När utbildningens organisering hindrar kunskapsutvecklingen

Dagens akademi är strikt kontrollerad, och kontrollen har blivit så pass normaliserad och den tas på så pass stort allvar, att den som ifrågasätter behovet av kontroll, om så bara genom att ställa frågan varför, riskerar att avfärdas och få sin kompetens ifrågasatt. Kontrollen ökar med tiden, efter principen att ju mer man kontrollerar desto mer upptäcker man som inte kontrolleras, och allt som kan kontrolleras ska kontrolleras, för att det går, ofta inte av något annat skäl. Och för att få vägar ifrågasätta saken. Hur skulle det se ut om vi INTE kontrollerar menar du? Vill påpeka att jag överdriver, liksom jag brukar för att inte ge sken av att jag leder något i bevis. Det kan jag inte, men det är heller inte det viktiga, det avgörande är hur lärare där ute i verksamheterna upplever sin arbetssituation. Om många känner igen sig säger det något om utbildningskulturen och om förutsättningarna att bygga en kunskapsnation.

Läraruppdraget och kurserna är idag ofta så pass detaljerat beskrivet och strikt kontrollerat att utrymmet för improvisation i princip är utraderats. Lärare ska följa planerna och verksamheten ska utgå från kvalitetssäkrade manualer och best practice som det finns evidens för. Tradition och magkänsla, det vill säga KOMPETENS och ERFARENHET ska inte användas, inte för att det inte är bra eller för att det inte fungerar, utan för att det saknas evidens. Punkt! Hur skulle det gå, om lärare fick göra lite som de kände (fast varför skulle de)? Konsekvensen av detta sätt att tänka och organisera utbildning är att tilliten till lärarna är minimal, och egna initiativ motarbetas eller förbjuds; för kvalitetens skull.

Verksamheten är målstyrd, och för att kontrollera att målen till varje pris ska kunna nås på ett så effektivt sätt som möjligt utsätts lärare och elever för ständiga utvärderingar och kontroller. Konsekvensen av detta är att glädje, spontanitet, tillit till lärare och individuellt ansvar betraktas som invasiva egenskaper, eller som skadligt ogräs, och rensas därför bort så fort man identifierar minsta tecken på avvikelser från planen.

Inte för inte har lärarnas administrativa börda ökat närmast exponentiellt på senare tid. Den enorma kontrollapparaten, de upprepade utvärderingarna och rigorösa krav på dokumentation med hjälp av hopplöst ineffektiva system stjäl tid och resurser och inte minst arbetsglädje och lust att lära, utvecklas och förkovra sig i sina ämnen. Alla är överens om att det är så här, ändå anses administrationen vara viktig. Kontrollen och målsäkringen antas garantera KVALITET. Och hur skulle man göra annars?

Jag ser ett enormt behov av att någon säger: Stop! Låt oss ta time-out! Skolans personal och även elever och studenter behöver tid och möjlighet att reflektera, tänka efter och lyssna på varandra. Tid och möjlighet att i lugn och ro, ensam och tillsammans, fundera över om skolan verkligen organiseras optimalt, om det som görs verkligen leder till lärande och kunskapsutveckling. Att det leder till (visad) kundnöjdhet, måluppfyllelse och bra betyg, det vet vi; undersökningar visar det. Så ser det ut. Systemet visar inga tecken på avvikelser och indikerar ingen anledning till oro. Men hur är det med kunskapen, med arbetsmiljön och elevernas vilja att lära? Står allt verkligen rätt till, är det ställt bortom varje rimligt tvivel att det inte finns någon anledning till självransakan och omorganisering? På den typen av frågor finns inga givna svar, och svaren som finns tillgängliga pekar i olika riktningar. Väldigt många är dock oroade över vart vi är på väg. Det finns gott om indikationer på problem, men det är svårt att leda dessa saker i bevis. Lärare avfärdas ofta som ett särintresse vilket man varken kan eller bör ta hänsyn till. Sluta gnälla, sa generaldirektören för Skolverket här för leden. Bit ihop och fokusera på uppgiften! Fast vad är lärarnas uppgift egentligen; att följa planen oavset vart den kontrollerade processen leder till och oaktat utfallet, eller främja lärande och kunskapsutveckling? Lärarnas berättigade oro handlar ju om att dessa båda aspekter på skola och utbildning i praktiken visat sig inkompatibla och omöjliga att leva upp till. Och oavsett hur det står till är det ett faktum att utrymnet för lärande och kunskapsutveckling som finns idag krymper oroväckande snabbt. Dygnet har bara 24 timmar och ingen förväntar sig att lärare ska arbeta övertid.

För att inte gå under av leda; för att hålla lusten att lära vid liv; för att utvecklas som lärare har jag tvingats hitta alternativa strategier, bloggande är en sådan strategi. För att överleva i systemet i väntan på att det ska förändras, för det måste det, i alla fall om skolans och den högre utbildningens mål är kunskap, har jag beslutat mig för att på fritiden utveckla en YouTube-kanal där jag kan ägna mig åt det jag sökte mig till akademin för: Lärande och kunskapsutveckling. Jag ser filmerna som ska läggas ut där som ett komplement till bloggen. Ett ljud och bildarkiv över mina kunskaper och tankar om lärande. Jag ser det som en öppning för samtal, och det är därur som kunskap växer. Den är under utveckling, och detta är bara ett första trevande upprop- Vem blir min första prenumerant?

Bibliotek, Bildning och källkritik

Läser i tidningen att regeringen i sin budgetproposition föreslår att Kungliga biblioteket ska få 25 miljoner kronor per år i tre års tid, och det tycker jag så klart är väldigt bra. Biblioteken är en av kunskapssamhällets kanske viktigaste institutionen, minst lika viktiga som skolan och universitetet. Biblioteken är viktiga som en påminnelse om boken och dess roll för mänsklig utveckling. Jag ser biblioteken som ett slags bildningens fyrbåk, ett ljus i mörkret som lyser väg och erbjuder ett tyst rum för läsande och tänkande, mitt i marknadssamhällets larm; en manifestation för kunskapens egenvärde. En vishetens borg som erbjuder skydd mot alla slags hot mot demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Den som har pengar kan köpa böcker och sitta hemma och läsa, men det kan inte alla. Bibliotekens roll för integrationen är därför enormt viktig. Utan bibliotek får vi ett helt annat samhälle och en torftigare och fattigare kultur. Liksom skolan är biblioteksväsendet en långsiktigt investering, dels i samhällets och den uppväxande generationens kunskapsutveckling, dels i det svenska språket. Och, inte minst, biblioteket öppnar dörrar till böckernas fantastiska värld och läsandets undergörande verkan. Bildning är något som växer fram mellan människor och som underhålls av olika samhällsinstitutioner; biblioteket är en av dem, skolan en annan, medierna en tredje, men det finns fler. Alla har ett gemensamt ansvar för bildningen. Biblioteket är inte någons, det är allas och därför måste det vara en statlig eller i alla fall skattefinansierad angelägenhet. Biblioteket utgör ett slags kunskapsutvecklingens buffert och när de ekonomiskt gynnade delar med sig till de mindre lyckligt lottade växer båda och samhällets hållbarhet ökar.

