lördag 7 januari 2017

Utbildning kan och ska inte inte styras mot mål!

Jag måste bli bättre på att skriva kort. Dagens text får bli en övning i den konsten, för jag har kort om tid och måste prioritera annat idag. Skriva, eller egentligen fånga tankar i flykten, vilket skrivandet egentligen handlar om för mig, behöver jag dock göra. Utgångspunkten för dagens reflektion över samhället och kulturen är debattartikeln som Johan Haeffner (SO-lärare och författare till boken ”Skolan under ytan, en bok arbetssituationen inom svensk skola”) publicerat på Brännpunkt idag. Haeffner sätter fingret på något mycket viktigt: (problemen med) försöken att styra kunskapsutvecklingen mot bestämda mål. Lärande handlar om utveckling och utveckling liknar på många sätt evolutionen, vilken visserligen har en riktning, men den har inget mål. Kunskapsutvecklingens mål är liksom evolutionen anpassning och överlevnad. Man lär sig för att klara av att hantera framtida utmaningar och för att skaffa sig verktyg att orientera sig i okänd terräng med hjälp av. Det är skolans uppdrag, att fostra självständiga, kritiskt drivna och kunniga medborgare som förstår komplexiteten i och klarar av att hantera utmaningen som demokratin ställer oss alla inför. Haeffner skriver:
Den svenska läroplanens kunskapskrav trivialiserar skolan. Ett alltför stort fokus på kunskapskraven riskerar att leda till en baklängesundervisning som börjar med att varje elev ska förstå vad hen ska kunna för att nå ett visst betyg. Skolan kännetecknas i dag av att elever undrar hur mycket de behöver göra för ett visst betyg. Lärare förväntas leverera en tydlig färdplan mot det betyg som eleven strävar mot. Det normala i en lärandeprocess är att vi utvecklas då vi lär oss. Vi kan och bör inte på förhand veta vilka nya kunskaper vi ska erövra efter att ha läst ett tema i historia under en sjuveckorsperiod. För hur ska en elev kunna förstå vad hen eventuellt ska kunna för att prestera A-nivå i historia, om eleven initialt är helt främmande för kunskapsområdet? De New public management- inspirerade kravtexterna urholkar och trivialiserar den svenska skolan. De skapar en illusion av kunskap och leder till felprioriteringar.
Hur ska man kunna utbildas till en självständig och kritiskt granskande, kunnig medborgare om pedagogiken i skolan går ut på att eleverna ska lära sig lyda och följa tydliga instruktioner? Jag möter och tvingas lägga allt mer av min tid som lärare på högskolan på att hantera precis den där inställningen till studier: Vad vill du att jag ska göra?, säger allt fler studenter, allt oftare. Och när jag säger att jag inte vill något annat än att de ska sätta upp egna mål och sedan försöka nå dem, att de ska tala om för mig att och hur de har läst och tagit till sig innehållet i kurslitteraturen, uppstår en osäkerhet som tar tid och fokus från uppdraget. I bästa fall förstår studenterna vad ett kritiskt och självständigt förhållningssätt innebär efter utbildningen, ute i arbetslivet, men påfallande ofta tror jag tyvärr inte det är fallet. Tänk om de förstod detta på gymnasiet och kom till högskolan med den förmågan väl integrerad i deras liv och vardag. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma i den högre utbildningen då. Istället förväntas vi lärare allt mer och allt tydligare anpassa oss efter rådande läge och även i den högre utbildningen arbeta efter tydliga mål. Illusionen om kunskap förstärks därmed och sprider sig i samhället. Risken är att det blir som Jimmie Åkesson vill, att det är känslan som räknas. Eller som företrädarna för Svenskt Näringsliv önskar, att utbildningssystemet ska kunna styras mot mol som satts upp av landets företag och som ligger i linje med deras ökade krav på vinst. Hur som helst rimmar tankarna illa med talet om att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Hur ser då kraven ut, som lärarna förväntas styra sin verksamhet efter? Vad är det för mål som lärandet ska styras mot, och som lärandet utvärderas efter och betygen handlar om?
Kunskapskraven är den del av kursplanerna som jag tror att lärare prioriterar främst, i utformandet av undervisningen. Inte sällan används matriser som visar kunskapskraven i en progression för olika betygsnivåer. Tanken är att det för eleverna ska framgå vad eleverna förväntas kunna för att nå ett visst betyg. Här följer ett exempel från kunskapskraven i geografi:

E- nivå: ”… eleven har grundläggande kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

C- nivå: ”… eleven har goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

A- nivå: ”… eleven har mycket goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

Vad har lärare och elever för nytta av att det i kunskapskraven står grundläggande, god eller mycket god? Konkretion måste hursomhelst göras av läraren och då är kunskapskravens skrivelser både onödiga och ett byråkratiskt hinder för lärare och elever. Kunskapskraven tillsammans med den allmänna förvirring som läroplanens dysfunktionalitet skapar, gör att en del lärare som vill göra rätt, omfamnar ämnets kravmatriser. Matriserna används inte sällan som avprickningslistor. Troligtvis för att uppnå en form av kontroll i kaos.
Mätandet är idag viktigare än innehållet och kvaliteten. Jag återkommer ständigt till detta på olika sätt här på bloggen, till exempel i denna text från 2014, där jag försöker visa att det är omöjligt att mäta och än mindre styra kvalitet och kunskap mot på förhand bestämda mål. Vad Haeffner illustrerar med sina exempel är hur skolan allt mer kommit att handla om att utveckla pseudokvaliteter. Inom forskningen talar man om pseudovetenskap, det vill säga en verksamhet som på ytan ser ut som vetenskap, men som i själva verket är en tom produktion av meningslöshet. Det är allvarligt om den utvecklingen sprider sig i samhället, för kompetensen att kritiskt utvärdera vetenskapen, politiken och ytterst demokratin är avgörandet för hela samhället långsiktiga hållbarhet. Om eleverna inte lär sig vad verklig kunskapsutveckling är kommer de aldrig att kunna lära sig känna igen verklig kunskap, och hur ska man då kunna värja sig mot villfarelser och falska nyheter som sprids på nätet? Hur ska forskare kunna få gehör för sina resultat och politiker kunna avgöra vem man ska lita på om kompetensen att förstå och bedöma vad som är bra och viktig kunskap utarmats? Det är en farlig väg vi är inne på.
Lärarnas professionella uppdrag är att bedöma elevernas förståelse och förtrogenhet med aktuella kunskaper. Kunskapskravens progressionsskrivningar som till exempel ”grundläggande, goda, mycket goda” underlättar inte lärares bedömning eller utgör ett stöd för eleverna.

Jag vill hävda att kursplanernas kravdelar inte förbättrar möjligheterna för lärare att göra rättssäkra bedömningar. Däremot försvårar kunskapskraven lärares uppdrag samt leder till en trivialisering av undervisningen.

Jag tror att kursplanernas centrala innehåll och förmågor kan utgöra en stabil plattform för undervisningen i dagens svenska skola. Om vi tar bort kravdelen skulle kursplanerna bli lättare att överblicka och på ett bättre sätt än i dag utgöra en helhet. Det centrala innehållet sätter grunden för undervisningens kunskapsinnehåll. Förmågorna anger varje skolämnes grundläggande syfte och mål, samt sätter det centrala innehållet i ett fördjupat sammanhang.
När kunskap ses som något mätbart och när man lever i villfarelsen att kvalitet är något som kan garanteras och utvärderas, kontrolleras. Och när den tanken, den övertygelsen sammanförs med begränsade resurser och besparingar finns inga hinder, inget skydd mot kraven på effektivitet. Om kunskapen är mätbar kan processen skyndas på. Då kan man korta tiden studenterna är i utbildning och tjäna pengar. Styrningen av skolan mot mål är en tanke hämtad från näringslivet. Den synen på kunskap och utbildning skrämmer mig, för det är en okritisk syn på lärande som vinner mark i skolan och samhället, en instrumentell och följsam syn på kunskap som fostrar lydiga människor som är bra på att marschera i takt.

Kunskap är ett sätt att leva. Bildning är något man gör. Jag vill se mer av det i skolan. Rörelse, förändring, handling. Bildning är en kollektiv egenskap, inte en individuell. Det är så jag ser på kunskap, inte som ett mål man ska nå så snabbt och effektivt som möjligt, utan som en inställning till livet och samhället. Däri ligger nyttan med kunskapen, att den kan göra oss till bättre människor. Kunskap är ingen garanti, men den är en avgörande förutsättning.

Jag tänker ofta på den där insikten som många tagit till sig, att det krävs 10000 timmar att bli bra på något. Jag vill överföra den synen på kompetens till en definition av kunskap. Det jag söker efter är en definition av kunskap som visar att den INTE är mätbar. Tänk om vi tänkte så när utbildningar planerades. De där 10000 timmarna är den enda form vi behöver. Accepterar vi det kan allt fokus lägga på vad vi gör under tiden, på innehållet, resan dit. Då finns det tid för samtal och då bildar sig inte bara eleverna och studenterna, även lärarna kan utmanas och bli bättre, kunnigare och visare. Då blir utbildning ett kollektivt projekt, en gemensam resa in i den okända terräng som kallas framtiden.

fredag 6 januari 2017

Fascismen blir aldrig starkare än vi låter den bli

Fascismen är ett allvarligt och ständigt närvarande hot mot samhället. Demokratin står vidöppen inför hotet och har inget att sätta emot. Demokrati kan bara värnas och den växer fram underifrån och är beroende av ömsesidigt engagemang. Fler poliser, hårdare straff och mer rigorösa kontroller brukar föras fram som förslag till lösning på problemen, men det är i grund och botten fascistiska metoder som sätter käppar i hjulet för det man vill värna. Öppenhet, transparens och mångfald är vad som kännetecknar en fungerande demokrati. Tänker man att dessa saker tvärtom utgör hot mot demokratin, att öppenheten måste begränsas, transparensen minska och att mångfald är ett problem, går man fascismens ärenden även om man inte vill det och trots att man tar avstånd från den. Det är ett av demokratins många dilemman.

