onsdag 4 januari 2017

Populärvetenskap, eller populär vetenskap?

Kunskapen i centrum är ett slags mantra som jag ständigt återkommer till. Säger man så är det lätt att dra på sig kritik för att vara flummig, och visst förstår jag det. I ett samhälle som är närmast besatt av prestation, tydliga mål och styrning av all verksamhet framstår det så klart som flummigt att inte TYDLIGT definiera vad man vill och hur planen ska genomföras. Fast min poäng är just den att det kunskap är varken en tydlig definition eller en process som kan målstyras. Produktion av olika saker kan formuleras i mål och styras, men inte KUNSKAP. Kunskap är per definition något som är under ständig revision, skulle man kunna säga. Det jag menar med kunskapen i centrum är inte att något klart och tydligt ska vara i centrum, utan att mer fokus ska riktas mot reviderandet, föränderligheten och den ständigt pågående utvärderingen av det vi anser oss veta. Världen förändras och kunskapen måste hänga med. Inget är fast och evigt. Det gäller såväl kunskapen som kulturen. 

Jag menar allvar med tanken om kunskapen i centrum. Ingen kan äga kunskapen, och därför ska just kunskapen placeras där och inte forskare, politiker eller företrädare för näringslivet. Kravet på tydlighet är bra, men bara så länge det inte blir ett självändamål. Ett ämne som kultur kan aldrig bli klarare än kulturen man vill beskriva, och samma gäller kunskap. Jag handleder studenter här i mellandagarna, och jag lägger märke till hur svårt de har med frågan om kunskap. "Vad ska vi skriva", frågar de, och vill att jag ska ge tydliga instruktioner om vad som ska stå i inledning, problemdiskussion, syfte, metod, teoretisk referensram, empiripresentation och analys/resultat. När jag svarar att det vet jag inte, för det är ni som genomfört undersökningen inte jag. Det enda jag kan hjälpa studenterna med är olika förklaringar till hur man kan tänka och vad man bör tänka på när man skriver innehållet under de olika rubrikerna i uppsatsen. Det är mitt sätt att placera KUNSKAPEN i centrum. Gick jag studenterna till mötes och talade om vad de skulle skriva placerade jag mig själv i centrum och deras lärande skulle tillintetgöras, deras förståelse för den vetenskapliga praktiken skulle gå förlorad. Visst fick de sin examen, genomströmningen hölls uppe och kvaliteten i resultatet hölls på en bra nivå, men det blev en tom form och kunskapen om kunskapen uteblev. Det var inte bättre förr säger många. Kvaliteten på avhandlingar och uppsatser var inte bättre. Nej, vid en jämförelse av slutresultatet är det säkert så att dagens studenter presterar produkter som håller högre klass. Fast när jag var student fick jag klara mig på egen hand. Vi hade knappt metodundervisning och några manualer fanns inte. Förenklat var uppdraget formulerat på följande sätt: Gör vetenskap! Jag tvingades därför inte bara själv uppfinna svaren på mina frågor, jag fick dessutom testa dess bärighet genom egen praktik. Mina lärare sa: "Ni ska göra 10 intervjuer (på fem veckor), och intervjuerna ska spelas in, transkriberas och sedan arkiveras". När jag var student arbetade alla som ville ensamma, det fanns utrymme för det i kursbudgeten. Mina studenter arbetar ibland fem och fem, och jag får ändå ofta frågan om det räcker att göra tre intervjuer?! Resultatet blev inte bättre. Jag har kvar min B-uppsats och tittar på den ibland. Analysen är platt och den lämnar mycket övrigt att önska. Teoriavsnittet är pinsamt, för jag visste inte riktigt vad teori var. Men, och det är min poäng här, kunskapen står i centrum. Jag lärde mig ENORMT mycket på att tvingas uppfinna svaren själv. Kunskap och lärande är något annat än det som går att mäta. Den dimensionen håller på att gå förlorad i skolan och den högre utbildningen idag. Kunskapen och allt annat som är vagt och som inte går att formulera som tydliga, nedbrytbara mål, avfärdas som flum.

Vetenskap liknar allt mer produktionsindustrin. Det skrivs artiklar, citeras och ansöks som aldrig förr. Poäng rapporteras och examina mäts, genomströmning är ett mått på kvalitet och ger pengar till lärosätena. Det jämförs, utbildas chefer, leds och styrs och kontrolleras. Regelverket och manualerna till alla system är omfattande, och eftersom bara det bästa är gott nog förtydligas de allt mer detaljerade instruktioner hela tiden och byts dessutom allt oftare. Kunskapen förskjuts allt mer ut i periferin eftersom den inte riktigt passar in i utbildningssystemet, vilket får konsekvenser. Till syvende og sidst är det ju trots allt kunskap vi vill ha och behöver. Ytterst är det ju därför det forskas och satsas på forskning. Den insikten finns fortfarande, som tur är. Men hela systemet håller på att gå i baklås när den vaga, föränderliga kunskapen ska försöka pressas in i det rigida systemet. Därför menar jag att vi borde göra precis tvärtom och placera kunskapen i centrum genom att avskaffa alla regler och manualer. Tiden att tänka, vilket är nödvändigt för att nå kvalitet (verklig kvalitet) i verksamheten finns inte eftersom allt fler sysslar allt mer med annat än kunskap. Kraven måste bli färre och synen på kunskap som något man producerar måste överges, för kunskapens och lärandets skull. Det finns inga genvägar. Det är inte resultaten som räknas, utan innehållet, lärandet och kunskapsutvecklingen. Vetenskapen undersöker världen, den bevisar ingenting. Därför går det inte att stapla resultat på hög. Kunskap misstas idag förfärande ofta för information, vilket jag måste ägna massor av tid åt att förklara för studenterna som fastnar i uppsatsens formalia.

Allt detta sammantaget gör att förslagen på vad och hur man ska göra för att komma till bukt med problemen blir märkligare och märkligare. Igår, till exempel, skrev Mattias Lundberg (docent i psykologi vid Umeå) en debattartikel i SvD där förslaget att inrätta professurer i populärvetenskap. Det är ett logiskt förslag som ligger helt i linje med rådande kunskapssyn, men är ett kontraproduktivt sätt att möta problemen som snarare skulle förvärra än förbättra kunskapsläget i landet. Vad vi brottas med är ett komplext problem, och komplexa problem kan inte lösas genom att förenklas, genom att brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en helhet. Jag håller med Lundberg om problemen, men hans förslag på lösning ser jag som förkastligt.
Forskare och lärare måste i dag ägna stor del av sin tid till att skriva externa forskningsansökningar för att kunna finansiera sin forskning, samt att publicera forskning för att ha större chans till ny finansiering och för sin vetenskapliga meritering. Denna produktion är precis den motsatta till populärvetenskaplig produktion. Den snarast förutsätter svårbegripliga texter, skrivna för de mest insatta. Att presentera sina resultat på ett tillgängligt och attraktivt sätt för allmänheten, finns det helt enkelt inte tid för.
Då är det väl i konsekvensens namn TID som behövs? Tid att tänka och möjlighet att sprida forskning, inom ramen för tjänsten. Att dela upp professorskåren i en grupp som forskar och en som förenklar, populariserar och sprider innehållet på ett för allmänheten anpassat sätt riskerar att leda till en ännu mer förvriden syn på vad kunskap är och vilka krav som ställs på den som vill lära och veta något på riktigt.
Det är i dag inte heller meriterande, utan snarast belastade att arbeta med populärvetenskaplig kommunikation, och det finns heller inga ekonomiska incitament i form av lönekriterier som baseras på förmåga och intresse för populärvetenskap. Så länge dessa förutsättningar råder kommer inte enskilda forskare, fullt naturligt, att prioritera detta.
Att inrätta en professur i populärvetenskap löser inte det problemet. Bättre vore det, återigen, att ge forskare tid att tänka och utrymme i tjänsten för att sprida kunskap. Minska kraven på mätbar prestation, öka friheten och ransonera kraftigt all administration. Det tar tid att bygga kunskap och förståelse för komplexa problem, och för att nå kvalitet i den högre utbildningen krävs att allmänheten förstår vetenskapens och kunskapens förutsättningar. Kunskapen måste respekteras mer, helt enkelt. Och det tror jag inte blir resultatet av den föreslagna reformen. Vad vi behöver är att vetenskapen blir mer populär och eftertraktad i samhället, inte att vetenskapen populariseras. Vi behöver populär vetenskap, inte populärvetenskap. Förståelse för svårigheterna, tid och inte minst tålamod samt intresse för KUNSKAPEN i sig och som sådan.
Det behövs således incitament för att få upp populärvetenskapen på prioritetslistan inom akademin. Ett incitament är att ordna så att även detta område blir meriterande för framtida tjänster och utnämningar. Vissa försök har påbörjats på enskilda lärosäten, men resultat uteblir. Ett annat är att skapa tydliga kriterier för löneutveckling där detta område finns med som en tydlig och prioriterad variabel.
Ännu en variabel att följa upp, utvärdera, kontrollera och kvalitetssäkra alltså. Nej, det skulle få motsatt verkan. Det behövs en annan syn på kunskap istället, i både samhället skolan och akademin. En syn på kunskap som stämmer överens med verkligheten.
Men det behövs även tydliga markeringar för att jämställa detta område med forskning och utbildning. Här måste ansvaret ligga ovanför lärosätena, alltså på regerings- och riksdagsnivå. De kan skicka tydliga signaler till lärosätena att prioritera upp området via regleringsbrev, men de kan också mer direkt skapa förutsättningar.
Det behövs inte fler markeringar, signaler eller direktiv. Vad som behövs är kunskap och kunskap och förståelse för vardagen inom forskningen och betydelsen av tid och frihet i kunskapsutvecklingsprocesserna. Akademin ska vara en plats dit man kommer för att lära, inte för att få betyg och examina. Kunskapen måste placeras i centrum och begreppets komplexitet måste diskuteras oftare, inte bara i akademin utan i hela utbildningssystemet och även i samhället. Bildningen behöver tas till heder och det lärda samtalet, seminarierna.

