torsdag 19 mars 2020

Framtidsexperterna borde höra till historien efter COVID-19

Det finns så många lärdomar att dra av den kris som just nu sätter i princip allt på paus, i hela världen. Jag tar mig i alla fall tid att stanna upp och tänka efter. Det avgörande är att vi inte glömmer sen, att vi faktiskt minns hur fort hela det ekonomiska system som vi förlitade oss på föll samman och därmed visade hur ohållbart det var hela tiden. Att återgå till det "normala" vore huvudlöst. Livet och samhället kommer inte att gå under, men vill vi undvika att hamna här igen måste vi stanna upp och tänka efter och utveckla alternativ som kan analyseras och testas.

Kunskapens värde behöver återupprättas, och populismen, tyckonomin och alla experter som uttalar sig med en säkerhet som bara den som talar om framtiden kan uppbåda (eftersom framtiden inte existerar) måste kastas på historiens skräphög. Människor har känslor, men att bygga samhällen på känslor och önsketänkande är huvudlöst. Bara kunskap kan vägleda ett samhälle, det blir uppenbart i dessa prövande tider. Och kunskapen är inte evig, den uppstår alltid mellan. Det som var sant om läget i Sverige igår och vilket strategi som är klokast förändras hela tiden, och vi måste följa med. Så har det alltid varit och det kommer att vara så framöver också. Just nu, i det läge vi befinner oss, är lättare att se och förstå det.

Jag har jobbat länge med min mellanrummets teori (om kunskap och kultur) och nu stärks jag i övertygelsen om att jag är något på spåren. Faktum är att båda böckerna jag skriver på, den andra handlar om kunskapsteori för nyblivna studenter, handlar om ämnen som blivit extra aktuella just nu. Krisen inspirerar och hjälper mig i skrivandet. En av anledningarna till att projektet om mellanrummen dragit ut på tiden är att jag tvivlat, både på min egen förmåga och på tankarnas bärighet. Innerst inne visste jag att det inte var fel på filosofin, men när åren går och allt rullar på som det gjort och utvecklingen dessutom accelererar och "ingen" annan verkar se och förstå det jag sett och tyckt mig förstå är det lätt att misströsta. Nu känns det arbetet dock viktigare än något annat jag sysslat med, någonsin.

Kunskap går inte att googla sig till; ordet är inte en synonym till fakta. Ett kvalitetsmått på kunskap är att det som sägs fungerar. Sanning är ett allt för stort ord för att människor ska kunna hantera det. Sanning banar väg för tvärsäkra experter som, likt prästerna under medeltiden, säger sig ha direkt tillgång till, vilket är en lögn. Kunskap kräver tolkning och ödmjukhet, den måste följa med och förändras tillsammans med sammanhangen där den uppstår och används. Jag vill se kunskapen som ett slags mellanrum. Nu är en föränderlig plats mellan då och sedan, och det gäller kunskapen också. Det viktiga är därför inte VAD vi vet och om det är sant eller ej, utan hur vi ser på och använder kunskapen vi har tillgång till. Livet och lärandet försiggår här och nu, i mellanrummet mellan historien och framtiden. Den tanken utvecklas och förklaras på olika sätt i min bok om mellanrummet.

Här och nu är det ENDA vi människor har tillgång till. Därför är det så viktigt med bildning, eftersom bildning handlar om att med utgångspunkt i här och nu betrakta framtiden i ljuset av historien och det vi vet om livets och verklighetens elementa. Ett samhälle som utgår från den tanken är ett verkligt hållbart samhälle. Bildningssamhället är ett samhälle där man håller sig med marginaler i vardagen för att känna sig trygg, det är vidare ett samhälle där man inte bara tar paus och tillåter sig att stanna upp och tänka efter i kristider. Framtiden är något man bara kan samtala om. Drömmar och visioner är viktiga eftersom framtiden är mer eller mindre öppen och därför påverkas av det som tänks och görs här och nu. Det är tankar som ryms inom och som utvecklas i den mellanrummets filosofi som jag jobbar med och som äntligen blir klar här senare i år, kanske redan innan sommaren.

Tvärsäkerhet är en beroendeframkallande drog och den som säger sig veta något om hur det ska bli är lika farlig som Paulo Macciarini. Framtidsexperterna är lika nakna som kejsaren i H C Andersens saga. Nu är ett gyllene tillfälle att se, förstå och ta till sin den kunskapen. Använder vi krisen och det påtvingade mellanrummet klokt kan vi sedan, så fort pandemin klingar av, omgående och tillsammans påbörja arbetet med att bygga ett hållbart samhälle för en öppen och osäker framtid, där kunskapen har ett egenvärde och tvärsäkerhet betraktas med misstänksamhet. Bildning är ingen lösning utan ett av många verktyg som behövs för att skapa en meningsfull tillvaro.

onsdag 18 mars 2020

Blir Corona tyckonomins död, och kunskapens återupprättelse?