Deleuze och Guattari skapade en filosofi som hade ambitionen att fungera som ett slags vaccin mot fascistiska tendenser. Karl Popper skrev sin viktiga bok: Det öppna samhället och dess fiender med samma ambition, och forskarna i Frankfurtskolan, som tvingades fly från Tyskland, från nazismen, skrev i samma anda. Alla verkade i anslutning till Andra världskriget, hade egna erfarenheter av den vedervärdiga fascistiska ideologin och ville göra vad de kunde för att människor i framtiden skulle slippa gå igenom fasorna som drabbade Europa under 1930- och 40-talen. Idag håller dessa fasor att glömmas och vi lever också i ett helt annat samhälle. Fast faran lurar där ändå, i mellanrummen och i samhället som helhet. Det är avgörande att vi lär oss förstå det, att vi lär oss tyda signalerna. Ludwig Schmitz (doktorand i Comparative Literature vid New York University) har skrivit en viktig artikel som publicerats i DN om filosoferna i Framkfurtskolan. Rubriken är: Det kan 30-talets filosofer lära oss om fascismens framväxt i dag.
En bit från stranden i Santa Monica i Kalifornien finns ett spår från en parallell europeisk historia. I ett par kvarter, på gångavstånd från Stilla havet och från varandra, levde här några av 1900-talets viktigaste tyska författare och filosofer: bland andra Bertolt Brecht, Theodor W. Adorno, Max Horkheimer och Thomas Mann, på flykt från ett fascistiskt Europa för att under den kaliforniska solen förklara fascismens framväxt.
En promenad bland dessa hus är som att gå igenom ett porträttgalleri: Från Bertolt Brechts eller Theodor W. Adornos enkla villor är det inte långt till Thomas Manns palats, numera bakom en flera meter hög mur med säkerhetskameror. Det är svårt att föreställa sig att dessa porträtt befinner sig bara ett par handslag från en värld i en helt annan färgskala, befolkad av karaktärer som Adolf Hitler och Benito Mussolini – en värld som tycks mycket mer avlägsen än dessa soliga gator som vi dagligen besöker i tv-serier och filmer.

Men sedan presidentvalet den 8 november har dessa parallella historiska förlopp, på två sidor av Atlanten, närmat sig varandra – åtminstone i många amerikaners medvetande. Filosofen Walter Benjamin, som själv aldrig lyckades ta sig till sina vänner i Kalifornien och som efter flera år på flykt från nazisterna tog sitt liv, hade kanske gått med på att kalla detta en ”dialektisk bild”: Hans idé om en bild som låter det som är och det som har varit kollidera och historien att framträda som en ”konstellation” i vilken nuet måste ingå. I mötet mellan nutid och förflutet visar sig historien som fragmentarisk och tilltrasslad, men också som öppen för upprepningar och omtolkningar – både produktiva och destruktiva.
Vi måste lära oss förstå kulturens mekanismer och lära oss se mönstren. Samhället är idag ett helt annat och vi har tillgång till enorma mängder mer lättillgänglig kunskap, men det betyder inte att förmågan att använda kunskapen står i paritet med mängden fakta. Idag svämmar samhället över av information och det krävs en väl utvecklad kritisk förmåga för att se och förstå vad som viktigt och vilket sätt. Dagens fascism liknar inte gårdagens på ytan, men det är i grund och botten samma grundtankar och lösningar på problem som förs fram och vinner anhängare. Nuet är ett mellanrum, mellan det som varit och det som ska bli. Framtiden är öppen, det finns ingen plan eller några lagar som gör att man kan säga det ena eller det andra. Ingen vet hur det kommer att bli, men att blunda för uppenbara risker vore naivt. Frankfurtskolan förfogar över en stor och viktig verktygslåda som fortfarande är användbar och som bara ligger där och väntar. Nu är tiden kanske mogen för oss att titta närma på den, för att undvika att göra samma misstag som mänskligheten redan gjort och som vi på många sätt fortfarande betalar priset för.
Stuart Jeffries gruppbiografi om Frankfurtskolans tänkare, ”Grand hotel abyss: The lives of the Frankfurt school” (Verso), i vilken Walter Benjamin och Theodor W. Adorno har huvudrollerna, hålls samman av just sådana bilder som visar historiens och samtidens förbindelser. Det är en lättläst berättelse om denna grupp marxistiska, i de flesta fall judiska filosofers erfarenheter av 1900-talets fascism och totalitarism. Stuart Jeffries följer dem från deras tidiga försök att formulera en ny marxistisk samhällskritik i reaktion mot fascismens framväxt, till deras landsflykt under 40-talet och återkomsten till ett otacksamt tyskt 60-tal som tappat tålamodet för allt annat än en revolution. 
Frågan som hela tiden motiverar och binder samman hans berättelse är vilken relevans dessa tänkare har i dag, när samhället på båda sidorna av Atlanten börjar likna det i vilket Frankfurtskolans kritiska samhällsteori växte fram. Nationalistiska grupper har återigen bestämt sig för att slå vakt om företräden som aldrig förlorats. Normer bryts ned i kortslutningen mellan etablissemanget och den alltid rekryterande demografi som Göran Hägglund kallade ”verklighetens folk”. Och historiens typologier får nya ansikten uppe i Trump Tower, medan demonstranterna nedanför redan har skingrats: Stephen K. Bannon, Jeff Sessions, Mike Pompeo – karaktärer återuppståndna från de döda för att återigen spela historiens skurkroller.
Mitt framför ögonen på oss alla utspelar sig samhället och förändras kulturen i en riktning som oroväckande mycket liknar den utveckling som ledde fram till Nazityskland och dess fasor. Vi måste lära oss se både likheterna och skillnaderna om vi ska kunna ha någon chans att göra något för att förhindra att hamna i samma situation igen, eller något liknande. Det kommer inte att dyka upp en ny Hitler, men konsekvenserna kan dock bli snarlika, om vi inte ser den större bilden. Historien vill jag se som ett slags verktyg, eller som en karta att orientera sig efter. Inte som en instruktionsbok. Utan tolkning och förmåga till fantasi blir kunskapen om det som varit till meningslös kuriosa. Hur ser vi på människan? Vad är en nation, ett samhälle? Går det att styra och kontrollera komplexa processer? Genom att ställa sådana frågor och genom att rikta dem både till historie och samtiden går det att skapa svar som fungerar och som kan ge ledtrådar och uppslag att jobba vidare med i arbetet för att bygga ett hållbart samhälle. Vad vi behöver idag är inte lösningar i första hand, utan förståelse för vad som är problemet egentligen. Först när vi har bildat oss en mångfacetterad bild av grundproblemet och utmaningarna vi har att hantera kan vi börja skissa på förslag till åtgärder. Och bara lösningar som inte leder till nya problem eller som förvärrar grundproblemet kan och bör omsättas i handling. Tid att tänka är en bristvara idag, och kanske är det så enkelt att det är just detta som är problemet? Jag vet inte, men om fler fick tid att tänka, oftare skulle samhället förändras långsammare och det skulle göra ett fler hängde med. Kanske skulle känslan av kontrollförlust då minska, liksom rädslan för det okända. Möjligen skulle det kunna leda till att en annan typ av lösningar och åtgärder framstor som bättre än de som idag debatteras.
Den chockartade förändringen av det offentliga tonläget blev för mig som tydligast när filosofen Slavoj Zizek dagen efter presidentvalet höll sin årliga offentliga föreläsning på New York University. Den populära filosofens provokativa kritik av vänsterns intresse för trans-badrum, anti-rasism och ”politisk korrekthet” – för att inte nämna hans halvt ironiska stöd till Donald Trump – hade fram tills denna paralyserade dag bemötts med uppmuntrande eller överseende leenden. Studenterna köade visserligen även detta år för att få plats i salen – men andra studenter och professorer formulerade en försiktig protest som tidigare varit otänkbar: Innebär inte akademisk frihet att vi har ett ansvar att ge utrymme till de som kan hjälpa oss förstå och motverka, inte kapitalismen som sådan, men de verkliga och omedelbara effekter vi nu upplever av en bristande demokrati? 
Slavoj Žižek är en dialektisk tänkare av Hegels släkte, inte helt olik Theodor W. Adorno och andra filosofer som ingick i Frankfurtskolan. Deras metod har gemensamt att de låter motsägelserna i vårt kapitalistiska samhälle visa sig i dess egna logiska rörelse: en politisk övertygelse får på så sätt brista av sin egen tyngd när den ställs inför insikten om hur motsägelsefullt den uppstår. Men det är otänkbart att någon av Frankfurtskolans filosofer likt Slavoj Zizek, dagen efter ett presidentval som gjort människor rädda och uppgivna, hade provocerat för provokationens egen skull, eller med fatalistisk ironi beundrat en högerpopulistisk ledare för att han demonstrerar sprickorna i varje motstånd som inte är den slutgiltiga revolutionen.
Det finns olika typer av distans och avstånd, klyftor och utanförskap. Jag ser ett mönster här, som tar sig olika utryck i olika sektorer av samhället och hos olika typer av människor. Ett slags ironiskt distanserande hållning av att inte bry sig. Verkligt engagemang anses idag förlegat på något sätt. Allt mer betyder allt mindre och många bryr sig inte. Det är som att ingen orkar, hinner eller har förmågan att ta saker och ting på allvar. Det finns ingen tid. Allt förändras rasande snabbt och man hinner liksom inte med. Zizeck provocerar och passar som hand i handske i mediernas logik. Han är liksom alla andra ett barn av sin tid. Vi får de tänkare och ledare samt den kunskap och förståelse för samhället som vi förtjänar, inte de eller det vi behöver. Så har det alltid varit och så kommer det att vara även i framtiden, alt talar för det. Uppgivenheten ser olika ut idag än under åren före nazisternas maktövertagande, men det handlar nu som då om uppgivenhet. Vad är hönan och vad är ägget? Blir människor uppgivna för att att de känner hopplöshet, eller känner de hopplöshet för att de låter känslan av uppgivenhet ta över och dominera tanken, kulturen och samhället? Det finns inga enkla förklaringar och heller inga enkla lösningar, därför återkommer jag ständigt till behovet av kompetens att förstå och hantera komplexitet. Det är skolans och den högre utbildningens viktigaste uppdrag. Det räcker inte att informera om förintelsen. Förstår man inte att den ständigt lurar bakom hörnet även idag, även i vårt samhälle, är informationen om händelserna i Tyskland på 1930- och 40-talen meningslös. Historien upprepar sig inte, men på ytan olika sätt att tänka och agera kan ge upphov till samma effekter. Vi måste lära oss se de stora mönstren och de underliggande strukturerna.
Detta är snarare vad dessa tänkare på 40-talet försökte lära oss att undvika: Att inte göra våra tankar till ting som likt modeprodukter kan köpas och säljas. För när våra tankar, känslor och relationer gjorts till varor på en marknad, har vårt motstånd mot de totalitära anspråk som verkar genom samma marknad också blivit en omöjlighet. Den som tittar på Fox News har på så sätt få alternativ: Antingen ”köper du det” eller så går du vidare till en annan kanal.
Oerhört viktiga tankar detta. Om samhället förvandlas till en marknad kommer människor att värderas utifrån ekonomiska måttstockar, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter förvandlas till retorik. Den där muren som Trump talar om och hans syn på invandrare och muslimer bygger på marknadens logik, vilket för övrigt hans framgångar i valet gör. Han anses vara den store LEDAREN som ska återupprätta Amerikas rykte och göra landet stort igen. Utan sina ekonomiska framgångar hade han aldrig nått den ryktbarhet han hade när han inledde sin kampanj. Barck Obama försökte bygga sin politik på kunskap, men eftersom samhället och kulturen bara känner igen affekter blir det svårt, oavsett hur kloka hans förslag varit. Och samma logik som ledde fram till att Trump vann valet, ledde till missnöje med Obamas politik. Marknadstänkandet lovar valfrihet men ger oss bara olika saker av samma slag att välja mellan. Man får vad man önskar sig, skulle man kunna ska. Är det valfrihet man vill ha, ja då får man det, men bara för att man kan väcka betyder inte att valen man står inför innebär verkliga alternativ. På samma sätt som man kan drunkna i information kan man förblindas av utbudet som finns att välja mellan.
Det är alltså förståeligt att Stuart Jeffries bok om Frankfurtskolan tar fasta på att våra tider, som så klart började långt före valet den 8 november, kräver ett nytt möte med dessa tänkare, vilkas arbete drevs av viljan att förstå fascismen i alla dess former för att i framtiden kunna undvika den.
Vad som behövs mer än något annat är tid att tänka, lästa, lyssna och samtala. Förändringshastigheten och utbudet av saker att ta ställning till och välja mellan måste anpassas efter hur människan faktiskt funderar, inte efter vad människor vill ha. Därför gillar jag uppmaningen att läsa klassikerna igen. Jag tror på bildning av samma skäl, för en bildningsinriktad skola kräver tid att tänka och utmanar intellektet.
Stuart Jeffries är tydlig med att det i dag är uppenbart att detta arbete långt ifrån fullbordades. Tvärtom måste det ses som misslyckat. Redan på 30-talet riktade den mer konservativt marxistiska filosofen György Lukács samma kritik mot Frankfurtskolan i den liknelse som gett Stuart Jeffries bok dess titel: Han föreställde sig dessa skrivbordsmarxister på ett lyxigt hotell vid avgrundens rand, där de mellan utsökta måltider och förströelser lugnt kunde beskriva katastrofen som ägde rum runtomkring dem. 
Klyftor är förödande var de än finns och vad de än handlar om. Kunskap, intellektuell förmåga, pengar eller makt. Ju mindre klyftorna är desto bättre är det för alla. Det är en av demokratins allra viktigaste förutsättningar, att främja samverkan mellan människor. Berättelsen i Bibeln om Babels torn handlar om det, tänker jag ofta. Den historien är en påminnelse, både om kraften i samverkan och bur lätt den kan brytas upp. Människor kan önska sig saker, och har kraften att genomdriva förändringar, men det betyder inte att det man vill ha är bra för en eller för samhället. Fler tänker vidare bättre än några få. Det är urbasen som topparna växer. Liknelserna är många, men det räcker inte att blogga eller tänka fina tankar, utan kollektiv handling händer inget.
Stuart Jeffries ger alltså från början rätt till György Lukács, och kanske också till Göran Hägglund, i deras kritik av den borgerliga vänster som Frankfurtskolan förkroppsligade: Kultureliten har tappat kontakten med verkligheten. 
Denna kritik mot Frankfurtskolans handlingsförlamade samhällsteori motsvaras i dag till viss del av den amerikanska debatten efter valet om glappet mellan den vita arbetarklassen och den högutbildade vänstern. Men denna situation har en specifik amerikansk historia. McCarthyismens spöken försätter fortfarande Demokraterna i en omöjlig situation i vilken de varken kan röra sig mot vänster eller mot mitten utan att skrämma eller svika väljare. Bara Hillary Clinton kunde besegra Donald Trump: Bara Bernie Sanders kunde besegra Donald Trump. Båda dessa oförenliga påståenden framstår som sanna.
Kultren är fylld av den här typen av paradoxer. Det är en kulturvetenskaplig insikt menar jag, och lärdomen vi kan dra är att paradoxerna är det normala, inte undantaget. Vi måste lära oss inse det och lära oss hantera paradoxerna, för vi kommer aldrig att kunna utrota dem. Väljer vi att förneka själva förutsättningarna för förändring och går på känslan istället, vilket bland annat Jimmie Åkesson vill kan inget hållbart samhälle byggas. Det är aldrig känslan som räknas, ett tanken, goda intentioner eller klokskap. Det är vad man gör med dessa sker och vilken betydelse och utrymme förmågorna tillåts få i politiken och samhället. Även detta är saker som kräver tid att tänka och förmåga att analysera för att förstå.
Ibland riskerar Stuart Jeffries bok att bli ett uttryck för samma kulturindustri som Frankfurtskolans tänkare, visserligen förhastat, såg som en representant för ett liknande totalitärt samhälle som det de upplevt i hemlandet. Hans bok är inte riktigt vad den utger sig för att vara. Den är tryckt som en tegelsten men är i själva verket rätt tunn och bygger framför allt på ett par biografier. Att författaren är verksam som kulturjournalist på The Guardian märks: boken låter sig ibland läsas som en 400-sidig kulturkrönika. 
Vissa av författarens förenklingar tycks dessutom onödiga. När Theodor W. Adorno och Max Horkheimer i ”Upplysningens dialektik”visar hur Hollywoods bilder av gröna träd och vita moln är kryptogram för rökiga industrier, betyder det nog inte, som Stuart Jeffries förklarar, enbart att det kapitalistiska samhället framställer sig som naturligt och hälsosamt. Det betyder också att vi behärskar naturen redan när vi intresserar oss för den som något annat än oss själva. Vi gör oss både till naturens motsats och, genom vår brutalitet, oskiljbara från den. Genom denna motsägelse gör våra tekniska och naturvetenskapliga framsteg oss främmande inför oss själva. Så vecklar Frankfurtskolans dialektiska tänkare, med Theodor W. Adorno i spetsen, in begreppen i ständigt nya motsatser för att visa motsägelserna som ligger till grund för vår förment naturliga tillvaro. 
Fast om fler oftare läser den här typen av böcker istället för att söka sig fram med ledning av minsta motståndets lag, om det finns tid att tänka, läsa och reflektera, tid att bara vara, skulle flera av problemen som vi idag brottas med och som hotar att leda till liknande problem som dem som ledde fram till Andra världskriget kunna undvikas. Några garantier finns dock inte och det viktiga är inte VAD man läser och hur man tänker utan ATT man läser och framförallt att man samtalar om innehållet och att man engagerar sig i arbetet med att värna demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.
Dessa invändningar till trots är Stuart Jeffries bok en tillgänglig och just nu livsviktig påminnelse om den filosofiska tradition som formulerade den fråga som i dag ställs på nytt utan att få ett svar – varken på amerikanska universitetsseminarier eller i svenska dagstidningar: Hur kunde detta hända?
 Frågor utan svar är de kanske viktigaste frågorna att ägna sig åt, för arbetet med den typen av frågor leder till att förmågan att tänka och insikten om vad som kräva för att lära sig hantera komplexitet utvecklas och sprids i samhället. Det ser jag som en nyckelkompetens, för demokrati och mot fascism. Några garantier finns aldrig. Därför är det viktigare att inse detta än att försöka skapa en lösning som fungerar. Drömmen om en lösning, en ledare eller ett perfekt samhälle är mer del av problemet än av lösningen.
Men Frankfurtskolan är inte ett avslutat kapitel. I dag representeras den av nyanserade, allvarliga och, för att säga som det är, tråkiga filosofer som Jürgen Habermas, Axel Honneth och Nancy Fraser, vars arbete framför allt kommit att handla om möjligheterna för normer, kommunikation, kritik och förståelse. Den 9 november 2016 var vi nog många som hade föredragit att i stället för Slavoj Zizek få lyssna på någon av dessa tråkiga filosofer, för att hitta tillbaka till den ansvarsfullhet och eftertänksamhet som vi hade förlorat natten innan och som var, och fortfarande är, Frankfurtskolans kännetecken.
Kulturen är aldrig avslutad, den befinner sig i ständig rörelse, förändras och blir till hela tiden, överallt, alltid. Den har ingen riktning, tillblivelsen leder bara till olika konsekvenser. Det går att lära sig förstå detta, men det är svårt. Därför är det så allvarligt att skolan har problem och att vi har så svårt att skaffa oss rimliga förväntningar på lärare, forskare och politiker. Vi kan lära oss massor av att läsa filosoferna som Schmitz skriver om, men det viktiga är att vi inser att de inte lär oss något utan att vi bara kan lära oss leva i och hantera vårt samhälle själva, genom att läsa, tänka och samtala med och om saker som är viktiga.

