Perspektiv på resurser

Vad är att betrakta som en resurs? Ännu en av livets, samhällets och kulturens alla öppna frågor utan givna svar. Den typ av frågor som inte går att lösa så länge man befinner sig i debattens logik; frågor som kräver ett annat angreppssätt och mer av samtalets logik. Hittar en artikel som handlar om just resurser, och dess innehåll vill jag reflektera över och tänka med. Den inleds på följande, mycket uppfriskande och lite provocerande sätt.

Sluta sträva efter samsyn i en organisation – vi kan ändå aldrig förstå varandra. Om vi istället inser att resurser alltid tolkas olika, och att inget synsätt är fel, ökar våra möjligheter att arbeta bättre tillsammans.

Det är så här jag ser på samtalet också, försöken att till varje pris komma överens om vad som är BÄST är dömda att misslyckas, av det enkla skälet att så ser verkligheten inte ut, tillvaron, kulturen och människor fungerar helt enkelt inte så. Och just därför är det så viktigt att förstå varandras olikheter och att arbeta tillsammans.

Det är slutsatserna i en avhandling från Chalmers där Peter Altmann, doktorand på TME / Institutionen för teknikens ekonomi och organisation, resonerar kring vad resurser egentligen är.

När jag som kulturvetare uttalar mig om dessa saker avfärdas tankarna inte sällan som subjektivt flum, men här är det en ingenjör som kommer till samma slutsats så förhoppningsvis kan fler lyssna mer på vad som sägs än vem som talar och kanske kan det leda till konstruktivt utbyte och fördjupad kunskap.

Peter Altmann menar att resurser alltid är erfarenhetsbaserade, och därmed tolkas olika av olika människor. Det kan leda till många problem i en organisation – om en medvetenhet om detta faktum saknas. 

Han använder sin tidigare forskning på Höganäs historiska gruvindustri som ett bra exempel. 

– Höganäs har genom alla år haft en tendens att hitta den absolut sämsta råvaran. Trots detta har företaget lyckats bli världsledande i vilken industri eller bransch det än har gett sig in i. Det beror på att man ändrade synen på resursen, själva råvaran kol, och började förstå dess egenskaper för att manipulera den. Då behövde man inte hitta det bästa kolet, utan kunde istället skapa det bästa kolet och hittade dessutom nya användningsområden för restprodukterna, säger Peter Altmann.

Ett bra exempel! Tänker på andra företag som gjort den motsatta resan, som valt det bästa men som fått hybris och bortsett från förändringar i omvärlden. FACIT, Nokia och Eriksson är företag som trots goda förutsättningar misslyckats, och jag tror att man kan säga att problemen i dessa företag till stor del handlat om deras syn på vad som är en resurs. Den som anser sig vara bäst får lätt hybris och den som seglar i medvind kanske inte anser sig behöva lyssna lika mycket som den som tvingas kämpa för sin överlevnad.  

Konkurrenterna, som hade en i grunden bättre råvara, inte hade samma utveckling eftersom de inte tvingades se på sin råvara på nya sätt. 

För chefer som står inför förändringar i ett företag leder detta till en komplex situation, eftersom de enligt Peter Altmann ”försöker hitta fördelar i resurser de ännu inte har, för att lösa problem de ännu inte fullt ut förstår.” 

Han påpekar att källan till konflikter i en organisation oftast handlar om olika syn på resurser – och vad som är möjligt att göra.

På nyheterna i fredags hörde jag något jag reagerade starkt på; man sa nämligen att invandrade har svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Jag menar att ett lika giltigt sätt att uttrycka sig vore att säga att svenska företag anställer infödda i högre grad än invandrare. Fast bäst, det vill säga mest neutralt och värderingsfritt vore att uttrycka sig så här: Den svenska arbetsmarknaden är segregerad och den som har ett icke svenskklingande namn sorteras oftare bort i urvalsprocessen än den som har ett svenskt namn. Monokulturer präglade av samsyn finns också i många företags ledningar. Det anses effektivt och önskvärt att ha det så, men den synen kanske kan komma att ändras nu när det finns forskning som indikerar att konsensus kanske inte är eftersträvansvärt. Mycket bättre vore det om man kunde lära sig hantera olikhet och förmå sig se bortom namn, ursprung och hudfärg. Om olikhet uppskattades i högre grad skulle ingen särskild grupp stå utanför arbetsmarknaden, för organisationerna skulle så sträva efter att öka MÅNGFALDEN.

– Om vi har en situation där något inte kan levereras så tror ledningen i de flesta fall att det beror på att människor inte har förstått strategin, eller motsätter sig förändring. Min erfarenhet är att det snarare handlar om olika bilder av vilka resurser som finns, och därmed olika bilder av vad som faktiskt kan utföras, säger han.

Vad och vem är en resurs? Är det den som tycker samma och som ger ledningen sitt stöd, eller den anställde som ger perspektiv och som ställer kritiska frågor, som tvingar ledningen att motivera sina beslut och verkligen undersöka saken noga? Utveckligen i särskilt Nokia visar att man där satsade mer på samsyn än kritisk analys, eftersom det gick så bra. Det visades vara en katastrofal strategi. Höganäsexemplet och Altmanns avhandling manar till eftertanke. Enhet och samsyn kan vara framgångsikt, men framgången kommer med en stor risk.

Samtidigt menar Peter Altmann att vi ska sluta sträva efter samsyn i en organisation, eftersom det är något som aldrig kan uppnås. Istället krävs andra vägar för att skapa bra förutsättningar i arbetet. 

– Om du inser att alla resurser är erfarenhetsbaserade, då förstår du också att det inte går att ha en samsyn i en organisation. Istället behöver vi sträva efter att hitta koordinerade aktiviteter som alla kan enas kring. Det handlar om att mötas i aktiviteterna, inte i tanken, säger han.

Mer av samtal och mindre av debatt. Nyckeln till framgång är att förstår varandras olikheter, inte att tvinga fram konsensus. Det är detta som samtalet handlar om, att öka den gemensamma förståelsen för olika sätt att tänka och se på saker och ting, eller för att använda Altmanns ord, om att mötas i aktiviteterna, om att finna koordinerade aktiviteter att ensas kring.