Jag var kritisk till den utformning som Fråga Lund fick när det programmet hade nypremiär i höstas, men jag ser fram emot programmet Idévärlden på som SVT nu lanserar. Det är ett TV-program som bygger på en kunskapsfrämjande syn på kunskap, till skillnad alla förenklande och förtydligande förslag och exempel. Programmets upplägg liknar det klassiska seminariet, och har därför potential att sprida insikt om och förståelse för kunskapens komplexitet. Det behövs fler program på radio, TV och på nätet som tar kunskapen och bildningsuppdraget på allvar, fler populärvetenskapliga program i Public Service. Det är vid sidan av den kritiska granskningen av samhället medias uppdrag, och det skulle kunna leda till att kunskapen mer och tydligare placeras i centrum, samt till att vetenskapen blir mer populär och uppfattas mer samhällsrelevant.

tisdag 3 januari 2017

Utan investeringar och underhåll ingen, skola, ingen kunskap, forskning, utveckling eller lärande.

Fler som tänker tillsammans når bättre resultat än det ensamma geniet som agerar på egen hand. Tyvärr är det mer belönande att tänka själv, för man kan och får ta åt sig hela äran ensam. Den enda belöningen man får när man tänker tillsammans är kunskapen. Det räcker för mig. Samtalandet och möjligheten att tänka tillsammans om det som är svårt och komplext är belönande nog, men i en kultur som är besatt av klarhet och som dyrkar det ensamma geniet som levererar tydliga svar framstår man lätt som en kuf eller lallande idiot när jag uttrycker tankar som inte tänkts riktigt till slut. Det drabbar mig hela tiden, och så har det varit ända sedan grundskolan. Jag har dock altid trott på samtalet, och tiden har också visat att jag i alla fall inte enkelt och entydigt kan avfärdas som en knäppgök som inte vet vad han talar om. Om det som är svårt, som till exempel frågan om en inkluderande och likvärdig, kunskapsfokuserande skola (som jag bloggade om igår), går det bara att samtala. Det är min övertygelse. Komplexa frågor kan inte besvaras enkelt, entydigt och en gång för alla. Skolan är en typ av ämne som passar sig synnerligen illa att debattera, för i en debatt räcker det att leta fel i det som motståndaren säger. Man behöver inte ens ha eller uttrycka en egen åsikt, det går att vinna debatter genom att destruktivt smula sönder den andres tankar.

Skolans uppgift är inte att fostra debattörer, och forskning är inte en verksamhet för solopresterande genier. Skolan och akademin, utbildningssystemet som helhet, är en öppen och mångtydig plats för gemensam utveckling. Så länge vi envisas med att DEBATTERA skolan kommer kunskapsskolan att lysa med sin frånvaro. Fler behöver tänka TILLSAMMANS. Skoldebatten leder oss fel. Skolan handlar inte om det vi redan vet, undervisning är inte samma som effektiv överföring av svar. Utbildning handlar om att SÖKA kunskap och UTVECKLA vetande tillsammans. Skolan vill jag se som ett slags samtal, som ett sätt att tänka tillsammans, för kunskapens skull. Om inte kunskapen i sig är belöning nog kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhället är alla vi, tillsammans, inte en samling narcissistiska solopresterare som konkurrerar med varandra om personlig framgång, berömmelse och pengar. Skolan är ingen marknad. Konkurrens driver inte kvalitet. Kunskap är liksom mångfald, demokrati, öppenhet och solidaritet gemensamma projekt utan mål.

Jag blir förfärad när jag läser gårdagens debattartikel på Brännpunkt, när jag tvingas inse att det som borde vara självklart inte är det. När debattens primat sprider sig som ett gift och hindrar allt vad kunskapsutveckling heter. Ekonomiseringen av skolan tvingar fram ständiga nedskärningar för att hålla budgeten, och ju mer man sparar desto mer TALAR man om den kvalitet som bara kan värnas genom samtal. Besparingarna görs inte i där det syns, inte där det är uppenbart för alla att det kommer att leda till problem. När det ekonomiska resultatet prioriteras på kunskapens bekostnad görs besparingar alltid på marginalen. Det man drar in på är det lite oklara, det vaga och diffusa, det som bara kan försvaras genom samtal och vars argument enkelt kan krossas i en debatt. Jag blottar min okunskap när jag säger detta, men bara så kan verklig kunskap nås, därför bryr jag mig inte. Jag visste inte att det fanns något som hette ämnesföreningar i skolans värld. Detta vet jag dock, att drar man in stödet till föreningar där man kan mötas och tänka tillsammans kring ämnet man undervisar i slår man in ännu en spik i kunskapsskolans kista. Jag har inte så mycket att tillägga, men vill ändå lyfta tankarna som förs fram, för att värna kunskapen och det lärda samtalet om skolan.
Beslutet att dra in statsbidraget till ämnesföreningarna får förödande konsekvenser för landets lärare. Våra ideella föreningar förser ämneslärare med samarbetsforum, ämnesutveckling, fortbildning, samverkan med forskare, internationella kontakter och nätverk. Inte nog med att allt det vi utför behövs och efterfrågas i skolans styrdokument, i våra ideella föreningars regi utförs det dessutom till en mycket blygsam kostnad. Utan ämnesföreningar tar Sverige ett stort steg bort från en professionell ämneslärarroll, och även ut ur de internationella ämneslärarnätverken. Vi begär därför att beslutet rivs upp och att ämnesföreningarna tvärtom får stärkta förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete för svensk skola.
Jag känner en enorm sympati för dessa föreningar som verkat för kunskapsutvecklingen i Sverige, så att säga under min radar. Det är med sorg i hjärtat jag läser och tvingas se på när det jag tror på och värnar i små men över tid tydliga steg monteras ner.
De försiktigt positiva Pisa-resultaten till trots är vi i ett läge där svensk skola brottas med många problem. Låga kunskapsresultat, glädjebetyg, bristande likvärdighet, stor och växande lärarbrist. Läget är särskilt allvarligt när det gäller ämneslärare. Platserna gapar tomma på många utbildningar och avhoppen från lärarutbildningen är som högst när det gäller denna grupp. I OECD:s utbildningsrapport 2015 rekommenderas Sverige att öka attraktiviteten i läraryrket, satsa mer på fortbildning av lärare och skapa bättre förutsättningar för samverkan mellan lärare. Att i det läget tilldela ämnesföreningarna, som står för just det här, ett så hårt slag är inget annat än obegripligt.
Ideella krafter är en tillgång, och att dra in stödet för dessa föreningar är ett dubbelt slag mot kunskapsutvecklingen. Föreningens möten innebär att lärare som brinner för sitt ämne och som finns och verkar i skolan för lusen att lära och för kunskapens och den gemensamma utvecklingens skull får möjlighet att mötas och utbyta tankar, för att tänka tillsammans om det som är viktigt. Skolans innehåll. Hur tänker man att nedskärningen ska gynna attraktiviteten i läraryrket? Vem vill man attrahera när man väljer att göra som man gör? Vad är det för människor man vill ska verka i skolan och förvalta kunskapsarvet?
En professionell ämneslärarroll förutsätter kontinuerlig yrkesutveckling och samarbete både inom och utanför landets gränser. En stor del av detta arbete utförs idag av ämnesföreningarna, föreningar som har funnits i Sverige i mer än 100 år. Vi tillhör nordiska, europeiska och globala paraplyorganisationer och samverkar kring fortbildning, undervisning och policybeslut nationellt och internationellt. I det svenska myllret av skolhuvudmän har lärarnas professionella roll och tillgången till fortbildning blivit hårt eftersatta. Inför de kompetensbrister som uppstått har vi fått statliga insatser riktade mot enskilda ämnen och åtgärder. Även om sådana insatser både kan vara välbehövliga och ha positiva effekter handlar det om punktinsatser.
Kunskap kan bara växa ur enträget arbete och engagemang över tid. Punktinsatser ser bra ut i debatter om skolan i Agenda, men leder inte till varaktig förändring. Kunskap är en ömtålig kvalitet som kräver ömsesidig omsorg.
Den kontinuerliga kompetensutveckling och yrkesutveckling som är en förutsättning för god ämnesundervisning kan inte ersättas av brandkårsutryckningar i ett specifikt ämne. De statliga insatserna skapar dessutom en ond cirkel genom att huvudmännen backar ytterligare från sitt ansvar för lärarnas kompetens. Det vi ser är att huvudmännens budgetposter för fortbildning har krympt och att lärarnas friutrymme att välja fortbildning har minskat under de senaste fem åren – detta från en redan låg nivå.
Hur ska man kunna vara lärare om man inte får lära, inom ramen för sitt yrke. Om det växer fram en syn på fortbildning i skolan som handlar om att det är något som för utföras på fritiden kommer ingen ny kunskap att kunna utvecklas och skolan urholkas då sakta, likt droppen som till slut gröper ur stenen. Det är så tragiskt, och det blir inte mindre tragiskt av att den som påpekar det uppenbara och luftar sin oro avfärdas som drömmare och betraktas mer som en del av problemet än lösningen på skolans kris.
Men det handlar inte bara om undervisningens kvalitet. En yrkesutveckling och samverkan som hanteras av lärarna själva, och som föds ur faktiska behov, bidrar även till ämnesläraryrkets attraktivitet och status. Det senaste lärarlönelyftet är en av flera omdiskuterade åtgärder för att öka läraryrkets attraktivitet. En invändning har varit att pengarna fördelas godtyckligt, en annan att den ställer lärare mot lärare. Vi får invänta Riksrevisionens undersökning för att kunna bedöma om miljarderna har haft någon positiv effekt. En annan kritisk utredning gäller de statliga forskarskolor som skulle höja lärarnas status och ge nya karriärmöjligheter, men som av allt att döma inte fått avsedd effekt.
Högre lön leder inte till att intresset för kunskap ökar, det kan till och med vara tvärtom. Den som söker sig till skolan för att lära, men som överlastas med andra uppgifter, med administration och kontroll, bryr sig föga om de där extra pengarna. Jag tror på tillit, och på mer tid att tänka, samt ökat stöd till ämnesföreningar. Det som gör mig mest bedrövad tror jag är att besparingen inte ens är särskilt stor.
Beslutet att dra in de mellan 600 000 och 800 000 kronor som årligen har utbetalats till landets 15 ämnesföreningar behöver däremot ingen extern utvärdering. Tack vare statsbidragen har våra föreningar kunnat erbjuda fortbildning, nätverk, remissutlåtanden, ämnesolympiader, forskardagar, ämnestidskrifter med didaktiskt innehåll, deltagande i internationella och nationella konferenser, medlemskap i internationella paraplyorganisationer. Pengar som läggs på ämnesföreningar leder till bättre undervisning, bättre lärare – men framför allt leder de till kollegialitet, kontakter och samverkan mellan ämneslärare både nationellt och internationellt.
Att man ens övervägt att dra in stödet till ämnesföreningarna är alarmerande och visar vilket status kunskapen har i Sverige idag. Det är tragiskt på väldigt många olika sätt.
Ytterligare en viktig funktion hos ämnesföreningarna är att vi kan lyfta specifika och smala utmaningar och perspektiv som kan ha avgörande betydelse för elevernas inlärning och framgång. Lärarprofessionen är inte bara ett yrke, utan många. Det är stor skillnad på att undervisa på lågstadiet eller på gymnasiet, på att undervisa i historia eller fysik. Fackförbund, politiker och tjänstemän kan inte ha inblick i de utmaningar, behov och utvecklingsmöjligheter som finns inom varje skolämne. Ingen ämnesundervisning är heller statisk. Språksyn och uttrycksformer förändras, vår kunskap om naturvetenskapliga fenomen förändras, ny kunskap om hjärnan, pedagogik och didaktik påverkar olika ämnen och undervisningssituationer på olika sätt.