torsdag 5 januari 2017

Ord, ting och diskursiva ordningar 13

Öppenhet är ett av de ben som demokratin vilar på, transparens. Ett annat är kritiskt tänkande, det vill säga vetenskap, men även journalistisk granskning och inte minst en befolkning som bryr sig och vill sätta sig in i och lära sig förstå hur samhället fungerar. Ett tredje ben är långsiktighet, att beslut inte tas i affekt, för att vinna ett val eller hyfsa siffrorna inför ett bokslut. När dessa tre fundament utmanas eller om intresset för dem utarmas (vilket är ett slags utmaning) hotas demokratin som är beroende av kollektivt engagemang för att överleva. Demokrati handlar om ett balans, om jämvikt mellan och är ett slags process som förändras tillsammans med människorna som lever i den. Öppenheten är idag hotad, av olika typer av rädsla. Och det kritiska tänkandet befinner sig i kris, vilket visar sig inte minst i skolan (och även inom forskningen) som allt mer handlar om att följa regler och nå på förhand uppsatta (produktions)mål. Långsiktigheten övergavs för länge sedan. Både i ekonomin och politiken är det resultaten per kvartal och mandatperiod som räknas och på börsen köps och säljs aktier inom loppet av mikrosekunder. Vetenskapen är satt under press att producera mätbara resultat (citeringar och publikationer, och det är ANTALET som räknas). Utbildning handlar om att prestera betyg och examina. Medierna jagar klick och snabb spridning av sådant som ger uppmärksamhet, på bekostnad av den kritiska granskningen av makten och samhällets förvaltning. Samhällsmaskineriets förändringshastighet ökar i takt med det allomfattande kravet på PRESTATION. Det oroar mig, för demokratin är grunden för allt som vi lärt oss ta för givet. Det verkliga hotet kommer inifrån, inte bara i form av ett växande stöd för främlingsfientliga grupper utan lika mycket i form av bristande intresse för demokratin.