Även om nyheten om den föreslagna satsningen gör mig glad är jag inte odelat positiv, det finns en underton i förslaget som oroar mig. Det handlar om synen på kunskap som finns mellan raderna och det jag reagerar på är att syftet tydligen ska vara att "förbättra förutsättningarna för ökad digital kompetens och att stärka förmågan till källkritik". Jag ser det som en oroande glidning i synen på kunskap. Bildning kräver ett aktivt försvar för HELA det komplex som utgör vetandets och utvecklingens klangbotten, och när bibliotekens uppdrag, liksom för övrigt skolans, detaljstyrs och specialiseras allt mer innebär det en utarmning av bildningen, och i förlängningen av kunskapen. Fakta går att kontrollera, och det är försöken att kontrollera och detaljstyra som jag reagerar på; som oroar mig.

"I en tid när allt fler blandar ihop fakta med åsikter så behöver vi alla rustas med mer källkritiskt tänkande. Biblioteken spelar en särskilt viktig roll i det arbetet", säger kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) i pressmeddelandet.

Nu sägs det ju inte uttryckligen att biblioteken får UPPDRAGET att rusta medborgarna och värna utvecklingen av ett källkritiskt tänkande. Fast vi vet ju hur det brukar bli, och tanken ligger helt i linje med det fokus på målstyrning och kontroll som New Public Management bygger på. Om något eller några år kan man förvänta sig en uppföljning och utvärdering av hur väl biblioteken lyckats med uppdraget, och visar det sig att man inte lyckas får någon ansvarig gå och det kommer nya och mer detaljerade krav. Mer pengar brukar man inte tillföra, för effektiviseringen anses vara ett slags naturlag. Det är som bekant inte så jag ser på utveckling, hållbarhet, kultur eller kunskap. Därför oroas jag av förslaget och även om jag riskerar att bli en party pooper känner jag mig tvungen att påpeka riskerna jag ser.

Kungliga biblioteket ska under de tre åren, 2018–2020, stötta de regionala biblioteken i arbetet med att öka användningen av digitaliseringens möjligheter.

En annan sak som oroar mig är naiviteten med vilken man ser på och närmar sig digital teknik. Utan tvekan innebär den enorma möjligheter, men det finns också gigantiska problem och utmaningar som inte ägnas tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som nöden kräver. Var finns den omtalade källkritiken ifråga om digitaliseringens möjligheter? Uppdraget verkar tydligt, KB ska stötta de regionala biblioteken att "öka användningen" av digital teknik. Här finns en uppenbar risk att biblioteket som institution hotas för när allt mer av verksamheten digitaliseras och flyttas över till nätet behövs snart inte längre det fysiska rum för tänkande, läsande, utveckling och bildning som biblioteken försvarat genom seklerna, det mellanrum i tillvaron som erbjuder lugn och ro samt tid att tänka tankar till slut. Boken håller på att digitaliseras och nu är det logiskt nog bibliotekens tur, och källkritikens fokus på (fakta)granskning effektiviserar utvecklingen, helt i linje med den underliggande kunskapssyn som vuxit fram i samhället som som utgör en glidning bort från vishet, bildning och kunskap som är svårt och till dels omöjligt att kontrollera, mot fakta och information som går att styra och kontrollera.

Min poäng är att bildning inte går att effektivisera, och bibliotekens roll i samhället är inte att tillhandahålla något slags specificerad tjänst som kan upphandlas i konkurrens. Varken bibliotek eller bildning går att målstyra eller kontrollera. Kunskapens vägar oro outgrundliga och följer sin egen (brist på) logik. Jag oroas över avsaknaden på ödmjukhet inför dessa aspekter av kunskap, som jag tycker lyser igenom i förslaget. Allt och alla hänger ihop, samhälle och kultur är komplexa, dynamiska och okontrollerbara helheter. Varför har vi idag ett behov av källkritik? Det är frågan vi borde ställa oss, och poltiken borde utvecklas med utgångspunkt i insikten om att den enda långsiktigt hållbara "lösningen" är att stämma i bäcken. Jag ser behovet av källkritik som en olycklig effekt av årtionden av usel skol- och utbildningspolitik. Biblioteken håller på att monteras ner, för det är ett enkelt sätt för ekonomiskt pressade kommuner att spara pengar, och den tendensen bryts inte av engångssatsningar, för att motverka den utvecklingen krävs en helt annan långsiktighet. För att klara av omställningen utan problem och för att kunna ta vara på digitaliseringens möjligheter behöver biblioteken och skolan VÄRNAS, inte satsas på genom öronmärka pengar för än det ena än det andra ändamålet.

Biblioteken och skolan är till sin natur källkritiska, i alla fall om man sätter kunskapen i centrum för verksamheterna och ger institutionerna i uppdrag att sträva efter bildning och tilldelar dem ett mycket mer öppet mandat. Behovet av källkritik ser jag som ett symptom på bristande bildning i samhället, som en effekt av kunskapsutarmning och minskat intresse för skolans innehåll. Källkritik kan aldrig ersätta en i samhällets breda lager, allmänt spridd och gedigen, bedömningskompetens. Källkritik är att likna vid ett slags antivirusprogram, som behövs för att skydda sig mot hot som aldrig hade funnits om människor brydde sig mer om varandra, om samhället var integrerat och alla kände sig inkluderade. Satsningen på källkritik och digitalisering, tänker jag, tar lite ut varandra. Om fler tog sig tid att besöka biblioteken och oftare satte sig ner för att läsa fysiska böcker som man sedan diskuterade tillsammans, behövdes ingen satsning på källkritik, för den kompetensen, liksom förmågan att bedöma olika typer av texters värde och källors relevans och pålitlighet, får man på köpet om man verkligen värnar biblioteken och placerar lärandet och kunskapen i centrum för skolans verksamhet.

Biblioteket har i alla tider varit ett slags kunskapens fyr och har genom sin blotta existens bjudit motstånd mot okunskap och fördumning. När biblioteket nu, som det verkar, får ett tydligt uppdrag att rusta samhället med källkritik utarmas biblioteket och förädlas från en vördad bildningsinsitution i eget namn till att bli en utövare av specificerade tjänster. En sådan utveckling riskerar att i sin tur utarma bildningen, vilket i förlängningen kan få menliga effekter på skolans möjligheter att arbeta med lärande och främja kunskapsutveckling. Och detta i sin tur bidrar till fördumningen av samhället, som riskerar att accelerera i takt med att allt fler samhällsfunktioner digitaliseras, vilket medför att både effektiviseringsmöjligheterna ökar och förändringsprocesserna går snabbare.