Ska svensk skola bli framgångsrik måste lärare få mer makt över sin yrkesutveckling, tillgång till fler professionella forum och nätverk, mer samverkan och kollegialt lärande – inte mindre. Ämnesföreningarna har länge varit och bör fortsätta att vara en plattform för lärares ansvarstagande och professionella utveckling. Tillåts de förtvina kommer resultatet att bli sämre undervisning, mindre samverkan och mer toppstyrning, vilket vore förödande för skolans högre stadier.

Riv därför upp beslutet att stoppa stödet till ämnesföreningarna. Ge oss långsiktiga, hållbara förutsättningar att fortsätta att utföra vårt viktiga arbete för svensk skola. Professionsinitierad skolutveckling och samverkan bör få all tänkbar uppmuntran – inte denna dödsstöt.
Jag instämmer och har som sagt inte så mycket att tillägga. Bara genom att placera KUNSKAPEN (oavsett hur man definierar det begreppet, för det viktiga är inte vad man menar, utan att man engagerar sig i utvecklingen) i centrum, kan en skola värd namnet växa fram i samverkan mellan människor som bryr sig om varandra och som vill lära sig nya saker.

måndag 2 januari 2017

En likvärdig skola är bra för alla

Hur kan någon vara mot det som är bra för alla? Ibland får jag för mig att ett av de viktigaste hindren för utveckling av den svenska skolan är att alldeles för många vill ha det som BARA är bra för dem. Är det bra för alla känns det kanske inte tillräckligt exklusivt och därmed ointressant. Fokus på individanpassning och strävan efter valfrihet ligger linje med den ideologin och kunskapssynen. Det är så man vinner val och blir en omtyckt politiker, men det är inte så man bygger en kunskapsnation. Läser på SVT om detta och inleder årets första arbetsdag med tankar om skolan och vad som leder till kunskapsutveckling. Utgångspunkten för tankarna är ett debattinlägg av Maria Arneng (Generalsekreterare Stiftelsen Läxhjälpen) och Johan Ödmark (VD Kista Science City).
Den senaste PISA-undersökningen visade på fortsatt sjunkande likvärdighet i den svenska skolan.
Bristen på likvärdighet är ett allvarligt problem, självklart i första hand för dem som drabbas, men framförallt är det ett problem för ALLA. En skola som missgynnar någon är en skola som drabbar alla. LIKVÄRDIGHETEN är garanten för att skolan faktiskt leder till nationell kunskapsutveckling. Jag vill hävda att likvärdigheten är viktigare än något annat vad gäller skolan och att ignoransen av detta är det kanske allra största problemet idag. Skolan är den mylla ur vilken hållbarheten och innovationerna samt demokratin, mångfalden och öppenheten växer. Skolan är hela samhällets angelägenhet, inte individens. En individanpassad skola är ingen SKOLA, den är något annat, som inte har något med kunskapsutveckling att göra. Vi behöver vända på perspektivet. Det är bara när skolan anpassats för alla (och här menar jag verkligen alla, barn med diagnoser, med svenska som andraspråk och barn med stöttande föräldrar och höga ambitioner), när likvärdigheten är hög och när alla har samma möjlighet att lyckas som skolan kan bidra till landets generella kunskapsutveckling. Elitsatsningar, individanpassning och valfrihet är på samma sätt dåligt för alla. Det kanske ser ut eller känns som det är bra och kostnadseffektivt att satsa på ett fåtal studiebegåvningar, men det stämmer inte. Om man toppar laget utarmas bredden och på sikt sjunker kunskaperna även för eliten, vilket går ut över företagen och samhället som helhet. Populism och faktaresistens är allvarliga hot som ett fåtals kunskapsnivåer, trots att de är höga, inte rår på. Det är ur bredden och djupet som kunskapen växer, och det är den enda hållbara grunden för ett samhälle.
På högskolan är studenter från studieovana hem och de som har kommit till Sverige efter skolstart underrepresenterade. Det bidrar till ökade klyftor, att segregationen befästs och att demokratin försvagas.
Alla drabbas av dessa problem. Det måste vi förstå. Reformerna är inte till för de missgynnade, de är till för oss alla. Framförallt gynnar ökad likvärdighet de studiemotiverade, för de får fler att samverka med och mäta sina kunskaper och kompetenser mot. Ökade klyftor och segregation leder till utarmad demokrati. Vi måste bryta den trenden och fokusera på helheten istället för individen. Inför kunskapen är alla lika och ingen vet på förhand vem som kommer att lyckas bli framgångsrika. I ett kunskapssamhälle är utbildning inget man avverkar under en begränsad period. Lärande är en livslång process och en akademisk karriär tar ett helt liv. Uthållighet och intresse är viktigare än talang och bra betyg. Topprestationer säger inget om utvecklingen över tid. Därför är likvärdigheten så viktig för samhället och indirekt för alla, även för de högpresterande talangerna som idag erbjuds valfrihet och individanpassning. Kunskapen måste placeras i centrum, inte individen.
Det krävs en bredd för att också kunna skapa en topp. Alla elever ska få utveckla hela sin potential. Vi vill därför höja kraven på skolorna och förväntningarna på alla elever.
Förväntningarna måste öka på ALLA, inte bara på ett fåtal. Och alla måste få samma förutsättningar. Vinner man inga val på det sättet visar det bara att skolan inte bör vara en politisk fråga. Kunskapen är allas angelägenhet och själva grunden även för politiken. Det är olyckligt att tänka sig att det finns politiska skillnader i synen på skolan. Det är en allvarlig, populistiskt och relativistisk missuppfattning som förgiftat skolan och kunskapsklimatet sedan 1990-talet. Likvärdighet kräver samförstånd och insikt om att kunskap inte är politisk. Ingen äger sanningen!  
En agenda för fler nobelpristagare från segregerade områden behöver därför bygga på en kombination av ”no kid left behind” och ”first one to the top”:

1. Låt skolan bli ett kunskapscentrum även efter skoldagen. Elever och föräldrar bör kunna nyttja skolans lokaler för läxläsning, stimulera läslust och andra aktiviteter – gärna tillsammans med idéburna organisationer.
Skolan borde ligga i centrum av samhället och vara en plats dit alla har tillgång. Det kan skolan vara om kunskapen tydligare är i centrum. Jag läste många av mina högskolekurser på kvällen. Universitetslokalerna var fulla med folk från tidig morgon till sen kväll. Idag anses det inte lönsamt att ge kvällskurser, vilket stänger möjligheter för fler att läsa av OLIKA anledningar och med skilda ambitionsnivåer. Idag är genomströmningen allt. Fokusering, specialisering och helårsprestationer är mantrat. Det kontrolleras, utvärderas och olika skolors prestationer jämförs med varandra. Den och det bästa är i fokus, istället för kunskapen och likvärdigheten. Mätbarhet och effektivitet anses viktigare än likvärdighet i det svenska utbildningssystemet. Öppenhet, gemenskap, mångfald och solidaritet går hand i hand med kunskapen i centrum, det är ömsesidigt gynnande processer.
2. Tidigare fokus på kunskap och kreativitet i skolan - oavsett om det innebär att grundskolan blir tioårig eller om förskoleklassen blir obligatorisk.
Det borde inte behöva påpekas att KUNSKAPEN ska vara i centrum, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Idag är betygen viktigare. Fokus ligger på proven och utvärderingen. Det mäts och vägs så till den milda grad att man glömmer av att föda lusten att lära, och det är inte ett skolproblem, det är ett allvarligt samhällsproblem. Kunskapens egenvärde i samhället har allvarligt urholkats och måste återupprättas, om skolan ska kunna räddas.
3. Läxhjälpsprogram. Idag får inte alla de elever som mest behöver effektiv läxhjälp tillgång till detta. Nu behövs därför tydliga resultatuppföljningar, studie- och läxhjälpskoordinatorer som kan kan samordna stöd från olika aktörer, och fler unga vuxna som kan hjälpa elever från studieovana hem med studierna – och bli förebilder.
I ett samhälle dör kunskapen har ett egenvärde blir läxor en självklar del i arbetet med likvärdighet. Idag har läxor kommit att ses som ett problem, eftersom alla föräldrar inte har samma chans att stötta och hjälpa. Men om skolan är en plats där lärande står i centrum, inte bara under skoldagen utan även på kvällar och helger, och om synen på läxor förändras, från att handla om självstudier till att handla om repetition och nyfikenhetsväckande övningar, kan mycket förändras på kort tid. Likvärdighet handlar inte om att sänka kraven, utan om att förbättra förutsättningarna för alla att överträffa sig själva. Alla ska inte ta sig över samma ribba. Det är inte vad likvärdighet handlar om. 
4. Fler lärare i områden med särskilda utmaningar. Nu behövs därför satsningar på såväl lönetillägg som arbetsvillkor och arbetsmiljö för alla lärare som söker sig till och redan arbetar på dessa skolor.
I ett samhälle där KUNSKAPEN står i centrum belönas inte framgångsrika skolor med högpresterande elever från socialt gynnade hem ekonomiskt. Där riktas resurserna mot de mest behövande. Där spelar det ingen roll var man bor eller vilka föräldrar man har. Där arbetar de bästa och mest hängivna lärarna i de mest utsatta områdena. Arbetsmiljön på landets skolor måste uppmärksammas mycket mer, både för lärarna och eleverna samt inte minst för kunskapens skull. Likvärdighet handlar lika mycket om form som om innehåll. Om det är någonstans som skolan behöver vara ett centrum och en mötesplats så är det i problemområden. Idag stänger man skolorna och låser dörrarna. Varför gör man det? Jag tror det handlar om resurser. Öppenhet och mångfald kostar pengar, men det är en viktig investering som betalar sig på sikt. 
5. Ökad studievägledning. Med fler studievägledare och studieinspiratörer kan fler från studieovana hem välja att studera vidare och bli forskare. Det kan också innebära en bättre länk till näringslivet, med ökade möjligheter till praktik för elever som inte har goda kontakter och nätverk bland arbetsgivare.
Över hela linjen behövs mer av stödverksamhet. Lärarna ska ägna sig åt LÄRANDE, inte administration. Avskaffa betygen och låt eleverna ta ett större ansvar för dokumentationen av sin egen kunskapsutveckling. Om kunskapen är i centrum i samhället som helhet blir det en självklarhet och det gör det omöjligt att fuska. Vilseledning och fusk förekommer bara i ett samhälle där det är betygen som öppnar dörrar, istället för KUNSKAPEN.
6. Nytt mål för fler från studieovana hem på högskolan – för att låta fler elever från studieovana hem i allmänhet, och från segregerade områden i synnerhet få möjlighet att göra akademiska klassresor.
Högskolan måste öppnas. Fler kvällskurser. Slopa genomströmning som mål. Det viktiga måste vara vad man lär sig och att kunskapens kvalitet är hög, inte hur fort man tar sig igenom utbildningen. Se över studiemedelssystemet och låt fler låna med med generösa återbetalningsregler. Minska administrationen och låt lärarna forska mer i tjänsten. Fokusera på innehållet, och låt formen anpassa sig efter kunskapen istället för som idag tvärtom.
7. Socialt entreprenörskap i högskolan. Svensk högskola behöver förbättra samarbetet med olika sociala entreprenörer för att bättre koppla ihop näringsliv och studenter.
Mer samverkan är bra, om kunskapen står i centrum. Och i ett samhälle där kunskapen verkligen är i centrum drar alla åt samma håll. Idag motverkar Svenskt Näringsliv likvärdigheten i skolan, öppenheten i samhället och den akademiska friheten. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle!
8. Inför flexibla kurser. Anpassa kurser inom till exempel programmering till utvecklingen inom området, för att de inte ska hinna bli inaktuella innan de som går dem kommer ut på arbetsmarknaden eller ska forska vidare.
Flexibilitet och frihet, öppenhet och kunskapsfokus. Ja, det behövs mycket mer av det. Släpp lärande fritt och lita på lärarna. Låt kunskapen vara ledstjärnan mer direkt än som idag indirekt. Skolan och universitetet måste bli en integrerad del av HELA samhället, inte som idag betraktas som särintressen eller tärande sektorer.
9. Inbjudande akademiska miljöer. Studenter från studieovana hem bör erbjudas ”paket” med studentbostad, mentor och plats på ett öppen studieyta.
Så blir det i ett samhälle där kunskapen är i centrum och där likvärdigheten anses viktig. Genom att låta det vara målet med skolan; kunskapen och likvärdigheten, kommer det andra på köpet. Demokratin utvecklas, öppenheten och mångfalden blir lättare att hantera. Ett sådant perspektivskifte skulle leda till en rad andra positiva effekter eftersom fler skulle lära sig mer och kunskapen skulle spridas och kunna komma till nytta på fler områden.
Med dessa – och andra – förslag kan Sverige själva spela i forskningens elitserie, inte ”bara” dela ut priserna. Men framför allt skulle det ge en stärkt framtidstro till dem som hittills inte har fått möjlighet att utveckla sina talanger.
Det skriver jag under på! Det är vad skolan behöver, men det är är också bra för resten av samhället. Låt 2017 bli året då vi ändrar vår syn på kunskap och gör skolan mer likvärdig, för allas skull.

söndag 1 januari 2017

2017 ligger öppet. Låt oss fylla det med solidaritet, värme och kunskap

Årets första dag är klar och ljus. Det står i bjärt kontrast till förra årets sista dag som var grå och regntung. Ser det som ett tecken i tiden även om det naturligtvis inte finns några sådana tecken. Framtiden är öppen och det är upp till oss att fylla den med innehåll och mening. Det är lätt att hänge sig åt magiskt tänkande, allt för lätt. Kunskapen är en utmaning och ett kunskapssamhälle kräver engagemang. Året som kommer är ingen undantag från den regeln, men det känns som kanske viktigare nu än någonsin att verkligen anta utmaningen. 2017 är inte ödesbestämt och det blir inte som vi önskar, men tillsammans kan vi ändra det som är dåligt och försöka förverkliga några av visionerna som det faktiskt går att enas om. En sak vet vi: Gör vi ingen händer inget. 2017 kan bli ett bättre år än 2016, om tillräckligt många vill och försöker.

Det finns så mycket rädsla där ute. Paradoxalt nog är rädslan i sig värre och mer hotfull än det som skrämmer. Tänk om ... den tanken är en krutdurk som när som helst kan explodera. Rädslan för det okända riskerar att växa exponentiellt i avsaknad av kunskap. Därför är klyftor och murar så farliga. Säkerheten som infinner sig bakom murarna är skenbar och hotar hela tiden att slå över i panik när fantasin fastnar i en feed-back-loop och underblåser sig själv. De andra är bara så hotfulla som vi låter dem bli. Vi är alla människor och även om vi tänker olika och har olika seder och bruk är det alltid mer som förenar än skiljer oss åt. Vi måste bygga landet på en gemensam värdegrund, säger många. Och svenska värderingar finns det dem som tror på som ett slags universallösning. Paradoxalt nog är det ofta människor som kallar sig liberaler som hyser dessa åsikter och som närmar sig SD i sin retorik. Enhetlighet och nationalism kan locka och ser bra ut i teorin. Men i samma stund som snörräta rader av uniformerade människor som disciplinerat marscherar i takt formerat sig, fackeltågen satts i rörelse och monumenten över den egna förträffligheten börjat byggas, väcks minnen av en annan tid där böcker brändes och olikhet föraktades. Ett folk, en kultur, en ledare. Skulle inte tror det! Det är inte hållbart, alldeles oaktat hur korkad idén är. Rädslan är den viktigaste faktorn. Den måste vi komma till rätta med. Och där är kunskapen ett viktigt instrument, i ett samhälle där bildning och kritiskt tänkande har ett egenvärde blir det svårare att sprida lögner och lättare att skaffa sig kunskap om det okända.

Bara ett samhälle som kan hantera mångfald kan växa sig starkt på riktigt, blomstra och bli hållbart. Jag har skrivit detta många gånger förut, men det behöver upprepas: Mångfalden i sig är inte någon lösning. Mångfald är svårt att hantera, och utan kollektivt engagemang och ömsesidig förståelse för varandras olika olikheter går det inte. Den som stirrar sig blind på problemen och ser likhet som enda vägen fram är naiv. Enfald är som det låter, en tanke byggd på okunskap. Vi har ett ansvar att lära oss hantera mångfald, annars är vi dömda till enfald och hänvisade till ledare som vill bygga murar, som skyller alla problem på andra och som vill återupprätta landets ärofyllda förflutna. Den historien upprepar sig hela tiden, överallt. Därför har alla vi som ser och förstår ett ansvar att inte sitta tysta, att inte knyta handen i fickan och sträva på som ingenting hänt. Vi måste förlåta de vilseledda, öppna våra hjärtan och bjuda in till samtal; inte för att övertyga de andra eller komma överens, utan för att lyssna och lära på varandra. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas. Det är inte enkelt och det kommer att kosta, men i jämförelse med problemen som enfalden hotar att leda till är priset lågt.