Under 2000-talet och särskilt under de senaste 10 åren, som en effekt av sociala nätverk, har det vuxit fram en ny klass i samhället. Alexander Bard och Jan Söderquvist kallar dem i boken med samma namn nätokrater, vilka förstår logiken på nätet och utnyttjar den för att dominera det offentliga rummet. Med hjälp av kraften som horderna av följare ger dem når de ut med sina olika budskap, och eftersom hastighet och räckvidd är det enda som betyder något i tyckonomin har kunskapen, som kräver analys och eftertänksamhet, fått svårt att få genomslag. Nätokraterna lever på att mobilisera känslor, vilket även Facebook, Twitter och Google tjänar pengar på. Länge menade många att tyckonomin var framtiden, och att det bara var att anpassa sig. Nya "yrken" har vuxit fram och idag drömmer många om att bli influencers och den med flest följare på Twitter får mest inflytande över det offentliga samtalet. Det har varit plågsamt att bevittna alla tyckare som debatterat snart sagt allt i TV och på sociala nätverk. Jag har mått illa av att tvingas lyssna på människor som putsat på sitt varumärke, samlat följare och generat klick genom att ha en åsikt.

I spåren av Corona försvann plötsligt alla medietränade förstå-sig-på-are, och det är så oerhört befriande. I tider av kris rensas allt ovidkommande bort och det verkligt viktiga träder fram ur bruset. Forskarna och alla som bygger sina beslut med utgångspunkt i kunskap har naturligtvis alltid funnits där, även om det bara var tyckarna som hördes. Anders Tegnell tråder fram som en hjälte och inger förtroende just för att han INTE är en skicklig debattör, och de som kräver att han ska hålla sig till det han sagt eller göra som den gapande hopen kräver, avslöjar sin okunskap och inkompetens. Nätokraterna var bara duktiga på en enda sak, att väcka uppmärksamhet och generera klick. Men det är ingen egenskap man bygger ett hållbart samhälle på. Jag hoppas innerligt att tyckonomin dör nu. Den har ställt till med tillräckligt redan, tillsammans med populismen som är dess följeslagare. Att SD, mitt under den värsta krisen i Sverige under modern tid, väljer att utnyttja riskdagens tid och resurser för att debattera frågan om avskaffande av danstillstånd är själva sinnebilden av hur sjuk populismen är och hur snabbt den normaliserades.

Anledningen till att Jimmie "jag vet inte" Åkesson, som gett dumheten ett ansikte och talar om att det är känslorna som räknas, kunde samla så många väljare var att kunskapens egenvärde under en lång rad av år utarmats och att forskning kommit att ses som ett särintresse. Om det inte var uppenbart innan kan ingen sansad människa nu tvivla på att hållbara samhällen byggs på en stabil grund av kunskap, och kunskap är något helt annat än åsikter. Kunskap kräver eftertanke och respekt, medan tyckonomin lever av och underblåser känslor. Hö, hö, högern och rasisterna har levt högt på rädslorna och misstänksamheten som de spridit, och vanligt folk köpte deras budskap. Väljarna belönades med sänkta skatter som gav mer pengar i plånboken, men till priset av nedskärningar på samhällsbärande institutioner som vård, skola och försvar. En del av krisen handlar om brist på vårdplatser. Jag hoppas innerligt att Corona blir en påminnelse om vad som verkligen betyder något i livet och vad som faktiskt är hållbart. Nätokraterna fortsätter som om ingenting har hänt, som om allt är som de vant sig vid. Skillnaden är att ingen vettig människa lyssnar på dem, och fejkkontna som utgör en stod del av deras fanbas är inte skapade för att främja ett sansat samtal med utgångspunkt i kunskap. Jag väljer att tro på människans förmåga att ändra åsikt och välkomnar alla in i kunskapens värld. Tänk om samtalet kan återupprättas och nyhetssändningarna även efter krisen fortsätter domineras av verkligt kunniga människor som bemöter varandra med respekt även om deras slutsatser av tillgängliga data skiljer sig åt. Det kändes för bara några dagar sedan som en utopi, men nu tror jag faktiskt att allt fler inser att tyckonomin var tomhetens triumf och att SDs känslostyrda politik aldrig var ett realistiskt alternativ.