Vetenskap, som pussel och mosaik

Beroende på vilken typ av kunskap man söker, det vill säga vilket syfte man utgår från i sin forskning kan man grovt säg att det finns två vägar (det finns så klart en hel massa olika vägar, men det går menar jag att dela upp vägarna i två tankeuniversum, eller vad man nu ska kalla det). Viktigt dock att inte tänka på vägarna, världarna eller traditionerna som dikotomier, det handlar snarare om ytterlighetspositioner i ett kontinuum. Kvalitativ -- kvantitativ, hermeneutik -- positivism och deduktion -- induktion -- realism -- empirism är liknande uppdelningar som grovt sorterar in den vetenskapliga verksamheten. Vanvördigt talas det ofta om uppdelningarna i termer av antingen eller, men det är ovetenskapligt, för man väljer inte metod först och syfte sedan. FÖRST måste man veta vad man vill undersöka, vad det är för kunskap man söker. SEDAN väljer man metod. Kunskapen om världen menar jag kan delas upp i två huvudkategorier.

1. Kunskap kan betraktas som något man upptäcker, som något fixt och färdigt; som en karta med vita fläckar som fylls i allt efter som. Utgår man från en sådan kunskapssyn, om problemet man undersöker är av den karaktärer, är det berättigat att tala om kunskapen som ett pussel och forskningen som pusselläggande. Det är så här man ser på och närmar sig kunskap inom naturvetenskapen. Arbetet i laboratorier upptäcker allt mer detaljerade delar och aspekter av verkligheten, som sammanfogas i en och samma modell som allt eftersom fylls med allt mer detaljerat innehåll. När man för några år sedan hittade bevis för Higgs boson kunde fysikerna andras ut, för det bekräftade att standardmodellen höll sträck. Hade man inte funnit den där partikeln, eller om det visar sig att föremål kan färdas snabbare än ljuset, faller hela modellen och man får börja lägga ett nytt pussel. Poängen är att man på förhand har en tydlig uppfattning om hur det är, och sedan placeras respektive kunskapsbit in på sin plats i den komplicerade helheten. Man har så att säga tillgång till bilden (teorin är här ett slags bild) på förhand, i alla fall efter ett tag. Först har man bara tillgång till en grov karta med vita fläckar, men allt eftersom det vetenskapliga arbetet fortskrider får man tillgång till fler och fler pusselbitar som passas in i ramen. På områden där denna kunskapsmodell är tillämpbar går det hela tiden att följa arbetet och framstegen i takt med att bilden sakta klarnar. Därför kan man också göra förutsägelser, här, om kunskapen man söker är av denna karaktär.

2. All kunskap ser dock inte ut och fungerar på det sättet. Kunskap om kultur, till exempel. Den kunskapen vill jag snarare likna vid olikfärgade glasbitar som bildar utgångspunkt till och kan användas för att skapa mosaik. Kunskap om kultur är dynamisk, liksom kulturen som undersöks. Kunskapen om kulturen och kulturen som sådan förändras, delvis som ett resultat av kulturforskarnas arbete. Bitarna av kunskap förändras inte, men eftersom de kan fogas samman på lite olika sätt, beroende på vilka färger och former man har tillgång till och vilka visioner som utvecklingen eller förändringsrörelsen för tillfället strävar efter att förverkliga. Vision kan visa sig svåra att förverkliga av lite olika slag; antingen har man inte tillgång till just de mosaikbitar som behövs, eller också kommer man inte överens om vilken vision som ska vägleda skapelseprocessen. Kultur är komplext, öppet och föränderligt. Därför gillar jag tanken på kunskapen om kultur som en mosaik. Kulturforskarens uppgift är att beskriva eller skapa mosaikdelar som kan användas för att skapa bilder av. Kraven på delarna är lika strikta här som inom naturvetenskapen, men här skapar man mosaik istället för att lägga pussel. Resultatet ligger höljt i dunken och man vet inte hur det blir eller om det går förrän man är där och kan avgöra saken. Fast frågor rörande kultur är aldrig avgjorda en gång för alla. Gamla visioner kan dammans av i nya sammanhang, tillsammans med nya människor. Man kan försöka och försöka igen, utan att behöva överge visionen. Och forskningen kan finna nya delar som kan skapa nya möjligheter. Kunskapen är levande och föränderlig, liksom kulturen som undersöks.

Båda sätten att bedriva vetenskap är lika vetenskapliga och viktiga att värna för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Det handlar inte om antingen eller, om vad som är rätt eller fel, utan om vad som fungerar till vad och när. Vetenskap utgår alltid från kunskapsmålet, från syftet med undersökningen: Vad vill man veta? Det är det enda som betyder något när man utvecklar en stod för sökandet efter kunskap. Vetenskapen är underkastad kunskapen, inte tvärtom. Det finns inte en enda vetenskaplig metod, men alla metoder kan vara mer eller mindre vetenskapliga. Och vetenskap handlar om att nå så bra, användbar och säker kunskap som möjligt om det man söker kunskap om och vill veta något om. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA olika aspekter av världen, inte om att veta hur det är först och sedan bevisa det; det gäller för både pusselläggare och mosaikskapare. Det går inte att uttala sig om vilken syn på kunskap som är bäst, för det är omöjligt att avgöra separat och isolerat från verklighetens som ska undersökas och kunskapen man söker.

Vad gör människan till människa?

Snubblar över en artikel som väcker tankar och inspirerar. Den handlar om människan; om vad som utmärker människan och det mänskliga. Humanioras eviga fråga; en fråga utan givet svar som inte bara filosofer och forskare funderat över sedan urinens tider; en fråga som förenar alla människor eftersom ingen kommer undan den. Det går inte att vara människa utan att ägna en ansenlig del av sitt liv åt att fundera över vad det är att vara människa. Reflektioner över just den frågan bidrar till att göra människan till människa och där finns också frön till utveckling av samhället. Fast, och det är viktigt, MÄNNISKA är ingen soloprojekt. Människan och mänskligheten är liksom livet på jorden ett kollektiv. Såväl enskilda individer som grupper, samhällen och mänskligheten som helhet har det gemensamt att både delarna och helheten är ömsesidigt beroende av varandra. Jag behöver dig, du behöver mig; vi och alla andra behöver varandra. Det finns ingen minsta mänsklig beståndsdel, allt och alla är flera. Utan samverkan inget liv, ingen mänsklighet, inga nationer, inget samhälle, ingen grupp, familj eller individ. Utan andra finns inte jag: vi lever genom varandra och förändras tillsammans.

