Skolan är INTE som vilken marknad som helst

Pengar är en på många sätt fantastisk uppfinning. Tveklöst en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar, vid sidan av den romerska rätten, Humboldtuniversitetet, demokrati och välfärdssamhället. Pengar spelar en enorm betydelse och pengarna är här för att stanna, allt talar för det. Att försöka tänka bort pengar eller införa alternativ är dömt att misslyckas. Vill man förändra samhället är det nya ekonomiska teorier som behövs, teorier som ger oss en bättre förståelse, både för pengarnas enorma kraft och dess karaktär av ett slags tveeggat svärd. Pengar förändrar inte bara samhället, naturen och människorna, utan även tänkandet. Vi har tagit fan i båten och kan vi inte ro honom i land är vi dömda till undergång. Att bara släppa marknadskrafterna lösa och sedan hoppas på det bästa är som att öppna Pandoras box. Som sagt, pengar är inget vi kan välja att ha eller låta bli. Pengarna finns där, och det är upp till oss att hantera kraften i dem genom att tygla den och genom att bestämma var i samhället det är lämpligt att släppa lös marknadskrafterna och var man bör använda sig av andra styr- och regleringsprinciper.

Är det LÄMPLIGT att överlämna vården och skolan till marknaden? Bara för att det fungerar i andra sektorer betyder inte att det gör det överallt. Vården och skolan bygger liksom pengar (eller egentligen jakten på profit) på begär, men två helt andra typer av begär. Begäret efter vård ser till exempel helt annorlunda ut när man är frisk och när man är sjuk, och vi vet att människor konsekvent tenderar att överskatta sin intellektuella förmåga. Och begäret efter kunskap tenderar att växa ju mer man lär sig, vilket gör att om skolan slarvar eller misslyckas initialt i utbildningsprocessen, i skolans tidiga år, påverkar det både förståelsen för och efterfrågan på utbildning längre fram och i samhället som helhet. Givet dessa insikter om hur människor och (ekonomiska) marknader fungerar, är det LÄMPLIGT och KLOKT att släppa in marknadskrafterna i vården och skolan? Är det sättet att organisera utbildning och hälsofrämjande det bästa sättet att förvalta allmänna medel? Väldigt mycket talar för att det INTE bär det, att friskolereformen håller på att rasera grunden för kunskapssamhället och därigenom hela fundamentet för välfärdssamhället.

Marknadens logik är en annan än välfärdens, även om de båda sakerna hänger ihop. Genom att marknaden skapar tillväxt finns det pengar att satsa på välfärd. Men utan balans mellan krafterna kan samhället aldrig bli hållbart. BALANS är nyckeln till framgång på livets och samhällets alla områden. Marknaden är en plats där den ekonomiska kraften härjar fritt, utan hänsyn till människor, natur eller hållbarhet. Ekonomin saknar känslor. Den bara är och verkar. Därför behövs det frizoner, tid för återhämtning och reflektion. Ju snabbade ekonomins hjul snurrar, desto mer trygghet behöver människorna för att inte, likt flugorna som flockas runt eldslågan, ska brinna upp. Släpps marknadskrafterna lösa överallt, vilket är just vad som håller på att hända, kommer det att få omvälvande konsekvenser för allt och alla.

Inom vården har man levt länge med fenomenet stafettläkare, vilket är ett för personaluthyrningsföretagen väldigt lönsamt, men för samhället enormt dyrt, sätt att hantera brist på personal. När medborgarna kräver skattesänkningar för att man vill ha mer pengar att realisera sina drömmar för går det ut bland annat över vården (men även underhållet av till exempel infrastruktur och andra behov som vi idag vet finns där, men som blir akuta först i framtiden) som tvingas "spara" på allt som går att spara på. Och när man sparat på allt annat återstår bara den fast anställda personalen. Behovet av vård styr man dock inte över, så när behovet ökar måste man snabbt kunna kalla in läkare och annan personal, annars dör patienterna. Marknadens lösning på detta är den utifrån ett snävt ekonomiskt perspektiv briljanta innovationen stafettläkare. Marknaden tar som sagt inga andra hänsyn än ekonomiska. Eftersom behovet av vård aldrig går att bortse från förvandlas marknaden förfärande lätt till en gökunge, och mycket riktigt visar det sig att kostnaderna skenar. Det som är bra för marknadens aktörer är inte NÖDVÄNDIGTVIS bra för medborgarna, även om tillväxt har visat sig vara bra. Att ställa det ena mot det andra är olyckligt, men lika olyckligt är det att utan eftertanke blanda två sinsemellan helt olika logiker och behov. Pengar är som sagt en mäktig aktör med enorm förändringspotential, och frågan lämpar sig synnerligen illa för en polariserad debatt om för eller mot.

I kölvattnet av den växande bristen på lärare börjar nu samma fenomen dyka upp i skolans värld. Marknaden vilar aldrig och dess kreativitet är enorm. Med tanke på hur bra det fungerat för personaluthyrningsföretagen, rent ekonomiskt sett, inom vården var det bara en tidsfråga innan affärsmodellen skulle implementeras på utbildningsmarknaden. Detta gör mig Mattias Carlgren uppmärksam på, i en artikel publicerad på Sveriges Radios hemsida. Han skriver,

Det är stor brist på behöriga lärare i landets skolor. Något som lett till att nya bemanningsföretag nu försöker slå sig in på marknaden genom att konkurrera med kompetens.

Klart det är brist på lärare (poliser, sjuksköterskor och andra personalgrupper som bekostas av det allmänna) när deras lön betalas av skattemedel, vilket i sig är en bristvara i alla samhällen som dels saknar förståelse (eller intresse för frågan) för att det inte går att få mer genom att betala mindre, dels prioriterar pengarna i plånboken framför långsiktiga behov av kunskap, trygghet och vård. Och marknadens livsluft är just brist och klyftor mellan behov och tillgång. När skolan väl öppnats upp för marknadskrafterna går det inte att hindra uppkomsten av oönskade effekter, det skulle man tänkt på lite tidigare. Det är inte marknadens fel att det råder brist på lärare eller att tjänsten staffettlärare uppstår, det är vårt fel, som medborgare vilka i demokratisk ordning förändrat förutsättningarna att bedriva undervisning på KUNSKAPENS villkor. Det är vi och ingen annan som får leva med konsekvenserna av våra beslut.

Att ta hjälp av bemanningsföretag för att förmedla vikarier har blivit allt vanligare i landets kommuner. I Stockholm har kostnaderna fördubblats under de senaste tre åren.
Ändå kan skolorna inte vara säkra på att de får in någon. På Alviksskolan i Stockholm börjar tävlingen om vikarier tidigt på morgonen. 

– Mellan halv sju och halv åtta, eller gärna före halv sju för klockan åtta är oftast alla vikarierna slut på de upphandlade bemanningsföretagen, säger Jennie Forsberg, som är administrativ chef på skolan. 

Särskilt svårt är det att få tag på lärare i ämnena naturvetenskap, matematik, hemkunskap och språk.

Tillgång och efterfrågan reglerar priset, det talar man om i grundkursen i Nationalekonomi. När det uppstår brist går det att tjäna mer. Det är så en marknad fungerar, och tycker man inte om effekterna får man välja vad som är viktigast: En skola som fungerar som det är tänkt och som tillgodoser samhällets långsiktiga behov av kunskap, eller mer pengar i plånboken? Svårare än så är det inte. Visst kan vi hoppas på att den där Lafferkurvan fungerar på det sätt som Skattebetalarnas förening hävdar, men jag tillåter mig tvivla på den saken. I mina öron låter det som hittepå att man kan få mer genom att betala mindre, och ingen har mig veterligen lyckats visa att ekvationen fungerar i praktiken. Löften om sänkta skatter och ökade offentliga utgifter är politisk RETORIK och fromma förhoppningar som det går att vinna val på, men samhällets långsiktiga förvaltning är något helt annat. Och hur som, detta är inte en nationalekonomisk bloggpost, det är ett underlag till ett kunskapsteoretiskt underlag till samtal om skolan och kunskapssamhället. Där hör inte stafettlärare hemma!

I våras var man tvungna att gå utanför avtalen när man behövde hitta en behörig spansklärare och inget upphandlat bolag kunde leverera tjänsten. Man fick då vända sig till ett dyrare bolag och kostnaden landade på 400 kronor i timmen. Jennie Forsberg menar att vikariebristen inom de här ämnena är påtaglig. 

– Ja, det är ju klart och särskilt om det är en behörig du behöver, då finns det inte alls.
Det är nu nya bemanningsföretag som försöker slå sig in på skolmarknaden genom att konkurrera med utbildade lärare. 

Ett är Zest bemanning som sedan i våras annonserar efter lärare och som lovar löner på 50.000 kronor och privata sjukförsäkringar.

Om vi nu tycker att lärare är värda 50000 kronor i lön, varför inte erbjuda lärarna som är anställda i SKOLAN den lönen? Varför ta omvägen om bemanningsföretagen, som dessutom ska göra vinst på sin verksamhet och som därför debiterar skolan LÅNGT med än 50000 kronor. Som sagt, vi kan drömma och önska oss vad vi vill, och vi kan välja att lita mer på förnuftet och väl beprövad erfarenhet än på en teori som skrivits på en servett efter ett restaurangbesök. Allt är möjligt och i ett demokratiskt samhälle är det helt i sin ordning att ta korkade beslut byggda på omöjliga drömmar. Men, och det är ett viktigt men, vi får leva med konsekvenserna av våra beslut.

Företagets VD, Outi Luiro säger att man vill försöka locka tillbaka de som valt att lämna läraryrket på grund av dåliga villkor. 

Men en sådan lösning riskerar samtidigt att skapa ett A- och ett B-lag på skolorna varnar Lärarnas riksförbund för som också menar att kontinuiteten i skolverksamheten hotas.
Outi Luiro håller med om att vikarier i längden kan vara ett problem för kontinuiteten i kontakten med eleverna. 

Samtidigt motsätter hon sig bilden av att man skulle försöka tjäna pengar på den utsatta situationen i skolan idag. 