Det borde vara uppenbart för alla att kunskapen behöver återupprättas, men för att det ska kunna bli så måste förståelsen för vad kunskap är och hur kunskap fungerar spridas. För att allmänheten inte ska dras in i tyckonomins tomma värld igen behövs radikala ändringar i skolans kursplaner. Redan i grundskolan borde det vara obligatoriskt med kunskaps- och vetenskapsteori. Utan en förstående och kritiskt medveten samt analytiskt driven allmänhet som förstår hur svårt det är att uttala sig med säkerhet om komplexa frågor och som respekterar kunskapen på kunskapens egna premisser finns inget hopp för mänskligheten. Drar vi inte lärdom av Corona och krisläget vi befinner oss i nu, tar vi oss inte tid att tänka efter, är problemen dömda att upprepas och nästa gång kan det mycket väl vara MYCKET värre. COVID-19 är för de allra flesta en lindrig sjukdom, tänk på det. Finns det inga marginaler när det oväntat oväntade slår till går det inte att skapa dem där och då. Argumentet att man kan skära i eller sälja ut välfärden för att sänka skatten är ett KÄNSLOARGUMENT, en åsikt. Man kan tycka vad man vill, men kunskap kräver respekt, förståelse och inte minst ödmjukhet.

Högskolan måste överge försöken att styra och produktionstänkandet som leder till fokus på nyckeltal. Kunskapen och forskares och lärares erfarenhet måste uppvärderas och placeras i centrum, vilket nu sker. När högskolorna nu stänger ner all verksamhet på campus och flyttar över till nätet innebär det att vi lärare och forskare får jobba hemifrån, med stöd i det vi vet och kan. Alla rutiner, planering och styrning faller platt till marken. Allt ovidkommande skalas bort, och jag hoppas innerligt att vi inser sedan att det är klokt att endast återinföra saker som det verkligen finns ett behov av, som bottnar i kunskap. Om allt inte rasar här under resten av våren, vilket jag är övertygad om INTE kommer att ske, förstår jag inte vilka argumenten skulle vara att återinföra styrningen och planeringen av forskningen och den högre utbildningen som kostar enorma summor och äter upp resurser som kommer att behövas för att återupprätta kunskapen i skolan, på universitet och samhället som helhet.

tisdag 17 mars 2020

Har vi råd att INTE införa medborgarlön?

Mänskligheten har nu ett gyllene tillfälle att ställa om till ett långsiktigt hållbart samhälle. Alla jordens länder darrbas av viruset som inte känner några gränser eller gör skillnad på fattig och rik. Risken för nya virusutbrott, kanske till och med värre (COVID-19 verkar ju tack och lov vara en ganska lindrig variant), är överhängande. Vi kan och borde ta detta som en varningssignal. Det borde vara enkelt att förstå för alla eftersom ett samhälle som rasar ihop efter bara några dagar av ekonomisk stiltje är och var aldrig ett hållbart samhälle. Börsen rasar och samhället, det vill säga du och jag och alla andra, får nu betala enorma summor för att rädda företagen. Den ekonomiska krisen kan mycket väl vara större än den rent medicinska. Hur kunde vi få för oss att det var önskvärt att leva i ett samhälle där det saknas marginaler, där det inte går att stanna upp en kortare tid för att tänka efter och ta hand om varandra?

Begäret efter pengar är en drivkraft, en energi som bygger samhällen och den är värdefull och ska givetvis utnyttjas; men oreglerad är den lika farlig som kärnkraften. Hållbara samhällen är måttfulla samhällen, och de hänsynslösa prestationskrav vi levt under tärde dels på humankapitalet, dels på naturen. Jag tror och hoppas att vi nu kommer att tvingas tänka om. Att gå tillbaka till hur det var utan att lära oss något av det som händer är otänkbart.

Medborgarlön har diskuterats länge och det är väl i princip vad vi infört nu, i och med alla krispaket. Tidigare har man sagt att vi inte har råd, men nu visar det sig uppenbart vara en lögn. För när vi tingas till det har vi ju råd. Frågan är snarare om vi har råd att inte införa medborgarlön i någon form. Hade det funnits ett inbyggt grundskydd för medborgarna hade samhället inte behövt hjälpa företagen, vilket vore logiskt eftersom så många näringslivsföreträdare föraktar samhället och gör allt för att slippa betala skatt. Det visar sig nu att många av företagen behöver samhället och konsumenterna mer än samhället och konsumenterna behöver många av företagen. Organisationer som bara fungerar i medgång är en belastning och inte en tillgång, det gäller lika för alla organisationer företag så väl som samhällen. Nu har vi ett gyllene tillfälle att diskutera dessa saker utan att fasta i en destruktiv debatt om höger och vänster. Medborgarlön är inte samma som kommunism, det är en fråga om överlevnad.