Poststrukturalismen har anklagats för att vara ett hot mot samhället, eller i alla fall mot vetenskapen. Det är olyckligt om man tänker så, om den tanken får fäste i det allmänna medvetandet. Michel Foucault är inte lösningen på problemen, men genom att läsa honom och med stöd i kunskaperna han förmedlar går det att lära sig mer om förutsättningarna för ett öppet och demokratiskt samhälle. Vi vet att murar och klyftor hotar sammanhållningen och att vanföreställningar framförallt växer där det saknas kunskap och fakta. Det är dock inte information som behövs, utan öppenhet, kritisk medvetenhet och långsiktighet. Jag tror på bildningens kraft. Genom att studera och reflektera över filosofins klassiker ökar förmågan att hantera komplexitet, vilket gör att rädslan för det okända minskar och förståelsen för vikten av kritisk analys ökar, och tiden att tänka värderas därmed högre. Då kan blicken höjas och långsiktigheten värnas bättre. Allt och alla hänger ihop. Och ett sätt att se på sammanhållningen, relationerna mellan (allt och alla), är att betrakta det som ett slags diskurs. Det är så jag läser Foucault och det är med stöd i ovanstående reflektion jag vill motivera läsningen av hans bok Diskursens ordning. Utestängningsmekanismerna som det handlat in inledningsvis är allvarliga hot mot demokratin, öppenheten och långsiktigheten.
Av de tre stora utestängningssystem som drabbar diskursen -- det förbjudna ordet, avskiljandet av vansinnet och viljan till sanning -- har jag talat mest om det sista. Det beror på att de båda första sedan århundraden tillbaka oavbrutet har avletts mot detta. Samtidigt har det i allt högre grad försökt göra de båda andra till sina, dels för att förändra dem, dels för att ge dem en grund. Om de förstnämnda systemen blir allt bräckligare, allt mer osäkra ju mer de genomströmmas av viljan till sanning, så blir denna vilja i sin tur ständigt starkare, djupare och allt mer oundviklig.
Strävan efter kontroll handlar det ytterst om. Viljan att veta är ytterst ett uttryck för önskan att kontrollera. Kunskap är makt, brukar man säga. En examen från högskolan öppnar dörrar. Men, handen på hjärtat, hur mycket handlar studier idag om KUNSKAP egentligen? Skolans uppdrag är att sortera, och den processen fortsätter på högskolan. Lärandet är allt för komplext och vagt för att mätas och kontrolleras, det är en ömtålig kvalitet som bara kan värnas. Därför blir bildning problematiskt i ett allt mer prestationsfokuserat samhälle. Bildning är kunskapssökande för kunskapens skull. Bildningens drivkraft är viljan att veta. Jag vet inte hur tydlig jag varit i tidigare poster, men det framstår här och nu som väldigt viktigt att skilja mellan viljan att veta och viljan till sanning. Viljan att veta handlar om kunskap, medan viljan till sanning handlar om strävan efter kontroll. Inte för inte lobbar Svenskt Näringsliv för att högskolans uppdrag ska omdefinieras. New Public Management handlar om makt och kontroll, inte om kunskap. Ytterst är det demokratin som står på spel. Allt och alla hänger ihop. Det förbjudna ordet är ett samlingsbegrepp för allt som är tabu. Det är det äldsta sättet att kontrollera, sexualitet, kunskap, människor, makt och så vidare. Avskiljandet av vansinnet och fixeringen vid klokhet handlar om en mer utvecklad och sofistikerad kontroll av tankar och människor. I takt med att kunskapen spreds i samhället, och särskilt när kyrkans makt utmanades av vetenskapen, förlorade talet om tabu sin betydelse allt mer. Avskiljandet av vansinnet flyttade, vilket Foucault visar i sin avhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken, in kontrollen av människor och tankar i människornas medvetande. Eftersom det inte handlar om någon medveten rörelse, utan om en effekt av kultur (i brist på bättre ord just här), är det bra att använda ett nytt ord eller begrepp för att beskriva processen. Diskurs är Foucaults förslag på analytiskt redskap.

Viljan till sanning är det moderna samhällets motsvarighet till tabu och avskiljande, och är liksom de båda andra ett uttryck för kontroll. Det är detta som gör det så bedrägligt, för alla vill ju veta hur det är. Sanningen dyrkas idag. Därför blir postmodernismens kritik mot den rådande synen på kunskap så provokativ, men det är en sund kritik och den bottnar i viljan att veta. Viljan till sanning är något annat. Skillnaden mellan handlar om graden av kontroll. Sanningen är ett slags omvänt tabu, och granskar man hur kritiken mot poststrukturalismen ser ut så ser man att den liknar ett slags avskiljande. Kritiken som riktas mot den som vågar utmana Sanningen handlar inte om att bemöta vad som sägs, utan om att anklaga den som reser kritik eller ifrågasätter synen på sanning för att vara vansinnig. Det handlar om kontroll, men inte om någons kontroll av någon annan, utan om diskursens kontroll av allt och alla. Vad är det sanningens försvarare försvarar egentligen? Är det viljan att faktiskt veta, eller är det viljan till sanning? Varför är det så provocerande att tala om dessa saker? För mig handlar forskning ytterst om att värna demokratin, och då är viljan till sanning en problematisk metod (eller vad man nu ska kalla det) för den faller så lätt över i kontroll. Viljan att veta är bättre. Kunskap för kunskapens skull, eller bildning. Vill vi verkligen värna demokratin är skillnaden mellan viljan till sanning och viljan att veta viktig att iaktta och lära sig förstå.
Och ändå är det utan tvivel denna vilja man talar minst om. Det är som om viljan till sanning och dess avgörande vändpunkter doldes för oss av sanningen själv och dess nödvändiga utveckling.
Viljan till Sanning är det som sätter känslorna i brand och som gör att kritiken mot kritikerna blir så hård. Viljan till sanning tränger sig emellan och hindrar viljan att veta. Kunskap för kunskapens skull anses farlig för den går inte att kontrollera. "Vi måste veta vart våra skattepengar används till", sägs det. Men handlar det inte snarare om kontroll för kontrollens skull? Jag menar samhället och skattemedlen är ju våra och vi äger och förvaltar dem tillsammans. Vem och vad är det som kontrolleras när kontrollen sprider sig i samhället? Hur påverkar kontrollen demokratin? Och varför är viljan att veta, kunskap för kunskapens skull eller strävan efter bildning så provocerande? 
Orsaken till detta är kanske följande: om den sanna diskursen sedan grekernas tid inte längre är den diskurs som svarar mot begäret eller som utövar makt, vad är det då som står på spel inom viljan till sanning, inom viljan att uttala denna sanna diskurs, om inte begär och makt? Den sanna diskursen, vars form med nödvändighet befriar från begär och lösgör från makt, kan inte erkänna den vilja till sanning som genomströmmar den. Och viljan till sanning -- en vilja som påtvingats oss under så lång tid -- är sådan att sanningen den vill inte kan annan än maskera den.
Kontroll för kontrollens skull är demokratins största fiende. Viljan att veta är det som driver Foucault, och det är samma vilja som driver mig. Det var därför jag sökte mig till universitetet och forskningen; viljan att veta. Kunskap för kunskapens skull, driver mig. Bildning är ledstjärnan jag orienterar mig mot. Det är ur den viljan som mitt engagemang för hållbarhet och demokrati hämtar kraft. Återigen, allt och alla hänger ihop. Demokrati och hållbarhet är liksom kunskap processer som inte går att KONTROLLERA. Viljan till sanning handlar dock om kontroll, om ett slags begär, inte efter kunskap utan efter makt. Därför ökar kontrollen. Kontroll för kontrollens skull är dessutom en linjär process som ökar i varje led. Och det underliggande begäret som driver processen maskeras och döljs i talet om vikten av satsningar på skola och utbildning, i värnandet av sanning och produktionen av mätbara resultat.
Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.
Poststrukturalismen är ett bildningsprojekt som drivs en oskyldig vilja att veta och förstå. Ett öppet sökande efter kunskap, för kunskapens skull. Att det anses provocerande är något vi borde reflektera mycket mer om än vad som är fallet idag. Ni känner vid det här laget argumenten: Det finns inte tid. Tid är pengar. Förvaltningen av skattemedlen måste vara klok. Hur skulle det se ut om man bara lät människor gör vad de vill? Jag, just det, hur skulle det se ut och vad skulle det leda till? Om vi verkligen vill veta måste vi överge viljan till sanning och bejaka viljan att veta. Det är Foucaults budskap som jag finner mellan raderna i Diskursens ordning. Jag vill se ett utbildningssystem byggt på viljan att veta (bildning), istället för dagens system som bygger på viljan till sanning (kontroll). Varför är det så hotfullt, och i vems fotspår vandrar den som drivs av viljan att veta?
Alla som gång efter annan under historiens lopp försökt dra upp konturerna av denna vilja, alla som försökt ifrågasätta den genom att ställa den mot sanningen just där sanningen försöker berättiga förbudet och definiera vansinnet -- alla dessa alltifrån Nietzsche till Artaud och Bataille kan idag tjäna som (förvisso upphöjda) förtecken för vårt dagliga arbete.
Viljan till sanning döljer den underliggande viljan till makt som leder till kontroll för kontrollens skull. Det handlar dock inte om illvilliga individer, utan om kulturella processer. Därför är diskurs ett bra begrepp att använda i analysen. Ytterst handlar det om att värna demokratin, och arbetet är viktigare idag än någonsin. Öppenhet, kritisk förmåga och långsiktighet ligger i allas intresse. Därför bör man fundera över känslorna som väcks av kritiken som riktar sig mot viljan till sanning. Vad står den för och vilka intressen spelas i händerna av det sättet att tänka och agera? Varför anses kontroll för kontrollens skull vara mindre problematiskt än kunskap för kunskapens skull? Fundera, reflektera och samtala är vägen fram. Tid att tänka. Debattera inte. Debatten är effektiv, men den leder bara till svar och fördelar makt. Debatten främjar varken kunskapsutvecklingen eller demokratin.

onsdag 4 januari 2017

Populärvetenskap, eller populär vetenskap?

Kunskapen i centrum är ett slags mantra som jag ständigt återkommer till. Säger man så är det lätt att dra på sig kritik för att vara flummig, och visst förstår jag det. I ett samhälle som är närmast besatt av prestation, tydliga mål och styrning av all verksamhet framstår det så klart som flummigt att inte TYDLIGT definiera vad man vill och hur planen ska genomföras. Fast min poäng är just den att det kunskap är varken en tydlig definition eller en process som kan målstyras. Produktion av olika saker kan formuleras i mål och styras, men inte KUNSKAP. Kunskap är per definition något som är under ständig revision, skulle man kunna säga. Det jag menar med kunskapen i centrum är inte att något klart och tydligt ska vara i centrum, utan att mer fokus ska riktas mot reviderandet, föränderligheten och den ständigt pågående utvärderingen av det vi anser oss veta. Världen förändras och kunskapen måste hänga med. Inget är fast och evigt. Det gäller såväl kunskapen som kulturen. 