– Vi vill tvärtom hjälpa skolan. Kommunerna har själva möjligheten att försöka rekrytera tillbaka de som lämnat skolans värld men de verkar ju inte tagit den bollen, säger Outi Luiro.

Att skylla problemen i skolan på marknaden eller bemanningsföretagen är att förneka verkligheten och sticka huvudet i sanden. Jag är ingen motståndare till vinst, tror inte på planekonomi och tycker som alla andra att det är onödigt att ta ut för mycket i skatt. Balans, återigen BALANS. Jag är för kunskap och inser att marknaden bör hållas på armlängds avstånd från skolan. Att tillåta företag ta ut vinst ur välfärden är lika klokt som att kissa i byxorna för att bli varm när man fryser. Att släppa in marknadskrafterna i skolan är som att öppna dörrar och fönster för att få in luft och skapa tvärdrag samtidigt som man håller på att sortera frimärken eller bygger korthus. Pengar och profit är en fantastisk lösning på en hel massa olika områden, men inte överallt och på ALLA problem.

Skolans (problematiska) kunskapssyn

För ett tag sedan publicerades en debattartikel i SvD, skriven av: Inger Enkvist (professor emerita i spanska vid Lunds universitet), Magnus Henrekson (professor i nationalekonomi, Institutet för Näringslivsforskning), Martin Ingvar (professor i integrativ medicin, Karolinska Institutet) och Ingrid Wållgren (doktorand i idé- och lärdomshistoria, Lunds universitet). Artikeln handlade om skolans kunskapssyn och den sätter ord på många av mina tankar och farhågor rörande skolan, den högre utbildningen och samhället som helhet. Synen på kunskap är en allt annat än trivial fråga. Det spelar roll hur vi ser på vetande och vad som godkänns som kunskap, eftersom kunskap inte är något i sig själv, kunskap är inte information. För snart ett år sedan skrev jag en text om kunskap där jag försökte beskriva olika former och divisioner av kunskap med utgångspunkt i tanken om att bättre vetande kännetecknas av ökande grad av (och förmåga att hantera) komplexitet. 

Hur ser vi på kunskap idag? Vi lever i ett informationssamhälle, det talas om fake news och alternativa fakta. Aldrig tidigare har så många uppfattningar ifrågasatts och varit uppe för diskussion som idag, och ändå uppfattas kunskap som något självklart och oproblematiskt. Den kick-off som jag var på i början av veckan hade bildning som tema, vilket jag välkomnar. Men det är ett tema för året, och nästa år är det något annat vi ska fokusera på. Hade bildning verkligen genomsyrat högskolan och haft en mer aktad status hade vi arbetat med andra teman, på andra sätt. Fråga Lund som återkommer på TV inom kort hade sett helt annorlunda ut, med mindre flams och rastlös yta, och mer djup och allvar. Vishet är det få som förknippar med kunskap idag. Tron på konkurrensens undergörande verkan är utbredd, och många tänker sig att konkurrens är det enda som behövs för att uppnå kunskap, kvalitet, lönsamhet och effektivitet. Relationen mellan makt och kunskap är svår att diskutera, eftersom allt sådant tal förknippas med postmodernism och relativsim. Jag är inte överens med allt som sägs av debattörerna, men jag välkomnar verkligen att man lyfter frågan om skolans (problematiska) kunskapssyn.

Den kunskapssyn som i dag dominerar den svenska skolan har en avgörande, men ofta förbisedd, betydelse för de sjunkande skolresultaten och läraryrkets sjunkande status. Centralt är antagandet att kunskap inte kan läras ut av en lärare och att eleven därför själv måste tillägna sig kunskapen genom eget sökande. Skolarbetet, som styrs av läroplanerna, präglas också av idén att det inte finns några egentliga sanningar, bara partsinlagor. 

Jag instämmer i analysen att problemen i skolan har med rådande kunskapssyn att göra, men att ensidigt skylla på pedagogiken som vetenskap är att göra det enkelt för sig. Det ser jag snarare som ett debattknep. Det finns en hetsjakt på pedagoger som är olycklig. Kritisk analys är viktigt, men här och i många andra fall handlar det mer om makt och inflytande. Debattörerna vill att deras kunskapssyn ska dominera skolan och anser sig sitta inne med lösningen. Om lärarna bara tänker naturvetenskapligt kommer alla problem att lösa sig. Den synen på kunskap delar inte jag. Min utgångspunkt är att det behövs en BREDARE syn på kunskap än idag. Det är sökandet efter effektivitet och en best practice som är problemet, inte den ena eller andra definitionen av kunskap. Dock håller jag med om att KUNSKAPEN måste placeras i centrum av skolans verksamhet, och jag menar att lärare ska vara LÄRARE, inte coachande, curlande, intresseväckande förlösare av kunskap. Jag efterlyser ödmjukhet inför kunskapen och allt det som man inte vet. Skolans fokus på prestation och mätbara resultat ser jag som det verkliga problemet, och den idiotiska tanken om att valfrihet och konkurrens ger oss bättre kunskaper. Friskolereformen är ett misslyckande och det enda som blivit bättre är betygen, vilket bidrar till kunskapskrisen.

Listan på förklaringar till problemen i den svenska skolan kan göras mycket lång. Såväl debatten som forskningen är i regel fixerad vid enskildheter, vilket gör att lösningsförslagen tenderar att skjuta in sig på detaljer. Ett antal enskilda förklaringar har framförts: kommunaliseringen av huvudmannaskapet, det fria skolvalet, invandringen, de vinstdrivande aktörerna, och så vidare. Vi menar att detta är fel väg att gå. För att lösa den svenska skolans problem krävs en insikt om att skolan lider av systemfel och att detta endast kan lösas med hjälp av nya infallsvinklar och ett helhetsgrepp. 

Detta håller jag verkligen med om. Skolan måste betraktas som en helhet, fast inte en isolerad helhet. Skolan är en integrerad del av samhället, inte en tjänsteinstans eller serviceinrättning. Förväntningarna på skolan måste förändras. Synen på kunskap är problematisk i hela samhället. Kunskap förväxlas med fakta och betygsättning och annan bedömning betraktas som en exakt vetenskap. Jag vill se en mycket mer ödmjuk inställning till kunskap, mindre fokus på mätande och resultat. En helt annan OMSORG och UPPSKATTNING av kunskapen är nödvändig för att lärarna ska kunna vara LÄRARE. Utan tillit till professionen och en väl utvecklad, kollektiv förmåga bland lärare att ta ansvar, kommer ingen kunskapsskola att kunna växa fram. Kunskap växer underifrån, inte uppifrån eller utifrån. Debattörerna visar ingen tillit till lärarna. Man talar om kunskapssyn, men den som följt debattörerna genom åren vet att de har en agenda och att den kritiska udden är riktad mot pedagogiken som vetenskap och dess inflytande över skolan. Ändå har de en poäng eftersom de initierar ett samtal om skolans uppdrag och kunskapens roll i verksamheten.

Reformvågen med början på 50-talet ledde till att flera hundra år av beprövad erfarenhet kom att ignoreras av pedagoger och skolpolitik. Sedan dess har vi samlat erfarenhet av metoder som visat sig inte hålla måttet. Med andra ord har vi lärt oss att de idéer som är styrande i dagens skola och pedagogik inte fungerar. 

Den största boven i dramat är synen på kunskap, som krupit in i snart sagt varje skrymsle och vrå i skolan. När kunskap ses som i första hand något subjektivt som uppstår som ett resultat av elevens egna sökande blir det logiskt att vara emot betyg. Betygssättning förutsätter att kunskaper kan mätas, men för att kunna mäta krävs att man ser kunskap som systematiskt framtagna och kontrollerade fakta, vilket går stick i stäv mot den syn som genomsyrar läroplanerna. I denna tankevärld är det logiskt att se processen och inte resultatet som det väsentliga. 

Problemet som jag ser det är att kunskap är något subjektivt. Fast det betyder inte, vilket många verkar tro att anything goes eller att alternativa fakta är lika giltiga som underbyggda fakta. Det finns en rad missuppfattningar rörande kunskap, och det gäller både (vissa) pedagoger och debattörerna. Kunskap betraktas idag alldeles för ofta som ett slags formalitet, vilket leder till bristande ödmjukhet och resultatfokus. Ett långt större hot mot kunskapen, än pedagogikens kunskapssyn, är politikernas tal om att tiden som studenter tillbringar på högskolan måste kortas, vilket bygger på den mossiga (miss)uppfattningen att kunskap kan kvalitetssäkras och lärande är en process som kan målstyras. Fast den synen på kunskap ser jag inte några tecken till att debattörerna tar avstånd från eller kritiserar. Fokus i kritiken ligger på pedagogiken, vilket jag tror gör mer skada än nytta. Vi måste lita och lyssna mycket mer på lärarna. Vi måste SAMTALA om kunskap, inte bara i skolan utan i hela samhället. Kunskapens betydelse i vardagen och värde i samhället är avgörande för skolans möjlighet att främja lärande och kunskapsutveckling.

Dagens kunskapssyn har medfört att det i läroplanen inte slås fast att ett visst ämne har en kärna som eleverna förväntas lära sig. Detta trots att vi vet att dessa kunskaper krävs för att komma vidare i inlärningen och för att utveckla den kreativitet som alla säger sig eftersträva. Vi vet dessutom att elevcentrerat kunskapssökande, utan att eleven har tillägnat sig grundläggande färdigheter, blir ineffektivt för att nå förmåga till analys. Med dåliga kognitiva verktyg kan man arbeta hårt i skolan och ändå lämna den med svaga kunskaper. 

Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Jag vill absolut se att kunskapen uppvärderas i skolan, men jag är inte alls säker på att det är pedagogiken det är fel på. För i ett samhälle där kunskapens status är ohotad och man verkligen sitter värde på kunskapen kommer elevernas sökande att riktas dit. Idag fokuseras på betyg, och skolornas RESULTAT. Den som tror att detta inte påverkar elevernas agerande i skolan och riktar deras sökande mot betygen och det som går att mäta och konkurrera om är mer än lovligt naiv. Det går aldrig att tvinga fram kunskap eller styra lärande med järnhand. Ingen är betjänt av lärare som Caligula i filmen Hets. Kunskapens värde kan och kommer aldrig att förändras i en handvändning, det kräver kollektiva åtgärder och gemensamma ansträngningar. Beskyllningar till höger och vänster och förslag på olika lösningar på problemen bekräftar bara att kunskapens värde har urholkats, och i en sådan kultur kan ingen lärare i världen arbeta som LÄRARE. Vi har alla ett ansvar för kunskapens värde och betydelse i samhället som helhet.

En viktig insikt från forskningen är dessutom att osäkerhet om vad som förväntas och vad målet är med undervisningen är en stark stressfaktor. Något som drabbar barn som kommer från socioekonomiskt svaga hem med lågt utbildningsintresse, jämfört med barn från hem med insikt om betydelsen av kunskap. Här pekar biologins grundinsikter på att vi tänker fel när vi tillåter den konstruktivistiska kunskapssynen att dominera i klassrummet. Att elever inte far väl under en sådan osäkerhet är sannolikt en del av förklaringen till att elevers psykiska ohälsa ökar. 

Ökande stress i samhället är ett allvarligt problem, men det drabbar alla, utan undantag. Självklart drabbar det även eleverna som växer upp i hem där föräldrarna inte har tid eller känner sig trygga eftersom konkurrensen på arbetsmarknaden är MÖRDANDE. Prestationssamhället och New Public Management tvingar upp alla på tårna. Det är en mycket enklare förklaring till elevernas stress, och därför också en mer vetenskaplig förklaring. Jag skulle gärna vilja se studierna som debattörerna lutar sig mot och där det visar sig att det finns en tydlig korrelation mellan skolans pedagogik och elevernas stress. Jag har väldigt svårt att se hur ett sådant vetenskapligt projekt skulle kunna designas. Kanske finns det stöd för debattörernas tankar, men det stödet torde i så fall bygga på en TOLKNING av forskningsresultat snarare än otvetydig evidens. Det finns andra och mycket mer enklare förklaringar, som dessutom inbegriper fler än eleverna i skolan. Som sagt, vi har alla ansvar för kunskapens värde i samhället, och där brister det betänkligt. Och stressen och pressen utsätter inte bara elever för påfrestningar. En lärare som inte har tid att tänka och som jagas av prestationskrav samtidigt som den administrera bördan hela tiden ökar kommer aldrig att kunna bli en bra lärare. Elevernas stress tror jag handlar mycket mer om detta än skolans pedagogik. Vi måste lyfta blicken och se skolan och kunskapssynen i ett vidare perspektiv. Att skylla på konstruktivismen är en alldeles för enkel förklaring, som jag uppfattar mer som en debatteknik. Jag tror på samtalet där det finns tid att tänka efter och där man lyssnar mer än man talar.

Inte heller lärarutbildningen har förskonats från konstruktivismen. Svenska elevers läsförståelse faller liksom abstrakt tänkande, vilket är kopplat till den svaga strukturen i läsundervisningen. Den tidigare utbildningen av lågstadiets lärare med stort fokus på läsfärdighet har tagits bort och en stor del av dagens lärare saknar de grundläggande insikter som behövs för att lära alla barn att läsa. 

Debattörernas fokus på konstruktivism och deras ensidiga beskyllningar tar fokus från skolans problem och visar på bristande intresse för kunskap. Jag läser texten som en partsinlaga där det finns en agenda och drar mig till minnes att Martin Ingvar gav Jan Björklund sitt stöd i hans sista (pinsamma) utspel om skolan, som minister med ansvar för skolan. Fast jag vill här inte falla in i samma destruktiva debatt som jag tycker att skribenterna använder sig av. De har en rad poänger och artikeln är ett bra underlag för samtal om skolan och kunskapssynen i samhället.  

Läraryrkets status har under lång tid sjunkit. Delvis har det att göra med en sjunkande relativlön, men den nedgången upphörde i början av 1990-talet. Den fundamentala förklaringen till läraryrkets sjunkande status är den kunskapssyn som läroplanerna ger uttryck för och som präglar verksamheten. I den gällande läroplanen bejakas att eleven ska leda sin egen inlärning. Det paradoxala med detta är att det ändå är lärarens fel om eleven misslyckas i studierna. Den konstruktivistiska kunskapssynen erbjuder också en ursäkt för eleven att undvika analytiskt krävande områden. Denna kunskapssyn är förödande för lärarens auktoritet och legitimitet att bedöma elevprestationer. 

Detta återstår att bevisa och är ingen sanning, även om debattörerna är forskare. Det ett antagande och det antagande bygger på forskarnas kunskapssyn och är tydligt färgat av deras närmast ursinniga kritik mot rådande pedagogik och allt som andas konstruktivism. Kan vi inte bara konstatera att läraryrkets status är förfärande låg? Och menar vi alvar med att detta är ett problem tycker jag man borde lyssna på och lita mycket mer på lärarna. Mer i lön höjer inte statusen, men det visar på kunskapens värde, så sjävklart är det viktigt. Om kunskapen saknar värde kommer så klart läraryrkets status aldrig att kunna höjas. Den tanken bygger på en rad felaktiga antaganden och är en enkel "lösning" på ett komplext problem. Pengarnas värde i samhället är högt, och det leder till att arbete på bank har hög status. Den som förknippar hög lön med hög status söker sig till mäklaryrket, inte till läraryrket. Innan kunskapens värde uppvärderats, betydligt, kommer läraryrkets stats aldrig att öka.

Vad kan göras för att återskapa en svensk skola av högsta internationella klass?
Det finns ingen quick fix för skolans problem. Detta fick utbildningsminister Gustav Fridolin erfara efter att han 2014 stack ut hakan i en debattartikel med rubriken ”Så räddar vi skolan på 100 första dagarna”. Och problemen kan inte skyllas på att skolan totalt sett får för lite resurser. Sverige spenderar 7,5 procent av BNP på grundskolan, vilket är klart över OECD-snittet och den genomsnittliga klasstorleken är 18, att jämföras med 21 i OECD. 

I boken ”Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” föreslår vi hur utvecklingen kan vändas. Vi måste acceptera att effektivt lärande förutsätter en instruerande lärare med förväntningar på eleven. Undervisningen behöver struktureras inom ramen för traditionella ämnen där nästa inlärningssteg bygger på vad eleverna tidigare lärt sig. Detta är inte bara det bästa sättet att utveckla elevernas kreativitet utan gör också att uppnådda resultat kan mätas på ett rättvisande sätt, vilket är ett nödvändigt villkor för att konkurrens och skolval ska ge positiva effekter. 

Undervisning av denna typ visar sig dessutom vara mest till hjälp för elever från socialt utsatta miljöer.

Jag vänder mig mot talet om EFFEKTIVT lärande. Vägen till kunskap är en omväg. Lärare ska inte instruera utan undervisa, dela med sig av sina kunskaper och värna kunskapens värde. Först när samhället som helhet respekterar och värderar kunskapen högt och när tilliten till lärarna ökat kommer en kunskapsskola att kunna växa fram, och en sådan skola bygger på mångfald och där finns utrymme för olika sätt att se på kunskap och lärande. I en kunskapsskola finns det tid att tänka och reflektera, och där kontrollerar man inte lärarna utan kunskapen. Där tvingar man inte fram mätbara resultat och fokuserar mer på innehåll än form. Lärarnas administrativa börda hålls på ett minimum och lärarna kan fokusera på lärande. Då kan den negativa trenden vända, men ansvaret för att skapa verkliga förutsättningar för kunskapsutveckling åligger oss alla. Skolans problem är inte skolproblem, det handlar om samhällsproblem. Skolan är en integrerad del av samhället, och lärarna är inget särintresse som måste hållas kort. Vi måste börja samtala mer och oftare med varandra, om kunskap; istället för att skylla på lärarna.

Om läroplanerna tydligare definierade vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas, och vi ser då goda möjligheter att svenska elever återigen når resultat i nivå med de allra bästa länderna.

Det räcker aldrig att tala om, att ge order och skapa handlingsplaner. Kontroll och styrning är INTE kungsvägen till kunskap och främjar inte lärande. Om få utanför skolan och utbildningssystemet ser och värnar KUNSKAPENS vägde kommer ingen plan i världen för skolan att kunna leda till någon varaktig förändring. Jag håller med debattörerna om att kunskapssynen är en viktig del av problemet i den svenska skolan, men jag håller inte med om att det är skolans kunskapssyn som är problematisk. Det är samhällets, politikens och näringslivets; allas vår syn på och värdering av kunskap som leder till problemen i skolan.

Ge ut bok på eget förlag

Undersökningar visar att tilliten i samhället är förhållandevis hög i Sverige. Det är bra och viktigt. Risken för systemkollapsen är inte överhängande, och att varna för något sådant är kontraproduktivt. Samtidigt är detta med tillit något oerhört viktigt för samhällets långsiktigt hållbarhet. Om medborgarna i ett land börjar lita mindre på varandra kan mycket av det som tas för givet idag, sådant som är nödvändigt för att samhället ska fungera, snabbt slås i spillror. Därför återkommer jag så ofta till ämnet, för att påminna om hur viktigt det är, inte för att varna för apokalypsen. Man saknar som bekant kon först när båset är tomt, och behandlar vi inte den mellanmänskliga tilliten med vederbörlig respekt och gemensamt förhåller oss ödmjuka inför den kan det som tagit generationer att bygga upp snabbt raseras.