Det har talats om företagsledarnas exceptionella kompetens, och deras löner har höjts till skyarna med dugligheten som argument. Om de nu är så kompetenta, hur kommer det sig då att samhället efter bara några dagar tvingas komma till undsättning? Kompetens är något som visar sig när det gäller. Donald Trump tror fortfarande att han kan styra USA som ett företag, men det är uppenbart för alla med ögon att se med att han inte har en aning om vad han sysslar med, och försöket att skaffa sig patent på vaccin mot Corona, exklusivt för (rika) amerikaner, avslöjar honom som den rufflare han är och alltid var. Våra folkvalda politiker och människorna i vården är kompetenta på riktigt, liksom alla experter som hållit sig utanför strålkastarljuset fram till nu, när deras kompetens behövs. Gaphalsen Hanif Bali som självsäkert stått i TV och som regerat på Twitter krisar offentligt här i prövningens tid, när politikerna behöver arbeta tillsammans. Vad är hans kompetens, och andras som agerar på samma ovärdiga sätt, värd? Vad var är det vi skattebetalare ger honom lön för?

Jag hoppas innerligt att vi för överskådlig tid är vaccinerade från influencers och tyckare, meningslösa debatter, populism och rasism. Samhällen byggs inte av experter, konsulter och New Public Management, utan av ansvarstagande människor som gör det bästa av sina kunskaper och kompetenser, här och nu. Vi kan och behöver ta oss bort från uppdelningen i höger och vänster. Såväl kommunism som kapitalism är 1900-talsfenomen. Förhoppningsvis kan vi inse nu att företagen behöver samhället lika mycket som samhället behöver företagen, och att vi alla TILLSAMMANS skapar förutsättningar för varandra.

måndag 16 mars 2020

Forskare är inte överens, och det är som det ska

Att kräva klara besked av forskare i ett läge som det vi befinner oss i nu, eller uppfattningen att det är ett problem och att Tegnell har fel för att det finns andra experter som drar andra slutsatser, är en farlig och kunskapsfrämmande inställning. Vi befinner oss just nu i en helt ny situation som INGEN vet något om. Viljan att veta säkert, som är stark i vanliga fall, ökar med kvadraten på osäkerheten. Framtiden är dock alltid öppen, inte bara nu. Samtidigt finns det massor med kunskap, men den är inte ordnad i bokar och det finns inget överskådligt system. Även om olika experter har tillgång till samma fakta drar de olika slutsatser, just eftersom framtiden är öppen. Varken före eller efter kan någon säga att de vet! Det är inte forskarna det är fel på, utan människors FÖRVÄNTNINGAR på forskarna.

Fakta kan man inte diskutera, men kunskap kräver alltid tolkning. Och för att tolkningarna av befintliga uppgifter ska bli så bra och hållbara som möjligt krävs bildning och vishet. Tålamod och förståelse för graden av osäkerhet är nödvändigt. Oavsett vilket beslut som ansvariga tar i detta läge kommer det att finnas minst en meriterad och trovärdig expert som anmäler avvikande åsikt och som därmed FRAMSTÅR som mer tillitsfull, trots att INGEN vet vad som kommer att hända och ingen heller kommer att kunna säga "vad var det jag" sa, sen med facit i hand.

Alla raljanta kommentarer och försök att avfärda uppmaningen att lyssna på forskarna, bygger på okunskap eller kunskapsignorans. Krisen vi nu måste ta oss igenom tillsammans är oerhört komplex och den handlar bara delvis om viruset som sprider sig som en gräsbrand över världen. Vi har utarmat vårdapparaten och gjort oss beroende av ett ekonomiskt system som bygger på att allt rullar på som vanligt. Eftersom mänskligheten inte utsatts för någon riktig kris på väldigt länge har allmänheten invaggats i tron att marginaler inte behövs och att det alltid finns någon annan som löser problemen åt en. Skolan har försummat kunskapen och fokuserat mer på betyg, valfrihet och kortsiktig ekonomisk vinst. Vi har rest och konsumerat upp överskottet, eller investerat pengarna på börsen där de nu försvinner i snabb takt eftersom ekonomi är psykologi. Vi har röstat på populister som säger vad vi vill höra och skrattat åt raljanta och insinuanta utspel från politiska influencers som Hanif Bali. Nu är vi där vi är och får laga efter läge och göra vad vi kan med kunskaperna, kompetenserna och resurserna vi har tillgång till.