Kapitalismens roll i klimatkrisen måste uppmärksammas

Alf Hornborg (professor i humanekologi vid Lunds universitet), som skrivit böcker som ”Global magic (Palgrave Macmillan, 2016) och Nollsummespelet är en högintressant forskare med många kloka men också intellektuellt utmanande tankar om hållbarhet och vad som krävs för att samhället verkligen ska kunna ställas om och bli hållbart på riktigt. Läser till exempel följande på Adlibris om Nollsummespelet , vilket manar till eftertanke.

Om vi menar allvar med retoriken om global hållbarhet och rättvisa måste vi vara beredda att ompröva våra mest grundläggande föreställningar om tekniska och ekonomiska framsteg. Det vi har uppfattat som utveckling och framsteg har genom historien i stor utsträckning varit en fråga om att förskjuta arbets- och miljöbelastning till människor med mindre köpkraft. Ofta har den ena gruppens framgångar genom ojämnt utbyte varit knutna till den andras förluster. Detta drag av nollsummespel blir särskilt tydligt om vi granskar den industriella revolutionen och den roll de fossila bränslena spelat i världshistorien, men det kan spåras genom flera årtusenden.

Alf Hornborg visar i denna bok att vår moderna bild av teknisk utveckling bygger på ett lokalt perspektiv ? världen betraktad ifrån 1800-talets Europa ? och på magiska föreställningar om teknikens väsen, som en i föremålen inneboende kraft snarare än något som möjliggörs av globala skillnader i priserna på arbete och naturresurser. Ett vidgat, globalt perspektiv ger oss anledning att betrakta teknik och inte minst pengar med nya ögon. Det är själva idén om pengar som ligger till grund för ojämnt utbyte.

"Nollsummespelet" vidareutvecklar resonemangen i Alf Hornborgs tidigare bok "Myten om maskinen" på flera sätt, bland annat genom att erbjuda en konkret vision för en hållbar ekonomi.

Det behövs radikalt nya sätt att TÄNKA för att bryta det destruktiva mönster som gör att vi hellre håller kvar vid dyrkan av tekniken och myten om framsteget samt övertygelsen om vi att vi framtiden kommer att hitta metoder för att lösa dagens problem och avvärja hotet. Jag måste erkänna att jag (ännu) inte läst särskilt mycket av Hornborg, men jag har hört honom tala, bland annat i Filosofiska rummet, och ska definitivt läsa mer. Finns så mycket bara som borde läsas, och allt för lite tid. Gäller att inte stressa upp sig, för då finns risk att inget blir läst. Lite på samma sätt är det med hållbarhetsfrågan, så många har så mycket klokt men sinsemellan olika saker att säga, att man lätt drunknar i flödet av information. Ännu ett exempel på hur viktigt det är att värna marginalerna och den värdefulla tiden att tänka efter.

Det får mig att rikta uppmärksamheten mot Hornborg här och nu är hans artikel i DN, där han riktar kritik mot innehålet i Sverker Sörlins artikel i samma tidning tidigare i sommar. Han skriver.

Även om delar av jorden ”med stor sannolikhet” kommer att bli obeboeliga redan i slutet av det här århundradet måste vi känna ”hopp i mörkret”, skriver Sverker Sörlin (DN 7/8). Givetvis måste vi försöka känna hopp. Det är inte bara ett villkor för att uppleva att våra liv har mening, det är vår skyldighet mot framtida generationer. 

Men vari består Sörlins hopp? Han verkar inse att kinesernas ”omåttliga entusiasm över hyperkonsumtion” är oförenlig med en allvarlig oro inför de klimatförändringar som konsumtionen ger upphov till – men kräver inte just denna motsättning en mer djupgående analys av de strukturer som driver sådan hyperkonsumtion? Är inte någon form av omvälvande insikt en av förutsättningarna för ett trovärdigt hopp? Jag kan inte se att Sörlin erbjuder någon sådan analys.

Jag vill inte välja sida och tror mer på samtalet än debatten, mer på gemensamt arbete än best practice. Både Sörlin och Hornborg är kloka och behövs, liksom alla som verkligen vill och försöker arbeta för hållbarhet. Vi kommer troligen aldrig att bli överens och även om vi inte hittar ett enda eller det bästa sättet kan och måste vi fortsätta sträva efter hållbarhet. Just i denna fråga håller jag dock med Hornborg och även jag menar att det krävs en radikalt ändrad uppfattning och helt nya tankesätt om vi ska lyckas i vår strävan.

Jag delar inte Sörlins uppfattning att det är föråldrade ”principer från kapitalismens barndom” som är grundproblemet. Vi kan inte, som han föreslår, göra kapitalismen hållbar på samma sätt som vi har ökat kustsäkerheten i Östersjön. Jämförelsen är bisarr.

Hornborg pekar på en av alla elefanterna i rummet, den kanske viktigaste. Jag tänker som han att det är kapitalismen som är den där elefanten och att det är den vi måste göra upp med. Inte avskaffa den, för det vore just en sådan "enkel" lösning som aldrig kommer att fungera. Pengarna går inte att avlägsna från samhället, men vår syn på och användning av pengar kan och bör granskas kritiskt, det håller jag med Hornborg om.

Nej, grundproblemet är kapitalismen som sådan. Och kapitalismens globala logik alstras obönhörligen av idén om en självreglerande marknad som gör att man med pengar kan byta till sig vad som helst (detta som antropologer kallar ”allmänsyftespengar”). Sedan 1700-talet har sådana pengar gjort det oklanderligt att i allt snabbare takt byta konsumtionsvaror mot de naturresurser och ekologiska sammanhang som förbrukas för att framställa dem. De låter oss nu byta regnskogar, korallrev och oljereserver mot Coca-Cola och tv-spel. Samma idé får oss att betrakta det som naturligt att livsmedel åt undernärda barn i Zambia värderas i samma valuta som den som finansspekulanterna leker med på Wall Street. Vi har alltså lärt oss ta för givet att ekosystem, människoliv och triviala tidsfördriv är utbytbara på samma marknad.

