måndag 21 januari 2013

Dagens Nietzsche, om filosofernas arvssynd

Upptäcker något gammalt under läsningen av Nietzsches samlade verk, som nu tagit mig till: Band 3, Mänskligt, alltförmänskligt. En bok för fria andar. Återupptäcker gör jag inte, för det är inte så jag ser på kunskap, eller världen. Inget finns att åter-upptäcka, det enda man kan göra, och gör, är att upptäcka. Livet, samhället, kultur handlar om upptäckande, om att ständigt erövra det som är. Världen blir, och vi lever i ett evigt nu, som alltså inte är utan blir, och därför måste erövras på nytt, om och om. Fascinerande att följa en tänkare som Nietzsche under/genom hans upptäckt och erövring av kunskap som också den var gammal och samtidigt ny. Gammal för att den fanns formulerad och paketerad, och ny för att den läses i ett nytt sammanhang.

Mening uppstår i mellanrum, liksom kunskap, och är alltid resultatet av tolkning. Så måste det vara, för ingen har direkt tillgång till något. Alla intryck, alla tankar, ord, allt medieras, och relateras till det specifika sammanhang som är där och då eller här och nu. Förändring och skillnad är därför den enda konstanten i Universum. Inget, överhuvudtaget ingenting, är. Allt blir. Inte ens Universum är evigt, även om det kan upplevas så om det sammanhanget studeras utifrån ett mänskligt perspektiv, av en människa. Detta är inget som bör kritiseras, det är mänskligt att tänka så, alltförmänskligt. Konstigt vore det annars, jag menar om människan tänkte på ett omänskligt sätt. Vi är människor, oundvikligen och på gott samt ont. Det är utgångspunkten för allt sökande efter kunskap. Det är bara det att det är så förtvivlat lätt att glömma, speciellt av någon som kan briljera och som möts av beundran när hen ställer sig upp och talar. Detta menar Nietzsche är:
Filosofernas arvssynd. - Alla filosofer har det gemensamma felet att de utgår från den nuvarande människan och tror sig nå sitt mål genom analys av denna.
Eftersom allt är i rörelse, inget är och eftersom livet såväl som kunskapen ständigt blir till måste även människan, du och jag, och alla andra, akademiker liksom andra, tänka på oss själva som sammanhållna entiteter, på väg. Ständigt på väg. Det kan upplevas som vi är hamn, som om livet på jorden nått sin fulländning i och med människans inträde på scenen. Inget kunde vara mer fel. Fast det är enkelt att förstå hur man kan tänka så, för det är ju så det känns. Det sunda förnuftet säger oss att det är så det är. Likafullt är det inte så. Människan är bara en anhalt på Universums oändliga resa. Människan är inget mål, det är en ögonblicksbild av ett skeende, under tillblivelse. En process, av upprepad skillnad och förändring. 
Ovillkorligt föresvävar dem "människan" som en aeterna veritas, något genom alla omvälvningar sig likt, ett tingens säkra mått. Allt vad en filosof utsäger om människan är emellertid i grunden inget annat än ett vittnesbörd om människan under en mycket begränsad tidsrymd.
Att förhålla sig till människan som något evigt och oföränderligt fungerar, och har fungerat länge. Det är den dominerande bilden av såväl människa som kunskap, och mycket samt viktigt vetande har genererats med den bilden för ögonen. Igen tvekan om det. Detta är inte en kritik mot annat vetande, det ett försök att nå bättre kunskap. För ser man människan som något som är, då tvingar man henne att bliva där. Anspråk på evig kunskap, absolut sanning tvingar åhöraren till passivitet. Och det kan man absolut göra, om man vill och tror att det är det bästa för mänskligheten. Men det är ett kollektivt beslut man tar i så fall, om att det är så vi ska ha det. Men är det alldeles säkert att det är det bästa sättet? Att den utgångspunkten leder till något otvetydigt gott? Utgångspunkten har ingen förankring i varat, i världen som den ser ut och fungerar. Utgångspunkten är kontingent, och den har en historia. Och ...
Brist på historiskt sinne är alla filosofers arvssynd; många ser rentav tanklöst den allra senaste gestaltningen av människan, en som alltså uppstått under intryck av bestämda religioner, ja bestämda politiska tilldragelser, som den fasta form man måste utgå från. De vill inte lära sig att människan är tillbliven, att även kunskapsförmågan är tillbliven; ja några av dem låter rent av hela världen utveckla sig ur denna kunskapsförmågan.
Fortfarande är detta en kamp som ständigt måste utkämpas. Kampen handlar om att hålla vetandets vägar öppna, om att rensa undan alla hinder för sådant vetande som är till gagn för mänskligheten. Allt handlar om människan, allt mänskligt har det fokuset. Och det vill varken Nietzsche, jag eller någon annan ändra på. Men det är viktigt att göra sig medveten om att det är ett val man gör, viktigt att skapa och upprätthålla medvetenhet om att världen blir, och att kunskap är ett resultat av handling och överenskommelser som alltid relateras till ett sammanhang. Nietzsches nihilism handlar om detta, hans filosofi utgår från att inget är fast och evigt, allt blir till och förändras. Därför finns heller inga fasta och eviga värden, ingen sanning. Men det är inte det samma som att hävda att allt går och är lika bra. Nihilismen handlar om att relatera allt som ser ut att vara fast och oföränderligt till sitt specifika sammanhang, och kunskapen till det här och nu som den skapas inom och svara mot. Det är bra, sant och gott som vi människor kollektivt kommer överens om skall vara det. Men det handlar överallt och alltid om föränderliga storheter.
- Nu har allt väsentligt i den mänskliga utvecklingen försiggått i urtiden, långt före de fyratusen år vi någorlunda känner till; under dessa kan människan knappast ha vidareutvecklats särskilt mycket. Trots det ser filosofen "instinkter" hos den nuvarande människan och antar att dessa hör till människans oföränderliga fakta och såtillvida kan ge en nyckel till förståelsen av världen på det hela taget; hela teleologin bygger på att man talar om de senaste fyra årtusendenas människa som något evigt, som allting alltifrån världens början har varit naturligt inriktat på.
Som sagt, det är inte svårt att förstå hur det kommit att uppfattas så. Och det är heller inte svårt att förstå att dessa sanningar visat sig vara så pass livaktiga. För de fungerar, oftast. Speciellt bra fungerar denna syn på kunskap inom naturvetenskapen, men det betyder inte att kunskapen som finns där är bättre. Det betyder bara att naturvetenskapliga sanningar har lite längre hållbarhet, inget annat. Det är högst olyckligt att mattematiken gjorts till måttstock för kunskap och till intäkt på sanning. Faktum kvarstår, att människans historia sträcker sig mycket längre tillbaka än det finns iakttagbara spår att bygga vetenskapliga sanningar på, och att den perioden har spelat en avgörande roll för den moderna människan. Den insikten vill Nietzsche göra sin samtid uppmärksam på, och vi kan upptäcka den och göra den till vår om vi vill. Vi kan också låta bli, för så ser det ut, så fungerar den akademiska världen. Kunskap är mänsklig, alltförmänsklig. Och vill vi bryta oss loss från den tvingande tankebilden, vill vi bryta bojorna och tänka fritt och högt måste vi göra något radikalt annorlunda. Vi måste agera som de fria andar vi kan agera som, för vi är inte, vi blir till i handling. Mänskligheten förändras, hela tiden.
Men allt har blivit till; det finns inga eviga fakta: lika lite som det finns absoluta sanningar. - Därför är från och med nu ett historiskt filosoferande av nöden och därmed också blygsamhetens dygd.
Dags att tagga ner lite inom akademin. Vi är inte så fantastiska som vill tro, och som allmänheten ser oss som. Utövare av vetenskap är liksom alla andra mänskliga, alltförmäsnkliga. Lite blygsamhet, om jag får be. Lite ödmjukhet anbefalls. Det räcker att för en kort stund reflektera över klimatförändringarna och atombomber för att förstå hur viktigt det är att inte lita blint på någon. Ingen sanning är evig, allt är ett resultat av mänskliga handlingar.

