Betydelsen av att utveckla en egen tankestil

Att tänka som andra är enkelt, att ansluta sig till en framgångsrik skolbildning och agera i enlighet med dess grundpremisser är bekvämt. Att hålla sig till en plan och inom gränser, att kontrollera att andra gör samma sak som en själv kan alla. Det är så vi människor fungerar, vi är sociala varelser; vi blir så att säga individer i grupp. Fast frågan är om det kan kallas vetenskap när man mer eller mindre mekaniskt upprepar ett koncept och producerar varianter av sådant som är känt sedan tidigare; när försvaret av gruppens försanthållanden blir viktigare än utmana etablerad, samt söka ny och användbar, kunskap. Ingen människa är en ö, det är sant, och ingen klarar sig helt på egen hand; men flockbeteende och konfrontativa ansatser, försök att smutskasta andra GRUPPER av forskare är allt annat än vetenskapligt. Jag oroas av flockbeteendet, som i och för sig kanske inte är särskilt nytt, och värnar förmågan att tänka självständigt och analytiskt. Vetenskapen ska vara kritisk, men inte kritiserande. Forskarsamhället är ingen social gemenskap där man kämpar om uppmärksamhet eller skapar och marknadsför varumärken. Akademin är inte som Twitter. Ändå syns allt fler tecken på sådana tendenser. Angreppen på pedagogiken, postmodernismen oroar mig, alla svepande och vaga anklagelser riktade mot hela discipliner och forskningstraditioner är motsatsen till vetenskap; ändå anses det i vissa läger som ett försvar för kunskapen. Det är oroande, antiintellekt och förödande för allt vad självständighet heter.

Högre utbildning handlar mer än någonting annat om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och självständigt, det menar i alla fall jag; inte om att välja sida i en strid och lojalt upprepa gruppspecifika ståndpunkter för att vinna makt och inflytande. Tänkande är svårt, analys tar tid och sökande efter kunskap handlar om att ständigt utmana svaren man redan har tillgång till, inte om att slå sig till ro med det man vet och försvara redan uppnådda resultat; ändå är det just detta jag ser allt fler tecken på. Universitetsutbildning erbjuds till allt fler och högskolans uppdrag är att snabbt och effektivt slussa så många genom systemet som möjligt. Detta att genomströmning är en faktor oroar mig, för det betyder att examen är viktigare än förmågan att tänka självständigt. Högskolan avakademiseras när utbildning handlar om att nå på förhand, klart och tydligt formulerade mål, när betygssättning handlar om att jämföra resultat gentemot en färdig mall. Högre utbildning måste handla om att utsätta sina tankar och kunskaperna man presenterar för BEDÖMNING. När jag läser inlämningar, rättar tentor och undervisar om vetenskaplig metod och uppsatsskrivande fokuserar jag på textens innehåll, och talar jag om hur man kan tänka för att utvecklas och bli bättre på att tänka vetenskapligt. Jag slår inte fast hur det är eller säger hur man ska göra. När jag handleder studenter och läser uppsatser som examinator BEDÖMER jag innehållet i texterna som presenteras för mig och jag reflekterar över hur väl helheten hänger ihop och hur välargumenterade ståndpunkterna som läggs fram är. Finns adekvat stöd för alla påståenden? Godkänt får den som får ihop helheten utan allvarliga missar, och det högre betyget får den som visar hög grad av självständighet och i sitt resultat kan visa på oväntade samband eller kommer fram till något nytt. Högskolans uppdrag, som jag ser det är att främja utvecklingen av självständighet, att hjälpa studenterna hitta en egen tankestil.

Lärande är en process som inleds på de lägre stadierna med lock och pock från läraren, för att sedan gå över till mer mekanisk inlärning av grunderna för fortsättningen. Utan ett stabilt fundament och byggnadsställningar som stöd går det inte att växa. Utan hjälp och en lärare som talar om hur det är blir det svårt att skapa en grund att bygga vidare på. Länge fram lär man sig mer och mer, genom imitation och upprepning, fram till dess att man närmar sig gränsen för det som är känt, det som vi vet och är överens om i samhället och vetenskapen. Ju mer säker kunskap man utsätts för och har att hantera desto tydligare blir det att mänsklig kunskap inte är ett sammanhängande system. Ju mer man lär sig desto tydligare blir sprickorna i fasaden, motsättningarna och de vita fläckarna. Någonstans på gymnasiet bör eleverna tvingas konfrontera detta faktum och börja lära sig hantera situationen. Ju längre upp man kommer i utbildningssystemet desto mer måste man fokusera på SJÄLVSTÄNDIGHET. Förmågan att analysera och bedöma vad som är hållbar och fungerande kunskap är långt viktigare än kunskapen, för vetande är aldrig statiskt. Vetenskap handlar om att söka ny kunskap och utmana det redan kända och accepterade, handlar om att tänka nytt och kunna orientera i okänd terräng. Efter gymnasiet är man ensam, får man klara sig på egen hand, måste man arbeta självständigt och utveckla en egen stil. Det menar i alla fall jag. Kommer man till högskolan med förväntningen att allt ska vara som man är van vid; tror man att högskolan är en fortsättning på gymnasiet (som antas vara en fortsättning på högstadiet, vilket är en fortsättning på mellanstadiet, och så vidare) om utbildningssystemet uppfattas som en serie mjuka övergångar blir det svårt att hinna utveckla självständighet på de få år man har till sitt förfogande. Och kommer man dessutom till högskolan med bristande förkunskaper blir det närmast omöjligt. Spiken i kunskapssamhällets kista är målstyrningen, kvalitetssäkringen och det faktum att genomströmningen är en faktor alla måste räkna med och på olika sätt ta hänsyn till. Lära sig tänka nytt och fritt om saker man ännu inte vet något om är inte ett mål som kan specificeras i detalj, analys- och bedömningskompetens kan bara växa fram inifrån, genom eget, ihärdigt arbete. Så ser bildningsresan ut, och dess mål är att utveckla en egen stil. Upprepar man andras kunskaper är man bara en blek kopia. Dagens syn på kunskap och utbildningskvalitet ger oss mer av samma och ut ur högskolan springer därför rader av nybakade studenter som med sig ut i livet har närmast identiska uppsättningar kontrollerad fakta och som lärt sig upprepa redan känd kunskap.

Hur hittar man sin egen stil? Det är svårt att utveckla ett unikt och eget sätt att tänka, och det är INTE en process som går att styra eller kvalitetssäkra, inte att mål som man brytas ner i delmål som klaras av ett och ett. Självständighet kan man bara skaffa sig på egen hand, den växer inifrån. En bra lärare kan locka fram motivation att försöka, men en egen tankestil är per definition individuell och den måste studenterna utveckla själva. Det är därför man kallar studenterna studenter, för på högskolan studerar man på egen hand under ledning av lärare som själva forskar parallellt med undervisningen. Kommer man till högskolan med fel förväntningar, vet man inte ens vad självständighet är och förstår man inte vad eget ansvar innebär, kan den högre utbildningen inte bli högre. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska kurser högskolelärarna tvingas gå, om studenterna inte agerar som studenter och tar eget ansvar påverkas kvaliteten i utbildningen menligt. Om högskolelärarnas administrativa börda är för stor, om det inte finns tid att tänka, reflektera och kritiskt granska varandras inlämningar och resultatet av studierna, om seminarierna betraktas som ett tvång, som något man går på bara för att få närvaron inrapporterad, finns ingen möjlighet att utveckla en självständig förmåga. Och saknas den, har man ingen egen tankestil att luta sig mot i livet efter högskolan bli examensbeviset bara ett papper med fina ord. Om högskolestudier i praktiken blir en upprepning av gymnasiet har samhället inte vunnit någonting på investeringen i högre utbildning.

Hur gör man då för att utveckla en egen stil? Det är i grunden väldigt enkelt, liksom spelet Otello tar det en minut att lära sig, men en livstid att bemästra. Det handlar om att upprepa loopen läsa-tänka-relatera-analysera-kritisera, om att aldrig slå sig till ro, om att söka mönster i allt större material. Det handlar om att fokusera mer på vad man inte vet än vad man vet, om att vara ödmjuk och lyssna mer än man talar. Utan att skriva, skriva om, läsa, reflektera och revidera, går det inte att utveckla självständighet. Den kommer med tiden och man blir aldrig färdig. Alla kan, och blir också, hela tiden bättre. Få kommer ändra fram, men om det anses för svårt eller om detta krav på högre utbildning anses vara för högt, går det ut över samhällets samlade förmåga. Självständighet är inte ett mål som ska nås, det är en vision att sträva efter. En målsäkrad högre utbildning kan som jag ser det därför aldrig vara högre, den är något annat och jag oroas över utvecklingen, över bristen på självständighet och den flockmentalitet som växer fram i samhället.