Tilliten mellan människor är som sagt stark i Sverige, men jag oroas över den misstänksamhet som många yrkesutövare bemöts med och utsätts för av systemen man verkar i. Som lektor på högskolan, till exempel tvingas jag underkasta mig en enorm administrativ börda som stjäl både tid och ork från undervisningen och som jag dessutom aldrig får tid för i tjänsten. Det ska bara göras, för att det finns system för det, för att man kan och för säkerhets skull: För att jag som statligt finansierad myndighetsutövare inte ska lata mig, för att arbetet jag utför ska hålla högsta kvalitet och för att uppnå mesta möjliga effektivitet i arbetet. I teorin låter det bra, men i praktiken lägger administrationen en hämsko på verksamheten och den kostar mycket mer än smakar. Och dessutom bygger den på tanken att jag och mina kollegor inte går att lita på, att vi måste kontrolleras för att vi ska göra vårt arbete. Hela systemet är byggt på misstro och visar i praktiken att jag inte är någon att lita på. Självklart påverkar det mig, och det påverkar även studenterna eftersom min viktigaste uppgift i systemet är att KONTROLLERA att studenterna gör vad de ska. I det akademiska systemet kontrollerar alla varandra och ingen ingen litar på någon, inte som yrkesutövare. Är jag ensam om att se vilken tickande bomb detta system i praktiken är eller riskerar att bli?

Idag är pressen på lönsamhet enorm, inom alla områden. Kraven på effektivitet sprider sig. Tid och pengar ska sparas, och ingen sten får lämnas orörd i den närmast heliga jakten på måluppfyllelse. Eftersom alla kontrolleras och snart sagt ingen får ansvar att utföra någon syssla helt efter eget huvud har ingen råd att lita på någon annan. Det är bara en tidsfråga innan detta kommer att påverka tilliten i samhället, det är jag övertygad om, trots att siffrorna just ni indikerar något annat. Det är en galen väg vi slagit in på.

Så, vad har nu detta med rubriken på bloggposten att göra? Vad har samhällets växande kontrollapparat med bokutgivning på eget förlag att skaffa? En hel del, vill jag hävda. I alla fall om böckerna i fråga är vetenskapliga. Även kunskapen bygger på misstro och den akademiska världen präglas allt mer av en OMFATTANDE kontrollapparat. I namn av kvalitet ska allt granskas, både före, under och efter. För att något ska kunna godkännas som kunskap måste resultatet, texten där kunskapen presenteras, passera genom och godkännas av tidskriftsredaktörer och så kallade peer-review. Självklart är det viktigt att det som sägs vara sant och vila på vetenskaplig grund måste godkännas på något sätt, men långt ifrån all kunskap lämpar sig för det rigida systemet peer-rewiew. Dessutom är det metoden och genomförandet som kontrolleras; granskarna går inte i god för resultatets giltighet, bara att arbetet genomförts i enlighet med erkända vetenskapliga metoder. Olyckligtvis har det vuxit fram en ogrundad sanning om att alla granskade artiklar innehåller Sanningen och ger evidens för det som hävdas, vilket alla som utbildats till och verkar som forskare vet inte stämmer. Att som jag ge ut böcker på eget förlag är därför närmast liktydigt med akademiskt självmord, trots att böckerna är resultatet av vetenskapligt arbete. För mig blir detta en illustration av hur vi ser på kunskap och hur tungt kunskapen vilar på det mycket bräckliga systemet för peer-review, som i praktiken handlar om att en eller två anonyma granskare (vilka inte granskas eller utbildas särskilt för uppgiften) ger kritiska synpunkter på innehållet och inte nöjer sig förrän manuset arbetats igenom ett antal gånger. Systemet bygger i väldigt hög grad på antagandet om att konkurrens driver kvalitet, vilket återstår att bevisa.

Vad säger det att ingen kontrollerat mina böcker, att de är utgivna på eget förlag? Ingenting, vill jag hävda. Avsaknaden av kontroll säger ingenting om kvaliteten, särskilt som jag i böckerna inte leder något i bevis. Kunskapen jag söker är inte av karaktären och jag kommer inte fram till några resultat. Böckernas kunskapsmål är ett annat än kunskapsmålet i artiklar som genomgår peer-revew. Det finns dessutom en viktig kunskapsteoretisk poäng med att ge ut böckerna, open access på nätet och på eget förlag. Genom att tillgängliggöra texterna på det sättet ökar chansen att de når spridning (givet att läsarna inte uppfattar utgivningsförfarandet som suspekt och därför avstår från att läsa), och, vilket är viktigare, jag utsätter mig och resultatet av mitt kulturvetenskapliga arbete för allmän granskning av alla som väljer att läsa. Jag bjuder in läsaren till dialog om kulturen som växer fram mellan oss, och där den mellanmänskliga tilliten antagen ökar eller minskar. Genom att ge ut böcker på eget förlag uppmuntrar och främjar jag utvecklingen av en kritisk, analytisk kompetens genom att visa tillit till läsarens förmåga att inte okritiskt ta till sig allt jag skriver.

Allt som sägs i namn av vetenskap är inte sant eller riktigt, och även utanför peer-review-systemet sägs kloka saker. Fast om bara texter som granskats på det sättet godkänns kommer medborgarnas kollektiva förmåga att granska makthavare och samhällsadministratörer kritiskt att utarmas, och vi ställer oss vidöppna för och riskerar att utnyttjas av förslagna charlataner vars mål är något annat än det allmännas bästa. Betänk att Paulo Macchiarini granskades och inhämtade vederbörliga tillstånd för i alla fall en del av de projekt han genomförde och artiklarna han fick publicerade. Blind tillit är lika problematisk som oresonlig kritik och brist på tillit. Det behövs balans och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att granska, analysera och rimlighetsbedöma vetenskapliga texter. Genom att publicera mina böcker open access och på eget förlag drar jag mitt strå till stacken och gör vad jag kan för att anpassa utgivningssättet efter kunskapsmålet. Tyvärr uppfattas det som ovetenskapligt, och av vissa som oseriöst. Jag tar dock det samtalet alla dagar i veckan och kan argumentera vetenskapligt för mitt val.

Hur hamnade vi här? Och vad gör det med tilliten och medborgarnas kritiska och analytiska förmåga? Jag ser det som oerhört viktigt att vi samtalar om dessa saker och därför påminner jag här än en gång om mina böcker om kultur, som finns tillgängliga här:

Länk till boken Samtal om samtal om kultur.

Länk till boken Studier av förändring, i rörelse.

Återkommer imorgon med nya tankar. Då är planen att arbetet med den tredje boken i serien ska inledas, och min ambition är att även den ska kunna publiceras open access, på eget förlag, någon gång under nästa år.

Fler tankar om olika sätt att se på sanning

Samtalet om mitt och andras sätt att se på sanning har fortsatt via mail, men jag vill lyfta detta och sprida tankarna till en vidare publik. Jesper Grip har även givit tillstånd att tala om att det var han som mailade mig och som här svarar. Och svaret jag fått är långt och mina reflektioner kräver också utrymme för att formuleras på ett så klart och tydligt sätt som det nu går. Det är med andra ord som upplagt för en inträngande, samtalande bloggpost där jag ska försöka göra mitt yttersta för att formulera ett tydligt svar. Grip inleder med följande ord,

Om man ska kalla det för att vi talar förbi varandra eller inte vet jag inte riktigt men för mig står det i alla fall klart att vi ser olika på både språket i allmänhet och begreppet ”sanning” i synnerhet. Och jag skulle säga att skillnaden bottnar i just vår olika syn på detta med ord och deras betydelser vilket sammanfattas väl i den andra delen av din senaste kommentar.

Du menar att det finns en skillnad mellan konkreta ord (som smör) och abstrakta ord (som sanning). Självklart håller jag med dig om att det finns olika typer av ord och att det är stor skillnad på olika typer av ordgrupper. Dels skulle man kunna göra just en uppdelning mellan vardaglig ord som ”smör” och sådana abstrakta ting som ”sanning”. Dels finns det ju en massa andra ordklasser vilka alla skiljer sig från varandra, så som verb, substantiv, bindeord etc etc.

Men det finns, vill jag hävda, en grundläggande likhet mellan alla ord och det är att alla ord är ”läten” eller ”namn” som vi sättet på företeelser. Och det betyder att det inte finns korrekta definitioner. Vårt språk är varken perfekt eller imperfekt, att mäta språk på det sätter är inte relevant. Däremot kan vår kommunikation vara bättre eller sämre mätt utifrån kriteriet i vilken grad vi förstår varandra och i detta blir frågan om definitioner central.

Håller med om detta Grip, och av ditt svar förstår jag lite bättre hur du tänker och var jag kanske är otydlig. Jag tänker så här kring ord i allmänhet och ordet sanning i synnerhet. Dels har vi ord som beskriver konkreta och abstrakta saker som existerar i världen, som smör, eller glädje. Dessa ord har en relativt tydlig motsvarighet i sinnevärlden. Det går att enas om vad som är smör, och alla har känt glädje, även om det ordet är mer abstrakt än smör och liknande ord. Sanning, menar jag dock, är ett ord som beskriver något som ännu inte existerar; det är ett undersökande ord, skulle man kanske kunna kalla det. Ett ord som används provisoriskt, i en undersökning av dess innebörd. Sådana, undersökande ord kan anta olika betydelser, och att det är själva poängen med dessa ord. När jag skriver om sanning gör jag det för att ge mitt bidrag till utvecklingen av en bättre, giltigare och mer användbar definition av ordet. Vi vet inte, men kanske kan ordet sanning i framtiden bli ett ord som kan fungera som orden smör och glädje, men där är vi inte ännu. Och därför skriver jag som jag gör; jag försöker beskriva något som jag inte har någon riktigt klar uppfattning om, och jag gör det för att uppmärksamma det faktum att det INTE råder konsensus om ordet/begreppet sannings innebörd.

Jag ska försöka att utveckla: Alla ord är alltså ”läten” eller ”namn” som betyder någonting. Med det menar jag att alla ord, verkligen alla, också har ett begrepp. Det vill säga att alla ord är de ”namn” vi sätter på den betydelse som ordet syftar på, dvs ordets begrepp.

Om vi tar vilket som helst ord i denna mening, eller i denna text, och frågar oss: ”Vad betyder X?” så är det alltid möjligt att förklara detta ord med fler ord. Om vi till exempel tar ordet ”Jag” så betyder det något i stil med ”Den beteckning som en person använder om sig själv då hen ska referera till sig själv tex i syfte att besvara en fråga så som ’Vem är hungrig?’, personen kan då svara ’Jag’.” (Jag ber om ursäkt för den otympliga meningen, jag hittade på den nu).