Jag menar allvar med tanken om kunskapen i centrum. Ingen kan äga kunskapen, och därför ska just kunskapen placeras där och inte forskare, politiker eller företrädare för näringslivet. Kravet på tydlighet är bra, men bara så länge det inte blir ett självändamål. Ett ämne som kultur kan aldrig bli klarare än kulturen man vill beskriva, och samma gäller kunskap. Jag handleder studenter här i mellandagarna, och jag lägger märke till hur svårt de har med frågan om kunskap. "Vad ska vi skriva", frågar de, och vill att jag ska ge tydliga instruktioner om vad som ska stå i inledning, problemdiskussion, syfte, metod, teoretisk referensram, empiripresentation och analys/resultat. När jag svarar att det vet jag inte, för det är ni som genomfört undersökningen inte jag. Det enda jag kan hjälpa studenterna med är olika förklaringar till hur man kan tänka och vad man bör tänka på när man skriver innehållet under de olika rubrikerna i uppsatsen. Det är mitt sätt att placera KUNSKAPEN i centrum. Gick jag studenterna till mötes och talade om vad de skulle skriva placerade jag mig själv i centrum och deras lärande skulle tillintetgöras, deras förståelse för den vetenskapliga praktiken skulle gå förlorad. Visst fick de sin examen, genomströmningen hölls uppe och kvaliteten i resultatet hölls på en bra nivå, men det blev en tom form och kunskapen om kunskapen uteblev. Det var inte bättre förr säger många. Kvaliteten på avhandlingar och uppsatser var inte bättre. Nej, vid en jämförelse av slutresultatet är det säkert så att dagens studenter presterar produkter som håller högre klass. Fast när jag var student fick jag klara mig på egen hand. Vi hade knappt metodundervisning och några manualer fanns inte. Förenklat var uppdraget formulerat på följande sätt: Gör vetenskap! Jag tvingades därför inte bara själv uppfinna svaren på mina frågor, jag fick dessutom testa dess bärighet genom egen praktik. Mina lärare sa: "Ni ska göra 10 intervjuer (på fem veckor), och intervjuerna ska spelas in, transkriberas och sedan arkiveras". När jag var student arbetade alla som ville ensamma, det fanns utrymme för det i kursbudgeten. Mina studenter arbetar ibland fem och fem, och jag får ändå ofta frågan om det räcker att göra tre intervjuer?! Resultatet blev inte bättre. Jag har kvar min B-uppsats och tittar på den ibland. Analysen är platt och den lämnar mycket övrigt att önska. Teoriavsnittet är pinsamt, för jag visste inte riktigt vad teori var. Men, och det är min poäng här, kunskapen står i centrum. Jag lärde mig ENORMT mycket på att tvingas uppfinna svaren själv. Kunskap och lärande är något annat än det som går att mäta. Den dimensionen håller på att gå förlorad i skolan och den högre utbildningen idag. Kunskapen och allt annat som är vagt och som inte går att formulera som tydliga, nedbrytbara mål, avfärdas som flum.

Vetenskap liknar allt mer produktionsindustrin. Det skrivs artiklar, citeras och ansöks som aldrig förr. Poäng rapporteras och examina mäts, genomströmning är ett mått på kvalitet och ger pengar till lärosätena. Det jämförs, utbildas chefer, leds och styrs och kontrolleras. Regelverket och manualerna till alla system är omfattande, och eftersom bara det bästa är gott nog förtydligas de allt mer detaljerade instruktioner hela tiden och byts dessutom allt oftare. Kunskapen förskjuts allt mer ut i periferin eftersom den inte riktigt passar in i utbildningssystemet, vilket får konsekvenser. Till syvende og sidst är det ju trots allt kunskap vi vill ha och behöver. Ytterst är det ju därför det forskas och satsas på forskning. Den insikten finns fortfarande, som tur är. Men hela systemet håller på att gå i baklås när den vaga, föränderliga kunskapen ska försöka pressas in i det rigida systemet. Därför menar jag att vi borde göra precis tvärtom och placera kunskapen i centrum genom att avskaffa alla regler och manualer. Tiden att tänka, vilket är nödvändigt för att nå kvalitet (verklig kvalitet) i verksamheten finns inte eftersom allt fler sysslar allt mer med annat än kunskap. Kraven måste bli färre och synen på kunskap som något man producerar måste överges, för kunskapens och lärandets skull. Det finns inga genvägar. Det är inte resultaten som räknas, utan innehållet, lärandet och kunskapsutvecklingen. Vetenskapen undersöker världen, den bevisar ingenting. Därför går det inte att stapla resultat på hög. Kunskap misstas idag förfärande ofta för information, vilket jag måste ägna massor av tid åt att förklara för studenterna som fastnar i uppsatsens formalia.

Allt detta sammantaget gör att förslagen på vad och hur man ska göra för att komma till bukt med problemen blir märkligare och märkligare. Igår, till exempel, skrev Mattias Lundberg (docent i psykologi vid Umeå) en debattartikel i SvD där förslaget att inrätta professurer i populärvetenskap. Det är ett logiskt förslag som ligger helt i linje med rådande kunskapssyn, men är ett kontraproduktivt sätt att möta problemen som snarare skulle förvärra än förbättra kunskapsläget i landet. Vad vi brottas med är ett komplext problem, och komplexa problem kan inte lösas genom att förenklas, genom att brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhet. Jag håller med Lundberg om problemen, men hans förslag på lösning ser jag som förkastligt.
Forskare och lärare måste i dag ägna stor del av sin tid till att skriva externa forskningsansökningar för att kunna finansiera sin forskning, samt att publicera forskning för att ha större chans till ny finansiering och för sin vetenskapliga meritering. Denna produktion är precis den motsatta till populärvetenskaplig produktion. Den snarast förutsätter svårbegripliga texter, skrivna för de mest insatta. Att presentera sina resultat på ett tillgängligt och attraktivt sätt för allmänheten, finns det helt enkelt inte tid för.
Då är det väl i konsekvensens namn TID som behövs? Tid att tänka och möjlighet att sprida forskning, inom ramen för tjänsten. Att dela upp professorskåren i en grupp som forskar och en som förenklar, populariserar och sprider innehållet på ett för allmänheten anpassat sätt riskerar att leda till en ännu mer förvriden syn på vad kunskap är och vilka krav som ställs på den som vill lära och veta något på riktigt.
Det är i dag inte heller meriterande, utan snarast belastade att arbeta med populärvetenskaplig kommunikation, och det finns heller inga ekonomiska incitament i form av lönekriterier som baseras på förmåga och intresse för populärvetenskap. Så länge dessa förutsättningar råder kommer inte enskilda forskare, fullt naturligt, att prioritera detta.
Att inrätta en professur i populärvetenskap löser inte det problemet. Bättre vore det, återigen, att ge forskare tid att tänka och utrymme i tjänsten för att sprida kunskap. Minska kraven på mätbar prestation, öka friheten och ransonera kraftigt all administration. Det tar tid att bygga kunskap och förståelse för komplexa problem, och för att nå kvalitet i den högre utbildningen krävs att allmänheten förstår vetenskapens och kunskapens förutsättningar. Kunskapen måste respekteras mer, helt enkelt. Och det tror jag inte blir resultatet av den föreslagna reformen. Vad vi behöver är att vetenskapen blir mer populär och eftertraktad i samhället, inte att vetenskapen populariseras. Vi behöver populär vetenskap, inte populärvetenskap. Förståelse för svårigheterna, tid och inte minst tålamod samt intresse för KUNSKAPEN i sig och som sådan.
Det behövs således incitament för att få upp populärvetenskapen på prioritetslistan inom akademin. Ett incitament är att ordna så att även detta område blir meriterande för framtida tjänster och utnämningar. Vissa försök har påbörjats på enskilda lärosäten, men resultat uteblir. Ett annat är att skapa tydliga kriterier för löneutveckling där detta område finns med som en tydlig och prioriterad variabel.
Ännu en variabel att följa upp, utvärdera, kontrollera och kvalitetssäkra alltså. Nej, det skulle få motsatt verkan. Det behövs en annan syn på kunskap istället, i både samhället skolan och akademin. En syn på kunskap som stämmer överens med verkligheten.
Men det behövs även tydliga markeringar för att jämställa detta område med forskning och utbildning. Här måste ansvaret ligga ovanför lärosätena, alltså på regerings- och riksdagsnivå. De kan skicka tydliga signaler till lärosätena att prioritera upp området via regleringsbrev, men de kan också mer direkt skapa förutsättningar.
Det behövs inte fler markeringar, signaler eller direktiv. Vad som behövs är kunskap och kunskap och förståelse för vardagen inom forskningen och betydelsen av tid och frihet i kunskapsutvecklingsprocesserna. Akademin ska vara en plats dit man kommer för att lära, inte för att få betyg och examina. Kunskapen måste placeras i centrum och begreppets komplexitet måste diskuteras oftare, inte bara i akademin utan i hela utbildningssystemet och även i samhället. Bildningen behöver tas till heder och det lärda samtalet, seminarierna.

Jag var kritisk till den utformning som Fråga Lund fick när det programmet hade nypremiär i höstas, men jag ser fram emot programmet Idévärlden på som SVT nu lanserar. Det är ett TV-program som bygger på en kunskapsfrämjande syn på kunskap, till skillnad alla förenklande och förtydligande förslag och exempel. Programmets upplägg liknar det klassiska seminariet, och har därför potential att sprida insikt om och förståelse för kunskapens komplexitet. Det behövs fler program på radio, TV och på nätet som tar kunskapen och bildningsuppdraget på allvar, fler populärvetenskapliga program i Public Service. Det är vid sidan av den kritiska granskningen av samhället medias uppdrag, och det skulle kunna leda till att kunskapen mer och tydligare placeras i centrum, samt till att vetenskapen blir mer populär och uppfattas mer samhällsrelevant.

tisdag 3 januari 2017

Utan investeringar och underhåll ingen, skola, ingen kunskap, forskning, utveckling eller lärande.