Ända sedan starten på mitt bloggäventyr har jag uttryckt oro över kunskapsförflackningen och försökt värna bildningen. Jag har skrivit otaliga poster om vikten av marginaler och kritik mot försöken att styra och planera komplexa verksamheter. Jag har tvivlat många gånger, men aldrig tvekat en sekund på kunskapens värde. Det som oroar mig nu är att så många visar så lite tålamod med och förståelse för forskningens förutsättningar.

Det FINNS inga genvägar till kunskap, och det handlar aldrig om hur säker den som säger sig veta är. Förtroende för forskare och tillit handlar inte om VEM som uttalar sig, utan om VAD som sägs. Forskare är och har aldrig varit experter som vet säkert; forskare UNDERSÖKER världen och verkligheten. Forskning ger oss förståelse och verktyg, inte säkra svar. Kritiken mot Anders Tegnell bottnar i samma okunskap som gjorde Jimmie Åkesson till ledare för vårt lands populäraste parti, trots att han inget vet och omger sig med tvivelaktiga medarbetare som bara har en enda lösning på alla problem: Avskaffa "massinvandringen". Förhoppningsvis kommer samhället under krisen, som inte är över än på länge, att vaccineras mot populism och kunskapsignorans. Donald Trump visar genom sitt sätt att agera vägen mot undergången och jag har oerhört svårt att se hur han ska kunna överleva som president med tanke på vad han väljer att göra i skarpt läge.

I väntan på att jag antingen blir sjuk eller att allt blåser över ägnar jag mig åt mitt arbete, handleder och examinerar studenter, undervisar om vetenskaps- och kunskapsteori samt skriver på mina två böcker om samma ämnen. I fredags skrev jag kontrakt på nästa lärobok: Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, som är en fortsättning på Hur blir högre studier högre? Jag fokuserar på kunskapen och det skänker mening åt arbetet och tiden av väntan. Kunskap är liksom skola och utbildning en långsiktig investering. Jag hoppas innerligt att fler kan försmås att förstå det, om inte just nu så åtminstone på sikt. I det läge vi befinner oss nu spelar det ingen som helt roll hur MÅNGA artiklar som skrivits, det ENDA som betyder något är innehållet och kunskapsbidraget. Och om det inte var uppenbart innan så borde det bli det nu, att antalet citeringar är en värdelös indikator på kunskapskvalitet. Det är så man producerar experter som människor som vinner debatter och som kan stå i TV och se säkra ut. Kunskap är något annat och det är därför samhället satsar på forskning. Men för att forskningen ska kunna komma samhället till gagn måste allmänheten förstår hur forskning fungerar och hur kunskap blir kunskap. Därför är det så viktigt att skolan fungerar och att vi bekämpar betygsinflationen och avskaffar det huvudlösa experiment med uttag av vinst från samhällsbärande verksamheter.

söndag 15 mars 2020

Dagens bild: Låt oss dra lärdom av våra misstag

Hittade denna bild i högen som som jag fått av Ajan. Tycker den passar som illustration till tankarna jag bär på just nu, mitt under pågående epidemi. Vi visste att vi gamblade med samhället och vår beredskap, men tänkte att det går nog bra ändå. Vi sänkte skatten och urholkade medvetet skyddet mot det oväntat oväntade, och njöt pengarna som rullade in. Och det gick ganska bra väldigt länge, även om varningssignaler fanns. Med hjälp av effektiviseringar och privatiseringar kunde skenet hållas uppe och väljarna belönade politiker som lovade mer för mindre. Att Nya Karolinska visade sig vara en fullkomlig katastrof viftades bort eller dränktes med kritik mot den sittande regeringen. Sedan nåddes vi, först av rykten och sedan om bekräftade uppgifter om att ett nytt virus spreds i Kina. Och när smittan drabbade Italien och fördes hit av skidturister slog paniken till. På bara några dagar visade det sig att vi levt i ett luftslott och att ekonomin var ett korthus som rasade samman fullkomligt på mindre än en vecka.

Bild: Ajan
Jag ser en bild av populismen. Folket jublar när ledaren som lovat guld och gröna skogar inviger ännu en kuliss med under pompa och ståt. Alla vet att det går så länge det går, men bryr sig inte på allvar. Det drabbar inte mig, tänker man. Och det fungerar uppenbarligen. Det gick att sänka skatten och skära ner på välfärden och samhällsskyddet, det ohållbara samhället var exceptionellt framgångsrikt utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Fast bara i medvind! Nu är de senaste årens börsuppgång, som användes som argument på att allt är frid och fröjd och nya nedskärningar och privatiseringar att vänta, utraderade. Det var luft och förhoppningar byggda på känslan av att det går att få mer för mindre.