Jag håller med Jesper. I vardagen är det så som språk fungerar, som beteckningar på ting och företeelser, och för att samhället och vardagen ska fungera måste språket fungera och det kan språket inte göra om det inte råder konsensus om ordens betydelse. Fast i forskarsammanhang, när ords och begrepps innebörd undersöks och diskuteras måste det vara möjligt att öppna upp och reflektera över rimligheten i ordets betydelse. Och i fallet sanning är det just detta jag ägnar mig åt när jag skriver om begreppet, jag gör det i undersökande syfte, för att peka på att det inte råder konsensus kring begreppets innebörd, i alla fall inte i forskarsammanhang. Fast flyttar vi oss till en vardaglig kontext och använder ordet där är det andra regler som gäller. Där är det så klart viktigt med stringens. Kanske är det inte alltid klart vad som är vad här på bloggen. Det kan jag bli bättre på att kommunicera tydligare.

Av detta följer en oändlig regress, alternativt ett oändligt förgrenat träd där grenarna trasslar in sig i varandra. Alla ord har begrepp och för att redogöra för detta ords begrepp måste vi använda ord som i sin tur alla har begrepp och så vidare. Anledningen till att detta i praktiken inte utgör ett problem är för att nästan alla ord är oproblematiska i meningen att vi alla använder dem i vårt vardagliga språk, vi förstår dem och deras betydelser, deras begrepp, är klara för oss alla.

Att det är på det viset menar jag beror på språkets historiska utveckling. I snabbspolning har vi först djurens kroppsspråk samt senare förmänniskornas (och de andra djurens) läten. När Homo Ergaster sa ”Ouh!” och pekade menade hen ”Titta en antilop, vi fångar den”. När hens kompis så ”Oah!!” så menade hen ”Kör till, jag springer ned den så kommer du efter med en sten å slå ihjäl den”. 

Så småningom utvecklades ett mer mångfasetterat språk och som bekant fortsätter våra språk att utvecklas. De flesta ord är som de är men några får med tiden förnyad betydelse av en eller annan anledning och vi får in nya ord via kontakter med andra eller rena påhitt (jämför till exempel det språk som talades i Sverige på vikingatiden med det som talades år 1900 och det som vi talar idag – både lika och olika).

Varje barn får i sin uppväxt lära sig en otrolig massa ord. Och vi hjälper barnen när det inte hittar ordet de söker och rättar barnet när det böjer fel (”lampa” är den där grejen som hänger och lyser i taket och det heter ”gick” och inte ”gådde”). På så sätt ges vi alla en fast grund av enormt många oproblematiska ord som är basen för vårt språk och anledningen till att vi kan kommunicera med varandra.

Alla ord har alltså begrepp men vilket ord, vilket ”läte” eller ”namn”, vi sätter på en viss betydelse är av underordnad betydelse. Se bara på hur olika språk har olika ”läten” eller ”namn” på samma företeelser (Tack / Kiitos / Thanks / Merci = ”artigt sätt att bemöta en medmänniskas vänliga handling gentemot en person”).

Jag instämmer i detta, det är så jag ser på språket också. Fast det är som sagt skillnad på vardagsspråket och på orden som så att säga är under förhandling. Sanning är ett ord som används till vardags av många, och då är det avgörande att man utgår från och menar samma sak, annars brakar vardagskommunikationen samman. Fast när man flyttar sig till ett vetenskapligt, filosofiskt sammanhang hamnar saken i ett lite annat läge, tänker jag. Vill man undersöka rimligheten i olika betydelser av begreppet sanning måste begreppet öppnas upp och samtalet blir då ett annat. Där, i ett sådant samtal, måste det gå att ställa olika definitioner mellan varandra och även glida på betydelserna, för att reflektera och analysera, i akt och mening att komma fram till en bättre definition.

Samtidigt är det ett faktum att en del ords betydelse är oklar. Det kan komma sig av olika anledningar. Vissa ord kan betyda olika saker i olika sammanhang, så som ”idealism” som i ett sammanhang betyder ”ett självuppoffrande arbete för en sak man tror på” och i ett annat sammanhang är en beteckning på en ontologisk position. En del ord betyder olika saker i olika landsändar eller för olika grupper. Ytterligare andra ord laddas med olika betydelse beroende på vem som använder det, till exempel ”demokrati” som för vissa liberaler kan vara liktydigt med ”rätten att välja och välja bort på en marknad” medan det för en socialist betyder ”direkt inflytande över beslut via politiska församlingar” och för en tredje kan betyda ”institutioner som värnar medborgarnas fri- och rättigheter”, etc. För det sistnämnda fallet kan man så klart nära en from förhoppning om att många meningslösa politiska gräl skulle kunna lösas konstruktivt bara man kunde enas om vad man menar så att man sedan kan gå vidare och konstatera kring vilka sakfrågor man inte kan enas.

Kloka ord som jag också skriver under på. Fast sanning i den betydelsen jag (brukar) använda ordet handlar om något annat, menar jag. Mina tankar om sanning handlar (oftast) om att undersöka ordets betydelse, olika definitioners bärighet och användbarhet. När jag skriver om sanning vänder och vrider jag på begreppet och jag hänvisar till olika definitioner i olika poster, beroende på sammanhang. Återigen, det går säkert att bli tydligare med vad jag menar och hur jag tänker. Dina mail har tvingat mig att verkligen tänka till och jag försvarar mig inte, jag försöker förstå vad frågorna bottnar i och genom att besvara frågorna lär jag mig mer och blir bättre på att förstå.

Ytterligare en aspekt av språkförbistring är då samma begrepp får olika ord. Av en eller annan anledning använder olika personer och/eller grupper ibland olika ord för att beteckna samma betydelse/begrepp och även detta leder till missförstånd.

Ordet ”sanning” är liksom ”demokrati” ett ord som både nu och förut har olika betydelser/ges olika begrepp beroende på vem man frågar. Det är ett faktum. Och där är vi, tror jag, av samma åsikt.

Ja, här är vi absolut överens.

Men jag menar alltså att ”sanning” precis som alla andra ord är ett ”namn”, ett ”läte” som vi väljer att använda för att beteckna en betydelse. Precis som du säger så är ”sanning” ”bara ett ord”. Men till skillnad från dig så menar jag att alla försök att hitta någon typ av ”egentlig betydelse” av ordet är dödfött. Ordet sanning har den betydelse vi väljer att det ska ha.

Detta låter som en väldigt passiv inställning till mening och ords betydelse. En vanlig inställning, men som sagt en passiv och lite världsfrånvänd inställning. Det går inte att styra ords betydelse, det är helt riktigt. Folkets breda massa, användarna bestämmer ordens innebörd. Jag är dock forskare och jag söker förstå hur (kollektiv) förståelse uppstår och fungerar. Och just ordet sanning är intressant och viktigt i det sammanhanget, för ordet sanning säger något om innebörden i ordet mening. Ordet sanning har med kunskap och kunskapsutveckling att göra också. Just ordet sanning skulle jag vilja hävda är en speciell typ av ord som behöver ägnas lite mer intresse och analys än andra ord.

Jag säger absolut inte att du faller i den postmoderna, sanningsrelativistiska fällan men det finns en uppenbar risk, om man ser på sanning som något flytande och godtyckligt. Det är oerhört viktigt att hålla isär BEGREPPET och FENOMENET, det betecknande och det betecknade. Jag har inte riktigt tänkt på postmodernism på detta sätt tidigare, det är dina frågor som får mig att tänka i dessa banor. En del av postmodernismens företrädare, men framför allt belackarna, uppfattar sanning på just det sätt som du här ger uttryck för: Som något godtyckligt, i betydelsen föränderligt, socialt upprätthållet och avhängigt samhällets maktordningar. Postmodernisterna menar att sanning ÄR godtyckligt och att det inte existerar något annat än språk och språklig förändring. Det menar inte jag (jag tror heller inte att du menar det Jesper). För mig är sanning ett vetenskgpsteoretiskt begrepp vars innebörd jag undersöker för att samhället och vetenskapen bättre ska kunna förstå världen så som den fungerar i praktiken. Ordet sannings innebörd är godtycklig, på samma sätt som alla andra ords innebörd, men sanningen är inte godtycklig. Det är en avgörande och ontologisk skillnad, och därför är det viktigt att man förstår och kan hantera den skillnaden. Ordet sanning handlar (i både samhället och vetenskapen), vilket du också skriver, om relationen mellan utsagan och verkligheten. Fast man kan också undersöka begreppets föränderliga innebörd, dess funktion samt möjligheter och begränsningar. Givetvis är det viktigt att man tydligt kommunicerar vad som är vad och när man skriver om vilken betydelse.

Om jag vill att du berättar var du har gömt godiset så kanske jag kittlar dig tills du säger ”Sluta! Sluta! Jag ska berätta” och när du säger att godiset är i lådan inne i garderoben så talar du då sanning om, och endast om, detta är riktigt.

Ordet ”sanning” är för mig alltså ett ”namn”, ett ”läte” för begreppet ”En beskrivning på relationen mellan ett uttalande och ett faktum där dessa två står i samstämmighet med varandra”. Detta begrepp skulle jag lika gärna kunna benämna ”finska pinnar” eller ”varmfront” eller ”oxibakior”, men de två första är upptagna av andra begrepp och det sista verkar opraktiskt då det redan finns ett ord som vi brukar använda för nämnda begrepp. Men om debatten om ordet ”sanning” blev riktigt invecklad så kanske det skulle vara enklare att helt enkelt anta ”oxibakior” som nytt ”namn”, nytt ”läte” för begreppet. Och då skulle jag, innan jag gick för att se efter om godiset verkligen var där i lådan i garderoben kittla dig lite till och säga ”Är det verkligen oxibatior att godiset är där??!! Jag kittlar dig igen om du ljuger…” Jag vill alltså mena att ordet ”sanning” bör beteckna begreppet ”en relation mellan en utsaga och det faktum som utsagan uttalar sig om där utsagan är riktigt”.