Därför är kulturvetenskap även en vetenskap om naturen, om kunskap, om moral om allt. Men det är en vetenskap som aldrig skulle drömma om att resa anspråk på att ersätta alla andra vetenskaper. Vi människor är här tillsammans, och lever gemensamt på jorden, som vi lånar av dem som kommer efter. Vi är här på besök, ett kort ögonblick. Dags att inse det, dags att implementera och använda den insikten i vardagen, i samhället, kulturen och akademin.

söndag 20 januari 2013

Tänker om och med rhizom IX


Rhizomet är inte, det blir ständigt till. Och det växer i alla riktningar, där det går och så länge det går. Det är en struktur, men det har inget centrum, alla delar i/av strukturen är lika centrala. Som internet, vilket är en liknelse som många använt för att beskriva strukturen. Viktigt dock att inte glömma att det som beskrivs är strukturen, sättet att organisera. Internet är inte ett rhizom, det är organiserat som ett rhizom. En viktig skillnad detta, att se och förstå att rhizomet är en tankefigur och inte ett innehåll. Internet blir till genom att användas, och sättet att organisera för olika möjligheter är det viktiga, det jag här vill peka på. Vilka är förutsättningarna för förändring, blivande? Och hur skiljer sig dessa från en trädmodell, och en rhizomatisk? Det är vad denna och övriga poster i serien handlar om.
5 and 6. Principle of cartography and decalcomania: a rhizome is not amenable to any structural or generative model. It is a stranger to any idea of genetic axis or deep structure.
Rhizomet är ingen modell, tar tillbaka det jag nyss skrev, eller modifierar det jag jag just sagt. Rhizomet är en speciell form av tillblivelse, ett sätt att växa tillsammans. Rhizomet är resultatet av ömsesidig tillblivelse, i relation till rådande omgivning. Ett sammanhang i förändring. Rhizomet är förändring, blivande och ett sådant sammanhang går inte att kartlägga, går inte att beskriva för något utanför strukturen. Vill man förstå rhizomet eller ett rhizomatiskt sammanhang måste man kasta sig ut, och engagera sig, i processen av tillblivelse. Utan delaktighet, ingen förståelse. Rhizom är resultatet, konsekvensen av ömsesidig interaktion. Dess enda mål är vägen fram, tillblivelsen. Till skillnad från trädet och trädstrukturer vars mål är att växa sig stark och skapa en krona som kan beundras. Trädstrukturer kan därför kartläggas, och det går att orientera sig i dem och skaffa sig förståelse för dem genom studier på distans. Träd är, om inte eviga så i alla fall bestående.
A genetic axis is like an objective pivotal unity upon which successive stages are organized; a deep structure is more like a base sequence that can be broken down into immediate constituents, while the unity of the product passes into another, transformational and subjective, dimension. This does not constitute a departure from the representative model of the tree, or root-pivotal taproot or fascicles (for example, Chomsky’s "tree" is associated with abase sequence and represents the p"~s of its own generation in terms of binary logic). A variation on the roce oldest form of thought.
Trädstrukturer är hierarkiska och för att förstå och skaffa sig inflytande inom sådana strukturer måste man börja från botten och jobba sig mot toppen. Man måste följa regler, anpassa sig och först när man nått toppen och där lyckats utmanövrera den som för närvarande har makten kan man förändra strukturen, men eftersom det tar tid att nå dit hinner man påverkas av strukturen under vägs och när man väl nått toppen har man blivit en del av strukturen och den blir därför lätt ett ändamål i sig. Marknadstänkandet som sprider sig i samhället och som går ut på att generera pengar för pengarnas skull ser jag som ett exempel på hur en trädstruktur kan fungera. Om målet är överordnat helheten och om strukturen är hierarkisk, ja då blir det lätt så att organisationen tappar fokus, eller att man förväxlar medel med mål. 
It is our view that genetic axis and profound structure are above all infinitely reproducible principles of tracing. All of tree logic is a logic of tracing and reproduction.
Spårföljande och reproduktion, det är förklaringsstrategier som är tillämpbara för att förstå trädstrukturer. För att hitta in in rhizomatiska strukturer måste man själv skapa en karta, och sedan jobba sig in med hjälp av den. Eftersom rhizomet inte är utan blir, går det bara att tillägna sig en förståelse genom att vara med och aktivt påverka. Rhizomet blir till i och genom att man försöker förestå det, och kartan är ingen reproduktion, ingen avbildning, den är ett verktyg för att hålla reda på tillblivelseriktningen. En avgörande skillnad. En karta är värdelös om den inte jämförs med det man vill undersöka och förstå. Utan ett aktivt moment av sökande och interaktion uppstår ingen förståelse för ett rhizom, och det är en fundamental egenskap förborgad djupt inne i strukturen. Rhizomet utgår med andra ord från en helt annan logik än trädet. Och det är i sig ett slags karta som kan användas för att orientera sig i världen vi lever i. Uppvisar det man vill förstå träd- eller rhizomegenskaper? Jämför, engagera dig, kasta dig ut. Lev. Bara så går det att skapa hållbar kunskap om världen och de sammanhang man lever och verkar i. 
In linguistics as in psychoanalysis, its object is an unconscious that is itself representative, crystallized into codified complexes, laid out along a genetic axis and distributed within a syntagmatic structure. Its goal is to describe a de facto state, to maintain balance in intersubjective relations, or to explore an unconscious that is already there from the start, lurking in the dark recesses of memory and language. It consists of tracing, on the basis of an overcoding structure or supporting axis, something that comes ready-made. The tree articulates and hierarchizes tracings; tracings are like the leaves of a tree.
Träd är färdiga, de har sin form redan på fröstadiet. Ekollonet blir en ek om bara förutsättningarna är de rätta. Rhizomet bara blir, och blir ständigt till i relation till det aktuella sammanhanget eller den omgivning där tillblivelsen sker. Rhizomet anpassar sig, det är anpassning, följande och medskapande. Träd kompromissar inte, de växer enligt premissen antingen allt eller inget. Skillnaden är markant, och viktig att lägga märke till. Den prioriterade ordningsstrukturen i dagens samhälle är trädet. Så behöver det inte vara. Trädstrukturer kan vara bra och fungera, men inte till allt, inte överallt och framförallt inte alltid. Don efter person och verktyg som är anpassade efter problemen man vill lösa och målen man vill nå, det är synen på och uppfattningen om vad som är ett lämpligt arbetssätt som jag kämpar för. Och jag vill se mer av rhizomtänkande, och mindre av trädstrukturer.

Varför vill jag se mer av rhizom? Tankar om det får avrunda denna post. Icke-hierarkiskt samarbete, ömsesidig samproduktion av ... Ja, vadå? Det bestäms av dem som ingår i och engagerar sig i strukturens tillblivelseprocess. Därför gillar jag rhizom som tankemodell och organisationsprincip. Det krävs bara engagemang för att vara med och förändra en rhizomatiskt struktur, den blir vad vi gör den till, alla vi som engagerar oss och kämpar för målet som bestämts gemensamt. Rhizomet engagerar, trädet passiviserar. Rhizom blir vad kollektivet tillsammans gör dem till, till skillnad från träd som kan kapas av dem som befinner sig i toppen. Rhizomet bygger på tanken att det är vägen som är målet. Trädet är som gjort för att förväxla mål och medel. Pengar för pengarnas skull, som är den ledande organisationsprincipen i dagens samhälle, är en typisk konsekvens av trädtänkande. Med rhizomet som modell kan vi försöka bryta det mönstret, vi kan försöka bygga ett annat samhälle. Det går, jag lovar. Om och när tillräckligt många orkar och vill engagera sig.

Det handlar inte om hur världen är, för den är inte den blir till i och genom organiserandet av vardagen, och det kan ske antingen i riktning träd, eller rhizom. Det är vi som väljer, och vi som får leva med konsekvenserna av de handlingar vi utför, tillsammans.

Så skapas en destination som är hållbar och lockande

Samtal är ett ord och begrepp som kan ses som ett slags ryggrad i allt jag gör och tror på. Utbyte, interaktion, integration, delaktighet, med tydligt fokus på blivande och framtiden. Arbetet med samtalet som kunskaps- och kulturfilosofi är inte ett projekt, som kan avslutas, det är ett ständigt pågående arbete, ett slags interaktion med världen och de sammanhang jag för tillfället befinner mig. En process av kontinuerlig korsbefruktning kanske man skulle kunna säga. Håller på med en bok om detta där jag sätter på pränt vad jag lärt och där jag försöker förmedla insikter om detta till en bredare publik. Boken bör bli klar innan sommaren. Dessutom jobbar jag i ett EU projekt: Marifus, ett Interreg-IV, A-projekt finansierat av Europeiska Regionala Utvecklingsfonden. Min insats där, det jag kan tillföra är att utveckla former för samverkan där kompetenser möts, för att bygga en hållbar framtid. Uppdraget i projektet är att utveckla Trollhättan/Vänersborg samt Limfjorden och hamnarna längs Jyllands nordoskust, som destinationer och turistmål. På ett hållbart sätt. Samtal är min ingång och det jag arbetar med, i vid mening.