Fler som tänker tillsammans når bättre resultat än det ensamma geniet som agerar på egen hand. Tyvärr är det mer belönande att tänka själv, för man kan och får ta åt sig hela äran ensam. Den enda belöningen man får när man tänker tillsammans är kunskapen. Det räcker för mig. Samtalandet och möjligheten att tänka tillsammans om det som är svårt och komplext är belönande nog, men i en kultur som är besatt av klarhet och som dyrkar det ensamma geniet som levererar tydliga svar framstår man lätt som en kuf eller lallande idiot när jag uttrycker tankar som inte tänkts riktigt till slut. Det drabbar mig hela tiden, och så har det varit ända sedan grundskolan. Jag har dock altid trott på samtalet, och tiden har också visat att jag i alla fall inte enkelt och entydigt kan avfärdas som en knäppgök som inte vet vad han talar om. Om det som är svårt, som till exempel frågan om en inkluderande och likvärdig, kunskapsfokuserande skola (som jag bloggade om igår), går det bara att samtala. Det är min övertygelse. Komplexa frågor kan inte besvaras enkelt, entydigt och en gång för alla. Skolan är en typ av ämne som passar sig synnerligen illa att debattera, för i en debatt räcker det att leta fel i det som motståndaren säger. Man behöver inte ens ha eller uttrycka en egen åsikt, det går att vinna debatter genom att destruktivt smula sönder den andres tankar.

Skolans uppgift är inte att fostra debattörer, och forskning är inte en verksamhet för solopresterande genier. Skolan och akademin, utbildningssystemet som helhet, är en öppen och mångtydig plats för gemensam utveckling. Så länge vi envisas med att DEBATTERA skolan kommer kunskapsskolan att lysa med sin frånvaro. Fler behöver tänka TILLSAMMANS. Skoldebatten leder oss fel. Skolan handlar inte om det vi redan vet, undervisning är inte samma som effektiv överföring av svar. Utbildning handlar om att SÖKA kunskap och UTVECKLA vetande tillsammans. Skolan vill jag se som ett slags samtal, som ett sätt att tänka tillsammans, för kunskapens skull. Om inte kunskapen i sig är belöning nog kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhället är alla vi, tillsammans, inte en samling narcissistiska solopresterare som konkurrerar med varandra om personlig framgång, berömmelse och pengar. Skolan är ingen marknad. Konkurrens driver inte kvalitet. Kunskap är liksom mångfald, demokrati, öppenhet och solidaritet gemensamma projekt utan mål.

Jag blir förfärad när jag läser gårdagens debattartikel på Brännpunkt, när jag tvingas inse att det som borde vara självklart inte är det. När debattens primat sprider sig som ett gift och hindrar allt vad kunskapsutveckling heter. Ekonomiseringen av skolan tvingar fram ständiga nedskärningar för att hålla budgeten, och ju mer man sparar desto mer TALAR man om den kvalitet som bara kan värnas genom samtal. Besparingarna görs inte i där det syns, inte där det är uppenbart för alla att det kommer att leda till problem. När det ekonomiska resultatet prioriteras på kunskapens bekostnad görs besparingar alltid på marginalen. Det man drar in på är det lite oklara, det vaga och diffusa, det som bara kan försvaras genom samtal och vars argument enkelt kan krossas i en debatt. Jag blottar min okunskap när jag säger detta, men bara så kan verklig kunskap nås, därför bryr jag mig inte. Jag visste inte att det fanns något som hette ämnesföreningar i skolans värld. Detta vet jag dock, att drar man in stödet till föreningar där man kan mötas och tänka tillsammans kring ämnet man undervisar i slår man in ännu en spik i kunskapsskolans kista. Jag har inte så mycket att tillägga, men vill ändå lyfta tankarna som förs fram, för att värna kunskapen och det lärda samtalet om skolan.
Beslutet att dra in statsbidraget till ämnesföreningarna får förödande konsekvenser för landets lärare. Våra ideella föreningar förser ämneslärare med samarbetsforum, ämnesutveckling, fortbildning, samverkan med forskare, internationella kontakter och nätverk. Inte nog med att allt det vi utför behövs och efterfrågas i skolans styrdokument, i våra ideella föreningars regi utförs det dessutom till en mycket blygsam kostnad. Utan ämnesföreningar tar Sverige ett stort steg bort från en professionell ämneslärarroll, och även ut ur de internationella ämneslärarnätverken. Vi begär därför att beslutet rivs upp och att ämnesföreningarna tvärtom får stärkta förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete för svensk skola.
Jag känner en enorm sympati för dessa föreningar som verkat för kunskapsutvecklingen i Sverige, så att säga under min radar. Det är med sorg i hjärtat jag läser och tvingas se på när det jag tror på och värnar i små men över tid tydliga steg monteras ner.
De försiktigt positiva Pisa-resultaten till trots är vi i ett läge där svensk skola brottas med många problem. Låga kunskapsresultat, glädjebetyg, bristande likvärdighet, stor och växande lärarbrist. Läget är särskilt allvarligt när det gäller ämneslärare. Platserna gapar tomma på många utbildningar och avhoppen från lärarutbildningen är som högst när det gäller denna grupp. I OECD:s utbildningsrapport 2015 rekommenderas Sverige att öka attraktiviteten i läraryrket, satsa mer på fortbildning av lärare och skapa bättre förutsättningar för samverkan mellan lärare. Att i det läget tilldela ämnesföreningarna, som står för just det här, ett så hårt slag är inget annat än obegripligt.
Ideella krafter är en tillgång, och att dra in stödet för dessa föreningar är ett dubbelt slag mot kunskapsutvecklingen. Föreningens möten innebär att lärare som brinner för sitt ämne och som finns och verkar i skolan för lusen att lära och för kunskapens och den gemensamma utvecklingens skull får möjlighet att mötas och utbyta tankar, för att tänka tillsammans om det som är viktigt. Skolans innehåll. Hur tänker man att nedskärningen ska gynna attraktiviteten i läraryrket? Vem vill man attrahera när man väljer att göra som man gör? Vad är det för människor man vill ska verka i skolan och förvalta kunskapsarvet?
En professionell ämneslärarroll förutsätter kontinuerlig yrkesutveckling och samarbete både inom och utanför landets gränser. En stor del av detta arbete utförs idag av ämnesföreningarna, föreningar som har funnits i Sverige i mer än 100 år. Vi tillhör nordiska, europeiska och globala paraplyorganisationer och samverkar kring fortbildning, undervisning och policybeslut nationellt och internationellt. I det svenska myllret av skolhuvudmän har lärarnas professionella roll och tillgången till fortbildning blivit hårt eftersatta. Inför de kompetensbrister som uppstått har vi fått statliga insatser riktade mot enskilda ämnen och åtgärder. Även om sådana insatser både kan vara välbehövliga och ha positiva effekter handlar det om punktinsatser.
Kunskap kan bara växa ur enträget arbete och engagemang över tid. Punktinsatser ser bra ut i debatter om skolan i Agenda, men leder inte till varaktig förändring. Kunskap är en ömtålig kvalitet som kräver ömsesidig omsorg.
Den kontinuerliga kompetensutveckling och yrkesutveckling som är en förutsättning för god ämnesundervisning kan inte ersättas av brandkårsutryckningar i ett specifikt ämne. De statliga insatserna skapar dessutom en ond cirkel genom att huvudmännen backar ytterligare från sitt ansvar för lärarnas kompetens. Det vi ser är att huvudmännens budgetposter för fortbildning har krympt och att lärarnas friutrymme att välja fortbildning har minskat under de senaste fem åren – detta från en redan låg nivå.
Hur ska man kunna vara lärare om man inte får lära, inom ramen för sitt yrke. Om det växer fram en syn på fortbildning i skolan som handlar om att det är något som för utföras på fritiden kommer ingen ny kunskap att kunna utvecklas och skolan urholkas då sakta, likt droppen som till slut gröper ur stenen. Det är så tragiskt, och det blir inte mindre tragiskt av att den som påpekar det uppenbara och luftar sin oro avfärdas som drömmare och betraktas mer som en del av problemet än lösningen på skolans kris.
Men det handlar inte bara om undervisningens kvalitet. En yrkesutveckling och samverkan som hanteras av lärarna själva, och som föds ur faktiska behov, bidrar även till ämnesläraryrkets attraktivitet och status. Det senaste lärarlönelyftet är en av flera omdiskuterade åtgärder för att öka läraryrkets attraktivitet. En invändning har varit att pengarna fördelas godtyckligt, en annan att den ställer lärare mot lärare. Vi får invänta Riksrevisionens undersökning för att kunna bedöma om miljarderna har haft någon positiv effekt. En annan kritisk utredning gäller de statliga forskarskolor som skulle höja lärarnas status och ge nya karriärmöjligheter, men som av allt att döma inte fått avsedd effekt.
Högre lön leder inte till att intresset för kunskap ökar, det kan till och med vara tvärtom. Den som söker sig till skolan för att lära, men som överlastas med andra uppgifter, med administration och kontroll, bryr sig föga om de där extra pengarna. Jag tror på tillit, och på mer tid att tänka, samt ökat stöd till ämnesföreningar. Det som gör mig mest bedrövad tror jag är att besparingen inte ens är särskilt stor.
Beslutet att dra in de mellan 600 000 och 800 000 kronor som årligen har utbetalats till landets 15 ämnesföreningar behöver däremot ingen extern utvärdering. Tack vare statsbidragen har våra föreningar kunnat erbjuda fortbildning, nätverk, remissutlåtanden, ämnesolympiader, forskardagar, ämnestidskrifter med didaktiskt innehåll, deltagande i internationella och nationella konferenser, medlemskap i internationella paraplyorganisationer. Pengar som läggs på ämnesföreningar leder till bättre undervisning, bättre lärare – men framför allt leder de till kollegialitet, kontakter och samverkan mellan ämneslärare både nationellt och internationellt.
Att man ens övervägt att dra in stödet till ämnesföreningarna är alarmerande och visar vilket status kunskapen har i Sverige idag. Det är tragiskt på väldigt många olika sätt.
Ytterligare en viktig funktion hos ämnesföreningarna är att vi kan lyfta specifika och smala utmaningar och perspektiv som kan ha avgörande betydelse för elevernas inlärning och framgång. Lärarprofessionen är inte bara ett yrke, utan många. Det är stor skillnad på att undervisa på lågstadiet eller på gymnasiet, på att undervisa i historia eller fysik. Fackförbund, politiker och tjänstemän kan inte ha inblick i de utmaningar, behov och utvecklingsmöjligheter som finns inom varje skolämne. Ingen ämnesundervisning är heller statisk. Språksyn och uttrycksformer förändras, vår kunskap om naturvetenskapliga fenomen förändras, ny kunskap om hjärnan, pedagogik och didaktik påverkar olika ämnen och undervisningssituationer på olika sätt.

Ska svensk skola bli framgångsrik måste lärare få mer makt över sin yrkesutveckling, tillgång till fler professionella forum och nätverk, mer samverkan och kollegialt lärande – inte mindre. Ämnesföreningarna har länge varit och bör fortsätta att vara en plattform för lärares ansvarstagande och professionella utveckling. Tillåts de förtvina kommer resultatet att bli sämre undervisning, mindre samverkan och mer toppstyrning, vilket vore förödande för skolans högre stadier.