Vågornas toppar, dalar och mellanrum 3

Avslutar reflektionerna över meningsbärande mellanrum med utgångspunkt i Lars Melins understreckare som är en text som uttrycker förundran över vågrörelsens utbredda förekomst. Fast är det så märkligt egentligen? Är det inte just för att livet är LEVANDE som det rör sig? Vi andas in för att få syre och andas ut för att bli av med koldioxid. Vatten pumpas upp i reservoarer och rinner ner när kranarna öppnas. Vi sover för att samla kraft för att orka och vi äter av samma skäl. Livet är inte mekaniskt, det är organiskt, dynamiskt eller för att tala med Deleuze och Guattari maskinsikt. Helheter består av delar i samverkan, och även om varje del för sig är isolerad klarar sig ingen utan andra. Vi människor är fixerade vid oss själva och glömmer därför att livet är en helhet och att det är vår roll och plats i relation till helheten som ger upphov till livet. Ingenting är statiskt eller linjärt, allt är i rörelse. Från de svängande strängarna och uppåt till galaxhoparnas dans i universum. Relationer, allting handlar på ett eller annat sätt om relationer. Jag påverkar dig som påverkar mig som påverkar dig. Och vi påverkar andra som påverkar oss.

När vi önskar oss en egen lägenhet får vi stå i kö, men det tar tid för de flesta. Eller så går man till banken och lånar pengar. På det sättet kan man påverka sakernas tillstånd och ge sig själv fördelar i relation till andra. Men det kostar och någon måste betala. Livet är relationellt. Det jag "tjänat" genom åren på att äga bostäderna jag bott i får mina barn betala nu när de behöver någonstans att bo. Och lånet jag har måste betalas tillbaka. Pengar finns som bekant bara i föreställningsvärlden, så när jag lånar plockar jag ut framtida lön och skapar ett underskott. Drivs utvecklingen av brist, eller av överflöd? Det är vanligt att tänka sig brist som förändringens motor, men överflöd förklarar vågrörelserna bättre. Underskottet som bostadslånet utgår är skapat av en önskan om mer, av ett begär. Och det är BEGÄRET som ger upphov till bristen, inte tvärtom. Människans kultur och känsloliv består av ett virtuellt överflöd. Vid varje givet tillfälle i livet finns det fler önskningar än det finns möjligheter att förverkliga dem. Det går dock att tänja på gränserna, bland annat genom att låna pengar, genom att inteckna framtiden.

När jag andas drar jaga girigt efter andan. Inandningen betyder liv för mig, men den betyder död för någon annan. Andning där både och, inte antingen eller. Utandningen betyder liv för växterna. Relationer, överallt och alltid: relationer och växelverkningar. Det är så livet blir levande, genom att inte vara något i sig själv; genom att uppstå mellan, som ett resultat av slumpen. Allt påverkar allt annat relationellt; inte bara människor påverkar varandra.

Inte nog med det. När vetenskapsmän (från de flesta fakulteter) ska förklara något för oss förvandlas excel-arkets siffror till powerpointens diagram med grafer, regressionslinjer och – framför allt – vågor. Komplexa sammanhang kokas nästan alltid ner till slingor i en fyrkant, och vågiga diagram tycks vara vetenskapsmännens modersmål. Den mest kända vågkonturen är den så kallade klockkurvan, förklaringen till det mesta, eller i alla fall oförklarligt mycket.

Klockkurvan är en konstruktion, eller förvrängning. Det är som en platt och fyrkantig representation av en rund jord. En fyrkantig beskrivning av ett cirkulärt fenomen. Delarna som alla helheter består av är slumpvis utspridda i ett öppet och obegränsat rum, men när helheten ska beskrivas fryses först förhållandena och sedan ordnas de. Det mest ovanliga och udda finns det minst av och det vanligaste finns det mest av. Livet och tillvaron är kaos. Vetenskapen söker mönster och ordnar världen för att förklara den, men på samma sätt som kartan är ett verktyg (inte en med verkligheten överensstämmande beskrivning) är kunskapen om livet och världen också verktyg. Vetenskapens uppdrag är inte att beskriva världen exakt som den är, för det vore en meningslös upprepning. Vetenskapens uppgift är att hjälpa oss orientera oss bättre i världen.

Kroppslängd är paradexemplet på så kallad normalfördelning. Ytterst få människor är extremt korta eller långa. Så kurvans ytterändor reser sig knappt över nollinjen, men ju mer vi närmar oss mitten, det vill säga normallängd, desto fler människor gäller det, och kurvan stiger alltså till en topp, en vågkam, på mitten. Detta kan sedan beskrivas i standardiserade spridnings- och variationsmått. Och det gäller överallt, för alla människor eller grupper av människor som resliga nordbor eller kortvuxna pygméer. Och klockkurvan beskriver inte bara kroppen utan framför allt vad som finns i den: intelligens, musikalitet, bollsinne … 

Klockkurvan är så generell att det är en statistisk tumregel att anta att all mänsklig variation är normalfördelad ända tills motsatsen bevisats.

Ordningen som framträder ur kaos är ett resultat av vetenskapens sökande efter ordning. Ett resultat av människans önskan av eller snarare begär efter säker kunskap. Begäret att veta säkert tvingar fram ordningar som bara finns i laboratoriet och presentationerna. Livet som levs är inte ordnat, och statistiska samband är just "bara" statistiska. Jag som enskild individ i samhället eller del av en större helhet är unik liksom alla andra. Det är normalfördelningskurvan och begäret efter kunskap som ger mig epitet som lång, kort; intelligent, korkad; gammal, ung, och så vidare. Kunskap är alltid relationell, kontextberoende och därmed föränderlig, aldrig absolut och evig. Livet är dynamiskt och i rörelse, det har en rytm, ett tempo och varierande tonhöjd. Andas in, andas ut. Fråga -- svar. Födelse -- död. Tillgång -- efterfrågan. Årstidernas växlingar och livets gång. Ordnat kaos skapar möjligheter för livet att överleva i mellanrummen som rörelserna mellan ytterligheter öppnar upp.

Och det kanske finns ännu mer som rör sig i vågform. 

Själva rumtiden, den där alla vågor rör sig, har förstås kommit till i big bang, precis som allt annat. Den stora smällen var helt enkelt en orgie i vågor av energi som utvidgade sig och blev till den värld som vi i dag känner oss som hemma i. I begynnelsen fanns vågrörelserna. 

Till och med det spikrakaste vi vet, tiden som löper från nyss till strax, är enligt Einstein krökt, precis som rum­tiden är krökt. Än har ingen föreslagit att tid är vågor eller att tid skulle vara en partikel, men tiden är obegripligare än vi begriper.

Tiden är också en representation, och i många sammanhang är den inte alls rak och linjär utan cyklisk. Tiden är en beskrivning, en efterhandskonstruktion; ett verktyg för att ordna kaos och förstå verkligheten. Dess gång är obändig och dess hastighet absolut, men som jag förstår det handlar det om att tiden inte är någonting i sig. Det är vi människor som upplever tiden som en rörelse, men tiden är verkligheten. Tiden och rörelsen, växlingarna mellan, är livet, och livet är som det är. Därför är det meningslöst att strida om vems förklaring som är mest sann, att debattera om vem som är bäst. Kunskap som fungerar är bra, och kunskap som inte fungerar är dålig; det räcker så, att konstatera det. Därför vill jag se mer av samtal. Jag reagerar på texten om vågor skriven av Lars Melin. Jag låter hans tankar möta mina kunskaper och sätter ord på vad som händer mellan. Att kritisera honom eller leta fel eller förtjänster i hans text ser jag som meningslöst slöseri med tid. Jag läser reagerar och utsätter mig för textens innehåll och förundras över resultatet. Orden som sätts på pränt uppstår mellan, alltid mellan. Liksom livet, kulturen och kunskapen. Ingenting är, allting blir.

Den som skrivit denna artikel är varken fysiker eller ekonom, bara en simpel språk­vetare. Orsaken till mitt intresse för vågor är förstås att allt språk i själva verket är förädlad utandningsluft. Den får stämbanden att svänga som vilken sträng som helst och den alstrar toner som tar sig fram genom att sätta luftens molekyler i vågrörelser som slutligen når fram till lyssnarnas trumhinnor som försätts i dallring. Sedan blir det elektrokemiska signaler i nervtrådarna ett par centimeter fram till hjärnans hörselcentrum som tursamt nog är granne med språkcentrum.

Samverkan, rörelse, förändring, upprepningar och nyskapande. Mellanrum som öppnas och stängs. Livet i all sin blomstrande rikedom. Tillfällig ordning av kaos. Tankar är vågor och mönster som förändras enligt regler som kan uppfattas och uttydas. Alfabetet består av 29 bokstäver som tillsammans med tio siffror rymmer allt vetande och kunskap om hela universum. Genom att ordna bokstäverna och siffrorna kan förståelse skapas som sedan kan delas och spridas. Språket och siffrorna är inget annat än ordnat kaos. Och samtal om resultatet ger struktur och mening; fyller livet med innehåll.

