentrationen. Det är inte hållbart. Jag är en varm anhängare av extern bedömning. Och jag finner det obegripligt att det systemet inte införts. Idag granskas lärosätena, inte studenternas kunskaper. Ansvaret för lärandet kan och får dock aldrig vara någon annans än elevens och studentens. På samma sätt som ansvaret för utbildningens kvalitet ska vara lärarens. Och med en extern aktör som ansvarar för granskningen av studenternas och elevernas kunskaper skapas ett slags utbildningens heliga treenighet. Tanken finns på andra håll i samhället. Vi har till exempel den lagstiftande församlingen, och den laguppehållande instansen och den dömande. Riksdag, domstol och polis samverkar och utgör basen i vårt demokratiska samhälle. Det borde vara en tanke som införs i skolan också, för kunskapens skull, för framtidens och för hållbarhetens.
I Sverige har vi som nästan enda land i världen tagit bort detta instrument. Ingen tycks i debatten reflektera över konsekvenserna av att undervisande lärare själv sätter sina betyg. Att vi gör så fick bland annat till följd en kraftig betygsinflation. Andelen elever som gick ut med högsta betyg i alla ämnen var 28 gånger högre 2007 än 1997 – en ökning med 2800 procent. Vi hade en okontrollerbar betygsinflation samtidigt som elevernas resultat i andra undersökningar sjönk markant – Pisa-undersökningen är bara ett exempel. Att detta var möjligt beror på att det är helt fritt för läraren i Sverige att avgöra om det nationella provet skall påverka betygsättningen. I England stod det nationella provet för 50 procent av betyget. Det finns i dag massor med granskningar som visar på skolor i Sverige där det finns en stor diskrepans mellan resultat på nationella prov och faktiska betyg – därav en utveckling som beskrivs ovan och som rimligen borde få alla att inse att vi har allvarliga problem med vårt system.
Alltför många utesluter ofta reflexmässigt idén att införa externt rättade prov. Väldigt få har i dag erfarenhet av det och de flesta tror att det skulle behöva innebära slutprov som helt avgör betygen. Men så behöver det inte alls vara. Man kan skriva examina i några centrala ämnen, för att få en uppfattning om nivån i klassen. Man behöver inte låta ett slutprov avgöra hela betyget. Man kan också ha prov som mera mäter färdigheter (exemplet ovan), som komplement till prov som mer mäter kunskap. Men med ett antal externt rättade prov som delvis avgör elevens slutbetyg, kan man skapa ett signalsystem om de resultat undervisningen ger. Min bestämda uppfattning är att svenska skolans problem bottnar i en avsaknad av ett sådant system.
Vinsterna med detta system är många och vill vi på allvar skapa världens bästa skola vore det tjänstefel att inte beakta tankarna som Olofsson för fram. Resultatet av en sådan reform skulle visa sig direkt. Lärarna skulle får mer tid över till det som är uppdragets kärna, det de utbildats för och är bra på. Administrationen skulle minska drastiskt och ansvaret för lärandet skulle ligga hos eleverna. Den oroväckande tendens som finns idag till att studenterna förhandlar allt mer om sina betyg, eller försöker förhandla skulle i ett slag försvinna. För om betygen sätts av någon annan är det meningslöst att tjata på läraren. Med ett sådant system skulle läraren istället få relevanta frågor och intresset skulle tydligare riktas mot dennes kunskaper och förmågor. Läraren skulle bli en guide och vägledare, istället för som nu en grindvakt som elever och studenter har allt att vinna på att försöka lura.
Fördelarna är uppenbara. Lärarna skulle få ett kvitto på sin undervisning och en signal om var betygsnivån bör ligga. Det skulle ge lärarna stöd vid betygsdiskussioner med elever och föräldrar och gentemot en ibland pressande skolledning. Att undervisande lärare inte ger betyg, utan mer skulle coacha eleven mot att nå sina mål, förändrar helt spelreglerna i klassrummet (tro mig!). Lärare som inte förmår undervisa skulle antingen fortbildas eller tvingas arbeta med något mera lämpligt (vi har alla sett detta problem).
Vi skulle dessutom få en kvittens över resultatet med olika undervisningsmetoder: Är det bra att elever utrustas med laptops och internetuppkoppling i skolan? Är en läxfri skola bra? Skall undervisningen baseras på att eleven själv söker sin kunskap? Är katederundervisning bra? Och så vidare. Det är först när vi kan avläsa effekten av vår undervisning som vi steg för steg äntligen kan börja styra skolan i rätt riktning. Vi skulle på sikt hitta en möjlig väg ut ur denna undervisningslabyrint – motsatsen ser vi i dag.
I Uppdrag granskning målades en bild upp av John Bauer-skolorna som var förfärande. Förutom att man plockade resurser ur en skattefinansierad skola, påstod man att skolan lockade till sig elever med hjälp av löften om datorer. Undervisningen var helt undermålig men man gav frikostiga betyg vilket gjorde elever och föräldrar nöjda – allt detta har enligt min uppfattning möjliggjorts genom avsaknad av extern granskning som tydligt visat effekterna av undervisningen. Det slutade med en konkurs.
Det offentliga skolväsendet går inte i konkurs. Men vi har nu under ett antal decennier låtit skolan sakta förfalla genom att vi tagit bort de verkliga signalsystemen inom vår undervisning. Att något så viktigt som vårt nationella undervisningssystem tillåtits förfalla är givetvis ytterst allvarligt. Inga ungdomar är hjälpta av en undermålig undervisning och som vanligt slår det hårdast mot de svagaste. Vägen tillbaka är att säkerställa att vi verkligen får information om att barnen får både kunskaper och färdigheter – och jag hävdar med bestämdhet att det är möjligt. Min lösning är enkel men verkligen ingen ytlig förenkling. Men att lösa en gordisk knut är att lösa en invecklad uppgift förvånansvärt enkelt.
Kloka ord! Nu ska jag undervisa. Om drygt fem timmar börjar min ledighet. Ser fram mot nästa års utmaningar, men för att livet ska bli långsiktigt hållbart behöver jag vila. Kan inte lova att det kommer en bloggpost varje dag, men att skriva är att vila för mig. Tankeflödet går inte att stänga av. Blogggandet är ett sätt för mig att få ro, det ger mer än det tar och det har varit min räddning under detta turbulenta år. Tacksam för det, också. Och för att jag blir läst och för alla kommentarer. Även bloggande är ett sammanhang och i den helheten är jag bara en liten del. Det mitt momento mori, mitt mantra för att påminna mig om livets bräcklighet.
På återhörande!
