Debatten

Debatter gör de som möts till motståndare, och tvingar in båda i var sitt hörn där de måste försvara sig. Den som lyssnar och förstår eller (gud förbjude) erkänner minsta misstag förlorar. Det är så det är upplagt och så det fungerar. Debatten plockar fram och accentuerar det sämsta hos oss människor. Ändå arrangeras det fler och fler debatter. Och samhället polariseras allt mer. Högern anklagar alla som inte håller med för att vara vänster, och vise versa. På TV, om det någon gång händer att en person intervjuas, ställs hen allt oftare till svars. Och om någon säger något om någon annan avbryter programledaren med att säga: "Nu är inte NN här och kan försvara sig". Debatten är inte bara ett sätt att avgöra enstaka frågor, det har blivit det nya normala. Twitter är i princip en enda lång debattråd som lever på att locka motståndare att reagera på varandras uttalanden. Undantaget som bekräftar regeln är Mats Knutsson som ALLTID får tala till punkt, om snart sagt vilket ämnet som helst. Hans kritik presenteras som objektiva analyser och därför behöver han aldrig försvara sig.

Vad hände med samtalet? Vad hände med viljan att förstå sina medmänniskor? Tystnaden, eftertänksamheten, den välvilliga tolkningen? Inte ens i den akademiska världen möts man för att samtala; alla påståenden och förslag sorteras som aningen falska eller sanna. Efter att texterna passerat peer-review blir de oantastliga och den som har flest artiklar betraktas som auktoriteten på området som alla andra måste följa för att inte kastas ut i kylan. Bara fakta fungerar i en debatt. Kunskapen är aldrig entydig, så därför offras den på effektivitetens altare. Allt vad bildning heter rensas ut från skolan när den anpassas efter efterfrågan på korrekt information. 

Livets och tillvarons gråskalor suddas ut när debatten blir norm. Och när komplexitet och mångtydighet förnekas förvrängs verklighetsbilden. Antingen är man med, eller mot. Gränser bevakas och mångfald betraktas som ett hot. Vänner sluter sig samman för att skydda sig från det växande hotet från alla fiender som finns överallt, utom i hemmets lugna vrå och i filterbubblornas homogeniserade flöde av bekräftande inslag som stärker en i uppfattningen om att man har rätt och står på det godas sida.

Politik handlar inte längre om att vilja, som Palme menade. Politik handlar om att vinna över så många väljare som möjligt till den egna sidan. Den gamle militärteoretikern Clausewitz såg på kriget som politik, med andra medel. I dagens debattkultur har man vänt på det där och nu har politiken blivit krig, med andra medel. På nätet krigar högens twitterprofiler mot vänsterns motsvarigheter och på ledarsidorna finns inga nyanser. Eftersom S leder regeringen angriper högern och de så kallade sverigevännerna vårt land och vårt samhälle genom att håna Stefan Löfven och ansvariga för myndigheterna. 

Inte ens pandemin för oss samman, trots att vi både borde och behöver enas för att klara av att hantera smittan. Eftersom debatten är norm kan man inte bara lyssna på FHM man måste bestämma sig för om man håller med eller är emot, och sedan går man på jakt för att leta upp meningsmotståndare som ska förgöras till varje pris. Oppositionsindignation förväxlas på detta sätt med berättigad kritik och hat blir en del av vardagen för allt fler.

I förrgår presenterade Palmeåklagaren den person man anser mördade Palme, och det var den så kallade Skandiamannen; en känd Palmehatare. Han var inte ensam. Palmehatet var utbrett och det intensifierades under valrörelsen 1985. Skillnaden mellan där och då är att Palme var ensam. Gränslinjen stod mellan honom och högern. Hat är en stark känsla som mobiliserar obehagliga krafter och får människor att göra fruktansvärda saker, vilket borde mana till eftertänksamhet.

Axla akademiskt ansvar

Om det inte är för att få tillgång till kunskapen och kompetensen, vad är då poängen med att samhället investerar i min och andras utbildning? Jag vet att jag skriver många bloggposter på detta tema, men jag hatar att tvingas göra ett sämre jobb än jag skulle kunna. Känslan av instängdhet som drabbar mig när jag förväntas göra saker som går på tvärs mot allt jag lärt och vet gör mig frustrerad. Här är snart den enda platsen där jag känner mig fri.

Jag tar mitt arbete på största allvar och jag vill ägna mig fullt ut åt arbetsuppgifterna jag tilldelas. Och uppdraget som lektor handlar om att undervisa och forska, vilket jag är utbildad för och har många års erfarenhet av. Det är ett intellektuellt arbete, eller det var det. Idag avintellektualiseras arbetet allt snabbare på grund av försöken att kontrollera, standardisera och effektivisera. Doktorandutbildningen är en av landets dyraste, och den lärde mig att tänka och agera självständigt och med utgångspunkt i kunskap. Trots att jag är docent förväntas jag följa order. Idag som docent axlar jag ett mindre akademiskt ansvar än som nydisputerad, vilket är helt galet.

