Letar inspiration. Lusten att skriva är stor, men tröttheten är om inte förlamande så i alla fall påtaglig. Tankarna far och vill inte riktigt formera sig i ett tydligt flöde. Fast jag återkommer hela tiden till kunskapsteorin. Det ska jag skriva om, denna den sista arbetsdagen. Så får det bli. Söker på nätet, efter något att börja med, något som kan fungera som utgångspunkt för ett resonemang. Kritik, som jag talade om på konferensen förra veckan kanske kan fungera. Google hänvisar mig till Wikipedia och artikeln om Kant och hans kritik av det rena förnuftet.
I Kritik av det rena förnuftet presenterar Kant för första gången sin transcendentala idealism, en teori han själv ansåg vara en ”kopernikansk vändning” inom den filosofiska diskussionen kring rationalism och empirism, idealism och realism. Uttrycket syftar på den revolution som astronomen Kopernikus hade gjort med sin banbrytande teori om den heliocentriska världsbilden. Kants egen ”kopernikanska vändning” innebar att han, istället för att ansluta sig till någon sida i debatten mellan rationalister (som ansåg att vägen till kunskap främst går via förnuftet) och empirister (som företrädde åsikten att man nådde kunskap genom empirisk observation), ägnade sin uppmärksamhet åt kunskapens betingelser, det vill säga på vilket sätt vårt förstånd är strukturerat, och således under vilka kategorier vi sorterar vår erfarenhet.Kopernikus ger bränsle åt fantasin. Tänker på upplysningen, på sökandet efter kunskap i en värld dominerad av kyrkan. Tänker på kunskapens kraft att förändra, och makten som vetandet leder till. Inser än en gång hur viktigt det är att se och förstå kopplingen mellan makt och vetande, att det i praktiken och människornas vardag alltid är samma sak. Den som har makten har också makten över vetandet. Kunskap är förkroppsligat vetande, därför blir det så, i praktiken. Det finns inget rent förnuft menar Kant, bara människor som tänker och handlar. Innan Kant letade man efter ett rent förnuft, efter objektiva sanningar. Människan sågs av såväl rationalister som empirister som ett problem eller ett hinder för kunskapen, vilket med olika metoder kunde övervinnas.
Kopernikus vände på perspektivet och placerade jorden i en bana runt solen, vilket rubbade hela den världsbild som kyrkans tänkande om världen, livet, allt, utgick från. Från kyrkans perspektiv spelade det föga roll att Kopernikus tankar stämde bättre överens med iakttagelserna som kunde göras. Ett typexempel på att kunskapens värde väger lätt i jämförelse med makt och inflytande. Tänker att det ger perspektiv på och kan fungera som en ingång till samtal om dagens situation där politiken värnar sin makt mer än kunskapen om vad som leder till hållbarhet och ett gott liv. Känner mig som akademiker och kulturvetare lite som Kopernikus när jag framför kritik av Sveriges forsknings- och utbildningspolitik. Känner mig ofta ifrågasatt, inte på intellektuell grund utan av andra skäl och på andra grunder. Dagens politiker utgår från en karta som inte får ifrågasättas. Ansvariga delar inte folkets eller vetenskapens bild, om dessa inte bekräftar rådande karta. Makten värnar sitt eget inflytande mer än långsiktigt hållbarhet och strävan efter ett gott liv. Att i det läget ifrågasätta det rena förnuftet är att begå självmord. Jag klagar inte. Försöker bara förstå.
Kunskap är vad jag brinner för. Arbetet med att utveckla ett bättre vetande ger mitt liv och tillvaron mening. Jag är inte intresserad av makt. Men i akademin finns det många olika sätt att vara och verka, och alla är där av olika anledningar och eftersom folk är olika får man ut olika saker av att finnas och verka där. Vetenskap är ingen enhetlig verksamhet. Sökandet efter kunskap är en dynamisk process där många olika viljor drar åt olika håll. Mitt mål är kunskap och ökad insikt. Andra söker makt och inflytande. Ingen kan med ledning av vad som sägs veta vem som gör vad, just för att det inte finns något rent förnuft, ingen fast och objektiv punkt att jämföra tankarna och handlingarna som utförs i kunskapens namn med. Ibland skänker detta spänning till livet och tillvaron, men oftare ger det upphov till frustration. Det är omöjligt att föra ett intellektuellt och öppet sökande samtal med en motpart som till varje pris vill få rätt. Där har makten företräde framför kunskapen.
Även med en samtalspartner som söker kunskap kan det uppstår problem i kommunikationen. För kunskap ger upphov till makt. Den vars vetande används och accepteras av många får makt. Och makt är berusande. Makt korrumperar. Det krävs inte bara en mycket väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att upptäcka sådana tendenser hos sig själv, det krävs dessutom ett djupt känt intresse för just den aspekten av vetenskap. Vi har överallt och alltid med människor att göra, och människor är en sammansatt varelse. Människan är lika mycket intellekt och kultur som biologi, och ingen kan som sagt från utsidan avgöra vad som i varje givet tillfälle spelar störst roll. Det vore därför märkligt om kunskap växte linjärt och i en riktning. Kunskapssökande handlar lika mycket om vetande som om makt. Därför består människans intellektuella historia av vändningar, eller paradigmskifte.
Kants Kopernikanska vändning var varken den första eller sista. Bara under mina år i akademin har jag genomlevt flera vändningar. Först en språklig vändning, sedan en materiell och därefter en affektuell. Likt en ping-pongboll har jag kastats mellan olika perspektiv. Tycker det har varit spännande och utvecklande. Jag har lärt mig massor under resan, och är som sagt inte ute efter något annat än fördjupad insikt. Under mitt ständigt pågående fältarbete har jag fördjupat mina kunskaper om såväl människan som vetande.