Uppslag till arbetet finns överallt, om man bara lärt sig se och lägga ihop olika pusselbitar. Det handlar om att utveckla och hålla fast vid en öppen och framtidsinriktad inställning, om att inte bestämma utan mer följa med och göra något konstruktivt av det som kommer i ens väg och det som dyker upp under processens gång. Att samtala är att förutsättningslöst interagera, här och nu, med allt och alla som på något sätt har kopplingar till det mål man vill se realiseras. I fallet Marifus handlar det om hållbar destinationsutveckling.

Plötsligt händer det, rätt som det är finns den där, ingången eller uppslaget som ger inspiration till vidare arbete. Med tiden har jag upparbetat en känsla för var det är fruktbart att leta, och Under Strecket är en sådan plats. Där hittar jag regelbundet ingångar och uppslag, inspiration och samtalspartners. Under Strecket har genom åren kommit att bli mitt Universitet. SvD gör en kulturgärning av stora mått genom att upplåta detta generösa men ändå begränsade utrymme för utbyte av tankar kring det samhälle vi lever i och skapar tillsammans genom att leva och verka här, i vardagen. Idag hittade jag en sådan ingång, uppslag, inspiration till tankar, som har bärighet för mitt arbete i Marifus. "Offentliga rum i samtal med invånarna", är titeln, och artikeln är författad av arkitekten Aron Aspenström, och den inleds med följande ord.
Vad avgör om vi trivs i en arkitektonisk miljö eller inte, om vi bryr oss om eller känner oss likgiltiga inför en plats eller byggnad? Vad gör att vissa platser bättre än andra stärker en identitetskänsla, en känsla av att höra hemma? Det torde handla både om att platsen har något bekant, något som återkallar minnen och förnimmelser från förr, men också om att miljön har egenskaper som tillåter människor att sätta sin egen prägel på och i någon mån forma det befintliga eller redan byggda till sitt. Det förutsätter en arkitektur vars former och strukturer i någon bemärkelse är öppna, oifyllda, och som därmed ger människor möjlighet att mentalt eller konkret fysiskt lägga till resten själva.
Kloka ord, och tydligt samtalsinriktade. Det är i mellanrummet mellan tradition och en öppen framtid som en bra och hållbar destination och plats att leva på skapas, och ständigt återskapas. En plats är aldrig färdig, den blir till, och till, och till genom att dem som lever och uppehåller sig där interagerar med den och med varandra. Det handlar om processer, och sådana måste vara balanserade för att bli hållbara. Exponentiell framgång lockar, men innebär enorma risker för bakslag. Hållbar tillväxt (som är det övergripande målet i projektet) växer organiskt, och i sin egen takt. Det handlar därför inte om att ta fram ett färdigt koncept som kan implementeras och säljas. Hållbar destinationsutveckling måste bygga på och utgå från dem som lever och verkar på platsen idag, och det handlar om en process med visioner, inte om ett mål som skall definieras och en väg dit som ska kvalitetssäkras. Det handlar om samtal, samtal, samtal. Och bränsle till samtal om platsers identitet och potential hittar jag i Aspenströms artikel. 
Men det fordras också att arkitekturens platser och rum inrymmer en viss tvetydighet, en viss otydlighet kring hur de skall betraktas och användas, eftersom de då kräver att människor tolkar det byggda på sitt eget sätt och engagerar sig själva för att ge den fysiska miljön en mening, ungefär så som ett konstverk bjuder in betraktaren att skapa en annan verklighet.
Tvetydigheter uppfattas ibland som problematiska, och det ligger så klart en sanning i det, men inte överallt, inte alltid. Tvetydigheter aktiverar fantasin, sätter igång tolkningsprocesser och leder till skapande. Genom att det inte finns en på förhand bestämd tanke med och definition av platsen bjuds innevånarna och besökarna in i ett samtal om och med platsen, och varandra. Genom att medvetet bygga in och räkna med tvetydigheter i utvecklandet av en plats eller en destination ökar chansen till integration, och det i sin tur skapar goda förutsättningar för hållbarhet. Tvetydighet skapar intresse, och leder till en känsla av att det ständigt finns något att upptäcka. Man blir aldrig färdig, varken som boende eller besökare. Och en unik plats egna tvetydighet är alltid relaterad till just den platsens historia, och dess framtid. Tvetydigheten finns i mellanrummet mellan tradition och vision, och den går aldrig att kontrollera, den måste hållas öppen för alla.

Samtalet som modell, och tvetydigheten som mål i utvecklingsarbetet, är ett tänkande som jag ämnar försöka lansera och utveckla i projektet. Det ligger i linje med mina kompetenser och kunskaper, om kultur. Kulturvetenskapens nytta och användbarhet är vad det handlar om. En fördom om kulturvetare är att man sysslar med konst, men det gör man inte. Däremot finns det hur mycket inspiration som helst att hämta från konsten, för att förstå kultur och kulturella processer. Aspenström resonerar kring ett arkitektprojekt i Köpenhamn där man försökt skapa tvetydighet, för att främja integration. Där hittar jag en rad ingångar till saker att arbeta vidare med i projektet.
Parkbänkar från Porto, fontäner från Marrakech, gatubrunnslock från Zanzibar och busskurer från Kazakstan befinner sig i gränslandet mellan det främmande och det igenkännbara. De är föremål som i sin ursprungskontext är triviala inslag i gatubilden, men som i detta nya sammanhang blir något exotiskt (och samlade tillsammans snudd på absurt). Lite som när Marcel Duchamp placerade vardagliga och banala bruksföremål i en annan kontext, upphöjde dem till konstverk och i slutändan bidrog till att förändra konstbegreppets innebörd. På liknande vis syftar Superkilens främmande vardagligheter till att rubba vårt eget vaneseende, och i förlängningen öppna våra ögon för platsen, för andra platser och för varandra.
Här ser jag ett projekt där man medvetet försökt arrangera för skapandet av flyktlinjer, för att frambringa konstruktiva möjligheter till nyskapande och föränderlighet genom samtal om det man upplever och tvingas se på nya sätt, genom att omrikta blicken på det invanda för att på det sättet se nya möjligheter. Ett lyckat exempel på hur man kan skapa utrymmen mellan tradition och vision. Ser här även öppningar för vetenskapsteoretiska resonemang, som handlar om skillnaden mellan konventionell vetenskap och kulturvetenskap. Jag ser ingen motsättning mellan olika vetenskapliga traditioner, tvärt om finner jag det stimulerande att arbeta över gränser. Projektet är tvärvetenskapligt, och samtalsinriktat och därför oerhört spännande och givande att arbeta i. Traditionell vetenskap bestämmer och utgår från fakta, tar reda på hur det är. Kulturvetenskap öppnar upp och söker efter möjligheter. Och i mellanrummet mellan dessa båda angreppssätt växer ny och konstruktiv kunskap fram. Även här finns paralleller till arkitektur och konst.
För i jämförelse med modernismens rena och rationella men intill tråkighet entydiga platser, har en flerskiktad och tvetydig miljö större förmåga att rubba vårt invanda sätt att se på vår omvärld. Att vanans makt i viss mån gör oss blinda för arkitekturen har uppmärksammats av bland andra arkitekturteoretikern Finn Werne i hans bok ”Den osynliga arkitekturen” (1987). Där beskriver han hur alla formgivna föremål i vår omvärld, bland vilka arkitekturens bidrag utgör fundamentet, kan sägas vara inkapslade i begreppen om sig själva, och hur vardagens slentrianmässiga användning sällan eller aldrig tillåter oss att tränga igenom denna hinna av konventioner och invanda föreställningar.
Kunskap finns sällan där man tror, av det enkla skälet att framtiden är öppen och den blir till där det går, när det går och så länge det utgör en framkomlig väg. Öppenhet för det, samtidigt som man har kunskap om det rådande och vilka förutsättningar som finns, är lika viktiga inslag i en hållbar utveckling. Tillsammans når vi längre än var och en hade nått på egen hand. Marifus är dessutom ett samverkansprojekt där praktiker finns med och samverkar. Marifus är vårt gemensamma projekt, och detta gör att jag tror på samtalet som metod och tankemodell.