I denna talsträng uppfattar vi vågmönster som vi känner igen som stavelser, ord och meningar. Så långt är alla med, men färre tänker på att själva språket är en växling mellan tonande vokal och tonlös konsonant, mellan betonade och obetonade stavelser, mellan huvudord och bestämning och mellan ny och gammal information och en böljande rörelse mellan parterna i en dialog.

Livet är en växelverkan. Kulturen är ett böljande samtal där samhället frambringas genom individernas kamp om utrymme. Relationer och växelverkan, förändring och rörelse. Kaos som tillfälligt ordnats. Begär som ger upphov till begär som lämnar efter sig skulder som måste betalas. Jag blir jag i dina ögon och. du blir du i mina. Tillsammans skapar vi samhället som vi båda är beroende av. Ingen människa är en ö. Vi är alla flera och tillsammans rymmer vi mer än både vi och samhället kan härbärgera. Därför är överflöd en bättre bild av brist, om man vill förstå livet och dess vägrörelser.

Så denna text om vågor är en vågrörelse mellan det läsaren förmodas veta och det nya okända, mellan det självklara och det oförklarliga, mellan vardagens vågor och alla andra. Utan denna vågrörelse skulle texten vara antingen urtrist eller obegriplig. 

Vågrörelser är faktiskt det som skapat denna värld, det som transporterar energi, det som ger oss allt vi gillar som värme och ljus, men framför allt det som skapar variation, rytm och mångfald, allt det som gör rumtiden till en riktigt intressant plats att vara på.

Våg, rörelse. Våga utmana det till synes givna. Öppna ögonen och upptäck världen och livets möjligheter. Jin och Jang, karma: balans och ordning är tillfälliga stunder av lycka. Harmoni och hållbarhet, lugn och ro. Tid att tänka och möjlighet att förstå; uppstår i mellanrummen som finns överallt. Låt oss utbyta tankar och bäras upp och fram av samtalets ömsesidiga växlingsverkan. Låt oss tänka tillsammans, mötas och lära känna varandras olikheter. På det sättet lär vi känna oss själva. Jag är du och du är jag, och tillsammans är vi fler än vi tror. Mångfald och överflöd är ingen utopi, utan livet.

Vågornas toppar, dalar och mellanrum 2

Fortsätter reflektera över meningsbärande mellanrum med utgångspunkt en understreckare, denna gång skriven av Lars Melin (Docent i svenska vid Stockholms universitet, som bland annat varit medförfattare till boken ”Laddade ord”, 2015). Hans tankar om vågor och energi använder jag som inspiration till egna tankar om kultur och (förutsättningar för) förändring. Även definitioner och sätt att se på saker och ting går i vågor. Pendeln svänger mellan positivism och hermeneutik och kunskap utvecklas i mellanrummet; men tänk om fler kunde lära sig att röra sig mellan traditioner och sammanhang, om fler kunde lära sig hantera både och, stället för att ensidigt strida för det ena eller det andra. Tänk om var och en av oss kunde inse att vi är flera, eller att vi alla åtminstone kan bli bättre på att lära oss hantera komplexitet och otydlighet. Det finns ytterst sällan ett enda, bästa svar på någon fråga som rör människor och kultur. Kunskapen förändras när sammanhangen förändras och vad man använder som liknelser bestäms av omgivningen. Förr var det vattenvågor som fick fantasin att röra på sig och intellektet att arbeta.

Däremot har vår vardagserfarenhet börjat ändras. Det är inte längre vattenvågor som är vanligast eller viktigast. Det är de elektromagnetiska vågorna. De finns överallt: radio, telefon, mikrougn, men också ljus och värme. Alla transporterar energi, och det går med ljusets hastighet. Är vi på solen är det därför knappast någon mening med att slå på ”Bolibompa” förrän tio över sex, och på Pluto är allt två dygn försenat. Å andra sidan kan vågorna nå hur långt som helst. Så om några millennier kan man också i Andremodegalaxen se våra första tv-program. 

Men vårt tänkande står hjälplöst inför fenomenet. Alla dessa vågor är i själva verket ingenting som rör sig i ingen­ting. De elektriska och magnetiska kraftfälten som korsas i vågorna innehåller bara fotoner, och fotoner har varken vikt, storlek eller exakt läge. Det är ren energi. Förstått?

Det som säger sig förstå kvantmekaniken har ingenting förstått, sägs det. Jag är benägen att hålla med, och vill hävda att samma gäller kultur, om än på ett lite annat sätt. Kvantmekanikens värld och logik är skild från och fungerar helt annorlunda människornas värld och vardag. Det gör det svårt att överföra kunskap från den ena sfären till den andra. Med kulturen är det tvärtom, den lever alla mitt i, den är vad vattnet är för fiskarna. Men känner den utan och innan, ser och upplever den varje dag, men man förstår den inte; därtill är den allt för nära och ens tänkande är dessutom genomsyrat av den, vilket gör att det inte går att tänka om den, bara med den och i den. Och det kräver träning, dessutom ett slags träning som bara den som förstår att det finns en kunskapsbelöning i andra änden underkastar sig. Det tar tid att ställa in skärpan och lära sig se och förstå kulturen man lever i, och ännu svårare kanske att förstå kulturer som andra lever i och tar lika mycket föregivet som vi tar "vår" (vår inom parentes för ingen kultur är någons. Kultur både påverkar och påverkas av dem som lever i den). Förstår man vad man inte förstår kan man inleda det mödosamma arbetet med att förstå det man behöver förstå. Och de flesta inser att de inte förstår kvantmekanik.

Knappast, men med James Clerk Maxwells (1831–79) ekvationer kunde vi glasklart förstå sammanhangen. I en knagglig översättning till vardagsspråk säger ekvationerna att elektriska fält som varierar (vågrörelse) skapar magnetiska fält, som, om de varierar (vågrörelse), skapar elektriska fält. Fälten skapar varandra i en evig vågrörelse av oförstörbar energi.

Så vill jag se på kultur också, den finns och förändras mellan människor i samverkan. Människorna skapar kulturen och kulturen skapar människorna, i en evig vågrörelse vars längd, höjd och intensitet anger ett slags kulturens grundackord. Kulturer med långa och inte så höga vågor som rör sig långsamt är stabila, medan kulturer där vågorna är korta och höga och rör sig upp ner snabbt är instabila. Inte bara människor påverkar kulturens vågrörelse och förändringshastighet, det gör även materia och vanor som stelnat till traditioner. I takt med samhällets digitalisering blir vågorna kortare, svängningstopparna vidare och intensiteten ökar. Förr skickades brev och överfördes tankar per telefon, idag sker allt i en och samma rörelse via sociala nätverk. En obetänkt Tweet och hela ens värld kan rasa samman på bara några minuter. På börsen säljs och köps en och samma aktie flera gånger på en sekund. När kulturen förändras snabbare än människorna, vars biologiska förutsättningar är de samma som för 10000 år sedan, får det konsekvenser. Jag undervisar till exempel i en högskolevärld som inte uppvisar särskilt mycket likheter med den högskolevärld jag själv var student i. Och nya traditioner har hunnit komma och gå flera gånger sedan jag var liten tills jag fick egna barn.

Vågor finns alltså överallt. Allt vi ser är ljusvågor och allt vi hör är ljudvågor. Vi värms av värmevågor och lyssnar på radiovågor från vår favoritstation. Egentligen är allt vi gillar vågrörelser: ljus, värme, storbandsjazz ...

Kärlek är en våg att bäras på, en kraft som sätter hjärtat i rörelse och som påverkar ämnesomsättningen. Att bli arg, glad, ledsen eller besviken, är att påverkas av känslor som sätts igång och underhålls av energi. Energin finns inom oss, men även mellan. Det finns psykologiska känslovågor och kulturella, liksom det finns fysiska. Allt och alla hänger ihop och ingen enskild del av helheten är autonom. Därför är mellanrummen så viktiga; det inte tomrum utan mening, tvärtom. Det är i tomrummen mening uppstår och förändringens mekanismer hämtar kraft och mobiliserar energi.

Kanske är till och med tyngdlagen vågrörelser. Newton trodde att han visste allt om gravitationen när han fick ett äpple i huvudet, och hans ekvationer beskriver fort­farande exakt hur vår vardag fungerar. Einstein såg längre och uppfattade gravitationen som något så obegripligt som gropar i rumtiden, men han fick ändå inte ihop det riktigt. Just nu försöker vetenskapsmän mäta gravitationsvågor. Kanske är gravitonen tyngdlagens svar på elektromagnetismens mystiska foton. Vi vet faktiskt inte. Men har man hittat Higgsbosonen finner man nog också gravitonen så småningom. 