Har jag inte mandat att arbeta efter eget huvud och med utgångspunkt i kunskapen och erfarenheten som jag arbetat upp genom åren som först student mellan 1991 och 2003, sedan doktor och från och med 2009 docent, hur kan man då säga att mitt arbete är akademiskt? Och om vägen mot professor ligger utstakad och bara handlar om att pricka av saker på en lista, är det ens professor man blir?

Även om jag efter denna märkliga vår är mindre trött än jag brukar vid denna tid och trots att det nu börjar finnas allt mer tid för skrivande och läsande fylls jag av en bedövande matthet som orsakas av att jag tvingas vara del av den avakademisering av högre utbildning som går snabbare för varje år som går. Även om jag både kan, vill och orkar axla det där akademiska ansvaret som krävs för att försvara kunskapen blir det svårare och svårare eftersom allt fler ger upp och bryr sig allt mindre. Och jag förstår dem. Det är jobbigt nog som det är att förstå och försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten; att göra det utan att få uppskattning för det eller till och med betraktas som ett problem när man bryr sig, tär på en. Mitt problem är att jag är oförmögen att ge upp. Jag är precis där jag vill vara: på högskolan, mitt i kunskapen. Vart skulle jag ta vägen?

Jag saknar seminarierna som alla kom till för att lyssna på och lära av varandra. Dagens strategiska seminarier vars syfte är att prångla ut produkter på marknaden för att vinna konkurrensfördelar är själsdödande och gör mig sorgsen. Som tur är har jag skaffat mig ett litet utrymme av frihet där jag bestämmer vad som ska göras och hur det ska göras. Tiden och möjligheten att läsa och skriva är ett andningshål och böckerna jag jobbar med ger mig den intellektuella stimulans jag behöver. Försöker fokusera på det och axlar, i väntan på att högskolan ska bli en plats där kunskapen står i centrum igen, det akademiska ansvar jag behöver axla för att inte min intellektuella förmåga ska förtvina.

Akademisk kvalitet går inte att säkra

Ingen äger eller kontrollerar kunskapen, den kan man bara försöka lära sig förstå och förhålla sig ödmjuk till. Detta vet vi. Ändå är det som om just den insikten inte riktigt vill ta sig in i medvetandet. Viljan att ha och kunna kontrollera kommer liksom emellan och skymmer sikten. Och eftersom det finns gott om system för kontroll av allt möjligt riktas energin dit. Det känns bättre att göra något än att acceptera det man inte vill acceptera.

Universitetsutbildningar upphör att vara det i samma stund som de liknar ett förlängt gymnasium. Högskolans uppgift är att skapa förståelse för och värna akademisk kvalitet, som handlar om att vad som krävs för att överskrida gränser och utmana förgivettaganden. Akademisk kompetens handlar om att utmana förgivettaganden och används för att skapa kunskap, alltså om hantering av det som inte går att äga eller kontrollera. Intellektuell utveckling handlar om att lära sig leva i och med ovisshet, om att utveckla kompetens att orientera i okänd terräng med endast en ofullständig karta att gå efter.

New Public Management är närmast antitesen till akademisk kvalitet, eftersom det är ett system som skapats för att få det man drömmer om, inte det man behöver. Mål- och kvalitetssäkring kräver tydliga mål. Och dessa mål sätts upp av andra än lärarna och forskarna som förväntas leverera resultaten som redan intecknats. Den som värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten hamnar följaktligen i ett dilemma, ett slags akademins moment 22. Antingen följer man kunskapen, eller också är man lojal mot systemet. Hur man än gör blir man en förlorare.

Försöken att säkra akademisk kvalitet är ett mission impossible som till skillnad från filmerna faktiskt är omöjligt. Eller själva uppdraget är inte omöjligt. Högskolan finns ju kvar och verksamhet pågår för fullt. Det skrivs artiklar, konkurreras om forskningsmedel och produceras poäng som aldrig förr. Den administrativa apparatens hjul snurrar snabbare och snabbare för varje år som går. Generation efter generation av studenter går ut med examensbeviset i hand. På ytan är allt frid och fröjd. Budgeten är i balans, målen nås och kvalitetsindikatorerna prickas av. Alla är nöjda och glada, alla utom de som en gång fått smaka på kunskapens frukt.

Paradoxalt nog är måluppfyllelse i den akademiska världen ett tecken på att den akademiska kvaliteten är hotad. Det som säkras i högskolevärlden är något annat än kunskap och kvalitet, eftersom akademisk kvalitet handlar om att överskrida målen. Vi får alltså det vi drömmer om (kontroll), men inte det vi behöver (kunskap), vilket är outsägligt sorgligt.