Alla system har minst en svag länk. I dagens samhälle talar mycket för att den länken är människan. Genom åren har jag varit nära gränsen för utbrändhet. Till exempel under slutet av 2010 och början av 2011, vilket gjorde att jag hamnade på sjukhus för en misstänkt hjärtinfarkt. Det berodde på en massa olika saker, både privat och på jobbet, som sammantaget fick mig att komma väldigt nära gränsen. Jag fick mig en tankeställare då och vidtog åtgärder. Det hjälpte, men kunde ändå inte motverka det faktum att stressen och pressen som det innebar att hotas av uppsägning för övertalighet i samband med att man drog ner på utbildningsplatserna och lade ner kulturvetarprogrammet på högskolan där jag arbetar. Bloggåret 2013 antog jag utmaningen #blogg100 (som går ut på att man ska skriva en bloggpost om dagen i hundra dagar i streck). Jag tänkte det kunde vara inspirerande då jag i princip ändå gör det. Tyvärr fick det motsatt verkan, och när ledningen på högskolan förde fram synpunkter på kopplingen mellan Flyktlinjer och högskolan var det något som brast i mig. Jag hade frågat om det var okej att länka till bloggen på min presentationssida. Men när jag offentligt bearbetade känslorna och frustrationen som det innebär att se sitt ämne läggas ner och ens kompetens ringaktas tog det stopp. Då fick jag ta bort länken och alla kopplingar mellan bloggen och anställningen. Det tog hårdare på mig än jag kunde ana, och när bloggandet dessutom började kännas som ett tvång tappade jag sugen och fotfästet lite. Jag handledde en hel del uppsatser och gick på knäna. Det året räddade sommarens ledighet mig. Sedan har jag hittat tillbaka, men det är först nu jag är fullt återställd. Och då gick jag ändå inte in i väggen helt. Jag har många kollegor som tippat över kanten och för dem tar det mycket längre tid att komma tillbaka, om de nu ens gör det fullt ut. Lösningen på problemet är datorer och New Public Management, inte en annan syn på prestation och syrning alltså. Det är människorna det är fel på, inte systemet. En sådan syn på humankapital är inte hållbar, och i ett lands utbildningssystem är den förödande. Allt och alla hänger ihop. Någon får förr eller senare betala priset. Det finns inga genvägar till hållbarhet.

Jag blir glad när jag läser vad Karin Bojs skriver i DN idag. Hon tar sin utgångspunkt i listan över nya ord som tillkom förra året. Även om det är dyster läsning innehåller listan ljuspunkter. Ord som tillkom 2015 är faktaresistens, som präglat året som gott. Allt kulminerade när klimatskeptikern Donald Trump valdes till ny president i USA. Det är allvarligt och när alla har sin egen sanning kan inget kunskapssamhälle växa fram. Samhällen som byggs på åsikter är farliga samhället för där råder djungelns lag och finns inget skydd mot ogrundade rädslor, konspirationsteorier eller främlingsfientlighet. På listan för nya ord under 2016 finns dock ordet medborgarforskning, och jag instämmer i vad Bojs skriver.
För några år sedan gjorde jag en artikelserie här i Dagens Nyheter, där jag presenterade ett antal privatpersoner som – utan att själva vara akademiska forskare – gjorde viktiga insatser inom geologi, astronomi och botanik.

Och nyligen gav jag tillsammans med Peter Sjölund ut boken ”Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren”. Den baseras till stor del på släktforskares egna dna-test och analyser, och kan därmed avslöja en rad nyheter om Skandinaviens historia. En del dna-släktforskare föredrar benämningen ”genetiska genealoger”. Men jag gillar att kalla dem just för ”medborgarforskare” efter engelskans ”citizen scientist”. (Kanske har jag rentav bidragit till att ordet nu har hamnat på svenska Språkrådets nyordslista.)

Andra exempel på medborgarforskare som vi i Sverige ska vara stolta över är Artportalen och Fenologinätverket. I Artportalen rapporterar naturintresserade personer in fynd av fåglar, insekter svampar och växter, och bidrar på så sätt med kunskap om den biologiska mångfalden som inte kunde ha uppnåtts på annat sätt.

I Fenologinätverket, som leds av forskarproffset Kjell Bolmgren, rapporterar hundratals privatpersoner in uppgifter om när vårblommor slår ut, när träden får sina blad, när höstfärgerna når trädens kronor och när löven faller på hösten. På så sätt får vi veta mer om hur klimatförändringarna slår mot naturen.
Som all vetenskap handlar medborgarforskning om att samla in data och analysera den på ett systematiskt sätt. En folkrörelse så god som någon. Att stora grupper av människor tränar sig i vetenskaplig metodik är förhoppningsvis ett motgift mot faktaresistens.
En folkrörelse där kunskapen står i centrum och som handlar om att gemensamt söka kunskap och analysera data. Där finns frön till en utveckling som kan leda till både hållbarhet och mångfald, liksom solidaritet, värme och mer kunskap. Låt oss göra ett försök. Låt oss fylla 2017 med positiva saker och försöka göra det till ett bättre år än 2016.

lördag 31 december 2016

2016 års sista bloggpost. En reflektion över tid, flykt och tillblivelse.

Vaknar den sista dagen på året. Ute är det grått. Tänker på 2016 och på den undflyende tiden. Livet rinner som sand mellan fingrarna. Försöker vara närvarande även i vardagens upprepningar av triviala och ibland tråkiga, innehållslösa rutiner. Inte bara det spektakulära, som kvällens nyårsmiddag med smårätter, bubbel och musik, är livet. Även gråa, förkylningsdämpade dagar, regnrusk och strul i kassan på fiket på centralen en tidig morgon i mars, är livet. Många av människorna som satt färg på och givit menig till mitt liv dog under året som snart är över. Fler kommer att dö i år, och framöver. Döden är del av livet, liksom solen, resorna och semesterns varma, kravlösa dagar som likt tomma blad fylls med innehåll. Böcker och skrivande. Promenader och spavistelser. Arbete och fritid. Livet är det som händer medan man är upptags av annat. Nästa vecka ska jag handleda en rad uppsatser. Jag ska rätta etikuppgifter och skapa en tenta. Livet är både glädje och sorg, ljus och mörker och allt däremellan. Blandar man alla färger blir det grått. Liksom vädret. Och på något sätt är det även symptomatiskt nog så att temperaturen är den samma idag som på midsommarafton. Vintern har inte kommit än, och ändå anar man våren. 2017 kommer att likna 2016, liksom alla andra år liknat och kommer att likna varandra. Vilar i det och tar som sagt vara på dagarna och dess innehåll. Försöker i alla fall. Det är den enda man kan göra; försöka.

Låt oss göra ett försök, skrev Nietzsche och det har kommit att bli ett slags mantra för mig. Varje ny dag är ett försök. Jag tror inte på mål. Jag vill leva i nuet. Fokuserar man på mål som ligger längre fram i tiden är man inte närvarande. Livet blir då en meningslös transportsträcka till en plats man rand känner. Jag vill överraskas och jag vill överträffa målen. Visioner är bättre för de liknar försök. Låt se vad som händer om vi gör så här ... Det är ett mer hållbart sätt att leva. Så ser jag även på skrivandet. Denna blogpost blir den 449de i år, och den 2938de sedan starten. Flyktlinjer lever sitt eget liv, igår, idag och imorgon. Varje ny post är ett försök. Imorgon ska jag skriva bättre. Nästa år ska jag skriva mer varierat. Det är visionen som driver detta projekt.

Kunskap och kultur, samtal och förändring är Flyktlinjers röda trådar. Jag spelar på de där trådarna och lyssnar till resonanserna som uppstår i mötet med andra texter, andra tankar, frågor och reflektioner. Jag har ingen plan, jag följer med och reser in i framtiden tillsammans. Uppslag att skriva om och texter att tänka med finns i överflöd. Därför ser jag inget slut på projektet. Fast jag förbehåller mig rätten att sluta skriva om och när det inte känns meningsfullt längre. Kanske blir 2017 året då jag ägnar mig åt annat. Jag vet inte. Ingen vet. Och det är detta som är tjusningen med både skrivandet, livet kulturen och kunskapen. Samtalet har inget mål, det blir bara till och förändras.