Hornborg är något enormt viktigt på spåren här i denna tanke. Pengar är ett ALLT annat än neutralt medium. Pengar är en aktör i eget namn; en omvälvande aktör med enorm agens. Pengar har inga känslor, men den kanaliserar makt genom att mediera människors begär efter rikedom. Viljan att ha och äga, bestämma och kontrollera är stor och stark. Det spelar därför en enorm roll VAD människor vill ha, för pengarna bryr sig föga. Pengarna hyser inga tvivel inför regnskogsavverkning, oljereserver eller andra ändliga resurser, de bara finns där och möjliggör det reversibla bytet. Om ekonomin var cirkulär och rörelsen gick åt båda håll hade vi inga problem, men det är inte så som vi använder pengar idag. Genom att ENBART fokusera på ekonomin och behandla regnskogsavverkningen som ett separat problem, istället för att betrakta det som ett mångtydigt, komplext och sammanhållet fenomen skjuts problemen på framtiden, där tron på (myten om) framsteget på något magiskt vis löser alla problem. Fortsätter vi tänka så flyttar vi oss ut längs ett sluttande plan och risken är stor att vi fört när det är för sent inser vårt misstag. Den där elefanten i rummet behöver verkligen uppmärksammas och diskuteras. Ekonomin och dagens penningpolitik har i högsta grad med klimatfrågan att göra.

Detta är grundproblemet. Det krävs mer än hopp och demokrati för att lösa det. Varken kineser eller européer lär på allvar ifrågasätta den konventionella idén om pengar – eller sin hyperkonsumtion – med mindre än att den avslöjar sin godtycklighet och sina brister. 

De konventionella pengarna är elefanten i rummet – de är roten till allt ont, men till synes omöjliga att ifrågasätta, eftersom implikationerna vore alltför radikala. Det är, som Fredric Jameson noterade, lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Endast kombinationen kris och nytänkande låter oss ana hopp.

Att sticka huvudet i sanden eller medvetet leta efter problemets ursprung och lösningar på alla andra ställen än utom just i ekonomin är galet. Att bara hoppas räcker inte. Men förr eller senare kommer klimatförändringarna att slå mot ekonomin, och kanske kan den kris som då oundvikligen kommer att uppstå skaka om mänskligheten så pass att det går att lyfta frågan och börja diskutera alternativ. Tiden talar för det och där finns ett visst hopp, trots att det är frustrerande att stå vid sidan av och maktlös tvingas se medan elefanten klampar runt i porslinsbutiken utan att någon reagerar.

Det handlar inte endast om att sluta använda fossila bränslen, utan om det långsiktigt orimliga i en marknad som belönar en accelererande resursförbrukning med mera resurser att förbruka. Fossilbränsleanvändningen har genom klimatproblematiken blivit den allt överskuggande måltavlan för ekologisk samhällskritik, men den är ytterst bara det tydligaste symptomet på att den globala ekonomin hotar hela biosfären.

Det på riktigt och det är på allvar. Pengar, det vill säga dagens syn på pengar, gör det möjligt att byta ändliga resurser som olja och regnskog mot trivialiteter som Coca-Cola och TV-spel. Sambandet mellan och pengarnas förmåga att driva förändring måste tydligare synliggöras och det behövs ett helhetsperspektiv. Frågan är komplex, inte komplicerad. Så länge den allmänna uppfattningen är att det handlar om två olika problem förblir elefanten i rummet osynlig, det är ett och samma problem, allt och alla hänger ihop och ekonomin är delansvarig för klimatförändringarna. Poängen med att peka ut ekonomin som en av bovarna i dramat är att ekonomin inte tar lilla upp. Problemet är att människor gör det, och anledningen till att människor tar illa upp är att om man accepterar ekonomins problem tvingas man acceptera sin egen roll i klimatkrisen. Därför är det så viktigt att samtala om dessa problem och inte ge människor dåligt samvete, för pengarna är här för att stanna. Det handlar inte om antingen eller, om vi ska ha pengar eller inte, utan om hur vi ser på och använder pengar. Nuvarande sätt att tänka och agera är djupt problematiskt och det måste uppmärksammas, diskuteras och åtgärdas, annars kommer hållbarhetsarbetet aldrig att kunna bära frukt.

Framstegsoptimisterna verkar tycka att frågan om planeten blir obeboelig är underordnad iakttagelsen att människor i Syd nu lever längre, konsumerar mera, och har bättre utbildning än sina föräldrar. Men som miljöhistorikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz visar i sin bok ”The shock of the anthropocene” (Verso, 2015) kan vi inte förstå världssamhällets tilltagande ohållbarhet utan att se hur oupplösligt förbunden den är just med de ökande globala klyftorna. Som min kollega Andreas Malm föreslog redan 2009 borde vi i stället för antropocen tala om ”kapitalocen”.

Förekomsten av klyftor, och det faktum att klyftorna osynliggörs och kraven på att bygga murar och bevaka gränser ses som självklarheter, vilket är en konsekvens av att kapitalismens logik inte uppmärksammas och diskuteras kritiskt, leder till problem. Klyftor är kapitalismens livsluft. Mellanrum däremot och mångfald, som blir möjligt genom ökad jämlikhet är nyckeln till hållbarhet. Vi sitter alla i samma båt och är under överskådligt tid bundna till jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva som just människor med allt vad det innebär. Klyftor är ett problem för både mänskligheten och naturen, men så länge kapitalismens roll i dramat inte uppmärksammas kommer problemen aldrig att kunna lösas. Hornborg påminner oss om att problemet är inbyggt i samhällsstrukturen och sättet att se på och använda ekonomin.

Det är inte hela mänskligheten som förstör planeten, utan en global minoritet. De fattiga massorna i Syd har ingen glädje av demokrati i Europa. Ett kontrakt med naturen måste innehålla löftet att inte låta allmänsyftespengarna fortsätta att bryta ned biosfären.

Pengarna är inte problemet, men vårt att att se på och använda pengar är det. Kan vi bara inse detta och inleda konstruktiva samtal om hur en annan syn på pengar skulle kunna se ut och fungera finns det hopp, men först måste den där elefanten uppmärksammas och placeras i karantän. 