Att forska är att upptäcka, men det kan även vara något som vardagen präglas av. Lätt att glömma det, lätt att få för sig att allt är som det är och att inget går att förändra. Lätt att bli uppgiven. Och det är lite den känslan jag får i Trollhättan, där utvecklingen på många sätt ser ut att gå åt helt fel håll. Men det finns hopp, det finns det alltid. Hoppet finns där, i mellanrummen. Det handlar bara om att lära sig upptäcka det, och att göra något konstruktivt av möjligheterna. Inspiration till ett sådant tänkande, och uppslag till saker att arbeta med i Trollhättan och projektet som helhet verkar finnas i en relativt nyutgiven avhandling, som det finns anledning att kolla upp.
Det tvetydiga och otydliga, det som motsätter sig en gemensam och säker tolkningsgrund, har emellertid vanligen hört till konstens domäner snarare än till arkitekturens. Denna skillnad beskrivs i arkitekten Catharina Gabrielssons läsvärda avhandling ”Att göra skillnad” (2007) om det offentliga rummets problematik. Här skildras hur arkitekturen konventionellt sett strävat efter bekräftelse – av värden, normer och rådande ordningar – medan konsten ägt möjligheten till kritik och till att ställa frågor. Och genom att konstens kritiska och destabiliserande förhållningssätt förs över till arkitekturens verkningsfält, eller snarare genom en korsbefruktning mellan de två förhållningssätten, genereras någonting nytt.
Citatets avslutande mening rymmer den vision jag arbetar med, både inomvetenskapligt och i projektet. Korsbefruktning mellan olika synsätt där inget tilldelas företräde framför något annat, det är sådana processer jag tror på, söker mig till, och vill utveckla former samt verktyg för. Målet är hållbarhet. Det är som sagt i mellanrummen som det händer saker, som det finns potential att skapa något nytt, som ändå har rötter bakåt. Vägen dit är och kan aldrig vara linjär och utstakad på förhand. Det enda man kan göra är att vara lyhörd och öppen för möjligheterna, för flyktlinjerna som alltid uppstår överallt, men som inte går att fånga, bara följa en bit på vägen, och detta kan man arrangera för. Inspiration till ett sådant arbete finns också i artikeln, och det handlar om,
ett slags förfrämligande av platsen. Det kan liknas vid litteraturens och teaterns verfremdungs-effekt – den estetiska metoden att genom olika kompositionstekniker sätta fokus på verket som konstruktion i syfte att rubba vaneseendet och förhöja uppmärksamheten hos läsaren eller åskådaren.

Det handlar helt enkelt om att försätta besökaren i en känsla av ambivalens och osäkerhet kring hur platsen skall användas och betraktas, känslor som annars förknippas med stadens baksidor, med dess rivningstomter, övergivna bangårdar, industriområden och andra mellanrum. Med andra ord offentliga rum som inte är medvetet byggda som sådana, utan bara är en ofrivillig effekt av planeringen av den övriga staden.
Här har Trollhättan enorma möjligheter med sitt gamla industriområde nere vid slussarna. Genom att där inte längre utförs sådant arbete som platsen skapats för finns redan ett slags osäkerhet och ambivalens, och dessa känslor (som uppstår i mellanrummet mellan tradition och vision) borde kunna gå att göra något spännande av. Där finns potential, och det handlar inte om enorma resurser, utan om att bygga och göra något konstruktivt av det som redan finns. Om att arrangera för en öppen framtid i en traditionell miljö. Liknande platser och aspekter att jobba med finns i Danmark. Marifus skulle kunna handla om att upptäcka, och om att skapa förutsättningar för ny-tänkande. Det är i alla fall vad jag som kulturvetare kan bidra med, tillsammans med övriga kompetenser och intressenter, genom att samtala om det som finns och vilka visioner man har. Framtiden blir till i mellanrummen som finns, om dessa bara kan hållas öppna. Ambivalens och osäkerhet är inget problem, det är en möjlighet.
Finn Werne diskuterar i ”Den osynliga arkitekturen” periferins och mellanrummens potential. Han tar upp ett exempel från ett behandlingshem för psykiskt skadade barn. På hemmet observerades hur barnen sökte sig till rumsliga gråzoner såsom trapphus, hallar och korridorer, till de rum som var diffusare i sin bestämning och funktion och därför tillät barnen att själva omorganisera sin miljö. Detta föreföll ha en terapeutisk effekt. För på grund av trauman i deras barndom förknippade barnen entydiga rumstyper såsom ”klassrum”, ”vardagsrum”, ”gymnastiksal” och ”matsal” med ett auktoritärt förtryck, hotande deras integritet och därmed även deras identitet. I mellanrummen, fria från förtryckande påbud, skapade barnen istället sina egna revir och betydelser.
Det är inte vi forskare som skall utveckla destinationerna, och det är inte heller övriga projektdeltagare som bestämmer riktningen, det är lokalbefolkningen och besökarna. För att utvecklingen ska bli hållbar krävs att dem som rör sig i områdena får inflytande över tillblivelsen. Marifus mål måste vara att arrangera för och att optimera möjligheterna till delaktighet. Det jag har i åtanke handlar inte om att lyssna på intressenterna och medborgarna, inte om att skapa en gemensam vision, för det fungerar dåligt. Det är så man brukar göra. Det är så konventionen bjuder. Ny-tänkandet som jag vill jobba med handlar om att bygga in en öppenhet i platserna, om att arrangera för flyktlinjer och om att skapa och värna mellanrummen. Hållbar destinationsutveckling tror jag skapas bäst om människorna som kommer till platsen eller dem som redan bor där själva får skapa sina revir och betydelser. Då kan platserna bli omtalade och nå ryktbarhet, och då drar de till sig besökare, som sprider känslan vidare vilket ökar intresset. Bara genom att ge kan man få, brukar jag skriva och tänka. Här är ytterligare ett exempel på det.

Det handlar om att jobba med platsernas identitet, och det är känsliga frågor. Identiteten måste bottna och haka i det som redan finns för att vara hållbar. Identiteter blir genuina endast om de utgår från platsernas historia, och genom att göra dem dynamiska skapas hållbarhet. Besökarna och invånarna är medskapare av platsen och dess identitet uppstår genom interaktionen som sker där. Det är avgörande att alla som jobbar med frågan förstår detta, och att man inte faller i fällan att skapa ett färdigt koncept. McDonalds må vara framgångsrikt, men det saknar själ och liv, och alla vet att pengarna hamnar i ett multinationellt bolag. Att utveckla platser efter sådana koncept, genom att hyra in framgångsrika konsulter, det är inte hållbart. På kort sikt kanske det går att skapa något som röner uppmärksamhet, men inte på lång sikt. Och inget är mer osexigt och ointressant än gårdagens nyheter. Hållbarhet skapas i och genom ett ständigt flöde av nyheter, genom ständigt pågående dynamisk förändring. Genom samtal, identitet är inget man har. Identitet är en ömsesidig process av blivande.
Begreppet identitet inom arkitekturen tenderar således att bli så komplext att det är lättare att beskriva exempel snarare än begreppet i sig. Likväl är det avgörande för att åstadkomma städer som integrerar snarare än segregerar. Superkilen, Stortorget i Kalmar samt Prags Boulevard är alla exempel på offentliga rum som på olika sätt speglar och hanterar dagens fragmenterade samhälle. De undandrar sig tydliga kategoriseringar: är de parker, torg eller stråk? Konst eller arkitektur? Det är platser som vill få oss att vända oss mot varandra och fråga ”Vad tycker du om den här platsen? Låt mig höra din version så får du höra min.”
Integration är en synonym till hållbarhet, och det främjas inte genom att presentera svar och färdiga lösningar, hur kloka och briljanta dessa än är. Integration främjas av att det finns och ständigt uppstår nya frågor. Mitt bidrag till projektet handlar således inte om att presentera svar, utan om att generera frågor, och om att skapa förutsättningar för att nya frågor ständigt uppstår, och ställs.

Hållbar destinationsutveckling uppnår man genom samtal, och samtal främjas av att det finns en känsla av ömsesidigt ansvar för det man samtalar om. En spännande destination och en hållbar ekonomisk utveckling kan därför bara skapas genom att främja integration och delaktighet. Sådana mål nås aldrig genom att presentera svar, det är vägen dit som är målet och den vägen leder in i och genom miljöer där det finns frågor, engagemang, framtidstro och en kollektiv vilja att göra något. Vad jag tror på och far efter är något, och det spelar ingen roll vad, som växer fram mellan respektive plats historia och dess unika visioner om framtiden.

lördag 19 januari 2013

Tänker om och med rhizom VIII


Ska föreläsa här i vår om rhizome som tankemodell för ett hållbart samhälle, tyckte därför det passar att ta upp denna tråd igen. Den har legat nere under jul och här de senaste veckorna, först på grund av ledighet från allt som hade med jobbet att göra, sedan på grund av arbetsbelastning. Nu är det helg. Barnhelg. Hemma, lite krasslig, och med tid över. Kastar mig in i teorin igen, för att vila och för att få bränsle till tanken.
The same applies to the book and the world: contrary to a deeply rooted belief, the book is not an image of the world. It forms a rhizome with the world, there is an aparallel evolution of the book and the world; the book assures the deterritorialization of the world, but the world effects a reterritorialization of the book, which in turn deterritorializes itself in the world (if it is capable, if it can).
Boken som bild av världen, samhället, kultur. Ett slags uttryck för samproduktion. Så sant. Lätt att tänka på samhället som ett slags träd, med maktens krona som skuggar stammen och rötternas myller av slitande arbetare som forslar vatten och näring uppåt i systemet. Hierarkier, överallt ser man dem. Hierarkierna som ordnar världen, och sorterar människorna. Boken är en utpräglad trädstruktur, linjär, logisk och bestämmande över läsningen. Boken som förpackning av ord kontrollerar, låser fast och pressar sina bilder och tankar på läsaren som får svårt att värja sig.