The emerging fields of embodied and enactive cognition have started to take dialogic models of the self more seriously. But for the most part, scientific psychology is only too willing to adopt individualistic Cartesian assumptions that cut away the webbing that ties the self to others. There is a Zulu phrase, ‘Umuntu ngumuntu ngabantu’, which means ‘A person is a person through other persons.’ This is a richer and better account, I think, than ‘I think, therefore I am.’

Jag tänker alltså är jag, är inte fel, men det räcker inte. Descartes glömde eller förstod inte att även tänkandet på egen hand är en dialogiskt relationell verksamhet. Ingen enskild är sig själv nog; även i ensamhet är man tillsammans. Ingen har sitt eget språk, för då är det inget SPRÅK. Inte ens en framstående filosof klarar sig utan andras tankar och resultatet av tidigare generationers intellektuella arbete, antingen som grund att bygga vidare eller något att ta spjärn emot. Ingen tanke börjar från noll och det finns ingen yttersta punkt varifrån allt annat kan härledas. Det enda som existerar och har existerat är evig tillblivelse och dynamisk förändring. Människa blir man genom andra människor och tänker gör man tillsammans.

Ingen människa är en ö och ingen individ börjar från noll med två tomma händer; the self made man är en självförhärligande myt, en grandios illusion. Människan är en reciprok, dynamiskt föränderlig och sammansatt varelse, dömd till och sprungen ur kollektivet. Ensam är inte stark, på egen hand klarar sig ingen. Därför har jag kommit att intressera mig för kultur, som är ett sätt att tänka på och närma sig det som förenar människor, det som händer mellan och som förändras processuellt. Kultur vill jag likna vid ett samtal, just för att betona detta att man blir människa i mötet mellan och genom andra. Och när jag studerar kultur studerar jag Förändring, i rörelse.

Nyckeln till hållbarhet, som jag ser det, är ett samhälle präglat mer av samtal än debatt. Samtalet är en plats att mötas i och utvecklas på. Samtala gör man för att lära av varandra, för att lyssna och dela med sig. Genom samtal och i möten mellan blir man människa, genom att umgås med andra. Skriva texter och publicera inlägg på nätet är något man gör i ensamhet, men man gör det ändå tillsammans. I alla fall så länge man är lyhörd och responsiv. Genom skrivande, samtal och reflektion utvecklas man både som individ och kollektiv. Därför oroas jag av den växande narcissismen, jaglojaliteten och den oresonliga tonen på nätet och i samhällsdebatten. Jakten på effektivitet, lycka och framgång riktar uppmärksamheten inåt, mot jag och mig och mitt. Skatt blir stöld och lagförslag mot tiggeri och hårdare straff blir till tecken på ansvarstagande, och var och en sin egen lyckas smed upphöjs till allmän lag: Vem vann debatten; den är den enda som betyder något, att JAG får uppmärksamhet och når framgång.

Debatten är liksom idealiseringen av the self made man, tanken på att jag är mig själv nog är ett svart hål fyllt av förödande, destruktiv tomhet. Debattens logik leder till att det byggs murar, och där bakom växer paranoida vanföreställningar om allehanda hot. I ensamhet förvrängs allt och frihet blir tvång, solidaritet blir stöld och gemenskap innebär kamp. Bakom murar, i ensamhet utvecklas ingen mänsklighet, tvärtom. Människa blir man genom andra och har man bara sig själv att spegla sig i blir man som den där trollkarlen från indialand, i Lennart Helsings sång, som förvandlade sig själv till ett glas vatten, drack upp det och försvann. Utan andra är jag ingen, tillsammans är vi många och starka. Enade vi stå och söndrade vi falla. Build that wall, skanderade Trumps anhängare. Och Trump sitter ensam i sitt torn och twittrar till sina följare. Själv följer han bara ett mycket litet fåtal, och han omger sig med jasägare och likatänkare. Han är en ensam president som på egen hand tror att han klarar av att göra Amerika stort. De som tror på honom och ser honom som en ledare är också ensamma och rädda för andra. Det är narcissismen i ett nötskal. Det är inte vägen fram, tvärtom. I ensamhet slutar man vara människa, för människa blir man genom andra. Det är inte murar som behöver byggas, utan broar.

Man blir inte en bättre människa genom att idka välgörenhet, lika lite som tiggeri är en lösning, men genom att dela med sig och hjälpa andra växer alla. När den starke lyfter den svage blir båda bättre människor. Skatt är solidaritet och ömsesidighet. Omfördelning är gemenskap. Samhället är vårt att förvalta tillsammans, och ju fler som osjälviskt bidrar desto bättre blir det för alla. Människa blir man genom andra, inte på egen hand.

Bildning som nödvärn

I helgen publicerades i SvD en artikel om bildning som jag här använder som utgångspunkt för reflektion. Bildning är ett tema jag ofta återkommer till. Det är ett sätt att se på kunskap som jag strävar efter och vill värna eftersom det är behövs för att chansen att samhället ska bli mer långsiktigt hållbart. Samtidigt finns det så många missuppfattning och till och med illvilliga vanföreställningar om vad bildning är, där ute. Bildning är ingen lyx, den är liksom hållbarhet en livsnödvändighet. Bildning handlar om att sätta kunskaper i perspektiv och om att förstå sammanhangens betydelse. Kunskap är ingenting i sig själv och den är varken ond eller god; bildning handlar delvis om att läsa sig förstå det.

– Man tänker att bildning är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! säger kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Tillsammans med Per Svensson har han nu skrivit boken ”Bildningen på barrikaderna”.

På Adlibris, i informationen om boken, finns ett citat om bildning som rimmar med hur jag ser på saken: "Bildning är motstånd. Mot allt som begränsar människan och hindrar henne från att förverkliga sina möjligheter, det vill säga mot förtryck och fördumning." Bildning handlar om att förstå information och fakta i relation till olika sammanhang. Kunskap är ingenting i kraft av sig själv, alltid bara i relation till ett sammanhang och till annan kunskap. Fokus på fakta fördummar, för det är en svartvit syn på kunskap. Bildning handlar inte om att skapa kanon eller om att ansluta sig till en lära, bildning ger perspektiv och ingjuter liv i kunskapen. Bildning är varken en rigid form eller ett kvalitetssäkrat innehåll, den blir till och förändras, den är rörelse och ömsesidig utveckling. Bildning hämtar kraft och rörelse i mellanrum och saknar såväl centrum som hierarki. Bildning liknar en vågrörelse som rör sig genom människor och som förändrar deras perspektiv på sig själva, på varandra och samhället som växer fram mellan.