Ett hållbart läraryrkes olika delar

Varför har vi en skola och vad är lärarens uppgift i organisationen? Det finns många olika sätt att svara på den frågan och beroende på vem man frågan får man olika svar, föreställer jag mig. Det blir annars svårt att förstå att lärarnas arbetsmiljö och vardag i skolan ser ut som den gör. I ett samhälle med verkliga ambitioner att bli ett kunskapssamhälle finns dock bara ett enda rimligt sätt att svara på frågorna: 1, skolan har vi för att främja lärande och kunskapsutveckling. 2, lärarens uppgift i skolan är att undervisa, arrangera prov och inspirera till lärande samt hjälpa elever att lösa problem som uppstår längs vägen. Jag har svårt att se hur man skulle kunna svara på något annat sätt om kunskapen verkligen stod i centrum för verksamheten. Det ser nu dock inte ut som det borde i Skolsverige. Ägarna till friskolor är fixerade vid den ekonomiska vinsten, och rektorerna vid kommunala skolor kämpar med budgeten. Båda verksamheterna mäts avseende hur väl skolorna presterar. Och lärarnas uppdrag och ansvar växer hela tiden i takt med att allt fler saker läggs till arbetsbeskrivningen och ingenting tas bort. Resultatet? Betygen går upp, kunskapen utarmas och lärarna går på knäna, allt till ljudet av en bullrande debatt om skolan som förs över huvudet på lärarna och som handlar om allt annat än ansvaret och förutsättningarna för lärande. Läraryrket håller på att bli ett omöjligt uppdrag. Löses inte detta kommer läraryrkets status och attraktivitet aldrig att kunna höjas.

Avslutar veckan med att reflektera över ett slags önskat läge. Så här borde det vara, om säger om kunskapen verkligen stod i centrum. För att läraren ska kunna fokusera på lärande och möta eleverna där de befinner sig, på deras villkor, måste skolans hela organisation cirkulera kring LÄRAREN, inte som idag kring budgeten, vinst eller resultat i form av betyg. Läraren måste helt efter eget huvud få ansvara för undervisningen, och elevernas ansvar för lärandet måste tydligare betonas. Läraren kan inte tvinga eleverna att lära sig, det måste vara upp till individen. Det finns inga genvägar till kunskap!

För att nå dit och för att återupprätta kunskapsskolan krävs att lärarnas arbetstid regleras med utgångspunkt i uppgifterna som arbetet innehåller, och dessa måste tidssättas, annars kommer kunskapen att bli lidande eftersom kunskap är komplext och aldrig kommer kunna mäta sig mot ekonomins järnhårda och överlägsna styrka. Eleverna och lärarna är människor, och människans genetik har som bekant inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Det går inte snabbare att läsa, tänka, skriva eller lära idag än det gjorde för 50 år sedan, därför kommer alla försök att effektivisera skolan att gå ut över kunskapskvaliteten. Det kan ingen ekonom i världen ändra på och därför måste ekonomin anpassas efter kunskapen, inte tvärtom. Det behöver inte kosta mer, men är det kunskap vi vill ha måste kunskapen placeras i centrum. Här kommer ett förslag på hur man skulle kunna tänka.

För varje undervisningstimme som läraren ansvarar för i klassrummet måste tid avsättas för planering innan, efterarbete sedan och vidareutbildning och kompetensutveckling på lite längre sikt. Hur många extratimmar som kan anses rimligt kan diskuteras, men jag skulle säga att ett minimum är tre timmar (en för planering och efterarbete, en för genomförande och en för kompetensutveckling). Detta är tid som inte går att tumma på, inte om kunskapens kvalitet ska kunna bibehållas. Skolans organisation kan säkert effektiviseras, men lärandet och själva undervisandes kan det INTE, av mänskliga, genetiska, skäl.

När denna tanke etablerats och placerats i centrum för planeringen av undervisningen i landets skolor är det sedan bara att räkna. Hur många timmars undervisning behöver eleverna? Ja, då måste det finnas tid i lärarnas tjänst för det. Nästa fråga är hur många timmar det är rimligt att lärarna undervisar, jag menar det finns ju andra uppgifter också, men dessa är och måste vara underordnade i förhållande till undervisningen. Även dessa uppgifter måste tidsfördelas, eller också fyller man på tjänsten upp till heltid med så mycket möten och administration som lärarna hinner. Eftersom betygsättning anses viktigt är det nig rimligt att i alla fall tidssätta den. Hur många timmar är rimligt att varje uppgift ska ta? Det är den frågan som alla samtal om organiseringen av skolan och även den högre utbildningen måste ha som utgångspunkt.

Idag är det budgeten och kvaliteten som står i centrum och skolan får aldrig full kostnadstäckning för ökande utgifter, därför det ständiga, men OMÖJLIGA kravet på effektivitet, samtidigt som lärarnas arbete hela tiden fylls på med nya uppgifter att ansvara för. Om inte kunskapen och tiden för lärande placeras i centrum kommer kunskapen att bli lidande. Det finns inga enkla lösningar, eller det gör det ju; lösningen som presenteras här enkel. Problemet är att den här typen av lösningar bara är möjliga att genomföra om alla tänker om och placerar kunskapen i centrum, istället för ekonomin. Det behöver som sagt inte kosta mer, det räcker att lärarna får den tid de behöver. Men om man inte betalar vad det kostar att hålla kunskapen i samhället på önskad nivå kommer det obönhörligen att gå ut över kunskapen, enligt principen om att man får vad man betalar för. Vill man höja kunskapsnivån i landet går det inte att tvinga eller hetsa lärarna, det enda man kan göra är att ge lärarna rimliga förutsättningar att göra det arbete lärarna är utbildade för och satta att utföra.

Invasiva vetenskaper

Jag står på kunskapens sida, alla dagar i veckan. Det var för kunskapen jag lämnade min fasta anställning i bageriet och började läsa in gymnasiet på KomVux. Jag sa till dem som frågade hur länge jag skulle läsa att jag skulle bli lärare och höftade till med något, men redan efter bara någon termin på universitetet kände jag att det var där jag ville vara; i kunskapen, lärandes. Poäng, betyg, examina och karriär har aldrig varit viktigt för mig, det är hungern efter kunskap och viljan att förstå världen som driver mig. Och eftersom jag inte får några andra signaler än att kunskapsutveckling är högskolans uppdrag reagerar jag så starkt på alla försök att kontrollera och målstyra verksamheten. En ökande administrativ börda och det ständiga utvärderingarna av verksamheten, som i praktiken handlar om hur väl systemet fungerar, inte hur bra kunskapen som vi arbetar med är, tär på mig. Allt som tar fokus från lärande och kunskapsutveckling påverkar mig negativt. Besvikelsen och frustrationen går djupt och påverkar förmågan att lära och utveckla kunskap. Därför är det så smärtsamt, för om inte ens universitetet sätter kunskapen i främsta rummet, vart ska jag ta vägen då med min brinnande längtan efter kunskap?