Boken och trädet är bilder, verktyg för tanken. Bilderna är emellertid inga avbildningar, och det är en avgörande skillnad. Vad är hönan och vad är ägget? Båda samproduceras i och genom att kulturen blir till i handling, genom människors levda liv. Frågan om vilka bilder vi omger oss med, vilka liknelser vi anammar är viktig. Om man vill förstå samhället och kultur finns mycket kunskap och förståelse att hämta i analyser av begreppen som florerar i olika sammanhang. Och trädet/boken är en sådan bild, som styr tanken och reglerar vad som framstår som normalt och önskvärt i organiserandet av samhället och människors levda vardag. Säger det igen, för det är avgörande för förståelsen: Metaforerna som finns i kulturen och som används i vardagen är inga avbildningar, de samproduceras tillsammans med samhället, blir till gemensamt med kultur.
Mimicry is a very bad concept, since it relies on binary logic to describe phenomena of an entirely different nature. The crocodile does not reproduce a tree trunk, any more than the chameleon reproduces the colors of its surroundings.
Världen som innehåll och uttryck skapas i samma process av tillblivelse. Det finns inga dikotomier, bara mer eller mindre medvetna uppdelningar av sammanhanget som allt och alla delar. Konsekvenser av maktordningar, resultat av agens, skillnadsskapande. Handling, icke-linjär tillblivelse, rörelse och slumpvisa utkast av än det ena än det andra. Så frambringas världen, om man ser den med glasögonen som tillhandahålls av Deleuze och Guattri. Världen blir till i och genom handling, genom att lägga till, och, och, och, och. Världen växer där den kan, av det den kan och så länge det är fruktbart att röra sig i den riktningen. Som ett rhizome. En struktur utan centrum, avsaknad av hierarki, en föränderlig plats under kontinuerlig tillblivelse.
The Pink Panther imitates nothing, it reproduces nothing, it paints the world its color, pink on pink; this is its becoming-world, carried out in such a way that it becomes imperceptible itself, asignifying, makes its rupture, its own line of flight, follows its "aparallel evolution" through to the end.
Rosa Pantern ser ut att vara en förvrängd imitation av en riktig panter, men så måste man inte se på saken. Det är ett val man gör. En rosa panter på film är lika verklig som en svart panter i djungeln, de är bara olika. Varför skilja mellan verklig och påhittad, mellan kopia och original? Varför ordna världen på det sättet? Vem har bestämt att det är så man ska göra, och varför går det inte lika bra att orda den och bedöma den utifrån dess effekter? Detta är frågor som väcks av Deleuze och Guattari, som utmanar den gängse bilden av världen, som vill få oss att tänka mer kritiskt kring samhället och kulturen som skapas i och genom våra handlingar i vardagen. Att lägga sig platt för makten är att underordna sig, och det leder till utvecklandet av en lydnadsbenägen befolkning. Och en befolkning som har lätt att marschera i takt är en sårbar befolkning, för den kan lätt manipuleras. En stark ledare kan enkelt kanalisera sin vilja genom folkets breda lager, och det kan ge upphov till fruktansvärda konsekvenser. Det är inte hållbart. Därför är rhizom som tankeverktyg och ordnande princip att föredra.
The wisdom of the plants: even when they have roots, there is always an outside where they form a rhizome with something else-with the wind, an animal, human beings (and there is also an aspect under which animals themselves form rhizomes, as do people, etc.). "Drunkenness as a triumphant irruption of the plant in us."
Allt och alla hänger ihop, livet på jorden är olika aspekter av samma. Allt och alla utgör delar av samma helhet och interagerar med varandra. Blir till i samma process, skapas gemensamt. Det finns inte ett sätt att se på världen, det bästa, bara olika sätt. Var och ett med sina olika konsekvenser kopplade till sig. Därför är det viktigt att reflektera, tänka kritiskt och noga välja vilka tankeverktyg man använder för att orientera sig i världen och tillvaron. För det spelar roll, valet påverkar utfallet av tillblivelseprocessen. Oavsett om det är medvetet eller ej, det är viktigt. Väljer vi att inte välja är det också ett val, och det kommer att leda till konsekvenser, konsekvenser som vi får leva med. På gott och ont. Lika viktigt är det att göra sig medveten om att kultur aldrig går att styra, den blir till som en konsekvens av allt och allas handlingar. Ett slags multitud, en komplex och icke-linjärt föränderlig, helhet. Det är kulturen, om vi väljer att se den så.
Always follow the rhizome by rupture; lengthen, prolong, and relay the line of flight; make it vary, until you have produced the most abstract and tortuous of lines of n dimensions and broken directions. Conjugate deterritorialized flows. Follow the plants: you start by delimiting a first line consisting of circles of convergence around successive singularities; then you see whether inside that line new circles of convergence establish themselves, with new points located outside the limits and in other directions.
Överallt finns brott och bristningar, överallt. Utan dessa funnes inget liv. Mellanrum som aldrig går att nå. Där verkar slumpen, där uppstår liv. Tänker på Leonard Cohen, på hans låt Anthem, och på textraden som lyder: "Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack in everything. That's how the light gets in.", tänker att det är en vacker beskrivning av världen förstådd med hjälp av rhizom som tankeverktyg. Inget i världen är hermetiskt tillslutet och totalt avskilt från allt och alla andra, för det är det samma som död. Träd ser ut att vara eviga, och de lever länge, är mäktiga. Men när de faller, då faller de stort. Som dinosaurierna som under lång tid dominerade världen. Plötsligt ändrades förutsättningarna och deras konstitution, hur maktfullkomlig den än var, kunde inte anpassa sig efter de nya förhållandena. Andra arter fick nu chansen, mer rhizomatiska arter, organiseringar av liv. Det finns en spricka i allt, det är där som ljuset kommer in och liv skapas, icke-linjärt, rhizomatiskt.
Write, form a rhizome, increase your territory by deterritorialization, extend the line of flight to the point where it becomes an abstract machine covering the entire plane of consistency.
Bryt upp, och sök dig fram längs nya vägar. Våga prova, lita på slumpen. Testa. Tänk lite som en duktig musiker som missar en ton. Det är ingen katastrof, det går kanske att skapa något av ljudet som uppstår. Brotten och missarna är inga problem, inga tecken på svaghet. Det är livet, skapelsen moder. Tillblivelse, ömsesidig produktion av ...? Av liv. Och hållbart liv skapas ut mångfald och integration, monokulturer är oerhört sårbara. Ett litet hot som fungerar kan ta död på hela populationen, om den består av samma typ. En population byggd på mångfald är svårare att förgöra, för det krävs en massa olika typer av hot. Följ dina egna spår, våga söka nya. Bryt upp. Agera som ett rhizom, om fler går så bygger vi ett mer hållbart samhälle tillsammans. Det handlar som sagt om vilka tankemodeller man anammar och använder, i vardagen. Kollektivt.
"Go first to your old plant and watch carefully the watercourse made by the rain. By now the rain must have carried the seeds far away. Watch the crevices made by the runoff, and from them determine the direction of the flow. Then find the plant that is growing at the farthest point from your plant. All the devil’s weed plants that are growing in between are yours. Later . . . you can extend the size of your territory by following the watercourse from each point along the way."’
Det finns sprickor och brott överallt. Detta är inget problem, det är en förutsättning för livet. Kultur blir till i mellanrummen. Där verkar slumpen, där uppstår flyktlinjerna som kan förnekas eller användas. Vi väljer, hela tiden, i vardagen, om vi ska göra något konstruktivt av det som sker, eller om vi ska ignorera och följa planen, lägga oss för makten. Valen sker medvetet, eller omedvetet. Konsekvenserna av dessa val, resultatet av den ömsesidiga produktionen av liv, det är kultur och samhälle. Levt liv, vardag. Om man väljer att se rhizom, istället för träd.
Music has always sent out lines of flight, like so many "transformational multiplicities," even overturning the very codes that structure or arborify it; that is why musical form, right down to its ruptures and proliferations, is comparable to a weed, a rhizome."
Musik är toner som harmonierar och svänger i takt. Musik är resultatet av skapande, av slumvisa försök. Musik skapas genom lyssnande, genom tillvaratagande av möjligheter. Musik blir till när någon upptäcker och tillvaratar en flyktlinje som hittats i mellanrummen, som växer ur tystnaden. Musik är som livet, som ett rhizom. Om vi tillsammans väljer att se på världen på det sättet, väljer att förstå den med sådana tankeverktyg.