Paradoxen är att vår allra vardagligaste kraft är så gåtfull att inte ens de största snillena har kunnat beskriva den restlöst. Men allt tyder på att det handlar om vågor.
Detta är stort nog i vår komplicerade vardag. Men ännu konstigare: varför rör sig konjunkturen i vågor, upp och ner? I en god värld skulle alla pilar peka stadigt uppåt, i en acceptabel värld skulle allt vara en horisontell linje, lika rak som Kronblom på soffan, och i en ond värld skulle allt bära utför från guldåldern till undergången. Men varför en vågrörelse, och till och med en ganska regelbunden vågrörelse med cirka fem år mellan topparna? En biljondels hertz. Ingen tror att ekonomin är en sorts kraft med viss våglängd, eller ett kraftfält av partiklar. Men alla är plågsamt medvetna om vågrörelsen som har kraft att ge oss sparken eller vräka oss från drömbostaden.

Den typen av frågor och antaganden är typiskt mänskliga och bygger på antagandet är att alla frågor har ett svar, att det går att avgöra en gång för alla vad som är rätt och vad som är fel. Ont, gott och neutralt, i förhållande till vad? Världen är ingen värdering, den är som den är och vi människor är utlämnade åt varandra för att försöka förstå.

Deleuze talar om kroppen utan organ, om immanensplanet och om refrängen, vilket är olika ord för tomrummet mellan ytterligheterna. Kulturen kan uppfattas på det sättet, eller jag väljer att göra det. Kulturen är det som håller samman, inte det som hålls samman. Kulturen kan aldrig förklara något, det är kulturen som ska förklaras. Kulturen ser ut att vara inget, men likt nollan i matematiken får den sitt värde relation till omgivningen. Ett slags gravitation håller helheten samman. Hålls den ihop allt för hård imploderar den och försvinner in i sig själv. Löses delarna upp och skingras för vinden finns ingen helhet att tala om, bara utspridd oordning, anarki; ett slags kulturens entropi. Någonstans mellan ytterligheterna finns förutsättningar för liv, och eftersom bland är svårt att upprätthålla i ett komplext system är det pendelrörelsen som garanterar hållbarhet. Inte för mycket av det ena eller andra, och lagom intensitet i svängningarna borgar för relativ jämvikt och hållbarhet.

De två konkurrande ekonomiska teorierna, Friedrich von Hayeks och John Maynard Keynes, tar båda våg­rörelserna för givna och de förklarar dem ganska lika, men medan Hayek anser att vi får leva med dem precis som vi får leva med ebb och flod, anser Keynes att man med politiska medel kan bemästra vågorna. Så klart att det är Keynes som politikerna (av alla kulörer) älskar. Han lockar ju in politikerna i en ekonomisk kommandocentral där de kan skruva upp och skruva ner vågorna medan Hayek bara passivt står och ser på. På regeringskanslierna ägnar man sig alltså åt fine tuning. Lustigt nog är tuning det engelska ordet för att ställa in rätt våglängd på radion. Att Keynes teorier aldrig fungerar i praktiken visar något mer än att teorin är ofullkomlig: vågrörelsen är starkare än mänskliga påfund. Kanske är konjunkturen en naturlag som vi inte rår på – som alla andra vågor. I varje fall bär den både skapande och förödande energi.

Mellan Hayeks cyniska uppgivenhet inför kulturen och Keyns grandiosa tro på socialt ingenjörsskap lever vi fortfarande våra liv. Och politikerna debatterar om vad som är bäst: Antingen styra och kontrollera, eller avreglera och släppa marknadskrafternas rörelseenergi fria. Jag tror på både och, inte antingen eller. Jag tror det är möjligt att som enskild likväl som nation och mänsklighet lära sig förstå och hantera komplexiteten som finns i mellanrummet mellan marknadens mäktiga motor och regleringens, riktande roll. Det går varken att kontrollera eller släppa krafterna fullkomligt fria. En hållbar kultur finns någonstans mellan, på en obestämbar plats i rummet. Inför den är vi alla lika hjälplösa, men vi kan lära oss förstå och leva med osäkerheten.

Nu har jag ingen aning om någon förstår; jag vet inte ens om jag själv fullt ut förstår. Kanske måste man läsa mellan raderna för att finna mening i texten. Passiv kan man hur som helt aldrig vara inför kulturen, inte om man vill förstå den. Efter en lång dag vid datorn upptagen med olika skrivprojekt avslutar jag härmed arbetsdagen med dessa tankar om mitt forskningsämne: kultur. Och återkommer imorgon med avslutningen på denna serie poster om kultur som våg(energi).

Vågornas toppar, dalar och mellanrum 1

Än en gång fångas jag av innehållet i en understreckare, denna går är det Lars Melin (Docent i svenska vid Stockholms universitet, som bland annat varit medförfattare till boken ”Laddade ord”, 2015), som skriver tankeväckande om vågor. Har ingen aning om vart det kommer ta vägen. Jag skriver för att ta reda på det. Melins text handlar om vågrörelser, och min text handlar om kultur. Vill inledningsvis vara tydlig med att jag inte använder naturvetenskapen som förklaring till kulturen, jag använder den som inspiration och analysredskap. En viktig skillnad. För jag är inte fysiker, jag är kulturvetare och det är kulturen jag skriver om. Jag använder tankarna som vågor som redskap, och skulle det visa sig att jag missuppfattat fysiken må det vara hänt. Jag är tacksam för kritik och tar gärna emot hjälp om någon vill förklara; men det betyder inte att min kulturanalys faller. Kulturen har jag koll på och det är den jag är intresserad av. Jag säger inte att kultur är som fysik, det enda jag säger att min förseelse av fysiken hjälper mig förstå kulturen.

Varje generation föds, växer upp, åldras och dör. Självklart drar vi paralleller med års­tider och dygnets växlingar. Morgonen gryr, solen står högt på himlen, det skymmer och blir natt, precis som det våras … Orsakerna är helt olika, förloppen har olika tidsutdräkt och innebörd, men likheterna mellan livets vågrörelser är förföriska. Även hjärtat har en rytm, och vi avläser den som EKG-kurvans vågrörelser. 

Vågrörelsen finns överallt. Det verkar som om det finns en naturlag som reglerar livets många upp och ner, till exempel bestämmer att vi inte kan hålla en konstant uppmärksamhet, hur spännande det än är, och att vi växlar mellan djupsömn och REM-sömn, hur trötta vi än är. Kanske är det samma naturlag som styr tur och otur, liksom humöret och kjollängden. Allt tycks vara en fråga om upp och ner, om max och min. En evig vågrörelse.

Antingen eller; eller både och. Kulturen har också ytterligheter, pendelrörelser och perioder av relativ jämvikt. Politiken är en skala mellan höger, mitten och vänster. Efter en tid av det ena pockar det andra på uppmärksamhet. Ju starkare krafter som är i rörelse, desto mer omvälvande blir förändringen. Krafter mobiliserar motkrafter. Kanske för att det är lättare att hålla fast vid en ståndpunkt och sedan försvara den så länge det bara går. Det är svårt att vara mellan, problematiskt att medla, att ständigt göra avvägningar. Den som samtalar måste lyssna och ständigt ändra ståndpunkt. Lyhördhet är svårare och kräver mer än tvärsäkerhet. Det är mer belönande att kämpa för att få rätt än att kämpa för att det ska bli bra. Jämställdhet, hållbarhet, mångfald och demokrati är svårare än enhet och balans mellan antingen eller. Jag kan ha hyfsad koll på mig och mina intressen. Vi har alltid svårare att hantera det gemensamma. Därför dessa ständiga rörelser mellan det ena och det andra.

Riktiga vågor, det vill säga det vi normalt menar med vågor, är helt enkelt färdmedlet för energi. Materia rör sig i ras, banor och strömmar, men helst ligger den blickstill. Den osynliga, oförstörbara energin däremot föredrar just vågor. När någon tillför energi till dammen genom att kasta i en sten fortplantar sig energin i koncentriska cirklar. Men vattnet rör sig mest upp och ner; det kan vi se på anden som ligger och guppar på vågorna men inte drivs in mot kanten. Det som förflyttar sig, och rör vattnet, är energin från stenen. Det är lätt att förstå när vi kan stå på stranden och titta på. Svårare är det med vågor som inte syns och som inte ens behöver något vatten eller någon annan materia att röra sig i.

Kultur är ett slags energi. Kulturen är ett slags vågrörelse som rör sig genom samhället och som påverkar människorna och allt annat; som sätter delarna som utgör helheten i rörelse. Kulturen går inte att nå direkt, bara indirekt. Kraften uppstår och bygger momentum mellan. Materien, det vill säga delarna, ligger helt stilla. Människor är bekväma; det sparar energi. Många rör sig bara när de måste och de flesta strävar efter trygghet, vilket för flertalet betyder avsaknad av förändring. Ändå förändras allt hela tiden. Ett tag kan förändringen förnekas, åldrandet kan inte hindras med det går med olika medel att dröja sig kvar i ungdomlighet, att hålla fast vid attribut som hör ungdomen till. Fast begreppet ungdom förändras oundvikligen när dagens unga skapar sin kultur, utifrån sina förutsättningar. Energin är konstant och oförstörbar. Människan är reaktiv i mycket högre grad än aktiv. Förändring suger musten ur kropparna som vill förändra. Därför är det lättare att rasera än att bygga nytt. Kulturens kraft är osynlig och den går bara att studera indirekt, genom effekterna den ger upphov till.