Jag håller med om detta, och det är också så som ordet används. Sanning är ett ord som ytterst handlar om relationen mellan en utsaga och verkligheten, men det som krånglar till saker och ting är att det inte råder koncensus inom vetenskapen om hur den relationen faktiskt ser ut. Och det finns även en levande debatt inom vetenskapen om hur man ska se på och förhålla sig till både relationen och ordet sanning. Ordet bör i din avslutande mening är ett fullt legitimt bör och du är i gott sällskap när du skriver så, men det är varken upp till dig, mig eller någon annan att avgöra den legitimiteten. Och dessutom är det som sagt inte så enkelt som att man bara bestämmer sig för vad ordet ska betyda, för relationen mellan ordet sanning och verkligheten är ett av de kanske viktigaste och mest konfliktfyllda områden inom vetenskapen.

Vi behöver alltså inte ”önska oss att det fanns en konsistent och stringent definition”. Vi behöver bara bestämma oss för en definition och försöka förklara denna och sedan hoppas att alla som är med i konversationen förstår alla ord som används så att eventuella missförstånd åtminstone inte beror på att vi använder olika begrepp olika gånger vi använder samma ord.

Även detta håller jag med om, i princip. Livet och tillvaron vore väldigt mycket enklare om vi kunde enas om den här typen av frågor, men det är nu inte så som det ser ut, varken i vardagen ute i samhället eller inom vetenskapen. Alla har sin relation till, upplevelse av och tankar om kulturen som uppstår och förändras i mellanrummen, vilket gör att ord som sanning i praktiken inte är oproblematiska som de är i teorin. Just detta är mitt forskningsområde, så för mig är det enormt intressant. Det är därför jag ständigt återkommer till ordet sanning, för att jag vill förstå både hur ordet fungerar och används i praktiken och hur det kan definieras och användas i teorin. Transparens och tydlighet är viktigt, liksom den här typen av samtal. Jag hoppas att jag besvarat frågan och att det går att förstå vad jag menar, om inte lovar jag att fortsätta försöka. Det är svårt, men just därför viktigt att försöka och att inte ge upp. Verkligheten är som den är, inte som vi människor vill att den ska vara.

Tankar om bildnings(hög)skolan

På kick-off i Hindås, på Hjortvikens konferensanläggning. Tema för dagen: Bildning, och en av inspirationsföreläsarna är Sven-Erik Liedman. Som upplagt för en bloggpost. Lyssnar uppmärksamt och för anteckningar löpande, inte för för att passivt kunna upprepa innehållet sedan utan för att associera och tänka vidare på egen hand med hjälp av orden och tankarna som lyfts. Detta är ingen redovisande text; det blir en samtalande post som innehåller lika delar citat och associationer. Man skulle med Gilles Deleuze kunna säga att jag stjäl Liedmans ord, men jag gör det öppet och ärar den som äras bör. Orden och tankarna som följer är mina, det vill säga jag står bakom innehållet, men utan inspiration från vår spränglärde föreläsare hade denna bloggpost blivit mycket torftigare.

Vad är bildning; hur kan man tänka? Det finns inte ett sätt, en väg eller ett mål. Bildning är inte en lista, inte en kanon, det är inte så jag ser på begreppet. Bildning är en efemär kvalitét, något abstrakt, öppet och obestämbart. Bildning genomsyrar utbildningen, ger liv åt strukturen, besjälar. Kanske kan man säga att utbildning är formen, och bildningen är innehållet. Tänkte jag skulle fråga Liedman om det; han har ju skrivit om form och innehåll. Men jag kom mig inte för. Jag frågade istället vad han anser är det största hindret mot bildning idag, och fick det föga förvånade svaret: New Public Management. En målstyrd utbildning är motsatsen till bildning. Om man på förhand vet vad man ska kunna och hur man uppnår målet handlar verksamheten om något annat än bildning. Kanske skulle man kunna säga att studenterna är kunder, men kunskap, betyg och examina är inte någon vara. Utbildning är en tjänst som liknar ett gym och lärarna är personliga tränare. Utbildning är inget man får eller kan betala för, det man erhåller som student är möjligheten att studera. Ansvaret för resultatet är individens, alltid individens.

Utbildning är separerat från bildning, menar Liedman. Utbildning har en början och ett slut, samt inträdesprov och examenskrav samt ett fastställt och kvalitetssäkrat innehåll. Bildning är en öppen, dynamisk process, utan mål. Utbildning går på tvärs mot bildning, och klyftan mellan begreppen ökar i takt med krav på målstyrning, effektivitet och med nuvarande sätt att se på kunskap. Bildning är aldrig en isolerad företeelse. Det går därför inte att ålägga högskolan eller lärarna ett bildningsuppdrag. Det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhällets; hur kunskap värderas i kulturen spelar en avgörande roll. Bildning växer alltid fram underifrån och högskolan kan därför aldrig ha bildning som mål. Högskolan kan däremot ta främja, ta tillvara och kanalisera studenternas bildningstörst, och som lärare kan man uppmuntra och ställa krav. Ingen kan ansvara för någon annans bildning.

Vad är det då, hur ser bildningen ut? Bildning kan handla om att bli bättre på att känna igen världen omkring sig, det vill säga ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera. Kunskap = Vilka mönster kan en urskilja, i världens och samhällets myllrande komplexitet? Bildning handlar om att lära sig se och förstå mönster; om att vidga sin förståelse av livet, kulturen och kunskapen. Ju mer man vet desto bekantare blir världen. Bildning leder därför till trygghet och kan men är inte en garanti för att minska främlingsfientlighet. Utan bildning framstår världen som ett hotfullt kaos, men har man en väl utvecklad referenskarta kan man orientera sig i tillvaron. Bildning gör det okända mindre okänt.

Bildning handlar om att sätta kunskapen i perspektiv, om att lära sig förstå ny kunskap i relation till gammal, vilket man inte behöver göra med till exempel pinkoder (som är Liedmans exempel på kunskap som inte ryms i bildningsbegreppet). Bildning handlar om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa, men även om att utmana insikter man redan har med hjälp av nya insikter. Lika viktigt som det är att lära sig är det att göra sig av med, eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses kunskap ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen till bildning icke-linjär.

Minnet är inte kumulativt, det är levande och dynamiskt. Bildning handlar om att förstå detta och lära sig hantera det mänskliga minnet, utan vilket ingen kunskap kan uppstå. INTE om att jämföra människans minne och intellekt med en dator som aldrig glömmer något och som kan plocka fram allt på ett ögonblick. Bildade kan bara människor bli. Bildning är en positiv mänsklig faktor att räkna med. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen reduceras till fakta. Bildning handlar om hållbarhet, etik; om kompetens att hantera frågor utan givna svar. Det handlar om ett slags bedömningskompetens; en kritisk analytisk förmåga, i lika hög grad som ett innehåll.

Liedman citerar Aristotelses: "Kunskapens början är förundran." Tänker att det gäller för bildning såväl som i forskning, men inte riktigt i dagens utbildningssystem. Förundran är nyckeln till bildning, det är där det börjar och förundran driver processen framåt. Förundran är inget man blir färdig med, den sträcker sig bortom vetandets horisont, fram till gränsen för vetandet. Den som kommer till högskolan med inställningen att man får en utbildning kan aldrig klara av en HÖGRE utbildning. Det kan heller inte den student som ser det som lärarnas ansvar att ge dem kunskap. Man måste vilja veta och vara beredd på eget, mödosamt arbete. Vill man bli bildad räcker det heller inte att bara uppnå målen för examen, man måste ta sig förbi dem. Målen i en bildningshögskola är inte ett tak, utan ett slags trampolin att ta sats med hjälp av. Studenter med bildningsambitioner samverkar med lärarna; kunskapen är når man möts kring och samtalar om. Bildning handlar om mänsklig mognad.

Bildningshögskolan fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till frågor. Bildning handlar om att förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande, kritiska och vad som är ett lämpligt svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Det handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet förstå kulturens dynamiska tillblivelse. Förmågan att ställa frågor är en viktig komponent i ett levande bildningsbegrepp. Den målstyrda skolan tar död på frågekompetensen, stänger in kunskapen och mal ner alla bildningsambitioner. En levande skola är en skola som har bildning som mål, inte ett fastlagt innehåll och på förhand definierade kriterier samt bestämda metoder. Bildning handlar om att upptäcka, om att analysera och ifrågasätta. Bildning är kompetens att röra sig i okänd terräng.

Kunskapens relation till språket är viktigt att uppmärksamma och göra sig medveten om. Språkets grad av komplexitet speglar kunskapens dynamik. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta, sedan kunskap och med ett rikare språk även bildning. Vishet kräver dessutom en väl utvecklad fantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten och det som ännu inte tänkts. Bildning handlar om att befinna sig på gränsen till det man vet. Bildning är en plats mellan då och sedan, ett möjligheternas mellanrum. Därför är det så viktigt att förstå och kunna hantera förändring, öppenhet, komplexitet, tillblivelse och medmänsklighet.

För att som lärare kunna väcka intresse för något krävs att man själv är förundran och fascinerad, samt engagerad. Därför borde lärare vars ett mycket friare yrke än det är. Lika viktigt som det är att veta är det att lärare talar om det man inte vet och om sin förundran och det man undrar över. Vi är långt från det idealet idag där lärares huvuduppgift är att kontrollera att eleverna och studenterna uppfyller på förhand uppgjorda kriterier. Lärare i dagens skola går i god för och garanterar att elever och studenter har erforderliga kunskaper. Men i en bildningsskola visar läraren vägen och rör sig i kunskapens landskap tillsammans med eleverna och studenterna. Bildning handlar om vad man kan göra och hur man hanterar kunskap och kan därför aldrig målsäkras! I en bildningsskola är alla lärare, elever, studenter och undervisande personal. Lärare blir man för att man vill lära, inte för att rätta prov, administrera utbildning eller kontrollera och gå i god för andras kunskaper. Vi är med andra ord långt från bildningsskolan.