Vilka konsekvenser har vändningarna fått? Det vill jag avsluta med att reflektera över. Den språkliga vändningen har haft ett mycket stort genomslag inom humaniora och samhällsvetenskap, och det finns tendenser till acceptans även för materiella och affektuella vändningar. Tyvärr är detta till stor del inomvetenskapliga företeelser. Och en slående och högst olycklig konsekvens av det är att Kulturvetenskaperna kommit att fjärma sig från resten av den akademiska världen. När man vände blicken mot språket gjorde man det så till den milda grad att man helt tappade fotfästet, och under 1990-talet utkämpades många och hårda strider mellan ”positivistiska essentialister” och rättroende ”dekonstruktivistiska poststrukturalister.” Så här i backspegeln, om man betraktar det som hände (och på vissa ställen fortfarande händer), kan man konstatera att den språkliga vändningen har inneburit problem för ämnet Kulturvetenskap. Anledningen till detta är att människan är en komplex och sammansatt varelse, och att kunskap och makt hänger ihop. Vetande är alltid förkroppsligad, och kroppar påverkas av affektioner. Den som känner sig hotad kan mobilisera enorma krafter. Betänk och beakta att den vars insikter attackeras, den som investerat hela sin kropp och mänskliga vara i en speciell kunskap, ett speciellt perspektiv, hen kommer att kämpa för sin fysiska överlevnad lika mycket som för sin intellektuella. Av det enkla skälet att hen aldrig kan veta vad som är vad. Det existerar ingen absolut gräns mellan kunskap och makt, lika lite som det finns en tydlig gräns mellan kultur och biologi. Klart detta påverkar vetandet, och klimatet i den akademiska världen.
Oroas över utvecklingen, för den gör det svårare och svårare för varje år att förutsättningslöst söka kunskap. När man vänder sig mot och uppmärksammar en speciell aspekt av tillvaron, i detta fall språket och immateriella aspekters inflytande över världens gång, varken kan eller får man sluta granska även andra aspekter. Och att upphöja språket till det enda som behöver studeras för att förstå allting är lika illa som att hävda att alla svar på frågor om mänskligt liv står att finna i elementarpartiklar. Att upphöja sitt perspektiv till allmän sanning och bekämpa alla som ifrågasätter den rätta tron är vad Foucault, vars Kopernikanska vändning gick ut på att ta död på subjektet och placera diskursen i det mänskliga universumets centrum, menar präglar den vetenskapliga verksamheten. Jag kan bara hålla med. Jag delar den bilden, för det är så min vardag ser ut. Att finnas och verka i den akademiska världen kräver hård hud och starka nypor, det räcker inte att ha kunskap eller vara klok.
Det finns inget rent förnuft, och subjektets status som autonomt och frikopplat från värden är starkt ifrågasatt. Diskurser spelar roll i vardagen och för vetandet. Men att bara rikta in sig på det och att okritiskt utgå från att allt som är värt att veta finns där, det är olyckligt. Lika viktigt och intellektuellt utvecklande som den språkliga vändningen var, lika viktigt är det att överge det tankeverktyget (för det är vad vi har att göra med, eftersom det inte finns något möjlighet att nå förnuftet eller världen i ren form). Som tur är kom det en motreaktion, en vändning till, den materiella vändningen. Men om den inte samtidigt tar hänsyn till insikterna som den språkliga vändningen gav, om vändningen driva av en vilja till makt blir den lika problematisk. Svaret på våra frågor finns inte på ett ställe, det finns alltid i en kombination av olika, samverkande aspekter. Och kunskap som inte används (i byggandet av ett gott samhälle eller för att främja långsiktigt hållbarhet) är värdelös.
Genomförs kunskapsmässiga och intellektuella vändningar på ett väl genomtänkt och kritiskt sätt finns inget att oroas över. Men det är viktigt att vi hela tiden integrerar de samlade insikterna som vändningarna eller perspektivförskjutningarna i ett ständigt föränderligt, alltid lika nytt perspektiv på världen. Kan vi nå dit, om akademin utvecklas till en plats där det är vad alla strävar efter, då kommer kulturvetenskapen att kunna förlösa sin fulla potential. Där är vi ännu inte, och för att komma dit krävs en hel del insatser och kritisk självrannsakan över hela linjen. Men det krävs inga revolutionerande metoder eller nya teorier. Allt som krävs finns redan i sinnevärlden. Det gäller bara för oss att upptäcka detta och medvetandegöra det, först inom ämnet och sedan allmänt inom akademin och samhället.
Det är i mötet mellan kompetenser som viktig kunskap, händer! Och det är i mellanrummen nytt och betydelsefull vetande uppstår. Därför behöver tystnad värnas, och marginaler. Ett ständigt pågående arbetsliv är förödande. Utan semester och perspektivbyten stagnerar samhället och kunskapsutvecklingen.
Med dessa ord kastar jag mig ut i semestern. Jag slutar inte skriva, men skrivandet kommer här att lite ändra karaktär. Kan heller inte lova att det kommer att dyka upp texter exakt varje dag. Från och med nu och sju veckor framåt följer jag lustprincipen. Att skriva är alltid lustfyllt, men allt jag skriver skrivs inte av lust. Vill dock unna mig det på semestern. Önskar alla en riktigt fin sommar, och på återhörande inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar