Synen på kunskap och människor hänger ihop

Det är ingen slump att de som förnekar kunskap även ser på andra människor genom ett filter av fördomar. Klimatskeptiker vägrar på samma sätt att acceptera att verkligheten inte ser ut som de vill eftersom de värderar sina egna önskningar och dess uppfyllelse högre än kommande generationer och livet på jorden. Det allvarligaste problemet för demokratin, öppenheten, klimatet och kunskapen är den narcissistiska personlighetsstörning som sprider sig i samhället idag. När allt fler tänker att jag vill ha det jag önskar mig nu, utan hänsyn tagen till några konsekvenser, hotas både allt det som mänskilgheten byggt upp och förutsättningarna för liv på jorden.

Påpekar man detta möts man av hatande nättroll eller förnumstiga påpekanden från så kallade realister som hävdar att man är en drömmare. Jag förlåter dem, för de vet inte vad de gör. Det enda de vet är hur verkligeten ser ut och upplevs från deras högst personliga och strikt begränsade horisont, som de delar med likasinnade. Det är egoismen, kortsyntheten och dumheten som talar. Det kommer aldrig an på hur många man är som tänker samma, utan på hur kloka tankar man tänker och vilka handlingar man utför.

Där kunskapen saknar egenvärde kommer förr eller senare även människovärldet att urholkas, liksom betydelsen av mångfald och miljö. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men skolan och den högre utbildningen spelar en nyckelroll i byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Krisen i skolan är därför minst lika allvarlig som klimatkrisen, och pandemin som vi nu är mitt uppe i är bara en västanfläkt i jämförelse med problemen som ligger och jäser i samhället och världen. Vi måste helt enkelt skärpa oss och tänka längre än näsan räcker, kommun- och landsgränserna sträcker sig och det som är här och nu.

Jag gör det för mitt nyfödda barnbarns skull, liksom för alla andras skull. Inte för min egen, eftersom jag är obetydlig i det stora hela. Jag drar mitt strå till stacken genom att utveckla, sprida och försvara kunskapen samt värla ett konstruktivt, inkännande samtalsklimat.

Hur jag lärde mig läsa

Läsande är något jag kämpat med med i hela mitt liv. Ingen talade om dyslexi när jag växte upp, men jag märkte ju att det var svårare för mig än för många andra. Jag har funderat jättemycket på varför jag inte gav upp och tror att svaret på den frågan är att läsande sågs som en självklarhet både i mitt hem, i skolan och samhället jag växte upp i på 1970-talet. När mamma läste för mig uppstod bilder i huvudet och berättelsen fick liv, men när jag läste själv var det oftast platt och intetsägande. Om det hade funnits ljudböcker hade jag kanske valt att lyssna istället för att läsa, men idag är jag tacksam för att det inte var något jag behövde ta ställning till. Att LÄSA är väsensskilt från att lyssna. Visst kan man få en känsla för rytm och språk, men det skrivna språket är och måste vara något annat än det talade. Förmågan att läsa är en nyckelkometens för bildning och analys och måste därför värnas.

Radioföljetonger och dramatiseringar av böcker lyssnade jag massor på som barn. Det var så jag kom till insikt om vad som dolde sig bakom bokryggarna och mellan pärmarna. Till slut blev frustrationen över att läsandet inte vara lika självklart för som för mina kompisar tillräckligt stor för att jag skulle tvinga mig att läsa, och när jag väl började och höll ut fann jag tillslut den första boken som jag slukade: Bröderna Lejonhjärta. Då fick jag självförtroende och ork att kämpa vidare och visste jag vad jag letade efter. Idag går det lite lättare, men läsandet är fortfarande en kamp.

Just för att det varit och fortfarande är en kamp för mig är det extra viktigt för mig att försvara boken och bokläsandet. Jag tror inte ett ögonblick på att pappersboken är passé, den har en viktig roll att fylla i alla samhällen med kunskaps- och bildningsambitioner. Att ersätta läsande med lyssnade är förödande för ungas intellektuella utveckling. Ljudboken är ett komplement, inte en ersättning. Skolan och lärarna måste få tid och möjlighet att skapa förutsättningar för att hjälpa och motivera både barn med dyslexi och barn utan, att kämpa för att tillägna sig och utveckla förmågan att LÄSA.

Kan man inte läsa blir det svårt att skriva och om denna oförmåga sprider sig i samhället fördummas samhällsdebatten genom att reduceras till ett evigt twittrande där ingen lyssnar på varandra och där bara det som väcker starka känslor når spridning.

Sista dagen på semestern

På måndag drar det akademiska året 2020/2021 igång med full kraft och bloggandet blir mer regelbundet igen. Njuter av ledigheten, och den här sommaren har verkligen varit vilsam, trots att jag jobbat en del, men nu längtar jag tillbaka till och vill gripa mig an alla intellektuella utmaningar som väntar. Förutsättningarna för att lyckas är bättre än på länge då jag jobbat ihop tid att skriva genom att under några år, tidvis jobba mer än heltid. Terminens första tio veckor är för en gångs skull nästan helt fria. Jag känner mig redo att ta klivet och kommer inte att kunna räkna med att få en liknande chans att åstadkomma någon verkligt substantiellt igen. Det är nu eller aldrig.

Först på listan över uppgifter att ta sig an är en text beställd av Borås kommun, om förutsättningar för och tankar om tillitsbaserad ledning. Första september är deadline för läroboken Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande. Resten av tiden fokuserar jag på arbetet med att slutföra min bok om kultur och kulturforskning. Planen är att jag dessutom ska påbörja arbetet med två nya böcker, en bok om kulturteori och en lärobok. Jag har nämligen insett att det är så jag får ut mest av den jag är. Genom att arbeta parallellt med två eller flera projekt som jag kan växla mellan blir jag dels mindre rastlös, dels korsbefruktar projekten varandra. Kommer jag bara igång under läsårets första period vet jag av erfarenhet att det går att hålla igång skrivandet även under intensiva perioder av skrivande.

Att bli morfar är ett stort steg i livet, och steget jag har för avsikt att ta i mitt arbetsliv och intellektuella utveckling är minst lika stort. Nu är tid att skörda vad som blivit sått under alla år av studier och arbete i akademin. Arbetet med kulturboken som är mitt livsprojekt antog allt mer en form jag är nöjd med under våren och jag har kunnat fila och arbeta vidare på boken under sommaren. Jag har strukit en del, förtydligat annat om omdisponerat texten i enlighet med kunskapen jag vill förmedla. Hälften av arbetet med boken har handlat om texten och hälften om mitt eget självförtroende, vilket bidrar till känslan.

Fast idag ska jag njuta av solen och kravlösheten. På söndag hoppas jag kunna träffa mitt barnbarn, Hilding. Sen blir det åka av!

Munskydd är en högst oklar definition

Till hösten införs munskyddsobligatorium på KI, meddelar rektorn där, i en debattartikel (?!) i DN. Varför nu? Varför i form av en debattartiel? Och så den helt avgörande frågan: Vad menas med munskydd? Vilken trasa som helst räcker inte, och tar man av och på skyddet gör det ingen som helst nytta. Det hänvisas till undersökningar och metastudier som påstås visa att munskydd hjälper för att hålla smittspridningen nere, men det gäller bara vissa skydd som dessutom måste användas på korrekt sätt. Det är ovetenskapligt att tala om munskydd utan att tydligt definiera vad det är för typ av munskydd man menar och hur det ska handhas och därför blir det bara ännu ett kritiskt utspel riktat mot FHM.

Ett krav eller en skarp rekommendation om munskydd kan aldrig bli annat än en symbolhandling givet hur människor handhar munskydden som används ute i samhället idag. Därför är alla allmänt hållna krav på munskydd populistiska och ovetenskapliga, oavsett hur många studier man hänvisar till. Många av länderna där krav på munskydd finns har de facto lika många eller fler smittade och döda än Sverige.

Vem som helst som vill kan och får dessutom använda munskydd, men kritikerna KRÄVER att det ska vara tvång. Och under våren krävde man total lock-down, och Tegnells huvud på ett fat. Den här typen av utspel är ovärdiga i ett land med anspråk på att vara en demokratisk kunskapsnation.

Rekommendationerna vi har haft i Sverige sedan det stod klart att vi hade en utbredd smittspridning i vårt land bygger på tre fungerande principer: tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om man är sjuk. Dessa principer fungerar bevisligen, är tydliga, enkla för alla att följa och kontrollera, samt inte minst möjliga att hålla sig till över tid. Länderna vars politiker visat handlingskraft genom att införa lock-down tvingades lätta på restriktionerna när de negativa effekterna blev större än nyttan, vilket inneburit nya åtgärder när smittan tagit fart.

Det finns ingen enkel lösning, och följaktligen heller ingen grund för berättigad kritik mot FHM eller regeringen. Inför Corona är vi alla lika, och kan vi inte ta ansvar och följa instruktionerna spelar det ingen roll vilka råd FHM ger och beslut politikerna tar. Sveriges strategi bygger på ansvar, vilket alla måste ta även om ingen kan tvingas göra det. Vi lever inte i en diktatur, men det kan ändras snabbt om misstänksamheten och misstron sprider sig i samhället.