Gemensamt för alla vågor är mönstret som ibland kan mätas exakt med tre mått: vågornas längd och höjd samt antal vågtoppar per tidsenhet. Allt detta kan variera våldsamt. Radiovågor kan vara kilometerlånga och gamma­strålar mäts i biljondels meter – långt utanför vad våra mänskliga sinnen kan uppfatta och vårt intellekt kan greppa.

Kulturen har också höjd, längd och frekvens. Spannet mellan ytterligheterna varierar, förändringens rörelsecykler kan vara långa eller korta, och intensiteten i växlingarna ökar och minskar. Kulturen lever sitt eget liv i mellanrummen, den både påverkar och påverkas. Kulturen är ett växelspel och alla spelar sin roll i sammanhanget. Jag strävar efter balans och fokuserar på mellanrummen, dialogen och medlingen mellan. Polarisering är default för de flesta, för den är utgångspunkten. Det är lättare att ha en åsikt än att ändra den i ljuset av ny kunskap. Antingen eller är enklare än både och.

Gemensamt är energin. Till och med i vardagsspråket är våg oftast en metafor för kraft och energi: brottsvåg, attentatsvåg, flyktingvåg, protestvåg, rivningsvåg ... Vågor tycks inte gå att hejda.

Kulturens rörelser kannan bara förhålla sig till, men eftersom rörelserna skapas i mellanrummen och både påverkar och påverkas av delarna går det att aktivera ett slags intellektuell jujutsu. Att anpassa sig efter och lära känna makten och förändringsrörelsen, för att försöka kanalisera kraften. Mycken kraft och energi riktas hela tiden åt olika håll och det öppnar möjligheter att omdirigera kraften. Stoppa den går inte, men att följsamt anpassa sig och ändå leda den så gott det går utifrån vad vi tillsammans vet och vill. Det är alltid att föredra framför konfrontation och förändringsobenägenhet.

Världen och samhället blir till i processer av tillblivelse. Alltid. Och det går aldrig exakt som jag vill. Lika bra då att följa med och ta vara på möjligheterna till påverkan, förändring. Det finns alltid möjligheter. Finns alltid något man kan göra. Det är enda vägen, den enda konstruktiva sättet att agera. Om man verkligen bryr sig om det man tror på!

Nu ska jag Skapa, men återkommer senare med fler tankar.

Mobbing handlar om kultur

Vi hade klassträff i fredags. Min gamla högstadieklass var det som träffades. Hälften av gänget gick i samma klass under hela grundskolan, några tillkom under vägs och någon gick i bara i klassen på högstadiet. Det var trevligt, riktgt trevligt. Första gången klasen träffades igen efter högstadiet var åtta år efter att vi gick ut. Det var en HELT annan typ av upplevelse, som jag flera år efteråt försökte göra litteratur av. Jag ville skriva men visste inte vad jag kunde skriva om. Så kom jag på att jag kunde skriva om hur jag hittade in i akademin och bröt mig loss från bagerivärlden. Det blev ett romanförsök som naturligtvis refuserades, men som jag ändå inte ångrar en sekund att jag skrev. Jag behövde skriva, tänka och bearbeta det som hände både med och inom mig; både under skolåren, bageriåren och åren som student. Det var omvälvande år. Och just där, mitt i brytpunkten mellan anordnades det en klassåterträff. Som jag beskrev så här i min bok.

Det kändes jobbigt att inse att mina bilder av de andra inte alls stämde överrens med hur de såg ut nu. Många var sig lika, men väldigt mycket var förändrat. Hur kommer det att gå, undrade jag och det knöt sig i magen. Jag lade ifrån mig väskan med vin i ett hörn och förflyttade mig med en välkomstdrink i handen ut på terrassen där några andra gamla klasskamrater stod och talade gamla minnen. Väl där kom känslan över mig igen när jag smärtsamt insåg hur jag krympte som människa. Det var som om jag förflyttats åtta år tillbaka i tiden och det självförtroende och den relativt goda position i vänskapskretsen som jag mödosamt tillskansat mig var som bortblåst. Jag var nu definitivt, i alla fall så länge jag befann mig här, förpassad till den jag var då. Hela transformationen skedde helt och hållet inom mig. Det var ingen som medvetet förvisade mig dit. Men när den gamla gruppkonstellationen kom samman var det för alla som om tiden stått stilla och det gjorde att rollerna var givna. Alla lade märke till det och kommenterade känslan, men jag kände det som att det bara var jag som led av det. I ett desperat försök att hjälpa självförtroendet på traven svepte jag välkomstdrinken, men den gjorde ingen verkan alls.  

Nu var alla här och jag som i vanliga fall har svårt att mingla sökte mig till köket för att leta efter en vinöppnare för att slippa förnedra mig med att sprida tomma välkomstdrinkglas omkring mig, och naturligtvis för att få vara för mig själv. När det var dags för mat kom jag därför ut lite för sent för att kunna välja bordsgrannar, och då, naturligtvis, fanns bara en plats kvar. Vid änden av bordet, mitt emot min värste fiende från skolåren. Bit ihop, tänkte jag. Bit för fan ihop. Om några timmar är det över. Sällskapet på andra sidan bordet gjorde att jag tvingade mig själv att tala med mina närmaste grannar, men jag minns inte vad vi talade om. 

En sak minns jag tydligt, och det är det som hände lite senare under maten när Camilla föreslog att vi skulle ställa oss upp och tala om vad vi sysslade med nu. Även om jag vet att det inte stämmer så minns jag det, när jag tänker på den genomgången idag, som om alla andra hade lyckats och trivdes med sina liv. En efter en reste de sig upp berättade om fina och bra betalda arbeten och om roliga högskolestudier. Oundvikligen krympte skaran av klasskompisar som inte berättat sin historia, och när vi kom till änden av bordet blev det min tur. Magen skrek av smärta, pulsen dunkade i tinningarna och svetten forsade under armarna, men jag tvingade mig själv att resa mig upp. Allas blickar riktades mot mig. Det svartnade för ögonen ett ögonblick. Men jag trängde undan känslan i magen och samlade kraft och redogjorde för mitt torftiga liv. Än en gång trasslade jag in mig i historien om att jag var på väg att lämna bageriet och att jag skulle börja studera. Berättelsen blev allt för lång och jag insåg, samtidigt som jag visste att det var långt kvar innan jag kommit i hamn, att ingen var intresserad av mig och vad jag sysslade med. Jag avslutade historien så fort jag bara kunde och satte mig ner och tömde glaset med vin.

Ännu hade jag dock inte nått botten denna kväll, för nu kunde jag inte hålla det oundvikliga samtalet stången längre. Jag var tvungen att tala belevat med min forne plågoande, som den vuxne man jag nu en gång var även om jag inte kände mig sådan. Jag försökte verkligen tala med honom, och det var nog ömsesidigt. Men allt blev stelt och tillkonstrat. Runt om mig satt det människor som åtminstone någon gång tillrättavisat mig eller som visat att jag inte betydde något för dem, och alla gamla minnen kom över mig. Allt det jag trodde att jag glömt och kommit över träffade mig nu brutalt i solarplexus. Vinet rann ner i magen och blandade sig med känslorna som redan fanns där. Det var priset jag fick betala för att kunna stanna kvar på festen, och alkoholen försatte mig i en dimma som trots smärtan hjälpte mig att överleva.

Efter maten förflyttade vi oss inomhus och jag drev återigen runt för att slippa tala med någon, hela tiden på gränsen till att förlora kontrollen över mitt intag av alkohol. Minnesluckan låg nära insåg jag när jag öppnade min fjärde vinare. Jag satte mig på golvet och talade om studier med Thomas som varit min bästis några år på mellanstadiet. Han studerade nu på universitetet och jag lyssnade avundsjukt på hans berättelse. Det var ju dit jag ville. Känslan av förnedring blev total när jag tittade ner och till min fasa upptäckte att jag spillt vin på mina beiga byxor. Efter det minns jag inte mycket.

Senare på kvällen började folk lämna festen men jag var allt för berusad för att inse att det kanske var dags att gå hem. Å andra sidan hade jag glömt att fixa den detaljen, faktum är att jag inte hade en aning om hur jag skulle ta mig hem. Det var uppoffring nog att ta sig till festen, hur jag skulle ta mig hem hade jag inte tänkt på. Men å andra sidan ville jag ju också ha revansch och återfinna åtminstone en del av det dåliga självförtroendet som rasat när jag först kom till festen. Därför höll jag mig kvar. Plötsligt fann jag mig samtalandes med Stefan som under en period på högstadiet varit en av mina antagonister, men som också mot slutet av skoltiden allt mer kommit att acceptera mig. Vi var lika fulla och flamsade och skrattade åt det faktum att vi nu kunde sitta här och tala med varandra utan problem, när vi aldrig någonsin gjorde det i skolan. Patetiskt och utan någon som helst känsla för vad som passade sig, och som en konsekvens av att mina känslor nu åkte berg-och-dalbana höll vi om varandra som två bröder och gick runt och antastade våra gamla klasskompisar. Absurt är det ord som bäst beskriver mina känslor inför skådespelet, men jag spelade med bakom den clownmask jag så ofta flydde in bakom. 