Doping, fusk, politik och valutakrig: Samma andas barn

Lance Armstrong, hjälten som mot alla odds kom tillbaka efter den allvarliga sjukdomen och krossade allt motstånd. Cyklisten som förförde en hel (nja) värld med sin uthållighet och explosivitet på cykeln, som vann Tour de France sju gånger i rad, han gjorde detta med otillåtna medel i kroppen. Han fuskade. Han blåste oss alla. Eller gjorde han det? Börjar denna svinkalla lördag med lite reflektioner kring den frågan, och andra i samma härad. 

Läser i dagens tidning om Armstrongs erkännande i soffan hos Oprah Winfrey här i veckan. Ser samband och tydliga mönster, och håller därför inte med artikelförfattaren, inte rörande detta i alla fall.
Vilken blåsning vi har gått på.
Resten håller jag med om. Fast lika kategoriskt fördömande av fuskaren kan jag inte vara. Återkommer till det.
Alla vi som begapat, beundrat och begeistrat hyllat världens – i våra ögon – störste idrottsman alla kategorier, år efter år och tour efter tour. Den levande legenden visade sig vara en präktig skitstövel. Och efter att så utstuderat och samtidigt framgångsrikt under så pass lång tid ha dopat sig måste Lance Armstrong också kamma hem titeln som idrottshistoriens störste fuskare alla kategorier – med råge.

Visst var alla vi cykelnördar beredda på Armstrongs tillkännagivande. Men intervjun, mitt i natten svensk tid, kändes ungefär som om hustrun torrt, kärnfullt och hyggligt känslokallt skulle låta meddela att hon hade vänstrat med min bästa kompis i sju–åtta år.

Så bedragna vi har blivit.

Mannen som trampade skjortan av konkurrenterna i Tour de France, och vann världens tuffaste tävling sju gånger i rad, 1999–2005, anses dessutom, att döma av vittnesmålen, vara en av hjärnorna bakom det mest väl-organiserade och sofistikerade dopningsprogram som idrottsvärlden upplevt. Cykelstallet, US Postal Service/Discovery, som under de här åren omsatte hundratals miljoner kronor, byggde sin verksamhet kring ett utstuderat dopningsprogram.
Vad är det för kulturellt klimat vi skapat för oss själva, det är vad jag tänker när jag läser. Och jag tänker vidare, på forskningsfusk och på valutakrig. Tänker också på dagens allt mer utstuderade politiska spel, där orden som används i debatter och idéprogram tagits fram av PR-byråer. Tänker på förskjutningen, från innehåll till yta, och på vad detta gör med samhällets hållbarhet. Associerar till en berättelse jag hörde för länge sedan, om krigarkulturen och manligheten i Sparta. Den handlar om en pojke som stal en rävunge, som riskerade att bli påkommen och stoppade räven innanför tröjan. Han förhördes under tiden som räven började gnaga på hans mage. Pojken visade inte med en min vad han kände, och han dog som en hjälte även om stöld var ett allvarligt brott. Han höll masken. Han avslöjades inte. Då var allt gott och väl. Är det så vi tänker och lever idag också? Mycket talar för det.

Det går att komma åt dopingen, men i vems intresse ligger det? Och varför ska man göra något åt saken, annat än på marginalen? Ingen verkar riktigt veta, för annars hade man gjort något radikalt. Förklaringen ligger i pengarna som idrotten omsätter, och i människans jakt på spektakulära upplevelser. Det var vad Lance Armstrong gav oss, en sann hjältesaga. Och det kan ingen ta ifrån honom. Han slet på cykeln, svettades i sadeln och lade hur många timmar som helst på träning. Han kämpade i bergen, och han gav oss vad vi ville ha. Hans belöning var ekonomisk, liksom Cykelstallets, TV-bolagens och många andra som tjänade pengar på hans historia och sanslösa framgångar.

Är det genetiskt möjligt att en individ skiljer sig så pass mycket från övriga att hen kan nå den typen av framgång, under så lång tid? Jag vet inte, men tvivlar på att det är möjligt. Människan vill vara unik, men är det sällan. Majoriteten tror sig vara bättre och smartare än det stora flertalet, men så är det inte. Gång på gång får vi det bevisat för oss, att vi är som folk är mest. Om, säger om, vi plockar bort olika typer av doping och hjälpmedel.

Pengar, pengar, pengar, allt handlar om pengar. Och det gör att innehållet hamnar ur fokus. Det är framgången som räknas, uppgångarna på börsen, vinsterna och de akademiska graderna och betygen. Och så länge det stora flertalet får det man önskar är allt gott och väl, då finns det inga riktiga incitament till noggrann uppföljning och kontroll. Det är när någon avslöjas, eller när någon erkänner som moralen kickar in och det mobiliseras. Det är när det finns en syndabock som ilskan kan kanaliseras. Tycker det är orättvist att Lance Armstrong tvingas bära hundhuvudet för ett problem som är vida utspritt i samhället. Han blir till ett slags Svarte Petter, som ingen vill sitta med på slutet.

Ekonomin ser ut sådan, och samhället och kulturen är samma andas barn. Den går inte ihop sig fullt ut. Vad vi har att göra med och lever mitt i är ett kollektivt parti Svarte Petter. Det är inte hållbart, men det fungerar så länge som ingen synar systemet i sömmarna, på riktigt. Hållbarhet är omöjligt utan en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, som är utspridd i samhället. Samhället kan aldrig bli hållbart om inte fler, oftare granskar spelet som spelas, kritiskt. Janne Josefssons Uppdrag Granskning må vara tveksamt på många sätt, men han vågade i alla fall granska något som ingen annan vågar. Det goda, det fina och det som alla tycker är bra. Allt måste granskas, om det är ett långsiktigt hållbart samhälle man vill ha. Alla stenar måste vändas på, inte bara maktens och de ondas verksamheter. Det är basen som ett hållbart samhälle vilar på. Och utan en stabil bas finns ingen hållbarhet, hur vackra fasader man än kan visa upp.

Tänker på det, och så tänker jag på vad som behövs för att ta oss från dagens situation, till önskat läge. Tänker på hoten som finns. Hittar en artikel i tidningen som gör mig glad, som fyller mig med hopp. En recension av en bok, som också handlar om ekonomi, men också om betydelsen av kritiskt tänkande. Den artikeln får fungera som övergång, och avslutning på dagens bloggpost.
I Jan Kjærstads senaste roman, ”Normans område” (Atlantis förlag), återberättar huvudpersonen John Richard Norman hur han som ung gjort sig en stor förmögenhet på att spekulera i aktier. Framgången på Oslobörsen kom dock inte till honom genom ekonomiska studier eller ett medfött väderkorn för affärer, utan tack vare en examen i litteraturvetenskap och de skönlitterära verk som Norman hunnit avverka sedan barndomen.

”De många åren med näsan över uppdiktade historier gav mig ett fenomenalt försprång, en bättre ekonomisk utbildning än Handelshøyskolan i Bergen eller London Business School”, konstaterar romanens berättare i en tillbakablick.

–Man bygger upp sin föreställningsförmåga när man läser, och den får man också användning för om man ska bli ekonom eller jurist. Och när jag tänker på politik så är det en grundförutsättning – ska man bli politiker så måste man ha fantasikraft, säger Jan Kjærstad.
Fantasi, förmågan att tänka nytt och stort. Den kräver inspiration och bränsle för att frodas. Och det är vad god litteratur handlar om. Dikter tvingar läsaren att tänka själv, vilket hänförelsen för framgångar inom idrotten inte gör. Litteratur främjar fantasin, och det är vad som krävs för att kunna ifrågasätta och tänka kritiskt.
Jag har just talat om den svenska litteraturutredning som presenterades under hösten, och som visade att unga svenskar läser allt färre böcker. Jag presenterar ett tankeexperiment: en värld där ingen skönlitteratur läses. Vad skulle ske med ett sådant samhälle?

–Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara, jag tänker mig kanske framför allt en värld som har mindre förståelse för det komplexa. Att förenklingen får för stor plats, säger Jan Kjærstad.
Förståelse för det som är komplext, det är det kritiska tänkandets moder. Utan det ligger fältet öppet för mer yta i samhället, mer fusk i utbildning och forskning, tomma ord i politiken och ökad brist på det som krävs för att samhället ska bli hållbart.