Min granne

Från mitt köksfönster ser jag honom varje morgon, när han står och röker på loftgången utanför lägenheten (som ägs av kommunen) där han bor. Han kom hit som tiggare och satt i ett par år utanför mataffären. Då sov han någonstans i Partille, för jag såg honom på tåget ibland. Jag gjorde det till en vana att ge honom pengar när jag hade kontanter. Inte varje gång men med viss regelbundenhet. Vid jul åkte han hem till Rumänien, tror jag. Han var alltid artig, aldrig påflugen och enormt uthållig. Från morgon till kväll satt han på sin pall och tog tacksamt emot det han fick. Det kan inte ha handlat om särskilt mycket pengar, men uppenbarligen ansåg han det vara värt det.

Så en dag var han borta. Men strax efter såg jag honom städa på torget och han klippte gräs. Och någon tid efter dök han upp i lägenheten utanför mitt fönster. Enligt ett reportage i lokaltidningen är han anställd av företaget som äger torget, och hans fru har kommit hit och bor med honom i lägenheten som jag tror att de delar med andra. De lever sannerligen inget lyxliv, men uppenbarligen är det ett bättre liv än därifrån de kommer. Om de stannat här några år kanske de kan tjäna ihop pengar som räcker resten av livet; jag vet inte men får känslan av att de inte har för avsikt att stanna i Sverige.

Jag vet inte vad han får i lön, men kan tänka mig att det inte är särskilt mycket. Han gör ett fantastiskt jobb och är väldigt noggrann och uppskattad. När han tiggde tyckte jag synd om honom, men nu tänker jag mer på ekonomiska orättvisor i världen, som tvingar människor att söka sig långt hemifrån för att överleva. Och jag oroas över den växande främlingsfientligheten och alla myter och falska föreställningar som sprids i vårt land. Egoismen och oviljan att förstå och acceptera konsekvenserna av vårt sätt att tänka och leva drabbar oss alla, inte bara flyktingar och tiggare, eftersom det bidrar till fördumningen av samhället.

Tillit, förståelse och medmänsklighet bygger hållbara samhällen. Främlingsrädsla, stängda gränser och ointresse och avsaknad av empati gör det inte. Valet är vårt och vi får leva med konsekvenserna oavsett hur vi ser på saken.

Coronasommaren, och början på ett nytt arbetsår

Årets semester, detta märkliga år 2020, börjar lida mot sitt slut. Imorgon ska jag börja lite smått, inte med jobbgrejer men med mina egna skrivprojekt. Det känns väldigt bra. Tre kravlösa skrivdagar och försiktig justering av dygnsytmen innan helgen, och sen, på måndag, drar allt igång igen. Troligen på distans, men det spelar inte så stor roll hur det blir för min del då jag jobbat ihop till egentid under första undervisningesperioden. Under tio veckor från terminsstart har jag bara sex föreläsningar och ett examinerande seminarium för doktoranderna, resten av tiden ägnas åt kompetensutveckling, det vill säga bokskrivande. Ambitionen är att ta ett avgörande steg uppåt i min intellektuella utveckling genom att äntligen avsluta arbetet med min bok om kultur. Jag får aldrig en chans som denna igen. Det är nu eller aldrig.

Att våren och sommaren präglats av restriktioner av olika slag har inneburit att steget från vårens arbete till semester var litet. Redan innan semestern var jag mentalt förberedd på ledighet, vilket gjort att årets semester har känts längre än många andra års ledighet. Jag känner mig ganska mätt på semester nu och det känns bra att smyga igång arbetet.

Som det verkar får jag inte träffa mitt förstfödda barnbarn förrän tidigast till helgen. Hilding, som han heter, går inte upp riktigt i vikt som han ska enligt sjukvårdens kurva, vilket i mina öron inte låter så märkligt eftersom han föddes en månad för tidigt. Hans allmäntillstånd verkar gott och värdena är bra, men det är frustrerande för dottern att vara ensam och i princip helt isolerad på ett litet rum utan TV. Jag lider med henne och över min egen maktlöshet. Hon måste växa in i rollen och lära sig axla ansvaret för nästa generation. Som pappa och morfar är jag imponerad, och kan vänta på att få träffa underverket. Jag får nöja mig med bilder och filmsnuttar. Vi hinner lära känna varandra, tänker jag. Detta år är en prövning på så många olika sätt, och jag tror det är nyttigt. 