Låt oss hoppas att vi tar oss igenom krisen och att vi kommer ut på andra sidan någorlunda välbehållna. Det går om vi arbetar tillsammans och inte får panik. Litar vi bara på människorna som ansvarar för ledningen av landet och våra samhällsbärande myndigheter och ger dem ro att arbeta i fred blir det så bra det kan, men det finns inga garantier för att det blir som vi önskar. Ingen rår nämligen över ett virus som ingen är immun mot.

Man kan tycka vad man vill, men samhällen som vilar på en grund av nyckfulla känslor är inte hållbara. Och oppositionen kan vara hur indignerad den vill; den har inte ansvar och styr inte. Vårt land befinner sig i kris just nu och vi sitter i den situation vi försatt oss i. Alla försök att leta efter syndabockar nu i det akuta läget, eller försöken att misskreditera myndighetschefer och ansvariga politiker är att betrakta som subversiv verksamhet. Jag förutsätter att agerandet från Twittergapande oppositionspolitiker och misstänkliggörande ledarskribenter utreds sedan när allt lugnat ner sig.

Jag vill så innerligt gärna tro att populismens glansdagar är över och att det nyliberala experimentet överges. Även M som drivit på för och som även har utnyttjat sin makt till att urholka värden och samhällets krisberedskap ropar ju på staten och mer resurser, trots att man för bara några månader sedan föreslog nedskärningar på just dessa områden i sin skuggbudget i höstas. Jag hoppas att kunskapens egenvärde kan återupprättas och att glädjebetygen i skolan, som också är ett luftslott, uppmärksammas och dras lärdom av. Dumhet och okunskap är också en farsot, som banar väg för politiker som Donald "grab em by the pussie" Trump och Jimmie "jag vet inte" Åkesson, som båda blivit framgångsrika genom att lova mer än vad som är möjligt att hålla och som spelar bort korten genom att skylla på invandrare.

Än så länge tror jag det dröjer innan kunskapen sjunker in. Många verkar inte riktigt förstå allvaret utan väntar på att detta ska blåsa över på några veckor, men inget talar för det. Viruset är här för att stanna och osäkerheten i världen på grund av växande klyftor mellan rika och fattiga (som i och för sig minskat snabbt i takt börsraset, som drabbar de rikaste mest) kommer inte att försvinna. Det är nämligen inte känslorna som räknas. Med utgångspunkt i kunskap och solidaritet kan ett hållbart samhälle byggas, och viruset banar förhoppningsvis väg för en sådan utveckling. Alla med ögon att se med inser ju hur ohållbart vi levt fram till nu och vad som verkligen behövs för att klara en kris som denna. Inte är inte är det en starkare STAT alla ropar på, och så länge vi lever i en demokrati kan staten inte bli starkare än vi låter den bli via skattesedeln!

lördag 14 mars 2020

Corona visar att New Public Management aldrig var lösningen

Under många år har jag levt med en gnagande känsla av att leva i en låtsasvärld, ett hittepåsamhälle där känslor och åsikter tas på lika stort allvar som kunskap och kompetens. På bara några dagar har allt förändrats. Nu är det på riktigt. Oppositionsindignationen lyser fortfarande igenom, men den dominerar inte nyhetssändningarna och den tar på tillbörligt allvar; det vill säga avfärdas som oseriös.  Plötsligt är det forskare som intervjuas på allvar i TV, istället för experter som debatterar. Förändringen gick oerhört fort. Tänk vad märkligt ändå, att vi behövde drabbas av sjukdom för att tillfriskna. Jag hoppas innerligt att vi inte faller tillbaka i de destruktiva mönster som präglat samtidsdebatten under de senaste 10 åren. Nu när KUNSKAPEN placerats i centrum på riktigt vore det tragiskt om känslorna tilltäts ta över igen.

Vi har nu ett gyllene tillfälle att ställa om och överge en hel massa saker som aldrig var bra. Betänk att vi nu ställer in möten för att världen INTE ska gå under, och det gör att det samhällsbyggande, verkligt viktiga arbetet utförs effektivt och att tillgängliga resurser används ändamålsenligt. Jämför med hur det ser ut i vardagen där mötena bara blir fler och fler och den administrativa bördan ökar hela tiden. Om det var så att New Public Management faktist fungerade och samhället gick att styra och man kunde planera för alla behov skulle inte allt vad styrning och planering heter fara all världens väg, vilket är fallet här i det akuta läget. Låt oss dra lärdom av detta och sedan, efter krisen, endast återinföra möten som det finns verkliga behov av och håll administrationen på ett absolut minimum.