Samhällets rubbade maktbalans

I söndags var det debatt i TV. Våra demokratiskt valda ledare möttes för att diskutera agerandet under och konsekvenserna av pandemin. Jag är ingen vän av debatter i vanliga fall, men detta utvecklade sig till ett demokratiskt lågvattenmärke. När Ebba Busch Thor med emfas hävdade att regeringen med "berått mod" tillåtit en smittspridning i samhället drabbades jag av en uppgivenhet jag inte riktigt hämtat mig från än. Och oron över det som håller på att hända i och med vår demokrati är större än oron jag kände för covid-19 under pandemins första veckor. Med hjälp av social distansering går det att hindra virus från att sprida sig, men mot dumhet finns inget vaccin. Kunskap och förståelse är det enda som hjälper, men för att utbildning ska fungera måste man vilka veta och förstå. Debatten i TV gick dock ut på att oppositionen skulle få möjlighet att dels anklaga regeringen dels tävla sinsemellan om vem som kunde uppbåda mest oppositionsindignation. På fullt allvar stod företrädarna för M, KD och SD påstod att de redan i februari insåg vad som skulle hända och att de redan då visste vad som behövde göras. Liksom ifråga om Donad Trump trotsar det fantasin, och det går tydligen hem. Visst ökar stödet för S, men det är fortfarande närmare 20 procent som anser att Sverige borde styras av Jimmie Åkesson och en majoritet av befolkningen vill hellre ha sänkt skatt, osäkra anställningsförhållanden, en marknadsanpassad skola och en vårdapparat där människor betraktas som en onödig kostnad.

Pandemin har härjat sedan i februari och alla har tvingats ställa om sina liv. Det kan inte ha undgått någon hur viktigt det är för hälsan och överlevnaden att leva i ett samhälle som fungerar, det vill säga ett demokratiskt samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap och beprövad erfarenhet. Trots det kan ledaren för Sveriges tredje största parti utan att mötas av kritiska frågor i Public Service skriva en debattartikel i DN (som dessutom lyfts fram på förstasidan) där han hävdar att Anders Tegnell ska avgå. Det är en indikation på hur spridd dumheten är att M och KD inte bara kan tänka sig att regera med SD, att Ulf Kristersson säger att det är trams att hålla SD utanför. Det tydligaste tecknet på att kunskapens värde är fallande i vårt land är att pandemin och dess lösning betraktas som en höger/vänsterfråga. Det anses, både av politikerna och väljarna, vara viktigare att upprätthålla SKILLNADEN mellan partierna, än att arbeta tillsammans för att bygga ett mer hållbart samhälle. Det anses också vara viktigare att försvara den egna politiska linjen än att anpassa politiken efter verkligheten. Konsekvenserna av alla neddragningar i vården förnekas alltså av skattesänkarpartierna, trots att alla som bara tänker lite längre än näsan räcker inser att det är en starkt bidragande orsak till att så många dött på äldreboenden.

Skatt är stöld, hävdar många fortfarande, även när man står i TV och kräver att skattebetalarna ska hjälpa företagen utan att ställa några som helst motkrav. M ville för någon månad sedan ge företagen 100 miljarder i månaden i stöd så länge pandemin varar. Samtidigt som partiets universallösning på alla problem fortfarande är skattesänkningar. Skatt är inte stöld, men att ta pengar från löntagarna och det allmänna för att ge till företagen (inte som ett lån utan som en gåva, utan motprestation) är stöld. När skatten sänks minskar folkets makt över företagen och demokratin och välfärdssamhället försvagas. Det är ingen lösning, det är ren idioti.

Relationen i makt mellan företagen och politikerna är redan skev. Vem tjänar på att skatten sänks och politikens makt över samhällsutvecklingen minskar? En ledtråd, det är inte du och jag, utan ledningarna för världens multinationella företag som utan insyn kontrollerar allt mer. Pandemin är ett gyllene tillfälle att ändra på det, men oppositionen krävde istället att få stå i TV och anklaga regeringen för den ena orimligheten efter den andra. Politiker som med folkets informerade ointresse går företagens ärenden genom att lova sänkt skatt och lite mer pengar i plånboken är det verkliga problemet.

Den som hyser tvivel om hur stora multinationella företag tänker och agerar bör titta på dokumentären Kampanjen mot klimatet på SVT. Det som händer när samhället försvagas, vilket är den oundvikliga konsekvensen av sänkta skatter, är att företagens makt över demokratin och vanliga människors liv ökar. Och den makten används för att värna företagens vinster, inte klimatet eller hälsan. Peter Gøtzsches bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet, är skrämmande läsning.

