fredag 3 juli 2015

Strukturer finns även om de inte syns

Sitter på ett tåg. Utanför fönstret syns Hallands böljande sädesfält och ibland skymtas havet. På väg mot först Köpenhamn, sedan Hamburg. Har varit där en gång förut, för många år sedan, på ett sportlov, i sjuan tror jag. Nu är allt annorlunda. Det är sommar, sol och semester. Jag är vuxen, med full fart på väg in i medelåldern. Att resa är att ta vara på livet, handlar om att fylla det med innehåll. Att röra sig utanför det invanda, det bekväma, och att se nya miljöer, uppleva livet i andra kulturella sammanhang än dem man är van vid, handlar om att skaffa sig perspektiv, kunskaper och förståelse, för livet. Det myllrande levande livet, inte bara på platserna man reser till, utan lika mycket för den komplexitet som finns där hemma, i det invanda och bekanta. Resande handlar om att skaffa förståelse dels för komplexiteten, dels för förutsättningarna för förändring. Inte så att jag jobbar när jag är ledig, resan till Hamburg är inte en forskningsresa, men kulturen finns överallt och påverkar alla, hela tiden. Kulturen blir hela tiden till, mellan delarna som interagerar inom ramen för kontexten. Kulturforskaren lever mitt i och med sitt studieobjekt, hen blir till och frörändras tillsammans med allt och alla andra. Kunskapen, förståelsen och perspektiven är ett slags bonus. Den fördjupade insikten är grädden på moset.

Tänker tillbaka på resan jag gjorde förra helgen, med barnen, till Stockholm. En helt annan typ av resa, men lika fin och lika lärorik. Att röra sig i det offentliga rummet tillsammans med min nu vuxna dotter fyllde mig med blandade känslor. Tänker att det kan få illustrera vad jag menar med kunskap, perspektiv och förståelse. Hon berättar ofta om vad hon råkar ut för, hur hon bemöts av okända män i det offentliga rummet. Och det gör mig både i rollen som pappa och som genusforskare/ jämställdhetsförespråkare, ledsen och beklämd. Jag vet ju hur det är, men att uppleva det med egna ögon är något helt annat. Att gång på gång tvingas höra hur det visslas, hur män i trängseln tränger sig upp mot min dotter, att få se hur blickarna dras till henne och hennes fysiska uppenbarelse. Att uppleva hur min dotter reduceras till ett objekt går inte att förbereda sig på. Jag kan så klart aldrig sätta mig in i eller fullt ut förstå hennes upplevelse, för jag lever inte i hennes kropp, men jag får tillräckligt med insikt för att det ska påverka mig som pappa och medmänniska, och jag får både uppslag och underlag till analyser av kultur, makt och komplexitet. Det är plågsamt på många olika sätt, för jag vet ju att hon har svårt att bli lyssnad på och tagen på allvar. När hon berättar om sina upplevelser får hon höra att hon är besvärlig, känslig och orättvis. Så fungerar kultur, och så fungerar även kunskapen om kultur. Även jag bemöts ibland på samma sätt som min dotter, när jag påpekar saker som dessa. "Jag delar inte din bild", är ett legitimt sätt att bemöta kunskapen som produceras av humanister. Makt fungerar på det sättet, ingen har den, den växer fram mellan människor, i vardagen och alla upplever kulturen och maken på sitt sätt. Rätt använd kan en resa leda till fördjupad insikt om detta, till bättre förståelse för kultur i vid mening.

Även hemma i TV-soffan går det dock att uppleva kultur, förtryck och makt. Som igår till exempel, i Debatt från Almedalen. Ett av inslagen handlade om komplimanger. Och även om debattörerna var relativt överens och trots att ingen försvarade några övergrepp, blev ändå det bestående intrycket att förståelsen för kvinnors upplevelser är minst sagt underutvecklad. Fler borde kanske inte bara lyssna på sina döttrar eller på kvinnor, utan även röra sig i det offentliga rummet tillsammans med dem. Kanske skulle det leda till insikt, kunskap, förståelse. Fast det finns inga som helst garantier för det, för den som har makt, den som är privilegierad känner sig inte nödvändigtvis så. Det är inte självklart att mannen som ser en vacker kvinna på gatan känner sig överlägsen, trots att han är det, trots att kulturen värderar honom och det han gör och säger högre än kvinnan han betraktar. Makt är relationell. Det handlar inte om några absoluta värden, utan om just relationer, om det som händer mellan. Frågan vi alla måste ta ställning till är om vi ska utgå från individens upplevelse, eller om vi ska se till helheten och konsekvenserna som kontexter ger upphov till. Accepterar vi uttalanden av karaktären: Jag delar inte din bild, öppnar vi upp för maktutövning och dömer bland annat min dotter till en ständig känsla av obehag när hon rör sig bland andra människor. Vi är alla individer, men individualism är inte lösningen på några kulturellt, relationella problem.