Få oljud får mig att fingra på nycklarna till vapenskåpet lika reflexmässigt som ordet ”bildning”. Inte nog med att begreppet är sladdrigt som en sönderregnad papperstidning; när det kommer fladdrande över middagsbordet kan man vara säker på att någon snart kommer att harkla sig, putta upp glasögonen längs näsryggen samt kungöra vilken kultur som ingår i bildningen och vilken som är lägre stående.

Missförstå mig inte, jag älskar bildning. Det gör vi väl alla? Men jag är tveksam till begreppets funktionalitet. Det uppträder så ofta som ett tillhygge som patricier slår i huvudet på plebejer.

Ja, så är det och det är olyckligt att det kommit att bli så. Den som sätter sig över någon annan är korkad; som sagt, bildning är MOTSTÅND; ett nödvärn, en barrikad mot elitism och självgodhet. Bildning är ödmjukhet inför allt man inte vet och det som inte går att veta något om; motsatsen till tvärsäkerhet. Att bildning kommit att uppfattas som något man skryter om eller slår i huvudet på oliktänkande, att det fungerat som verktyg för makt och inflytande, är något alla verkliga bildningsvurmare måste göra uppror mot. Det är inte bildning, det är ett fatalt missförstånd. Jag förfäktar i alla fall en annan syn på bildning och tar avstånd från allt vad elitism handlar om. Därför har jag med stort intresse läst och även skrivit om bildning med utgångspunkt i författarnas, som artikeln handlar om, texter.

När den tyske kulturjournalisten Thomas Steinfeld skrev om ämnet här i Svenska Dagbladet (”13 missuppfattningar om bildning”och ”Tre ord som är motsatsen till bildning”) fick vi svart på vitt att ämnet engagerar, och allt sedan dess har det valsats runt i tryckpressarna. Bokförlaget Atlas gav under förra året ut antologin ”Bildning – då, nu, sen”, och i sommar kom Carl-Göran Ekerwalds ”Om bildning: tio dagböckers vittnesbörd” på Karneval förlag. I dagarna släpps dessutom boken ”Bildningen på barrikaderna” på Weyler förlag, skriven av Thomas Steinfeld tillsammans med Per Svensson, kulturjournalist vid Sydsvenska Dagbladet.

Paradoxalt nog är bildning inget man ska läsa OM, bildning är något man ska ägna sig åt. Bildning är inget man söker och finner, bildad är något man man blir. Och färdig blir man aldrig, man blir bara mer bildad. Fast att det skrivs böcker om ämnet visar att det finns många där ute som brinner för bildningen och som liksom jag vill dra sitt strå till stacken. Bildningen står och faller med samhällets och breda lager av befolkningens stöd och intresse, den kräver gemensamma ansträngningar och är inte någon soloprestation.

En regnig eftermiddag dricker jag kaffe med Per Svensson och frågar honom varifrån intresset för bildning kommer. 

– Det kommer sig av att det finns så lite av den i dag. Vi saknar den. Det är därför vi är så intresserade av den. 

Jag saknar också bildningen. Faktum är att jag känner mig snuvad på den. Som student på 1990-talet fick jag smaka på den; dörren till bildningshögskolan höll på att stängas och jag fick uppleva hur det en gång var, sedan slog dörren igen och man började tala om bildning, istället för att ägna sig åt att utveckla den och åt att bilda sig. Bildning och New Public Management är som plus och minus på en magnet, det är två oförenliga aspekter av utbildning. Försöken att målstyra, kvalitetssäkra och standardisera lärande slår sönder grunden för bildningen och skapar ett kallt och instrumentellt, debattorienterat och faktafixerat akademiskt klimat, vilket är själva antitesen till bildning. Bildning är levande, motsägelsefull och fylld av paradoxer och liknar ett samtal som vindlar sig fram, som lever sitt eget liv och förändras i enlighet med en inneboende logik som man bara kan följa, aldrig fullt ut förstå eller kontrollera. Bildning är något man hänger sig åt och överlämnar sig till, inte något man säljer, köper eller effektiviserar.

Men om begreppet är så missförstått, ska vi verkligen klamra oss fast vid det? 

– Ja, det är absolut viktigt att hålla fast vid det, säger han och ger mig en sträng blick. 

– Det som skiljer människan från djuren är strävan efter att vidga världen och förändra sig själv. Det är för mig själva definitionen av mänsklighet: att vilja bli bildad. Om man ger upp bildningsbegreppet så ger man upp det som ytterst konstituerar oss som människor. Därför är det extremt viktigt, inte minst i dag. För med allt gott som finns att säga om samtiden så finns det också grupper som lever i underkastade villkor, som de upplever att de inte kan förändra. De sitter fast. Bildningen står för motsatsen, löftet att det finns en jättelik värld att upptäcka där ute – både fysisk och symbolisk. 

Singulariteten tänker jag på; den punkt i historien (men låt oss hoppas att vi aldrig når den) när datorerna och teknologin utvecklats så pass att den kan mäta sig med och till och med bli bättre än människan. Den utvecklingen handlar lika mycket om teknikens utveckling som om människans. Kunskap förväxlas allt oftare vid fakta, men i samma stund som den tanken slår rot är människan och det mänskliga hotad. Fakta man kvalitetssäkras, granskas med hjälp av logaritmer och faktaprocesser kan målstyras, och det är datorer redan idag bättre på än människor, vilket gör människor överflödiga på område efter område. Den utvecklingen accelererar när ekonomin blir en parameter och kraven på effektivitet växer. Därför är bildning motstånd, eller ett slags nödvärn. Bildning handlar om att försvara människan och det mänskliga mot den tekniska instrumentalitet som håller på att invadera samhället. Bildning är ett försvar för livet och allt som är LEVANDE. Fakta är död och stelnad kunskap och om det är vad man lär sig i skolan fostras man till att lägga sig platt inför tekniken och allt fler vågar allt mer sällan tänka själva och ta strid för det man tror på och drömmer om.

För Per Svensson är bildning inte något man har eller inte har. Det är en process, något man inte äger och något som aldrig blir färdigt. Som boktiteln antyder ser han också bildning som omstörtande snarare än konserverande. 

– Den har en oerhört radikal, subversiv potential. Det gör att jag är ganska okänslig för anklagelser om att vara elitistisk eller kulturkonservativ. Jag tycker att man gott kan vara lite krävande. För jämför man med statarbarnen i början av förra seklet, eller flickor i Afghanistan som törs gå till skolan fast de riskerar att få syra kastad i ansiktet, då har jag inte så stor förståelse för svenska andraringare som tycker det är jobbigt att de måste läsa en roman. 