De stora epidemier av smittsamma sjukdomar som förr kostade så många liv är idag under kontroll i de flesta länder. Vi har lärt oss att förebygga och behandla aids, tuberkulos, kolera, malaria och pest. Dessvärre lider vi istället av två andra starkt dödliga epidemier som människan själv har skapat, nämligen bruk av tobak och receptbelagda läkemedel. 

USA och Europa - som har den högsta medicinkonsumtionen - är läkemedel den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer. Men detta märkliga förhållande att preparat som påstås bota dödar så många får emellertid sällan den uppmärksamhet det förtjänar. Om en lika farlig epidemi hade orsakats av ett nytt virus skulle vi förmodligen göra allt för att få bukt med den. Politiker skulle tävla om att vidta drastiska åtgärder. Medier skulle larma på löpsedlar. 

I Dödliga mediciner och organiserad brottslighet visar den danske professorn, läkaren och forskaren Peter C. Gøtzsche inte bara hur läkemedels företagen har korrumperat hälso- och sjukvårdssystemet, utan också hur de använder sig av samma olagliga metoder som den organiserade brottsligheten, maffian, för att kunna sälja än nu mera av sina (dödliga) läkemedel. 

I ett avslutande kapitel pekar författaren på de radikala reformer som krävs av myndigheter, patientföreningar, läkarorganisationer och undervisningsinstitutioner för att att återskapa en läkemedelsdistribution som går att lita på. 

Dödliga mediciner och organiserad brottslighet är en av de tyngs ta anklagelseakter som någonsin riktats mot läkemedelsindustrin.

Att vi i Sverige låter privata, vinstdrivande skolkoncerner, som Internationella Engelska skolan, ansvara för utbildningen av den uppväxande generationen knyter ihop säcken. IES affärside är höga betyg, som liksom några extra kronor i plånboken på grund av sänkt skatt, lockar föräldrar som vill ge sina barn fördelar på utbildnings- och arbetsmarknaden.

Problemet är att företagen är stängda för insyn, medan staten och kommunerna är öppna. När skatten sänks och politikernas makt minskar blir också insynen i hur vårt land styrs också mindre och vi tvingas lita på företagsledarnas ord. Om inte väljarna vaknar och inser att skatt är det ENDA sättet att värna demokratin och medborgarnas frihet kommer skatten att fortsätta sänkas, tills den är nere på noll och poltiken inte längre har någon makt. Den dagen lever vi inte längre i en demokrati, då är det storleken på plånboken som avgör vem som får vård. Då kan vi glömma allt vad anställningstrygghet och säkerhet på arbetet heter. Vem ska då bjuda motstånd mot företagens krav? Du och jag? Knappast; vi får vara glada om vi har ett jobb som ger oss en lön vi kan leva på.

Studier och lärande med kunskap som mål

Terminen är slut och nu återstår bara några veckor av efterarbete innan semestern inleds. Denna dag är fylld till brädden av tentaläsning, uppsatsbedömning och betygsrapportering. Så jag inleder den med att läsa en äldre text där jag reflekterar över högskolan och mitt eget läraruppdrag och återkommer med nya tankar imorgon.

Uppdraget och målet med all utbildning är kunskap, och den är dynamisk och föränderlig samt både individuell och relationell. Kunskap måste förkroppsligas, innan den kan användas. Jag har min kunskap och du har din och våra respektive kunskaper är dolda för varandra och kan inte förmedlas i ren form. Utbildning kan inte som en bilfabrik med ett löpande band differentiera och dela upp problemet för att lösa delproblemen var för sig och sedan sätta samman delarna till en fungerande helhet. Kunskap är inte en robust produkt, utan en ömtålig kvalitet; därför blir talet om just kvalitet i skolan dubbelt olyckligt, och åtgärderna som sätts in för att höja kvaliteten riskerar istället att försämra den. Utbildning är en komplex process, och delar man upp verksamheten i mindre delar är varje del fortfarande lika komplex och dellösningarna må fungera där och då men går inte att foga samman till en helhetslösning. Därför är det egna ansvaret så viktigt att förstå och lära sig hantera.