En stund senare förirrade jag mig ner i källaren och ramlade in i ett ganska intimt samtal mellan några av klassens mest populära killar och tjejer. Här var jag inte välkommen insåg jag direkt och när jag tittade ner på mina byxor och såg vinfläcken igen ville jag bara bort. Som tur var hade jag inget mer att dricka. Jag gick upp igen och tog en sväng runt huset. Var är alla? Då insåg jag att det bara var jag, Stefan och fyra till kvar. Hur skulle jag komma hem?

Det visade sig att Camillas man skulle komma och hämta de andra som skulle till stan. Jag frågade ganska sluddrande och på vingliga ben om jag kunde få åka med. Det fick jag och i baksätet på bilen försökte jag lämna någon form av avtryck av mig genom att berätta gamla minnen från skolan. Minnet mitt var det inget fel på och de andra undrade hur jag kunde komma ihåg så mycket. Kanske för att min skolgång var ett helvete, sa jag inte, utan kontrade med ännu fler anekdoter om var och en i bilen. Jag hade ju tvingats in i en bredvidposition när jag inte fick vara en i gänget och kanske det var därför jag mindes det som alla andra hade fått uppleva i en känsla av delaktighet. Jag stod ju hela tiden vid sidan av, på helspänn och alltid beredd på att någon skulle ge sig på mig. Det är klart man lägger saker på minnet då. 

När vi stannade och släppte av Magnus fick jag en sur blick från honom som fick mig att tystna. Jag ville komma ut ur bilen så fort som möjligt. Ta mig långt bort, fort. Bit ihop, bit ihop, snurrade det i huvudet. På motorvägens ändlösa raksträckor längtade jag intensivt efter sängen och lägenheten i Kortedala, där det visade sig att även Stefan bodde. Han bodde på Kalendervägen och där blev vi en stund senare avsläppta.
När vi stod på gatan i morgonljuset och jag precis skulle börja promenera hem till tryggheten för att slicka min sår, frågade han om jag inte ville komma med in för att fortsätta snacka en stund. Och eftersom jag totalt förlorat min handlingsförmåga sa jag, ”Visst”, även om jag bara ville hem för att gömma mig. Men jag ville ju samtidigt också få känna att jag kunde vara omtyckt. Till min stora överraskning fick faktiskt Stefan mig att känna just det, att jag var omtyckt och att mitt sällskap var önskat. Därför hängde jag på. 

Väl inne hos honom ångrade jag mig dock och det märkes säkert tydligt hur obekväm jag kände mig där, för när han bjöd på öl sa han. ”Oroa dig inte så. Jag gillar dig. Tror du verkligen att jag skulle släppa in dig här om jag inte ville det”, frågade han. Det lugnade mig en aning. Men när jag en stund senare tappade glaset på golvet och det gick sönder ville jag bara sjunka genom jorden och aldrig komma fram igen. Stefan dammsög och sa att det ordnar sig. Men jag ville bara komma därifrån och hem för att slicka mina öppna mentala sår. Jag ville inte spela några roller längre. Ville bara vara mig själv, alltid. Bit ihop. Bit ihop, var det enda jag tänkte på när jag skrattade och flamsade vidare med Stefan om åren i skolan.

Idag kan jag se tillbaka på det som hände, både i skolan och på den där hemska festen, med ett leende på läpparna. Det har inte alltid varit så, men genom att skriva om det kunde jag flytta minnena från mitt inre till en annan plats och därmed få distans till upplevelserna. Senare har jag låtit andra läsa texten, och delar av den finns även publicerad här på bloggen. Fast det verkligt avgörande för mig och för min självkänsla var klassåterträff nummer två, när hela högstadieskolan träffades. Jag hade egentligen inte tid att gå, men insåg att jag helt enkelt var tvungen. Jag ville bevisa för mig själv på allvar att jag inte var den jag blev i sällskap med mina gamla klasskamrater. Inför dem hade jag inget att bevisa. Jag var doktorand då, hade lämnat bageriet och kände mig trygg i mig själv. Fast det trodde jag ju även första gången ... Fast när inbjudan kom till den andra träffen jag jag mycket bättre förberedd. Och jag kände omgående att det inte skulle bli någon upprepning. Ett förlösande minne från den kvällen, och en viktig bekräftelse på att mina tankar om mobbing, som jag tänkte avsluta med att reflektera över, stämmer (att det handlar mer om kultur än om individer), är samtalet jag hade med en av killarna i klassen som var på mig mest. Vi talade om mobbing, och han bad då om ursäkt för sakerna han gjorde. Han sa: "Jag fattar inte varför jag hade så svårt för dig. Varför jag irriterade mig och gav mig på dig." Att han sa det och att vi kunde mötas som vuxna hjälpte mig enormt mycket. Och den kvällen, som helhet, har jag enbart positiva minnen från. Hela klassen, eller i alla fall alla som var med, tyckte det var så pass trevligt att vi sågs igen något år efteråt. Sedan har vi träffats en gång till, men det var för snart tio år sedan.

Tiden går och år läggs till år. I fredags sågs vi alltså igen. Vi är alla vuxna idag, på riktigt. Några har barnbarn. Vi träffades på restaurang i Lerum där vi gick i skolan och där många fortfarande bor. Vi talade så klart minnen, men inte bara. Alla har ju levt ett liv och blivit vuxna sedan vi slutade skolan. Det finns mycket att tala om med människor som kände en när man var liten. Även om de flesta inte är odelat positiva till åren i skolan knyts band som för evigt binder en samman med klasskaraterna. Vi  delade med oss om det vi visste om klasskamraterna som inte var närvarande. Det verkar ha gått bra för i princip alla. Och så talade vi om mobbing. Jag är inte ensam, men många mindes att jag nog varit utsatt. Det är idag totalt oproblematiskt att tala om det, även med mina klasskamrater. För mig är det en tacksam bekräftelse på att jag blivit vuxen och att jag har en grundtrygghet som ingen kan ta ifrån mig. Det har varit en kamp, men jag har blivit den jag är för att jag varit med om det jag varit med om.

Jag tror jag blev forskare för att jag ville förstå varför mobbing uppstår, för att finna verktyg att förstå fenomenet, snarare än mina egna upplevelser. Mobbing handlar mer om kultur än om psykologi, det är så jag vill se det. Mobbing utförs av individer men är i grund och botten ett kulturellt fenomen. Mobbare är ingen identitet, mobbing är en tillfällig handling även om den upprepas. Vissa människor har större benägenhet att mobba än andra, men det är sammanhanget som avgör vem som antar vilken roll. Den som mobbas utsätts för mobbingen på grund av att hen, av olika anledningar, inte passar in i sammanhanget. Grunden för mobbing är att sammanhanget är för trångt och begränsande. Därför kämpar jag för öppenhet och förlåtande normer, för att fler ska kunna känna sig integrerade. Om mobbing uppfattas som ett individproblem skapas offer och förövare, som sedan tvingas bearbeta sina minnen. Hur jobbigt det än är att vara utsatt tror jag det är ännu värre att vara den som utsätter, för har man bara ett uns av mänsklighet i sig kommer man förr eller senare att drabbas av dåligt självförtroende, och det är mer förtärande än ett dåligt självförtroende som man trots allt kan arbeta med på egen hand. Därför vill jag se mobbing som ett kulturrelaterat samhällsproblem, för jag tror att en sådan definition av problemet, ett sådant angreppssätt, är mer konstruktivt och har större framgångspotential.

Det var inte så det kändes när jag själv var utsatt, där på högstadiet. Men det är så jag ser på det idag. Det var skambelagt att vara mobbad och lärarna hade inga verktyg att hantera problemet. Det har lärarna och skolan fortfarande inte, och så läge man angriper problemet som ett psykologiskt problem tror jag det kommer att leva kvar. Psykologer behövs givetvis också, men deras verktyg är lämpade för att mildra symptomen. Vill vi lösa grundproblemet är det mot kulturen vi måste rikta våra blickar och det är kuluren vi måste jobba med, vilket är ett gemensamt och ömsesidigt arbete som inbegriper alla: Offer och förövare, samt inte minst den stora, tysta massan av möjliggörare. Offren är få, förövarna något fler, men det verkliga problemet är den tysta gruppen av människor som ser och hör men inget gör. Det är deras sätt att agera eller inte agera som utgör klangbotten till mobbingen, som kan ta sig enormt många olika uttryck. När jag gick i skolan talades det inte så mycket om mobbing. Idag talas det mer om det, men problemet kvarstår, och det är på inget sätt begränsat till skolan. Mobbingen förföljer en genom hela livet, det är i alla fall min erfarenhet. Därför vill jag rikta blicken mot och uppmärksamma kulturen. Där tror jag svaren finns, om vi nu verkligen vill komma till rätta med problemet.