Hittar en passage i dagens Understreckare, skriven av Jonas Ellerström. Några svindlande vackra rader om tid, kunskap och livet som inte är utan blir. Låter de orden bära mig från det på många sätt mörka 2016 över i 2017.
Fysikens och matematikens reduktion av den svåröverskådliga omvärlden till en objektiv bild stannade inledningsvis vid att se tillvaron i tre dimensioner: bredd, höjd och djup. I det fysikaliska rummet existerar ting som har dessa egenskaper. Men intuitivt känner vi att något saknas. Livet är inte statiskt. Vart tog vinden vägen, som får gräset att böja sig? Vart försvann fåglarna som singlar över himlen och barnen som leker på stranden? För att vi ska tro på bilden måste den rymma rörelse, förändring. Och för att beskriva rörelse måste vi ha begreppet tid.
Vill man säga något säkert går livet förlorat. Viljan att veta är stark, men livets och förändringens kraft är starkare. Förstår man inte dynamiken och inser man inte hur lite man vet, hur lite som går att veta om framtiden, blir det svårt att hantera tillvaron. Donad Trump verkar hysa höga tankar om sig själv. Det oroar mig. Vad kommer att hända med klimatet, med samhället och med världen? Ingen vet. Det går inte att räkna på framtiden, det spelar ingen roll hur stark viljan att veta är. Ödmjukhet önskar jag mig mer än något annat inför året som kommer, även om jag tror att det måste bli mycket värre innan insikten om behovet av ödmjukhet sjunker in. Resan genom fysikens kunskapshistoria innehåller massor av kunskap, även om livet och kulturen.
Så gick tiden in i fysikens formler och ekvationer, i försöken att teckna en mät- och vägbar tillvaro där händelseförloppen styrs av överallt giltiga lagar. Rörelsen inkorporerades i en värld som fortfarande var statisk. Men gradvis uppträdde sprickor i den världsbild som Newton grundlagt. De berodde inte bara på förändrade uppfattningar bland teoretiska fysiker, utan lika mycket på industrialismens tekniska landvinningar. De allt snabbare förflyttningar i rummet som ångloken medgav väckte insikten att ett klockslag inträffar vid olika tider på olika orter; samtidigt skapade telegrafen och telefonen en tidigare oanad samtidighet mellan skilda platser.
Förändring, upprepad förändring, handlar livet och samhället om. Skillnad och dynamik, mellanrum och hastighet. Det går inte att förklara dessa saker på ett klart och tydligt sätt, ingång för alla. Därför bloggar jag och upprepar försöken att förstå. Kunskapen uppstår i mellanrummen. Jag beskriver bara vad jag ser. Andra ser annat, eller uppfattar samma saker på olika sätt. Komplexitet. Livet är liksom kunskapen och kulturen, komplext. Det är den viktigaste lärdomen jag fått med mig genom åren av studier och forskning. Livet blir inte som man vill att det ska bli, det blir som det blir och kan bara påverkas på marginalen. Dynamiken kan påverkas, liksom vad man väljer att göra eller låta bli att göra. Ödmjukhet är därför anbefalld. En annan tanke: Tänk om vi skapade en bättre värld, helt i onödan? Tänk, om. Tänk om!
Darwins teorier och geologins och arkeologins allt större kunskap om det förflutna raserade tron på att världen skapats färdig, en gång för alla. Det sena 1800-talets människa tvingades inse att allt är statt i förändring, i utveckling. De sista resterna försvann av en cyklisk tidsuppfattning, styrd av års­tidernas växlingar, där generation avlöste generation vid samma sysslor, där Per Larsson fick sonen Lars Persson som fick sonen Per Larsson. I en sådan icke-föränderlig värld går människan baklänges ­genom tiden, med blicken stadigt riktad mot den tradition som ger levnadsregler och garanterar kontinuitet. Industrialismens ingen­jörer och affärsmän vände resolut det förflutna ­ryggen och såg framåt utmed en linjär tidsaxel, mot en utopisk framtid då utvecklingen nått sitt mål.
Man kan se framåt utan att fixera blicken vid ett mål. Låt oss samtala om visioner för 2017. Låt oss försöka förändra det som går, och lära oss acceptera det vi måste. Däremellan händer livet. Det är inte, det blir.

Under året som kommer är planen att publicera nästa bok i serien: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Jag har kommit halvvägs i korrekturläsningen och jobbar med ändringar. Innan sommaren bör jag bli klart. Även den boken kommer att ges ut open access på nätet. Studier av förändring, i rörelse, heter den. Jag ser att den förra boken, den om samtal, laddas ner och blir läst. Det gläder mig. Det är därför jag skriver, för att nå ut med mina tankar, för att sprida kunskapen jag fått genom åren av studier och forskning.

Tack alla kära läsare! Utan er är jag ingenting och Flyktlinjer bara en lång rad meningslösa ord. Tillsammans bygger vi samhället som vi gemensamt behöver för att kunna förverkliga våra drömmar. Jag vill önska er ett fint slut på det gamla året, och sedan en bra början på nästa.

fredag 30 december 2016

Relativism. Del två.

Denna text är ett slags pendang till de fyra texterna om postmodernism. Utgångspunkten för reflektion är en gammal Understreckare av Henrik Bohlin (fil dr i teoretisk filosofi och högskolelektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori vid Södertörns högskola). Delar upp texten i två delar och detta är del två.