Någonting är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige. Problemet är dock komplext och det finns inte någon eller ens några enkla lösningar. Problem av den typen som utbildningssystemet som helhet brottas med är inte isolerat, det är utspritt; så när man söker efter svaret och letar efter en ytterst ansvarig som kan avsättas för att visa att man tar ansvar och ser allvaret i problemet förvärras bara problemet. Och när man hela tiden inför nya lösningar, mer kontroll och "bättre" system för ledning och organisering (det vill säga fokuserar på och satsar tiden, pengarna och resurserna på ADMINISTRATION) av högskolans verksamhet går det ut över kunskapen.

Den akademiska mångfalden håller på att utarmas när kravet på effektivitet (och i vissa fall på lönsamhet?!) blir allt tydligare i akademin; när studenternas tid i utbildning betraktas som ett problem och man försöker korta tiden i utbildning (för att spara pengar), givetvis med bibehållen kvalitet, genom att föra över ansvaret för resultatet av studierna på lärarna och genom att koppla genomströmningen till ekonomin; när bara de ämnen som anses nyttiga utifrån ett strikt, kortsiktigt ekonomiskt perspektiv avses värda att satsa på. Det bildningshögskola som öppnades upp för mig och min hunger på kunskap i Göteborg på 1990-talet är idag ett minne blott, och de generösa studiemedelssystemet har avskaffats. Då var universitetet en kokande gryta av intellektuella samtal från förmiddagen till sen kväll. Jag läste många av kurserna på kvällen, för det gav mig mer tid att studera under dagen när jag var pigg. Jag rörde mig mellan ämnena och samtalade med lärare och medstudenter, hela tiden med kunskapen i centrum. Vi var alla där för kunskapen, och administrationen hölls på ett absolut minimum. Lärarna kunde vara högskolelärare och studenterna studenter, det var så systemet såg ut. Min tacksamhet över möjligheten jag fick och för åren som student känner inga gränser.

Mångfald är nyckeln till hållbarhet i alla sammanhang. Inte som lösning dock; mångfald utgör FÖRUTSÄTTNINGEN för överlevnad på lite längre sikt. Visst kostar det, och det är sannerligen ingen dans på rosor. Det är både svårt och tar tid att upprätthålla mångfald, men värnas inte den akademiska mångfalden kommer kunskapen att utarmas på sikt, oavsett hur framgångsrika elitsatsningarna är i det korta perspektivet. Pengarna som samhället tjänar på dagens strömlinjeformade. kvalitetssäkrade, ekonomiserade och mål- samt resultatfokuserade högskola kommer samhället att få betala dyrt för i fritiden. De monokulturer som växer fram inom akademin i form av framgångsrika ämnen och tillämpade forskningsprogram är sårbara. Mångfald är den enda garant som finns för långsiktig hållbarhet.

Rubriken på bloggposten är invasiva vetenskaper, och den valdes medvetet för att väcka tankar och reaktioner. Det handlar dock inte bara om att provocera, det finns ett allvar i botten. Akademin är lika känslig som ekosystemen, varifrån jag hämtat ordet invasiv. Det talas om invasiva arter av både djur och växter, och jag ser tydliga paralleller till akademin där vissa ämnen tenderar att ta över och skaffa sig tolkningsföreträde och förtur till pengar. Det kan handla om förförande teorier, problematiska maktanspråk och absoluta krav på anpassning från resten av akademin. Jag vet att det är en idealisering, men den akademi som jag kom till på 90-talet var en akademi präglad av mångfald och där hölls bildningens fana högt och grundforskning dominerade; kunskapen och lärandet stod i alla fall i centrum på ett helt annat sätt än idag. Dagens akademi handlar om (ekonomiska) resultat och alla kämpar för sin egen och sitt ämnes överlevnad, enligt ett slags djungelns lag där den starke överlever. Kunskapen som är svår och mångtydig hamnar i bakvattnet till förmån för den uppmärksamhet som spektakulära forskningsanslag och prestigefyllda publiceringar ger. Självklart blir det så när framgång och ekonomi är vad som räknas och medfinansiering (som innebär att alt fler forskningsprojekt handlar mer om att jaga partners och rådda möten och skriva protokoll än åt att få tid för att gå på djupet och forska) är det nya svarta. Förförande teorier och hopp om exponentiell tillväxt, enkla lösningar och framgång driver utvecklingen mot minskad mångfald och öppnar upp för invasiva vetenskaper. Jag nämner inga exempel, men jag tror alla förstår vad jag menar och den som inte gör det kanske själv är representant för en invasiv vetenskap. Den som passar in i normen brukar ha svårt att se sina privilegier som privilegier.

Över samhället som helhet och följaktligen även över akademin svävar en evig men likafullt ouppnåelig dröm om enhet, konsensus och den enda, rätta vägen fram. JAG är vägen, sanningen och livet, sa Jesus. Och den tankebilden har inte förlorat sin lockelse trots att religionen har det. Det sekulära samhället har bara nödtorftigt putsat på fasaden men i grund och botten bygger det på samma grundstruktur. Bokstavstroende och tron på ledarens magiska krafter finns överallt, i alla läger och genom historien. Dagens moderna samhället anser isig ha gjort upp med all vidskepelse, men det är bara en trosföreställning. Om vi verkligen hade gjort upp med den monoteistiska religionens dyrkan av den högste, den ende och allsmäktige hade akademin och samhället präglats av mer mångfald, mer öppenhet, mindre debatt och fler samtal som syftar till att öka den ömsesidiga förståelsen.

Kunskap är något man söker, inget man har, försvarar eller äger. Är det kunskap vi vill ha är det mångfald vi behöver. Bryt upp, bryt upp: Oändligt är vårt äventyr. Om vi bara vågar och gör vad som krävs för att värna hållbarhet och tänka mer långsiktigt. Lätt fånget, lätt förgånget är bara en av alla uråldriga lärdomar; en frukt av det mänskliga förnuftet som idag håller på att säljas ut och offras på marknaden.