Så här (se nedan) skrev jag om mina upplevelser, och jag skrev om dem i tredje person, för det var där och då allt för smärtsamt att skriva om det som något självupplevt. Jag tog inte upp dessa saker i fredags, men jag tänkte på dem. Idag gör det inte ont att tänka tillbaka på upplevelserna, men det har varit en kamp, och ett viktigt led i den kampen har för mig varit att delta på klassträffarna, att inte förneka, försöka glömma eller dra mig undan. Jag har tvingat mig själv att konfrontera minnena, och har lyckats transformera känslorna som upplevelserna under skolåren och även senare till en intellektuell drivkraft och en vilja att verkligen förstå, för att kunna kämpa mot mobbingen i samhället. Avslutar denna långa text med att dela med mig av texten där jag sätter ord på det jag utsattes för.

Ordet mobbing känns laddat. Led han verkligen så mycket? Visst gick han många gånger ensam hem från skolan med ögonen fulla av tårar och visst längtade han in i gemenskapen i klassen, men det kan ju lika gärna vara han som var känslig? Men varför kände han sig då tvingad att ständigt hålla garden uppe? Varför fanns det överallt individer som bevakade hans mått och steg och som reglerade hans handlingsutrymme? Som barn och tonåring var han en liten muskelsvag, sent utvecklad kille. Det kan vara en förklaring till att han skulle sättas på plats. Han var ett idealt offer som inte uppfyllde kriterierna för det gällande manuskriptet för manlighet. Men oavsett vad som är den rätta förklaringen, om det överhuvudtaget finns någon rätt förklaring, så räcker det inte. Han har för länge sedan insett att han aldrig kommer att bli klok på varför så många under högstadiet lade märke till honom och retade sig på honom. Vart han än rörde sig i skolan och i samhället riskerade han att stöta på någon som han inte kände eller ens visste att de fanns eller vem de var, som när som helst kunde hotade honom. Plötsligt stod de bara där och hindrade hans väg. Han försökte aldrig utmärka sig, genom att spela clown till exempel, eller bära uppseendeväckande kläder, tvärt om. Istället upplevde han sig som en grå individ helt utan egen identitet. Till självutplånandets gräns höll han med alla och vågade aldrig invända mot någon. Ändå smälte han inte in, ändå fick han inte vara ifred. Kanske var det just det som gjorde honom till ett tacksamt offer, eftersom han genast intog den underlägsnes position? Det var helt enkelt lätt att dominera honom. Han fogade sig och försökte ge sken av att han inte brydde sig, att han var stark. Men inombords led han ofta. Om han någon gång hade nya kläder eller vad som helst som på ett eller annat sätt stack ut fick han vara beredd på repressalier. En gång i sjuan, när han hade fått ett nytt skärp. För en gångs skull den sortens skärp som alla andra hade, och som han därför var så innerligt glad över. Då var det två av ”klasskompisarna” som hotade honom med stryk om han inte tog det av sig. Detta gjorde de under lektionen, och de gjorde det som vanligt på ett sådant sätt att läraren inte reagerade. Just den gången klarade han sig dock undan genom ett lyckat men sorgset försök att förekomma dem. Han smet ut och gömde sig på toaletten. Och mycket riktigt, strax efteråt såg han dem båda komma efter för att uppfylla sitt hot. De kom ut ur klassrummet upprymda över sitt förmodat lättfångade byte, rusiga över att än en gång få njuta triumfens sötma på hans bekostnad. Men denna gång stod han gömd, beredd. Han tog av sig skärpet på toaletten och smög sedan tillbaka till klassrummet. Den gången klarade han sig, men det var en klen tröst att se deras förvånade miner när de kom tillbaka och såg honom sitta i klassrummet. De hade ju ändå vunnit. En annan gång när han hade fått ett par nya skor, ett par efterlängtade Nike, i födelsedagspresent fick han under en teckningslektion höra att just de skorna på honom var rena slöseriet med resurser, för han som uppenbart var avundsjuk på dem menade att han borde ha dem istället. På dessa och andra mer eller mindre subtila sätt fogade han sig i den fålla och den roll han tilldelats av kollektivet. Det värsta med mobbingen var dock inte trakasserierna och den hotfulla stämningen, nej det var känslan av ensamhet som inympades i honom, känslan av att stå helt ensam och försvarslös. Som den gången då han var på skoldans och dansade med flickvännen. Plötsligt och fullkomligt överrumplande, och av en för honom totalt okänd anledning, kom det fram en äldre kille, som han inte kände, och slog honom till golvet utan ett ord. Han bara tittade på honom när han låg ner och sedan gick killen, utan ett ord därifrån. Ingen reagerade. Han var totalt utlämnad och ensam där han låg på golvet med övriga elever i en ring, tysta. Stirrande. Den händelsen förbryllar honom mest av allt, inte bara för att tjejen gjorde slut samma kväll. Det som skrämde honom mest då var oberäkneligheten, och att ingen reagerade. Vad hade han gjort? Varför just han? Det som skrämmer honom mest idag är att han egentligen inte var förvånad över att han utsattes för detta. Mobbingen var helt enkelt ett så pass vanligt inslag i vardagen att han räknade det som något normalt.

Läraren: person eller profession?

"Undervisningen får inte vara personbunden", sägs det. Kvalitet i utbildningssammanhang anses idag handla om hur väl utvecklade planer och kriterier man har. Måluppfyllelse är viktigt; lärare förväntas följa instruktionerna och leverera mätbara resultat. Struktur och form går före individ och engagemang. Det som kan kontrolleras kontrolleras, för kontrollens och måluppfyllelsens skull. Kurserna som ges blir därför allt mer standardiserade. Det gör något med både läraryrket och lärandet. Människorna och det unikt mänskliga betraktas i utbildningssammanhang allt mer som ett problem. Det oroar mig, för om den mänskliga faktorn betraktas som ett problem kommer människorna förr eller senare att uppfattas som ett störmoment och ett hinder på vägen mot måluppfyllelse.

Lärare är och måste få vara individer i klassrummet eller föreläsningssalen, inte anonyma och utbytbara representanter för en profession, menar jag. Kanske påverkar den synen på lärare resultatet, men kunskap och än mer bildning är inget program som effektivt kan målstyras. Kunskap uppstår mellan människor har väldigt lite med mätbarheten, betygen och resultatet att göra. Människan är en föränderlig och lärande varelse, men vad man lär sig rår ingen annan än en själv över. Lärande handlar om intresse, och intresse är relaterat till kultur, som uppstår mellan människor. En skola som fokuserar mer på struktur och resultat och som betraktar lärare som ett slags utbytbara maskiner som likt en dator kör ett program får oundvikligen effekter på kunskapen. En sådan skola berövas på liv och riskerar att bli en död plats som instrumentellt producerar resultat, men där kunskapen mals sönder, intresset tas död på och lusten att lära upplöses.

Jämför med läkarna, med framstående kirurger. Söker man hjälp hos vården är det människor man vill möta, människor som ser en, som förstår och som kan hjälpa. Människor med kunskaper och erfarenhet, men också med empati. Professionalitet handlar om att balansera mellan professionen och individualiteten. Varken vård eller utbildning följer strikt några program, inte i verkligheten. Vård och utbildning är mänskliga verksamheter, med allt vad det innebär. Om det är kunskap vi vill ha, om det är lärande skolan ska ägna sig åt, måste undervisningen bli mer personbunden. Läraren måste ses och behandlas mer som en person än som en representant för en profession. Professionalitet växer underifrån, inifrån och mellan människor, det är inte något som sipprar ner uppifrån eller som kan påföras utifrån. Om undervisningen inte är personbunden bli den anonym och lärandet blir instrumentellt. Kunskap är alltid förkroppsligad, förmedlad och subjektiv. Det kan ingen ändra på, det är ett faktum vi måste acceptera och anpassa oss efter.

Arbetare i en fabrik, som bygger bilar längs ett löpande band är själva antitesen till läraryrket och utbildningsuppdraget. Verksamheten i fabriken kan målstyras, kvalitetssäkras och effektiviseras, men eftersom lärande och kunskapsutveckling är något helt annat fungerar den synen på yrket inte. I bästa fall leder New Public Management, för det är så klart det jag skriver om, till tristess, vantrivsel, sjukskrivningar och försämrad kunskapsutveckling. I värsta fall är ordningen och synen på lärare förödande för hela idén med utbildning, vilket riskerar att få långtgående konsekvenser som det kan ta år att reparera. Kunskap är en nåd att bedja om och något man måste vara ödmjuk inför, annars får man något annat, något artificiellt och dött. Mätbara resultat går att jämföra och konkurrera om, absolut, men sådana resultat har väldigt lite med kunskap att göra. Det är som att likställa pulverkaffet på jobbet med en espresso skapad av en barista. Maskiner är bra till mycket, men det är i mötet mellan människor som kunskap, kärlek och ett hållbart samhälle växer fram.