Förändringar som går långsamt och införs gradvis vänjer man sig vid, det blir det nya normala, och därför uppfattas kritikerna som problemet istället för det som kritiseras. Lärare och vårdpersonal har under lång tid kritiserat New Public Management för att ta fokus och resurser från det verkligt viktiga, vilket nu blir smärtsamt tydligt. Läs till exempel vad som står i denna debattartikel i Dagens Samhälle, och förklara sedan i ljuset av behoven som uppstår här under epidemin hur prioriteringarna som gjorts fram till nu kan anses kloka och nödvändiga.
Regionerna har cirka 29 000 läkare. Samtidigt, enligt statistik från Sveriges kommuner och regioner (SKR), finns cirka 46 000 administratörer och chefer, alltså fler administratörer än läkare. Denna byråkrati har ökat med 36 procent inom landstingsvården sedan 2010 och deras lönekostnad har ökat mer än dubbelt så mycket som för sjuksköterskorna, som i stället minskat i antal i flera regioner. Direktörerna i regionerna har löner som är långt över Sveriges statsministers.
Det ser ut ungefär på samma sätt på högskolan. Tron på styrning och kontroll har blivit en sektliknande religion och om det inte var uppenbart tidigare borde det vara det nu. Administrationen är som en gökunge som bokstavligen äter upp en allt större andel av resurserna som samhället lägger på vård, omsorg och utbildning. Till ingen som helst nytta. Ingen efterfrågan administratörernas arbete i dessa dagar och rutinerna fungera bara i teorin. Läkarna och vårdpersonalen agerar nu med utgångspunkt i den kunskap och beprövade erfarenhet som innan Corona betraktades med misstänksamhet och sågs som ett kvalitetsproblem.
Här finns en konflikt mellan två grupper, som ingen politiker vill tala om. Vi som jobbar i verkligheten och springer i kulvertar mellan vårdavdelningar och patienter. Vi är de närande, producenterna. Utan oss stannar sjukvården. Trots det har vi mycket litet att säga till om. Sedan har vi kastet av överbetalda direktörer, byråkrater och ”kommunikatörer” som lever högt uppe i organisationens topp, utan att träffa patienter. De är den resursslukande, tärande sektorn, med stort inflytande över vårdens resurser.
Detta är "vad fan vi får för pengarna", och drar vi inte lärdom av det som händer nu förtjänar vi inte att kallas för ett kunskapssamhälle. Samhället vilar nu bokstavligen på läkare, forskare och andra med kunskaper och erfarenheter, människor som arbetar med uppgifterna som sjukhus och skolor ska arbeta med. Jag hoppas att vi kan inse och erkänna att New Public Management aldrig var lösningen och att vi drar lärdom och låter läkare läka, sjuksköterskor vårda och lärare lära.

Jag hoppas också innerligt att vi inser att populism och skattesänkarmentalitet är förkastligt eftersom det bara "fungerar" när allt är som vanligt. Politiker och andra ansvariga i samhället ska inte ge oss vad vi vill ha, och väljer vi ändå, mot bättre vetande, att gå på känsla kommer vi att stå där med byxorna neddragna nästa gång det oväntat oväntade drabbar oss; om vi inte gått under av leda på ändlösa möten eller bränt ut oss av administrationens krav innan dess vill säga.

Det är uppenbart att samhället kan ställas om snabbt och att arbetet som nu utförs med stöd i kunskap och erfarenhet fungerar alldeles utmärkt, liksom att New Public Management är värdelöst när det väl gäller. Drar vi lärdom av detta och agerar i enlighet med den kunskap vi samlar på oss här under krisen är ett annat och mer hållbart samhälle ingen utopi, det är bara att fortsätta på samma sätt som nu. Ingen kommer att sakna administrationen, kostnaderna kan sänkas och kvaliteten ökar; alltså PRECIS vad vi lovades av förespråkarna för New Public Management.

fredag 13 mars 2020

Före och efter Corona

I många år har det talats, inte om utan när ett nytt virus skulle spridas över världen. Vi såg det alltså komma. Ändå gjorde vi inget. Vi fokuserade på vår egen ekonomi istället, på att få ut mesta möjliga av livet i form av spektakulära upplevelser och resor kors och tvärs över världen. Demokratin utnyttjades, först för att driva på för en politik av nedskärningar och sedan för att slippa ta hand om människor i nöd, som flyr för sina liv. Allt handlade om vad JAG skulle få, till lägsta möjliga pris. Skolan och vården offrades lättvindigt av politiker som lovade skattesänkningar, och välfärdens arbetare påtvingades ständiga effektiviseringar. Det såg bra ut på pappret och klimatförändringarna går så långsamt att problemen kunde viftas bort med hänvisning till ekonomins väl och ve eller till olika problem i närtid. Det är för dyrt sa man, vi har inte råd.