Äntligen någon som säger det som måste sägas. Att det är svårt eller jobbigt att studera hör man allt mer idag. Studenterna vill ha hjälp: instuderingsfrågor, läsanvisningar, föreläsningsunderlag, gärna innan och betygskriterier. Sedan vill man ha individuell feedback och tydliga, personliga utlåtanden om hur just deras text kan förbättras. Dagens studenter vill veta EXAKT vad de ska kunna, och kan man som lärare inte motivera varför man ska läsa just den boken, komma till just det seminariet eller gå den utbildning studenterna sökt, är det lärarna som får kritik. Arbetarna som på 1800-talet bildade sig ryggade inte tillbaka för problem och umbäranden. Det är på deras axlar vi alla står idag. Det var de som byggde det samhälle vi idag tar för givet. Och flickorna i Afghanistan som riskerar livet för kunskapen. Bildning handlar om att förstå vad som krävs för att lära och utvecklas, om att lyssna på andras erfarenheter och om att ställa sig vid sidan av sig själv och jämföra det man har med hur det skulle kunna vara, i både negativ och positiv bemärkelse. Bildning är jobbigt, det är inte en räkmacka; men det är mödan värd, och det är bara krävande initialt. Ju längre man håller på och ju mer man lär sig desto lättare blir det.

Per Svensson ser samtidens egocentricitet som en av bildningens huvudfiender. I boken skriver han att det verkligt allvarliga bildningsunderskottet i vår tid inte tar sig uttryck ”i oförmåga att citera latinska sentenser utan i en tilltagande tendens att sätta likhetstecken mellan ‘jag’ och ‘världen’.” Den tendensen, menar han, måste bekämpas.

Anammande av målstyrning och accepterandet av effektivitet och sparsamhet gör något med människan och kulturen, liksom med kunskapen och det påverkar tänkandet och utarmar samhällets möjlighet att nå långsiktig hållbarhet. Målet blir viktigare och viktigare i vårt resultatfixerade samhälle, och vägen betraktas allt mer som en trist, resursslukande transportsträcka som till varje pris måste minimeras. Bildning är vägen fram, inte ett mål. Så när bildningen utarmas växer ett omoget samhälle fram, som kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Jag, jag, jag vill ha allt jag önskar nu, nu, nu. Helst gratis och utan ansträngning. Det är en konsekvens av logiken som styr allt fler av besluten som tas och som därmed påverkar synen på vad som är gott, önskvärt, klokt. Bestämdhet, tydlighet, fokusering, effektivisering och jaglojalitet främjas, på bekostnad av solidaritet och förståelse för komplexitet. Även nyfikenhet och öppenhet blir till problem och betraktas som hot mot den rådande ordningen, om inte bildningen värnas. Där målen måste nås till varje pris, till en så låg kostnad och så snabbt som möjligt, där finns inte plats för bildning.

Samma tanke ekar Thomas Steinfeld över en skramlig telefonförbindelse när jag når honom i Venedig, där han jobbar som kulturkorrespondent åt Süddeutsche Zeitung. Bildningen, berättar han, är ett sätt att skapa en nödvändig kritisk distans till samtiden och till det egna jaget. 

Genom klassisk litteratur? 

– Det handlar inte om att man ska läsa en massa klassiker bara för att man ska läsa klassiker. Över huvud taget inte. Men i ett samhälle måste det finnas gemensamma referenspunkter, som man kan samlas kring och samtala om, för att förstå varandra. Annars faller samhället isär. Dessutom finns det mycket kunskap i den litteratur vi kallar för klassiker, som hela tiden glöms bort. För att ta ett exempel: När du en gång verkligen har läst Flauberts ”Madame Bovary” så har du inga som helst illusioner kvar om den romantiska kärleken. Men ändå frodas dessa illusioner i vårt samhälle, med allt större kraft. I dag är det nästintill omöjligt att säga att kärlek är ett sätt att bedra sig själv och andra. Fastän det är så. 

Att inte bara läsa läroböcker är avgörande för utvecklingen av bildning. Det finns lika mycket vishet i dikter och romaner som i vetenskapliga texter. Ord är tankar som getts en form. Filosofi är en stil, ett speciellt sätt att tänka. Stilen måste liksom metoden anpassas efter kunskapen man söker och problemet man arbetar med. Och vissa problem och fenomen beskrivs bäst med hjälp av litterära tekniker. Jag förstår inte varför man måste välja och vari skillnaden består. Det som fungerar är bra och ska användas, det andra lämnar man därhän. Jakten på det bästa sättet är fåfäng, onödig och ofta destruktiv. Att tvingas välja mellan antingen eller är att göra våld på verkligheten som alltid består av mer eller mindre av både och. Vi och dem är en feltolkning för det finns bara vi, och detta vi inbegriper allt och alla. Gränser är skapade av människan och upprätthålls kulturellt. Därför kan de ändras. Om man vet hur och varför ökar chansen att man lyckas. Nycklar till förståelse för hur finns i språket, i språkets struktur och dess möjligheter och begränsningar. Att skriva är att tänka är att skriva är att tänka. En dynamisk tillblivelseprocess där språkets roll är viktig och där bildning är kraften som håller rörelsen igång.

Det svenska bildningsbegreppet är unikt, menar Thomas Steinfeld, även om det ursprungligen kommer från tyskans Bildung. Längtan efter bildning har han däremot sett på många håll i världen, inte minst när han under några år i slutet av 80-talet undervisade i litteraturhistoria vid ett universitet i Montreal, i Quebec i Kanada. 

– Ingenstans har det varit lättare att undervisa i litteraturhistoria än där. De franskspråkiga kanadensarna utgjorde en liten minoritet i Nordamerika, och de franskspråkiga i Quebec var den gamla underklassen. Eller under underklassen, de lägsta som kunde finnas. Men när de började intressera sig för litteratur så var det på allvar. De ville upp i samhället, bildning var deras medel och både de själva och deras samhälle förändrades under den processen. Jag har inte varit med om något samhälle som tagit bildning på så stort allvar som Quebec under 80-talet. 

Idag möts facklig kamp och rop på solidaritet med misstänksamhet och när sopåkare går samman för att protestera mot sänkt lön och försämrade villkor möts de av hån. "De har för hög lön", säger man och jämför med sjuksköterskorna och andra grupper av anställda. Individuell löneförhandling är melodin för dagen. Var och en ska kämpa för sin egen lön och sin egna villkor, mot en arbetsgivare med makt och ekonomisk styrka. Majoriteten tror sig vara smartare och bättre än genomsnittet och drömmer om att bli en vinnare. Fast alla fakta i målet visar att det bara är de rika som blivit rikare på senare år. Det svenska ingenjörsundret skapades till dels av den långa vägens män. Arbetare som på sin fritid läste in högskolekurser, via korrespondens. Folkrörelserna byggde upp bibliotek och arbetade tillsammans för allas gemensamma bästa, och det sättet att tänka och agera, den mentaliteten gynnade Sverige. Idag handlar samhällsdebatten om vi och dom, om kostnader och snabb avkastning på insatt kapital. Skötsamhets- och strävsamhetsidealet och den kollektiva, gemenskapsfokuserade kampen gav resultat och ledde till exempellös (ekonomisk) framgång. Dagens dominerande och individorienterande mentalitet fungerar sådär, och bildning är dess antites. Bildning är motstånd, eller ett nödvärn mot söndring och den fördumning som vänder svaga grupper mot varandra och får det att framstå som att jag får det bättre om andra får det sämre.