Relativism uppfattas ibland som hittepå, som en problematisk uppfattning. Det var bättre förr, liksom, när alla litade på forskarna och accepterade sanningarna som spreds från akademin. Visst var det mer av ordning och reda då, innan relativismen. Fast så var det även när kyrkan hade makten och hustavlan angav rådande och av Gud givna ordning. Att blanda samman tillit till auktoriteter med synen på sanning är olyckligt. Relativism är resultatet av forskning. Det är utgångspunkten. Verkligheten har inte förändrats, bara vår syn på den. Är och bör är två olika saker. Av det ena följer inte automatiskt det andra. Argumenten för och indikationerna på relativismens relevans är övertygande, menar jag. Därför måste insikten accepteras. Fast av det följer inte något givet. Vi befinner oss i en ny situation som vi alla har ett ansvar att lära oss hantera. Förnekelse är lika olyckligt som blind tilltro.
Därför är det välkommet att det getts ut en handbok för den som vill fördjupa sig i diskussionen och få klarhet i begrepp och argument: Den svårfångade relativismen. En uppslagsbok , redigerad av Sven-Eric Liedman, Torbjörn Tännsjö och Dag Westerståhl och med artiklar skrivna av svenska forskare i filosofi, idéhistoria och vetenskapsteori (Thales, 247 s). Bokens inledning ger en översikt över debatten och förklarar grundläggande begrepp. Under uppslagsorden presenteras och diskuteras centrala termer och teorier, liksom några utvalda tänkare från båda sidor i debatten. Läsaren bjuds också på många bra tips till vidare läsning.
Jag har inte läst boken, men den behövs idag mer än när den kom och artikeln skrevs. Relativism är ett begrepp som verkligen behöver redas ut, och som det verkar gör författarna i boken det på ett bra sätt. Det är väldigt lätt att avfärda något som man inte riktigt förstår och som det cirkulerar uppfattningar om,särskilt i dessa tider när falska nyheter börjar bli ett allvarligt hot mot demokratin. Kompetensen att hantera relativism och komplexitet, tillblivelse och icke-linjär förändring är viktigare än någonsin. Kunskap om kunskap(spriduktion) handlar det om. Insikt om hur man vet och avgör vad som är trovärdig och relevant/användbar kunskap.
En av bokens förtjänster är att den klargör skillnaden mellan olika former av relativism, som ger olika svar på frågan: Vad är relativt till vad? Sanning, moraliska kategorier och själva verkligheten har alla hävdats vara relativa, och har relativiserats till bland annat individer, historiska epoker, kulturer, språk och begreppssystem. Enligt moralisk subjektivism är till exempel giltigheten hos moraliska värden och normer relativ till enskilda individer, enligt kulturrelativism till kulturer. Kuhns argument om de ”olika världarna” handlar däremot om verkligheten, som hävdas vara relativ till vetenskapliga paradigm.
Begreppsförvirringen är stor och när frågan debatteras istället för att samtalas om talar man förbi varandra. Det tar tid och fokus från kärnfrågan: KUNSKAPEN. Ett kunskapssamhälle måste byggas från grunden. Åsikter måste skiljas från fakta och olika perspektiv och ingångar behöver belysas. Tyvärr saknas tiden och intresset. Orka hålla på, liksom. Vad är poängen, om det ändå inte finns ett definitivt svar, om frågan inte kan avgöras en gång för alla? Du är ju forskare; svara på frågan! Ibland får man höra den typen av tankar och åsikter, och blir man svaret skyldig för att frågan är felställd, ämnet allt för vagt eller om det helt enkelt inte finns ett enda, entydigt svar, anklagas inte sällan forskaren för problemet som finns inbyggt i frågan eller går att härleda till verklighetens konstitution.
Relativister betonar ofta att människors handlingar och tänkande bör tolkas utifrån de unika historiska och sociala sammanhangen och att tolkaren måste undvika att oreflekterat tillämpa sin egen tids och sitt eget samhälles normer och föreställningar på främmande perioder och kulturer. Därför är det ingen tillfällighet att ett försvar av relativismen presenteras i en helt annan form än uppslagsbokens, nämligen som en serie fallstudier av några utvalda relativistiska teoretiker, där det finns utrymme att beskriva den historiska kontext i vilken de verkade och utvecklingen och komplexiteten i deras tänkande. Det handlar om idéhistorikern Bosse Holmqvists bok Till relativismens försvar. Några kapitel ur relativismens historia: Boas, Becker, Mannheim och Fleck (Symposion, 302 s). Efter en inledande allmän översikt över relativismens historia presenteras fyra relativistiska tänkare, alla verksamma under mellankrigstiden: den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas, den amerikanske historikern Carl Becker, den ungersk-tyske sociologen Karl Mannheim och den polske medicinaren och vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck. I bokens avslutande del utvecklar Holmqvist ett eget argument för relativism och bemöter vanliga invändningar.
Alla kategoriska ståndpunkter är problematiska i en föränderlig värld. Därför är det glädjande att läsa detta, att ämnet förklaras genom fallstudier, inifrån och på tankarnas egna premisser. Innan man bildar sig en egen uppfattning om något måste man förstå hur den man samtalar mer tänker. Man kan komma överens om att man inte är överens. Och man kan lyssna även på den man inte håller med eller tänker samma som. Det är så kunskap utvecklas, och det är vad relativismen handlar om; kunskapsutveckling, förståelse för komplexitet och kompetens att hantera verkligheten, på verklighetens egna premisser. Det är ingen motsägelse att hävda med säkerhet att sanningen är relativ. Jag tror det är den mest spridda och allvarligaste missuppfattningen om vetenskap och kunskap. Som sagt, verkligheten är som verkligheten är, inte som människor vill att den ska vara. Kommer man fram till att det inte går att nå Sanningen, i betydelsen det enda, evigt giltiga Svaret, ja då har man lärt sig massor om verkligheten. Och där, i den insikten, finns öppningar till en ny och bättre förståelse för tillvaron och dess komplexitet.
Bokens styrka är att den, snarare än att reducera relativismen till en eller ett fåtal abstrakt definierade teser och begrepp, presenterar den som ett helt komplex av besläktade idéer och tankelinjer, tentativt formulerade som delar av tankesystem i utveckling. En hel rad olika, delvis motstridiga former av relativism passerar under läsningen revy och görs begripliga i sitt sammanhang: relativism som den metodologiska ståndpunkten att varje tid, samhälle och kultur måste förstås utifrån sina egna förutsättningar; relativism som tes om gränserna för förnuftsmässig argumentation; relativism som tolerans och öppenhet för andra traditioner, men också som slutenhet i den egna traditionen, vilken ju utgör sin egen högsta norm och saknar måttstockar för rätt och fel utanför sig själv; relativism som kritik av det egna samhället i jämförelse med alternativa kulturer, men också som konformism med den egna kulturen, visserligen utan anspråk på att denna skulle grundas på några högre, universella sanningar; relativism som en sorts livsåskådning enligt vilken det är fåfängt att söka efter en absolut, säker grund för mening i tillvaron.
Ett slags provkarta över mänskligheten och tänkandets historia, alltså. Sökandet efter det enda, mest sanna och bästa svaret, har en lång historia. Relativismen handlar om att konstruera en sammanhållen kritik mot den problematiska uppfattningen. Historien och kunskapsutvecklingen slutar emellertid inte där. Det går inte att slå sig till ro med svaret att allt är relativt. För det första är allt inte relativt, och för det andra handlar relativismen om kritik mot alla dogmatiska uttalanden. Det handlar om att förstå verkligheten på VERKLIGHETENS egna premisser, inte om att tala om hur man ska göra, tänka eller agera. Jag ser i kritiken mot relativismen spår av tänkandet som föregick relativismen, ogrundade uppfattningar om hur det är (eller hur det borde vara). Det är en smärtsam process att bryta sig loss från invanda mönster. Det måste man ha förståelse för. Steget ut i relativismens tankeuniversum är smärtsamt. Visst gör det ont när knoppar brister, sa Boye, och det är sant. Varför skulle våren annars tveka?
Ett problem i relativismen, som efterhand framträder allt tydligare i ”Till relativismens försvar” utan att få någon egentlig lösning, är att den lika gärna kan utgöra ett argument för öppenhet som för slutenhet gentemot andra kulturer och tänkesätt. Att den egna kulturen inte kan göra anspråk på att utgöra den enda och universellt giltiga sanningen kan å ena sidan vara ett argument för att vi har något att lära av andra kulturer, som visar alternativ till de invanda normer och föreställningar vi lärt oss betrakta som självklarheter och därmed gör det möjligt för oss att förhålla oss kritiskt till dem. Man skulle kunna kalla det en öppenhetens optimistiska relativism. Men å andra sidan tycks relativismen ha konsekvensen att de andras övertygelser och värderingar bara är giltiga relativt deras kultur eller paradigm. Det som är sant för dem behöver inte vara sant för oss. Vi lever i vår värld, de lever i sin. I så fall har vi inget att lära av dem som skulle kunna vara giltigt för oss, och omvänt har de inget att lära av oss. Var och en är instängd i sin kultur eller sitt paradigm, oförmögen att tänka utanför dess ramar. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, som Kipling en gång uttryckte det. Detta skulle man kunna kalla en slutenhetens pessimistiska relativism.
Som sagt. Steget ut i relativismens universum är ett steg ut i okänd terräng. Förväntar man sig färdiga, absoluta svar på frågorna som uppstår där, är man kvar i absolutismens paradigm. Den typen av kritik, som bygger på antaganden från ett annat tankeuniversum, är orättvis. Vill man förstå relativismen måste man lära sig lyssna. Man måste vara ödmjuk inför det okända. Den som hänvisar till relativism för att rättfärdiga sina egna sanningar eller för att avförda någon annans är stängd och har slutat lyssna. Det leder inte till utveckling och fördjupad förståelse för verkligheten, på verklighetens egna premisser.  
Denna tvetydighet i relativismen hänger samman med ett dilemma i fråga om tolerans. Relativism är ett starkt argument för att tolerera olika åsikter. Ni får tänka som ni vill, vi får tänka som vi vill, och eftersom er sanning är en annan än vår kan ingen av oss säga att den andre har fel. Men tolerans blir djupt problematisk i förhållande till sådant som kulturellt rättfärdigade hedersmord, kvinnlig könsstympning, religiös fanatism och Suruhawaindianernas behandling av oönskade barn. Relativister har bemött detta argument genom att påpeka att kulturer inte är enhetliga eller oföränderliga. I alla eller de flesta kulturer finns kritiker och därmed en potential för utveckling. I filmklippet om Suruhawas hör man till exempel en av stammens kvinnor klaga över ett barn som dödats och förklara att hon hade velat ta hand om det. Att tolerera Suruhawas kultur behöver därför inte betyda att förbehållslöst acceptera deras behandling av barn.
Jag tycker alla har ett ansvar att skapa sig en egen uppfattning om saker och ting, innan man samtalar om dem. Att antingen acceptera allt eller förkasta det, är LIKA problematiskt och utgår från samma tankemodell. Det går att fördöma könsstympning, hedersvåld och religiös fanatism, utan att hävda att man själv har rätt och de andra fel. Jag accepterar aldrig kvinnlig könsstympning eller hedersvåld, och jag finner ingen som helst anledning att Sverige ska göra det heller. Jag ser gärna en feministiskt utrikespolitik som tar tydligt anstånd från den typen av uttryck. Det är möjligt att hålla fler än en boll i luften, om man bara lärt sig hantera kulturell komplexitet. Jag är för den svenska lagstiftningen som gör det möjligt att döma svenska medborgare för sexuella övergrepp på barn som utförts utomlands. Tolerera kan för övriga bara den göra som befinner sig i en överordnad position, och det är inte möjligt om man accepterat relativismens utgångspunkter. Det handlar om att stå upp för det man tror på, samtidigt som man kritiserar det man är mot, samt om att lära sig hantera skillnaden och komplexiteten som jonglerandet med olika, ibland motstridiga uppfattningar, leder till. Samtal är vägen fram, inte debatt.
Men att tolerera både åsikten att barnen bör dödas och att de inte bör dödas är ingen lösning. Frågan kvarstår om vi bör ingripa till barnens försvar eller förhålla oss passiva. Holmqvists ståndpunkt är att relativisten mycket väl kan kritisera inslag i andra kulturer, men då till skillnad från objektivisten inte gör några anspråk på universell, kulturoberoende giltighet för sin kritik. Men om vår kritik av barnamord saknar giltighet utanför vår egen kultur, blir det oklart varför Suruhawas ska bry sig om den. Om relativisten trots detta framhärdar i sin kritik av den främmande kulturen, kan man fråga sig om han eller hon inte, i realiteten om än inte till namnet, har övergett relativismen och övergått till en form av moralisk universalism.
Här ser jag en tydlig skillnad mellan en samtalande och en debatterande hållning. I en debatt finns bara plats för en vinnare, en (absolut) ståndpunkt. Komplexitet kan bara mötas genom samtal, genom att visa intresse för den andra och skillnaderna mellan dens förgivettaganden och ens egna ståndpunkter. Går man in i ett samtal utan möjlighet att ändra uppfattning är det inget SAMTAL. Varför ska någon lyssna på mig om jag redan vet allt och har min uppfattning klar för mig? Varför ska  någon annan lyssna på mig om jag inte visar hen respekten som det innebär att lyssna? Att lyssna är inte samma sak som att hålla med eller försvara. Att lyssna handlar om att försöka förstå. Allt går inte att förstå, men det är i så fall många gånger ömsesidigt. Det är som det är, eftersom verkligheten är som den är. Om detta kan man tycka massor, men det är ändå till syvende og sidst som det är. Svårt att acceptera kanske, men det finns inget annat att göra om man verkligen vill veta och förstå.
Frågan är alltså hur det är möjligt att vara tolerant, öppen och samtidigt radikalt kritisk till andra åsikter, kulturer och traditioner. Varken relativismen eller universalismen tycks ge något fullt tillfredsställande svar. Debatten kommer att fortsätta. I en globaliserad och mångkulturell värld är den ofrånkomlig och angelägen långt utanför de akademiska seminarierummen.
Om man samtalar istället för att debatera är det möjligt, menar jag. Och håller med om att frågan är angelägen. Komplexa frågor kräver komplexa svar och förståelse för verkligheten som den är, inte som man vill att den ska vara.

Relativism. Del ett.