Liedman talar om: Överutbildning; denna märkliga, bildningsfientliga tanke på att svenska studenter läser för mycket idag, och jag kommer att tänka på talet om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning ska kortas. Det införs därför en allt tydligare ekonomistyrning av studier, till exempel med hjälp av återbetalningsregler för återbetalning av studiemedel. Dagens studenter förväntas läsa bara EXAKT så mycket som man behöver, hur nu avgör det. Fast vem vet och bestämmer vad som är tillräckligt. Framtiden är öppen och INGEN kan veta vilka kunskaper som behövs för att klara av alla utmaningar som ligger framför oss. Som sagt, bildning handlar om hållbarhet. Bildning bygger på tanken om de där 10000 timmarna; om att fula tiden i skolan med så mycket innehåll som det bara går, inte om att nå kvalitetssäkrade mål på kortats möjliga tid. Bildning handlar om att använda tiden klokt, inte om att jaga mot mål. Bildning handlar inte om konkurrens utan om samverkan.

Inom forskningen vet man att genombrott ofta kommer när man INTE följer planen, när man låter forskare ägna sig åt nyfikenhetsdriven grundforskning utan andra mål än att följa sin förundran och fortsätta fråga. Vi prioriterar idag ekonomi, på kunskapens, bildningens och vishetens bekostnad. Risken är därmed att kunskapen utarmas med tiden. Eftersom framtiden är öppen är mångfald viktigt. En bildningshögskolan kan och får inte specialiseras, den bäste breddas. Lägg ner utbildningsprogrammen och låt studenterna läsa enskilda ämnen på egen hand, låt dem följa sin förundran och själva sätta samman sin egen utbildning. Då skulle alla som är i skolan tydligare bli lärare och studierna skulle vara STUDIER. Ansvaret för kunskapsutvecklingen skulle förläggas där det hör hemma: hos den som ska lära, inte hos skolan eller läraren.

Varför studerar vi? Vad är skolans uppdrag, egentligen? Vad driver oss att studera? Det borde vi fundera över, för egen del, för utbildningens skull och för samhällets. Politiken i allmänhet och utbildningspolitiken i synnerhet behöver bygga mer på bildning. Samhällets hållbarhet främjas av mer samtala och mindre debatt. Detta skulle en bildningsskola kunna bidra med, men utan ett omgivande samhälle som sätter värde på kunskap och bildning är det omöjligt. Bildningen växer och utvecklas mellan människor, genom livet och i alla delar av samhället. Det är inte skolans och lärarnas ansvar och uppdrag.

Jag ser betyg och fokus på bedömning som hinder för bildning. Betyg stänger in och låser fast, bestämmer och värderar. Betyg fritar individen från ansvaret att utvecklas och bli en ansvarsfull medborgare i demokratin. När elever och studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända; vagnen spänns framför hästen. Kunskapen slutar utvecklas och dynamiken och mångfalden i samhället utarmas. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara. Kunskap kräver hårt arbete och personligt engagemang. Bildning är inget man får och det är inget man blir färdig med, det är en förundrad resa i okänd terräng. Betyg skulle kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen. Ett slags trampolin att ta sig bortom och förbi kunskapen man redan har. 

En bildningsinriktad utbildning är INTE den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg eller en tid, ett utrymme som fylls med mesta möjliga mångfald av innehåll. Talet om att vara taktisk i utbildningssammanhang är motsatsen till bildning. En bildningsinriktad skola bygger på överflöd, omvägar och nyfikenhet. En målinriktad utbildning stänger in, låser fast och passiviserar; fråntar individen ansvar för kunskapen och utarmar reflektionsförmågan. Bildningsskolan är öppen och en högre utbildning med bildningsambitioner är en plats och ett sammanhang där individen själv ansvarar för sina kunskaper, i samverkan med lärarna som har gott om tid för fortbildning i tjänsten.

Liedman avslutar med ett citat, som visar varför bildning är så viktigt: "Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit". Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan mer en kompetens att ta kloka och hållbara beslut. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man hittar det, tänker jag. I dagens skola lär man sig vad man ska svara, inte hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett bra svar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningsskola.

När vetenskapen ställer sig i vägen för vetenskapligheten

Tills för snart tio år sedan var min akademiska resa en upptäcktsresa. Allt jag läste hjälpte mig framåt, både i tänkandet och karriären. Livet var en helhet och gränsen mellan arbete och fritid var inte särskilt tydlig. Jag levde min dröm och surfade på en våg av inspiration. Jag blev docent 2011 och tacksamheten över att dels ha klarat av det, dels att få arbeta som lektor med både forskning och undervisning kände inga gränser. Olyckligtvis råkade den höjdpunkten i mitt akademiska liv sammanfalla med massiva neddragningar i högskolans verksamhet. Mitt ämne kulturvetenskap lades ner, av ekonomiska skäl och samma sak hände på andra högskolor. Fristående ämnen löstes upp eftersom studenterna följde direktiven och sökte sig till de stora och välkända, allt mer yrkesinriktade utbildningsprogrammen där man massutbildar studenter enligt ett slags löpande-band-princip, av ekonomiska skäl. För mig personligen fick detta som följd att jag som nybliven docent stod utan ämne och jag tvingades under några är fokusera mer på överlevnaden i akademin än på lärande och personlig utveckling, samtidigt som jag sökte efter nya intellektuella utmaningar och ett ämne för nästa forskningsprojekt. Det löste sig med arbetet, jag hittade nya kollegor och en annan utbildning där mina intressen och kompetenser fann avsättning. Fast när jag funnit mig till rätta i den nya miljön och skulle försätta den intellektuella resan insåg jag till min stora besvikelse att akademin under omställningstiden förändrats, dramatiskt.

Fram till utnämningen som docent kändes det som jag var fullt upptagen med ett integrerat kunskaps- och (intellektuellt) utvecklingsprojekt, och där ingick även undervisningen. Arbete och fritid var en helhet och jag befann mig och stortrivdes i mitten av kunskapens virvelvind. Visst klagade jag på studenterna, som jag tyckte underpresterade och kunde fokusera bättre, men det kändes trots allt som vi spelade i samma lag och hade samma mål. Och som bekräftelse på det konstaterar jag att jag fortfarande har kontakt med många av mina gamla studenter. Sedan hände som sagt något. Akademin förändrades på kort tid. Efter omställningen möter jag kunder som förväntar sig service och som agerar som om ansvaret för lärandet är mitt och högskolans, som om det är högskolelärans uppgift att se till att studenterna får sin examen. Dagens studenter kräver saker av mig, bättre bedömningar, sänkta krav och hjälp att klara examen. Inte bredare perspektiv, fördjupning och fler tips på bredvidläsning. Inte mer kunskap och svårare utmaningar, utan mer hjälp, tydligare instruktioner och mindre att läsa. Jag hör mig själv, i ett förtvivlat försök att få studenterna förstå hur destruktiv deras inställning till studier är, säga: "Tror ni era blivande arbetsgivare blir imponerade om ni möter dem med samma inställning som ni möter mig, genom att fråga hur lite ni måste göra för att få ut lönen?". De flesta skrattar förläget, men få ändrar inställning och ibland får jag kritik för att jag bryr mig om och kommenterar deras inställning till studierna. Jag reduceras till och uppfattas som ett slags tjänare som tyst ska serva kunderna. Att vara lärare idag är inte roligt längre. Jag blev lärare för att jag ville lära, men idag känns det allt oftare som om jag är ensam i föreläsningssalen om att känna så. Studenterna ser mig allt mer som en motståndare, som ett hinder på vägen mot examen. Undervisning har blivit ett nödvändigt ont, inte en spännande, utvecklande utmaning. Som tur är får jag ibland externa uppdrag som föreläsare, och där kan jag få utlopp för viljan att lära och möter samma intresse för det jag säger som jag gjorde i början av min lärarkarriär. Det skulle ju kunna vara så att jag blivit trött och blasé på undervisning och att studenternas avoga inställning berodde på det, men så fort jag möter en intresserad publik börjar lågan brinna och inspirationen rinner till, och då är det som jag är tillbaka där jag vit vara; i kunskapen, utvecklingen, lärandet.

På senare tid har det kommit fler och fler direktiv och regler, och hela tiden kommer nya krav och manualer som ska följas. Det akademiska arbetet håller tydligt på att standardiseras. Kunskap och kompetens flyttas från individer till system, både undervisningen och forskningsprocessen regleras och målstyrs, och vägen fram till kunskap stakas ut allt tydligare. Fast är det kunskap man når om man slår in på den vägen, om undervisning och forskning allt mer handlar om att följa regler och allt mindre om att skapa och analysera regler? Kunskapen försvinner från agendan när allt mer fokus i undervisningen riktas mot betyg, poäng, examina, och i forskningen handlar om storleken på anslagen och antalet publiceringar och citeringar. Idag handlar både utbildning och forskning om att så billigt och effektivt som möjligt producera mätbara nyckeltal, i konkurrens. Tid för analys och eftertänksamhet är en bristvara i dagens akademiska kultur där målet, i effektivitetens namn överordnats vägen fram och där seminarierna och de lärda samtalen betraktas som onödiga transportsträckor eller slöseri med med resurser. Vetenskapen, det vill säga själva arbetet, forskarvardagen och den akademiska kulturen håller på att ställa sig i vägen för vetenskapligheten, det vill säga sökandet efter ny kunskap.