Vilket samhälle vill vi ha? Är det ett samhälle där enskilda fuskare som åker fast tvingas klä skott för problem som ligger inbyggda i idrotten som system? Är det ett samhälle där politik handlar om debatter i plenisalen och om opinionssiffror? Är det ett samhälle där ekonomin bygger på kalkyler som inte går ihop och där alla för krig mot alla? Vad vill vi ha, är det hållbarhet och visioner om en bättre värld, eller är det mer pengar i plånboken och skinande fasader?

Det vi som bestämmer, alla vi, tillsammans. Och det är vi gemensamt som får leva med resultatet, oavsett vad vi väljer.

fredag 18 januari 2013

Klyftorna är problemet, fattigdomens moder. Och där finns också lösningen.

Föreställ dig en fullsatt OS stadion. Det drar ihop sig till 100-metersfinal. Stämningen är uppskruvad. Höjdhoppskvalet pågår, men ingen bryr sig egentligen. All uppmärksamhet riktas mot den klassiska finalen. Löparna kommer ut på banan. Startblocken i ena handen. Vinkandes till publiken med den andra. Den stora stjärnan väntar lite med att göra entré. Spänningen stiger. Så kommer han in. Jublet vet inga gränser. Något stort är på väg att hända, luften vibrerar av uppdämd förväntan. Så är det dags att göra sig i ordning. Löparna ska inta sina platser. Fram till nu har allt varit som vanligt, som det alltid varit. Men denna gång ska man prova nya regler. Stjärnan placerar därför sitt startblock drygt trettio meter framför löparen från Sverige, som äntligen lyckats kvalificera sig. USA har två löpare som slår ner sina block några meter bakom stjärnan. Övriga placerar sig däremellan. På edra platser. Färdiga ... Pang. Startpistolen smäller. Och på några sekunder är loppet över. Stjärnan vann, igen. Så klart. Han sprang ju bara 70 meter, tvåan och trean höll så när på att gå om, men de fick ju springa drygt fem meter längre så det var så klart svårt. Sverige kom sist. Hade aldrig en chans. Men så är det i sportens värld, allt är avgjort på förhand.

Känns det som ett lockande scenario? Blir mäkta förvånad om någon skulle svara ja, jo. Bara så skapar man spänning och rättvisa i idrottens värld. Än så länge anses idrott handla om ädel tävlan på lika villkor. Doping accepteras inte. Alla måste ha samma förutsättningar, på ytan. Genetiska variationer går så klart inte att ta hänsyn till, men frånsett det ska principen om allas lika förutsättningar gälla. Tjuvstart bestraffas, och så vidare. Fast är det verkligen så, överallt? Tänker närmast på fotboll, på Champions Leage och storslagen i Europa som garanterats plats i slutspelet. Alla vill se dem, det är de lagen som drar in pengar, alltså har alla ett intresse av att de ska vara med. Och eftersom idrott på lika villkor är nyckfullt kan man så klart inte lita på att de ska ta sig ända fram, om man låter alla tävla på lika villkor. Alltså låter man dem kliva in senare. Samma i tennis. Och i golf får bara registrerade proffs ta emot prispengar. Plötsligt är det inte lika självklart längre. Idrotten gyllene regel går att chackra med, om det finns synnerliga skäl.

Pengar handlar det om. Tydligast i europeisk proffsfotboll. Där köper rika oljemagnater in sig i lagen, satsar miljarder, och försöker trumfa över varandra i jakten på internationella nyckelspelare. Så byggs ett fotbollslag idag, med hjälp av pengar. Och den som satsar mycket vill ha så mycket garantier som möjligt, även om det aldrig går att garantera speciellt mycket i idrott. Någonstans finns en gräns. UEFA är ute på ett sluttande plan, om man frågar mig. Man har övergivit en viktig princip, och allt fler hinder på vägen mot det inledande scenariet undanröjs. Utvecklingen kan mycket väl gå dithän att vi bara har två lag, där världens bästa spelare rekryterats, som möts i en utdragen finalomgång. Det kan bli så. Men då har idrotten transformerats och blivit något annat. Frågan är om vi vill det, och hur långt på vägen supportrar, fotbollsentusiaster och publik, följer med. Ytterst är det publiken som bestämmer. När den stora massan förlorar intresset, då är fotbollen död. Och då spelar det ingen roll hur mycket pengar som pumpas in i systemet.

Väljer att skriva om idrott idag, för att illustrera något helt annat. Ovanstående reflektioner handlar alltså inte bara om idrott, vilket kanske är uppenbart. Det handlar om samhället, om hållbarhet och om konsekvenser av ökande klyftor. Människan är en problemlösande djurart, och alla till buds stående medel används i jakten på framgång. Den franska revolutionen står ut som en tydlig vattendelare i mänsklighetens historia. För där och då etablerades en viktig princip, alla människors lika värde. Där och då avskaffades börd som grund för makt, i princip. Tanken sattes på kartan och det sattes igång processer. Revolutionens drivkraft och utlösande faktor var borgerlighetens längtan efter makt. Fram till dess spelade det ingen roll hur mycket pengar man samlat på sig, makt fick man bara genom att gifta in sig i adliga familjer. Makten gick i arv. Och det är ju inte rättvist. Bra att det ändrades, och att principen om att alla ska ha samma förutsättningar etablerades.

Drömmen om ett land där man kunde komma med tomma händer och fickor för att med eget hårt arbete lyckas bli rik, det är den dröm som fortfarande lever i USA. Den drömmen är stark, och den är lätt att sympatisera med. Och i princip är den oproblematisk. Tror att få blir upprörda av att den som jobbat hårt njuter av framgången. Problemet är dock att pengar precis som makt går i arv. Pengar är bara ett annat uttryck för makt, ett något mer flexibelt och lättrörligt uttryck än adliga rötter i tjugo generationer. Idag har vi således skapat ett system där makthavarnas barn placeras ut på banan, långt framför de barn som växer upp med föräldrar som har det knapert. Och så låtsas vi att förutsättningarna är de samma. Tänker här på det forskningsprojekt som presenterades i Vetenskapens värld i höstas, där man lät ett antal försökspersoner spela Monopol. En av spelarna fick mer pengar än övriga och kunde röra sig snabbare på spelplanen. Ändå uppfattade dessa spelarna spelat som rättvist, och segern som välförtjänt. Inte helt olikt hur det ser ut i samhället. Den som är rik har ofta kämpat hårt, och då kan det vara svårt att se att framgången är given. Viktigt att inte glömma det, att det är inte fel på dem som är privilegierade. Felet ligger inbyggt i systemet.

Den avgörande frågan handlar också om systemet, inte om individen i det. Det är systemet man måste ändra, och man vill komma åt problemen. Och det finns massivt vetenskapligt stöd för tanken om att stora klyftor mellan de bäst och sämst bemedlade leder till problem för hela systemet. Samhällen där flest mår bra och välståndet generellt är högt är samhällen där klyftorna är små. Alltså är det bra för alla att utjämna. Utplåna dem tror jag är omöjligt och det är inte önskvärt. För det skulle ta bort ett viktigt incitament till utveckling. Det måste finnas något att sträva efter, men om det stora flertalet startar femtio meter efter dem i täten, då finns inget att kämpa för. Då tappas systemet dynamik, och alla förlorar. Även den som gynnas, för det innebär så klart ett slags kvotering, och det vill ingen veta av. Det skulle ju handla om allas lika rättigheter, eller hur?

Sverige då, hur ser det ut? Ökar eller minskar klyftorna? Det är den viktiga frågan. Lika viktig är frågan hur man ser på individen. Därför skulle jag vilja ställa den frågan till Rädda Barnen och andra som försvarar sin rätt att peka ut vem som är fattig, offer och i behov av allmosor. Hur ser hjälporganisationerna på sitt uppdrag, och för vem finns och verkar man? Är det för dem som är utsatta, eller är det för dem som vill lindra sitt samvete genom att skänka pengar? Om det borde debatten handla, inte om vem som är fattig eller ej. Problemet ligger inbyggt i systemet, och det är bara där som varaktiga lösningar kan skapas. Varför detta fokus på individer? På vilket sätt kommer man åt grundproblemet genom att resonera och arbeta som man gör på Rädda barnen, som skriver på Brännpunkt idag, som svar på gårdagens kritik? På vilket sätt löser man grundläggande problem genom att skänka pengar till de fattiga? Och varför detta hårda försvar för rätten att tala om fattigdom i Sverige?
Rädda Barnen är en barnrättsorganisation med uppdrag att verka för att varje enskilt barn får sina rättigheter tillgodosedda enligt barnkonventionen. Vi kommer fortsätta att driva och vara delaktiga i en seriös dialog om barnfattigdom – både offentligt och i våra egna verksamheter.
När de rika börjar tala om att samhället ska underlätta för dem som har att ge till dem som inte har, då är det ett tecken på att klyftorna ökat. Det är ett tecken på grundproblemet i samhället, själva orsaken till att det finns familjer och barn som upplever sin vara satta på undantag. Problemet är att förutsättningarna inte är de samma för alla. Löpartävlingen i inledningen blir varken mer spännande eller rättvis av att den som står sist i ledet får en extra tröja eller nya skor. Är man inte ens med i matchen blir loppet inget annat än ett spel för galleriet.