Samtalet om sanningen fortsätter

Jag vill inleda med att rikta ett stort tack till Jesper Grip som inkommit med ett enastående ambitiöst svar på min senaste bloggpost om sanning, där jag med utgångspunkt i hans reflektioner och kritik mot mitt sätt att skriva försökte svara och förtydliga hur jag ser på sanning. Jag är enormt tacksam och ska här försöka svara efter bästa förmåga, men jag misstänker att vi kanske inte kommer att nå koncensus. Fast det är å andra sidan inte vad ett samtal handlar om, att komma överens eller nå en samsyn. Debatten utser en vinnare vars definition blir den enda möjliga, men i ett samtal kan man enas om att man tänker olika och skiljas åt med bättre, det vill säga mer utvecklad kunskap och fördjupad förståelse för olika sätt att se på och tänka kring kunskap. Grips svar består av 4 A4-sidor text och hans uttryckliga önskan är att jag inte ska bryta upp den utan publicera den i sin helhet. Självklart respekterar jag hans önskan, men samtidigt är Flyktlinjer min kanal och mitt samtalsrum och jag vill ogärna publicera andras texter här. En kompromiss, som jag hoppas tillfredställer bådas önskemål är att publicera Grips tankar, svar och invändningar i kommentatorsfältet nedan och här i bloggposten utgå från svarets mest centrala delar. 

jag vill börja med att be om ursäkt, det var inte min mening att anklaga Grip för att vara relativist. Inser att jag utryckte mig klumpigt. Vad jag menar är att jag tycker det sätt att resonera kring ordet sanning som Grip presenterar ligger nära postmodernismen. Grip skriver dock att han menar att "världen är materiell och har en objektiv, av oss oberoende existens samt att vi kan nå kunskap om denna", vilket är motsatsen till sanningsrelativism. När jag läser svaret tycker jag mig se två linjer i Grips sätt att resonera som jag menar är oförenliga, och jag tror att det är det lite skär sig och vi talar förbi varandra. Jag menar att det inte är möjligt, hur mycket vi människor än vill och önskar att så vore fallet, att (som Grip skriver i sitt svar/förtydligande nedan) inta följande hållning. Det är inte ställt bortom varje rimligt tvivel att det är möjligt att säga att:

"det vi påstår om världen också är så som världen är. Jag uppfattar alltså inte sanningen som något godtyckligt/föränderligt, socialt upprätthållet och avhängigt samhällets maktordningar. Utan jag uppfattar sanningen som ”korrekt tolkning av sakernas tillstånd”.

Detta sätt att se på och förhålla sig till sanningen (både ordet och dess innebörd) är fullt legitim, och Grip är i gott sällskap, det är jag som anmäler avvikande åsikt. Jag säger inte att grip har fel och jag hävdar inte att jag har rätt, men det är inte så som jag ser på sanning, som en "korrekt tolkning av sakernas tillstånd." Jag menar att det saknas kunskap på området för att man ska kunna hävda något sådant. Verkligheten och sanning är begrepp med ENORMA anspråk, som jag menar att vi bör använda med den största försiktighet. Sedan tror jag samtalet blir lite rörigt, och det kan mycket väl vara mitt fel att det uppstår oklarheter, eftersom vi både talar om begrepp och fenomen. När det gäller den språkliga aspekten av begreppet är jag helt enig med Grip, som påpekar vikten av stringens.

Jag menar följande, och klipper ut ett stycke från boken jag just nu håller på att jobba med; Sanningen föregår inte vetenskapen, den är istället resultatet av samproduktion. Världen, kultur och människan blir till i samma process som kunskapen om världen, kulturen och makten. Därför, menar jag är det så viktigt samtala snarare än att debattera, det vill säga följa med i tillblivelseprocessen, lyssna, reflektera och sträva efter största möjliga transparens och öppenhet. Jag vill se och undersöker möjligheterna med ett mer öppenhet sanningsbegrepp, som utgår från denna definition men som kan komma att förändras i ljuset av ny kunskap. Detta påverkar både ordet sanning (och definitionen av begreppet) och synen på världen och möjligheterna att nå kunskap om verkligheten. Jag utgår från ett pragmatiskt sanningsbegrepp och menar att sanning är det som fungerar.

Grip reagerar på att jag skriver att hans syn på sanning är passiv (jag skriver även världsfrånvänd, men det förstår jag inte riktigt varför så det tar jag tillbaka och ber om ursäkt för). Jag menar att det är passivt eftersom det bygger på antagandet (som återstår att bevisa, vilket jag tror blir svårt) att världen och verkligheten är helt oberoende av människan och att det går att studera verkligheten strikt objektivt. Det är inte så jag ser på saken och det är inte så och med sådana mål jag bedriver vetenskap. Världen eller i alla fall kulturen samskapas med kunskapen om den och tolkningarna av vetenskapens resultat.

Grip skriver som svar på mitt påpekande sanning är en term och ett begrepp som intar en särställning, att jag (kanske) utgår från en "essentialistisk förståelse av definitioner", men det håller jag inte med om. När jag skriver att sanning som ord/begrepp intar en särställning så är det bara mitt sätt att göra skillnad på triviala vardagsord och vetenskapliga termer som det inte råder konsensus kring, vilket hela utbytet av tankar är en god illustration av. Sanning som ord betraktat, enar jag, har inte ett "antal essentiella egenskaper vilka måste undersökas och komma fram till för att en ordentlig definition av termen ska kunna ges". Jag ser som sagt sanningen som ett resultat av samproduktion. Sanningen finns inte utanför eller är friställd från vetenskapen, det handlar om två sidor av samma sak. Det finns bara en verklighet, och den är sammanvävd med kunskapen om verkligheten. Detta påpekande gör att punkterna a och b, som kommer i slutet av Grips svar faller, för jag utgår inte från att sanning är något essentiellt. Min syn på sanning är som sagt pragmatisk och jag menar att det är meningslöst att tvista om hur verkligheten eller sanningen är egentligen, för det är en felställd fråga. Fungerar svaren kan vi hålla dem fä sanna tills motsatsen blir uppenbar. Svårare än så behöver det inte vara.

Grip avslutar sitt långa och mycket kloka och välargumenterade svar med följande förtydligande punkter som jag avslutningsvis ska föröka säga något om.