I Debatt igår talades även om invandring och flyktingmottagande, och där visade sig samma oförståelse för komplexitet och det relationella. Där satt företrädare för rika kommuner, som slåss för rätten att slippa ta sin del av det gemensamma ansvar vi alla har, som medmänniskor och världsmedborgare, för de problem vi alla är med om att skapa. Där satt SDs företrädare och orerade om behovet av stängda gränser och hårdare krav. Han säger sig försvara det svenska, säger sig stå på "vår" sida, vi som passerar som etniskt svenska. Med sådan "vänner" behöver man inga fiender. Han och SD saknar förmågan, eller praktiserar sin individuella rätt att bejaka informerat ointresse för flyktingars situation. De säger att flyktingar kostar pengar, och undviker medvetet att räkna med det faktum att flyktingar bidrar till ökat välstånd i Sverige, att kalkylen på sikt går med vinst. Det är dock inget argument, för det är inte därför vi ska förstå och hjälpa varandra som medmänniskor. Vi ska göra det för att vi vill bidra till byggandet av en bättre värld för alla, inte bara för de privilegierade få.

Igår delades en artikel i mina sociala nätverk, en Ledare från Aftonbladet. Den innehöll gammal, men ständigt aktuell kunskap. Den bygger på forskning som manar till eftertanke, om resultatet inte avfärdas med den skrämmande nog allt vanligare och tragiskt nog politiskt sanktionerade inställningen till besvärande fakta: Jag delar inte den bilden! Läs, fundera och tala sedan om för mig att jag har fel, vari felet består och att vi lever i den bästa av tider och världar.
Den amerikanska psykologen Paul Piff har använt spelet Monopol för att testa.
100 testpersoner fick singla slant om olika startpositioner i spelet. Häften började med dubbelt så mycket pengar, fick slå två tärningar i stället för en och dubbla inkomster när de passerade gå. 
På bordet stod även en skål med kakor. 
Med dolda kameror kunde testledarna studera hur spelarna började uppföra sig olika.
De rika spelarna blev allt mer otrevliga, allt mer demonstrativa i sitt sätt att visa upp sin rikedom och de åt fler kakor. 
Efteråt, när de rika spelarna skulle förklara varför de vann i det riggade spelat berättade de glatt hur de förtjänat segern. Detta trots att de ju visste att det hela började med en singlad slant. 
Paul Piff, och hans kollegor på Berkeley-universitetet i Kalifornien, har i sju år studerat hur privilegium, hierarkier och rikedom ändrar människors beteende. Forskarnas slutsats är att i takt med att en persons rikedom ökar, minskar förmågan till medkänsla och empati. Piff har även undersökt vilka personer som är mest benägna att hjälpa andra, vilka som är benägna att fuska och, i en särskild studie, vilka som tog godis som de visste var avsett för barn i ett angränsande rum. Höginkomsttagare tog dubbelt så mycket godis. De var dessutom mindre givmilda och fuskade mer. Och ljög. 
I en fältstudie tittade forskarna på vilka bilar som stannade för fotgängare. I den billigaste kategorin bilar stannade alla, i den dyraste 50 procent. Paul Piff kallar det "the asshole effect", skitstövelseffekten. 
Precis som den australiska journalisten Anne Manne konstaterat påminner symptomen en del om den personlighetsstörning som brukar kallas "narcissistisk". Högerns värderingar kan i själva verket vara en dold sjukdom, typ. Som när man låter skattesänkningar för höginkomsttagare betalas av mindre pengar till fattiga barn. Och sedan tycker man har förtjänat sin nya BMW. Eller som när man slänger ut en halv miljon människor ur a-kassan för att de ska "ta sig i kragen" och sen ger pengarna till rika husägare i Danderyd.
"Because I'm worth it". Har Paul Piff rätt?

Vet ej. Politik och vetenskap bör nog hållas isär oavsett om det handlar om psykologi eller nationalekonomi. Kan vara bäst att se båda dessa vetenskaper som festliga inlägg i debatten. 
Eller?
Forskning kan användas till mycket och resultaten kan läsas på olika sätt. Vill man bevisa att man har rätt, vilket verkar vara den enda accepterade inställningen till forskning idag, kan man säkert hitta någon studie som ger stöd åt sitt agerande, liksom SD och företrädare för rika kommuner gör, och som män som vägrar acceptera sin roll i ett strukturellt förtryck av kvinnor också gör. Som humanvetenskaplig forskare bevisar jag inget, jag visar bara upp alternativa perspektiv på det invanda och ber mina medmänniskor att reflektera och tänka efter.

2 kommentarer:

F V sa...

Även jag som man får blickar och komplimanger. Men kvinnor är alltid
offer...

Eddy sa...

Du delar skydd inte bilden jag målar upp och försöker sprida förståelse för. Har läst ett ord av vad jag skriver, eller anser du dig veta allt någon behöver veta i frågan? Får kvinnorna som känner sig som offer skylla sig själva? För att du får blickar och komplimanger. På allvar?!