Det är klyftorna som är problemet. Det är mot dem man bör rikta sitt intresse och sina insatser. Om det nu är de fattiga barnens rättigheter man värnar. PR kampanjer för att öka viljan att skänka pengar är djupt oetiskt, och det löser inga problem på något varaktigt sätt.

torsdag 17 januari 2013

Vad är uppdraget, egentligen?

Tittade på Uppdrag Granskning igår, och det satte igång tankar. Idag läser jag följande på Brännpunkt, och det sätter igång fler tankar (finns andra ingångar också, i GP, och AB, till exempel). Om kultur, komplexitet, makt och hållbarhet. Miljöpartisterna; Julia Finnsiö, Nicklas Persson och Erik Lindman-Mata, skriver.
Efter gårdagens Uppdrag Granskning valde Bris uppseendeväckande nog att helt backa från begreppet barnfattigdom. I en intervju med SVT hävdar organisationen att de inte längre ska använda sig av begreppet, och förklarar vändningen med att de inte förstått innebörden av barnfattigdom. Vi anser att Bris vikt sig alltför snabbt, och för alltför osaklig kritik. Denna vridning av diskursen får inte enbart bieffekten att det gynnar de som längtat efter att slippa en saklig debatt, Bris har härmed också svikit de barn som behöver politiker som tar ansvar för de ökande klyftorna.
Till denna typ av frågor; till högst komplexa frågor utan några givna svar; till frågor med bärighet för samhällets långsiktiga överlevnad; och till handlingar som ger upphov till långtgående konsekvenser samtidigt som det saknas tydliga och självklara samband. Till den typen av frågor dras jag som en fluga till en öppnad läskedrycksflaska en varm sensommardag. Komplexa frågor utan givna svar, jag dras till frågor där den kulturvetenskapliga kompetensen är oundgänglig. Sådana frågor som man måste ta tag i, även om det innebär att man riskerar att trampa på ömma tår, eller dra på sig kritik, för det är frågor där samhällets grundläggande värderingar blottas och kan utmanas. Och det är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet att reflektera över sådana frågor.

En sak går att enas om här, och det är att hur man än gör och vilken ståndpunkt man än intar i frågan så kommer det att få konsekvenser för dem frågan berör, samhällets mest utsatta och svagaste. Jag förutsätter att alla som engagerar sig i frågan och som gör sin röst hörd vill väl, men det är inte samma sak som att ens ord och handlingar leder till att det blir bra eller till goda handlingar. Det kan bli tvärt om, och det är kanske avsaknaden av den aspekten jag lägger märke till tydligast. I debatten finns en massa agendor, motstridiga ambitioner och divergerande mål. I många fall har aktörerna inte ens själva en aning om vad man vill, egentligen. Annat än att göra gott. Och det är ett stort och allvarligt samhällsproblem, för det visar att befolkningens generella förmåga till kritiskt tänkande är dåligt utvecklad. Det i sig är allvarligt och hotar att få negativa konsekvenser på en rad andra områden också.

Kluven till Susanna Alakoskis angrepp på Janne Josefsson i DN idag, även om jag vill vara mycket tydlig med att jag håller med både henne och Miljöpartisterna, i sak. Det finns ett växande och mycket allvarligt problem med ökande klyftor i det svenska samhället. Ingen tvekan om det, samtidigt måste man kunna debattera det rimliga i att stora hjälporganisationer överdriver och ger en falsk bild av läget här hemma. Det kan aldrig gynna de utsatta barnen som lever i samhällets marginal.
Josefsson har som den store granskaren nu gjort sin Sverigeresa. För mig är det ett billigt trick, att söka barn och vuxna som lägger sig hungriga, som inte åker på semester, som går i foppatofflor. Och någon som vill låta sig intervjuas om skammen. Bara för att Josefsson inte lyckas hitta någon som lever upp till Dickensdefinitionen av vad fattigdom är, betyder det att det inte finns fattiga människor här i EU:s relativa bemärkelse? Borde inte ”Uppdrag gransknings” redaktion ha börjat med att fråga sig hur ser fattigdom i Sverige ut i dag? Hur hänger sociala problem som till exempel våld, förstörelse och kriminalitet, ihop med brist på pengar?
Granskar man Sverige med internationella ögon så blir det uppenbart att alla som lever i Sverige, utan undantag, är gynnade i förhållande till hur det ser ut på andra håll i världen. Det måste tas med i alla beräkningar och samtal om fattigdomsfrågan. Att tala om klyftor är som jag ser det bättre än att tala om fattigdom, för om man fokuserar på klyftor behöver man aldrig lämna några reservationer. Klyftor finns även mellan länder, och Svenska företag är delaktiga i att utnyttja dessa, ibland på tvivelaktiga sätt. Sverige är inte isolerat, vi lever alla på Jorden och gränserna som avgör på vilken sida men befinner sig är konstruerade.

Bris är modiga, och jag ser deras beslut att inte använda begreppet banfattigdom som ett led i deras arbete med att fokusera på barnen som man har tagit på sig uppgiften att hjälpa och stödja. Rädda barnen och andra hjälporganisationer, som till exempel SOS-barnbyar, han dock uppfattas som problematiska. Frågan jag ställer mig, och som jag även uppfattade att Uppdrag Granskning ställde, är vad som är organisationernas primäruppdrag. Är det att hjälpa utsatta och behövande, eller att samla in så mycket pengar som möjligt? Därom svävar jag i ovisshet, och det gäller även politikernas uppdrag. Handlar politik om att arbeta för ett bättre samhälle, eller om att få röster och vinna mandat i parlamentet? Vad är uppdraget, egentligen?

Kommer precis från en dag fylld med presentationer av mina kulturvetarstudenter som varit ute på praktik. Och en av dem har varit i Gahna, som volontär. Det slumpade sig så att hon hamnade på samma ställe som TV4 spelade in serien SOS uppdraget. Har inte sett serien, men förevisades ett klipp. Min student hade en helt annan uppfattning och kom hem med helt andra upplevelser än dem som förmedlas i TV4. På TV är det tungt, dystert och till mollstämd musik visas misär och elände upp. Det var inte vad min student såg, och hen menar att TV4 medvetet ger en bild av att det är värre än det är. Hen talade också om hur kränkta innevånarna i byn där hen arbetat under två månader kände sig över att bli betraktade som värnlösa offer som inte kan ta hand om sig själva. Det får mig att undra, vad är SOS-barnbyars uppdrag egentligen, och vari ligger TV4s intresse att sända denna typ av program. Ber om ursäkt för vad jag nu kommer att säga, men jag misstänker att det handlar mer om att tjäna pengar än att hjälpa.

Det är så klart bättre att tjäna pengar på hjälpverksamhet, än att göra det på oljeutvinning och barnarbete. Men om målet att dra in så mycket pengar som möjligt hamnar i förgrunden, och speciellt om det sprider sig en kultur på organisationerna om att ändamålen helgar medlen, då är det allvarligt. För det hotar på sikt att inte bara urgröpa förtroendet för hjälporganisationerna, utan riskerar också att drabba dem som behöver hjälp.

Om det dessutom är så att ett program som Uppdrag Granskning kritiseras för att de granskar fel saker, att man ger sig på dem som är goda, då är vi ute på ett farligt och sluttande plan. Ingen är varken ond eller god per definition. Kritisk granskning, av alla verksamheter, är centralt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och förmågan till och kompetensen att kritiskt granska måste värnas, annars kommer klyftorna att öka och problemen i samhället öka. Det är oroande att inifrån tvingas se på när möjligheterna för detta i en allt snabbare takt nedmonteras. Det var näst sista gången det hölls projektkurspresentationer på Kultur- och Samhällsanalysprogrammet på Högskolan Väst. Utbildningen förmår inte bära sina kostnader, den går inte ihop sig ekonomiskt. Se där, ytterligare ett tecken på vad som prioriteras i samhället, pengar och vinst. Nedläggningen är en konsekvens av Sveriges nuvarande utbildningspolitik, inte av någon illvillig persons verk. Också ett komplext problem, men det är inte ämnet för denna bloggpost.

Följande frågor är vad jag vill lyfta: Varför är det ingen med makt som talar om kostnaderna för att inte göra något? Vem tjänar på att den frågan hålls utanför samhällsdebatten? Vad är det för samhälle som skapas på grundval av och med utgångspunkt i sådana tankar?