Bildningsfientligheten är skadlig för alla, för bara på en stabil grund av kunskap kan ett välmående och hållbart land byggas. Ett land behöver självklart företag och en fungerande ekonomi också, it goes without saying, men om allt reduceras till pengar rasar förr eller senare även marknaden ihop, när människorna vänder sig mot varandra i sin egoistiska jakt på personliga fördelar. Bildning är DELAD kunskap och den växer och blir mer värdefull ju mer den delas och sprids. Bildning är en angelägenhet för alla, låt ingen få dig att tro något annat! 

I Sverige 2017 lever onekligen intresset för bildning, men kanske är det, som Per Svensson säger, ett tecken på att själva bildningens avsaknad. Thomas Steinfeld har i alla fall noterat att tonen ofta är nedlåtande när man talar om bildning här och nu. Kanske har han också genomskådat min impuls att fingra på vapenskåpsnycklarna. 

– Bildning antas vara förgäves. Man tänker att det är något för arroganta, elitistiska dumskallar. Men så är det inte! Bildning är rörelse. Förändring. Bildning är ingen fritidssysselsättning, det är nödvärn, i en elementär mening, mot vanmakt och förtryck.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning för mig handlar om oändligt mycket mer än att jag skall få behålla mitt jobb. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av samhället. Därför återkommer jag så ofta till denna fråga, och därför är jag så tacksam för det arbete som Svensson, Steinfeld och många andra enträget utför. Vi behöver alla bildningen mer än bildningen behöver oss.

Tankar om Warhols 15 minutes of fame

Andy Warhol är för alltid förknippad med orden: I framtiden kommer alla vara kända i 15 minuter. Det är en fras, en tanke som verkligen hakat i, men vad betyder det. Jag har ingen aning om vad Warhol menade och det spelar heller ingen roll. Han må vara upphovsman till orden, men han har inte tolkningsföreträde till dess betydelse. Hur kan man förstå meningen? När i framtiden och vad innebär det att vara känd i 15 minuter? Jag tänkte dela med mig av mina tankar, utan att resa några anspråk på att förstå vad Warhol menade. 

Uttalandet har uppenbarligen gett upphov till tankar och många när en dröm om att löftet ska infrias. Alla vill bli kända, vill vara någon; stå på scen, åka limousin och bli intervjuad. Många oro kallade, men är utvalda, brukar man säga. Det där Jante som talar. Warhols löfte bär på hopp om ändring. I framtiden kommer ALLA vara kända i 15 minuter, sa han. Det är en demokratisk tanke, alla kommer att få del av kändisskapets alla fördelar. Euforin bubblar inom en och man kan inte bärga sig. När är det min tur att bli känd? När ska jag få mina 15 minuter? 

Den framtid som Warhol talade om är delvis redan här. Kändisskap har idag allt kortare livslängd och allt kändisar fler passerar allt snabbare bäst-före-datumet, det krävs mer och mer av den som vill stanna kvar i rampljuset. Warhol lovade ALLA 15 minuter av kändisskap och för att det löftet ska kunna infrias krävs att rampljuset är rörligt och flackande lyser upp och high-lightar alla, en efter en i demokratisk ordning; 15 minuter i taget, varken mer eller mindre. Allt fler blir idag kända, men tiden som var och en får i rampljuset blir därför kortare och kortare. Det är så jag förstår Warhols ord. 

Alla vill bli kända, beundras, åka limousin och gå på röda mattan, få del av det ljuva livet i rampljuset. I framtiden är det möjligt. När Jante krossats och inga gamla trista normer och begränsningar längre gäller kommer alla att vara kända i 15 minuter. Fast bara i FEMTON minuter, sedan är det någon annans tur. Om alla ska få del av sina 15 minuter betyder det att vi måste dela med oss. 

Alla kan inte vara kända, för då har begreppet kändis tappat sin betydelse. Begreppet har urvattnats och allt är bara grå vardag, trots att man åker limousin och går på röda mattan. När alla gör det betyder det något annat. Vad är det kändisdrömmarna handlar om egentligen, det är detta jag menar att vi borde samtala om. Vad är det vi drömmer om egentligen när vi drömmer om att bli kända; är det allas uppmärksamhet, att vara NÅGON, eller är det rikedom och glamour? Handlar drömmen om att få del av exklusiviteten som kändisskapet innebär? Jag tror det är detta som många drömmer om, att lyckas och bli beundrad. Och Warhol visar. med sina ord att det är möjligt, i FRAMTIDEN.

Idag kan alla inte vara eller bli kända och stå i rampljuset, men i framtiden. I ett annat samhälle med en annan kultur kan alla få 15 minuter i rampljuset. Frågan vi måste ställa oss är om det är det vi vill. Är det 15 minuter i rampljuset och resten av livet utanför som du drömmer om? Eller är det något annat? Om ALLA ska kunna vara kändisar finns bara utrymme för 15 minuter för var och en av oss, inte mer än så. Upp och njut. Drick champagne och frottera dig med andra kändisar som njuter av sina 15 minuter. Sedan är det vardag igen och du får leva på minnet av dina 15 minuter. 

I framtiden är det möjligt. Ett annat samhälle är alltid möjligt. Men frågan är om det samhället och den framtiden lockar? Fast vill alla ha SINA 15 minuter i rampljuset finns inget annat att göra, om man inte helt omdefinierar begreppen kändis och rampljus. Det går att drömma och alla kan kämpa för att bli någon som beundras, men alla kan inte lyckas jämt. Det enda utesluter det andra och vi får bestämma oss, i fråga om kändisskap liksom ifråga om så mycket annat. Vad är det vi vill egentligen, och är det möjligt att uppnå? Till priset av vad?

Idag kan alla flyga vart de vill över hela jorden. Lågprisbolagen hjälper oss förverkliga drömmen om frihet. Det är fantastiskt, men liksom med de där 15 minuterna i ramljuset har drömmen en baksida. Väljer vi att realisera drömmen om billiga flygresor och utnyttjas möjligheten av allt fler kommer ingen att kunna flyga i framtiden, om någon inte uppfinner ett flygbränsle som inte påverkar miljön vill säga. Fast det kräver forskning och forskning kräver studier och studier, för att de verkligen ska leda till högkvalitativ kunskap kräver att befolkningen drömmer om annat än att bli kända. Allt och alla hänger ihop, och man ska tänka sig noga för vad man drömmer om, för risken finns att drömmen går i uppfyllelse.