Riv därför upp beslutet att stoppa stödet till ämnesföreningarna. Ge oss långsiktiga, hållbara förutsättningar att fortsätta att utföra vårt viktiga arbete för svensk skola. Professionsinitierad skolutveckling och samverkan bör få all tänkbar uppmuntran – inte denna dödsstöt.
Jag instämmer och har som sagt inte så mycket att tillägga. Bara genom att placera KUNSKAPEN (oavsett hur man definierar det begreppet, för det viktiga är inte vad man menar, utan att man engagerar sig i utvecklingen) i centrum, kan en skola värd namnet växa fram i samverkan mellan människor som bryr sig om varandra och som vill lära sig nya saker.

måndag 2 januari 2017

En likvärdig skola är bra för alla

Hur kan någon vara mot det som är bra för alla? Ibland får jag för mig att ett av de viktigaste hindren för utveckling av den svenska skolan är att alldeles för många vill ha det som BARA är bra för dem. Är det bra för alla känns det kanske inte tillräckligt exklusivt och därmed ointressant. Fokus på individanpassning och strävan efter valfrihet ligger linje med den ideologin och kunskapssynen. Det är så man vinner val och blir en omtyckt politiker, men det är inte så man bygger en kunskapsnation. Läser på SVT om detta och inleder årets första arbetsdag med tankar om skolan och vad som leder till kunskapsutveckling. Utgångspunkten för tankarna är ett debattinlägg av Maria Arneng (Generalsekreterare Stiftelsen Läxhjälpen) och Johan Ödmark (VD Kista Science City).
Den senaste PISA-undersökningen visade på fortsatt sjunkande likvärdighet i den svenska skolan.
Bristen på likvärdighet är ett allvarligt problem, självklart i första hand för dem som drabbas, men framförallt är det ett problem för ALLA. En skola som missgynnar någon är en skola som drabbar alla. LIKVÄRDIGHETEN är garanten för att skolan faktiskt leder till nationell kunskapsutveckling. Jag vill hävda att likvärdigheten är viktigare än något annat vad gäller skolan och att ignoransen av detta är det kanske allra största problemet idag. Skolan är den mylla ur vilken hållbarheten och innovationerna samt demokratin, mångfalden och öppenheten växer. Skolan är hela samhällets angelägenhet, inte individens. En individanpassad skola är ingen SKOLA, den är något annat, som inte har något med kunskapsutveckling att göra. Vi behöver vända på perspektivet. Det är bara när skolan anpassats för alla (och här menar jag verkligen alla, barn med diagnoser, med svenska som andraspråk och barn med stöttande föräldrar och höga ambitioner), när likvärdigheten är hög och när alla har samma möjlighet att lyckas som skolan kan bidra till landets generella kunskapsutveckling. Elitsatsningar, individanpassning och valfrihet är på samma sätt dåligt för alla. Det kanske ser ut eller känns som det är bra och kostnadseffektivt att satsa på ett fåtal studiebegåvningar, men det stämmer inte. Om man toppar laget utarmas bredden och på sikt sjunker kunskaperna även för eliten, vilket går ut över företagen och samhället som helhet. Populism och faktaresistens är allvarliga hot som ett fåtals kunskapsnivåer, trots att de är höga, inte rår på. Det är ur bredden och djupet som kunskapen växer, och det är den enda hållbara grunden för ett samhälle.
På högskolan är studenter från studieovana hem och de som har kommit till Sverige efter skolstart underrepresenterade. Det bidrar till ökade klyftor, att segregationen befästs och att demokratin försvagas.
Alla drabbas av dessa problem. Det måste vi förstå. Reformerna är inte till för de missgynnade, de är till för oss alla. Framförallt gynnar ökad likvärdighet de studiemotiverade, för de får fler att samverka med och mäta sina kunskaper och kompetenser mot. Ökade klyftor och segregation leder till utarmad demokrati. Vi måste bryta den trenden och fokusera på helheten istället för individen. Inför kunskapen är alla lika och ingen vet på förhand vem som kommer att lyckas bli framgångsrika. I ett kunskapssamhälle är utbildning inget man avverkar under en begränsad period. Lärande är en livslång process och en akademisk karriär tar ett helt liv. Uthållighet och intresse är viktigare än talang och bra betyg. Topprestationer säger inget om utvecklingen över tid. Därför är likvärdigheten så viktig för samhället och indirekt för alla, även för de högpresterande talangerna som idag erbjuds valfrihet och individanpassning. Kunskapen måste placeras i centrum, inte individen.
Det krävs en bredd för att också kunna skapa en topp. Alla elever ska få utveckla hela sin potential. Vi vill därför höja kraven på skolorna och förväntningarna på alla elever.
Förväntningarna måste öka på ALLA, inte bara på ett fåtal. Och alla måste få samma förutsättningar. Vinner man inga val på det sättet visar det bara att skolan inte bör vara en politisk fråga. Kunskapen är allas angelägenhet och själva grunden även för politiken. Det är olyckligt att tänka sig att det finns politiska skillnader i synen på skolan. Det är en allvarlig, populistiskt och relativistisk missuppfattning som förgiftat skolan och kunskapsklimatet sedan 1990-talet. Likvärdighet kräver samförstånd och insikt om att kunskap inte är politisk. Ingen äger sanningen!  
En agenda för fler nobelpristagare från segregerade områden behöver därför bygga på en kombination av ”no kid left behind” och ”first one to the top”:

1. Låt skolan bli ett kunskapscentrum även efter skoldagen. Elever och föräldrar bör kunna nyttja skolans lokaler för läxläsning, stimulera läslust och andra aktiviteter – gärna tillsammans med idéburna organisationer.
Skolan borde ligga i centrum av samhället och vara en plats dit alla har tillgång. Det kan skolan vara om kunskapen tydligare är i centrum. Jag läste många av mina högskolekurser på kvällen. Universitetslokalerna var fulla med folk från tidig morgon till sen kväll. Idag anses det inte lönsamt att ge kvällskurser, vilket stänger möjligheter för fler att läsa av OLIKA anledningar och med skilda ambitionsnivåer. Idag är genomströmningen allt. Fokusering, specialisering och helårsprestationer är mantrat. Det kontrolleras, utvärderas och olika skolors prestationer jämförs med varandra. Den och det bästa är i fokus, istället för kunskapen och likvärdigheten. Mätbarhet och effektivitet anses viktigare än likvärdighet i det svenska utbildningssystemet. Öppenhet, gemenskap, mångfald och solidaritet går hand i hand med kunskapen i centrum, det är ömsesidigt gynnande processer.
2. Tidigare fokus på kunskap och kreativitet i skolan - oavsett om det innebär att grundskolan blir tioårig eller om förskoleklassen blir obligatorisk.
Det borde inte behöva påpekas att KUNSKAPEN ska vara i centrum, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Idag är betygen viktigare. Fokus ligger på proven och utvärderingen. Det mäts och vägs så till den milda grad att man glömmer av att föda lusten att lära, och det är inte ett skolproblem, det är ett allvarligt samhällsproblem. Kunskapens egenvärde i samhället har allvarligt urholkats och måste återupprättas, om skolan ska kunna räddas.
3. Läxhjälpsprogram. Idag får inte alla de elever som mest behöver effektiv läxhjälp tillgång till detta. Nu behövs därför tydliga resultatuppföljningar, studie- och läxhjälpskoordinatorer som kan kan samordna stöd från olika aktörer, och fler unga vuxna som kan hjälpa elever från studieovana hem med studierna – och bli förebilder.
I ett samhälle dör kunskapen har ett egenvärde blir läxor en självklar del i arbetet med likvärdighet. Idag har läxor kommit att ses som ett problem, eftersom alla föräldrar inte har samma chans att stötta och hjälpa. Men om skolan är en plats där lärande står i centrum, inte bara under skoldagen utan även på kvällar och helger, och om synen på läxor förändras, från att handla om självstudier till att handla om repetition och nyfikenhetsväckande övningar, kan mycket förändras på kort tid. Likvärdighet handlar inte om att sänka kraven, utan om att förbättra förutsättningarna för alla att överträffa sig själva. Alla ska inte ta sig över samma ribba. Det är inte vad likvärdighet handlar om. 
4. Fler lärare i områden med särskilda utmaningar. Nu behövs därför satsningar på såväl lönetillägg som arbetsvillkor och arbetsmiljö för alla lärare som söker sig till och redan arbetar på dessa skolor.
I ett samhälle där KUNSKAPEN står i centrum belönas inte framgångsrika skolor med högpresterande elever från socialt gynnade hem ekonomiskt. Där riktas resurserna mot de mest behövande. Där spelar det ingen roll var man bor eller vilka föräldrar man har. Där arbetar de bästa och mest hängivna lärarna i de mest utsatta områdena. Arbetsmiljön på landets skolor måste uppmärksammas mycket mer, både för lärarna och eleverna samt inte minst för kunskapens skull. Likvärdighet handlar lika mycket om form som om innehåll. Om det är någonstans som skolan behöver vara ett centrum och en mötesplats så är det i problemområden. Idag stänger man skolorna och låser dörrarna. Varför gör man det? Jag tror det handlar om resurser. Öppenhet och mångfald kostar pengar, men det är en viktig investering som betalar sig på sikt. 
5. Ökad studievägledning. Med fler studievägledare och studieinspiratörer kan fler från studieovana hem välja att studera vidare och bli forskare. Det kan också innebära en bättre länk till näringslivet, med ökade möjligheter till praktik för elever som inte har goda kontakter och nätverk bland arbetsgivare.
Över hela linjen behövs mer av stödverksamhet. Lärarna ska ägna sig åt LÄRANDE, inte administration. Avskaffa betygen och låt eleverna ta ett större ansvar för dokumentationen av sin egen kunskapsutveckling. Om kunskapen är i centrum i samhället som helhet blir det en självklarhet och det gör det omöjligt att fuska. Vilseledning och fusk förekommer bara i ett samhälle där det är betygen som öppnar dörrar, istället för KUNSKAPEN.
6. Nytt mål för fler från studieovana hem på högskolan – för att låta fler elever från studieovana hem i allmänhet, och från segregerade områden i synnerhet få möjlighet att göra akademiska klassresor.
Högskolan måste öppnas. Fler kvällskurser. Slopa genomströmning som mål. Det viktiga måste vara vad man lär sig och att kunskapens kvalitet är hög, inte hur fort man tar sig igenom utbildningen. Se över studiemedelssystemet och låt fler låna med med generösa återbetalningsregler. Minska administrationen och låt lärarna forska mer i tjänsten. Fokusera på innehållet, och låt formen anpassa sig efter kunskapen istället för som idag tvärtom.
7. Socialt entreprenörskap i högskolan. Svensk högskola behöver förbättra samarbetet med olika sociala entreprenörer för att bättre koppla ihop näringsliv och studenter.
Mer samverkan är bra, om kunskapen står i centrum. Och i ett samhälle där kunskapen verkligen är i centrum drar alla åt samma håll. Idag motverkar Svenskt Näringsliv likvärdigheten i skolan, öppenheten i samhället och den akademiska friheten. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle!
8. Inför flexibla kurser. Anpassa kurser inom till exempel programmering till utvecklingen inom området, för att de inte ska hinna bli inaktuella innan de som går dem kommer ut på arbetsmarknaden eller ska forska vidare.
Flexibilitet och frihet, öppenhet och kunskapsfokus. Ja, det behövs mycket mer av det. Släpp lärande fritt och lita på lärarna. Låt kunskapen vara ledstjärnan mer direkt än som idag indirekt. Skolan och universitetet måste bli en integrerad del av HELA samhället, inte som idag betraktas som särintressen eller tärande sektorer.
9. Inbjudande akademiska miljöer. Studenter från studieovana hem bör erbjudas ”paket” med studentbostad, mentor och plats på ett öppen studieyta.
Så blir det i ett samhälle där kunskapen är i centrum och där likvärdigheten anses viktig. Genom att låta det vara målet med skolan; kunskapen och likvärdigheten, kommer det andra på köpet. Demokratin utvecklas, öppenheten och mångfalden blir lättare att hantera. Ett sådant perspektivskifte skulle leda till en rad andra positiva effekter eftersom fler skulle lära sig mer och kunskapen skulle spridas och kunna komma till nytta på fler områden.
Med dessa – och andra – förslag kan Sverige själva spela i forskningens elitserie, inte ”bara” dela ut priserna. Men framför allt skulle det ge en stärkt framtidstro till dem som hittills inte har fått möjlighet att utveckla sina talanger.
Det skriver jag under på! Det är vad skolan behöver, men det är är också bra för resten av samhället. Låt 2017 bli året då vi ändrar vår syn på kunskap och gör skolan mer likvärdig, för allas skull.