Denna text är ett slags pendang till de fyra texterna om postmodernism. Utgångspunkten för reflektion är en gammal Understreckare av Henrik Bohlin (fil dr i teoretisk filosofi och högskolelektor i idéhistoria med inriktning mot vetenskapsteori vid Södertörns högskola). Delar upp texten i två delar.
Kulturrelativism är ondska, kunde man läsa i en uppmärksammad blogg nyligen. Utfallet föranleddes av ett filmklipp på Youtube som visar hur ett barn ur Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Upphovsmännen till filmen hävdar att stammen på detta sätt gör sig av med sjuka och av andra skäl oönskade barn. Filmen visar hur jorden i den nylagda graven rör sig, och en kvinna berättar om ett barn som gråter hela natten i sin grav innan det dör på morgonen. 
Enligt kulturrelativismen finns inga universella moraliska sanningar, utan det som är rätt för exempelvis vår tids svenskar eller västerlänningar kan mycket väl vara fel för människor med annan etnisk bakgrund, och omvänt. Om vi upprörs av inslag i andra kulturer är det därför att vi naivt och oreflekterat betraktar våra egna moraliska normer som den enda möjliga måttstocken för rätt och fel. I sin yttersta konsekvens leder resonemanget till slutsatsen att det kan vara fullt moraliskt försvarligt för Suruhawafolket att begrava barn levande, även om det självklart är djupt förkastligt för oss, och att det därför vore fel av utomstående att ingripa för att skydda barnen. Enligt relativismen finns ju ingen kulturoberoende, objektivt giltig moral i vars namn vi skulle ha rätt att tvinga på andra folk traditioner och normer som är främmande för dem.
Den här typen av diskussioner blossar upp ibland. Hur kan, bör, ska man förhålla sig till olika typer av kulturella fenomen som går på tvärs mot våra vanor och sätt att tänka? Enormt svårt, och som upplagt för infekterad debatt. Jag tror på samtal, här liksom i så många andra fall. I ett samtal måste man inte komma fram till det enda, bästa sättet att förhålla sig till problem som är komplexa. Samtal handlar lika mycket om att lyssna som om att tala, och målet är ömsesidig förståelse. Vad säger att man ska göra något överhuvudtaget, i en situation som den som filmen beskriver? Skulle vi acceptera att någon utifrån intervenerar i våra liv, vår vardag? Hur skulle vi reagerar om någon utifrån försökte hindra någon av oss att göra vad vi anser självklart och helt oproblematiskt? Visst upprörs jag av händelsen, liksom jag upprörs av könsstympning, hedersvåld och förekomsten av dödsstraff, men det betyder inte att jag har rätt och de andra har fel. Relativism handlar för mig överhuvudtaget inte om att hävda att någon har rätt eller fel. Relativism handlar om behovet av FÖRSTÅELSE, ömsesidig förståelse. Att vara människa innebär att leva och tänka på väldigt många olika sätt. Alla tycker mer eller mindre olika om skilda saker och företeelser. Det är dock alltid de andra som har fel och som ska fördömmas. Relativismen handlar om att förstå relationer och olikhet, inte om att ursäkta förmenta vidrigheter. Förstå är INTE samma sak som att förklara eller ursäkta.
Men om vi väljer att passivt se på när barn lider och dör på detta sätt, gör vi oss då inte medskyldiga till ett fruktansvärt brott, även om det sker i namn av tolerans och respekt för traditionerna hos det folk offren haft oturen att födas in i?
Det kan aldrig handla om antingen eller. Jag måste inte acceptera det som sker, jag kan protestera. Jag kan göra min röst hörd och intervenerar, men jag kan aldrig hävda att jag självklart har rätt. Jag kan tycka att man borde försvara värden man håller högt, men det går inte att säga att alla, alltid ska agera så. Det finns ingen universell moral, bara olika sätt att vara moralisk. Mitt sätt är inte bättre än ditt, bara annorlunda. En moral kan vara sämre än en annan, men det har inget med innehållet eller uttrycken att göra, det har med moralens egen inneboende koherens att göra. En moral är moralisk om den hänger ihop, annars är den bara opportunistisk. SDs moral hänger inte ihop, för den tar för vet att allt som är svenskt är bra och allt som kommer utifrån är dåligt. Även om det inte finns någon genuint svenskt, allt som uppfattas svenskt är blandningar av olika influenser utifrån. SD skapar skillnad där det egentligen är mer som är likt. De värnar vi och är skeptiska mot dom, oavsett vad de andra säger eller gör, och de drar sig inte för att sprida lögner om det gynnar deras sak. Det är omoraliskt, mer omoraliskt än att göra något som anses problematiskt för oss i Sverige. Om, säger om, handlingen ingår i ett system av tankar och handlingar som hänger ihop och som konsekvent följs av människorna som lever med kulturen.
Relativismens inflytande har varit så stort att den tycks ha blivit en del av vår tids ”sunda förnuft”. Särskilt bland yngre är det svårt att hitta någon som inte är övertygad om att sanningen är relativ. Till synes inkonsekvent är de flesta så fast övertygade om själva relativismen att försök till ifrågasättande av den möts av misstro och upprördhet, ungefär som om man skulle ha sagt något rasistiskt eller kvinnofientligt. Relativismen förknippas ofta med odogmatisk öppenhet för andra åsikter, men åtskilliga anhängare är påtagligt dogmatiska inför kritik.
En sak som postmodernismen har bidragit till är detta att sanning idag av allt fler uppfattas som ett problematiskt begrepp. Det är bra. Kritiskt tänkande är viktigt, liksom öppenhet för perspektiv, alternativa vinklingar och nytänkande. Samtidigt är det svårt. Att hantera problem av typen både och, verkar vara det svåraste. Antingen eller, är lättare. Ständigt faller man för frestelsen i att kategoriskt hävda det ena eller det andra. Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella. Både och, inte antingen eller. Det är svårt men viktigt att lära sig hantera den insikten. Annars har en dogmatisk tro på sanningen ersatts med en lika dogmatisk övertygelse om att det inte finns någon sanning. Relativism handlar om att ta sig förbi dogmatismen och om att lära sig se förändring samt hantera komplexitet.
Den antike sofisten Protagoras, berömd för tesen att ”människan är alltings mått”, homo mensura , räknas ibland som den förste relativisten. Det kanske viktigaste pionjärverket i den nutida relativismen är den amerikanske vetenskapshistorikern och vetenskapsteoretikern Thomas Kuhns ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” (1962, andra upplagan med ett viktigt efterord 1970), detta trots att Kuhn själv inte betecknade sig som relativist. Kuhn hävdar bland annat att det inte finns någon neutral, oberoende evidens genom vilken man kan avgöra vem som har rätt i strider mellan olika vetenskapliga forskningstraditioner, ”paradigm”. Kuhn hävdar till och med att anhängare av olika paradigm ”lever i olika världar”. Istället för att säga att astronomerna i den medeltida traditionen hade fel och Galilei rätt (eller för den delen det omvända), borde man alltså säga att medeltidens astronomer levde i en värld där solen rörde sig kring jorden, medan Galilei och hans efterföljare, däribland vi nutida människor, levde och lever i en värld där jorden rör sig kring solen.
Tanken på människan som alltings mått kan så klart uppfattas som ett slags relativism, men jag är inne på samma tanke som Kuhn. Vetenskapen är skapad av människor, för människor. Drömmen om en stor Sanning, bortom det mänskliga, är bara en variant på drömmen om en Gud, som vet allt och som frälser människan från ondo. Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den. En parallell till den tanken är att Gud inte skapat människan till sin avbild, det är människan som skapat Gud som en avbild över sin egen dröm om perfektion. Verkligheten är som den är, inte som människor önskar att den ska vara. Det är relativismens och postmodernismens innovation. Självklart, kan tyckas, men tanken visar sig i praktiken vara enormt svårt att hantera. Det räcker inte att en tänker så och lär sig hantera den tanken, först när många ser, förstår och kan hantera insikten kan samhället sägas vara moget att ta sig till nästa nivå. Det är en sak att säga att sanningen är relativ, och en HELT annan sak att förstå vad det verkligen innebär och lära sig hantera insikten.
Det stora genomslaget för Kuhns bok berodde delvis på att han skrev om naturvetenskap och därmed skakade bilden av denna som själva mönsterexemplet på objektivitet och rationalitet. Störst betydelse har dock relativismen haft inom humaniora och samhällsvetenskap, där den i olika former har varit en del av många mycket inflytelserika teorier och ståndpunkter de senaste decennierna, som social konstruktivism, postkolonialism, mångkulturalism och postmodernism.
Jag ser relativismen som ett nyckelhål till en annan dimension som vi än så länge bara kan kika in i. En dörr som gläntats på. Kunskapssamhället släpar efter här och sitter fortfarande fast i övertygelsen om att sanningen är absolut samt en och den samma överallt. Sanning är ett ord, en utmaning. Först när vi lärt oss hantera insikten som ordet bär på kan vi bygga ett samhälle där relativism är en tillgång istället för som nu ett problem. Relativismen manar till samtal. Debatten är ett forum skapat för en binär värld där allt är antingen eller, där en eller ett är svaret och där det alltid finns en som är bäst. Relativism är inte en fråga som kräver ett svar, det är en ingång till samtal. Relativismen synliggör mellanrummen och ger perspektiv på det invanda. Hur vet jag att jag har rätt? Reflexivitet går hand i hand med relativism. Låt oss göra ett försök, skrev Nietzsche. Det är en mer hållbar inställning till kunskap än: Vad är sant? Förståelse för komplexitet kan bara växa i ödmjukhet inför dels att jag kan ha fel, dels att båda kan ha rätt. Kultur handlar det om. Människor, mänsklighet. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi önskar oss. Skyll inte på postmodernismen när det uppstår problem. Vi har alla ett ansvar att lära oss hantera verkligheten, eller i alla fall försöka bli bättre på att förstå komplexiteten.
Ett problem i debatten är att deltagarna ofta talar förbi varandra. Relativister utmålar motståndarna – ömsom betecknade anti-relativister, objektivister, rationalister, absolutister och universalister – som oreflekterade dogmatiker, oförmögna att skilja mellan sina egna fördomar och otvivelaktigt säkra eviga sanningar. Ju extremare relativisterna framställer den motsatta ståndpunkten, desto mer urvattnad blir deras egen, tills det visar sig att många inte lägger in mycket mer i det de kallar relativism än tanken att människor faktiskt tycker olika, eller att det kan finnas goda skäl för motstridiga uppfattningar – knappast någon skulle förneka någondera. På motsvarande sätt tenderar objektivister att tillskriva relativister extrema åsikter som få eller ingen av kött och blod faktiskt omfattar. Innebörden av ”relativism” pendlar på så vis mellan det triviala och det absurda. Anhängarna menar en sak med ordet och kritikerna en annan. Debatten skulle tjäna på större precision i begreppsanvändningen.
Motsättningen står inte att finna mellan relativister och absolutister, utan mellan dem som förstår både-och-logiken och de som avfärdar och håller fast vid en antingen-eller-logik. Relativsim är inte en fråga som går att debattera, den kan man bara samtala om. Först när vi förstå det kan saker och ting förändras, och då kan det gå fort. En uppgift för skolan och utbildningssystemet. Kunskapssamhället handlar inte om fakta och förklaring, förutsägelser och kontroll, utan om förståelse för komplexitet och insikt i förändringsprocessers icke-linjära logik. Verkligheten är inte, den blir till. Det är vid varje givet tillfälle möjligt, både att alla har fel och att alla har rätt, eller att ingen ens är i närheten av att förstå. Ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Det är första steget mot insikt. Sedan återstår bara hårt arbete.

Återkommer inom kort med fortsatta tankar.