Mål, medel och relevans i forskningen 3

Har tar jag reflektionen, med utgångspunkt i Mats Alvessons och Roland Paulsens artikel på DN-debatt, i hamn. Många angelägna tankar som lyfts, och viktiga frågor som väcks, om dagens resultatfixerade akademi där kunskap blivit synonymt med publikationer och citeringar, och där pengar är det samma som kvalitet. Om man hårdrar och extrapolerar för att visa på (oroande) tendenser i samtiden. Kunskap är svårt, tar tid och några garantier för att att forskningsprojekt leder till ny och banbrytande kunskap finns inte. Det jag vänder mig mot och har svårast att acceptera idag är bristen på ödmjukhet inför komplexiteten.

Vi menar att alla forskare som deltar i detta maskineri har ett individuellt ansvar som inte bara begränsar sig till cynism och kritik i privata sammanhang utan som också fordrar motstånd i handling. Samtidigt ser vi ett stort behov av att reformera styrningen av forskningsmedel. Det må vara hänt att utvecklingen mot ”publish or perish” är att föredra framför det (ännu mer) nepotistiska system som tidigare dominerade. Men det ursäktar inte vår tids fokus på kvantitet och en stor överproduktion av forskningstexter med ringa samhällelig relevans eller värde.

Jag håller med, alla har ett ansvar för kunskapen i samhället; men inte bara forskare har ett ansvar att påpeka problem och bjuda motstånd. Vi får den kunskap vi förtjänar och om akademin inte kan erbjuda forskare förutsättningarna som krävs för att forska är det hopplöst för enskilda att göra skillnad. Jag återkommer ständigt till att det inte behöver kosta mer. Samhället bestämmer hur mycket pengar man ska lägga på forskning, men sedan måste det vara upp till forskarna att använda pengarna på bästa sätt. Forskning går inte att styra mot mål, resultat kan inte måttbeställas inför kunskapen är alla lika, ingen äger den. Det går inte att tvinga fram resultat eller effektivisera forskningsprocesen, i alla fall inte utan att det går ut över resultatet. Får forskarna inte de förutsättningar som krävs för att göra ett bra jobb går det i inte att skylla på forskarna om resultatet inte blir bra.

Ett sätt att, inom ramen för vår tids utvärderingshets, motverka en snäv fokusering på kvantitet, inomvetenskaplig fokusering och journalfetischism vore att komplettera med utvärdering av samhällsvetenskapliga institutioner utifrån vad de åstadkommer som har ett kombinerat vetenskapligt och samhälleligt värde, och som kan tänkas läsas och påverka folk utanför det egna lilla forskarskrå som de flesta är inriktade på. Låt alla institutioner välja ut, beroende på storlek, fem till tio publikationer var femte år och sänd in dessa för bedömning av oberoende experter där såväl kvalificerade akademiker som representanter för världen utanför kan ingå. Eventuellt kan man ta hänsyn till förutsättningarna; universitet och högskolor kan exempelvis jämföras för sig och man kan även jämföra utifrån fördelade forskningsmedel. Jämförelser kunde medföra publik uppmärksamhet som ett sätt att stimulera förbättring alternativt att forskningspengarna riskerar att sina för de som har svaga resultat, jämfört med andra inom ämnet.

Kanske det skulle kunna vara en väg att gå, men jag vet inte om jag håller med. Något behöver definitivt göras men jag tänker mig andra vägar. Forskare skulle kunna tvingas undervisa och bedriva samverkan med det omgivande samhället, för att få tid att forska. Det skulle kunna vara ett sätt att arbeta ihop till medel att forska för, lika för alla. Innan man publicerat något som håller för en vetenskaplig granskning kan man inte komma ifråga för undervisning, och vice versa. Då skulle systemet hållas igång och drivas framåt av forskarnas inneboende vilja att både forska och förmedla kunskaper. Det är naturligtvis inte lösningen, men något sådant skulle kunna vara värt att prova. Någonting behöver definitivt göras, för det håller på att växa fram en klyfta mellan forskarvärlden och det omgivande samhället. Det viktiga är inte vad man gör, utan att man litar på forskarna och förhåller sig ödmjuk inför kunskapen och vetenskapens begränsningar.

Utöver detta vill vi vädja till det moraliska ansvar som det svenska forskarsamfundet har för att engagera sig i den debatt som pågår internationellt och för att inte väja för frågor som har med relevans och mening att göra vid granskning och utvärdering. ”So what?” är inte en fråga som nervöst ska tillfogas på slutet av ett seminarium för att enkelt avfärdas med att det finns ett gap i litteraturen. ”So what?” är den första frågan man bör ställa, innan metodfrågor alls avhandlas.

VARFÖR forskar man? För vems skull forskar man? Hur kan resultaten som forskningen leder till användas? Hur ser man på projektets nytta? Det är angelägna frågor utan givna svar. Alla forskare bör tvingas reflektera över olika möjliga svar, och även förhålla sig till dessa. Idag tycker jag mig se en djupt problematisk trend bland forskare och forskningsansvariga där man allt mer forskar för att kunna söka pengar, istället för att söka pengar för att kunna forska. Det är som att spänna hästen framför vagnen eller blanda ihop mål med medel, vilket är möjligt i en akademi som fokuserar mer på mätbara resultat än på kunskap.

Det finns förvisso de som tjänar på det rådande systemet – vi tillhör själva denna kategori – men oavsett individuella intressen borde fler kunna erkänna att vi just nu har ett system som uppmuntrar till textinflation och, för det stora flertalet, irrelevant samhällsforskning.

Som sagt, jag högaktar framstående forskare som säger ifrån när de ser problem inom det system som de själva är framgångsrika i. Liksom jag beundrar forskare som inte bara talar om vad de kan och vet utan även vad man inte kan, vad man har problem med eller är osäker på. Forskare på TV ser ofta tvärsäkra ut, men forskning handlar inte om att leda saker och ting i bevis, utan om att UNDERSÖKA världen och verkligheten i jakt på kunskap som fungerar.

Synen på kunskap och forskning förändras inte i ett slag, en gång för alla. Det handlar liksom ifråga om kultur om glidningar i olika riktningar som verkar över tid. Gränser flyttas och föreställningar utmanas. Detta att forskningens frihet grundlagsskyddats är en indikation på hur viktigt det ansetts vara att sökandet efter kunskap INTE styrs mot mål. Många andra verksamheter kan (och bör) styras, men forskning är inte en av dem. Och samma gäller skolan, den bör heller inte styras. Skolans uppgift är att fostra kritiskt drivna medborgare som förstår demokratins komplexitet och verklighetens dynamiska oöverblickbarhet.