För att den högre utbildningen ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla (dels i skolan och utbildningssystemet, dels i samhället som helhet) arbetar mot samma övergripande mål: Kunskap. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är, det viktiga är att man fokuserar mer på helheten än på isolerade delaspekt av den. Framförallt är det viktigt att det inte uppstår kamp om vem som har den bästa kunskapen eller redskapen för att nå och utveckla den. Just eftersom kunskap och utbildning är komplext går det inte på förhand att avgöra vem eller vad som är bäst och det är först i framtiden som insikterna man skaffar sig ska omsättas. Om alla arbetar gemensamt mot det övergripande målet kunskap, och om var och en ständigt försöker bli bättre, kommer såväl bredden som djupet och höjden samt mångfalden att öka. Därigenom växer den kritiska massa som kunniga experter och dedikerade, ansvarstagande och kompetenta ledare utkristalliserar sig ur. Ibland sägs att delat ansvar är ingens ansvar, men det gäller inte överallt, alltid. Ansvar för kunskapen är allas, inte någon enskilds. Jag kan inte ansvara för din kunskap och ditt lärande, det kan bara du; men vi ansvarar tillsammans med alla andra för det gemensamma kunskapsklimatet vilket påverkar allas förutsättningar att utvecklas och lära mer och bli bättre. Med dagens sätt att organisera utbildning riskerar vi att en maskin växer fram, som mekaniskt, effektivt och linjärt producerar tomhet (Alvesson 2011); inte kunskap, eftersom kunskap är en komplex och icke-linjär förändringsprocess. Skillnaden mellan komplex och komplicerad kan tyckas vara en detalj, men den detaljen gör hela skillnaden.

Högskolan är en organisation som vuxit fram för att främja lärande och skapa kunskap, men som idag snabbt håller på att förändras och vars uppdrag håller på att omförhandlas. Så har det i och för sig alltid varit (se Josephson & Karlsohn 2019), och här ska jag inte gå in på vad universitetet är eller bör vara för typ av organisation. För att förstå hur högskolan och verksamheten där kan bli högre menar jag dock att det är viktigt att skilja mellan organisationer lämpade för komplexa uppgifter och sådana som är lämpade för komplicerade. Föreställningen om att det för alla verksamheter finns en best practice och att den passar alla och överallt är djupt problematisk. Skillnaden mellan komplex och komplicerad är viktig att göra sig uppmärksam på. Idag utgår man olyckligtvis ofta från att i princip alla problem är av samma art och att alla lösningar på alla problem kan organiseras på i princip samma sätt. Det får konsekvenser för den högre utbildningen och kunskapsutvecklingen. Jag hävdar att undervisning och lärande är komplexa verksamheter. Utgår man från att lärande är ett komplicerat problem som kan delas upp i mindre delar som hanteras var för sig kommer kvaliteten i undervisningen och studierna att bli lidande. Kunskap är en helt annan typ av utmaning som kräver helt andra lösningar och arbetssätt, än till exempel bilbyggande längs löpande band.

Både föreläsande, skrivande och lärande handlar om samma sak. Om bearbetning och tillägnelse av ständigt föränderlig och ibland motsägelsefull kunskap. Att lära är att vara delaktig i ett slags process. Läraren lär tillsammans med studenterna när hen undervisar. Lärande handlar om stimuli och respons, och en erfaren lärare förstår vad som inte fungerar och när det behövs förtydliganden, ofta redan innan studenterna själva inser det, genom att lyssna till outtalade frågor, lägga märke till rynkade pannor, frustration och mer eller mindre tydliga protester. Lärare är bra på att upptäcka vad som fungerar genom att notera nickande bifall, glada miner eller den tystnad som uppstår när en grupp människor verkligen tar till sin fördjupade insikter och reflekterar över dess konsekvenser. Det är långt ifrån varje dag man som lärare får höra jubel över insikten om att polletten trillat ner, och det är sällan studenter uttrycker tacksamhet över den hjälp de fått med att förstå. Lärare som värnar det som gör högre utbildning högre är dock inte lärare för att få uppskattning utan för att själv få möjlighet att lära och vara del av kunskapsutvecklingsprocessen. Ingen studentgrupp är den andre lik. Varje föreläsning är unik. Därför är läraryrket ett av de mest komplexa arbeten som finns. Tiden som student är begränsad, men lärandet har ingen början eller slut, det blir man aldrig färdig med.

Lärande är passagen mellan okunskap och insikt. Lärande är skiftet. Det finns alltså, med detta sätt att se på lärande ingen teknik, ingen pedagogik. Bara detta skifte, från okunskap till ständigt fördjupad insikt. Kunskap är heller ingenting i kraft av sig själv. Kunskap kan inte läggas på hög. Att fokusera allt för mycket på utvecklingen av metoder för lärande är därför slöseri med tid och resurser. Kunskap nås genom att röra sig genom livet och tillvaron med ett öppet sinne. Lärdomar finns överallt. Att lära är att vara i passagen och bejaka kunskapens ständiga skiften, i rörelse. Och ett öppet sinne och kritiskt tänkande är de enda verktyg man behöver. Lärare är överflödiga, skulle man kunna säga, men så enkelt är det naturligtvis inte. På högskolan finns det dock inga vattentäta skott mellan lärare och studenter och insikten om det är en viktig nyckel till förståelse för vad som gör högre utbildning högre.