Vad händer med kreativiteten och förmågan att tänka nytt, bortom vetandets gränser, i en allt mer standardiserad och målstyd akademi? Vad händer med förmågan att ta ansvar? Det tär på mig att tvingas inse att tilliten till den utbildning jag gått och klarade med glans saknas i akademin idag. Åren av forskarstudier och meriteringen till docent betyder ingenting i den samtida akademiska yrkesvardagen. Jag och mina forskarkollegor ska följa regler, inte skapa bättre och undersöka konsekvenserna av olika regler. För det är så man ser på kvalitet, eller det är så ansvariga politiker ser på kvalitet. Dagens forskare ska med andra ord inte tänka själva, inte skapa eller upptäcka kunskap, utmana vetandets gränser och söka kunskap av nyfikenhet. Måluppfyllelse är det nya svarta i akademin, och den som inte når målen eller vägrar ställa upp på och underordna sig rådande kunskapssyn betraktas (i bästa fall) som misslyckad. Forskare ska konkurrera och den som är bäst på att producera standardiserade nyckeltal belönas med pengar och ära. Fast om man redan på förhand vet vad forskningen ska resultera i, om man redan innan man börjar forska måste bestämma sig för vilken väg som leder till det fastställda kunskapsmålet och vilken metod som ska användas, är det då forskning man sysslar med? Har vi då inte främjat framväxten av en icke-akademisk kunskapskultur, och kan inte detta vara en anledning till att dagens studenter inte söker sig till högskolan för kunskapens och lärandets skull?

Böckerna jag läser och texterna jag skriver för att utvecklas och fortsätta den intellektuella resa som inleddes på hösten 1991, i dagarna för 26 år sedan, utgör idag ett hinder för den akademiska karriären. Det är som om min vetenskapliga skolning och vetenskapliga praktik, mina forskarintressen, drivkrafter, intellektuella förmåga och det jag gör i namn av vetenskap inte uppskattas längre i akademin. Det är som att ju mer jag lär mig och ju bättre jag blir på att forska desto mindre uppskattas jag som forskare av det akademiska systemet. Jag känner mig allt mer som ett hinder, vilket går ut över arbetsglädjen. Jag vägar tro att kompetensen att utveckla kunskap och strävan efter att utveckla intellektuell förmåga har blivit obsolet, att samhället inte längre har nytta av egenskaperna som jag med möda skaffat mig genom åren av studier och forskning. Jag tror att det kommer att visa sig med tiden att dagens akademiska kultur har förirrat sig in i en intellektuell återvändsgränd och att vi förr eller senare kommer att vakna upp. Det är halmstråt jag klamrar mig fast vid.

Ledarskap för demokrati

Vi litar mer på dokument och planer än på människor, vilket på sikt hotar att underminera grunden för tillit i samhället. Och tanken är att man med duktiga ledare och styrsystem ska nå målen för verksamheten snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad, med bibehållen kvalitet. Det är i alla fall detta man önskar sig, och tron kan som bekant försätta berg. Därför ser den offentliga förvaltningen ut som den gör, vilket Tom S Karlsson, universitetslektor i offentlig förvaltning, skriver om i en debattartikel i SvD. När jag läser vad han skriver stärks jag i min övertygelse om att demokrati bara kan växa fram underifrån, att demokrati bara kan skapas förutsättningar för och att det sedan är upp till befolkningen som helhet att förvalta den. Demokrati och offentlig förvaltning bygger på medborgarskap, inte på ledarskap.

Konsekvenserna av tron att den offentliga sektorn kan hanteras som om den vore ett affärsdrivande företag har i och med de senaste månadernas händelser börjat visa sig. Den svenska förvaltningstraditionen har förändrats i grunden, där det inte längre är premierat att vara tjänare av demokrati, utan oftare handlar om att vara en stark ledare.

När skatten sänks måste all offentlig verksamhet spara pengar och det gör man genom nedskärningar och effektiviseringar (det vill säga man standardiserar, kontrollerar, målstyr och minskar tiden som finns för varje moment). Medarbetarnas kollektiva ansvar för verksamheten ersätts med ledarnas individuella ansvar. Tillit ersätts med manualer, kontroller och utvärderingar. Kunskap och kompetens flyttas från individer till system, och när det inte fungerar skyller man på den mänskliga faktorn.

För ett par år sedan satt jag med åtta mellanchefer från en av Sveriges största myndigheter. Vi hade träffats för att prata om vad det innebar att vara chef i statsförvaltningen. Under samtalet tog en av deltagarna upp ett citat som inspirerat honom som chef, något hans chef i sin tur sagt till honom: ”uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”. Han menade att det gav honom rätt i alla de gånger som han valt att agera i stället för att sitta still.

Som många känner till är citatet taget från principerna om befälsföring i Svenskt Arméreglemente från 1963. Där handlar det om att det i krig sker oförutsedda händelser där beslutsfattare, ofta med dåliga underlag till hands, behöver fatta snabba och livsavgörande beslut. Men statsförvaltningen är ingen krigszon.

Konkurrens driver kvalitet sägs det. Därför uppfattas dagens offentlig verksamheter, i enlighet med principer hämtade från New Public Management, som ett slags krigszoner där snabba och handfasta beslut premieras framför eftertänksamhet och tillit till medarbetarnas kunskap, kompetens och förmåga att ta ansvar. Ledarna konkurrerar med andra ledare om att nå bäst resultat, på kortast möjliga tid. Det så systemet är riggat, för största möjliga kostnadseffektivitet.

En annan chef berättade att hon attraherades mer av att vara en modig än en lydig chef. Hon fortsatte med att förklara att det inte var när allt gick enligt regelboken som det var intressant att vara chef, utan när det händer oförutsedda händelser. Händelser som ställer krav om beslut. En lydig chef begränsas av struktur medan en modig chef framstår som proaktiv, framåt och drivande. I båda de här fallen idealiseras individernas handlingskraft.

Tron på chefers och ledares undergörande betydelse för alla verksamheter gör att allt fokus riktas mot cheferna, och den chef som inte gör något väsen av sig syns inte och riskerar att betraktas som svag och därför problematisk, alldeles oavsett hur väl organisationens verksamhet faktiskt fungerar. Chefer bossar för att det är vad man förväntar sig av dem, för att göra skäl för lönen och för att hävda sig i konkurrensen med andra chefer. Medarbetarna kommer i en sådan organisation att reduceras till utbytbara brickor i spelet om nyckeltal. Det fungerar bevisligen i tillverkningsindustrin, men inte i vården och skolan. Eller, det fungerar i teorin och på pappret, men inte i praktiken. Sjuktalen och uppsägningarna bland personalen i vården talar sitt tydliga språk. I en väl fungerande vårdapparat borde ingen tillåtas bli sjuk. Ändå är det just vad som sker. Och i skolan går det inflation i betygen samtidigt som allt fler lärare balanserar på gräsen till utmattningssyndrom. Ledarnas uppgift är att ansvara för budgeten, kosta vad det kosta vill i form av mänskligt lidande.

Det här kan hjälpa oss att förstå svensk offentlig förvaltning som den ser ut i dag. Om alla vill vara modiga chefer, ledare, entreprenörer, innovatörer får det konsekvenser. Det som tidigare var ett ideal inom den offentliga sektorn har under flera decennier kommit att vattnas ur: Att vara chef inom den offentliga sektorn handlade länge om att upprätthålla det offentliga. Man tjänade demokratin genom att ställa sig neutral i förhållande till politik och utföra de handlingar som lagstiftningen krävde. Man förvaltade det offentliga. Numera verkar det snarare handla om att inspirera och engagera. Inte sällan åtföljs det hela av ledarskapsfloskler som synliggörande, gräsrotskommunikation och att vända pyramider.

Chefer som förvaltar det offentliga är ovanliga idag, för det är inte så man förväntas vara och agera. Idag handlar ledarskap om budgetdisciplin och ledarens fokus är resultatproduktion och måluppfyllelse. Demokratin har blivit synonym med ekonomin. Marknaden har ersatt medborgarskap och medmänsklighet betraktas som en lyx vi inte har råd med. Samhället betraktas som ett företag där lönsamheten går före allt annat. Hela konstruktionen bygger på den omöjliga drömmen om att det skulle gå att få mer för mindre, att det är möjligt att sänka skatten samtidigt som servicen utökas och förbättras. Det har gått så långt att även förvaltningen av rikets säkerhet och medborgerliga hemligheter har börjat säljas ut till den som bjuder lägst.

It-affären på Transportstyrelsen är ett viktigt och aktuellt exempel. Det var inte en förvaltare som gjorde avsteg från gällande lagstiftning. Det var en modig chef. När uppgiften blir att upprätthålla rättssäkerheten till en så låg kostnad som möjligt, där det man i första hand utvärderas på är kostnaden, riskerar rättssäkerheten att få stryka på foten. Kraven på positiva resultat förstärker det upplevda behovet av starkt ledarskap och modigt chefskap. Uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

Samma principer för ledarskap och organisering gäller i vården och skolan. Det enda som verkligen betyder något är ekonomin, kostnaderna och intäkterna. Budgeten ska vara i balans och målen ska nås, till varje pris, och det är chefernas uppgift och ansvar att det blir så. Och när problemen avslöjas offrar man den ansvarige chefen hellre än tänker om och organiserar verksamheten på andra sätt och med utgångspunkt i andra principer.

Idéerna om det starka och modiga ledarskapet verkar ha etsat sig fast i den offentliga sektorn, blivit en nästintill grundmurad del av vad som förväntas i det offentliga chefskapet. Det är inte konstigt. Ju mer vi talar om för personer i chefspositioner att de bör agera som professionella managers och karismatiska ledare, desto mer kommer deras beteende att förankras i en sådan logik. Vill vi komma förbi detta behöver vi återupprätta idén om förvaltarskap som en drivande del i offentlig sektor.

Demokrati kan aldrig tvingas fram och den kan aldrig styras mot mål. Demokrati, där den offentliga förvaltningen ingår, kan bara förvaltas. Demokratin står och faller med medborgarnas kollektiva engagemang och intresse. Respekt för och insikt om komplexiteten i verksamheten är nödvändig för att demokratin ska fungera. Det är inte fler ledare och bättre ledarskapsfilosofier som behövs. Samhällets långsiktiga hållbarhet står och faller med medborgarnas gemensamma förståelse för varandra, respekt för den mellanmänskliga tilliten och insikt om svårigheterna i uppdraget att förvalta det offentliga. Demokrati bygger inte på ledarskap utan på medarbetarskap!