Sista ledighetsaktiviteten var gårdagens långpromenad, eller vandring, längs Gotaleden. Vi gick inte alla de sju milen utan började i Tollered och gick till Alingsås, runt 2,5 mil. Det tog drygt fem timmar och blev 33000 steg. På kvällen stannade vi i Alingsås, åt picknick vid kanalen och sov sedan på hotell. Dagen inleddes med en väldigt fin hotellfrukost och nu slappar vi nere vid sjön hemmavid. Känner en enorm tacksamhet över allt!

 

Verkligheten som brist eller överskott?

Ontologi är ett samlingsbegrepp för teorier om verkligheten och dess beskaffenhet. Eftersom vi lever i den värld vi lever i och det inte går att ställa sig utanför den, för att på det sättet jämföra olika teorier om verkligheten, kommer alla diskussioner om ontologi att vara teoretiska. Det finns inget sätt att nå en objektiv förklaring och därför är det meningslöst att strida om vem som har rätt; man får helt enkelt välja uppfattning, och sedan vara konsekvent i sitt tänkande. Att blanda teorier som bygger på olika ontologiska uppfattningar är ointellektuellt, lite som att hävda att ett plus ett är tre och hänvisa till sin egen genialitet och att den som kritiserar det uppenbara inte förstår.

Det finns många olika ontologier, men i princip handlar det om två diametralt olika varianter. Den ena bygger på att verkligheten kännetecknas av brist, och att förändring drivs av ett slags strävan efter fullbordan eller en enhet som gått förlorad. Den andra bygger på att verkligheten kännetecknas av överflöd, och att förändring är ett resultat av slump samt att framtiden är öppen. Bristontologier har en teleologi medan ontologier som bygger på överflöd och tillblivelse är öppna och obestämbara. Därför är ontologierna oförenliga och alla försök att förena dem omöjliga.

Genom filosofihistorien löper dessa två ”skolbildningar” parallellt och många vetenskapliga och intellektuella konflikter bottnar i okunskap om ontologiska skillnader i tänkandet. Platon är en representant för bristontologi och hans metod, dialektik, är ett sätt att söka kunskap om Sanningen och det som är perfekt i idévärlden men ofullständigt i sinnevärlden. Hegel och Marx, som båda ser på världshistorien som en teleologisk rörelse mot fullbordan, är senare tänkare som verkar i samma tradition. Även Freud, som försökte förstå människans psykologi, utgick från ett slags bristtänkande. Hans lösningar på analysandernas problem går ut på att återskapa en förlorad harmoni som ytterst bottnar i längtan tillbaka till livmodern. Det går inte att säga att någon av dessa tänkare har fel, men det är som sagt viktigt att inte blanda äpplen och päron. Hegel och Freud är oförenliga med mitt sätt att tänka eftersom jag utgår från en ontologi som bygger på överflöd och tillblivelse. Att förena Deleuze med Freud låter sig helt enkelt inte göras, och den som framhärdar avslöjar sin okunskap och bristande förståelse för filosofins elementa.

Mellanrum och slump är centrala faktorer i min förståelse av kultur och kulturell förändring, just eftersom jag utgår från en ontologi som bygger på överflöd och tillblivelse. Min utgångspunkt är att framtiden är fundamentalt öppen och hela tiden i tillblivelse. Förändringen liknar evolutionen och strävar inte efter något mål eller efter att förenas med något som gått förlorat. Jag tar därför avstånd från alla tankar på framsteg. Det jag söker är förståelse, dels för processen som sådan, dels för förutsättningarna för balans och jämvikt.

Särskilt om det går snabbt och man väljer att debattera filosofi är det lätt att blanda bort korten och få det att framstå som man är ett geni som förstår det ingen annan förstår. Debatten bygger på en bristontologi som ser Sanningen ett förlorat idealtillstånd, och den dialektiska metoden bygger på tanken att det bästa argumentet alltid vinner. Därför kan den som vinner debatter föra samman olika men i grunden inkompatibla teorier och i kraft av vinnaren skriva om historien.

Jag försöker så gott det går att vara konsekvent i mitt tänkande och i boken jag jobbar med hoppas jag verkligen att jag inte blandar tänkare och teoretiker med olika ontologiska utgångspunkter, men det är svårt och jag är ödmjuk inför det faktum att jag kan ha fel. Och jag har valt samtalet som metod eftersom fler som tänker tillsammans har större chans att finna både problem och förtjänster i ett idébygge. Samtalet är en konsekvens av ontologin och bygger på tanken att man inte måste komma överens eller sträva efter Sanningen. Jag söker kunskap och förståelse, inte makt och inflytande. Jag försvarar inte mina resultat eller den ontologi jag utgår från, jag vill ha kritik eftersom det hjälper mig att tänka bättre.