Med detta tror jag mig om att ha sagt följande:

· Jag ansluter mig till en materialistisk/realistisk position och en syn på språket som utesluter sanningsrelativism och dylikt.

· Jag är förvånad över hur du tolkat mig samt perplex över ditt sätt att argumentera men hoppas att jag nu har förtydligat mig och rett ut missförståndet.

· Jag hävdar att på en språklig nivå så bestämmer vi alla vad en term ska betyda och vilken stenografisk etikett vi vill ge ett begrepp samt att dessa är utbytbara mot varandra (den ena är bara längre) så länge vi är stringenta och konsekventa och använder samma term för samma begrepp och vise versa.

· Att en essensialistisk förståelse av definitioner av termer är inkorrekt. Att jag misstänker att du ansluter dig till denna position men att jag ser fram mot din åsikt i frågan.

Jag håller som sagt med om den sista punkten, sanning är inte en essens! Där är vi helt ense. Och i förhållande till språkaspekterna, tankarna som rör ord och förståelse av begrepp samt vikten av stringens och tydlighet är vi också eniga. Jag hoppas att vi rett ut missförstånden och att vi nu båda förstår varandra bättre, vilket dock inte betyder att vi ser på sanning på samma sätt. Fast det är ju heller inte poängen när man samtalar om en fråga som denna. Poängen med att samtala är att hjälpa varandra förstå både sig själv och den andres synpunkter och utgångspunkter bättre. Ingen av oss är sanningsrelativister, men Grip har en materialistisk/realistisk syn på sanningen och jag menar att sanningen är ett resultat av samproduktion, att sanningen inte upptäcks eller föregår undersökningen av världen. Jag vet inte, men tror kanske att man kan säga att Grips ståndpunkt ligger nära Albert Einsteins, och min ligger närmare Niels Bohrs. Båda fick Nobelpris, men var inte fullt ut överens, så vi är i gott sällskap, och jag vill ansluta med att tacka Jesper Grip så väldigt mycket för ett respektfullt, kritiskt och lärt samtal om en fråga som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Om någon reagerar på något eller hittar felaktigheter eller otydligheter är ni som vanligt välkomna att lämna kommentarer nedan, både till mig och till Grip vars svar ni alltså finner i sin helhet i kommentatorsfältet.

Homeostas, ett mer ödmjukt sätt att se på samhället

Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att samhällsvetenskapen och politiken har en massa att lära.

Tänker att en reflektion över begreppet homeostas, här med utgångspunkt i en artikel på Wikipedia, kan bidra till bättre förståelse för samhällets komplexitet och alla problem som försök att kontrollera och detaljreglera processen kan leda till, samt ge fördjupad insikt om hur viktig just jämvikten är för den långsiktiga hållbarheten. Först en definition, och sedan en reflektion.   

Homeostas, av grek. homoios (liknande) och stasis (stopp, stillastående), är ett stabilt och konstant tillstånd gentemot omgivningen i ett biologiskt system. De tre viktigaste homeostatiska mekanismerna är termoreglering, osmoreglering och reglering av blodsockernivåerna.

Stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Ödmjukhet och förståelse inför allt som finns utanför och påverkar är nödvändigt. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov magsmärtor. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer, men det återkommer vi till efter denna definition av (det kroppsliga) fenomenet.

Flera mekanismer och processer reglerar den interna miljön i syfte att behålla homeostas. Det är främst djur som har förmågan att aktivt påverka sin situation. Detta sker på olika sätt, ofta evolutionärt anpassat till den miljö djuret lever i. Många djur flyr instinktivt från en ofördelaktig miljö, till exempel med för hög eller låg värme, salthalt eller syrehalt. Inuti djuren finns ett aktivt system med tre huvudkomponenter: En receptor, som upptäcker förändringen, ett kontrollorgan som ser till att homeostasen återställs och en effektor som utför kontrollorganets order.

Alla hållbara samhällen behöver agera på liknande sätt och bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Forskningen, vars uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politikerna som sätter ord på och verkar för att nå samhällets mål och visioner (alltså inte det egna partiets mål och visioner). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället som ser till att homeostasen upprätthålls. Inte riktigt så det ser ut idag. Vi tänker och agerar närmast tvärtom, sätter upp djärva mål och sedan använder våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det, men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden, alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatat verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för samhället. Förändringsprocesserna som både individer och samhällen måste lära sig hantera är lika intrikata och svåra att kontrollera. Därför är ÖDMJUKHET, tid för analys kritisk reflektion och eftertänksam utvärdering så viktigt.

New Public Management är och fungerar som ett slags politisk motsvarighet till individers experiment med självmedicinering. Riskerna lika stora och potentiellt allvarliga och att inte vara mer ödmjuk och receptiv, att endast fokusera på de på förhand definierade måtten på framgång, utan hänsyn till andra effekter och oönskade biverkningar är förfärande huvudlöst. Individer som väljer att självmedicinerar eller lyssna på självutnämnda experter spelar rysk roulett med sitt eget liv, och de får själva stå sitt kast, men samhället är allas angelägenhet. Att avsätta ansvariga politiker är ingen LÖSNING, det är snarare ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt och arrogans, eller en grandios personlighetsstörning.

Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ? eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara. Försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten skulle oundvikligen försiggår av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde och resultat kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna enskaka slag utan om att vinna kriget.

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vården, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och skattepolitik. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inget man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering. När ska vi lära oss? Hur sjukt måste samhället bli och vilka desperata, huvudlösa åtgärder ska utsätta varandra för innan experimentet överges och vi intar ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet, samhället och tillvaron?

Allt handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga: Bli av med oönskade symptom, eller bota den underliggande sjukdomen?

Refränger 5

Jag tappade tråden lite innan sommaren, där i hektiska maj och juni, innan semestern. Både serien om Diskursens ordning och denna, om begreppet refräng skapat av Deleuze och Guattari. Det är inte jag som styr över texternas innehåll här, jag följer bara med. Flyktlinjer är lika mycket en upptäcksfärd som det är en skapelseakt; lika mycket ett samtal som ett flöde av mer eller mindre väl sorterade och genomtänkta tankar. Jag skriver av en hel massa olika anledningar, men främst för att lära mig mer och bli bättre på att tänka och analysera. Det som kommer i min väg använder jag efter bästa förmåga, men jag bestämmer aldrig på förhand vad jag ska skriva om, jag har ingen plan och sätter inte upp några mål, annat än att försöka skriva en bloggpost om dagen. Här finns inga regler, bara dynamisk och slumpstyrd tillblivelse.