söndag 1 januari 2017

2017 ligger öppet. Låt oss fylla det med solidaritet, värme och kunskap

Årets första dag är klar och ljus. Det står i bjärt kontrast till förra årets sista dag som var grå och regntung. Ser det som ett tecken i tiden även om det naturligtvis inte finns några sådana tecken. Framtiden är öppen och det är upp till oss att fylla den med innehåll och mening. Det är lätt att hänge sig åt magiskt tänkande, allt för lätt. Kunskapen är en utmaning och ett kunskapssamhälle kräver engagemang. Året som kommer är ingen undantag från den regeln, men det känns som kanske viktigare nu än någonsin att verkligen anta utmaningen. 2017 är inte ödesbestämt och det blir inte som vi önskar, men tillsammans kan vi ändra det som är dåligt och försöka förverkliga några av visionerna som det faktiskt går att enas om. En sak vet vi: Gör vi ingen händer inget. 2017 kan bli ett bättre år än 2016, om tillräckligt många vill och försöker.

Det finns så mycket rädsla där ute. Paradoxalt nog är rädslan i sig värre och mer hotfull än det som skrämmer. Tänk om ... den tanken är en krutdurk som när som helst kan explodera. Rädslan för det okända riskerar att växa exponentiellt i avsaknad av kunskap. Därför är klyftor och murar så farliga. Säkerheten som infinner sig bakom murarna är skenbar och hotar hela tiden att slå över i panik när fantasin fastnar i en feed-back-loop och underblåser sig själv. De andra är bara så hotfulla som vi låter dem bli. Vi är alla människor och även om vi tänker olika och har olika seder och bruk är det alltid mer som förenar än skiljer oss åt. Vi måste bygga landet på en gemensam värdegrund, säger många. Och svenska värderingar finns det dem som tror på som ett slags universallösning. Paradoxalt nog är det ofta människor som kallar sig liberaler som hyser dessa åsikter och som närmar sig SD i sin retorik. Enhetlighet och nationalism kan locka och ser bra ut i teorin. Men i samma stund som snörräta rader av uniformerade människor som disciplinerat marscherar i takt formerat sig, fackeltågen satts i rörelse och monumenten över den egna förträffligheten börjat byggas, väcks minnen av en annan tid där böcker brändes och olikhet föraktades. Ett folk, en kultur, en ledare. Skulle inte tror det! Det är inte hållbart, alldeles oaktat hur korkad idén är. Rädslan är den viktigaste faktorn. Den måste vi komma till rätta med. Och där är kunskapen ett viktigt instrument, i ett samhälle där bildning och kritiskt tänkande har ett egenvärde blir det svårare att sprida lögner och lättare att skaffa sig kunskap om det okända.

Bara ett samhälle som kan hantera mångfald kan växa sig starkt på riktigt, blomstra och bli hållbart. Jag har skrivit detta många gånger förut, men det behöver upprepas: Mångfalden i sig är inte någon lösning. Mångfald är svårt att hantera, och utan kollektivt engagemang och ömsesidig förståelse för varandras olika olikheter går det inte. Den som stirrar sig blind på problemen och ser likhet som enda vägen fram är naiv. Enfald är som det låter, en tanke byggd på okunskap. Vi har ett ansvar att lära oss hantera mångfald, annars är vi dömda till enfald och hänvisade till ledare som vill bygga murar, som skyller alla problem på andra och som vill återupprätta landets ärofyllda förflutna. Den historien upprepar sig hela tiden, överallt. Därför har alla vi som ser och förstår ett ansvar att inte sitta tysta, att inte knyta handen i fickan och sträva på som ingenting hänt. Vi måste förlåta de vilseledda, öppna våra hjärtan och bjuda in till samtal; inte för att övertyga de andra eller komma överens, utan för att lyssna och lära på varandra. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Det är inte enkelt och det kommer att kosta, men i jämförelse med problemen som enfalden hotar att leda till är priset lågt.

Alla system har minst en svag länk. I dagens samhälle talar mycket för att den länken är människan. Genom åren har jag varit nära gränsen för utbrändhet. Till exempel under slutet av 2010 och början av 2011, vilket gjorde att jag hamnade på sjukhus för en misstänkt hjärtinfarkt. Det berodde på en massa olika saker, både privat och på jobbet, som sammantaget fick mig att komma väldigt nära gränsen. Jag fick mig en tankeställare då och vidtog åtgärder. Det hjälpte, men kunde ändå inte motverka det faktum att stressen och pressen som det innebar att hotas av uppsägning för övertalighet i samband med att man drog ner på utbildningsplatserna och lade ner kulturvetarprogrammet på högskolan där jag arbetar. Bloggåret 2013 antog jag utmaningen #blogg100 (som går ut på att man ska skriva en bloggpost om dagen i hundra dagar i streck). Jag tänkte det kunde vara inspirerande då jag i princip ändå gör det. Tyvärr fick det motsatt verkan, och när ledningen på högskolan förde fram synpunkter på kopplingen mellan Flyktlinjer och högskolan var det något som brast i mig. Jag hade frågat om det var okej att länka till bloggen på min presentationssida. Men när jag offentligt bearbetade känslorna och frustrationen som det innebär att se sitt ämne läggas ner och ens kompetens ringaktas tog det stopp. Då fick jag ta bort länken och alla kopplingar mellan bloggen och anställningen. Det tog hårdare på mig än jag kunde ana, och när bloggandet dessutom började kännas som ett tvång tappade jag sugen och fotfästet lite. Jag handledde en hel del uppsatser och gick på knäna. Det året räddade sommarens ledighet mig. Sedan har jag hittat tillbaka, men det är först nu jag är fullt återställd. Och då gick jag ändå inte in i väggen helt. Jag har många kollegor som tippat över kanten och för dem tar det mycket längre tid att komma tillbaka, om de nu ens gör det fullt ut. Lösningen på problemet är datorer och New Public Management, inte en annan syn på prestation och syrning alltså. Det är människorna det är fel på, inte systemet. En sådan syn på humankapital är inte hållbar, och i ett lands utbildningssystem är den förödande. Allt och alla hänger ihop. Någon får förr eller senare betala priset. Det finns inga genvägar till hållbarhet.

Jag blir glad när jag läser vad Karin Bojs skriver i DN idag. Hon tar sin utgångspunkt i listan över nya ord som tillkom förra året. Även om det är dyster läsning innehåller listan ljuspunkter. Ord som tillkom 2015 är faktaresistens, som präglat året som gott. Allt kulminerade när klimatskeptikern Donald Trump valdes till ny president i USA. Det är allvarligt och när alla har sin egen sanning kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhällen som byggs på åsikter är farliga samhället för där råder djungelns lag och finns inget skydd mot ogrundade rädslor, konspirationsteorier eller främlingsfientlighet. På listan för nya ord under 2016 finns dock ordet medborgarforskning, och jag instämmer i vad Bojs skriver.
För några år sedan gjorde jag en artikelserie här i Dagens Nyheter, där jag presenterade ett antal privatpersoner som – utan att själva vara akademiska forskare – gjorde viktiga insatser inom geologi, astronomi och botanik.

Och nyligen gav jag tillsammans med Peter Sjölund ut boken ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren”. Den baseras till stor del på släktforskares egna dna-test och analyser, och kan därmed avslöja en rad nyheter om Skandinaviens historia. En del dna-släktforskare föredrar benämningen ”genetiska genealoger”. Men jag gillar att kalla dem just för ”medborgarforskare” efter engelskans ”citizen scientist”. (Kanske har jag rentav bidragit till att ordet nu har hamnat på svenska Språkrådets nyordslista.)

Andra exempel på medborgarforskare som vi i Sverige ska vara stolta över är Artportalen och Fenologinätverket. I Artportalen rapporterar naturintresserade personer in fynd av fåglar, insekter svampar och växter, och bidrar på så sätt med kunskap om den biologiska mångfalden som inte kunde ha uppnåtts på annat sätt.

I Fenologinätverket, som leds av forskarproffset Kjell Bolmgren, rapporterar hundratals privatpersoner in uppgifter om när vårblommor slår ut, när träden får sina blad, när höstfärgerna når trädens kronor och när löven faller på hösten. På så sätt får vi veta mer om hur klimatförändringarna slår mot naturen.
Som all vetenskap handlar medborgarforskning om att samla in data och analysera den på ett systematiskt sätt. En folkrörelse så god som någon. Att stora grupper av människor tränar sig i vetenskaplig metodik är förhoppningsvis ett motgift mot faktaresistens.
En folkrörelse där kunskapen står i centrum och som handlar om att gemensamt söka kunskap och analysera data. Där finns frön till en utveckling som kan leda till både hållbarhet och mångfald, liksom solidaritet, värme och mer kunskap. Låt oss göra ett försök. Låt oss fylla 2017 med positiva saker och försöka göra det till ett bättre år än 2016.