Lärande händer eller uppstår i hög grad i det omedvetna. Studier är därför bara till dels en medveten akt eller uppsättning tekniker som är unika för var och en. Det går heller inte att stänga av lärandet, lika lite som det går att styra det medvetet eller av någon annan, utifrån. Lärande handlar helt enkelt om upprättande av en relation med världen. Lärande är utveckling och inte en aktivitet som är begränsad till deltagande på undervisning, inläsning av kurslitteratur eller pluggande inför tentan. Förstår man det ökar medvetenheten om lärandets komplexitet och unika karaktär och därigenom upptäcker man att svaren och den fördjupade förståelsen ofta ger sig till stor del av sig själv och kommer till en när man minst anar det, till exempel när man sover, idrottar eller umgås med kompisar.

För att underlätta transformationen från okunskap till insikt bör man sluta söka svar och fokusera mer på hur det man lär sig förhåller sig till både det man redan kan och det man inte vet. Genom att intressera sig lika mycket för kunskapsutvecklingen som för okunskapen och sluta vara rädd för att misslyckas, genom att utmana sig själv och rikta uppmärksamheten på det man inte förstår, kommer man att vara i processen och leva ut lärarande snarare än att söka mål. Genom att inte vara rädd för att kasta sig ut och våga vara kvar i det osäkra underlättas resan mot fördjupad kunskap och vidgad insikt. Där och när både lärare och studenter förstår detta och arbetar gemensamt för att skapa förutsättningar för lärande blir utbildningen akademisk och kunskapsorienterad.

Lärande uppstår överallt, inte bara hos människor och djur. Även teknik och samhällen lär. Lärandet och förändring som man måste lära sig hantera är en del av livet, eller fungerar i alla fall som synonym för livet. Lärande kan med andra ord egentligen inte främjas, bara hindras. Lärande är kontextbundet och både lärare och studenter är unika, sammansatta individer. Ingen studentgrupp är sig någonsin lik. Skillnaden i dynamiken i undervisningssalen före och efter lunch är ofta påtaglig, trots att det är samma lärare och studenter närvarande. Och även om på pappret identiska kurser ges år från år är det som händer mellan lärarna och studenterna alltid unikt. Tystnad är dessutom en central aspekt i allt lärande (Alerby 2012). Med stöd i dessa argument hävdar jag att lärande inte går att strömlinjeforma eller standardisera, åtminstone inte om kunskap och fördjupad insikt är målet med studierna.

Eftersom kunskapen uppstår, utvecklas, sprids, och förvaltas mellan människor kan den aldrig bli bättre än kunskapssökarnas engagemang och förståelse för vetandet och dess karaktär. Studenter som agerar passivt och förväntar sig att få utbildning, istället för att aktivt bedriva självständiga, kritiska studier, hindrar arbetet med att höja kvaliteten på kursen eftersom ansvaret för det som händer i föreläsningssalen är delat. Detta agerande och den inställningen till studier går i slutändan ut över dem själva och alla sådana tendenser bör därför stävjas tidigt, men det är inget som lärarna kan påverka. Därför tar jag upp det här, i förebyggande syfte och för att jag bryr mig om kunskapen och värnar de intellektuella inslagen i den högre utbildningen. Som lärare kan det kanske upplevas lockande att träda in i en sal med förundrade åhörare som lydigt antecknar allt man säger, men den som är på högskolan för att lära (det gäller både lärare och studenter) får inget tillbaka i och av en sådan situation. Om det växer fram förväntningar bland studenterna att lärare ska ta ansvar för lärandet riskerar innehållet i lärprocessen och kvaliteten i kunskaperna som utvecklas att utarmas, vilket på sikt gör att värdet av examen devalveras. Det är olyckligt och lärare och studenter som vill värna kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter har ett gemensamt ansvar för att motarbeta alla sådana tendenser och intellektuella glidningar.

Lärande och utbildning är inte gott, per se, det är ett slags anpassning efter givna förutsättningar, som lika lite som evolutionen kan kontrolleras eller målsäkras. Utbildningar kan kvalitetssäkras, men inte lärandet som sker inom utbildningen, eftersom det handlar om en dynamisk och öppen process som leder ut i okänd terräng, ett äventyr. Allt som krävs för att göra den högre utbildningen högre är därför egentligen personligt engagemang och ett öppet sinne samt en ömsesidig vilja att lära från både studenter och lärare. Förstår man skillnaden mellan komplex och komplicerad samt hur enkelt det egentligen är att inleda en lärprocess har två viktiga hinder för lärande undanröjts. Därmed kan man ta itu med och försöka övervinna hindren och därigenom utvecklas som student och som människa. Hindren är inget problem utan själva förutsättningen för studier. Ju förr man inser och accepterar att enda sättet att utveckla ny kunskap är att (riskera att man) misslyckas, desto bättre är det både för dig som student och dina lärare. Ser man det bara inte som ett misslyckande är det bästa sättet att lära för det är när man tänjer på gränserna för sin egen förmåga som man utvecklas som bäst.