Tittar jag tillbaka på posterna jag skrivit kan jag tydligt se mönster. Här finns några tydliga, återkommande refränger som jag ständigt återkommer till och som mitt tänkande och skrivande cirkulerar kring. Det är också så jag ser på kunskap och lärande. Visst kan man tvinga sig till mycket, om motivationen är den rätta och energin finns där, men om det man ska lära sig inte svänger i takt med ens egen person och djupare intressen, om ämnet inte engagerar, kostar det på. Till dels kan bristande motivation kompenseras med annat, men aldrig i längden. Jag hade aldrig kunnat skriva över 3000 bloggposter om jag inte fått göra det på mina premisser, och om målet med mina studier var att bli docent hade jag slutat långt innan jag kommit halvvägs. För att en process ska kunna hållas vid liv krävs att det finns lagom med struktur och balans mellan tvång och lust, energin som håller igång rörelsen växer fram mellan.

Refräng är ett begrepp som hjälpt mig massor i mina försök att förstå både mig själv och det jag gör, både kulturen och vetenskapen kan tänkas på i termer av musik. Det krävs en känsla för takt, tempo, ton och komposition för att hitta balans. Refrängen är det begrepp som Deleuze och Guattari var allra mest nöjda med och stolta över att ha skapat, och jag instämmer; det är ett fantastiskt redskap att tänka med.

The role of the refrain has often been emphasized: it is territorial, a territorial assemblage. Bird songs: the bird sings to mark its territory. The Greek modes and Hindu rhythms are themselves territorial, provincial, regional.

Refrängen territorialiserar, den håller ihop och markerar gränser. Tänker på jazz, på improvisationer kring välkända teman; som handlar om att undersöka gränserna för temat eller territorialiseringen man som jazzmusiker "tänker" med. En av de mest kända jazzimprovisationerna är den som John Coltrain spelat in, utifrån låten hämtad från filmen Sound of Music: My favorite things. Vad han gör där, och vad all improvisation handlar om, är att bygga vidare på ett välkänt tema och tänja på gränserna för det möjliga, inom på förhand bestämda ramar. Hur långt kan man gå och hur mycket kan man böja tonerna innan det är en ny låt och inte längre en improvisation? Refrängen är ett slags omkväde som återkommer regelbundet och ger struktur till helheten; den kan förändras men inte för mycket. Hur mycket man kan tänja på refrängen och improviserandet bestäms både av musikern och av hur kunnig, intresserad och uppmärksam publiken är, men också på tydligheten i utgångspunkten. Samma gäller i samhället, på ekonomiska marknader och i kulturella sammanhang. Vad vi har att göra med och försöka förstå är dynamiska helheter. Refrängen är allt som ger stadga åt helheten och den samskapas med delarna.

The refrain may assume other functions, amorous, professional or social, liturgical or cosmic: it always carries earth with it; it has a land (sometimes a spiritual land) as its concomitant; it has an essential relation to a Natal, a Native.

Både och, inte antingen eller. Balans och varierad rörelse; tillblivelse och relationer. Gränser mellan inne och ute och spel mellan sammanhållande och upplösande krafter. Refrängen finns mellan, alltid mellan. För mycket eller för lite av än det ena än det andra rubbar balansen, därför är det så oerhört viktigt för all strävan efter hållbarhet att vara medveten om att alla helheter består av både och, inte antingen eller. Fixerar man för mycket på målet och betraktar resan som en meningslös transportsträcka finns en risk att man aldrig når fram. Effektiviserar man bort innehållet och bara fokuserar på strukturen är det enda man har kvar ett kallt och livlöst skelett. Harmoni uppstår i musiken när det råder balans mellan delarna, och en ensam refräng är ingen refräng för utan verser och återkomst finns ingen melodi att tala om.

A musical "nome" is a little tune, a melodic formula that seeks recognition and remains the bedrock or ground of polyphony (cantus firmus). The nomos as customary, unwritten law is inseparable from a distribution of space, a distribution in space. By that token, it is ethos, but the ethos is also the Abode.

Inte säker på att jag förstår den här passagen, men jag låter inte det hindra mig från att fortsätta försöka. Deleuze och Guattari skriev texter som är och fungerar som ett slags refränger, centrala teman återkommer och upprepas med små variationer, placeras i olika sammanhang och granskas utifrån olika perspektiv. Vill man lära och förstå får man inte stanna upp, för då dör processen. Meningen uppstår i rörelsen och upptäcks i efterhand. Deleuze och Guattari beskriver inte världen och har inga svar, de undersöker den och närmar sig den genom upprepade försök. När jag väl förstod detta och började läsa på det sättet fann jag ro, och det var som boken öppnades upp för mig. När pressen att förstå släppte och jag fokuserade på orden och rörelsen fram utkristalliserades teman och refränger och förståelsen, inte bara för texten utan även för världen och kulturen runtomkring mig, växte.

Sometimes one goes from chaos to the threshold of a territorial assemblage: directional components, infraassemblage. Sometimes one organizes the assemblage: dimensional components, intraassemblage. Sometimes one leaves the territorial assemblage for other assemblages, or f or somewhere else entirely: interassemblage, components of passage or even escape. And all three at once. Forces of chaos, terrestrial forces, cosmic forces: all of these confront each other and converge in the territorial refrain.

Riktning och rörelse, organisering och gränser, dynamik och helheter som möts och påverkar andra helheter. Tänker man med begrepp blir resultatet av verksamheten inte svar och sanningar, utan den ökade förståelse som perspektivering och reflektion leder till. Begrepp passar bra som verktyg om kunskapsmålet är kultur och förändring, för det handlar om frågor utan givna svar. Vilka refränger återkommer i ditt liv, på ditt arbete, i din vardag? Låt oss samtala om det, för att öka förståelsen för kultur och för att värna det kulturella klimatet, för hållbarhetens och överlevnadens på sikt skull. För varandras skull och för den helhet som vi både påverkar och påverkas av, och som ingen klarar sig utan.