Omställningen av samhället och tänkandet började under 1970-talet. Nationalekonomen Milton Friedman lovade evig tillväxt, Reagan och Thatcher lovade skattesänkningar och ekonomin blomstrade. Börsuppgången var exempellös, och den har fortsatt med smärre kriser i form av olika typer av bubblor. Senast 2008. Uppgång på börsen och sänkningar av skatten har gått hand i hand så länge nu att det blivit det nya normala.

När jag läser om de stora influensorna på 60-talet läser jag dels att långt fler blev sjuka, dels att samhället inte påverkades nämnvärt. Samhället kommer att finnas kvar även efter denna influensa som i ett historiskt jämförande perspektiv visar sig vara ungefär lika smittsam och dödlig som tidigare influensaepidemier. Allvarligt nog och inget man kan eller ska ta lätt på, men delvis är KRISEN självförvållad. Vi hade en sjukvård med bredare marginaler, större kapacitet och mer personal innan nedskärningarna. Idag har vi i Sverige ett av världens dyraste och modernaste sjukhus, Nya Karolinska, som samhället pumpat in miljarder i, men som varslar personal och inte är till någon hjälp i det akuta läget. Det bygget och den politik som gjorde det möjligt är själva sinnebilden av vad som är sjukt i samhället. Virus har funnits lika länge eller längre än människorna, men skattesänkningar som urholkar demokratin och nedskärningar som drabbar samhällets själva fundament är historiskt sett nya företeelser. Även om jag är över 50 har jag knappt några egna minnen av hur det var innan, men å andra sidan har man talat om besparingar och nedskärningar ända sedan jag gick ut i arbetslivet runt 1980, när Sverige var världens mest jämlika land och klyftorna mellan de rikaste och vanliga löntagare var som allra minst.

Idag jobbar jag hemma med min bok om mellanrummets filosofi, och jag ser det som händer, krisen som vi är mitt uppe i som ett slags mellanrum. För mig framstår det som fullkomligt uppenbart att ingenting kommer att återgå till det normala efter att virusets verkan klingat av och samhället lämnar det akuta läget. Om vi inte drar lärdom av det som hänt förtjänar mänskligheten att gå under. Kan vi inte ens lära av våra misstag utgör vi ett hot både mot oss själva och livet på jorden. Jag ägnar tiden av väntan åt arbete med lärande och kunskap, för det kommer att behövas. Kunskap är det enda som kan hjälpa oss. Det fokus på produktion av nyckeltal som styrt och reglerat verksamheten på högskolan och övrig offentlig sektor, alltså New Public Management -- som är en effekt av de ekonomiska "framgångarna" -- var uppenbart ohållbart redan eftersom systemet offrade människorna till förmån för annat. Kunskapen behöver åter placeras i centrum. Det är uppenbart i dessa dagar.

Att fokusera på arbetet hjälper mig hålla oron på armlängds avstånd, och jag försöker även tänka på det jag ser som positivt med krisen vi nu är mitt uppe i. Jag tror till exempel att populismens dagar är över. Jimmie "jag vet inte" Åkesson satt aldrig inne med lösningen, och förslagen som läggs fram av M och KD för att "lösa" krisen, alltså YTTERLIGARE skattesänkningar och hårdare tag, visar bara ännu tydligare vad som är det verkliga problemet: Avsaknaden av marginaler, felprioriteringar och efterfrågan på politiker som säger vad vi vill höra och ger oss det vi önskar!

Vad samhället och mänskligheten behöver nu och framöver är ansvarsfulla ledare och en politik som bygger på kunskap och breda marginaler. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, och därför är det inte ett legitimt skäl att dra ner på försvaret bara för att vi inte ser några allvarliga hot i närtid. Och att dra ner på sjukvården och skapa ett anorektiskt samhälle är huvudlöst.

På bara några dagar har stora delar delar av börsvärdet raderats, och marknaden står handfallen. I tider av kris blir det uppenbart att vi människor inte klarar oss utan ett samhälle som erbjuder trygghet och politiker som är handlingskraftiga, vilket i en demokrati oundvikligen innebär att skatten måste höjas och klyftorna minskas.