Dagens bild: Är pennan ett vapen idag?

Pennan, brukar man säga, är i rätt hand ett vapen. Och så har det absolut varit. Frågan är om det är så idag. Efter att Donald Trump blev president i USA och SD blivit ett av Sveriges största partier och med alla bilderna på polisbrutalitet riktad mot färgade på näthinnan blir jag osäker. När DN placerar Åkessons huvudlösa och hånfullt okunniga krav på att Anders Tegnells avgång på framsidan och Agenda fokuserar på att ställa enskilda ministrar och tjänstemän till svars för saker som ingen enskild har kontroll över, undrar jag om inte pennans kraft försvagats. Skolan fokuserar på betyg och mätbara resultat, och på nätet är det antalet klick som räknas. Ingen läser längre något på djupet. Utvecklingen oroar mig.   

Bild: Ajan

Kunskap är en förutsättning för att förändra världen till det bättre, men ingen kontrollerar kunskapen och därför är den ett verktyg, inte ett vapen. Verktyg används för att skapa något och för att främja processer av blivande, i på förhand önskade riktningar. Därför förbrukar verktygen mer kraft och energi, för de verkar i enlighet med en på förhand uppgjord plan, en extern vilja. Eftersom det är svårt att veta vilka hinder och problem som dyker upp under vägs måste verktygen vid varje givet tillfälle laddas med mer kraft än vad som behövs just där, just då, för att ha ett slags buffert för oväntade problem och hinder som uppstår under vägs. Garantier för framgång har ett pris, i enlighet med principen om att det man vinner i precision förlorar man i överblick och beredskap. Vapen däremot har ett enda mål, och det är att till varje pris vinna. Vägen dit är underordnad och följaktligen behöver vapnet bara laddas med förmågan att söka sig fram genom rummet efter principen om minsta motståndets lag. Hur segern vinns spelar mindre roll, vilket ger den som brukar ett vapen större frihet än den som handhar verktyg.

Samhället blir till genom att vi som lever här talar om det, tänker kring det och handlar i det. Samtal vill jag se som ett slags verktyg, och debatter som vapen. Kulturen är resultatet av samtliga tankar, ord och val av handlingar. Risken eller chansen, beroende på hur man ser på saken, är att den som debatterar och har som enda mål att vinna, segrar över den som vill samtala, eftersom samtalet kräver förståelse för komplexitet, marginaler och flexibilitet. Tänk på debatten som ett vapen, och på samtalet som ett verktyg och det blir uppenbart varför det är så svårt att få till stånd konstruktiva, lyssnande samtal och ömsesidiga utbyten av kunskap och erfarenheter. 

Vapen är effektivare än verktyg, för vapen har ett enda mål: att vinna kampen. Tanken kan illustreras med ett exempel från företagsvärlden. Ett företag måste dra in mer pengar än det gör av med för att överleva, men ledningen kan välja att fokusera på kortsiktiga vinstuttag eller på långsiktig överlevnad. Vinstfokus kan liknas vid ett slags vapen, och hållbarhet vid ett verktyg. Verktyg handlar om förändring på djupet och kräver mer arbete och en annan typ av engagemang än jakten på snabb avkastning. Makt har en förmåga att ansamlas och förmera sig, liksom ekonomiska vinster. Associerar fritt och tänker på Matteus-evangeliet och orden: ”Ty den som har, åt honom ska vara givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Åt den som har skall vara givet, det verkar vara den oreglerade ekonomins logik. Klyftan mellan de allra rikaste tenderar att växa mer ju större den är. Och så vidare, exemplen på samma sak i kulturen, världen och livet kan mångfaldigas. Vapen kräver och mindre energi än verktyg.

Nu kampanjas det för fullt i USA inför presidentvalet i höst. Nyhetsrapporteringen från valrörelsen visar gång på gång hur kandidaterna begagnar sig mer av vapen än av verktyg. Det gäller här hemma också där olika utspel och oppositionsindignation visa upp varje dag, medan regeringens svåra och långsiktiga arbete tystas eftersom det kräver en annan förståelse, mer uppmärksamhet och tålamod. Debatter handlar om att vinna, till varje pris och med hjälp av alla till buds stående medel. Sanningen väger i sådana sammanhang lätt som en fjäder. Logiken har inget att sätta emot om känslorna tilldelas fritt spelrum. 