Lärare måste få mer frihet och ökat ansvar, det vill säga lärare måste få vara individer. Utan tillit till och respekt för lärare som individer, med allt vad det innebär, kommer skolan att förvändas till något annat än det den varit. Utbildningssverige behöver inte mer professionalitet och likritning, inte bättre resultat snabbare och mer effektivt. Kunskap och lärande för livet och ett hållbart samhälle kan bara växa mellan människor. Eleverna och studenterna är inte kunder, utan medskapare av kunskap. Lärare utför inte standardiserade tjänster och skolan producerar inte varor. Lärare är människor som möter andra människor och kunskapen växer mellan. Lärande är en levande process som bara överlever om den får rörelsutrymme och plats att växa fritt. Utbildning som inte är personbunden är ingen utbildning, den är något annat. Och det kanske är så vi vill ha det, men då skulle jag väldigt gärna vilja veta det för då vill jag ägna mig åt något annat. Jag blev lärare för att jag ville lära.

ADHD-dagboken: Det går inte!

Genom åren har jag ofta fått höra att det inte går, eller så kan man inte göra. alternativt: Det kommer aldrig fungera. De där orden och den där inställningen till mig och det jag gör, till mina idéer och förslag, den där underliggande misstron, löper som en röd tråd genom hela livet. Alldeles för länge lyssnade jag på rösterna och människorna och lät deras ord och deras syn på mig diktera mina villkor och styra mina beslut. Länge vågade jag inte försöka, för jag lyssnade på vad de sa och hade svårt att övervinna mitt dåliga självförtroende; ett självförtroende som inte blev bättre av att mötas av den inställningen. Om jag bara mött människor som betraktade mig på det sättet, eller om jag verkligen övertagit deras syn på mig är jag övertygad om att jag gått under för länge sedan. Jag hade inte orkat, för jag hade hindrat mig själv från att försöka. Därför är jag ENORMT tacksam för den bekräftelse jag faktiskt fått på olika sätt genom åren, av vissa som visat att de trott på mig, som lyssnat och öppnat dörrar. Några har jag kunnat tacka personligen, men jag tror inte de förstår vilken skillnad de gjort i mitt liv; de flesta har ingen aning, men min tacksamhet känner inga gränser. Jag är den jag är idag för att jag lärt mig betydelsen av att försöka, försöka igen. Och lära av misstagen. Får man inte försöka går det dock inte.

Det jag föreslagit har aldrig handlat om några storslagna projekt, utan om små saker och anspråkslösa alternativ som man kanske skulle kunna testa. När jag presenterat förslagen har det ofta handlar om att tyckt mig se en möjlighet och sedan inte kunnat hejda mig. Ibland har det blivit tyst, och sedan har någon förklarat för mig att: Det går inte! Sakerna jag föreslagit har ofta handlat om sådant som går på tvärs mot rådande normer, konventioner och underliggande värderingar. Och det är detta som är problemet, har jag efter år av analys och rannsakning kommit fram till och slutligen i mogen ålder äntligen accepterat. Det är inte mig det är fel på, inte mina idéer heller; problemet är kulturellt. Jag har aldrig tänkt utanför någon box, av den enkla anledningen att jag har aldrig upplevt att jag levt i en box; inte förrän jag fått höra orden: Det går inte! Jag har aldrig personligen känt mig hindrad av konventioner, inte i mitt tänkande eller privatliv. När jag fått chansen att gå min egen väg och endast haft mig själv att ta hänsyn till har jag alltid hittat vägar fram. Det har gjort att jag aldrig slutat försöka. Varje dag och hela tiden, i olika sammanhang, försöker jag, på olika sätt. Det är så jag lever mitt liv, genom att hela tiden försöka. På det sättet finner jag ro, för jag kan inte stänga av det kreativa flödet. Jag ser öppningar och möjligheter överallt och hela tiden.

Oftast går det inte, det är helt riktigt. Det lärde jag mig tidigt. Redan när jag presenterar förslaget vet jag att det finns en risk att det inte ska fungera, men försöker man inte får man ju aldrig veta. Det som gör och genom åren så många gånger gjort mig ledsen är inställningen till mig och mina förslag. Genom att på förhand bestämma att det inte går får skeptikerna rätt, och deras bild av mig som avvikare och kuf bekräftas. Inte så att förslagen som läggs fram, accepteras och sedan faktiskt testas fungerar. Oftast fungerar lösningarna som vinner bifall inte. Skillnaden är att när förslag som ligger i linje med konventionen och inte skaver mot rådande normer leder till misslyckande faller ingen skugga på förslagets upphovsperson. Nästa gång hen lägger fram ett liknade förslag lyssnar man uppmärksamt och tar det på största allvar. Det är inte förslagen eller det som sägs som avgör, utan vem som lägger fram förslagen.

Jag är idag över 50 och kan luta mig tillbaka på en lång erfarenhet av att det väldigt ofta visst går, att mycket av det jag velat göra bevisligen har fungerat, när jag väl fått möjligheten eller vågat bryta mot konventionerna. Inte alltid, men ofta. Tillräckligt ofta för att jag ska våga försöka igen, och av misslyckandena har jag lärt mig massor. Jag blir bättre och bättre på att våga höja rösten och presentera förslag, och jag vågar oftare driva igenom förslag som jag tror extra mycket på. Väldigt ofta går det. Problemet är att synen på mig inte förändrats särskilt mycket. Trots alla framgångar och även om alla vet att jag aldrig misslyckats kapitalt eller ställt till med problem. Har jag fått ansvar för något har jag klarat uppgiften, inte sällan med framgång. Ingen kan peka på några fatala misslyckanden som jag eller mina förslag varit upphov till. Ändå möts jag fortfarande av skepsis och om mina förslag inte möts med tystnad hör jag allt som oftast orden: DET GÅR INTE! Skillnaden är att jag idag inte lyssnar. Kan jag försöker jag ändå, och vinner mina förslag inte bifall går jag vidare i livet utan att känna mig särskilt nedslagen.

Idag vågar jag allt oftare gå min egen väg, och ju mer jag faktiskt försöker, ju fler idéer och infall som testas, desto fler försök faller väl ut; samtidigt som jag lär mig massor av misslyckandena. Jag finner ingen som helst anledning att lyssna på skeptikerna, och idag när jag hör någon säga att det inte går skakar jag inombords på huvudet och tänker: Du har ingen aning om vad du talar om. Ingen av oss vet något om framtiden. Den som säger: Det går inte, gör det för att förslaget är nytt och går på tvärs mot majoritetssamhällets föreställningar om vad som fungerar. Det går inte, är ett uttryck för förändringsrädsla, för osäkerhet. När en grupp enas om att det inte går skapar det trygghet. Det känns bra att slippa försöka, att hindra knäppgöken som med sina förslag utmanar konventionen, för tänk om förslaget faktiskt fungerar? Då skulle man behöva göra upp med och lära sig hantera ännu en fördom, man skulle tvingas erkänna sin osäkerhet och konfronteras med fegheten. Människor som säger: Det går inte, är ynkliga. Sent i livet har jag insett det, och jag kan idag ha överseende med det. Jag behöver inte deras godkännande och ser snarare deras tvekan och skepsis som ett slags bekräftelse på att jag är på rätt väg.

Tänk om fler fick försöka. Tänk om fler fick möjlighet att se sina förslag omsatta i handling. Tänk om misslyckanden inte sågs som misslyckanden; om förslag som inte fungerar kunde användas som sedelärande exempel, som en möjlighet att utvecklas och bli bättre. Om det går eller inte vet ingen på förhand, det är sanningen. Och försöker man inte kommer man aldrig att få veta om det gick eller ej. Därför kommer jag att fortsätta försöka så länge jag lever; inte för att jag vet att förslagen jag testar fungerar utan för att lära mig mer och bli bättre. Det är inte mig det är fel på, äntligen kan jag känna mig säker på det; det är de som säger: Det går inte som har anledning att rannsaka sig själva, och ju längre de väntar, desto svårare blir det att utvecklas som människa. Även om ingen lyssnar på mig är jag ingen förlorare, tvärtom är jag en vinnare. Och genom att aldrig sluta försöka lever jag i förvissningen om att jag hela tiden utvecklas, vilket ger trygghet och mod att försöka igen.

Till alla som känner igen sig vill jag därför avsluta med följande ord: Försök, fortsätt försök. Den som säger att det inte går har ingen aning om vad hen säger, för ingen kan veta det, inte på förhand. Låt ingen hindra eller definiera dig som människa!