Mycket lite i politiskt kampanjande handlar idag om sakfrågorna och om uppdraget: Hur skall landet organiseras, och vad är syftet med organiserandet? Makt för maktens skull är vad politiker kämpar om, och då är vapen mer användbara än verktyg. Känslor blir viktigare än kunskap. Därmed blir också debatter mer lockande än samtal. Vapnen kräver mindre energi än verktygen. Om det anses viktigare vem som vinner än vad som sägs kommer debatten att användas, inte för att det är klokt, utan för att det aktuella sammanhanget så kräver. Att man sedan i efterhand försöker hitta logiska förklaringar till att det blev som det blev eller varför man gjorde som man gjorde är en annan sak. Djupt mänskligt, men inte klokare eller mer logiskt för det.

Vapen kräver respekt och tvingar fram lydnad, medan pennan måste respekteras för att kunna användas för att skapa kunskap och uppnå långsiktig hållbarhet. Den insikten skrämmer mig och jag känner mig allt mer som mannen med pennan på bilden.

Följa regler, eller skapa och förstå?

Så här i slutet av terminen, när det börjar gå att flytta in i känslan av frihet från arbetslivets tvingande uppgifter, pockar mina egna skrivprojekt allt mer på uppmärksamhet. Eftersom vårens uppsatser ännu inte är bedömda är det framförallt läroboken om vetenskapligt tänkande som snurrar i huvudet, men även boken om kunskap och kultur. Båda handlar om liknade saker, fast på olika nivåer av abstraktion. Regler är ett tema i båda böckerna. Hur man kan se på och förhålla sig till regler.

Forskning och det vetenskapliga hantverket handlar inte bara om att följa regler; det är inte så som ny kunskap skapas. Det går givetvis inte att helt avskaffa regler, men förstår man inte reglernas logik och andemening blir det fel även om man följer dem. I läroboken skriver jag därför om skillnaden mellan att följa regler och principer, som inte är lika tvingande. Principer lägger ansvaret för resultatet på den som följer dem; det går inte att skylla ifrån sig på samma sätt som den som följer regler kan.

Forskning handlar om att skapa nya regler, och det kan man bara göra om man förstår vad en regel är, varför den existerar och vilka svagheter och styrkor olika regler har. Forskarens frihet regleras i lag eftersom det är avgörande för resultatet av forskningen. Samtidigt tegleras och standardiseras allt fler aspekter av högskolans verksamheter. New Public Management bygger på principen att kunskap och erfarenhet ska flyttas från individer till systemet de verkar i, och för att systemet ska fungera och målen nås krävs att alla följer regler och inte ifrågasätter order. Det är en paradox och för den som vill forska i frihet eller undervisa studenter i vetenskapligt tänkande blir det ett moment 22. För att kunna främja kunskapsutveckling och självständigt tänkande behöver jag en hög grad av frihet i både handling och tanke, vilket blir svårt om varken arbetsledningen eller studenterna förstår att regler utgör ett hinder för högskolans akademiska uppdrag.

Forskning och högre utbildning borde handla mycket mer och tydligare om att skapa, förstå och analysera regler. En standardiserad högre utbildning är och kan aldrig bli högre. Får man inte verktyg att ta sig utöver reglerna fostras man till lydig följare, vilket går på tvärs mot hela tanken med universitetet.

Det är en balansgång både i skrivandet och i vardagen som lärare och forskare. Å ena sidan är jag anställd för att främja akademiskt lärande och kunskapsutveckling, å andra sidan förväntas både jag och studenterna följa regler. Det går ut över arbetsglädjen. Jag är docent och har vigt mitt liv åt kunskapen, ändå måste jag ständigt försvara den mot studenter som vill ha sina betyg och ledningen som kräver resultat. Om läroboken ska kunna användas på kurserna som ges på landets högskoleutbildningar går det inte att vara allt för kritiskt mot regelföljande, men jag skulle känna mig som en svikare (både mot samhällets investering i mig och min utbildning och mot studenterna) om jag inte försökte förklara för läsarna vad som gör en universitetsutbildning akademisk.

Snart är det sommar och då kan jag skriva helt fritt om det som ligger mig allra varmast om hjärtat, utan att behöva ta några andra hänsyn än kunskapen och principerna för vetenskapligt tänkande. Jag har inga problem att arbeta på semestern eftersom skrivande inte känns som jobb, men jag tycker det är frustrerande att jag som docent inte är friare och känner mig mer litad på i kurserna jag arbetar med och forskningen jag bedriver. Jag utbildades inte till att följa regler. Vad händer när min generation går i pension och minnet av hur det var bleknar? Kunskapen fungerar på samma sätt idag som den alltid gjort, och det kommer inte att förändras i framtiden även om den högre utbildningen och den akademiska kulturen gör det.

I skrivandet känner jag mig fri och nu längtar jag intensivt efter den friheten.